Känsloboken – två böcker för dig som går på lågstadiet

Känsloboken för dig som går på lågstadiet är vad det låter som, en bok om känslor. Den är skriven av psykologen Reyhaneh Ahangaran och uppmuntrar till lärorika samtal om sig själv och andra. Boken kan läsas tyst för sig själv. Allra störst glädje har man nog av den om barn och vuxna läser högt tillsammans så att den kan bli en utgångspunkt för nya aha-upplevelser. För känslor har vi ju alla, och ibland brottas vi med dem. Det kan vara känslor som glädje, ilska och oro.

I Känsloboken tas känslor på allvar

Känsloboken beskriver en rad olika känslor och ger exempel på situationer när man kan känna sig rysligt arg, för att exemplifiera. Men den stannar inte vid detta. Tvärtom uppmuntrar boken dig till att gå till botten med känslorna, varför känner man sig arg, hur känns ilskan i kroppen och hur agerar man i ren ilska? Genom att ta känslan på allvar kan man också lära sig att hantera den. Det här är en bok som trycker på öppenhet kring känslor. Under de 89 sidorna är Ahangaran mycket mån om att uppmuntra barnet till att våga prata med vuxna om stort som smått. Och underförstått finns förstås en uppmaning till vuxna att faktiskt ta sig tid att lyssna på barnet.

känsloboken reyhaneh ahangaran
På bilden ser du omslaget för Känsloboken 1. B Wahlströms gav ut boken 2020 och den säljs fortfarande i bokhandeln.

Hur ensam man än kan känna sig i stunden är man sällan ensam om det. Just därför kan öppna samtal om svåra saker vara så otroligt befriande. Det märks att Känsloboken har ett pedagogiskt syfte. Förutom att innehålla korta texter om alla tänkbara känslor och situationerna i vilka de kan uppstå har den konkreta övningar i form av både skrivuppgifter och kroppskännedomträning. Dessutom har författaren samlat värdefulla tips på vilka seriösa organisationer man kan kontakta om man har det riktigt jobbigt och inte vet vem man ska prata med. Superviktig information.

Väldigt pedagogiskt, som skrivet, och definitivt en bok som borde finnas i varje klassrum på lågstadiet.

Känsloboken 2 – Ska det kännas så här?

Det finns en Känsloboken 2 och den heter Ska det kännas så här? (och andra svåra frågor). I boken fortsätter Reyhaneh Ahangaran i samma anda – men fokus ligger lite mer på existentiella frågor kring liv, död, identitet och vänskap. Ja, på alla sådana frågor som en människa kan tänkas grubbla, gammal som ung. Jag gillar hur avdramatiserande författaren beskriver tankar och känslorna de kan ge upphov till. Det fina med att läsa en sådan här bok tillsammans är ju att man inser att man inte är ensam om tankarna.

ska det kännas så här? känsloboken 2
På bilden ser du omslaget för Känsloboken 2. B Wahlströms gav ut boken 2021 och den säljs fortfarande i bokhandeln.

Återigen har du en pedagogisk bok på 89 sidor och som vänder sig direkt till barn i lågstadieåldern. Fokus ligger inte bara på jobbiga känslor och tankar, för känslor och tankar kan vara nog så spännande! Och när man funderar på existentiella saker berör man trots allt filosofiska problem. Jag har alltid varit lite av en grubblare, och därför är jag så tacksam för alla vuxna som tog sig tid att lyssna och prata med mig om stort som smått. Oftast har jag upplevt att jag tagits på allvar.

Läs om känslo- och tankelivet tillsammans

Man skulle kunna se Känsloboken 1 och 2 som handböcker som hjälper både barn och vuxna att tillsammans utforska känslo- och tankelivet, och detta utan några som helst pekpinnar. Nu jobbar jag inte längre inom skola och utbildning, men jag kan verkligen se nyttan med Reyhaneh Ahangarans böcker. Båda böckerna innehåller så många samtalsstimulerande frågor att man i princip får flera lektionsplaneringar på köpet. Men givetvis kan böckerna även läsas hemma.

