Bergmans fantastiskt obehagliga Fanny och Alexander

På trettondagen nådde jag ett genombrott: Jag lyckades se klart på Ingmar Bergmans klassiska film Fanny och Alexander (1982). Jo, det är faktiskt ett genombrott. Heja mig! Har påbörjat filmen oändligt många gånger och slutat någon gång efter delen med julfirandet. Därmed har jag ju också missat den tragiska utvecklingen OCH filmen i stort.

Varför har jag avbrutit tittandet? Jag vet inte varför. Tycker att det jag sett varit fantastiskt bra, om än lite besvärande vad gäller könsrollerna. Och så är det ganska krävande att titta på en film som är så teatral som Fanny och Alexander är. Den är mer teater än film, om du förstår hur jag menar?

Men det är just det teatrala som jag gillar, som trollbinder mig och som gör att jag ser om åtminstone första delen igen och igen. Sedan är första delen festlig, och jag som intresserar mig för julens historia fascineras av hur väl den representeras i Bergmans rulle. Det är som att allt jag läst om julfirande förr har klämts in på en timme.

Sedan är det mest vår och sommar, så nej, Fanny och Alexander är egentligen ingen typisk julfilm.

Vad handlar Fanny och Alexander om?

Fanny och Alexander är barn i en stor och lycklig släkt. När filmen inleds med ett svulstigt julfirande i släkten kan man nästan inte tro sina ögon hur rolig uppväxt de båda har.

Visst, allt är inte helt frid och fröjd bland de vuxna men det är knappast något barnen ser. Nej, en av deras farbröder är en rolig gubbe som blåser omkull dem med sina pruttar, när han i själva verket är alldeles eländig av olycka och spyr sitt självhat över den ömkande hustrun.

Föräldrarna är skådespelare och driver stadsteatern. Alexander, spelad av en mycket ung Bertil Guve, älskar att vistas på teatern och han älskar att omges av de fantasifulla berättelserna han får ta del av varje dag. Livet kunde inte vara bättre! Men då dör fadern, Allan Edwall.

Utom sig av sorg söker modern, Ewa Fröling, tröst hos biskopen, Jan Malmsjö, i staden. De två blir ett par och gifter sig.

Efter detta är de lyckliga barndomsdagarna över för Fanny och Alexander. Styvfadern terroriserar hela hushållet med sin enorma kontroll och förakt. Han förefaller hata Alexander särskilt mycket och drar sig inte för att plåga honom med såväl fysisk som psykisk terror.

Modern som varit en färgstark dam bryts successivt ner till en blek kopia av sitt forna jag och vet inte hur hon ska lyckas frigöra sig från den nye makens våldsamma grepp. Släkten blandar sig i och det gör biskopen ännu grymmare.

Vad tycker jag om Ingmar Bergmans film?

Fanny och Alexander är en märklig blandning av film och teater, av realism och surrealism. När biskopen låser in Alexander på vinden i det stora, stora huset tror sig Alexander se vålnaderna av biskopens förra familj, tragiskt drunknad och synnerligen hämndlysten.

Biskopens grymma handlingar försvaras genom hans tro, hans slag är ett uttryck för Guds kärlek. Gränserna mellan Guds och Djävulens verk suddas ut och till slut börjar Alexander se ondskan i dess rätta skepnad – eller hallucinerar han?

Flytande, besynnerligt. Inte ens jag vet vad som är vad, händer det på riktigt eller i Alexanders huvud? Och så är det ju den avlidne pappan som tröstande visar sig då och då.

Ja, alltså, surrealistiskt är ordet för det. Men i fantasifullheterna finns realismens grymhet och jag överdriver inte när jag påstår att Fanny och Alexander är en av de sjukaste filmer jag någonsin sett. Illamåendet vällde fram på en del håll.

Komplex och nyanserad Ingmar Bergman-film

Och hur sjukt är det inte att svekfulla kvinnokarlar – jag tänker på en av farbröderna – framställs som världens snällaste. Till och med jag tjusas av personen, trots att jag å det djupaste suckar beklagligt över honom. Det finns egentligen inget charmigt med en sådan tafsare som förför tjänstefolk och som hyllas som en hjälte när han sedan sörjer för dem.

Samtidigt är ju Ingmar Bergman känd för sina komplicerade personporträtt och rikligt nyanserade berättelser. Dessutom samarbetar han med skådespelare som är skickliga nog att bära upp de mångfacetterade rollerna.

Jag vet inte vad jag själv tycker om Fanny och Alexander efter juldelen, förutom att jag tycker den är just komplicerad och nyanserad. Första timmen är jag oändligt fascinerad, då talar filmen till min föreställning om den ”perfekta” julen förr.

Resten av tiden – fyra timmar – sitter jag som på nålar av obehag. Men kanske att omdömet fantastiskt obehaglig ändå är vad jag till slut landar i.

Vill du läsa mer om Fanny och Alexander?

Om du vill läsa mer om Fanny och Alexander kan jag rekommendera Ingmar Bergmans bok med samma namn. I denna samlar han hela sitt världsbygge kring filmen.

Jag började läsa skriften i samband med att jag såg filmen och tänkte att den kanske är ett slags manus. Blev en aning besviken. Skriften är mest en bakgrundshistoria, om än en väldigt intrikat sådan.

Jag imponeras av hur noggrant Bergman förefaller skapa sina världar, däremot orkade jag inte med sida upp och sida ner av utdragna beskrivningar vid detta tillfälle. Kan ju ändras framöver.

Jag hittade Fanny och Alexander-boken på Storytel, den verkar finnas som e-bok på de flesta bokstreamingtjänsterna.

Var kan du se filmen, btw? Den streamar på Svt play.

Hercule Poirot nystar i mordet på Orientexpressen

Hercule Poirot är en av mina favoritkaraktärer och i Mordet på Orientexpressen tycker jag han briljerar med sina små grå. Eller egentligen är det ju författaren Agatha Christie som glänser i denna klassiska mordgåta, som kanske är den bästa pusseldeckare jag läst och sett hittills.

Mordet på Orientexpressen har filmatiserats flertalet gånger, häromsistens i Kenneth Branaghs regi 2017. Jag gillar filmen MEN i mina ögon finns det inget som slår ITV:s Poirot-serie med David Suchet i huvudrollen. Jag tror den finns på TV4 Play.

