Mycket av mitt goaste snack har jag med grannarna i trapphuset. I går pratade jag med en av mina äldre grannar. Även om hon alltid är vid gott mod märktes det på henne att hon kände sig sårad av att så få stannar upp för att hälsa. Hon återkom till detta flera gånger och försökte maskera genom att rycka på axlarna. Hur svårt kan det vara att höja blicken och säga Hej när man går förbi (min tanke)?
Bild: bokaena via iStockphoto.com
Jag har många gånger själv haft bråttom. Om jag ska vara ärlig hoppas jag ofta att jag inte ska behöva hälsa på en endaste kotte under mina promenader. Men på senare år har jag blivit alltmer fundersam. Tänk vilken skillnad en glad hälsning, en stunds ögonkontakt, kan innebära när man känner sig ensam. Och tänk så sällan någon faktiskt stannar upp och frågar hur man mår eller undrar om ens dag…
Viktigt att stanna upp och ta sig tid
Under coronatiden valde jag umgänge med mina föräldrar framför vänskapshäng och stadsäventyr. På många sätt begränsades tillvaron under ett par års tid och kanske var det då jag verkligen började uppskatta de flyktiga ögonblicken med grannarna nere på gården. I alla sorters väder och vind tog vi oss tid för varandra och pratade om allt från omvärlden till den personliga tillvaron. Det här är något vi fortfarande gör.
Just det här att vi stannar upp och tar oss tid för varandra har blivit viktigt för mig. Mina grannar frågar alltid hur jag och Christoffer mår – de frågar till och med om mina föräldrars hälsa. I perioder när jag själv i besvikelse känt att få bekymrar sig om att fråga eller lyssna har gemenskapen i grannskapet varit en positiv motvikt som gett mig hopp. Här har jag en hel drös som kommer ihåg vad vi pratat om och som återkopplar.
En hälsning i form av ett hej värdefullt
Nu kanske man inte känner för att prata alla dagar, eller ens någonsin. Och det är okej. Trots att man inte vill, hinner eller orka prata tror jag dock att man någon gång förmår titta upp och säga Hej. Bara detta enda hej:et kan vara det som gör att en annan människa känner sig sedd. Egentligen är det ganska sorgligt hur vi rusar förbi varandra med näsorna i mobilerna eller med bortvända blickar.
När jag tänker närmare på det kan ett hej vara början på en fantastisk resa. Tack vare detta enkla lilla ord öppnas dörrarna till en livsberättelse. För att åter referera till mina grannrelationer har jag genom de senaste årens pratstunder nere på gården insett vilka öden vi alla bär på. Det är så mycket vi inte vet om varandra och vi kommer antagligen inte få reda på allt heller. Men för den som tar sig tid att hälsa och lyssna väntar berikande perspektiv.
När jag gjorde mina fältarbeten och skrev mina uppsatser inom medicinsk antropologi fick jag under ett tag följa kvinnor med fibromyalgi på deras symöten. På onsdagar träffades kvinnorna över sina hantverk. Visst blev det en hel del skapande, men stygn för stygn sydde de också en gemenskap av acceptans inför varandras livssituation. Sedan dess har jag haft en stor respekt för vilka världar man kan åstadkomma tillsammans och för hur viktigt ett sammanhang kan vara för välbefinnandet.
På denna kladd har jag först ritat linjer med hjälp av blompinne och flytande tusch, så kallad Indian ink. Därefter har jag byggt på linjerna med hjälp av vaxkritor i olika färger och sedan fyllt i linjerna med hjälp av akvarellfärger. Blandteknik på ett enkelt sätt!Jag lärde mig tekniken av min favorit(bild)lärare.
Efter många års sökande har jag själv fått sådana sammanhang. Åtminstone ett par gånger i veckan går jag på målarkurser och -träffar. Förutom att kladda lustfyllt får jag uppleva styrkan i ett stöttande kvinnonätverk. Att mötas över ett gemensamt intresse är verkligen speciellt, det är som att trösklarna sänks tack vare den delade passionen för vackra färger.
Jag kladdar ganska planlöst, försöker hitta min roll i skapandet och har funnit mig i att jag kanske är vilse och att jag inte behöver vara på rätt väg hela tiden. Som en av mina målarvänner sa på dagens träff: Att träffas så här har blivit början på en ny livsväg. Jag tror att vi alla känner så, jag gör det i alla fall. Och faktiskt är det superfint att utforska okända vägar tillsammans med andra som lyssnar och hejar utifrån var man befinner sig. I ett sådant sammanhang gör det inte så mycket att man inte har bilden klar.
