Körsbär driver på en flod av kråkor – barnens tomma händer
På tal om att man måste börja någonstans. Dikten här ovanför är en fri haiku jag skrev och fick publicerad i en tidskrift när jag precis tagit mitt första skribentkliv. Det händer inte ofta men ibland gillar jag saker jag skapat och denna kortdikt råkar jag tycka mycket om. Den är jag och den speglar en trevlig barndomstid, snopenheten till trots.
För ett par år sedan läste jag gamla mejl från mina första år som skribent. Jag hittade då den här haikudikten, bland många andra, och blev glad. Men jag blev också förfärad. Det gör ont i mig hur jag ursäktade min existens som kreatör i mejlen som alltså skulle väcka entusiasm för mina dikter. Jag var antagligen så oredo och pinsamt självmedveten och trodde samtidigt att jag måste ha koll på exakt allt.
Kanske 10 15 år senare har jag förstått att det är okej att inte vara redo och att inte ha koll. Det är en del av utvecklingen. Som jag i gårdagens inlägg skrev om min första vernissage måste man börja någonstans och då blir det vad det blir. Med sig får man ny kunskap och denna berikar sedan resten av resan oavsett åt vilket håll den bär.
Nu ska jag bli personlig. Personligare än när jag skriver om livet med sjukdom. Mina dagdrömmar är mina största skatter. Även om jag då och då blottar delar av dem är det aldrig någon som fått eller som kommer få tillgång till dem alla. Inte ens Christoffer som egentligen är den första personen som förstår hela grejen med Sandra: Jag tycker det är roligare att dagdrömma om saker än att faktiskt göra dem. Inget blir heller lika bra som i mitt huvud, det har han förstått med mig.
Jag tror att insikten slog honom när vi som nyblivna sambor skulle inreda balkongen. Den ena idén blev mer bombastisk än den andra och till slut frågade han om det är en balkong eller ett Eden jag vill ha. Du tänker dig balkongen som ett regnskogsparadis med fruktrankor, fågelsång och fjärilsvingar, va? Typ något sådant. Och med detta lyckades han ringa in kruxet. Jag dagdrömde mig en regnskog bortom balkongdörren, ett tropiskt skogsparadis som skulle fortsätta i det oändliga.
Dagdrömmar som ett sätt att skifta fokus från sjukdom
Samma sak var det när vi skulle åka på safari i Sydafrika. Missförstå mig inte, att se elefanternas vandring från bushen till vattnet i morgondimman är antagligen den mäktigaste syn jag mötts av. Men savannen var väldigt långt från vad jag föreställt mig, aningen inspirerad av Disneys Lejonkungen. Det visade sig att det inte finns någon sådan savann i verkliga livet och jag blev faktiskt lite besviken.
För det mesta är mina dagdrömmar enbart till glädje för mig. Det är liksom inga jobbiga katastrofdrömmar, utan sagolika historier och påhittiga idéer som jag använder mig av i jobbet som skribent och kreatör. Dagdrömmande är också min viktigaste copingstrategi i livet. Jag har varit sjuk och haft värk sedan jag var barn, och det har minst sagt varit pressat. Den som inte levt med smärta och annan sjukdom hela livet kan inte riktigt sätta sig in i vad det innebär att försöka leva så vanligt som möjligt med skola, relationer och så vidare.
Det spelar ingen roll hur dåliga sjukdagar jag än haft, de har alltid blivit bra tack vare att jag dagdrömt historier och idéer. Jag skulle nog mena att dagdrömmande är ett sätt att skifta fokus för mig och att det är därför jag så gärna går upp i fantasierna. Genom åren har jag tankevandrat till rymden, svunna tider och allra helst till avlägsna kungariken där hovintriger utspelar sig bland magiker och aristokrater.
Intryck från böcker och serier berikar dagdrömmande
För mig framträder allting som i bilder, eller rentav som i en film som jag befinner mig mitt i. Så mycket som jag dagdrömt har jag nog tränat upp detta seende. Fråga mig dock inte hur jag gör det. Vi har kanske alla olika seenden och om vi ges rätt förutsättningar kan vi finjustera dem genom övning, vad vet jag? I vilket fall har jag märkt att dagdrömmarna och fantasibilderna får näring av intryck. Ju ovanligare intryck desto mer berikande är dem.