Själv har jag DVD-boxen hemma, det är en av de få boxar jag kommer klamra mig fast vid så länge jag lever, typ.

Vad handlar Mordet på Orientexpressen om?

Detektiven Hercule Poirot är med om många äventyr i världen, Mordet på Orientexpressen eller Murder on the Orient Express är ett av dem.

Efter att ha rest runt i Främre Orienten ska Poirot bege sig hem till Europa och givetvis vill han lyxa till det med en tågfärd mellan Istanbul och Calais.

Just den här avgången är Orientexpressen fullbelagd, men Poirot lyckas ändå få en sovplats tack vare inflytelserika kontakter.

Poirot och tretton andra resenärer reser i samma tågvagn. Tåget hinner knappt börja rulla innan dramat drar i gång.

Mr Ratchett närmar sig Poirot nästan med en gång. Han har gjort sig en förmögenhet på tvivelaktiga sätt och inger ett högst osympatiskt intryck. Poirot tycker då rakt inte om honom, så när Ratchett ber om hans beskydd undan någon som vill honom väldigt, väldigt illa säger detektiven bestämt nej.

Tåget fastnar också i en snöstorm och resan får ett abrupt avbrott i ovädret. Strandsatta i snön händer det som inte får hända: Mr Ratchett mördas. Han hittas död med många, många knivhugg.

Vilken tur att Poirot är på plats och redo att nysta i händelsen!

Med hjälp av sin förståelse för det mänskliga beteendet lyckas Poirot röra om rejält i grytan medan han förhör sina medpassagerare.

För att hitta Mr Ratchetts mördare måste Poirot gräva i det förflutna och sakta uppenbarar sig den mörkaste av hemligheter. För länge sedan rövades en flicka bort och mördades brutalt. En hel familj slogs i spillror.

Vad tycker jag om Agatha Christies bok?

Som jag redan nämnt är jag förtjust i både Hercule Poirot och Mordet på Orientexpressen – vad är det med karaktären och boken som jag tycker så mycket om?

Jag har läst en del av Agatha Christies böcker och tycker hon är en mästare på att skriva fram psykologiska porträtt. Varje karaktär – även birollerna – känns unik och djup, även trots det faktum att berättelserna är ganska korta.

Samspelen mellan karaktärerna är också de dynamiska. När Poirot börjar skrapa på ytan pågår hur mycket som helst, hela känslogalleriet finns representerat. Och varken karaktärerna eller händelserna målas svart på vitt, tvärtom är Christies litterära värld full av nyanser.

Poirot, då? En otroligt väl sammanhållen karaktär i bok efter bok. Kanske är han rent av lite dryg i sin självmedvetna arrogans och ändå är han så älskvärd. Excentricitet ursäktar det mesta!

Enligt min mening fångar Mordet på Orientexpressen allt det som gör en Agatha Christie-bok så himla bra.

Sedan tycker jag tågmiljön är spännande. Är den inte lite klaustrofobisk med tanke på den begränsade ytan och snöstormen? Man kan liksom inte fly därifrån…

Jag har drömt om att få åka Orientexpressen ända sedan jag första gången tog del av den här berättelsen någon gång i tonåren. Har läst och sett den många gånger om just för att jag gillar den så. Bästa betyget, väl?

Änglarna griper in i julfilmen Livet är underbart

Jag har firat juldagen i ett lugnt tempo, suttit vid datorn, promenerat, sovit och tittat på Livet är underbart. Livet är underbart eller It’s a wonderful life är en klassisk julfilm från 1946 och precis den sortens rulle jag föredrar när jag ska varva ner. Över lag gillar jag klassisk film, helst svartvita rullar och långsamma draman med en episk inramning.

Livet är underbart är en stor berättelse om vikten av det lilla. Hur mycket kan en enda människa påverka åtskilliga människors liv? I ren desperation önskar George Bailey, spelad av James Stewart, att han aldrig blivit född. Hans julängel hörsammar önskningen och visar George en alternativ värld utan honom i den.

Vad handlar Livet är underbart om?

Filmen inleds ganska så fantastiskt. Uppe i himlen hör änglarna de många bönerna för George Bailey. De bestämmer sig för att ingripa i något som kan bli en katastrof genom att skicka ängeln Clarence till jorden. Om Clarence lyckas rädda George kommer han äntligen få sina efterlängtade änglavingar.

Livet är underbart börjar alltså in medias res och först efter att änglarna haft sitt samtal spelas alla milstolparna i Georges liv upp i kronologisk ordning. Det här är en man som kastat sig i minusgradigt vatten för att rädda lillebrodern undan drunkning. Det är en person som fått familjeföretaget på fötter och som hjälpt massor av fattiga människor att få värdiga bostäder.

George är vidare en man som genom sin generositet fått mängder av goda vänner, som haft turen att gifta sig med kvinnan han älskar över allt och som nu har fyra härliga ungar som är lika godhjärtade som han. Men kan allt detta finnas utan honom? Det är en nästan existentiell fråga, ett spännande tankeexperiment.

Vad tycker jag om julfilmen?

Det är Frank Capra som regisserat Livet är underbart och i rollen som Georges fru ses Donna Reed, kan tilläggas. Med andra ord medverkar en enastående ensemble till denna utomordentliga julfilm.

Om jag skulle betygsätta filmen skulle jag ge den fem av fem. Med tanke på att filmen fått flera Oscarsnomineringar och visats på tv typ varje jul sedan ever är jag inte den enda som är lyrisk över den.

För mig är det berättelsen som gör det, jag tycker den är vacker och att den dessutom är vackert berättad. Den dramaturgiska uppbyggnaden är storartad i hur man direkt kastas in i händelsen, sedan får en kronologisk återblick av Georges liv och i hur livet på slutet återges i en annan vinkel.

Många trådar går i varandra och knyts samman. Att lyckas med detta kräver en skicklig berättare med ett sinne för såväl detaljerna som för helheten, tänker jag. Jag önskar att jag hade kunnat berätta så här och blir alldeles varm i hjärtat av kärleken Livet är underbart förmedlar från början till slutet. Jag tycker inte det snälla budskapet är cheezy alls. Mer sådant här!