Det märks att du skrivit dig till ledsnad, Sandra, säger Christoffer när vi pratar på telefon i blåsten. Så är det nog. Jag kan inte ha det för monotont vid datorn för då börjar blicken allt oftare söka sig mot fönstren samtidigt som rastlösheten kryper i benen. Jag måste ut! Och ut gick jag, alltså. Jag tänkte att jag skulle hämta beslutsamhet i de vilda och vackra vågorna nere vid Apelvikens strand. Som min granne ofta utbrister: Havet, vilken power!
Ljusets reflektion i vattnet skapar alltid lika fascinerande effekter. Det ser ut som att hela stranden badar i ett silversken.
Dagens blåsväder hade lockat surfare till stranden. Varje gång jag ser hur obesvärat surfarna fångar vågorna tänker jag att jag skulle vilja vara lika fri. Men som grannen också brukar reflektera: Vi är fria att skapa det liv vi själva vill. Och jag håller med, för jag tror att hon menar utifrån de förutsättningar vi har. Då blir frihet något annat. Det händer att vi pratar om fantasins kraft som vaknar när man anammar sin längtan och faktiskt känner jag mig frisinnad efteråt.
På grund av kreativa bojor har jag inte kunnat vandra lika obekymrat som förra hösten, eller ännu hellre som förrförra hösten! Timmarna vid tangentbordet har helt klart varit för många och jag har dessutom försökt kontrollera flödet lite för mycket efter vad som borde göras. I jobbmässiga kristider är det svårt att göra något rätt, det har jag lärt mig av de bistra coronaåren, så det är lika bra att släppa taget och gå på känsla. På andra sidan stormen väntar något fint.
Förra måndagsmorgonen tittade jag ut genom fönstret och förvånades av den höstliga atmosfären. Vinden ven genom träden och löven virvlade mot marken. Senare på förmiddagen gick jag min vardagliga runda och förundrades över lövens sakta dans. Runt, runt i cirklar singlade de från träden. Luften kändes friskare, du vet så där frisk som höstluft kan vara.
Med hösten kommer en ny början. För mig har den här tiden på året varit en symbol för nya tag och äventyr ända sedan jag var barn. Antagligen har den med terminsstarten att göra, denna min förtjusning. På tal om att vara barn och att börja skolan: Äntligen har jag börjat få upp höst- och halloweeninspiration för unga skapare. Jag har hållit på med barns skapande så länge nu att det vävts samman med mitt liv och att jag vill fortsätta med det.
När jag började med Vi växer så det knakar för en herrans massa år sedan tänkte jag att bloggande kunde vara en rolig inkörsport till att skriva och publicera barnböcker. Jag tyckte också att det var roligt för att jag typ alltid sagt att jag ska bli leksaksmakare i mitt nästa liv. Men i stället för att ge ut barnlitteratur fortsatte jag med mina blogginlägg och pysselbilder, vilket har gett mig mycket glädje genom åren.
Vi växer så det knakar har jag nästan lagt på hyllan. Dels för att jag kan och vill skapa vackrare än vad jag gjorde på min allra första barnblogg, dels för att Blogg.se är en usel bloggportal och jag ångrat att jag använt den över huvud taget. När vidden av portalens uselhet gick upp för mig var det för sent att flytta bloggen utan att förstöra det jag byggt upp. Därför har jag försökt att börja om på andra håll utan att ha fått upp lågan till 100 procent. Jag har helt enkelt inte hittat min ideala bloggform ännu, och kanske kommer jag aldrig göra det.
Ett av mina inspirationsmässiga grundproblem har sedan i våras varit om jag delvis ska licensiera bildbanksbilder igen. Ja, nu har det hunnit bli höst och jag har fortfarande inte bestämt mig för om fördelarna överväger nackdelarna med ett sådant beslut. Jag skulle alltså väva samman bildbanksfoton med mina egna foton för att få upp farten något. Samtidigt kan jag ju fota själv, uppenbarligen. Varför då skynda på?
Ibland vill jag ju skynda, det är själva grejen. Får se om den nya årstiden kan bringa klarhet, eller om jag kommer stå och stampa i samma frågeställning även i vinter. Jag kanske kommer på en kreativ lösning, vem vet?
