Om man vuxit upp på 1990-talet har man sannolikt någorlunda koll på Lindsay Lohan. Hon var ett av den tidens stora stjärnskott, barnskådis och allt, men försvann från rampljuset. Nu är hon dock tillbaka och den stora premiären skedde i Netflix julfilm Falling for Christmas (2022).
Falling for Christmas är en av julfilmerna jag nattittat på under veckan, och den har gett en hel del julmys. Faktiskt. Samtidigt är filmen ganska fånig. Precis så fånig som bara romantiska julfilmer kan vara, med orimligt mycket gulligull och julgransglitter. Men det är ju därför jag tittar på dem, så vad gnäller jag egentligen om?
I handlingens centrum har vi den bortskämda arvtagerskan Sierra Belmont. Hennes far har kallat henne till familjens hotellkomplex i fjällen och detta i hopp om att hon ska börja jobba för företaget. Sierra vill dock göra något annat i livet. Vad? Det vet hon inte. För tillfället håller hon på med influencer marketing och är dessutom tillsammans med en influencer.
Under pojkvännens sceniska frieri uppe i skidbacken faller Sierra nerför backen och slår i huvudet. Hon drabbas av minnesförlust och blir omhändertagen av änklingen Jake, som äger en krisdrabbad bed and breakfast-verksamhet på orten.
Inte heller han vet vem Sierra är och efter år av hjärtesorg vågar han nästan börja hoppas på kärlek igen. Medan Sierra försöker komma underfund med vem hon är, bokstavligen alltså, faller hon alltmer för den fine Jake. Hur kommer det bli mellan dem när hon får minnet tillbaka och inser att hon redan har en pojkvän?
Det här var i stora drag handlingen i Falling for Christmas, en av Netflix julsatsningar 2022. The Noel Diary är fortfarande favoriten från årets tittande på romantiska julfilmer.
För något år sedan hamnade jag ur fas med julstämningen och skippade därför det annars obligatoriska tittandet på romantiska julfilmer. Det gör att jag har desto mer ”ny” julromantik framför mig i år. Och ja, nu kan jag faktiskt njuta av den!
Falling for Christmas och The Noel Diary har varit väldigt bra för nattittandet, så jag tänkte att även Netflix Holidate (2020) skulle funka bra i det avseendet. Blev jag besviken? Nej då. Enda kruxet var att jag gick så upp i filmen att jag blev klarvaken.
Jag gillade mycket med Holidate. Kanske inte världens bästa film, samtidigt utgör den en charmig historia. Singlarna Sloane och Jackson bestämmer sig för att rädda varandra under högtiderna genom att bli varandras dejter. De dejtar alltså bara under årets festligheter, och detta för att slippa omgivningens ömkan och tjat.
Under årets dejter har Sloane och Jackson många slängiga samtal och någonstans längs vägen blir de riktiga goda vänner. Men föga överraskande uppstår en romantisk gnista mellan dem och egentligen är det mest en fråga om Sloane ska komma över det faktum att hon en gång i tiden blev grundligt sårad av en otrogen pojkvän.
Holidate är en komisk mix av kärlek, vänskap och knasiga familjeband. Och till skillnad från många romantiska julfilmer är den här rullen inte så värst gullig. Slå samman dejting och pinsamma situationer så har du Holidate i ett nötskal.
Jag gillar den här lite fräckare sidan av julromantik och kommer att tänka på en tv-serie jag uppskattar, nämligen Starstruck på HBO Max.
Det finns inget rimligare än att de norska fjällen i själva verket är troll. Om man tittar riktigt noga på bergen kan man se ansikten och kroppar, slumrande jättar. Så att det skulle göras en film på temat kändes rimligt det också. Och nu har jag äntligen sett filmen. Det är Netflix nya Troll (2022). Jag säger då det, vilken fin hyllning till och tolkning av monsterfilmer!
Nora Tidemann brukade besöka fjällen tillsammans med pappa Tobias. Om du bara tror är bergen något annat berg, brukade fadern hävda. Han trodde att det var troll och blev tvångsinlagd för det. Nora tror inte direkt på gamla sagor, men det här med gamla utdöda varelser har fascinerat henne så till den grad att hon utbildat sig till paleontolog.