5 saker jag vill få ut av nästa flytt – när den än blir av 

Jag och Christoffer är inte gamla, vi är inte ens medelålders. Någon gång kommer vi därför säkert flytta från vår trea och börja om i förhoppningsvis en något rymligare bostad, lägenhet som villa. Det är lite svårt att få plats med alla våra kreativa projekt, och en egen ateljé hade faktiskt inte varit så dumt. Nu sker skapandet vid köks- eller soffbordet, alltså för min del.

Som läget ser ut nu är en flytt inte aktuell. Vi befinner oss för mycket mitt upp i allt, två företag och medföljande livsstilar som successivt byggs från grunden. Och för att vara ärlig bor vi också för bra för att flytta till ett nytt hem. Vår trea är relativt nyrenoverad och den är glädjande billig i förhållande till vad vi har. Jag fick en riktigt bra deal en gång i tiden, och den kommer jag hålla fast vid. Oavsett var vi skulle flytta skulle vi få en avsevärt dyrare bostad.

Men, som jag redan nämnt, flyttdrömmarna kan och kommer säkerligen ändras med tiden. Eftersom jag i dagarna skriver bloggsamarbeten kring temat flyttfirma och flytthjälp har jag funderat extra mycket på vad jag vill få ut av nästa flytt, när den än blir av och som jag tänker mig en framtida flytt i detta nu. Här listar jag mina funderingar i form av fem punkter – så häng med!

1. Ett eget arbetsrum

Jag och Christoffer delar arbetsrum, eller snarare är det så att mitt arbetsrum också är hans man cave. Ganska ofta händer det att jag sitter och värker fram texter, samtidigt som han spelar på datorn. Eftersom han tillägnar sig lagspel – Counter-Strike och Rocket League, bland annat – kan det bli högljutt. Den kanske främsta anledningen till att jag skulle kunna tänka mig en flytt är för att få ett eget arbetsrum. Missförstå mig inte, det brukar fungera bra här. Men jag tror faktiskt att vi båda emellanåt önskar oss ett eget space i hemmet.

2. En bättre ventilation

Vi bor i ett hyreshus som byggdes i början på 1970-talet. Det tycker jag märks på ventileringen och isoleringen, och så bor vi dessutom högst upp och med ett läge som vetter mot värsta sommarsolen. På sommaren är det outhärdligt varmt här och på vintern är det obehagligt kallt. Sedan är det också som att luften står stilla i lägenheten. Ibland påverkas min värk och astma av luften och temperaturen, så en eventuell flytt leder förhoppningsvis till en nyare bostad som är bättre byggd.

3. Ett fint läge

En av de saker jag verkligen älskar med vår nuvarande bostad är hur fint den ligger. Okej, så den ligger mitt i ett stort bostadsområde och det är kanske lite si och så med det utseendemässiga. Men sett till området i stort är det beläget i närhet till både skog och hav. Alla mina favoritvandringsspår finns här, vilket skulle göra en flytt härifrån en aning sorglig. Med detta skrivet så skulle jag faktiskt inte kunna nöja mig med mindre än att bo med ett så fint läge som vi har nu. Egentligen är det fantastiskt att kunna snöra på sig skorna och inom loppet av fem minuter kunna plocka hallon eller björnbär till frukost.  

4. En egen ateljé

Om jag får tänka riktigt stort – och det får jag (!) – skulle jag väldigt, väldigt gärna vilja ha en egen ateljé för ett mer konstnärligt skapande. När jag målar och pysslar här hemma är jag rädd för att skvätta ner inredningen, som tapeterna, men om jag hade haft en ateljé hade jag nog inte varit riktigt lika försiktig. En ateljé är trots allt en ateljé.

5. En egen trädgård

Jag drömmer trädgårdsdrömmar. Drömmarna har slagit ut i takt med att fotograferandet har blivit en allt större del av mitt liv. Att titta på och fota blommor kan vara något av det mest avkopplande jag vet. Dessutom älskar jag att vara omgiven av blommor, det har med färgerna att göra, tror jag. Så att ha en egen trädgård är något jag verkligen önskar mig för framtiden. Det måste inte vara en trädgård som är bunden till ett hus. I anslutning till området där vi bor nu finns flera fina koloniområden, så ja, en kolonilott skulle jag definitivt kunna tänka mig att ha.