Jag har varit övertygad om att jag de senaste åren lärt känna mig själv så bra att jag smidigare kan hantera stressen från ett för intensivt projekt. Jag har trott att jag ska kunna jobba orimligt hårt och samtidigt ha rum för fritt skapande och mycket vilande. Det tog väl knappt en halv arbetsdag innan stressen skruvades upp till max och jag fastnade i samma gamla hjulspår igen… Så mycket klokare har jag nog med andra ord inte blivit. Nej, inte ens efter flera års övning.
Men jag tror att jag trots allt kommer landa i den nya, lugnare tillvaron igen. Som jag berättade häromdagen har jag längtat efter att få skapa fritt och att bara få vara. När den värsta adrenalinkicken lagt sig kommer jag alldeles säkert bli bättre på att njuta av dagarna. Njutningsfulla dagar, och där jag inte minst är fullt närvarande i ögonblicken, är mitt drömtillstånd. Där vill jag alltså hamna snarast möjligt. Jag vill kunna känna att jag har tid och ro att kunna fastna vid blommorna, som vid vresrosorna på stranden, snarare än att ha en rivande stress som gör att jag måste skynda vidare stup i kvarten. I dag, denna första fria dag, skumbadade jag till och med det första jag gjorde.
För övrigt kommer fotona i detta blogginlägg från en av mina väldigt få fotostunder den senaste månaden. Hur ljuvliga är inte vresrosorna?
Naturen i ett gränsland mellan två årstider. Det är sommar och höst om vartannat. Blommorna svämmar över i pallkragarna på gården och solnedgångarna lyser i pasteller på himlen. Och mitt i allt skjuter svampar upp ur marken. Jag gjorde mitt första försök till svampplockning i dag och jag tror jag fick med mig oätliga svampar hem. Nej, jag provsmakade inte! (Jag har absolut inga svampkunskaper och håller mig därför klokt borta från att äta sådant jag inte vet vad det är för något.)
I likhet med naturen befinner jag mig också i ett slags gränsland. Jag har fått en bra roll i projektet, en ansvarsroll, så jag antar att det mesta i vardagen kommer kretsa kring jobb. Det känns bra, även om jag kan behöva göra avkall på viss frihet. Jag har valt att ta chansen eftersom jag kommer få med mig värdefull kunskap från projektet och därutöver en utmaning som saknat motstycke i min karriär de senaste åren. Och ärligt, trygghet och stabilitet är inte alls dumt i kristider.
Under veckan har jag småpysslat med material till min Sagotanten-butik på Skolmagi. Jag har bland annat gjort ett skrivmaterial som jag kallar Adoptera en drake. Att komma på övningar i kreativt skrivande är så jag, det hänger samman med mina gamla studier och kurser. En gång för länge sedan var jag faktiskt skrivpedagog, höll i egna skrivkurser som jag gjorde. Med andra ord försöker jag för tillfället sy ihop de olika delarna av min tillvaro.
När jag syr samman livet till en vacker helhet måste jag inkludera mina små strövtåg i hemmasnåren. De är en av de viktigaste delarna av mig. Jag vet inte hur jag ska kunna leva utan skogsstigarna och strandängarna i de olika ljusen. Egentligen behöver man ganska lite för att känna sig hel, har jag återigen filosoferat en hel del kring. Nu ska jag bara förmå hålla fast vid detta även i stressen som ett nytt jobb och en ny roll onekligen kan medföra.
Jag önskar mig många solnedgångsstunder framöver, precis som den tidiga augustisolnedgången som visas på bilderna här ovanför. Och är inte solnedgångar fina symboler för slutet på något gammalt och början på något nytt?
Häromdagen fördjupade jag mig i författares och konstnärers behov av enslighet och snubblade över Vincent van Goghs (1853-1890) kreativa blomstringsperiod under den tid han var inskriven på hospitalet i franska Saint-Rémy-de-Provence. Året var 1889. Jag gjorde efterforskningarna inför en arbetsuppgift. Många av gångerna får jag välja mina egna teman, så jag brukar välja med hjärtat som slår extra mycket för kultur.
Vincent van Gogh skapade i isolation
Stjärnenatt (1889)
Mycket riktigt skapade van Gogh flera av sina berömdaste verk, som målningarna i serien Stjärnenatt, under tiden på hospitalet. van Gogh var egentligen ingen enstöring, han tyckte om andras sällskap. Men i brev till familjen berättade han om hur isolationen drev på skapandet.