När jag nu tänker på det finns det en del likheter mellan Livet är underbart och Charles Dickens klassiska verk En julsaga. Under juldagarna får två personer chans att omförhandla sin syn på sig själva och andra. Givetvis till det bättre i sannaste julandan! Men för att kunna göra detta krävs en gnutta julmagi, exempelvis i form av en ängel.

Vilken berättelse bygger filmen på?

Livet är underbart bygger på Philip Van Doren Sterns numera klassiska julberättelse The greatest gift från 1943. Berättelsen är ett slags novell, kort som den är.

Filmen Last Christmas är ett riktigt litet julmirakel

Vi har lagt oss till med sådana ovanor, jag och Christoffer. Runt midnatt börjar vi titta på film eller tv och så kommer vi inte i säng förrän morgonen närmar sig.

Häromnatten kollade vi på julfilmen Last Christmas (2019). När vi väl börjat var det liksom svårt att slita sig från den. En otroligt charmig berättelse, tycker jag! Den är lite annat än Love actually och The holiday, som jag också jultittat på. Inget ont om dessa filmer! De är också toppen.

Det är inte för inte för inte som filmen i fråga heter samma som Wham!s gamla hederliga juldänga ”Last Christmas”. Den är nämligen Emma Thompsons och Greg Wises tolkning av sången.

Vad handlar Last Christmas om?

Förra julen råkade Kate, spelad av Emilia Clarke, ut för något tragiskt och nu är det som om hon måste hinna i kapp livet. Hon tar dagarna som de kommer och verkar vara obrydd inför alla andra än sig själv.

Det är hennes tur nu, det tycker hon verkligen. Det är hennes tur att sluta jobba som tomtenisse i en julbutik i London och att i stället bli den musikalstjärna hon är född att vara, eller att få spela någon av Frost-systrarna Elsa och Anna i typ Disney on ice.

Kan hon åka skridskor? Det är väl inte så viktigt… (!?)

last christmas film
Jag har fotat glitter och paljetter under den gyllene timmen, den så kallade golden hour.

Medan hon kastar sig in i det ena efter det andra rasar ledsenheten i henne.

En dag på jobbet får Kate syn på en man utanför butiksfönstret. Han står där och tittar uppåt. Hon blir nyfiken på vad han spanar efter och går fram till honom. Tom, så heter han.

Man skulle kunna tro att de känt varandra hela livet, kemin dem emellan känns så innerligt varm. Tom tar med Kate på vandringar runt om i London, vandringar som ger nya perspektiv på tillvaron samtidigt som de upptäcker sig själva i varandra.

Successivt blir Kate gladare, stabilare. Hon tar till och med kontakt med familjen igen, personer hon annars undviker för att slippa tjatet om ditten och datten.

Tom kan mycket väl vara hennes själsfrände, det finns bara ett krux. Hon finner honom ingenstans och när de väl träffas är det för att han dyker upp ur det blå.

Vad tycker jag om julfilmen?

Last Christmas är en julfilm med en klassisk anda, en sådan där julrulle där magin är påtaglig från början till slutet. Jag har försökt skriva runt det eftersom jag vill inte röja handlingen helt och hållet för dig. Men då och då kan vi alla behöva en julängel.

Det är bland annat om oväntad tröst och stöd som Last Christmas handlar, och faktiskt om hur livet går vidare trots allt. Handlingen ramas in av en romantisk komediform, ska tilläggas.

En googling på nätet visar att den här julfilmen betraktas som lite av en flopp och jag kan för allt i världen inte förstå varför. Jag tycker den innehåller de ingredienser som romantiska julfilmer bör innehålla: hjärta, smärta och en rejäl dos mirakel.

Jag tycker vidare att Last Christmas skiljer sig från mängden med sin djupa, underliggande berättelse. En berättelse jag som tittare först bara får små aningar om och som sedan blir så uppenbar att jag borde fattat från början. Men inte! Det är så klart snyggt gjort av filmskaparna.

Och vilken fantastisk hyllning till George Michael! Musiklegendens låtar spelas genomgående i Last Christmas och det känns som ett helfestligt grepp.

Julfilmen The holiday är värsta snuttefilten för mig

Ett blogginlägg om The holiday… Man kan fråga sig om det är en så himla bra idé att sätta sig och skriva ett filmtips mitt i natten. Det är i alla fall vad jag gör nu, har liksom längtat efter att få fortsätta berätta om mina favoriter bland de romantiska julfilmerna och nu finns det inga deadlines som hindrar mig. Det kommer bli en lång natt.

Jag var lyrisk när jag skrev om Love actually häromdagen, men det är egentligen inget mot hur tanken på The holiday (2006) får det att spritta av glädje i hela mig. Jag tycker jättemycket om filmen och trots att den räknas som en julfilm använder jag den som typ snuttefilt året runt. Finns ju nästan inget mer tröstande än denna feelgoodiga rulle!

Om du missat den här moderna klassikern får du chans att läsa om handlingen här nedanför.

Vad handlar filmen The holiday om?

Det är jul och allt borde vara frid och fröjd. Men det är det inte för Iris och Amanda, de tampas med kärleksproblem. Medan Iris är olyckligt förälskad i sitt ex – för övrigt ett riktigt as – kämpar Amanda med att känna något (?).

Ett krossat hjärta och ett argt uppbrott blir startpunkten på ett julfirande utöver det vanliga. Utan att ha träffat varandra bestämmer sig Iris och Amanda för att byta bostäder över julhelgen. Iris får låna Amandas Hollywoodhus och Amanda får låna Iris engelska stuga.

The holiday handlar om dessa två kvinnors parallella julfiranden och inte minst om deras sökande efter större självmedkänsla.

Iris resa i The holiday

Iris har försökt glömma Jasper i flera år nu, hur han lämnade henne för en annan kvinna när hon trodde de var som lyckligast tillsammans. Det faktum att de båda – och den andra kvinnan – jobbar på samma tidningsredaktion gör att hon aldrig, aldrig slipper åsynen av honom. Det och så den lilla, lilla detaljen att han heller aldrig lämnar henne i fred.

Att korsa havet och gömma sig i Hollywood känns därför genialiskt. Äntligen ska hon få sin så välbehövliga frist. Men inte ens där slutar han jaga och förtrolla henne.

Hollywoodresan blir dock en vändpunkt för Iris. Tack vare nya vänner i en gammal filmlegend och i en ung musikkompositör börjar hon inse sitt eget värde.