Om vi inte skulle flytta till ett hus på landet skulle jag av massor anledningar vilja bo kvar ungefär i samma område som vi bor nu. Men kanske bara i en nyare byggnad, eventuellt i en lägenhet med öppen planlösning. Så mycket som jag rensat bort på sistone tror jag att det skulle gå. Det finns snart inget stök kvar.

Inflationsoron har gjort mig mindre kreativ på sistone

När coronaläget lamslog börsen och företagen våren 2020 var jag inte riktigt beredd. Jag trodde faktiskt att jag skulle klara mig bra genom den värsta marknadsoron, digitalt rustad som jag var. Men tji fick jag! Det blev några nervösa månader. Annonsmarknaden dippade rejält och fleråriga projekt gick därmed i graven, och det vill jag aldrig mer uppleva.

En bit in i hösten 2022 har jag dock fått domedagsvibbar. Det här ska vara min företagsmässiga högtid på året och ändå känns det som att allt går lite trögare än vanligt. Och det gör mig så nervös att jag inte riktigt förmår vara kreativ, åtminstone inte så som jag vill vara det.

I stället för att samla mig, fokusera på en sak i taget har jag gjort lite här och lite där. Det är förödande för kreativiteten, som kräver tid och koncentration. Att man liksom kan landa i något.

När jag blir nervös är inte ens all nervositet befogad. Därför har jag lovat mig själv att försöka följa planerna som jag tänkt från början, vilket innebär att skapa rum för kreativiteten. En nu-ska-jag-skapa-på-som-vanligt-känsla slog till i fredags. Då gjorde jag flera posters utifrån idéer jag har fått till mig om abstrakt konst och det kändes toppen att återigen uppslukas.

Jag har velat blogga om det. Men som du ser, bloggen har varit händelsefattig i snart ett par veckor trots att jag egentligen haft massor att berätta om.

Representation och igenkänning är viktigt i marknadsföring

Mina första bloggartiklar är fortfarande mina mest lästa texter. Jag tror jag vet varför, och det handlar om representation och igenkänning. Jag valde att skriva om mitt självupplevda hjärteämne, nämligen om livet med kronisk smärta. Anledningen till att valet föll på ämnet var för att jag kände mig bortglömd av medierna.

Berättelsen kan alltid skrivas om beroende på perspektivet

När exempelvis fibromyalgi nämns görs det oftast nedsättande, och detta ville jag helt enkelt försöka ändra på genom att skriva om berättelsen så att jag själv kunde känna igen mig i den. Uppenbarligen kände många fler som jag, för annars skulle artiklarna inte väckt så mycket engagemang som de faktiskt gjorde.

Olika berättelser kan effektivt ta plats i digitala medier

Digitala medier och digital marknadsföring, dit bland annat bloggande hör, har en fantastisk förmåga att lyfta fram många olika sorters berättelser. Dessvärre är det många berättelser som ännu inte berättats, trots de kostnadseffektiva och lättanvända verktygen. Det innebär också att det troligen finns en massa människor därute som känner sig oviktiga och odelaktiga.

Ökad representation av olika sorters utseenden i reklam

Det för många kanske tydligaste exemplet på hur viktig representation och igenkänning kan vara är hur reklamvärlden under decennier bara porträtterat unga, smala och lyckliga kvinnor. De flesta irl ser inte ut som modeller och ändå är det modeller som visar upp kläder och smink. Avsaknaden av mångfald bland kvinnokroppar har gjort att många lidit av allvarliga komplex, alltså på djupet. Reklamvärlden genomgår ett stort perspektivskifte…

Minskad relevans utan representation och igenkänning

Att inkludera alla tänkbara utseenden blir alltmer självklart, ändå tycker jag mig sällan se individer med olika funktionsvariationer eller olika religiösa tillhörigheter i marknadsföringen. Det förekommer väldigt många Svensson-Svensson i både traditionell och digital marknadsföring, och detta trots att långt från alla är Svenssons.

representation och igenkänning är viktigt i marknadsföring

Om marknadsföringen sällan inkluderar de olika målgrupperna tappar den i relevans, och det är ju en direkt förlust för företagen, och späder på känslan av utanförskap i samhället. Om du inte finns representerad och kan känna igen dig, varför skulle du då välja en produkt eller en tjänst? Så till dig som sysslar med marknadsföring: Tänk på att det inte som inte syns också syns.