Ödslighet var ett återkommande tema
van Gogh ska inte ha lämnat sitt rum på två månader. De yttre bilderna, intrycken, bleknade alltmer och i dess ställe trädde djärva färger och penseldrag fram, du vet de där cirklarna som är så karakteristiska för hans konst? Trots de livliga färgerna, och faktiskt tavlornas livliga motiv, kan man inte undgå känslan av ödslighet. Om man tittar tillbaka på hela van Goghs konstnärskap verkar ödslighet, eller enslighet, varit ett genomgående tema. För konstnären i fråga var ensligheten både en förbannelse och en välsignelse.
van Gogh färdigställde 150 målningar
Irisar (1889)
Under tiden på hospitalet färdigställde van Gogh cirka 150 målningar. Få var intagna på sjukhuset, och ingen av dem som han bodde med delade hans intresse för konst. Han höll sig för sig själv och tillbringade dagarna i dels en ateljé, dels en trädgård. van Gogh detaljstuderade och avbildade naturen på sitt nya, egensinniga sätt. Men skaparglädjen nådde ett slut. Den isolerade tillvaron började tära något enormt på honom och han lämnade hospitalet. Bara en kort tid efteråt ska han begått självmord.
Enslighet – välsignelse eller förbannelse?
Kreatörens behov av enslighet är ett av de ämnen som intresserar mig mest. Kanske för att det finns en stor, och högst personlig, igenkänning i det. För att kunna skapa måste jag sortera intrycken i stillhet och tystnad. Sorterande sköter jag bäst själv, och jag är väl på sätt och vis mitt eget bollplank. När jag ska skapa klarar jag inte heller av för många avbrott, de bästa skapardagarna är dagar när jag vet med mig att jag inte ska träffa en kotte. Samtidigt, utan social närhet eller stimulans tappar jag all inspiration.
Balansen mellan att ha för mycket eller för lite social kontakt tycks vara ett evigt tema inom konsten och litteraturen. Rebecca Solnit har berört temat i sina essäsamlingar som har natur- och vandringsteman, och i dagarna fann jag en förtjusande bok av August Strindberg. Strindberg-boken heter Ensam och är en självbiografisk långnovell om att säga farväl till sin omgivning för att kunna förlora sig i författandet. Jag vet inte hur novellen slutar ännu och återkommer med en recension när jag läst färdigt den.
Sammanfattningsvis kan enslighet, rentav isolering, till en början vara kreativt befriande. Men vad händer när den blir för långvarig – blir den en välsignelse eller en förbannelse?
När jag jobbade häromkvällen påmindes jag om ett kärt besök på Palatinen i Rom. Det blev i sig en trevlig påminnelse om etymologin för ordet palats. Eftersom jag arbetar med ord, ord hör till skribentens viktigaste redskap, funderar jag mycket på deras härkomst.
Ordet palats etymologi
Det intressanta med ordet palats etymologi är att den har en direkt koppling till Palatium eller Palatinen, en av Roms sju kullar. På denna kulle hade bland andra flera av de romerska kejsarfamiljerna sina residens under antiken. Numera är kullen en arkeologisk plats och ett museum.
Har inte ordet en längre historia än så? Jo, faktiskt. De romerska legenderna berättar att Palatinen i sin tur har fått sitt namn efter de första som bosatte sig på den, nämligen ett folk från den av Pallas grundade staden Pallantium.
Det är dock än troligare att ordet har en etruskisk härkomst, då etruskernas ord för himmel liknar en latinsk motsvarighet. Jämför latinets palate (palātum), som egentligen betyder munnens tak, med etruskiskans falad.
Vad betyder palats? Det här är ordet för en praktfull byggnad, nästan storslagnare än ett slott, som inte så sällan ligger i en stadsmiljö och bebos av en kunglighet eller aristokrat. För övrigt används ordet i många olika språk. Du har kanske sett och hört det engelska ordet palace?
Synonymer till palats
Orden slott,borg och möjligen residens ligger närmast ordet palats vad gäller synonymer på svenska. Du kan också använda ord i stil med en praktfull byggnad eller en storslagen byggnad. Tänk på att ett ord inte alltid kan ersätta ett annat när du vill åstadkomma den exakta nyansen.