Jag läser mycket och tittar mycket på serier, studerar och fördjupar mig dessutom konstant i olika ämnen som har med konst och litteratur att göra. Det här ger mina dagdrömmar näring. I synnerhet koreanska Joseon- eller fantasydraman och japanska manga- eller animeserier vidgar mina vyer. Mina största inspirationskällor är dock mytologi, Jane Austen och regency romance, som mixas med Disneyklassiker, Lord of the rings, Star wars och så vidare.
Jag har vissa ”epos” som jag dagdrömt sedan jag var 14 år. Dessa har utspelat sig i allt från rymdoperor till urban fantasy-miljöer. Dagdrömmarna kan sammanfattningsvis föra mig hur nära eller långt bort som helst, så inte att undra på att de alltid är lite-lite bättre än verkligheten. Jag är tacksam att jag har båda världarna i mig.
Lite lustigt är det ändå. Under alla år har jag haft en inre bild av en kvinna som blickar mot fyrverkerier från en balkong i ett avlägset kungarike. 2023 slutade med att jag kunde visualisera drömbilden tack vare AI. Att bryta okänd framtidsmark har präglat nästan hela mitt föregående år. Av en händelse fick jag i egenskap av skribent och humanist möjlighet att delta i ett skrivprojekt för en av de största språkmodellerna. Dessvärre upphörde projektet över en natt, men det gör inte så mycket för jag fick med mig ovärderliga kunskaper i dessa tider av omvälvande förändringar. Ganska snart därefter gick jag dessutom vidare till ett nytt projekt inom AI och copy. Med andra ord har jag rett mig okej trots kämpiga frilanstider.
På grund av mängder av anledningar, vissa av dem rimligare än andra, har jag tagit ett steg åt sidan. Skapat på min ensliga kammare i görligaste mån. 2023 blev året då jag klev in i händelserna igen och gjorde det jag gör bäst, nämligen att vara nyfiken. 2024 ska jag fortsätta vara mitt nyfikna jag och utforska världar jag bara kunnat drömma om. Stärkt av belöningen i att lära mig nya saker stegar jag framåt med ett återerövrat självförtroende, redo att göra slag i egna projekt som har grott under en avsevärd del av mina snart 10 år som frilansande skribent och kreatör. För att vara ärlig hade jag nog aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle befinna mig här. Inför 2024 har jag inte gett några andra löften än att förvalta möjligheterna varsamt.
Mycket av mitt goaste snack har jag med grannarna i trapphuset. I går pratade jag med en av mina äldre grannar. Även om hon alltid är vid gott mod märktes det på henne att hon kände sig sårad av att så få stannar upp för att hälsa. Hon återkom till detta flera gånger och försökte maskera genom att rycka på axlarna. Hur svårt kan det vara att höja blicken och säga Hej när man går förbi (min tanke)?
Bild: bokaena via iStockphoto.com
Jag har många gånger själv haft bråttom. Om jag ska vara ärlig hoppas jag ofta att jag inte ska behöva hälsa på en endaste kotte under mina promenader. Men på senare år har jag blivit alltmer fundersam. Tänk vilken skillnad en glad hälsning, en stunds ögonkontakt, kan innebära när man känner sig ensam. Och tänk så sällan någon faktiskt stannar upp och frågar hur man mår eller undrar om ens dag…
Viktigt att stanna upp och ta sig tid
Under coronatiden valde jag umgänge med mina föräldrar framför vänskapshäng och stadsäventyr. På många sätt begränsades tillvaron under ett par års tid och kanske var det då jag verkligen började uppskatta de flyktiga ögonblicken med grannarna nere på gården. I alla sorters väder och vind tog vi oss tid för varandra och pratade om allt från omvärlden till den personliga tillvaron. Det här är något vi fortfarande gör.