Individer skapar mångfald – inte PINSAMMA stereotyper

Jag förstår, det här med representation, igenkänning och inte minst med mångfald är skitläskigt. Tänk om man gör fel och i stället hemfaller åt pinsamma stereotyper. Men själva grejen med mångfald är att den inte är en enda sak. Mångfald skapas av individer som har olika liv och berättelser.

Med andra ord är mångfald i plural, och du kan därmed inte representera alla människor i en enda text eller annons. Däremot kan du göra det till en vana att försöka skildra olika berättelser, och detta genom att röra dig bortom den värld du själv är som mest bekant och bekväm med i ditt skapande.

Så här går tankarna under min första vecka på Googles diplomutbildning i digital marknadsföring. I går kväll fastnade jag framför Googles idébank för ökad representation och igenkänning inom marknadsföring. Klicka här för att komma till idébanken! Den är wow.

Kunden ska vara hjälten i storytellingen – inte företaget

I den egna marknadsföringen är det frestande att presentera sig själv som hjälten som löser kundens problem. Och visst kan det vara så att man har en förträfflig lösning och gör all världens skillnad för kunden.

Men ett företags storytelling handlar faktiskt mindre om företaget än vad den handlar om kunden, och därför är det kunden som bör lyftas fram som den som räddar situationen genom att använda företagets produkt eller tjänst.

Det gäller att tala till kundens handlingskraft, och i längden blir det dessutom tröttsamt att höra på vi, vi, vi eller jag, jag, jag (det här skriver jag som är bloggare och som har jag som mitt mest använda ord. Ironin).

kunden ska vara hjälten i storytelling inte företaget

Jag går Googles diplomutbildning i digital marknadsföring och trots att jag jobbat med marknadsföring ganska länge lär jag mig nya saker hela tiden. Man kan aldrig få för mycket kunskap, visar detta så tydligt.

Google är väldigt kundfokuserade, användarfokuserade, har jag upptäckt och jag gillar perspektiven. Det är så jag fått till mig budskapet att kunden ska vara hjälten i storytellingen – inte företaget, och det har gett mig en aha-upplevelse.

Gårdagskvällen ägnade jag så åt att reflektera över de texter jag skrivit de senaste sju-åtta åren. Vilken roll tillskriver jag kunden, bokstavligen alltså?

Ord för att skriva en aktiv roll åt kunden

Ord spelar roll, det kan vi som jobbar med textproduktion inom marknadsföring skriva under på. Med rätt ord kan man skriva kunden precis en så aktiv roll som hen förtjänar i sin egen berättelse, för det är trots allt hen som eventuellt kommer använda produkten eller tjänsten.

Tidigare har jag frilansat för ett företag som är väldigt mycket så att VI LÖSER DINA PROBLEM. FAKTUM ÄR ATT VI RÄDDAR HELA DIN TILLVARO MED VÅRA TJÄNSTER. Så här i efterhand skulle jag vilja vända på steken: Använd våra tjänster för att lösa ditt problem. Det är en liiiten detalj, men den här detaljen innebär att kunden blir en aktör i stället för en passiv mottagare.

Man skulle också kunna trycka mer på Låt oss lösa dina problem tillsammans. Det blir som en medelväg längs vilken båda parterna blir aktörer. Visst framstår företaget också som mer sympatiskt? Det finns helt enkelt något betryggande i ordet tillsammans. Ibland vill man göra en sak men kanske inte göra den ensam. Underbart att ha någon att göra resan, kort som lång, tillsammans med!

Praktiska sätt att ge kunden hjälterollen

Om kunden dessutom kan och vill dela med sig av sin egen berättelse om företaget är det ju fantastiskt. Många företag använder recensioner för att få legitimitet. Jag menar att kundrecensionerna, som oftast är personligt skrivna, kan vävas in i helheten, bli starka röster och inte bara ett slags kvitto.

