Studietiden är en tid jag förknippar med lust och glädje, en tid när jag fick chans att lära mig nya saker och växa. Jag var sällan understimulerad. Det kan vara så att jag tyckte så mycket om tiden att jag så här efteråt idealiserar den något. För när jag väl slutade – typ tre år för sent eller något – kände jag mig klar. Och man måste ju inte utbilda sig för att bilda sig, så att säga.

Den här sommaren gick jag tillbaka till universitetet igen – och jag slutade inom en månad. Igen. Jag hade kommit in på mina toppval i kreativt skrivande och var supertaggad. Men efter att ha läst kurslitteraturen, deltagit på lektionerna och skickat in 25 A4-sidor text (läste 150 procent) kände jag nej. Kurserna tappade helt enkelt i meningsfullhet för mig personligen. Jag kände att jag egentligen söker efter ett annat slags stöd i min skrivprocess än det jag kan få via skrivkurser på universitetet.

Eftersom jag redan skriver varje dag – är yrkesskribent – vill jag ha stöd för att hitta nya vägar utifrån var jag befinner mig. Lika gärna som att skicka in texter och analyser i kreativt skrivande kan jag skriva efter eget huvud. Sedan kan jag ta hjälp av en lektör som kan bokbranschen och som kan ge handfasta tips på vad jag behöver förbättra. Jag vill inte längre skapa storslagen konst, utan skriva läsvärda texter som många kan ta till sig.

Jag landade i att jag inte gjorde inlämningarna för min egen skull och utifrån det jag behöver. Därför drog jag mig ur. Det har hänt ett par gånger det senaste året. Vid båda tillfällena har jag haft några väldigt lärorika veckor – efter det här kommer jag exempelvis aldrig se på poesi på samma sätt igen – och sedan insett hur fantastiskt bra jag har det i mitt eget skapande.

På ett sätt är jag glad att jag fortfarande försöker börja studera igen. Nu kan jag försöka enbart för min egen skull. För att jag tycker det verkar roligt och spännande, helt enkelt. Jag är inte beroende av kurspoäng eller -betyg. Har så att det räcker även inom kreativt skrivande, och allt över det är bara en bonus. Dessutom har jag min drömkarriär, inte för att jag inte ledsnar på den ibland och då får ett nytt pluggryck.

I djupet av min själ älskar jag det jag gör. Och att söka ny kunskap kommer jag aldrig sluta vilja göra.