Innerlig vänskap, djupa samtal och klassiska filmer ger henne hopp om att sluta älska Jasper och att i stället börja älska sig själv. Och kanske, kanske kan hon även träffa någon ny, snällare person att kära ner sig i?

Amandas resa i The holiday

Amanda är framgångsrik på sitt jobb. Hon gör filmtrailers i Hollywood och tänker praktiskt taget filmiskt. Hon är inte lika framgångsrik på kärlek. Om du frågar hennes sambo är hon kass på att få honom att känna sig älskad. Ändå går han väl långt när han är så öppet otrogen med sekreteraren. Amanda blir rasande och kastar ut honom.

The holiday inleds nästan med parets gräl och uppbrott. Och det är ett dramatiskt sådant, värdigt två inbitna Hollywoodfantaster. Amanda må ha ganska svala känslor för exet, ändå stressar uppbrottet henne så mycket att hon tar semester för första gången på flera år. Hon behöver åka långt, långt bort. Iris stuga i Surrey blir perfekt. Tror hon.

Amanda har svårt att slappna av. Faktiskt så svårt att hon inte pallar. När hon är i färd att avbryta semestern – efter några timmar – knackar en berusad man på hennes dörr. Mannen visar sig vara Iris bror och han är galet attraktiv. Så attraktiv är han att hon ivrigt låter sig kyssas av honom och dessutom föreslår att de ska ha ett one-night-stand.

Var kom det ifrån?

Omedelbara känslor blossar upp mellan dem. Känslorna är inte helt enkla. Amanda ska åka tillbaka till Hollywood och han är ensamstående pappa till två döttrar, änkling. Trots att deras relation är dömd att misslyckas kan de inte låta bli att dras till varandra. Har Amanda för en gångs skull blivit kär på riktigt?

Vad tycker jag om julfilmen?

The holiday är romantik och feelgood i en stämningsfull julinramning. Filmen är rolig och sorglig på en och samma gång. Jag får ont i magen när jag ser hur illa Iris låter sig behandlas av Jasper och känner med henne på djupet. Kärlek kan verkligen göra ont.

När Kate Winslet spelar rollen gör det verkligen just så ont.

Jude Law spelar Iris bror och på något sätt känns det passande att dessa två skådespelare tar sig an rollerna av sorgedrabbade britter. De kan spela så milt, så milt. Har de inte något direkt snällt över sig? Jag tycker nog det.

Cameron Diaz spelar den på gränsen till neurotiska Amanda och Jack Black Iris nya vän i Hollywood, inte heller han utan sitt kärlekstrassel.

Jag gillar hur manusförfattaren och regissören Nancy Meyers balanserar det tragiska och komiska i The holiday. De bästa feelgood-filmerna innehåller både skratt och tårar, och det känns fint att få följa karaktärerna på deras resor.

Det känns också fint att de omsorgsfulla och respektfulla relationerna får ta plats, som jag tycker att de gör i filmen. Underbart när vuxna människor förstår att en snäll partner är något av det bästa man kan ha i livet.

Och visst kan det krävas lite julmagi för att de viktigaste insikterna ska slå rot i ett hjärta…  

Som skrivet är det här en julfilm jag ser året runt och många gånger om bara för att den är så fantastisk.

Love actually – en film som jag ser om igen och igen

Egentligen gillar jag dåliga julfilmer, ju sämre desto bättre. För mig är det en del av julmagin, och då helst den magi som Hallmark eller Netflix skapar i form av så kassa manus att filmerna blir genialiska. Typ A Christmas prince eller The princess switch, you name them (!).

Men med Love actually (2003) är det annorlunda. Jag älskar att titta på Love actually eftersom julfilmen är så förbenat bra. Bra rakt igenom, alltså.

Så många trådar som den består av borde den trassla sönder sig själv, det gör den dock inte. I stället är det hur väl trådarna knyts samman som gör mig så såld att jag ser om filmen igen och igen. Jag tänker att lusten att se om är ett av de bästa betygen man kan ge en film.

Vad handlar Love actually om?

Kärlek är den gemensamma nämnaren för alla de karaktärer jag möter i Love actually. Det är styvpappan som nyss blivit änkling och som hjälper styvsonen närma sig den första kärleken. Det är det sedan länge gifta paret vilkas äktenskap ställs på spel när maken lockas av en annan kvinna och det är premiärministern som är förälskad i en anställd…

Listan kan fortsättas med honom som råkat förälska sig i bästa vännens nya fru, med porrskådisarna som finner varandra under en filminspelning och med författaren som lär sig portugisiska för att kunna fria till den han kommit att älska. Ett myller, som skrivet.

De många trådarna vävs samman av de gemensamma relationerna och av låten ”Christmas is all around”, som spelas överallt. Sångaren – en avdankad rockstjärna – har till och med han sitt kärleksspår i Love actually. Definitivt ett oväntat sådant.

I synnerhet är ett vintrigt London skådeplatsen för alla dessa små kärleksberättelser och det gör ju bara filmen ännu bättre.

Vad tycker jag om julfilmen?  

Love actually är en brittisk film i värsta hollywoodtappningen men med en stor portion av allt det som är så charmigt med just brittiska filmer. Humorn är fantastiskt fånig; en Hugh Grant som fuldansar till 80-talsmusik i våningen på 10 Downing street och en åldrig Bill Nighy som hotar världen med att näcka om hans julsång plötsligt börjar toppa hitlistorna.

Det är mycket som är skruvat med Love actually, men trots att manusförfattaren och regissören Richard Curtis tar ut svängarna balanserar han skratt och sorg snyggt. Hjärta och smärta, du vet. Och genom bara små, små inblickar i karaktärernas tillvaro lyckas han skapa engagemang hos mig som tittare. Jag vill helt enkelt att karaktärerna ska få sina lyckliga slut och jag kommer följa dem hela vägen dit.

På tal om karaktärerna… Hur ofta ser man en sådan imponerande skådespelarensemble i en och samma film? Colin Firth, Keira Knightley, Liam Neeson – och så Emma Thompson och Alan Rickman. Förutom Hugh Grant och Bill Nighy, då. Bland många andra.

Så här: om du bara ska titta på ett par romantiska julfilmer i år, tycker jag att Love actually borde vara en av dem. Den är för bra för att inte ses. Om du redan sett den – se den igen! Det är så det blivit för mig, en omtitt på Love actually liksom på The holiday och Bridget Jones dagbok. Och jag myser som sjutton.