Vill du beställa texter av mig? kontakta@sandrasdagar.se
Jag är en frilansande content writer med fokus på SEO-texter och redaktionellt webbinnehåll. Mitt pris är 0,85 kronor exklusive moms per ord. Hör av dig för ett eventuellt samarbete!
Vänskapens filosofi, vänskapens historia och vänskapens sociologi – ja, det är mycket vänskapsfokus i mitt senaste researchprojekt. Jag läser på om ämnet utifrån olika perspektiv för att få växtkraft i såväl mig själv som i mina relationer. Vissa saker vill man liksom förstå på ett djupare plan, hur blev det som det blev och varför är relationen till ens vänner kanske den känsligaste relationen man har? Med ett avstamp i livet och böcker ska jag dela med mig av 10 tankar om vänskap – häng med!
1. Vännerna formar oss som personer
Jag läser Stefan Zweigs underbara bok Världen av i går och i den finns ett kapitel om hur viktiga författarens skolkamrater varit för hans utveckling. Han beskriver så levande hur kamraterna delade intresset för litteratur och hur de i och med detta pushade varandra att bli skickligare läsare och skribenter. Zweig menar att han kanske inte hade varit samme författare utan sina skolkamraters stöd. Han hade lika gärna kunnat hamna i ett idrottstokigt gäng. Hade han blivit idrottare i stället för författare då? Jag tycker detta är en så fin och viktig poäng: Människorna i vår närhet formar oss som personer. Vi har med andra ord inte åstadkommit oss själva helt på egen hand.
2. Man väljer inte alltid sina vänner
Men lika sant som att vi har våra vänner att tacka för mycket är det sant att vi inte alltid väljer alla våra vänskaper. Hade man varit vänner om man inte gått i samma klass eller jobbat på samma arbetsplats? Många gånger är jag inte så säker på detta. Omständigheterna kan skapa förutsättningarna för en vänskap och när dessa omständigheter inte längre finns är det inte heller säkert att vänskapen fortsätter. Samtidigt kan jag ge många exempel på relationer som fortsatt bortom jobb och skola. Flera av mina största stöttepelare är kamrater från skol- och jobbtiden. Vilken är då poängen med denna punkt på listan? Att olika omständigheter som ligger bortom vår kontroll för oss samman med varandra.
3. Vänskap är inte ett statiskt tillstånd
De senaste åren har jag dessvärre haft vänskapstrubbel och det är en av de smärtsammaste upplevelser jag varit med om. På något sätt har jag förlitat mig på att vänskaper ska hålla genom hela livet. Även om jag först inte har valt vännerna har jag ändå gjort det till slut, och jag har verkligen uppskattat allt vi delat. När jag uttryckt min sorg har jag fått råd av kloka personer: Vänskaper är inte statiska. Lika ofta som livet skiftar kan vänskaper skifta. Bara för att relationen är frostig här och nu måste det inte betyda att den kommer vara det sedan. Ibland måste man tillåtas leva livet på olika håll. Kanske hittar man tillbaka till varandra, kanske gör man det inte. Men förhoppningsvis har alla parter det bra ändå.
4. Vänskap mår bra av jämlikhet
Ett återkommande tema i de vänskapsböcker jag läst i veckorna är vikten av en jämlik eller jämbördig vänskapsrelation. Eftersom man i slutänden ändå väljer sina vänner, ja, det här blir paradoxalt, vill man kunna känna att man har ett givande utbyte. Dessvärre kan omvälvande livshändelser göra att man glider från varandra. Det är vanligt att vänskaper tar slut när den ena parten blir sjuk eller är med om något annat svårt, för att man känner att man inte är på samma nivå längre. Som jag förstått det kan det ske från båda hållen. Det är inte ovanligt att man kapar banden till de vänner som tillfälligt har det kämpigt, men också den som har det kämpigare kan välja att dra sig undan. Om en vän plötsligt får det sämre ekonomiskt ställt och inte kan vara med på allt det roliga kan vänskapen bli problematisk, bara för att exemplifiera. Även kärlek, barn och andra stora händelser i livet kan rubba balansen.
5. Vänner är den familj man väljer
Vännerna brukar beskrivas som den familj man själv valt, och det finns en massa sociologiska och psykologiska studier om ämnet. Just på grund av frihetskänslan i relationen är man ju inte nödvändigtvis tvungen att stanna kvar. Det kan göra det aningen lättare att gå från relationen.
