Berättelser om judiskt motstånd under Förintelsen

fota vissna blommor och lyssna på berättelser om judiskt motstånd

I går var den första soliga dagen på lääänge. Jag passade på att göra en kvartersfotografering, mer än så hann jag inte eftersom jag skulle i väg på middag och teater senare. Men ljus, så tacksamt! Det långvarigt gråa har försvårat fotostunderna och jag har väl tillfälligt gett upp dem, vilket jag kanske inte borde gjort i första taget.

Jag har lyssnat på mycket radio under veckan. Public service, vilken tillgång! Alltså, jag har lyssnat på Sveriges radios P1-program. Under gårdagens fotorunda hade jag exempelvis ett avsnitt av Vetenskapsradion Historia i öronen: ”Judiskt motstånd under Förintelsen”. I går var det ju Förintelsens minnesdag, så detta nya avsnitt kändes passande.

makrofoto frost i gräs

Motståndet under Förintelsen och andra världskriget är något som jag fascinerats av i flera år. På senare år har det nämligen kommit hur många skönlitterära böcker som helst om kvinnors vardag och kamp under 1930- och 1940-talen.

Tack vare läsningen av dessa böcker – exempelvis Kelly Rimmers Vad hjärtat aldrig glömmer, Kristin Hannahs Näktergalen och Kristin Harmels De bortglömda namnens bok – har jag insett hur mångsidigt motståndet varit. Skönlitteraturen kan ge fantastiska inblickar i människors liv. Men även historiska studier kan ge en djupare bild av just historien. Det är därför som jag blev så tagen av radioavsnittet ”Judiskt motstånd under Förintelsen”.

makrofoto detalj av frökapsel

I avsnittet berättar Kenneth Hermele om det mod som krävdes för de mest vardagliga motståndshandlingar och hur utbredda dessa var, trots att dödliga bestraffningar hängde över som ett ständigt hot. En liten motståndshandling, som att sjunga en sång eller hjälpa en vän, kunde bestraffas tiofalt av nazisterna.

Ändå valde två unga kvinnor att ta av sig sina davidsstjärnor, klä upp sig och gå på dans en kväll, bara för att få leva som vanligt. Ändå upprättades ett hemligt judiskt arkiv i Warszawa, spelades satiriska teaterföreställningar och smugglades mat. Ja, och ändå sköt en mystisk danserska ihjäl en nazist i ett av koncentrationslägren.

lyssna på radio om judarnas motstånd under andra världskriget och samtidigt fotografera vissna löv

Kenneth Hermele har skrivit en faktabok om det judiska motståndet. Den ska jag läsa. Har satt upp mig i kö på biblioteket. Det var en lång bibliotekskö, så vi får se när läsningen blir av. Till dess kommer jag nog ha hunnit läsa ut Victor Klemperers dagboksanteckningar från Förintelsen, ett mastodontiskt verk på tusen sidor som också vittnar om motståndets många uttryck.

3 böcker som ger oss viktiga perspektiv på Förintelsen

27 januari i dag. Det är Förintelsens minnesdag. Den 27 januari 1945 befriades förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Trots att det gått så många år sedan andra världskrigets grymheter känns de ändå nära och svårbegripliga. Ja, Förintelsen, som började i Nazityskland 1933, känns ofattbar. Vad driver människor att åsamka andra människor så mycket skada?

Det ofattliga i händelsen är en existentiell fråga för mig. Eftersom jag gärna djupdyker i det existentiella påbörjade jag för ganska länge sedan ett eget litet studieprojekt, som bland annat innebär att jag läser filosofiska och sociologiska böcker av människor som själva upplevt Förintelsen på nära håll.

Jag syftar på Hannah Arendts, Zygmunt Baumans samt Victor Klemperers verk, samtliga författarna var stora tänkare med judisk anknytning. Någon gång kommer jag skriva mer djupgående guider till tänkarnas verk. Här nöjer jag mig dock med att lyfta fram tre korta boktips i hopp om att fler ska få upp ögonen för hur vanliga människor drogs med i Förintelsen och utan att blinka deltog i en hathysteri utan dess like.

3 böcker för viktiga perspektiv på Förintelsen

Nedanför följer alltså de tre boktipsen för viktiga perspektiv på Förintelsen – läs dem alla:

1. Den banala ondskan av Hannah Arendt

Med utgångspunkt i en israelisk rättegång 1960 skriver filosofen Hannah Arendt fram sitt perspektiv på ”den banala ondskan”. Förintelsen var en fruktansvärd händelse som möjliggjordes av att helt vanliga, likgiltiga människor egentligen bara gjorde det de blev tillsagda att göra. De hade varken ett ont uppsåt eller förstod vilka konsekvenser agerandet skulle få för miljontals offer.

den banala ondskan bok
På bilden ser du omslaget till Hannah Arendts Den banala ondskan. Boken gavs ut av Daidalos 2013.