När Norge skakas av en mystisk jätte kallas Nora in och det som en del menar är slukhål identifierar hon som stora fotavtryck i bergen. Frågan är bara vad som har så stora fötter…? Ja, du fattar, så är karusellen i gång och snart går det upp för Nora att fadern har haft rätt hela tiden.
Hur ska man hantera en uråldrig varelse? Den norska staten vill förgöra trollet genom att använda militärmakt. Nora lyfter fram andra alternativ: kyrkklockor och solljus. En sak är i alla fall säker och det är att om trollet inte stoppas kommer Norge pulveriseras under dess jättefötter.
Jag tycker Netflix lyckats oväntat bra med att skapa en actionspäckad saga i Troll. Det är häftigt att Norden har fått sin egen motsvarighet till Godzilla och Jurassic Park, och det förekommer en hel del flörtande med de tidigare monsterfilmerna i denna nya rulle. Och sedan är det de vackra fjällvyerna, ett stort plus för dem!
Om jag så bara kommer se en enda romantisk julfilm i år är jag glad att det blev The Noel Diary (2022) på Netflix. Säkerligen är det inte världens bästa film och visst har det gjorts riktigt skarpa julfilmer, som Love Actually och The Holiday, men The Noel Diary känns ändå speciell.
Ja, så glad blev jag i filmen att den höll mig vaken när jag egentligen borde sovit. Tänkte att jag skulle slötitta mitt i natten, och så blev jag i stället superpigg för att jag var så inne i tittandet. Det var helt enkelt ett engagerande drama. Så kan det bli ibland!
Vad handlar då The Noel Diary om? Det här är alltså en ny romantisk julfilm av och på Netflix. Författaren Jacob Turner har varit med om ett trauma som barn och sett sin familj splittras efter det. Han skriver sina bästsäljande böcker, åker på boksigneringar och skulle levt helt ensam om han inte hade haft sällskap av hunden Ava.
Nu är det jul igen och Jacob planerar att fira den i ensamhet. Men då kommer sorgebeskedet: modern har dött och efterlämnat sig sitt hus i staden där han växte upp. Han har inte besökt barndomsstaden på evigheter, än mindre har han pratat med sin mamma. Men nu måste han återvända för att rensa ut huset – och det förflutna.
En dag står Rachel utanför huset. Hon har också band till det, för det är där hennes biologiska mamma Noel bott en gång i tiden. Det var när Noel var barnflicka åt Jacob. Rachel söker sina rötter och kan inte gå vidare i livet utan svar på varför hon blev bortadopterad. Motvilligt dras Jacob med i Rachels sökande, och till sin hjälp har de Noels gamla dagbok.
Under sökandet kommer Jacob och Rachel så klart varandra nära, och för första gången på mycket länge kan det vara så att han älskar någon mer än hunden Ava. Men Rachel är förlovad med en annan, och ja, här är det dags att sätta punkt för detta lilla filmtips om The Noel Diary.
Du får själv ta reda på hur det går för Jacob och Rachel.
En gång i tiden tyckte jag att filmen Under Toscanas sol (2003) är något av det mest inspirerande som finns. Vilken genialisk idé det här med att lämna allt och börja om på nytt i Italien är, ja, du fattar ju! Rena rama drömmen. Om jag någon gång får mitt hjärta krossat är det till Toscana jag ska bege mig för att hitta tillbaka till mig själv igen, brukade jag tänka. Man har haft sina idéer! Hehe.
Jag hade samarbeten i veckan och kände att nu jävlar har jag min chans att se om Under Toscanas sol, bara för att. Kan jag så gör jag gärna kopplingar tillböckeroch filmersom inspirerar mig. Dit räknar jag alltså Toscana-filmen i fråga. Och eftersom jag sett filmen i dagarna uppstod även tillfället att skriva ihop en liten recension. Eller recension och recension, kanske snarare ett filmtips:
Vad handlar Under Toscanas sol om?
Författaren Frances (Diane Lane) hade aldrig kunnat ana att hon skulle bli så blåst av mannen hon älskat och sörjt för. Men under ett litteraturevenemang släpps bomben: maken har setts tillsammans med en yngre kvinna. Det har varit passionerade möten dem emellan, och det visar sig att maken nu väntar barn tillsammans med sin älskarinna.