Just det här att vi stannar upp och tar oss tid för varandra har blivit viktigt för mig. Mina grannar frågar alltid hur jag och Christoffer mår – de frågar till och med om mina föräldrars hälsa. I perioder när jag själv i besvikelse känt att få bekymrar sig om att fråga eller lyssna har gemenskapen i grannskapet varit en positiv motvikt som gett mig hopp. Här har jag en hel drös som kommer ihåg vad vi pratat om och som återkopplar.
En hälsning i form av ett hej värdefullt
Nu kanske man inte känner för att prata alla dagar, eller ens någonsin. Och det är okej. Trots att man inte vill, hinner eller orka prata tror jag dock att man någon gång förmår titta upp och säga Hej. Bara detta enda hej:et kan vara det som gör att en annan människa känner sig sedd. Egentligen är det ganska sorgligt hur vi rusar förbi varandra med näsorna i mobilerna eller med bortvända blickar.
När jag tänker närmare på det kan ett hej vara början på en fantastisk resa. Tack vare detta enkla lilla ord öppnas dörrarna till en livsberättelse. För att åter referera till mina grannrelationer har jag genom de senaste årens pratstunder nere på gården insett vilka öden vi alla bär på. Det är så mycket vi inte vet om varandra och vi kommer antagligen inte få reda på allt heller. Men för den som tar sig tid att hälsa och lyssna väntar berikande perspektiv.
När jag gjorde mina fältarbeten och skrev mina uppsatser inom medicinsk antropologi fick jag under ett tag följa kvinnor med fibromyalgi på deras symöten. På onsdagar träffades kvinnorna över sina hantverk. Visst blev det en hel del skapande, men stygn för stygn sydde de också en gemenskap av acceptans inför varandras livssituation. Sedan dess har jag haft en stor respekt för vilka världar man kan åstadkomma tillsammans och för hur viktigt ett sammanhang kan vara för välbefinnandet.
På denna kladd har jag först ritat linjer med hjälp av blompinne och flytande tusch, så kallad Indian ink. Därefter har jag byggt på linjerna med hjälp av vaxkritor i olika färger och sedan fyllt i linjerna med hjälp av akvarellfärger. Blandteknik på ett enkelt sätt!Jag lärde mig tekniken av min favorit(bild)lärare.
Efter många års sökande har jag själv fått sådana sammanhang. Åtminstone ett par gånger i veckan går jag på målarkurser och -träffar. Förutom att kladda lustfyllt får jag uppleva styrkan i ett stöttande kvinnonätverk. Att mötas över ett gemensamt intresse är verkligen speciellt, det är som att trösklarna sänks tack vare den delade passionen för vackra färger.
Jag kladdar ganska planlöst, försöker hitta min roll i skapandet och har funnit mig i att jag kanske är vilse och att jag inte behöver vara på rätt väg hela tiden. Som en av mina målarvänner sa på dagens träff: Att träffas så här har blivit början på en ny livsväg. Jag tror att vi alla känner så, jag gör det i alla fall. Och faktiskt är det superfint att utforska okända vägar tillsammans med andra som lyssnar och hejar utifrån var man befinner sig. I ett sådant sammanhang gör det inte så mycket att man inte har bilden klar.
Det märks att du skrivit dig till ledsnad, Sandra, säger Christoffer när vi pratar på telefon i blåsten. Så är det nog. Jag kan inte ha det för monotont vid datorn för då börjar blicken allt oftare söka sig mot fönstren samtidigt som rastlösheten kryper i benen. Jag måste ut! Och ut gick jag, alltså. Jag tänkte att jag skulle hämta beslutsamhet i de vilda och vackra vågorna nere vid Apelvikens strand. Som min granne ofta utbrister: Havet, vilken power!
Ljusets reflektion i vattnet skapar alltid lika fascinerande effekter. Det ser ut som att hela stranden badar i ett silversken.
Dagens blåsväder hade lockat surfare till stranden. Varje gång jag ser hur obesvärat surfarna fångar vågorna tänker jag att jag skulle vilja vara lika fri. Men som grannen också brukar reflektera: Vi är fria att skapa det liv vi själva vill. Och jag håller med, för jag tror att hon menar utifrån de förutsättningar vi har. Då blir frihet något annat. Det händer att vi pratar om fantasins kraft som vaknar när man anammar sin längtan och faktiskt känner jag mig frisinnad efteråt.