Boken Den banala ondskan har undertiteln Eichmann i Jerusalem och handlar om när just SS-officeren Adolf Eichmann skulle ställas till svars för sina handlingar. Arendt tolkar Eichmann som en av de vanliga, likgiltiga människorna som inte hade något direkt att vinna på Förintelsen, vilket inte stämmer. Men resonemanget kring hur meningslösa människors ondskefulla handlingar är är ändå relevant för att förstå den historiska händelsen.

2. Auschwitz och det moderna samhället av Zygmunt Bauman

Utan att ha läst böckerna från början till slut – ännu – skulle jag mena att sociologen Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället utvecklar Arendts resonemang om banaliteten i den ondska som människorna i Nazityskland visade prov på. Han menar att Förintelsen möjliggjordes av en rationell social ingenjörskonst, där människoliv inte var mer än siffror i ett byråkratiskt system.

auschwitz och det moderna samhället bok
På bilden ser du omslaget till Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället. Boken gavs ut av Daidalos 1994.

Som jag redan nämnt i det första boktipset var det helt vanliga människor som skrev under helt vanliga människors dödsdomar. Att människor representerades av siffror och att systemet dessutom utgjordes av ett virrvarr av myndigheter, kontor och tjänstemän ledde till att judarnas lidande kändes avlägset. Till och med för de som verkställde deporteringarna till Auschwitz. Det byråkratiska systemet var för att sammanfatta det hela en effektiv mördarmaskin.

Under dessa förutsättningar vara alla tjänstemän lika skyldiga som oskyldiga och vice versa, vilket i sig är problematiskt.

3. Tredje rikets språk av Victor Klemperer

Litteraturvetaren Victor Klemperer skrev dagbok om Förintelsen och andra världskriget. Hans ögonvittnesskildring från 1933 till 1945 är unik i sitt slag och ger en inblick i de avgörande åren som ingen annanstans. Nej, inte ens Anne Franks dagbok är lika omfattande (och den är för övrigt redigerad av Franks äldre manliga släkting som tyckte att vissa av de saker hon skrev var opassande).

tredje rikets språk bok
På bilden ser du omslaget till Victor Klemperers Tredje rikets språk. Boken gavs ut av Glänta Produktion 2020.

I verket Tredje rikets språk utvecklar Klemperer iakttagelserna till ett djupare perspektiv på hur nazisternas retorik till slut kom att påverka samhället och vardagen i stort. Det handlar om små, små lögner, gränser som flyttas fram lite i taget och hur människor till slut börjar ta lögnerna för sanningar och inte längre reagerar över det som tidigare ansetts vara moraliskt fel, som en hatisk retorik och hatiska handlingar.

Den banala ondskan, Auschwitz och det moderna samhället samt Tredje rikets språk är även viktig läsning för att förstå dagens samhälle(n). Historien förefaller upprepa sig igen och igen. Med tanke på allt det lidande Förintelsen och andra världskriget medförde kan jag tycka det är märkligt att vi inte vet, eller snarare agerar, bättre i dag. Förhoppningsvis kan boktipsen i detta blogginlägg ge lite nya perspektiv och verktyg för att skapa en mjukare värld!

Yttrandefriheten är livsviktig – och så här används den

Yttrandefriheten är en av demokratins grundstenar, runt om i världen dör människor för sin rätt att yttra sig om bland annat samhället. Jag reflekterar att yttrandefrihet är på liv och död, livsviktigt. Och kanske blir jag mörkrädd för hur somliga väljer att använda den. Man använder en av de mest grundläggande rättigheterna i svensk lag till att sprida hat, till att göra nazistmarscher, koranbränningar och så vidare.

I vilka samhällen anordnar man bokbål, förresten? Jo, i totalitära samhällen där yttrandefriheten är förbjuden. Typ i verklighetens Nazityskland, eller i en av litteraturvärldens mest dystopiska visioner: Ray Bradburys Fahrenheit 451.

Men i yttrandefrihetens namn väljer man alltså att bränna en symboliskt viktig bok för massor av (oskyldiga) människor för att demonstrera sin rätt. Samtidigt vill man radera andra människors rätt att tycka, tänka och tro, för det är ändå detta ett bokbål innebär. Var finns logiken? Sverige anno 2023, jajamensan! Trodde för ett tag att jag befann mig på 1930-talet. Det händer lite då och då, att jag liksom förväxlar decennierna med tanke på den politiska tillbakagången i landet.