Squid game eller Alice in Borderland – vilken av dem?

På sistone har jag och Christoffer streamat överraskande många serier. Överraskande för att vara jag, alltså. Jag lever i min k-drama-bubbla och till den kan man väl nästan räkna Netflix Squid game. Både jag och Christoffer blev förtjusta i serien och ville titta på något liknande direkt efteråt. Därför blev vi glada när vi upptäckte Alice in Borderland, även den en serie på Netflix.   

Squid game är en koreansk serie och Alice in Borderland en japansk sådan. Eftersom serierna brukar jämföras med varandra – åtminstone vad jag sett i nördgrupper på Facebook – tänker jag att jag bakar samman dem i ett enda blogginlägg. Vill gärna berätta om dem båda, men är kanske inte jättepigg på att lägga ner alltför mycket tid på att recensera. Nöjer mig i stället med att skriva ett par kortare tips.

Du kan utgå från att jag gillar såväl Squid game som Alice in Borderland, dessa serier med battle royale- eller överlevnadsteman.

Vad handlar Netflix Squid game om?

Överlevnadsdrama, det är ett begrepp som beskriver Squid game bra. Runt om i Sydkorea lockas fattiga och utsatta människor till att offra sina liv i ett hänsynslöst spel på liv och död. Den som står ensam kvar mot slutet vinner mer pengar än vad hen kan drömma om. För att nå dit måste hen dock klara sig genom klassiska barnlekar med en dödlig touch – och offra sina mottävlare längs vägen.

Seong Gi-hun har ställt till det rejält för sig själv och människorna han älskar. Han spelar bort pengar och lånar nya pengar, en ond cirkel som nu gjort honom eftersökt av grymma lånehajar. Därför känns det som en bra idé att bli spelare nummer 456 i de hemliga spelen, som lovar att ändra hans liv. 456 må vara ganska dum, däremot har han mycket hjärta och av den anledningen börjar han bonda med sina motspelare.

När livet och vänskapen börjar locka framför pengarna visar det sig omöjligt att fly från spelen. Man kommer antingen död eller levande därifrån…

Vad handlar Netflix Alice in Borderland om?

Alice in Borderland är också ett överlevnadsdrama. Den här japanska serien utspelar sig i en parallell värld till Tokyo, därav anspelningen till Alice in Wonderland. I Borderland utspelar sig brutala lekar, ingen är garanterad att överleva dem. Ibland tävlar man tillsammans och ibland tävlar man var och en för sig. Man vet aldrig riktigt vad man kan vänta sig.

Att delta i de dödliga spelen är inget man valt själv. Tvärtom hamnar man oförklarligt i Borderland och vissa har befunnit sig där sedan länge. Så länge att samhällen uppstått, platser där deltagarna söndrar och härskar i ett redan pressat läge.

Genom att överleva ett spel får man ett visum för ytterligare några dagars vistelse i Borderland, utan ett giltigt visum avrättas man. Spelarna kämpar inte bara för sin överlevnad, de försöker förstå varför de hamnat i det parallella Tokyo.

Gamern Ryōhei Arisuo och bergsklättraren Yuzuha Usagi samarbetar för att gå till botten med Borderland. Det här stör ordningen i alla tänkbara avseenden. Medan de tvingas ut i staden möter de en rad märkliga karaktärer, många av dem med mystiska kopplingar till just Lewis Carrolls klassiska Wonderland.

Vem är vän och vem är fiende?

Vilken av de två överlevnadsserierna är bäst?

Hur mycket jag än väger för och emot kan jag inte komma fram till vilken av de två överlevnadsserierna jag gillar mest. Mitt i brutaliteten är Squid game rolig, och detta tack vare ett rikt persongalleri och serietidningsliknande inslag. Det är givetvis en hemsk kontrast, det kan inte förnekas.

Alice in Boderland är mörk rakt igenom, detta trots ett försök till komiska karaktärer. Jag kan inte riktigt ringa in seriens handling på samma sätt som jag kan med Squid games. Det tänker jag beror på att jag ännu inte har förstått den något komplexare Alice in Borderland. Nej, inte ens efter en hel säsong.

Jag tycker det är häftigt att två serier kan vara så lika och ändå så olika. Jag och Christoffer tittade lugnt i förvissningen att varje serie var en ny upplevelse, det märktes redan i de första avsnitten.

Ärligt, kanske, kanske att jag drar något mer åt Squid game, men det skulle i så fall bero på karaktärerna och dynamiken dem emellan.

Mysdrömmer till Netflix-serien The king’s affection

Syftet med allt jag gör är att kunna leva oftare i drömmarna, att både ha tid och fokus att drömma. Dagdrömma, alltså. Fantisera. Skapa berättelser, i huvudet och på pappret. För mig finns det inget underbarare än en bra berättelse och nu tycker jag att jag åter funnit en sådan i form av ett historiskt k-drama på Netflix. Det är The king’s affection jag menar – och wow!

Den koreanska Netflix-serien utspelar sig i det gamla kejsardömet Joseon. Utan att på något sätt vara expert på Korea uppfattar jag Joseon-tiden som en stor inspirationskälla inom k-drama. Joseon var ett gammalt kejsardöme som upphörde i slutet på 1800-talet och som i de koreanska tv-serierna romantiseras till en fantastisk sagoplats.

Vad handlar Netflix k-drama The king’s affection om?

I det gamla Joseon-riket föder drottningen tvillingar, en pojke och en flicka. Eftersom tvillingfödslar är dåliga omen för riket bestämmer man sig för att i största hemlighet – och till drottningens förtvivlan – döda tvillingdottern. Tack vare intrigerande lyckas flickan räddas och åratal senare dyker hon upp som tvätterska vid hovet, givetvis ovetande om vem hon är.

En dag råkar hon på den unge kronprinsen och det visar sig att de är lika som bär, så lika att kronprinsen föreslår att de ska byta roller. Tvätterskan blir kronprins och kronprinsen blir tvätterska. Som en kul grej! Hovets innersta krets anar oråd och bestämmer sig för att återigen döda flickan. Men den här gången är det i stället kronprinsen som råkar illa ut.