På grund av kreativa bojor har jag inte kunnat vandra lika obekymrat som förra hösten, eller ännu hellre som förrförra hösten! Timmarna vid tangentbordet har helt klart varit för många och jag har dessutom försökt kontrollera flödet lite för mycket efter vad som borde göras. I jobbmässiga kristider är det svårt att göra något rätt, det har jag lärt mig av de bistra coronaåren, så det är lika bra att släppa taget och gå på känsla. På andra sidan stormen väntar något fint.
Förra måndagsmorgonen tittade jag ut genom fönstret och förvånades av den höstliga atmosfären. Vinden ven genom träden och löven virvlade mot marken. Senare på förmiddagen gick jag min vardagliga runda och förundrades över lövens sakta dans. Runt, runt i cirklar singlade de från träden. Luften kändes friskare, du vet så där frisk som höstluft kan vara.
Med hösten kommer en ny början. För mig har den här tiden på året varit en symbol för nya tag och äventyr ända sedan jag var barn. Antagligen har den med terminsstarten att göra, denna min förtjusning. På tal om att vara barn och att börja skolan: Äntligen har jag börjat få upp höst- och halloweeninspiration för unga skapare. Jag har hållit på med barns skapande så länge nu att det vävts samman med mitt liv och att jag vill fortsätta med det.
När jag började med Vi växer så det knakar för en herrans massa år sedan tänkte jag att bloggande kunde vara en rolig inkörsport till att skriva och publicera barnböcker. Jag tyckte också att det var roligt för att jag typ alltid sagt att jag ska bli leksaksmakare i mitt nästa liv. Men i stället för att ge ut barnlitteratur fortsatte jag med mina blogginlägg och pysselbilder, vilket har gett mig mycket glädje genom åren.
Vi växer så det knakar har jag nästan lagt på hyllan. Dels för att jag kan och vill skapa vackrare än vad jag gjorde på min allra första barnblogg, dels för att Blogg.se är en usel bloggportal och jag ångrat att jag använt den över huvud taget. När vidden av portalens uselhet gick upp för mig var det för sent att flytta bloggen utan att förstöra det jag byggt upp. Därför har jag försökt att börja om på andra håll utan att ha fått upp lågan till 100 procent. Jag har helt enkelt inte hittat min ideala bloggform ännu, och kanske kommer jag aldrig göra det.
Ett av mina inspirationsmässiga grundproblem har sedan i våras varit om jag delvis ska licensiera bildbanksbilder igen. Ja, nu har det hunnit bli höst och jag har fortfarande inte bestämt mig för om fördelarna överväger nackdelarna med ett sådant beslut. Jag skulle alltså väva samman bildbanksfoton med mina egna foton för att få upp farten något. Samtidigt kan jag ju fota själv, uppenbarligen. Varför då skynda på?
Ibland vill jag ju skynda, det är själva grejen. Får se om den nya årstiden kan bringa klarhet, eller om jag kommer stå och stampa i samma frågeställning även i vinter. Jag kanske kommer på en kreativ lösning, vem vet?
Jag har varit övertygad om att jag de senaste åren lärt känna mig själv så bra att jag smidigare kan hantera stressen från ett för intensivt projekt. Jag har trott att jag ska kunna jobba orimligt hårt och samtidigt ha rum för fritt skapande och mycket vilande. Det tog väl knappt en halv arbetsdag innan stressen skruvades upp till max och jag fastnade i samma gamla hjulspår igen… Så mycket klokare har jag nog med andra ord inte blivit. Nej, inte ens efter flera års övning.
Men jag tror att jag trots allt kommer landa i den nya, lugnare tillvaron igen. Som jag berättade häromdagen har jag längtat efter att få skapa fritt och att bara få vara. När den värsta adrenalinkicken lagt sig kommer jag alldeles säkert bli bättre på att njuta av dagarna. Njutningsfulla dagar, och där jag inte minst är fullt närvarande i ögonblicken, är mitt drömtillstånd. Där vill jag alltså hamna snarast möjligt. Jag vill kunna känna att jag har tid och ro att kunna fastna vid blommorna, som vid vresrosorna på stranden, snarare än att ha en rivande stress som gör att jag måste skynda vidare stup i kvarten. I dag, denna första fria dag, skumbadade jag till och med det första jag gjorde.