6. Vänskap saknar tydliga regler
Men är vänskapen verkligen så okomplicerad? Den är, som jag förstått det av researchen, den svåraste relationen i många avseenden. I en familj eller i ett äktenskap finns vissa regler som man förhåller sig till. Ta äktenskapet som exempel. Där finns en tydlig definition för när man gifter och skiljer sig. Normer som tvåsamhet, och alltså trohet i nöd och lust, präglar relationen. Sådana normer finns inte direkt kring vänskap. Ska man ”göra slut” med vännen när man inte längre trivs ihop? Det finns inga självklara svar och det skapar oro om relationen inte känns på topp.
7. Vänner är inte skyldiga oss något
Vänskapsrelationerna har en viss dubbelhet. När man varit vänner i många år är det väl inte helt orimligt att man förväntar sig att man ska finnas där för varandra. Förväntningar, och i synnerhet sådana förväntningar som nästan övergår i krav, strider dock mot vänskapens väsen så som det beskrivs i de böcker jag läst. Vänskapen är trots allt en frivillig relation. Samtidigt kan det bli problematiskt om en vän begår ett svek eller helt enkelt inte finns där när man har det tufft, därav dubbelheten. Man har alltså inga rättigheter alternativt skyldigheter gentemot sin vän. Likväl präglas många vänskapsrelationer av förväntningar på ett givande och tagande, på en ömsesidighet. Om vänskapen inte kännetecknas av ömsesidighet riskerar dess låga att slockna.
8. Det finns olika syn på vänskapens funktion
Vilken roll spelar vänskapen i ens liv? Genom historien har det funnits olika syner på vad som egentligen menas med en vän. Man har exempelvis haft en moralisk vänskapssyn som innebär att de man umgås med ska bidra till det egna växandet. Genom att umgås med snälla och lojala människor ökar chanserna att man själv blir snäll och lojal. Synen på vänskap har också varit instrumentell, det vill säga att man väljer sina vänner utifrån vad man själv vill uppnå. Är det en kväll på stan? Ja, då söker man sig kanske till vänner som gillar att festa och så bondar man över detta specifika intresse. Den instrumentella vänskapssynen är nog vanligare än den moraliska synen, åtminstone är det så jag tolkar det. Om vänskapen är av det instrumentella slaget gör det den också sårbarare för livsförändringar. Vad händer om man plötsligt tappar intresset för att festa? En viktig sak att ta med sig härifrån är att man behöver olika sorters vänskaper och sammanhang för att må bra.
9. Att göra slut med vänner kan göra ont
Eftersom vänskapen är komplex och saknar ett uttalat regelverk finns inte heller ett direkt stöd för den smärta som kan uppstå när man håller på att glida från varandra. Par går i parterapi och när man ska skilja sig finns en hel procedur kring detta. Många vänskapers uppbrott sker i det tysta och det gör att sorgen kan kännas outhärdlig. För sörjer våra vänner gör vi oftast.
10. Det är viktigt att kunna känna tacksamhet
Det är sällan som en vänskap varit genomdålig. Tvärtom gör uppbrottet ont på grund av allt man delat tillsammans. Med tanke på hur vänskapen format en kan det vara på sin plats att erkänna allt det fina den gett och att känna tacksamhet för att personen varit med på en väsentlig sträcka av ens långa livsresa.
Bra lästips för dig som vill fördjupa dig i vänskap
Ja, som jag nämnt har jag läst en del böcker om ämnet vänskap. Nedanför följer bra lästips för dig som är intresserad av vänskapens innebörd på ett mer filosofiskt, psykologiskt och sociologiskt plan:
Den moderna vänskapen av Mats Hilte
Förälskelse och kärlek av Francesco Alberoni
Intimitetens omvandling: Sexualitet, kärlek och erotik i det moderna samhället av Anthony Giddens
Vänskap: En lång historia av Eva Österberg
Världen av i går av Stefan Zweig
Bonuslästips: När böcker med vänskapstema lyfts måste jag passa på att tipsa om Platons och Aristoteles skrifter. Många av vänskapsteorierna tar ett avstamp i just antikens filosofi, och då går ju mycket tillbaka till dessa två tänkare.