Under en för Frances del jobbig skilsmässa blir hon fråntagen allt. Till och med det hus hon ärvt av sin mamma! När hon når botten får hon hjälp av sina vänner: Snälla, du, åk till Toscana, på en rundresa. De serverar henne resan och därför känner hon sig tvungen att åka. Och där händer det grejer.
Vad som ska vara ett kort stopp i den toscanska staden Cortona leder till att Frances impulsköper ett fallfärdigt hus på landsbygden i Toscana. Medan hon rustar upp huset knyter hon nya gemenskapsband och vågar så sakteliga öppna sitt hjärta igen. Hon inser att kärleken kan ha många skepnader.
Vad tycker jag om denna feelgoodfilm?
I Under Toscanas sol, Under the Tuscan Sun på engelska, är det både hjärta och smärta. Men framför allt är det toscansk livsglädje i nära på två inspirerande timmar. Förutom att skildra hur en medelålders kvinna reser sig efter en tuff skilsmässa, och detta med massor av kärlek och värme i sann feelgoodanda, är filmen en vacker skildring av Toscana.
De sceniska vyerna över ikoniska Val d’Orcia eller Cortona gör att man faller pladask för den italienska regionen. Vill jag dit? JA! Självklart vill jag resa till Toscana. Att titta på Under Toscanas sol är dock lite som att resa, för de toscanska platserna lyfts med sådan inlevelse att jag bitvis glömmer världen runt omkring mig.
Jag ska vara ärlig, det här är kanske inte det bästa som gjorts i filmväg. Men jag är överförtjust i alla fall! Så förtjust är jag att jag burit med mig denna feelgoodfilm i snart 20 år, och det är ändå ett gott betyg. Jag tycker filmens budskap är fint: man kan alltid börja om på ny kula och/eller man kan alltid hitta tillbaka till sig själv.
Gårdagskvällen ägnade jag åt att titta på filmen Under Toscanas sol och att försöka måla solrosor, inspirerad som jag blev av de oändliga solrosfälten i Toscana. Denna plats har funnits i mina tankar ända sedan jag första gången såg filmen i fråga.
En väldans massa år har gått, trots det har jag inte besökt just denna region i Italien. Men jag tror faktiskt det kommer bli av.
Målning av flytande tusch och akvarell. Linjerna har gjorts med blompinne, bara för att det är så kul!
Nu är det dock inte coronakrisen som håller eventuella resor till Toscana tillbaka, utan inflationskrisen. Jag förväntar mig typ ekonomiskt karga företagsår och en italienresa är kanske, och tyvärr, inte prio ett när fokus ställs mot överlevnad. Vi får se!
I vilket fall skulle jag väldigt, väldigt gärna vilja besöka Toscana inom en relativt snar framtid. Och jag skulle vilja uppleva flera olika städer och sevärdheter i regionen. Det här är ju ändå platsen för renässansens hjärta Florens och Pisas lutande torn!
Skumpa runt på lantvägar i Toscana
Det är lite lustigt hur just en lantväg återkommer i bilder av och filmer om Toscana. Jag tänker på den ikoniska vägen som slingrar sig bland kullar och cypresser, oftast under gyllene timmen så att de vidsträckta fälten skimrar extra mycket i grönt och guld.
Den här scenen markerar även början på resan i Under Toscanas sol och utmynnar i en rad pittoreska scenerier, må det vara på landet eller i en medeltidsstad. Se denna film för reseinspiration!
Spontant bosätter sig huvudkaraktären på Toscanas landsbygd, och ja, jag vill också skumpa runt i en buss på bygden. Jag tycker den verkar vara så himla vacker. Kullarna, fälten och de gamla byarna skulle garanterat trollbinda mig.
Var finns då den ikoniska vägen? I Val d’Orcia utanför Siena. Tänk dig en dagsvandring här! Eller en konstkurs. Ja, eller en skrivkurs! Wow.
Förundras i renässansstaden Florens
Under Toscanas sol skildrar inte så mycket av de toscanska städerna, det skulle väl i så fall vara glimtar av Cortona och Siena, möjligen. Eller definitivt av Cortona, för när jag tänker närmare på det skrivs faktiskt Cortona ut i början av filmen. Antagligen är det här huvudkaraktären köper sitt hus.