Jag ställer mig inte frågande till rätten att få uttrycka sin åsikt oavsett hur j*vla dum den är och hur j*vla dumt man gör det, bara till varför man väljer att använda något så värdefullt som yttrandefriheten till hat och hets. Med den fantastiska yttranderätten följer också ett stort ansvar, som med alla rättigheter.

Nej, jag har inte riktigt fått händelserna i Sverige att gå ihop de senaste dagarna. Därför tänkte jag att jag kunde vända mig till ett av min favoritradioprogram, nämligen Filosofiska rummet i P1. Där tänks och sägs det många kloka saker, så även om yttrandefrihet och hur den brukas. Det spelar ingen roll om man är röd, blå, brun eller grön, följande Filosofiska rummet-avsnitt kan ge perspektiv på sådant som jag tror att många av oss brottas med för tillfället:

Vad vill jag göra av 2023? Mina förhoppningar inför året

Nytt år, 2023. Jag avger inga nyårslöften och gör inte heller upp storslagna planer för året. Med en värld och ett liv som ser ut som de gör tar jag saker som de kommer. Planer kullkastas så lätt numera, det räcker med en förkylning och så puts väck! Därmed är det inte sagt att jag inte har förhoppningar om vad 2023 kan ge. Och visst kommer jag ta många tillfällen i akt, som vanligt.

2023 inleds i sviterna av corona

Det här året har inletts på ett mindre roligt sätt. Coronan slog ut min kropp i december och nu måste jag ta mig igenom dagar med symtomförstärkning av mina sjukdomar. Det är astma- och värkattacker om vartannat, och så känner jag mig så förbenat trött. Jag går en liten promenad eller umgås en stund, därefter sover jag i 18 timmar. Hjärntröttheten, som jag brottas med i vanliga fall, har blivit orimligt svår. Det är tufft att sköta ett företag under omständigheterna, men jag gör mitt bästa. En dag i taget, liksom. Och jag är övertygad om att symtomen kommer bli bättre med tiden. Covid-19 är en speciell upplevelse!

Jag hoppas på många utomhusvistelser 2023

Att tillbringa tid utomhus känns som en av mina livsnödvändigheter. Det är där mycket av mitt personliga hälsoarbete sker, både i form av motion och vila. Jag kan vara stressad när jag går ut och nästan lugn när jag går in igen. En dålig dag vänds till en bra dag, och detta har alltså med utomhusvistelserna att göra.

vad vill jag göra av 2023
Lite snö hade varit välkommet. Jag gillar att fota i snön.

Jag behöver inte så mycket mer än en skogsrunda eller solnedgångsvy i hemmasnåren för att dagen ska kännas komplett. Sedan älskar jag att ströva omkring, bara för sakens skull. Det är genom strövande jag lär känna mig själv. många känslo- och tankemässiga pusselbitar faller på plats under mina strövtåg, det är knappt att jag förstår det själv.

Jag hoppas få prova nya sätt att skapa 2023

Jag har behövt övervinna en form av mental gräns för att börja skapa som jag vill. När man är perfektionist, som ju jag är, kan man lätt låsa sig själv inför nya saker som man omöjligt kan bemästra eftersom man är nybörjare. Men under 2022 har jag ganska kravlöst utvecklat både fotande och målande, ja, jag har till och med gått på keramik- och konstkurser. Det är en jättepositiv trend i min vardag, och jag hoppas att 2023 kommer fortsätta i samma kreativa anda. Jag har insett att jag trots allt vill lära mig en ny sak för att jag just är ny på och vill lära mig mer om den.

Jag hoppas min bildningsresa fortsätter 2023

Kunskapande och skapande är två ledord i mitt liv, och jag tycker de hänger ihop. Oavsett om det är kreativt eller intellektuellt vill jag lära mig så många saker som möjligt. Att läsa och lyssna är något jag gör dagligen. I det avseendet är jag inte alls rädd för att ge mig ut på okänt vatten, nej, för där har jag modet att vidga vyerna. Man kan säga att jag ända sedan tonåren befunnit mig på en personlig bildningsresa i hopp om att förstå mig själv och andra bättre. Måtte bildningsresan fortsätta 2023!