Det är märkliga tider. Jag vet att jag ofta lyfter märkligheten i kristiderna, men vad annat än märkligt ska man kalla det? Det kan gå någon vecka utan att nya beställningar görs och så en dag får man tio beställningar på en gång. På mindre än en vecka förväntas man göra två veckors jobb. Och när man är klar? Tajmingen är sådan att alla uppdrag blir tillgängliga ungefär samtidigt, så när man är klar ekar det tomt. Så fortsätter det. För att vara ärlig; jag tror aldrig jag sett frilansare hugga tag i uppdrag så snabbt som nu. Jag menar alltså i skitbeställningar som bara ger en spottstyver.
Att leva nära naturen på våren är en av fördelarna med att frilansa. Jag fotar blommor när jag inte tokskriver.
Jag vet inte hur länge jag kommer orka fortsätta frilansa så här. Men vad skulle alternativet vara? Varje dag överväger jag att kanske börja lärarvikariera igen, och det är då ett djupt rotat nej vrålar till. Jag kommer ihåg min sista termin i grundskolans värld: Hur vuxna människor stod i ring och pratade illa om elever och personal. Hur stress och negativitet spred sig i taskigheter på ett sätt som jag tycker är så jävla ovärdigt. Jag har inte riktigt hämtat mig från den kulturen, som jag fann alltför vanlig. Eller hur skolpersonal kunde sitta i lunchrummet och berätta hur värdelösa vikarier är för varandra – när vikarierna satt bredvid.
Jag har det mycket lugnare i min frilanslunk. Lättnaden efter den sista skolvändan var enorm. Där och då lovade jag mig själv att hålla ut oavsett vad, och jag lovade dessutom mig själv att aldrig glömma lättnadskänslan. Är det värt att bita ihop i frilansstressen? Antagligen.
Vet du, jag ströläser Michel de Montaignes Essayer och slås av likheten mellan blogg- och essäformen. Essä kommer ursprungligen från franskan och betyder försök. Det finns visserligen inte så många likheter mellan mig och Montaigne, han räknas trots allt som en av tidernas stora författare och filosofer, men jag kan ändå inte låta bli att stärkas av hans försök att utforska språk och tanke i sina texter. Texterna kan ha titlar i stil med ”Om sorg” och med ett avstamp i den egna tillvaron utforskar han sedan vad sorg kan innebära i ett större perspektiv. Jag är inte så säker på att jag tycker att Montaigne alltid kommer fram till så värst mycket. Samtidigt är det ju det: Han försöker. (Och han gör det uppenbarligen väldigt bra med tanke på hans status i historien.)
Jag har också sprängt in en och annan skapelse för barn, för i ett annat liv har jag nog varit leksaksmakare och jag gillar verkligen barns kreativitet. Och ja, jag antar att den här bloggen är full av spretiga försök. Kommer jag kunna samla allt en dag? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag kan gilla det enkla och svåra på samma gång och att jag kan uppskatta en tevekväll framför Robinsonlika mycket som jag uppskattar att läsa Montaignes essäer. Så ja, jag kommer försöka lite till med eller utan riktning.
Att optimera blogginlägg med sökord är en av mina absolut vardagligaste arbetssysslor. Jag inte bara sökoptimerar inlägg, även optimering av artiklar i form av guider och listor hör till min vardag. Du kan läsa mer om vad jag gör via denna länk.
Ett av skälen till att jag håller med på SEO och bloggande är för att jag vill få mer tid över till mina kreativa intressen. Jag älskar att vara ute och fota och att sedan skriva om mina naturromantiska upplevelser.
En del vill få det att låta som att det här med SEO inte är så svårt alls. Jag håller så klart inte med om detta. Om det hade varit så enkelt hade jag antagligen inte ägnat de 10 senaste åren åt att utveckla mina färdigheter inom det. SEO eller sökoptimering kräver faktiskt en hel del kunskaper, kunskaper som dessutom ändras med tiden. Den som har hyfsad koll får snabbt ett försprång och gör att hobbybloggar hamnar långt ner i sökträffarna på exempelvis Google.
Samtidigt finns det en del enkla knep för att optimera inlägg och därmed få fler läsare till bloggen.Det är dessa knep som jag ska dela med mig av här. Använd dem i sin helhet eller delar av dem och bygg successivt på med kunskap. Eller skippa allt vad SEO heter! Efter att ha läst det här blogginlägget om sökoptimering av texter vet du i alla fall vad du väljer bort när du känner nej inför SEO-anpassning av blogginlägg. Häng med!
Vad är sökord för något?