Ett sätt att låta kunden bli hjälten är också att lyfta fram hur hen gör företaget bättre genom att dels använda produkten eller tjänsten, dels genom att ge feedback. För kom ihåg, ett företag är inget utan sina kunder. Det är kunderna som möjliggör företaget.

Ska vi skriva hjältesagor tillsammans? Läs om vad gör som content writer.

Filosofiska tankar om nybörjaren och modet att misslyckas

Filosofiska rummet i P1 tycker jag väldigt mycket om. Allra mest tycker jag om radioprogrammet när temat är så spännande som ”Nybörjaren och modet att misslyckas”. Detta är ju något som jag själv skrivit om och som jag därmed funderar en del på.

I blogginlägget ”Det krävs mod för att bli riktigt, riktigt bra på något” reflekterar jag om hur jobbigt det kan kännas att vara ny i sitt skapande men att detta nya är något man måste utsätta sig för om man vill utvecklas.

Och inte bara det, man måste ha modet att fortsätta utvecklas även när det känns motigt. Det är inte direkt så att utvecklingskurvan pekar stadigt uppåt. Men ihärdighet och hängivenhet är fantastiska motvikter till de eventuella besvikelserna.

Filosofiska rummet-avsnittet ”Nybörjaren och modet att misslyckas” snuddar vid tankarna jag tänkt, men vidgar perspektivet tack vare att tre olika experter och en initierad samtalsledare bollar idéer med varandra.

nybörjaren och modet att misslyckas

Det här är alltså forskare inom bland annat ekonomi och kultur som samtalar om kreativitet och kunskap, och hur man kan skapa miljöer där människor känner att de faktiskt får vara nybörjare eller tänka ofärdiga tankar utan att bli klassade som dumma.

En viktig aspekt som lyfts är att det svenska utbildningssystemet premierar den som kan och följer mallen, snarare än att vara ett laboratorium där nya idéer och fält prövas. Eller så här: Man förväntas nästan vara expert på ett ämne innan man börjat. Och vad ger det?

Sorgligt nog är det många vuxna som går runt och inte törs börja med något nytt. Varför då, då? För att det känns pinsamt att vara nybörjare. Om man börjar måla ska kvaliteten på alstren vara så att de är säljfärdiga bums och om man börjar spela tennis ska man helt klart kunna ställa upp – och vinna – ett mästerskap. Men riktigt så går det inte till.

Färdigheter är något som övas, övas och övas.

Tycker du också att det här är spännande funderingar? Du kan lyssna på Filosofiska rummets avsnitt gratis. Klicka på denna länk för att komma vidare till avsnittet ”Nybörjaren och modet att misslyckas”.

Måste att prioritera sig själv innebära att man blir dryg?

Runt omkring mig är det fler och fler av mina kvinnliga vänner som känner att det är dags att prioritera sig själva. Många har vuxit upp med självuppoffrande mammor och har blivit lika självuppoffrande som vuxna. Fantastiskt att man inser att man vill ta bättre hand om sig själv, tycker jag.

Anar du ett men…?

Runt omkring mig märker jag också att denna vilja att satsa mer på sig själv har utmynnat i en viss dryghet hos en del. Jag uppskattar snällhet, personer som hellre friar än fäller och som kan stå upp för en gräns utan att i sin egen osäkerhet förminska andra.

måste att prioritera sig själv innebära att man blir dryg

Jag uppskattar också när man tar sig tid för andra, när man försöker se andra. Det är verkligen inte mycket som krävs för att få en människa att känna sig sedd. Man kan exempelvis fråga hur dagen varit eller återkoppla till något som man fått berättat för sig.

Om man tycker att man får höra för mycket ”gnäll” och inte är på humör för det kan man vänligt och samtidigt bestämt säga att man inte orkar höra i dag, att man själv är trött. Det är en tydlig gräns som man ibland kanske måste dra för att orka själv. Inget fel med det.

Jag kan lova att en sådan gräns gör mindre ont än ett Ryck upp dig eller att man byter samtalsämne till sig själv och har en monolog. Och ibland måste man kanske också påminna sig själv om alla de gånger andra lyssnat på en, för i en meningsfull relation kan man ibland behöva finnas där.