Jag hoppas jag har modet att ändra min karriär 2023

Okej, så att vilja ändra min karriär helt och hållet 2023 är en lite väl dramatisk beskrivning av min förhoppning. Men så här: ibland måste man kunna landa i att man fått en hel del erfarenhet och kanske skulle må bäst av att blicka mot andra horisonter. Det kan innebära att man är beredd att testa nya sätt att skriva eller att man är villig att åta sig mer ansvar, eller något annat. Jag har burit på en känsla av att jag gärna skulle vilja ha lite mer stabilitet i min frilanstillvaro och att jag vill känna mig delaktig i ett sammanhang. Men när jag är på väg att ta steget blir jag rädd och drar mig tillbaka igen, för min frihet betyder väldigt mycket för mig.

Någon gång får det bli de ikoniska sevärdheterna i Toscana

italien inspiration
resa till toscana

Gårdagskvällen ägnade jag åt att titta på filmen Under Toscanas sol och att försöka måla solrosor, inspirerad som jag blev av de oändliga solrosfälten i Toscana. Denna plats har funnits i mina tankar ända sedan jag första gången såg filmen i fråga.

En väldans massa år har gått, trots det har jag inte besökt just denna region i Italien. Men jag tror faktiskt det kommer bli av.

solrosor toscana
Målning av flytande tusch och akvarell. Linjerna har gjorts med blompinne, bara för att det är så kul!

Nu är det dock inte coronakrisen som håller eventuella resor till Toscana tillbaka, utan inflationskrisen. Jag förväntar mig typ ekonomiskt karga företagsår och en italienresa är kanske, och tyvärr, inte prio ett när fokus ställs mot överlevnad. Vi får se!

I vilket fall skulle jag väldigt, väldigt gärna vilja besöka Toscana inom en relativt snar framtid. Och jag skulle vilja uppleva flera olika städer och sevärdheter i regionen. Det här är ju ändå platsen för renässansens hjärta Florens och Pisas lutande torn!

Skumpa runt på lantvägar i Toscana

Det är lite lustigt hur just en lantväg återkommer i bilder av och filmer om Toscana. Jag tänker på den ikoniska vägen som slingrar sig bland kullar och cypresser, oftast under gyllene timmen så att de vidsträckta fälten skimrar extra mycket i grönt och guld.

Den här scenen markerar även början på resan i Under Toscanas sol och utmynnar i en rad pittoreska scenerier, må det vara på landet eller i en medeltidsstad. Se denna film för reseinspiration! 

Spontant bosätter sig huvudkaraktären på Toscanas landsbygd, och ja, jag vill också skumpa runt i en buss på bygden. Jag tycker den verkar vara så himla vacker. Kullarna, fälten och de gamla byarna skulle garanterat trollbinda mig.

Var finns då den ikoniska vägen? I Val d’Orcia utanför Siena. Tänk dig en dagsvandring här! Eller en konstkurs. Ja, eller en skrivkurs! Wow.

Förundras i renässansstaden Florens

Under Toscanas sol skildrar inte så mycket av de toscanska städerna, det skulle väl i så fall vara glimtar av Cortona och Siena, möjligen. Eller definitivt av Cortona, för när jag tänker närmare på det skrivs faktiskt Cortona ut i början av filmen. Antagligen är det här huvudkaraktären köper sitt hus.

Städerna i Toscana skulle jag alltså vilja besöka, och kanske allra helst Florens. Varför då? Jo, för Florens är nämligen renässansens födelsestad. Under 1300-, 1400- och 1500-talen bodde rika släkter, exempelvis Medici, i staden. De hade så mycket pengar att de kunde investera i vackra konstverk.

böcker om florens i toscana
Lite historisk bokinspiration i form av Familjen Medici: Det vackra folket, Medici: Magnifika miljardärer och mördande mecenater i renässansens Florens samt av Fursten.

Släkterna kunde bland annat ägna sig åt ekonomi, politik och kultur. I och med detta började det intellektuella och kulturella livet blomstra i Florens. Det byggdes pampiga hus, målades vackra konstverk och skrevs numera världskänd litteratur. Kanske känner du till Niccolò Machiavellis klassiska bok Fursten? Machiavelli var florentinare.

Sevärdheter i Florens

Renässansens prakt lever kvar i dagens Florens, och jag antar det är därför jag så gärna vill besöka staden. Världens tredje största kyrka (?) finns här, Santa Maria del Fiore som byggdes på 1400-talet. Den har vackra kupoler. På nästan varje stadsbild av Florens skjuter den största av kyrkokupolerna upp i landskapet.

bottecelli venus födelse
Känner du igen tavlan? Det här är Sandro Botticellis La nascita di Venere, eller Venus födelse, från cirka 1486. Uffizigalleriet i Florens är tavlans hemvist.