Drottningen blir varse allt detta och för att rädda familjens kejsarmakt övertalar hon tvillingflickan att fortsätta spela kronprins. För alltid. Flickan måste bryta banden till sitt förflutna – bland annat genom att ta farväl av sin första kärlek – för att axla den kungliga rollen.

The king’s affection handlar om hur flickan växer upp till kvinna och till blivande kejsare, samtidigt som Joseons hemligheter uppenbarar sig en efter en och hinner i kapp henne. Mitt i våndan dyker den första kärleken upp, nu som kunglig mentor, och han är ovetande såväl om vem hon verkligen är som om hennes öde.

Enda sättet för kronprinsen att klara sig i hovet är att hålla andra på minst fem stegs avstånd. När den kungliga mentorn plötsligt ska undervisa henne blir hemlighetsmakeriet genast mycket svårare, särskilt eftersom hon aldrig, aldrig glömt honom.

Varför tycker jag så mycket om den koreanska serien?

Det är något med k-drama som gör mig till en engagerad tittare. Jag som kan ha svårt att fastna i tv-serier sitter som fastnaglad framför rutan. The king’s affection har definitivt den här effekten på mig och trots att jag inte tittat på ett par dagar kretsar mina tankar kring vad som ska hända härnäst under körsbärsblommen.

k-drama the kings affection

Jag tänker till och med ut mina egna hovintriger, i en annan fantasivärld men likväl influerad av den kärlek och värme som jag tycker hela The king’s affection präglas av, den mörka ramberättelsen till trots. Mitt upp i allt det hemska finns alltid det snälla, mjuka. Det mysiga.

Jag häpnar över hur vänskapligt och vardagligt kärleken mellan kronprinsen och hennes mentor porträtteras. Mitt intryck av romantisk k-drama är att det är mycket gulligull snarare än våldsam passion, att passionen tar sig sockersöta uttryck. Och jag gillar det, rättelse: Jag älskar det! Så mycket att jag för tillfället tycks fånsmåle större delen av tiden.

Vilka Netflix-k-draman påminner om The king’s affection?

Min fascination för The king’s affection går egentligen tillbaka till Netflix Rookie historian Goo Hae-Ryung, en historisk och romantisk koreansk serie som var mitt första möte med Joseon-romanserna.

Hemlighetsmakerier kring kungliga familjemedlemmar och oväntade relationer i hovet är genomgående även för den Netflix-serien. Och så är den precis lika härlig. Feelgoodig, kanske?

Jag borde se om Rookie historian Goo Hae-Ryung, borde och ska.

Men när jag sett klart på helgens The king’s affection-avsnitt började jag genast titta på k-dramat My country: The new age, som också den utspelar sig i ett historiskt Korea och som visserligen är mörkare än både The king’s affection och Rookie historian Goo Hae-Ryung, men som ändå levererar den drömmigaste av berättelser.

Även My country: The new age är en Netflix-serie.

Jag föredrar att ha det koreanska originalspråket på och med antingen engelsk eller svensk text. Eftersom Netflix är Netflix går det såklart att se k-drama dubbat till engelska. Men för mig förstör dubbningen en del av känslan, så jag läser hellre textat.

Så läser, tittar och lyssnar du på Familjen Bridgerton

Jag känner mig ledsen och sliten i dag, värk och pms i kombo. Och kanske just därför finns det inget bättre för mig att skriva om än Familjen Bridgerton. När jag har en jobbig sjukdoms- eller sorgeperiod är Jane Austen och Regency romance den bästa medicinen. Så har det varit ända sedan tidiga tonåren och jag klamrar mig fast vid detta.

Familjen Bridgerton är en bokserie av Julia Quinn och numera även en Netflix-serie. Båda varianterna utspelar sig i en VÄLDIGT fiktiv 1700- och 1800-talsvärld, där man plockat russinen ur de kakor som är Jane Austen- och Regency-världen. Snarare än att vara faktiska historiska avspeglingar är Quinns böcker fantasifulla tolkningar av en era.

Jag älskar att drömma mig bort till hennes tidshopplock.

Vilka åtta böcker ingår i Familjen Bridgerton-serien? 

Familjen Bridgerton-böckerna är åtta till antalet och samtliga av dem finns i svensk översättning. Var och en handlar om ett av Bridgerton-syskonen. Vilka är böckerna i turordning?

Familjen Bridgerton på svenska

Böckerna i svensk översättning:

  1. En annorlunda allians
  2. En oväntad förälskelse
  3. En förtrollande hemlighet
  4. En oundviklig längtan
  5. Ett minnesvärt frieri
  6. En oemotståndlig frestelse
  7. En oförglömlig kyss
  8. Ett livsavgörande ögonblick

Familjen Bridgerton på engelska

Böckerna på originalspråket engelska:

  1. The Duke and I
  2. The Viscount who loved me
  3. An offer from a gentleman
  4. Romancing Mr Bridgerton
  5. To Sir Philip, with love
  6. When he was wicked
  7. It’s in his kiss
  8. On the way to the wedding

Vad handlar de åtta Familjen Bridgerton-böckerna om?

Nedanför sammanfattar jag handlingen i de åtta Familjen Bridgerton-böckerna:

1. En annorlunda allians (Daphnes bok)

Daphne Bridgerton är omåttligt populär i societeten, omtyckt av nästan alla. Ändå mottar hon få frierier. Hon som verkligen vill gifta sig och bilda familj. För att framstå som ännu attraktivare går hon med på Simon Bassets – hertigen av Hastings – vansinniga plan.

De båda ska låtsas att de är ihop för att skrämma bort äktenskapsmäklande mödrar från Simon och för att få Londons ungkarlar att förstå vad de går miste om i Daphne.

Medan de valsar runt i stadens balsalar fattar Daphne och Simon tycke för varandra. Simon är dock säker på sin sak, han ska inte gifta sig. Han ska inte heller skaffa barn. Aldrig någonsin. Hur det kommer gå för paret läser du om i En annorlunda allians.

2. En oväntad förälskelse (Anthonys bok)

Som den äldste av syskonen Bridgerton har Anthony tagit ett stort ansvar för familjen. Särskilt sedan faderns död. Så det är väl inte för mycket begärt att få en stöttande men samtidigt okomplicerad hustru?

Anthony tror sig funnit ett bra hustruämne, men när han börjar uppvakta henne får han ett stort motstånd i hennes storasyster Kate Sheffield.