Om man skulle vara den som alltid ger är det självklart att man ska sätta en gräns och kanske lyfta att man behöver bli hörd den här gången, och inte var den som hör igen.

Jag tycker själv det är svårt att sätta gränser, och jag jobbar med min egen gränssättning och mitt dåliga samvete varje dag. Men någonstans förstår jag att mitt dåliga samvete handlar om mig, om sidor jag behöver utveckla hos mig själv och att jag inte kan rasa mot andra för dem.

Skulle jag kunna få efterlysa lite mer självreflektion och ansvarstagande för sina reaktioner? Känslor kan man inte rå för, men hur man hanterar dem gentemot andra kan man faktiskt påverka.

Passiv aggressivitet för att man brottas med sig själv är ett exempel på ett val. Jag vet inte ens om jag tycker att den fördämda ilskan och uttrycken den tar sig är särskilt snällt mot sig själv, faktiskt. Jag är övertygad om att man kan vara snäll mot sig själv och andra samtidigt, och att de bästa gränserna är de som sätts i en form av självinsikt.

Pinsam anställningsintervju… Det har man haft en och annan

Jag sitter här och segar när jag plötsligt minns en särskilt pinsam anställningsintervju. Den hände för många år sedan nu men ibland tränger minnet av den sig på. Jag har faktiskt inte varit på så många anställningsintervjuer. Sköter mig mest själv som frilans och brukar vanligen pitcha idéer skriftligen. Bara en handfull intervjuer har det blivit. Det var innan jag blev frilansare inom skrivande och sociala medier, och på riktigt kom i gång med mina egna sajter.

En pinsam anställningsintervju innan den pinsammaste

Var jag någonstans mellan 25 och 30, kanske, och hade precis bestämt mig för att börja jobba med kultur? Trots digra utbildningar visste jag inte riktigt hur det skulle gå till och allra helst ville jag bli frilansare, precis som jag är nu. Jag hade dessutom tröttnat på lärarvikarierande och kände att det var dags för mig att slå rot i en ”riktig” karriär, i något som låg i linje med mina färdigheter, vill säga.

pinsam anställningsintervju

Det enda 9 till 5-jobbet jag sökte lyckades jag komma på anställningsintervju till, och av 200 sökande lyckades jag till slut hamna i topp tre. På den tiden hade jag en begynnande kulturkarriär, jag hade publiceringar på g och hade utvecklat mina egna distanskurser. Men en stadig karriär inom det hade jag alltså inte, och skolan skulle jag bort från så jag sökte första bästa jobb och gjorde ett bra första intryck.

Väl i topp tre tog det stopp. Då blev jag intervjuad av mina framtida kollegor och deras frågor visade tydligt bristen i det faktum att jag egentligen inte ville jobba där, att jag hade något annat jag hellre ville göra. Jag grillades ordentligt och pressades på att jag skulle behöva välja karriären där framför mitt eget utvecklande av saker. Det sa jag blankt nej till, om jag har arbetat hårt för mina skapelser kommer jag inte överge dem, resonerade jag då som nu.

Det var inte alls populärt. De andra menade på att de själva försakat sina kulturkarriärer för att prioritera detta yrke. Jag är glad för att det gick som det gick på intervjun; dåligt. Frilansare blev jag efter det och sedan dess har jag jobbat efter eget huvud. Jag kan nog fortfarande bara inte släppa våndan jag kände under anställningsintervjun och särskilt inte hur anklagad jag kände mig och hur irriterad jag blev.

Den pinsammaste anställningsintervjun jag varit med om

Men inte var detta den pinsammaste jobbintervjun, inte. Nej då, det har jag ett annat exempel på. Jag kontaktade en mycket känd nyhetssajt då jag ville börja frilansa för den. Efter ett tag hörde den av sig och ville göra en anställningsintervju via Skype, eftersom jag bodde långt ifrån redaktionskontoret.

Jag ville frilansa som skribent, få in lite beställningar då och då, men i stället hamnade jag på en intervju för jobbet som redaktör med ett visst ansvar. Och det var i Stockholm jag skulle placeras. Helt ärligt kom jag av mig så totalt att jag liksom först inte visste vad jag skulle säga.