Sedan är det konstmuseerna, exempelvis Uffizi som ställer ut konst av renässansguruerna Botticelli och Michelangelo. Hur gärna hade jag inte velat se Botticellis Venus födelse irl!? Medici-palatset Palazzo Pitti är också ett sandra-måste. Men kanske mest av allt hade jag nog velat strosa runt i, vad jag föreställer mig, de gamla, fina gränderna.

Uppleva Lutande tornet i Pisa

Lutande tornet i Pisa är en annan ikonisk sevärdhet i just Toscana. Jag vet inte hur stor behållning jag hade haft av att besöka sevärdheten, ändå är det en sådan grej jag har velat uppleva sedan barnsben. Kan det kombineras med andra Toscana-upplevelser, så varför inte?

Pisa är en stad i Toscana och i denna finns alltså ett lutande torn. Det är ett klocktorn som började byggas på 1100-talet och som färdigställdes på 1300-talet. Att tornet har kommit att luta har att göra med att man missbedömde underlaget, som är mjukt och lerigt. Då och då görs projekt för att stabilisera tornet, så att det klarar stå ännu fler år.

Hoppas jag kommer få uppleva Lutande tornet i Pisa innan det rasar samman!

Titta på film för reseinspiration

Film, liksom böcker, är bra sätt att få reseinspiration. Det är ju exempelvis Under Toscanas sol som fått mig att drömma om en resa till Toscana. Ibland räcker det att drömma sig bort, ibland blir drömmarna verklighet. För att återkoppla till inledningen tror jag faktiskt att Toscana är ett av de resmål jag kommer göra slag i, frågan är bara när.

solros akvarell
En dröm är att kunna resa till inspirerande platser som Toscana för att skriva om, fota och måla av det jag upplever.

Brukar du bli inspirerad av film?

Bra, viktig och jobbig föreläsning med Simon Häggström

Jag har skrivit, strukit och skrivit. Var börjar jag? För det jag ska skriva har egentligen inga tillräckliga ord. Det handlar om människors utsatthet och om hur vissa utnyttjar denna. Förvånansvärt många, faktiskt. Det är så att man inte fattar det.

Jag var på Simon Häggströms föreläsning Flickorna som sprang – om människohandelns bortglömda ansikte i går. Den anordnades bland annat av Varbergs kommun och ägde rum på Varbergs teater, gratis för allmänheten.

Det var ett sådant tillfälle som jag i förväg visste skulle orsaka mig obehagskänslor, för jag tycker det är jätte-jättejobbigt att höra eller läsa om människor som far illa på olika sätt. Den här föreläsningen handlade om prostitution av unga.

Kriminalinspektör vid människohandelsgruppen

Häggström är kriminalinspektör vid människohandelsgruppen inom Nationella operativa avdelningen (jag var tvungen att dubbelkolla hur denna lååånga titel ska skrivas). Under många, många år har han varit med och gripit sexköpare, liksom hjälpt prostituerade undan miserabla situationer.

skuggans lag bok
Skuggans lag är den första reportageboken i serien om en Spanares kamp mot prostitutionen.

I Häggströms reportageböcker Skuggans lag (2016) och Nattstad (2017) kan man läsa om människohandelsgruppen polisiära arbete. Det är ingen rolig läsning, för böckerna visar på en oerhört utsatt situation för många kvinnor och barn i Stockholm. De visar också på sexköparnas genomvidriga kvinnosyn. Tror dessa män på riktigt att sex är en rättighet? Det verkar dessvärre så.

Prostitution sker inte bara på gatorna

Föreläsningen Flickorna som sprang handlade dock inte så mycket om gatuprostitutionen, eller så som man tänker sig att prostitution går till. Den lyfte en mycket skrämmande aspekt av samhällsutvecklingen, nämligen att prostitutionen kryper ner i åldrarna och sprider sig i de olika grupperna.

Sugardating och prostitution via sociala medier var temat för föreläsningen. Sugardating innebär att en äldre person, i regel en man, ger en flicka pengar och presenter för att hon ska hålla honom sällskap. Du vet det här med sugardaddy och sugarbabe…

flickorna som sprang bok
Flickorna som sprang är den första delen i bokserien Människohandelsgruppen. Boken är en roman, och som du märker har titeln inspirerat namnet på föreläsningen.

Oavsett den förskönande bild som försöker ges av sugardating är det förklädd prostitution, som är destruktiv för exempelvis en 15-årig flicka. Hur kan en 50-årig man gynna en 15-årings välmående genom en sådan här förbindelse? Inte alls.

Även plattformar som Only Fans kan vara problematiska, för så länge den manliga blicken styr det pornografiska innehållet är det ju faktiskt inte kreatörerna som dikterar villkoren för sin ”sexuella frigörelse”.

