Hitta vägar för att tända små gnistor av inspiration

Om du ska göra skapandet till ditt arbete kan du inte bara skapa när du befinner dig i ett inspirationsrus. Med den inställningen riskerar du att få väldigt lite gjort och någonstans måste ju yrkeskreatören leverera resultat.

När jag läste kreativt skrivande och kulturjournalistik på Linnéuniversitetet slogs jag av insikten att rutin går före inspiration för första gången. Det är en ganska omtumlande insikt, jag som trott att exempelvis författare skriver när de känner sig som mest inspirerade.

Nu har jag jobbat som skribent i sex sju åtta år-ish. Under åren har jag själv fått erfara hur sällan den gudomliga inspirationen slår till. Den infinner sig i alla fall inte varje dag och definitivt inte inför varje projekt.

Men det finns saker som kan stimulera inspirationen och för mig handlar det om att hela tiden balansera input med output.

Jag behöver helt enkelt nya intryck för att kunna berätta. Må det vara intryck i form av att besöka en ny plats, prata med en vän eller att bara göra något annorlunda. Titta på filmer och tv kan också göra att jag efteråt skriver med lätthet, så även att läsa böcker och artiklar.

På sistone har jag fått för lite input. Det blir så när jag på grund av coronaläget väljer att isolera mig. I och med detta blir skrivandet aningen lidande. För att tända små gnistor av inspiration provar jag därför att sätta en ny rutin.

Den här veckan började jag åter läsa tidningar och tidskrifter, alltså annat än bara nyheter. Jag har som mål att läsa fakta- och inspirationsartiklar varje dag, liksom för att ha en samlad idékälla att ösa ur när jag sitter vid skärmen och tangentbordet.

Javisst råkar jag vara en (o)botlig perfektionist!

Att jag är perfektionist är något jag alltid varit lite stolt över, även om jag börjat förstå vad andra menar. Perfektionism kan vara osunt. Eller inte bara kan vara, den är det när den får styra.

Den blir definitivt osund när man inte vågar prova nya saker av rädsla för att man inte ska lyckas leverera så bra som man vill.

Den blir också förödande när man inte förmår skatta sin insats objektivt och därför pushar sig själv nästan över gränsen gång på gång.

Jag kan känna igen mig lite i det förra exemplet och desto mer i det andra. Jag piskar mig själv hårt och jag har inte alla gånger varit medveten om hur hårt.

Samtidigt som perfektionismen definitivt ger mig driv att bli bra på saker snabbt, gör den att jag inte ser hur långt jag kommit. Det är ju faktiskt ganska sorgligt.

Oförmågan att bekräfta min egen insats gör mig till ett lovligt byte för en girig marknad som frossar i oss som inte inser vårt värde som kreatörer, bland annat, bland annat.

Läste en artikel med vettiga tips för en perfektionist

Jag försöker sätta en ny rutin med att läsa tidskrifter varje dag. Gratiserbjudandet på Readly kom väl till pass och i går läste jag det nya januarinumret av Modern Psykologi.

I detta finns ett reportage om just perfektionism och med ett gäng tips för perfektionisten. När jag läste reportaget började så klart reflektera kring mig själv, hur jag är.

”Tygla din perfektionism: Sju tips för att hantera dina höga krav”, så heter artikeln i Modern Psykologi (1:2022).

Något jag tycker artikeln lyckas bra med är att nyansera perfektionismen, att vara perfektionist är verkligen inte bara dåligt. Det medför mycket gott i form av exempelvis prestation. Ibland krävs ju hög prestation, i alla fall i min bransch.

Men prestation är inte allt, det finns andra saker som räknas. På en arbetsplats kan det vara minst lika viktigt att närvara i sina kollegor, som exempel.

Perfektionism kan leda till att man satsar ensidigt

Medan perfektionisten ibland lägger ner överdrivet mycket tid på att excellera i detaljer skuffas andra viktiga saker åt sidan såsom vila.

Perfektionism kan leda till ganska så ensidiga satsningar. Av den anledningen tipsar Modern Psykologi-reportaget om att man ska vidga livet så att allt inte bara kretsar kring prestationen i ett enda fält.