Sedan började jag röra ihop saker och erkände att jag trodde att jag på min höjd skulle behöva åka till Göteborg. Ni har väl kontor i Göteborg, eller? Det hade de så klart inte. Vet du ens vad du sökt till, vilka vi är? Deras fråga var förstås befogad. Jag hade faktiskt inte jättekoll, då det var en liten pitch jag gjort på måfå, för att sondera terrängen.

Eftersom jag var tydlig med att jag inte ville ha något större ansvar än att skriva riktigt jävla bra texter och leverera dem i tid, hörde vi sedan aldrig av varandra igen.

Vad har jag lärt mig av mina pinsammaste jobbintervjuer?

Det är inte så farligt att göra bort sig, eller att göra fel, eller vad man nu gör, så länge man lär sig något av det. Mina pinsammaste anställningsintervjuer har lärt mig att jag aldrig ska söka jobb bara för att. Ska jag söka ett jobb, ska jag söka det för att jag verkligen vill jobba där. Jag har också lärt mig vikten av att förstå vilket företag jag söker jobb eller uppdrag hos. Saker och ting brukar gå bra om man visar intresse för jobbet eller uppdraget man söker, har jag insett.

Autodidakt – om att lära sig bäst och mest på egen hand

autodidakt lära sig på egen hand

Hur lär jag mig bäst? Låt mig introducera begreppet autodidakt.

Aldrig i livet att jag vill tona ner vikten av att lära sig av och tillsammans med andra. Folkbildning – utbildning över lag – är något jag tror på. Och visst är det så att jag får ut hur mycket som helst av ett samtal. Särskilt om jag får ställa tusen frågor i nyfikenhetens sanna anda och en vänlig själ tar sig tiden att besvara dem. Jag hade en helt underbar lärare på konstkursen från i sent i våras. Tack vare henne är mitt skapande berikat med ny färg- och materialkännedom.

Och aldrig, aldrig att jag vill förminska alla de kreativitetssamtal jag har med Christoffer och mina kreatörsvänner. Det här är samtal som på ett eller annat sätt pågår nästan varje dag och som hjälper mig lära känna mig själv väldigt mycket bättre.


Vad betyder autodidakt?

Enligt SAOL, Svenska Akademiens ordlista, betyder ordet autodidakt en person som rätt och slätt är självlärd.

Som seo-skribent och content writer gillar jag att vrida och vända på orden, och alldeles särskilt mycket att bygga texter utifrån dem.


Men trots nästan tio års studier och åtskilliga samtal lär jag mig allra bäst för mig själv. Bland annat genom ett dagligt nötande och kanske just för att jag är en obotlig perfektionist som piskar mig själv till att bli riktigt bra. Det finns inga genvägar i skapande eller kunskapande. Man måste helt enkelt göra, göra och göra lite till, både genom teoretiska och praktiska studier.

En autodidakt är en person som lär sig saker genom självstudier. Ordet kommer från grekiskans autos som betyder själv respektive didaskein som betyder undervisa. Det är också ett begrepp inom konst- och litteraturvetenskapen, och det beskriver en kreatör som i stort sett är självlärd. Inte så sällan var personen en kreatör som kom från arbetarklassen och som inte fick formell läs- och skrivträning i skolan men som blev författare ändå.

I mina 30 har jag vid ett par tillfällen försökt börja med universitetsstudier. Jag pallar några veckor och sedan slutar jag tvärt när jag inser att jag hellre vill göra, göra och göra på egen hand, låta kärleken till ett ämne leda mig framåt hellre än att följa en kursplan. När drivet till att lära och växa finns hittar man ständigt vägar till nya färdigheter.

Blommor, böcker och drömmen om en tidig pension

På sätt och vis jobbar jag för en tidigare pension. Du vet hur en del investerar pengar för att kunna pensionera sig när de är fyrtio? En sådan effekt hoppas jag att mina sajter ska få om fem år-ish. Men vem vet, då kanske bloggande är dött i och med Metaversum?

drömmen om tidig pension

När jag köpte födelsedagsblommor till mamma i går fylldes jag av en längtan att i lugn och ro kunna vistas bland blomster dagligen. Jag hade ju kunnat bli florist eller trädgårdsmästare, men det var inte riktigt den känslan jag hade.