Städerna i Toscana skulle jag alltså vilja besöka, och kanske allra helst Florens. Varför då? Jo, för Florens är nämligen renässansens födelsestad. Under 1300-, 1400- och 1500-talen bodde rika släkter, exempelvis Medici, i staden. De hade så mycket pengar att de kunde investera i vackra konstverk.
Lite historisk bokinspiration i form av Familjen Medici: Det vackra folket, Medici: Magnifika miljardärer och mördande mecenater i renässansens Florens samt av Fursten.
Släkterna kunde bland annat ägna sig åt ekonomi, politik och kultur. I och med detta började det intellektuella och kulturella livet blomstra i Florens. Det byggdes pampiga hus, målades vackra konstverk och skrevs numera världskänd litteratur. Kanske känner du till Niccolò Machiavellis klassiska bok Fursten? Machiavelli var florentinare.
Sevärdheter i Florens
Renässansens prakt lever kvar i dagens Florens, och jag antar det är därför jag så gärna vill besöka staden. Världens tredje största kyrka (?) finns här, Santa Maria del Fiore som byggdes på 1400-talet. Den har vackra kupoler. På nästan varje stadsbild av Florens skjuter den största av kyrkokupolerna upp i landskapet.
Känner du igen tavlan? Det här är Sandro Botticellis La nascita di Venere, eller Venus födelse, från cirka 1486. Uffizigalleriet i Florens är tavlans hemvist.
Sedan är det konstmuseerna, exempelvis Uffizi som ställer ut konst av renässansguruerna Botticelli och Michelangelo. Hur gärna hade jag inte velat se Botticellis Venus födelse irl!? Medici-palatset Palazzo Pitti är också ett sandra-måste. Men kanske mest av allt hade jag nog velat strosa runt i, vad jag föreställer mig, de gamla, fina gränderna.
Uppleva Lutande tornet i Pisa
Lutande tornet i Pisa är en annan ikonisk sevärdhet i just Toscana. Jag vet inte hur stor behållning jag hade haft av att besöka sevärdheten, ändå är det en sådan grej jag har velat uppleva sedan barnsben. Kan det kombineras med andra Toscana-upplevelser, så varför inte?
Pisa är en stad i Toscana och i denna finns alltså ett lutande torn. Det är ett klocktorn som började byggas på 1100-talet och som färdigställdes på 1300-talet. Att tornet har kommit att luta har att göra med att man missbedömde underlaget, som är mjukt och lerigt. Då och då görs projekt för att stabilisera tornet, så att det klarar stå ännu fler år.
Hoppas jag kommer få uppleva Lutande tornet i Pisa innan det rasar samman!
Titta på film för reseinspiration
Film, liksom böcker, är bra sätt att få reseinspiration. Det är ju exempelvis Under Toscanas sol som fått mig att drömma om en resa till Toscana. Ibland räcker det att drömma sig bort, ibland blir drömmarna verklighet. För att återkoppla till inledningen tror jag faktiskt att Toscana är ett av de resmål jag kommer göra slag i, frågan är bara när.
En dröm är att kunna resa till inspirerande platser som Toscana för att skriva om, fota och måla av det jag upplever.
Nu ska jag berätta om en av mina vardagligaste rutiner som hängt med mig i över 15 år. När jag behöver slappna av tittar jag på spök-tv. Spök-tv är mitt begrepp för främst dokumentärserien A Haunting, men det innefattar även annan typ av dokumentärt berättande kring övernaturliga fenomen.
Det finns ingen annan serie som jag sett så många gånger som A Haunting. Jag har faktiskt tappat räkningen på hur många gånger jag sett om den. Vad handlar den om? Jo, om folk som mött demoner och spöken i USA. Mycket fokus ligger på det demoniska i sann Ed och Lorraine Warren-anda, och just Lorraine medverkar till och med i de första A Haunting-säsongerna. Hemsökta hus är det vanligaste temat.
Varje avsnitt skildrar ett personligt möte med demoner och/eller spöken. En eller flera personer berättar vad de varit om och så dramatiseras upplevelserna med hjälp av ett skitdåligt skådespeleri, liksom för att tydligt illustrera händelserna. Det dåliga skådespeleriet gör mig inte så mycket, för varje avsnitt leds av en stämningsfull berättarröst.