Många aspekter påverkar människohandeln

Under Flickorna som sprang gav Häggström en bakgrund till varför prostitutionen och människohandeln ser ut som den gör i dag. Det är en kombination av ett patriarkalt samhälle, jo, faktiskt, samhällsnormer för sex och utseende samt unga människor som mår skitdåligt. Och kanske, kanske en vuxenvärld som inte riktigt ser unga, då den är så fokuserad på sig själv.

Många av de unga som prostituerar sig, och som Häggström och hans polisteam försökt hjälpa, mår psykiskt dåligt och/eller har varit med om sexuella övergrepp och våldtäkter som barn. Prostitutionen blir som en ond cirkel av destruktiva sexuella relationer. I stället för att hjälpa en ung människa – ett barn (!) – i nöd utnyttjar vuxna män utsattheten.

Det här är en problematik som letar sig in i alla samhällsgrupper, eftersom var tionde man i Sverige har köpt sex någon gång kan du ju förstå hur utbredd människohandeln är. Detta är egentligen ett mycket större problem än gängkriminaliteten, ändå lyfts det inte lika ofta och ges inte heller lika mycket resurser.

Kvinnor och barn anses väl helt enkelt inte vara så viktiga. Som vanligt, då. Suck.

Olagligt med sexköp – ändå görs så lite åt det

Under den gångna veckan har jag börjat läsa Simon Häggströms reportageböcker och i går var jag alltså på hans föreläsning. Ja, jag mår fysiskt illa av att höra och läsa om människor som far illa, om människor som skadar andra. Men samtidigt tycker jag det är livsviktigt att ta del av informationen, för den är ett redskap i kampen mot förövarna.

Det var en fantastiskt bra föreläsning som gör mig upprörd och uppgiven. Sexhandeln med unga människor pågår rakt framför näsan på oss vuxna, trots detta görs så lite åt den. Jag kan inte föreställa mig den frustration som Häggström och hans kollegor känner varje dag när de vet att det finns så oändligt mycket mer de kan göra, om de bara får mer stöd.

Det kanske hoppfullaste med föreläsningen var budskapet att det alltid finns en väg ur prostitutionen. Våga be om hjälp, våga berätta, uppmanade Häggström. Han har sett många fina exempel på där liv har räddats och blivit till det bättre, även för de unga som trott att livet aldrig kommer bli bra igen.

Och sedan är det faktiskt så att sexköp är olagligt i Sverige (inte att sälja sex, dock). Förövarna ska därmed straffas för det.

Den första frågan om mitt jobb: Kan du tjäna pengar på det?

På förekommen anledning:

När jag berättar om mitt jobb som bloggare och kreatör får jag i regel en fråga: Kan du tjäna pengar på det? Ibland möts jag av skepsis, men oftast av en snipig kommentar drypande av missunnsamhet. Sällan Å, vad kul för dig eller Å, vad spännande (även om det också händer).

Jag har aldrig påstått att jag blir rik på mitt jobb och jag har heller aldrig påstått att det är en enkel karriärväg. Jag jobbar fler och längre dagar än någon annan jag vet, och så här i pandemi-, krigs- och inflationstider har det bitvis varit ekonomiskt tärande. Så nej, jag känner mig inte särskilt rik på pengar. Däremot känner jag mig rik på arbetsglädje. 95 procent av tiden, i alla fall.

Folk får ställa hur nyfikna frågor som helst till mig. Vill jag så svarar jag. Det känns dock tråkigt att pengar är den absolut första undringen och att frågan sällan är nyfiken. Nästa gång kanske jag bara skulle passa tillbaka frågan: Vad jobbar du med? Jaså på banken, jaså i sjukvården eller jaså, i affären. Kan du tjäna pengar på det? *skeptiskt ansiktsuttryck* alternativt *snipigt sammanpressade läppar och ett drygt jaha*

Inte att undra på att jag för det mesta är tyst om mitt jobb, trots att jag älskar det mer än livet självt. Det är mitt liv. I det här samhället är det lite som så att man inte får älska det man gör, man ska lida varje dag och gör man inte det ska all annan världens olycka helst falla ner över en. (Jag vet att jag överdriver bittert.)

Sämst i världen på att hantera stress (och ja, jag jobbar på det)

Tänk dig livet runt 30, hur roligt det ska vara. Men så inleds det med att du blir ännu sjukare, några nära dödsfall och ett x antal allvarliga diagnoser hos dina allra, allra käraste. Och så fortsätter det med att du blir lite sjukare ändå, coronakris, att din älskade sambo får alla fingrarna avsågade (men ditsydda) och så ukrainakris på det. Samtidigt ska du försöka hålla ditt företag flytande, och sambon sitt. Det är lite mycket. Och det är mitt 30-årsliv.