För övrigt kommer fotona i detta blogginlägg från en av mina väldigt få fotostunder den senaste månaden. Hur ljuvliga är inte vresrosorna?
Naturen i ett gränsland mellan två årstider. Det är sommar och höst om vartannat. Blommorna svämmar över i pallkragarna på gården och solnedgångarna lyser i pasteller på himlen. Och mitt i allt skjuter svampar upp ur marken. Jag gjorde mitt första försök till svampplockning i dag och jag tror jag fick med mig oätliga svampar hem. Nej, jag provsmakade inte! (Jag har absolut inga svampkunskaper och håller mig därför klokt borta från att äta sådant jag inte vet vad det är för något.)
I likhet med naturen befinner jag mig också i ett slags gränsland. Jag har fått en bra roll i projektet, en ansvarsroll, så jag antar att det mesta i vardagen kommer kretsa kring jobb. Det känns bra, även om jag kan behöva göra avkall på viss frihet. Jag har valt att ta chansen eftersom jag kommer få med mig värdefull kunskap från projektet och därutöver en utmaning som saknat motstycke i min karriär de senaste åren. Och ärligt, trygghet och stabilitet är inte alls dumt i kristider.
Under veckan har jag småpysslat med material till min Sagotanten-butik på Skolmagi. Jag har bland annat gjort ett skrivmaterial som jag kallar Adoptera en drake. Att komma på övningar i kreativt skrivande är så jag, det hänger samman med mina gamla studier och kurser. En gång för länge sedan var jag faktiskt skrivpedagog, höll i egna skrivkurser som jag gjorde. Med andra ord försöker jag för tillfället sy ihop de olika delarna av min tillvaro.
När jag syr samman livet till en vacker helhet måste jag inkludera mina små strövtåg i hemmasnåren. De är en av de viktigaste delarna av mig. Jag vet inte hur jag ska kunna leva utan skogsstigarna och strandängarna i de olika ljusen. Egentligen behöver man ganska lite för att känna sig hel, har jag återigen filosoferat en hel del kring. Nu ska jag bara förmå hålla fast vid detta även i stressen som ett nytt jobb och en ny roll onekligen kan medföra.
Jag önskar mig många solnedgångsstunder framöver, precis som den tidiga augustisolnedgången som visas på bilderna här ovanför. Och är inte solnedgångar fina symboler för slutet på något gammalt och början på något nytt?
Häromdagen fördjupade jag mig i författares och konstnärers behov av enslighet och snubblade över Vincent van Goghs (1853-1890) kreativa blomstringsperiod under den tid han var inskriven på hospitalet i franska Saint-Rémy-de-Provence. Året var 1889. Jag gjorde efterforskningarna inför en arbetsuppgift. Många av gångerna får jag välja mina egna teman, så jag brukar välja med hjärtat som slår extra mycket för kultur.
Vincent van Gogh skapade i isolation
Stjärnenatt (1889)
Mycket riktigt skapade van Gogh flera av sina berömdaste verk, som målningarna i serien Stjärnenatt, under tiden på hospitalet. van Gogh var egentligen ingen enstöring, han tyckte om andras sällskap. Men i brev till familjen berättade han om hur isolationen drev på skapandet.