Numera finns A Haunting gratis på Youtube, alltså som en egen kanal. Jag brukar sätta på ett avsnitt när jag ska vila och så sluter jag ögonen och dåsar bort. Då är det nästan som att lyssna på en spökhistoria för vuxna. Samma relation har jag till Creepypodden, som jag brukar komma till ro med när jag vaknar runt femtiden på morgonen och vill somna om.
Att titta på skräck kan ju låta som en knäpp grej att göra när man vill slappna av, men det funkar för mig! Gillar du också dokumentära spökberättelser? I så fall kan jag å det varmaste rekommendera A Hauntings gratis avsnitt på Youtube. Du kommer till avsnitten via länken.
Och du, btw, A Haunting har sänts på Discovery Channel och Travel Channel och är ett kul sätt att upptäcka USA.
Mike Flanagan är en fantastisk serieskapare. Det visar han även med nya The Midnight Club på Netflix. Jag tror inte jag vet någon annan som skapar skräck så som han gör, det skulle väl i så fall vara James Wan eller Guillermo del Toro (och de här jämförelserna säger inte så lite).
Men alltså, det är något alldeles visst med Flanagans skapelser. De är inte bara skräckberättelser, utan de förenar drama och skräck på ett djupt sätt. Samtidigt som jag håller på att skita på mig av rädsla, sprutar tårarna av sinnesrörelse. En del av scenerna är dessutom rena rama poesin, för ja, så vackert kan det vara när Flanagan får göra sitt.
Det finns mycket att älska med The Midnight Club (2022), precis som med The Haunting of Hill House (2018) och The Haunting of Bly Manor (2020). Sant, The Midnight Club är långt från perfekt, men oj, vad jag ändå grips tag!
Vad handlar The Midnight Club på Netflix om?
Unga Ilonka är dödligt sjuk i sköldkörtelcancer och vill så klart inget hellre än att få (över)leva. När hon gör sin vanliga research i hopp om att finna ett botemedel snubblar hon över Brightcliff Home, som är ett behandlingshem för unga vuxna som befinner sig vid livets slutskede.
I Brightcliff Homes historia finns märkliga tillfrisknanden, men också en del hemskheter. Ilonka bosätter sig på hemmet eftersom hon tror att hon ska komma dess mysterier närmare på så vis – och kanske även bli frisk från sin dödliga sjukdom.
På Brightcliff Home bor sju andra dödligt sjuka unga vuxna, förutom sjukvårdspersonalen, då. Vid midnatt varje kväll träffas de unga för att berätta spökhistorier för varandra. Berättelserna påminner mycket om själva berättarna, och är ett sätt för dem alla att lära känna varandra.
Det här blir berättelser i berättelsen i berättelsen på det snyggaste vis. För du har ju Ilonka och hennes vänners personliga sjukdomskamper, spökhistorierna och så Brightcliffs Homes egen unika historia. Och visst lurar ett och annat spöke i vrårna, såväl bildligt som bokstavligt.
Vad tycker jag om Mike Flanagans nya serie?
Jag tycker att The Midnight Club fått ett oförtjänt svalt mottagande, av betygen på IMDb att döma. Ännu en gång visar Mike Flanagan att han kan skräckens subgenrer, och i det här fallet gör han en fin hyllning till exempelvis den gamla barndomsserien Rädd för mörkret (Afraid of the Dark), som jag verkligen älskade.
Enligt min mening finns det inte tillräckligt mycket kulturellt skapande kring ungas sjukdomar, men här kommer allt på samma gång. Handlingen kretsar kring unga med cancer, unga med AIDS, och så vidare, och varje personligt öde är lika gripande.
Sjukdomarna representeras även med en stor medvetenhet kring stereotyper, vilket jag tycker är viktigt. Avsnitten handlar därmed inte enbart om hur ungdomarna hanterar sina sjukdomar, utan om hur deras familjer och omgivningar tacklar det tragiska i att en älskad är på väg att försvinna.
Det finns så många bottnar i The Midnight Club att man inte måste älska skräck för att älska denna serie. Man kan älska drama och mysterier, och i detta finna en perfekt Netflix-serie att sträcktitta på. Jag hoppade till ett par gånger under avsnitten, men allra mest var de nog sorgliga och spännande åt det mer pussliga och mystiska hållet.