Kate tycker att Anthony är en riktig skitstövel och kommer aldrig i livet låta honom gifta sig med systern, som är för bra för honom. Hon ställer till ordentligt med bråk – och det visar sig att det är kul att gräla med Anthony. Lite för roligt, faktiskt.

En oväntad förälskelse är min favoritbok i Julia Quinns Familjen Bridgerton, har läst den flera gånger om eftersom jag inte kan få nog av de kvicka meningsutbytena mellan Anthony och Kate.

Kärlek börjar alltid med bråk, säger man ju…

3. En förtrollande hemlighet (Benedicts bok)

Sedan faderns död har Sophie Becketts liv blivit mycket svårare. Hennes styvmor behandlar henne som vore hon Askungen och det verkar inte som att det finns mycket hopp om att slå sig fri.

Men en dag ler lyckan plötsligt mot henne. Hon får chans att klä ut sig och smita in på Lady Bridgertons maskeradbal.

Där möter hon Benedict Bridgerton och redan från första stund slår det gnistor om dem – fram tills midnatt. Därefter måste hon fly för att inte bli påkommen.

Kvinnan på balen har gjort ett så starkt intryck på Benedict att han bara måste hitta henne igen. När han äntligen finner henne förstår han det inte först och sårar Sophie djupt.

Det är mycket askungesaga över den tredje Bridgerton-boken En förtrollande hemlighet.

4. En oundviklig längtan (Colins bok)

Colin Bridgerton kan vara Londons charmigaste ungkarl, åtminstone har han rykte om sig att vara stilig och rolig. Somliga skulle kalla honom spelevink. Men vad de alla missat är att han är en man med djup och drömmar. Alla förutom Penelope Featherington.

Penelope är den första som ser bakom fasaden och inser att Colin besitter en stor skrivtalang. Faktum är att de båda har författardrömmar och hon gör allt för att stötta Colin.

en annorlunda allians julia quinn

Vad Colin inte vet är att Penelope älskat honom sedan alltid och att hon lever för att få vara nära honom. För det och för något annat som hon inte kan berätta om.

Plötsligt verkar hela Londonsocieteten vara besatt av att röja varandras hemligheter, och i centrum för uppståndelsen står den oförlikneliga Lady Whistledown och hennes skvallertidning. Vem är denna vassa skvallerskribent?

Obesvarade kärlekar och välbevarade hemligheter, allting ställs på sin spets i En oundviklig längtan av Julia Quinn.

5. Ett minnesvärt frieri (Eloises bok)

Det finns ingen hängivnare brevskrivare än Eloise Bridgerton och hon har fått en lika hängiven brevvän i sir Philip. Vänskapen inleds när hennes släkting går bort och hon skriver ett kondoleansbrev till den nyblivne änklingen, Philip.

Under brevväxlingen växer en vänskap fram mellan dem båda och när Philip oväntat friar till Eloise lämnar hon London i hast för att bege sig till hans avsides gods. Hon har inte direkt tänkt gifta sig i livet, men tycker ändå att hon bör lära känna Philip bättre.

Rätt som det är står hon oanmäld på hans trappa och inför ett hushåll drabbat av sorg. Hon lär känna en man som längtar efter att bli älskad och hans två kärlekstörstande barn, som ställer till det ordentligt för henne i en rad busstreck.

När Eloise börjar finna sig till rätta knackar hennes rasande bröder på… Det blir mycket av familjen Bridgerton i boken Ett minnesvärt frieri och Eloise vet inte riktigt hur hon ska krångla sig ur det.

6. En oemotståndlig frestelse (Francescas bok)

Michael Stirling älskar Francesca Bridgerton av hela sitt hjärta och även om han skulle vilja träffa någon annan kan han inte förmå sig. Så i stället förblir han ensam medan hon är gift med hans kusin och vän.

När Francesca mister sina älskade finns Michael vid hennes sida. Han är den som stöttar henne och som får henne att finna en ny mening med livet. Hon är glad att hon har en så fin vän i honom.

Kruxet är att Michael är trött på att vara hennes vän och i En oemotståndlig frestelse är den stora frågan om han äntligen kommer våga blotta sitt hjärta. 

7. En oförglömlig kyss (Hyacinths bok)

Hur tragiskt det än låter är det sant: Gareth St. Clair är hatad av sin egen far. hatad är han att fadern nu vill göra honom arvlös – och det finns inga vettiga skäl till hatet.

Den sista chansen för Gareth att klara sig undan ruinens brant är att finna nyckeln till alla de hemligheter som finns i släktens förflutna och som förefaller leda till en dagbok.

Att dagboken är skriven på italienska och att han inte kan ett endaste ord på språket är ett stort hinder på vägen mot räddningen.

Italienska behärskar däremot den unga Hyacinth Bridgerton, som dessutom råkar vara bästa vän med hans mormor Lady Danbury. Precis som mormodern är Hyacinth skrämmande kvicktänkt och frispråkig, men han kan inte låta bli att charmas av hennes starka karaktär.

I boken En oförglömlig kyss tar Julia Quinn med läsaren på en skattjakt som leder från just St. Clairs familjedagbok till undangömda släktklenoder. Hyacinth älskar att leta efter skatterna och hon älskar att bli kysst av Gareth under jakten.

Utmaningen i ett översätta ett spännande livsöde och umgänget med en ökänd rucklare, plötsligt har Hyacinths tillvaro i London blivit tämligen händelserik (!).

8. Ett livsavgörande ögonblick (Gregorys bok)

Alla syskonen Bridgerton gifter sig av kärlek och nu är det den yngre brodern Gregorys tur att göra detsamma. Han har siktet ställt mot den ljuvliga Hermione Watson, men hon verkar inte vara lika förtrollad av honom som han är av henne.

För att nå hela vägen fram till Hermiones hjärta söker Gregory hjälp hos hennes bästa vän Lucy Abernathy. Vad kan han göra för att få Hermione att älska honom?

Lucy ger Gregory massor av värdefulla råd och när han äntligen får Hermiones fulla uppmärksamhet inser han att egentligen älskar Lucy.

Men då är det nästan för sent, för Lucy är i färd att gifta sig med någon annan. Någon hon själv inte valt. I Ett livsavgörande ögonblick måste Gregory röra upp himmel och jord för att få vara med sitt livs stora kärlek och han är säker på att Lucy älskar honom tillbaka.