Enkelt förklarat innebär sökord sådana ord du skriver in i sökmotorerna – exempelvis i Google – när du ska göra en sökning. Dessa ord skriver du in för att du vill få information om ett specifikt ämne. Sökmotorerna är känsliga för människors sökbeteende och det medför att du själv måste sätta dig in i beteendet för att kunna skapa innehåll som lockar läsare och därmed sökmotorer. Att förstå hur sökord används är ett första steg i att optimera ett blogginlägg.
Hitta rätt sökord för blogginlägget
Hur i allsindar ska du kunna veta vilka specifika ord andra söker på? Jo, den här biten är faktiskt ganska enkel. Du kan använda ett gratis verktyg för att få fram sökord, en så kallad sökordsgenerator. Ahrefs har just ett sådant, men det finns många, många fler online. På gott och ont sammanställs alltså sökbeteendet i form av statistik. Testa att söka på ett ord i ett av gratisverktygen så kommer du få upp en uppskattning av hur många sökningar som görs på frasen, liksom på ord som kan kopplas till den, varje månad.
Hur använder du dessa ord?
När du har använt ett verktyg för att få fram passande sökord inför det inlägg du ska skriva gäller det att tänka till: Hur kan du på bästa sätt få med orden i texten? Det finns hur avancerade tricks som helst för detta men även genvägar som kan ge bra resultat.
Fördela orden i inläggets delar
När jag vill göra det enkelt för mig brukar jag använda sökordet i huvudrubriken (H1), den första meningen i inlägget samt i den första underrubriken (H2). Utöver detta brukar jag upprepa sökordet lagom mycket, med vilket jag menar en upprepning med cirka 150 ords mellanrum. Om jag använder flera underrubriker har jag med sökordet i ungefär hälften av dem. Låt helt enkelt sökordet förekomma i början, mitten och i slutet av inlägget.
Använd sökord som en röd tråd
Det här med att ha en röd tråd i blogginlägget är viktigt eftersom det gör texten lättare att läsa och troligare ger läsaren den information hen sökt efter. Sökordet bör löpa som just en röd tråd genom hela texten. Om du använder ett sökord på detta sätt är du på god väg att optimera ett blogginlägg. Därefter kan du lägga till fler och fler bitar såsom att varva flera sökord och att optimera bilder med rätt ord.
Kan du använda flera sökord?
Så länge du håller dig till ämnet och ser till att skriva ett läsligt inlägg kan du använda flera olika sökord och sökfraser. Du kan bland annat varva sådana fraser som innehåller ett och flera ord.
Optimera med hjälp av long tails
Om du får upp statistik över en fras som innehåller två eller flera ord har du hittat en så kalladlong tail. Vill du få fler läsare snabbt? Då kan du använda dig av long tail-fraser. På grund av att long tails ser ut som de gör kan texten upplevas som spammig, så det gäller att bruka dem med finess.
Använd synonymer och varianter
En rik text innehåller varianter av och synonymer till sökord. Av den anledningen är det inte heller dumt att optimera inlägget med olika fraser, det vill säga så länge du håller dig till saken. Klicka fram sökverktyget och se vilka spännande kombinationer av ord och fraser du kan hitta för att skriva ett bra blogginlägg som ger läsaren mervärde.
Vad bör du mer tänka på?
Om blogginlägget saknar en bra struktur och språk spelar det antagligen inte så stor roll att det är bra sökordsoptimerat. I längden vinner du på att kombinera optimering med omsorg om disposition och grammatik. Du måste egentligen inte krångla till meningarna. Det viktigaste är att texten är lättläst, att den har hög läsbarhet som det kallas på SEO-språk. Då kan enkla meningar vara att föredra.
Kanske ännu viktigare är det faktum att de personer som hittar till din blogg har kommit till den för att de sökt efter ett specifikt ämne. Om de klickar sig vidare till bloggen via exempelvis Google i hopp om att få svar på sin sökning och ditt inlägg inte besvarar frågan kommer de sannolikt klicka sig vidare till en annan blogg. Det här är ytterligare ett skäl till att faktiskt hålla dig till ämnet.
Kan du sökordsoptimera bilder?
Ett bonustips för att optimera blogginlägg med sökord är att använda orden i bilderna. Du kan skriva in text i dem via bildredigeringsverktyget på exempelvis WordPress. Skriv en mening som inkluderar sökordet i bildens alt text.
Sammanfattning – optimera ett blogginlägg med sökord