Om det inte redan framgått så gillar jag det här. Mycket.
För två veckor sedan var jag med om något gripande. På Hallands teater visades pjäsen Aldrig glömd – en skröna om min mamma i en akt med Fia Adler Sandblad. Föreställningen är på turné, så om du har chans att se den gör det. Det här var nämligen något utöver det vanliga; djupt personligt berättat, på sina ställen tragikomiskt och från början till slut välregisserat. Bara en person stod på scenen men denna enda person lyckades förmedla århundraden av svensk kvinnohistoria.
Aldrig glömd handlar om att bli övergiven av sin mamma
Aldrig glömd är Adler Sandblads självbiografiska enaktare om hur det är att bli övergiven av sin mamma. Hon vara bara några dagar gammal när hon hamnade på ett barnhem, och under uppväxtåren blev hon sedan fosterbarn. Som vuxen träffade Adler Sandblad mamman Marianne en gång. Det här enda mötet är själva utgångspunkten för föreställningen, som växer till större frågor om hur det kommer sig att föräldrar lämnar bort sina barn.
En föreställning som skildrar ogifta mödrars svårigheter
Man behöver inte gå så långt tillbaka i tiden för att synen på ogifta mödrar ska vara hård. Att föda oäkta barn har till och med varit straffbart, och vem tror du straffades för det? Sällan mannen. Men även när det inte funnits några lagliga hinder har modern ändå straffats, då av omgivningen. Så ja, många barn har lämnats bort för den sakens skull. Marianne fick utstå kritik och fick lite hjälp, därför måste hon lämna ifrån sig lilla Fia.
Fia Adler Sandblads lilla berättelse speglar det stora
Jag älskar när det lilla får spegla det stora och det stora får spegla det lilla. Och det är just i detta som Aldrig glömds storhet ligger, i hur Fia Adler Sandblad använder sin berättelse för att ge en djupare förståelse för hur olika förutsättningar kvinnor och barn kan ha i samhället. Det är inte bara gripande utan oerhört intellektuellt.
Som åskådare tänkte jag till många gånger under föreställningens 50 korta minuter. Efteråt samlades vi alla för ett filosofiskt samtal i foajén. Vilket folkbildningskoncept! Jag vågade dock inte ställa frågor, har blivit smått blyg av att ha arbetat i min ensamhet så länge.
Häxorna i Eastwick (1987) har en speciell plats i mitt hjärta. Jag tyckte mycket om filmen som barn och tycker fortfarande att filmen har en alldeles särskild magi. När jag försöker förstå mig på min egen förtjusning i dessa filmklassiker – för Häxorna i Eastwick är väl inte så bra (?) – landar jag i att jag älskar de påhittiga berättelserna.
Det känns som att berättelserna var mer mångfacetterade på 1980- och 1990-talen, och inte alltid så tydligt genreindelade. I det här fallet innehåller filmen lika stora delar komedi, romantik, fantasy och skräck, utan att för den sakens skull dra i väg mer åt något av hållen. Det är ett slags vardagsmagi där allt kan hända. Bara så! Det gillar jag.
Vad handlar Häxorna i Eastwick om?
Vilken är då Häxorna i Eastwicks handling? Tre ensamstående väninnor lever i en liten håla i New England. De råkar ut för sexuella trakasserier, dömande blickar och svek. Därför är det inte så konstigt att de är trötta på män, om inte på mänskligheten i stort.
Under en av väninnornas tjejkvällar fantiserar de fritt om den ideale mannen. Han ska vara si och han ska vara så, och så skålar de för det. Nästa dag blåser det upp till storm och stormen för en ny Eastwick-invånare med sig, nämligen Daryl van Horne.
Daryl verkar vara allt det som de tre väninnorna fantiserat om och medan han förför dem en efter en händer hemska saker i staden. Har hemskheterna med Daryl att göra och vad ska i så fall väninnorna göra åt saken?
Vad tycker jag om denna 1980-talsfilm?
Häxorna i Eastwick heter The Witches of Eastwick i original. Den bygger på en roman av John Updike och är regisserad av George Miller, som även är känd för Mad Max. Jack Nicholson, Cher, Susan Sarandon och Michelle Pfeiffer innehar huvudrollerna – och vilken ensemble! Jag är särskilt svag för Cher på vita duken, och sedan är ju Nicholson Nicholson.
