Jag funderar mycket på vad som verkligen gör mig lycklig, då menar jag ihållande lycka och inte bara något som boostar i stunden. Ganska jobbiga tankar, jag vet!
När jag väl börjar grubbla kan jag ha svårt att sluta. Sådan är jag att jag liksom vrider och vänder på perspektiven.
När jag begrundar mina bästa stunder blir jag överraskad av enkelheten i dem, jag som alltid drömt om de stora äventyren och sällan nöjt mig med måttfullheter.
Numera är jag som allra gladast när jag traskar runt i hemmasnåren med makroobjektivet fokuserat på allt det vackra jag ser, oftast i all min enslighet.
(Jag är också som gladast när jag får vara med människorna jag älskar. Men det är inte det jag ska berätta om här, har nämligen en annan poäng.)
Svårt att förklara, men när jag är ute med kameran och makrot känner jag mig som värsta upptäckaren. Världen ter sig som ny och jag blir plötsligt VÄLDIGT närvarande.
Jag lägger märker till saker jag aldrig sett eller tänkt på förut, som i förrgår när hela mitt fokus var riktat mot ljusfläckar i träden och buskarna.
Ljuset förvandlar allt, visset gräs brinner likt koppartrådar och hårda färger mjuknar. De här ögonblicken är inte stora, ändå är de störst.
Trots att inte mycket alls hänt – jag har kanske gått 4 000 steg – kan jag tänka på just dessa förvandlande ögonblick i flera dagar efteråt. Känna mig alldeles rusig av glädje att jag fått vara med om något så grant.
Jag har levt i ett slags tro att jag måste korsa hav för att känna meningsfullhet, att saker händer mig på riktigt. Omtumlande att inse att jag bara behöver öppna dörren…
En helt ny värld öppnar sig då man använder sig av ett macroobjektiv. Finns så mycket i ens närområde, och det gäller bara att man ser det. Så lätt att bli hemmablind.
Jag har verkligen en tendens att bli hemmablind, tyvärr. Men jag övar på att uppskatta det jag har – hemskt att man ens ska behöva öva på sådant – nära mig. Livet blir enklare när man ser till vad man har i stället för till det man inte har. Jag längtar ofta bort, men när jag väl är långt borta känns det inte riktigt lika roligt som jag föreställt mig. Konstigt.
Känner igen mig i mycket här. Kanske främst det där med att grubbla. Så påminns jag också om när kameran var med mig överallt. Något hände med den saken för mig, kanske mycket när jag kom in i min depression. Jag tror nämligen att den hobbyn hamnat i skymundan fastän jag älskar det. Dina ord för mig att komma ihåg känslan.
Tråkigt att du kommit ifrån fotandet. Förhoppningsvis hittar du tillbaka till det igen. Allt går lite i vågor och du skapar ju mycket på andra sätt. Det räcker oftast att man gör ett avsteg från fotograferandet i en vecka och sedan måste rutinen övas upp igen. Jag fotade varje dag i våras, men kom helt av mig under sommaren. Nu försöker jag hitta tillbaka till fotoglädjen jag hade under våren.
Önskar oss båda många fina fotostunder framöver.
ja det är en svår fråga va som gör en ’lycklig’ jag brukar säga att jag hellre ’mår bra’ än lycka eftersom man inte kan va lyvklig jämt
Det är faktiskt en bra tanke. Jag tar med mig den. Viktigt perspektiv. Tack!
Vilka underbara bilder du tar ♥️ jag känner mej som mest närvarande och lycklig när jag är ute i naturen
Tack, jag får alltid feeling därute. Fotar inte lika bra inomhus. Jag blir också glad av naturen och är tacksam att jag hittat dit. Glad att du hittat dit, du med. 💖
Så många fina bilder och ut och promonera det är ju balsam för själen det, detmåste jag göra mera., Så fina bilder du fångat
Tack, Mirre. Promenader är verkligen bästa balsamet. Jag hade inte klarat mig utan dem. Det har varit så himla fina höstdagar på sistone. Mycket vackert ljus och då behöver man inte göra mer med fotona än att hitta ljusfläckarna. Lite udda jakt, kanske.
Det där känner jag igen mig i att kunna uppskatta det man har omkring sig hemma. Att man kan gå på upptäcksfärd och upptäcka saker man inte lagt märke till tidigare. Då kan kameran vara ett så bra verktyg. Jag har också drömt om de stora äventyren men upptäckt senare att man behöver inte åka tex utomlands för att upptäcka nya platser.
Kameran är verkligen det ultimata verktyget för att lägga märke till nya saker i omgivningen. I det avseendet är att börja fota det bästa jag gjort. Önskar oss båda många spännande upptäcktsfärder framöver.
Jättefina foton som du har tagit 😃👍.
Nää. Att vara lycklig behöver inte vara att man är på en magisk strand med sin käraste. Utan att det kan vara hemma. Att man blir lycklig över hur naturen förändras & det är väldigt fina färger som lyser upp av solen 😊.
Jag själv har svårt att bli lycklig. Det är fåtaliga gånger jag har blivit det än så länge i mitt liv. Ofta blir jag istället väldigt glad eller smickrad 😊.
Fortsätt med ditt fotande. Så vi får se dem 😀.
Ha det så bra! 🍁
Tack, Jessi, så snällt skrivet. Lycka är nog ett svårt ord. Jag gillar hur du fokuserar på glädje. Glädjen kan man, vad jag läst, påverka mer själv medan lyckan handlar om yttre omständigheter. Vad får mig att må bra? och Vad gör mig glad? känns som rimligare frågor än Vad gör mig lycklig? Det inser jag så här i efterhand, tack vare inputen jag fått av era kommentarer.
Hej Sandra!
Intressant det här med att gå på upptäcktsfärd i sin hemmiljö. Det är något jag är dålig på – tycker det är så trist att ge sig ut hemma. Men att fota en del kan nog förbättra det hela tror jag, gör det ibland men behöver nog gå in mer målmedvetet för det. Bra du påminde mej! Tyvärr gillar jag inte hösten och ännu mindre den annalkande vintern. Vill helst resa utomlands då. Jättefina bilder du tar…. Lycka till med enskildheten närmaste tiden. Man behöver helt klart vara ensam i perioder, annars orkar man inte.
Vilken miljö upptäcker du helst i, Börje? Jag kan helt och hållet förstå att du inte gillar hösten och vintern, kylan och mörkret kan verkligen kännas långutdragna. Just nu övar jag på att gilla den här tiden (hösten tycker jag i och för sig är mysig), men jag saknar blommorna något förskräckligt. Det är som att man lever med våren och dör med hösten, i sannaste mytologiska andan. Tack för titten. Jag ska kika vidare på din blogg, såg att du också är kreatör. Kul!