Men vet du, en sak är jag jävligt bra på: att gå upp och kämpa varje dag. Även mina älskade. Så det är ingen av oss som lagt sig ner, inte en endaste gång. Jag har dock märkt att min stresshanteringsförmåga blivit allt sämre för varje kris, och efter kris på kris finns nog hanteringsförmågan knappt kvar. Åtminstone inte när saker rivs upp, som de görs vissa dagar eller veckor. För ja, vissa saker, som sjukdomar och skador, försvinner inte. De samlas på hög.

Efter den här veckan blir det så tydligt, hur sämst i världen jag är på att hantera stress. Det började med en enorm oro för en kär en, igen, och fortsatte med en webbplatskrasch på grund av större programuppdateringar. När kraschen skedde var skadan redan skedd, jag var superstressad. Det här fick dock stressen att spilla över, och jag har faktiskt inte kunnat samla mig och få saker gjorda i väntan på att få rätt support från webbhotellet.

Att ringa och tjata, be om att de ska göra om och göra rätt äter dessutom upp tiden. Flera dagar, mer exakt. Till slut blev det dock rätt, jag har förhoppningsvis en fungerande blogg igen och det viktigaste är att mina nära och kära efter omständigheterna mår bra. På sätt och vis falskt alarm den här gången. Det är fredag, jag ska jobba i kapp i helgen men nu har stressen börjat ebba ur kroppen och kvarlämnat mer värk och trötthet, förstås.

Sett i det långa loppet hanterar jag ju stressen, det är väl den här bloggen ett tecken på. Jag går upp, får saker gjorda, har det bra. Men hur jag ska hantera stressen när den bräckliga tillvaron återigen rämnar vet jag inte riktigt. Kanske bara försöka andas?

Första lektionen i en kurs om att skriva konstkritik

Hela tiden dyker det upp nya spännande saker att göra. Det gäller bara att hålla ögonen öppna. Som exempel dök det upp en chans att få läsa en kort folkhögskolekurs i att skriva konstkritik. Eftersom jag fördjupar mig i konst och skapande och dessutom har en utbildning i kulturjournalistik tänkte jag att en kurs i konstkritik är ett bra komplement.

Förra lördagen satt jag på min första lektion, digitalt. Redan en vecka sedan. Oj! Lektionen var en introduktion till konstkritiken, och under kommande veckor ska klassen gå på en utställning i Malmö, skriva konstrecensioner och reflektera kring konst i största allmänhet.

Läraren på kursen lever för konsten, det märks. Under det första tillfället gav hon oss alla tänkbara perspektiv på konstområdet och jag älskar hur samhällskritiskt det hela blev.

Jag hör till den skara som faktiskt tycker att kulturen är som mest spännande när den är en kritik av samhället, och jag tycker också att kulturjournalisten, må det vara en konst- eller litteraturskribent, gör skillnad med sin kulturanalys. Kultur och kritik behövs! Än mer i dag, när vissa samhällskrafter försöker mota bort både kulturen och kritiken.

Kultur och kritik är väsentliga delar av demokratins själ, det är väl av den anledningen somliga vill kväsa detta. Det är i sig helt sjukt.

Alltså, nu ska jag försöka lära mig skriva konstrecensioner. Men att skriva en bra kulturrecension kräver att man också kan sitt fält, och således innebär kursen i att skriva konstkritik väldigt mycket mer än skrivande. Det handlar om att försöka se och förstå.

Under de kommande veckorna ska jag läsa, titta samt reflektera högt och tyst – förutom att recensera.

Vad mycket roligt jag plötsligt hittar på! Har du sett att jag även varit på en gripande teaterföreställning i Varberg?

Aldrig glömd – en gripande skröna om en mamma i en akt

aldrig glömd en skröna om min mamma i en akt

För två veckor sedan var jag med om något gripande. På Hallands teater visades pjäsen Aldrig glömd – en skröna om min mamma i en akt med Fia Adler Sandblad. Föreställningen är på turné, så om du har chans att se den gör det. Det här var nämligen något utöver det vanliga; djupt personligt berättat, på sina ställen tragikomiskt och från början till slut välregisserat. Bara en person stod på scenen men denna enda person lyckades förmedla århundraden av svensk kvinnohistoria.