Däremot kände jag en längtan efter att odla blommor och binda buketter av dem, bara för min egen skull. Och så var tankekarusellen i gång, för det ena ledde till det andra och till slut landade jag i en vision av mig bland blommorna och böckerna.

Jag tror jag såg min pension framför mig. Haha!

I en lååång rant om att vilja lämna ekorrhjulet skrev jag att jag inte hade velat leva så mycket annorlunda mot vad jag gör nu, om jag väl hade kunnat pensionera mig. Det är fortfarande sant. Jag tar mig alltid för saker, och drivs av skapande och kunskapande.

Men i kravlösheten blir jag väldigt effektiv. När lusten får styra finns det inga gränser för vad jag åstadkommer. En ledig dag kan utmynna i fem nya blogginlägg eller i femtio nya foton bara för att jag får feeling.

pensionera sig tidigt

Om jag fick styra helt över min egen tid skulle jag ägna dagarna åt att läsa, skriva och titta på vackra saker, gärna blommor och natur, och då helst till fots. Och så hade jag så klart begett mig till kulturtantsäventyr och förkovrat mig i allt tänkbart.

Skulle du vilja gå i en (självvald) tidig pension och vad skulle du i så fall vilja göra med dagarna?

Jag väljer magiskt tänkande framför meningslöshet

magiskt tänkande framför meningslöshet

Man tänker att en sjukdom eller olycka är nog. Har man väl drabbats är risken minimal för ytterligare kriser, vad är oddsen, liksom? Men enligt min erfarenhet är det precis tvärtom. Eller det är åtminstone det motsatta som kan erfaras när livet igen och igen överraskar med nya motgångar. Och trots att man är vuxen ligger magiskt tänkande inte alls långt borta i sådana stunder, och kanske börjar man rentav tro att man är otursförföljd, som om man råkat ut för en förbannelse, eller att det finns ett ädelt syfte med lidandet. Att saker bara händer utan orsak är nästan svårare att acceptera, för det skulle göra det hela så jävla meningslöst.  

På skolavslutning i de gamla hemtrakterna – och diktstoff

Jag var på det äldsta syskonbarnets skolavslutning i går. Rättelse: Jag smygtittade lite på skolavslutningen vid kyrkoingången, och detta medan jag väntade på att hon skulle komma ut i sommarlovet så att jag kunde fota henne. Jag gick också ett varv genom byn. Platsen för skolavslutningen är delvis mina gamla hemtrakter.

Kan inte säga att jag hör hemma där, eftersom jag var åtta år när vi flyttade dit och det redan var kört att komma in i den ganska slutna gemenskapen. Ändå är det hemma. Det viktigaste jag har i livet bor ju där. Syskonbarnen. Och dessutom…

på skolavslutning i de gamla hemtrakterna

Jag läste Louise Glücks Ett byliv för ett tag sedan. Temat för diktsamlingen är bland annat den oerhörda längtan bort från födelsebygden. Nu jäklar ska jag lämna skiten och aldrig återvända! Och ja, så kände jag när jag bodde där. Men i vuxen ålder har jag insett att man kan lämna bygden utan att någonsin lämna den. För den finns kvar i en, som en prägel. Det här påmindes jag om vid läsningen av Glücks dikter.

Och just nu gör det inget att jag påminns igen och igen, av bekanta ansikten från förr, av tidigare vandrade stigar. Av forna skolavslutningar. Jag försöker nämligen frossa i det förflutna för att hitta stoff till en diktsvit jag förväntas skriva stommen för under sommarens skrivkurser.

Redan i morgon ska jag göra en första inlämning och att komma i rätt stämning genom erinran är inte så dumt för inspirationen. Det är en specifik känsla jag söker, en känsla jag ännu inte förmått sätta ord på. Men gårdagen innebar ett första trevande – liksom då omedvetet – försök att hitta tillbaka till känslan.

Jag skulle ju liksom egentligen bara fota och fira skolavslutningen med familjen.