Ödslighet var ett återkommande tema
van Gogh ska inte ha lämnat sitt rum på två månader. De yttre bilderna, intrycken, bleknade alltmer och i dess ställe trädde djärva färger och penseldrag fram, du vet de där cirklarna som är så karakteristiska för hans konst? Trots de livliga färgerna, och faktiskt tavlornas livliga motiv, kan man inte undgå känslan av ödslighet. Om man tittar tillbaka på hela van Goghs konstnärskap verkar ödslighet, eller enslighet, varit ett genomgående tema. För konstnären i fråga var ensligheten både en förbannelse och en välsignelse.
van Gogh färdigställde 150 målningar
Irisar (1889)
Under tiden på hospitalet färdigställde van Gogh cirka 150 målningar. Få var intagna på sjukhuset, och ingen av dem som han bodde med delade hans intresse för konst. Han höll sig för sig själv och tillbringade dagarna i dels en ateljé, dels en trädgård. van Gogh detaljstuderade och avbildade naturen på sitt nya, egensinniga sätt. Men skaparglädjen nådde ett slut. Den isolerade tillvaron började tära något enormt på honom och han lämnade hospitalet. Bara en kort tid efteråt ska han begått självmord.
Enslighet – välsignelse eller förbannelse?
Kreatörens behov av enslighet är ett av de ämnen som intresserar mig mest. Kanske för att det finns en stor, och högst personlig, igenkänning i det. För att kunna skapa måste jag sortera intrycken i stillhet och tystnad. Sorterande sköter jag bäst själv, och jag är väl på sätt och vis mitt eget bollplank. När jag ska skapa klarar jag inte heller av för många avbrott, de bästa skapardagarna är dagar när jag vet med mig att jag inte ska träffa en kotte. Samtidigt, utan social närhet eller stimulans tappar jag all inspiration.
Balansen mellan att ha för mycket eller för lite social kontakt tycks vara ett evigt tema inom konsten och litteraturen. Rebecca Solnit har berört temat i sina essäsamlingar som har natur- och vandringsteman, och i dagarna fann jag en förtjusande bok av August Strindberg. Strindberg-boken heter Ensam och är en självbiografisk långnovell om att säga farväl till sin omgivning för att kunna förlora sig i författandet. Jag vet inte hur novellen slutar ännu och återkommer med en recension när jag läst färdigt den.
Sammanfattningsvis kan enslighet, rentav isolering, till en början vara kreativt befriande. Men vad händer när den blir för långvarig – blir den en välsignelse eller en förbannelse?
När jag jobbade häromkvällen påmindes jag om ett kärt besök på Palatinen i Rom. Det blev i sig en trevlig påminnelse om etymologin för ordet palats. Eftersom jag arbetar med ord, ord hör till skribentens viktigaste redskap, funderar jag mycket på deras härkomst.
Ordet palats etymologi
Det intressanta med ordet palats etymologi är att den har en direkt koppling till Palatium eller Palatinen, en av Roms sju kullar. På denna kulle hade bland andra flera av de romerska kejsarfamiljerna sina residens under antiken. Numera är kullen en arkeologisk plats och ett museum.
Har inte ordet en längre historia än så? Jo, faktiskt. De romerska legenderna berättar att Palatinen i sin tur har fått sitt namn efter de första som bosatte sig på den, nämligen ett folk från den av Pallas grundade staden Pallantium.
Det är dock än troligare att ordet har en etruskisk härkomst, då etruskernas ord för himmel liknar en latinsk motsvarighet. Jämför latinets palate (palātum), som egentligen betyder munnens tak, med etruskiskans falad.
Vad betyder palats? Det här är ordet för en praktfull byggnad, nästan storslagnare än ett slott, som inte så sällan ligger i en stadsmiljö och bebos av en kunglighet eller aristokrat. För övrigt används ordet i många olika språk. Du har kanske sett och hört det engelska ordet palace?
Synonymer till palats
Orden slott,borg och möjligen residens ligger närmast ordet palats vad gäller synonymer på svenska. Du kan också använda ord i stil med en praktfull byggnad eller en storslagen byggnad. Tänk på att ett ord inte alltid kan ersätta ett annat när du vill åstadkomma den exakta nyansen.
Vill du beställa texter av mig? kontakta@sandrasdagar.se
Jag är en frilansande content writer med fokus på SEO-texter och redaktionellt webbinnehåll. Mitt pris är 0,85 kronor exklusive moms per ord. Hör av dig för ett eventuellt samarbete!