Aldrig glömd handlar om att bli övergiven av sin mamma

Aldrig glömd är Adler Sandblads självbiografiska enaktare om hur det är att bli övergiven av sin mamma. Hon vara bara några dagar gammal när hon hamnade på ett barnhem, och under uppväxtåren blev hon sedan fosterbarn. Som vuxen träffade Adler Sandblad mamman Marianne en gång. Det här enda mötet är själva utgångspunkten för föreställningen, som växer till större frågor om hur det kommer sig att föräldrar lämnar bort sina barn.

En föreställning som skildrar ogifta mödrars svårigheter

Man behöver inte gå så långt tillbaka i tiden för att synen på ogifta mödrar ska vara hård. Att föda oäkta barn har till och med varit straffbart, och vem tror du straffades för det? Sällan mannen. Men även när det inte funnits några lagliga hinder har modern ändå straffats, då av omgivningen. Så ja, många barn har lämnats bort för den sakens skull. Marianne fick utstå kritik och fick lite hjälp, därför måste hon lämna ifrån sig lilla Fia.

Fia Adler Sandblads lilla berättelse speglar det stora

Jag älskar när det lilla får spegla det stora och det stora får spegla det lilla. Och det är just i detta som Aldrig glömds storhet ligger, i hur Fia Adler Sandblad använder sin berättelse för att ge en djupare förståelse för hur olika förutsättningar kvinnor och barn kan ha i samhället. Det är inte bara gripande utan oerhört intellektuellt.

Som åskådare tänkte jag till många gånger under föreställningens 50 korta minuter. Efteråt samlades vi alla för ett filosofiskt samtal i foajén. Vilket folkbildningskoncept! Jag vågade dock inte ställa frågor, har blivit smått blyg av att ha arbetat i min ensamhet så länge.

De absolut bästa skrivdagarna är när man öser ord

I dag får jag skriva om vad jag vill. Jag ska ösa och ösa, för jag har mycket att berätta. Nu har det gått många dagar sedan jag hade en kreativ skrivdag under vilken jag freestylar det mesta. Förkylning med astma och värk, liksom en massa textjobb har kommit emellan. Och ibland är det ju så det blir, man har inte hur mycket kreativ kapacitet som helst. Man har inte ens tiden att göra allt man vill. Men i dag tar jag mig tid och det är alltså till att skriva fritt jag ägnar min kreativa kapacitet.

flödesskrivning blogginlägg
Under mina sjukdagar beundrade jag detta spindelnät som vävdes större och större på balkongen. En blogg är också som ett nät, små ”betydelselösa” inlägg vävs successivt samman till en helhet. Därför är det lika bra att skriva på, för det blir oftast något av det.

Vad ska jag skriva om? Jag har redan skrivit om jobbiga förkylningar, för att rensa mig själv på det som präglat min vardag på sistone. Och nu skriver jag om hur härligt det är att ösa ord, och laddar inför att skriva om en pjäs jag såg för ett par veckor sedan, böcker jag läst, saker jag skapat, lektioner jag varit på samt filmer jag sett.

tillåta sig själv skriva på och ösa ord

En fantastisk sak med att tillåta sig själv skapa på är att det ena föder det andra. Jag börjar i denna ände, eller egentligen i förkylningsänden, och vet inte var jag kommer sluta när jag väl sätter punkt. För mig är det här de absolut bästa skrivdagarna, för efteråt känner jag mig tömd på intryck. Jag går nämligen runt med alla intryck tills jag skrivit av mig dem och jag kan faktiskt känna mig lite väl uppfylld. Att ha bloggande som jobb passar därför mig bra, jag kan nämligen ösa ord efter behov och samtidigt göra något konstruktivt av dem.

Jag måste ta mig tid för att njuta av färgprakten utomhus

Se på dem! På de vackra färgerna. Höstnaturen sprakar. Och fina dagar har det varit. Så fina att jag borde tillbringat ännu mer tid utomhus. Ljuset har bjudit in till många fotostunder. Ändå har jag suttit som fastklistrad på skrivbordsstolen, skrivit och skrivit. Jag har fastnat i ett jobbuppsving, för nu åker frilanslivet berg-och-dalbana. Antingen för lite eller för mycket, inget däremellan. Och har man mycket att göra är det bara att tacka och ta emot.

tid för att njuta av färgprakten utomhus

När man hetsjobbar ser man inte alltid vilotillfällena som uppstår. Man jobbar och jobbar, och glömmer sig. Men små pauser kan man faktiskt njuta av. Att gå ett varv runt kvarteret och beundra färgprakten är inte så tidskrävande. Däremot ger det välbehövlig energipåfyllnad så att man orkar sträva uppåt mot toppen. Jag måste bättra mig för min egen skull, och alltså åter ge mig ut på mina fotovandringar i hemmasnåren.