Haiku kan vara något av det vackraste jag vet och den japanske poeten Matsuo Bashô (1644-1694) är en av diktformens främsta representanter. När han diktade på 1600-talet visste han dock inte att dikterna han skrev skulle komma att kallas haiku. Namnet kom nämligen till på 1800-talet.
Haiku är en japansk kortdikt med årstidskopplingar. Den består av tre rader med 5-7-5 stavelser, men när lyriken översätts tar man inte alltid hänsyn till stavelsemönstret. Det är trots allt viktigare att själva essensen – såväl känslan som symboliken – fångas.
Bashôs haikudikter utgörs inte bara av snärtiga betraktelser, de innehåller även kommentarer om tidigare litterära verk och händelser. Ingen är väl bättre rustad att förstå språket och kontexten än Lars Vargö.
”Den gamla dammen
Matsuo Bashô i översättning av Lars Vargö
en groda hoppar i
ljudet av vatten”
Vargö är japanolog med stor kunskap inom det japanska språket och samhället. Det är nog ingen överdrift att påstå att han ägnat en väsentlig del av sitt liv åt haikudiktningen. Den här kunskapen skiner genom boken Bashô: Blommornas, fåglarnas och månens poet, ett verk i vilket han översatt Bashôs så kallade hokku och skrivit kommentarer till varje av dikterna.
Jag gillar att skriva haiku, när jag diktar återvänder jag ofta till denna form. Men till den fria formen, vanligen.
Vad jag inser först nu är hur viktigt det är att förstå de japanska kortdikterna i sin ursprungliga kontext, att man bör försöka hitta sina egna referenser snarare än att använda de japanska referenserna. Körsbärsträden, tranorna och månen betyder inte samma sak i 2020-talets Sverige som i 1600-talets Japan.
Bashô vandrade omkring, vände blicken inåt och diktade
I Bashô: Blommornas, fåglarnas och månens poet växer ett författarporträtt fram mellan raderna. Jag föreställer mig denna vandrande poet som en person som vände blicken inåt lika ofta som han lät den knivskarpa blicken vila på landskapet.
”Månen visar vägen
Matsuo Bashô i översättning av Lars Vargö
välkommen hit
till vandrarnas värdshus”
Jag kan inte hjälpa de paralleller jag drar till William Wordsworths poetiska vandringar och skogsdungegrubblerier, och blir alldeles till mig av de romantiska bilder jag målar upp för mig själv.
”En annan begriper ju inte bättre
Matsuo Bashô i översättning av Lars Vargö
men så här ser nog dödsriket ut
en sen höstdag”
Det finns så klart inte så många andra likheter poeterna emellan än deras nästan andliga relation till omkringströvande och naturbetraktande, i deras förkastande av det alltför världsliga. Och så de band jag själv har till poeterna och deras livsstilar, livsstilar som inspirerar mig på djupet.
”Moln och dimmor
Matsuo Bashô i översättning av Lars Vargö
skapar hundra scener
på kort tid”
Jag ville läsa Bashô: Blommornas, fåglarnas och månens poet för att komma haikudiktningen närmare. Kanske rentav för att få skrivinspiration. Aldrig att jag hade kunnat gissa att de 976 dikterna och deras tillhörande kommentarer skulle ge mig en sådan inblick i japansk kultur.
Måste avslutningsvis bara berömma den fantastiska titeln på boken. Wow!
Observera att samtliga dikterna är hämtade från boken Bashô: Blommornas, fåglarnas och månens poet av Lars Vargö (2018).