Det är kanske lätt att avfärda filmen som en romantisk komedi, en fantasykomedi eller skräckkomedi. Men jag tycker den har ännu större förtjänster än så, inte för att genrerna inte är fantastiska i sig. De tre väninnornas utsatthet som ensamstående löper som en röd tråd genom filmen, och detta trots att de porträtteras som starka kvinnor.
Och i slutänden är det kanske just det Häxorna i Eastwick egentligen handlar om, hur kvinnor tar kontroll över sin egen tillvaro och spöar skiten ur sexism och annat fanskap. Girl power fanns i allra högsta grad på 1980-talet, och det fina med denna gamla rulle är att den åtminstone försöker att inte okeja taskiga könsroller.
För att knyta an till inledningen uppskattar jag att denna klassiker är genreöverskridande och därmed levererar en visserligen annorlunda men samtidigt underhållande skröna. Ja, det finns mycket med Häxorna i Eastwick som gör mig djävulusiskt förtjust.
Himlastormande kärlek och nya äventyr, kan det hända i livet runt 60? Självklart. Och det är därför jag tycker så mycket om feelgoodfilmen Hello, my name is Doris (2015), som visar på hur händelserikt livet kan vara oavsett ålder. Annars är det ju som att livet upphör när man passerat 20 30, med tanke på representationen i kulturen.
Doris Miller är i 60-årsåldern och har under sina levnadsår alltid funnits till för andra. Hon har drömt om kärlek och romantik, hon läser överväldigande mängder romance, men har dragit sig ur relationer för att kunna ta hand om sin familj. Åren har gått och hon finner sig vara fast i det hus hon delat med mamman, och som brodern nu vill kasta ut henne från så att han kan få sitt arv. En flytt skulle dock kräva att hon gör sig av med alla prylar hon och mamman samlat på sig under en livstid. Det är ett stort och emotionellt projekt.
På jobbet är Doris lite av en hackkyckling. Hon jobbar administrativt på en trendig designbyrå och de yngre kollegorna tycker att hon är en udda figur. Men detta ska ändras, för en dag börjar den coole snygge och unge toppdesignern John jobba på byrån. Han ser Doris, och han verkar uppskatta henne för den hon är. Vad han dock inte ser är att Doris faller pladask för honom.
Som Doris lärt sig av romantikböckerna är inget omöjligt när det kommer till kärlek, vad är väl ett 30-årigt åldersglapp när kärleken är sann? Hon börjar stalka och intrigera i Johns liv för att de ska kunna vara tillsammans. Under tiden växer en innerlig vänskap fram mellan dem båda. Medan Doris gör allt för att passa in i hans kretsar blir hon en hipp ikon inom undergroundkultur och väcker därmed hans genuina intresse. Allt det här är så påhittigt och känslosamt att jag inte visste vad jag skulle ta mig till när jag tittade på Hello, my name is Doris. Jag pendlade mellan hopp och förtvivlan.
Men så är ju också huvudrollsinnehavaren Sally Field en fantastisk skådespelare med en fingertoppskänsla för drama. Det lyfter, om möjligt, berättelsen ännu mer. Jag tycker att Hello, my name is Doris är en så bra berättelse att jag önskar att jag hade kommit på den själv. Japp, så tänker jag ibland omböcker och filmer.
Michael Showalter har regisserat filmen, och han har även ett finger med i manuset. Hello, my name is Doris är en indiefilm och det förklarar väl dess originalitet, antar jag. Eftersom jag själv är förläst på romantik känner jag en stark koppling till Doris. En del scener i filmen är så klockrena att de fick mina kinder att hetta av självmedvetenhet. Men hur ska det då gå för Doris och John? Det får du ta reda på själv. Ett kärleksprojekt i stil med Doris kan ju antingen bära eller brista.
Jag skulle ju skriva om något annat men så dök en bild på Rebel Wilson upp i flödet och jag påmindes om hur mycket jag tycker om henne. Det finns nog ingen skådespelare i världen som får mig att skratta så mycket som hon. Väldigt speciell humor, tycker jag! Det är som att magen vrider sig av skratt när hon drar sina klockrena skämt. När jag vill titta på komedioch/eller romantisk komedi hör därför de filmer hon medverkar i till förstahandsvalen. Vilka är mina fyra bästa tips på filmer med Rebel Wilson?