Vänskapens filosofi, vänskapens historia och vänskapens sociologi – ja, det är mycket vänskapsfokus i mitt senaste researchprojekt. Jag läser på om ämnet utifrån olika perspektiv för att få växtkraft i såväl mig själv som i mina relationer. Vissa saker vill man liksom förstå på ett djupare plan, hur blev det som det blev och varför är relationen till ens vänner kanske den känsligaste relationen man har? Med ett avstamp i livet och böcker ska jag dela med mig av 10 tankar om vänskap – häng med!
1. Vännerna formar oss som personer
Jag läser Stefan Zweigs underbara bok Världen av i går och i den finns ett kapitel om hur viktiga författarens skolkamrater varit för hans utveckling. Han beskriver så levande hur kamraterna delade intresset för litteratur och hur de i och med detta pushade varandra att bli skickligare läsare och skribenter. Zweig menar att han kanske inte hade varit samme författare utan sina skolkamraters stöd. Han hade lika gärna kunnat hamna i ett idrottstokigt gäng. Hade han blivit idrottare i stället för författare då? Jag tycker detta är en så fin och viktig poäng: Människorna i vår närhet formar oss som personer. Vi har med andra ord inte åstadkommit oss själva helt på egen hand.
2. Man väljer inte alltid sina vänner
Men lika sant som att vi har våra vänner att tacka för mycket är det sant att vi inte alltid väljer alla våra vänskaper. Hade man varit vänner om man inte gått i samma klass eller jobbat på samma arbetsplats? Många gånger är jag inte så säker på detta. Omständigheterna kan skapa förutsättningarna för en vänskap och när dessa omständigheter inte längre finns är det inte heller säkert att vänskapen fortsätter. Samtidigt kan jag ge många exempel på relationer som fortsatt bortom jobb och skola. Flera av mina största stöttepelare är kamrater från skol- och jobbtiden. Vilken är då poängen med denna punkt på listan? Att olika omständigheter som ligger bortom vår kontroll för oss samman med varandra.
3. Vänskap är inte ett statiskt tillstånd
De senaste åren har jag dessvärre haft vänskapstrubbel och det är en av de smärtsammaste upplevelser jag varit med om. På något sätt har jag förlitat mig på att vänskaper ska hålla genom hela livet. Även om jag först inte har valt vännerna har jag ändå gjort det till slut, och jag har verkligen uppskattat allt vi delat. När jag uttryckt min sorg har jag fått råd av kloka personer: Vänskaper är inte statiska. Lika ofta som livet skiftar kan vänskaper skifta. Bara för att relationen är frostig här och nu måste det inte betyda att den kommer vara det sedan. Ibland måste man tillåtas leva livet på olika håll. Kanske hittar man tillbaka till varandra, kanske gör man det inte. Men förhoppningsvis har alla parter det bra ändå.
4. Vänskap mår bra av jämlikhet
Ett återkommande tema i de vänskapsböcker jag läst i veckorna är vikten av en jämlik eller jämbördig vänskapsrelation. Eftersom man i slutänden ändå väljer sina vänner, ja, det här blir paradoxalt, vill man kunna känna att man har ett givande utbyte. Dessvärre kan omvälvande livshändelser göra att man glider från varandra. Det är vanligt att vänskaper tar slut när den ena parten blir sjuk eller är med om något annat svårt, för att man känner att man inte är på samma nivå längre. Som jag förstått det kan det ske från båda hållen. Det är inte ovanligt att man kapar banden till de vänner som tillfälligt har det kämpigt, men också den som har det kämpigare kan välja att dra sig undan. Om en vän plötsligt får det sämre ekonomiskt ställt och inte kan vara med på allt det roliga kan vänskapen bli problematisk, bara för att exemplifiera. Även kärlek, barn och andra stora händelser i livet kan rubba balansen.
5. Vänner är den familj man väljer
Vännerna brukar beskrivas som den familj man själv valt, och det finns en massa sociologiska och psykologiska studier om ämnet. Just på grund av frihetskänslan i relationen är man ju inte nödvändigtvis tvungen att stanna kvar. Det kan göra det aningen lättare att gå från relationen.