Julia Quinns fristående epiloger om syskonen Bridgerton

Julia Quinn skriver och skriver på Bridgerton-världen och glädjande nog slutar romanserna inte med de åtta böckerna i serien. Hon har även skrivit en novellsamling med nya epiloger för vart och ett av syskonen – och även en epilog för deras mamma Violet.

Somliga av epilogerna finns i svensk översättning, men för att läsa samtliga av dem bör du vända dig till den engelska samlingsvolymen The Bridgertons: Happily ever after.  

Jag vill inte berätta för mycket om epilogerna, för då röjer jag saker jag tänker att du som läsare hellre vill upptäcka själv. Nöjer mig därför med att konstatera att jag tycker mycket om epilogerna och att författaren har fångat sina karaktärer på de träffsäkraste sätt.

Nya epilogerna på svenska

Följande Bridgerton-epiloger finns i svensk översättning:

  • Daphnes epilog
  • Anthonys epilog
  • Benedicts epilog
  • Colins epilog
  • Eloises epilog
  • Francescas epilog
  • Hyacinths epilog
  • Gregorys epilog

Återkommande karaktärer i Familjen Bridgerton-världen

Det finns många skäl till varför jag älskar Julia Quinns Familjen Bridgerton-böcker. Ett av de främsta skälen är att författaren skriver fram en hel värld av återkommande karaktärer, en värld där berättelserna flyter in och ut i varandra.

Förutom de åtta syskonen Bridgerton och deras respektive är mamma Violet ett kärt inslag i böckerna. Det är hon som är Lady Bridgerton och som håller familjen samman i det starkaste av kärleksband.

netflix familjen bridgerton

Lady Whistledown är med i de första böckerna och ger upphov till kaos i den fjärde delen, En oundviklig längtan. Hon är en kvick skvallerskribent som skriver under pseudonym och som får inleda varje kapitel i form av en skvallernotis.

Lady Danbury är en annan framträdande karaktär i Bridgerton-världen. Hon är en riktig matriark som uppnått en så hög ålder och ett så stort inflytande att hon kan vara hur excentrisk hon vill. Excentrisk är hon också. Och knivskarp i sinnet. Man aktar sig gärna för hennes vassa tunga.

Familjerna Featherington och Smythe-Smith återkommer de med, Smythe-Smith har för övrigt fått en helt egen bokserie som är i färd att översättas till svenska. Både Featheringtons och Smythe-Smiths står för färgstarka och roliga öden.

Smythe-Smith-kvartetten är en lika underbar släktsaga

Smythe-Smith är alltså en annan känd familj i Bridgertons värld, de rör sig i samma kretsar och varje år möts de under Smythe-Smith-kvartettens omusikaliska soaréer. Helst av allt vill man inte gå på framträdandena, kvartettens musicerande är värsta örontortyren. Men av solidaritet går man i alla fall.

Bokserien heter just Smythe-Smith-kvartetten i svensk översättning och i de fyra delarna följer läsaren medlemmarnas väg in i vuxenlivet och den sanna kärleken. Familjen Bridgerton är svårslagen, men den här spin-off-serien ligger inte långt efter i charmighet. Jag föll pladask för första boken och har sedan fortsatt läsa den underbara släktsagan.

Smythe-Smith-kvartetten på svenska

Böckerna i svensk översättning:

  1. Som i en dröm
  2. En natt som denna
  3. Summan av alla kyssar
  4. Ej utkommen

Smythe-Smith-kvartetten på engelska

Böckerna på originalspråket engelska:

  1. Just like heaven
  2. A night like this
  3. The sum of all kisses
  4. The secrets of Sir Richard Kenworthy

Julia Quinns övriga spin-off-böcker på Familjen Bridgerton

Det finns nästan ingen ände på Familjen Bridgerton-böckerna, och det är jag oändligt tacksam för. Jag får väl dock tillstå att företaget att skriva en komplett guide är smått utmanande just på grund av mängden.

Julia Quinn har även skrivit så kallade prequels till böckerna om Bridgerton-syskonen och i dessa läser man bland annat om generationerna före dem. Serien som heter Rokesbys finns ännu inte i svensk översättning.

Rokesbys på engelska

Böckerna på originalspråket engelska:

  1. Because of miss Bridgerton
  2. The girl with the make-believe husband
  3. The other miss Bridgerton
  4. First comes scandal

Netflix Familjen Bridgerton är en riktig dundersuccé…

… och det visste jag väl att serien skulle bli. För mig är det lite som att mina våtaste drömmar – ursäkta uttrycket – besannas i och med att jag nu kan titta på Regency romance. Men jag överraskas av den kreativa tolkningen av böckerna och kan faktiskt tycka det är skönt att Netflix Familjen Bridgerton skiljer sig så pass mycket från Julia Quinns ursprungsverk.

julia quinn bridgertons

Något jag tycker Netflix fångar alldeles utmärkt är humorn och värmen, för Familjen Bridgerton är verkligen rolig att läsa och så är den precis så härligt feelgoodig som man kan behöva efter en lååång vecka. Netflix skildring tillför Bridgerton-världen en mångfald som bokserien aldrig visat prov på och det tycker jag är en styrka.

Netflix Familjen Bridgerton säsong 1

I skrivande stund finns enbart säsong 1 av Netflix-serien. Säsongen handlar om Daphne Bridgertons romans med Simon Basset men är fullspäckad av familjedrama, givetvis i tidig 1800-talsmiljö. Se trailern för Familjen Bridgerton säsong 1.

Netflix Familjen Bridgerton säsong 2

Säsong 2 är på gång och efter att ha sett den längtar jag ihjäl mig efter ankomsten. Herremingud (!) så himla snyggt denna första tjuvtitt fångar den arga gnistan mellan Anthony Bridgerton och Kate Sheffield. Se sneakpeaken på Familjen Bridgerton säsong 2.

Måste slå ett slag för den vackra musiken i Netflix-serien

En liten, liten parentes i denna redan megafeta guide är hur ljuvlig jag tycker musiken i Netflix-serien är. Jag spelar den på repeat och sveps bort av de vackra tonerna. Lyssna på Familjen Bridgerton på Spotify.

Nu sätter jag punkt för den här texten och så får jag hellre återvända till den längre fram. Bridgerton-nörderiet kommer jag däremot aldrig upphöra med. Så det så.