1. Pitch Perfect (2012)
I Pitch Perfect och de efterföljande filmerna i serien med samma namn börjar Rebel Wilson med en biroll. Hon spelar Fat Amy som har ett stort självförtroende – liksom en bra självkänsla – och som krossar alla normer för hur en perfekt körsångare bör vara. I takt med att serien utvecklas blir Fat Amy alltmer central i den, och det kan rentav vara så att det är hon som sätter prägel på hela serien, faktiskt.
Egentligen är det Beca, spelad av Anna Kendrick, som är huvudkaraktären. Hon börjar på college och har stora musikdrömmar. Att börja tävla i körsång tillsammans med collegegruppen The Barden Bellas hjälper henne hitta vägen framåt. Jag älskar musikfilmer och Pitch Perfect är toppen, både själva filmen och musiken i den.
2. Isn’t it Romantic (2019)
Romantiska komedier är något för mig, romantik över huvud taget. Varje genre har sina egna små klyschor och när jag ser Isn’t it Romantic blir klyschorna inom romantisk komedi så himla påtagliga, och det är ju det som är själva meningen med filmen. Den här gången spelar Rebel Wilson huvudrollen – och filmen är en hyllning till just romantiska komedier.
Natalie hatar allt med romantik och i sitt ogillande missar hon det faktum att hennes kollega och bästa vän Josh är kär i henne. Efter att ha legat i koma vaknar Natalie upp till en ny värld. Denna värld är som en romantisk komedi, och hon möter också sin Prince Charming. Hon låter sig svepas med i den överväldigande romantiken. Snart inser hon dock att det är Josh hon vill vara med. Han verkar leva i sin egen romantiska bubbla, i vilken hon inte ingår.
(Jag vet inte hur många gånger jag kommer på mig själv med att skratta av igenkänning och självmedvetenhet när jag ser Isn’t it Romantic. Det är nästan – men bara nästan – lite pinsamt hur såld jag är på romantik i böcker och filmer.)
3. The Hustle (2019)
I The Hustle möts två av mina nutida skådespelarfavoriter: Anne Hathaway och Rebel Wilson. Hathaway spelar den vackra och världsvana Josephine Chesterfield som solochvårar rika män på Rivieran. Wilsons karaktär Penny Rust sätter käppar i hjulet för henne när hon i all sin oerfarna klumpighet också dyker upp på Rivieran i syfte att lura till sig pengar.
Det går inte riktigt att undvika varandra så i stället bildar Josephine och Penny en udda duo. Deras gemensamma lurendrejerier är bara så roliga, men frågan är om det till slut inte är de som åker dit rejält. Att solochvårare på Rivieran är ett bra filmtema är sedan gammalt. Kommer du ihåg Rivierans guldgossar?
4. Senior Year (2022)
Rebel Wilson axlar även huvudrollen i Senior Year, som är en av hennes nyaste filmer. Unga Stephanie har varit med om en tung förlust och för att liksom finna tröst bestämmer hon sig för att bli skolans populäraste tjej. Och allt verkar gå som planerat – tills hon dimper ner i golvet under en chearleadinguppvisning och hamnar i koma. När Stephanie vaknar upp 20 år senare möter hon en helt förändrad värld. Sociala medier känns värsta sci-fin!
Kanske än konstigare är alla hennes vänner vuxna. Det är ju egentligen hon också, men i huvudet är hon fortfarande 17. De enda personerna som inte gått vidare med sina liv är de barndomsvänner som hon dumpade i jakten på popularitet. Är hon på väg att behandla dem lika illa igen i försöken att vinna tillbaka sitt tonårsliv? I Senior Year går Stephanie om sitt sista high school-år som vuxen, och hon är också på väg att kasta bort sitt livs stora kärlek för att få tillbaka sitt ex.
En parentes om Rebel Wilson
Jag kan störa mig på all hets kring Rebel Wilsons viktnedgång. Hon har varit och förblir en fantastisk komiker och skådespelare. Så mycket hellre att fokus läggs på hennes lysande talang än att placera henne i ett enda fack! Låt henne liksom bara få göra sin grej. Har du sett hennes framträdande på BAFTA 2020 (länk till Youtube)?