6. Vänskap saknar tydliga regler
Men är vänskapen verkligen så okomplicerad? Den är, som jag förstått det av researchen, den svåraste relationen i många avseenden. I en familj eller i ett äktenskap finns vissa regler som man förhåller sig till. Ta äktenskapet som exempel. Där finns en tydlig definition för när man gifter och skiljer sig. Normer som tvåsamhet, och alltså trohet i nöd och lust, präglar relationen. Sådana normer finns inte direkt kring vänskap. Ska man ”göra slut” med vännen när man inte längre trivs ihop? Det finns inga självklara svar och det skapar oro om relationen inte känns på topp.
7. Vänner är inte skyldiga oss något
Vänskapsrelationerna har en viss dubbelhet. När man varit vänner i många år är det väl inte helt orimligt att man förväntar sig att man ska finnas där för varandra. Förväntningar, och i synnerhet sådana förväntningar som nästan övergår i krav, strider dock mot vänskapens väsen så som det beskrivs i de böcker jag läst. Vänskapen är trots allt en frivillig relation. Samtidigt kan det bli problematiskt om en vän begår ett svek eller helt enkelt inte finns där när man har det tufft, därav dubbelheten. Man har alltså inga rättigheter alternativt skyldigheter gentemot sin vän. Likväl präglas många vänskapsrelationer av förväntningar på ett givande och tagande, på en ömsesidighet. Om vänskapen inte kännetecknas av ömsesidighet riskerar dess låga att slockna.
8. Det finns olika syn på vänskapens funktion
Vilken roll spelar vänskapen i ens liv? Genom historien har det funnits olika syner på vad som egentligen menas med en vän. Man har exempelvis haft en moralisk vänskapssyn som innebär att de man umgås med ska bidra till det egna växandet. Genom att umgås med snälla och lojala människor ökar chanserna att man själv blir snäll och lojal. Synen på vänskap har också varit instrumentell, det vill säga att man väljer sina vänner utifrån vad man själv vill uppnå. Är det en kväll på stan? Ja, då söker man sig kanske till vänner som gillar att festa och så bondar man över detta specifika intresse. Den instrumentella vänskapssynen är nog vanligare än den moraliska synen, åtminstone är det så jag tolkar det. Om vänskapen är av det instrumentella slaget gör det den också sårbarare för livsförändringar. Vad händer om man plötsligt tappar intresset för att festa? En viktig sak att ta med sig härifrån är att man behöver olika sorters vänskaper och sammanhang för att må bra.
9. Att göra slut med vänner kan göra ont
Eftersom vänskapen är komplex och saknar ett uttalat regelverk finns inte heller ett direkt stöd för den smärta som kan uppstå när man håller på att glida från varandra. Par går i parterapi och när man ska skilja sig finns en hel procedur kring detta. Många vänskapers uppbrott sker i det tysta och det gör att sorgen kan kännas outhärdlig. För sörjer våra vänner gör vi oftast.
10. Det är viktigt att kunna känna tacksamhet
Det är sällan som en vänskap varit genomdålig. Tvärtom gör uppbrottet ont på grund av allt man delat tillsammans. Med tanke på hur vänskapen format en kan det vara på sin plats att erkänna allt det fina den gett och att känna tacksamhet för att personen varit med på en väsentlig sträcka av ens långa livsresa.
Bra lästips för dig som vill fördjupa dig i vänskap
Ja, som jag nämnt har jag läst en del böcker om ämnet vänskap. Nedanför följer bra lästips för dig som är intresserad av vänskapens innebörd på ett mer filosofiskt, psykologiskt och sociologiskt plan:
Den moderna vänskapen av Mats Hilte
Förälskelse och kärlek av Francesco Alberoni
Intimitetens omvandling: Sexualitet, kärlek och erotik i det moderna samhället av Anthony Giddens
Vänskap: En lång historia av Eva Österberg
Världen av i går av Stefan Zweig
Bonuslästips: När böcker med vänskapstema lyfts måste jag passa på att tipsa om Platons och Aristoteles skrifter. Många av vänskapsteorierna tar ett avstamp i just antikens filosofi, och då går ju mycket tillbaka till dessa två tänkare.