Genom att bygga upp livet kring många olika saker minskar risken att självbilden skadas när man inte lever upp till sina egna eller andras förväntningar.

Viktigt att nyansera den faktiska prestationen

Ett annat tips är försöka hitta gråskalan i prestationen, måste resultatet vara i botten eller i toppen? Kan det vara någonstans mitt emellan, eller rentav dra lite mer åt ett toppenresultat även om det inte är 100 procent?

Det är sällan folk förväntar sig 100 procent av en.

Artikeln tipsar vidare om att det är viktigt att försöka se till det positiva. Perfektionister har en tendens att diskvalificera sig själva – hög igenkänning på detta!

Jag jobbar aktivt med att inte trashtalka mig själv och det jag skapar, både för min egen och för min omgivnings skull. Min sambo blir ledsen av hur jag ibland pratar om mig själv och min insats.

På senare år har jag faktiskt börjat notera det jag själv tycker är bra, jag har däremot inte spaltat upp de positiva (och de negativa) sakerna för att få en mer nyanserad bild.

Och i ärlighetens namn har jag ganska långt kvar med det här att tala snällare om mig själv. Inte när det kommer till att prata snällt om det jag skapar.

Hur är det med dig – är du också perfektionist?

Det här var reflektioner kring att vara perfektionist, sådana tankar jag tog med mig från läsningen av artikeln ”Tygla din perfektionism: Sju tips för att hantera dina höga krav” i Modern Psykologi.

Artikeln är skriven av psykologiforskaren Alexander Rozental. Han har skrivit en bok om ämnet, nämligen Bättre än perfekt (Natur & Kultur, 2021). Den ska jag läsa.

Hur är det med dig, är du också perfektionist och hur gör du i så fall för att krångla dig ur perfektionistfällorna?

Ibland går det väl lite si och så med läsprojekten…

Förra veckan föresatte jag mig att delta i blogg- och läsutmaningar, liksom för att nätverka med likasinnade. Kanske få ett och annat hejarop, definitivt känna mig mer delaktig.

Känslan av tillhörighet kan vara viktig även här i bloggvärlden. Nu är jag inne på andra veckan och känner mig glad att jag deltar i bland annat Helgfrågan på Mias bokhörna igen.

Den här veckan undrar Mias bokhörna om vi bloggare har någon bokutmaning för 2022. Har jag en bokutmaning på gång?

Både ja och nej, blir svaret. Att delta i Helgfrågan och Tisdagstrion, som jag planerar att göra, innebär ju en form av bokutmaning. Annars har jag mest små läsprojekt. Ett av dem berättade jag om i förra veckans blogginlägg. Jag har helt enkelt några bokserier jag vill läsa klart.

I slutet på 2021 köpte jag fem samlingsverk av fem olika amerikanska poeter: Emily Dickinson, Sylvia Plath, Audre Lorde, Maya Angelou och Louise Glück. Starka kvinnliga poeter allesammans och dessutom riktiga litterära ikoner, som jag av hela mitt hjärta vill lära känna bättre.

Men dessa verk är på engelska, och eftersom hjärntröttheten slår till ordentligt då och då läser jag i perioder enbart böcker på svenska. Hjärnan hanterar nämligen svenskan bättre.

Jag kan planera hur många läsprojekt som helst, i slutänden hoppar jag ändå mellan dem. Lusten får styra. Som i går när jag egentligen skulle fortsätta med Ers Majestäts olycklige Kurt och jag i stället nästan sträckläste Den röda adressboken. Eller som tidigare i veckan när Ers Majestäts olycklige Kurt fick stå tillbaka för självbiografier om att lämna ekorrhjulet.

Ibland blir läsningen vad den blir, lite si och så, och det är ju faktiskt ganska skönt att låta stundens ingivelse styra.

Så här har min vecka varit – om det ens är mätbart?

Fredag och återigen dags för en ny blogglista eller -utmaning på Elisamatilda.se. Den här veckans Fem en fredag-tema är mätbart, det vill säga fem frågor om saker som kan mätas i vardagen.

Jag deltar även den här veckan och kan väl tycka det är lite typiskt att jag ska försöka sätta ord på veckan, så värkig och hjärntrött som den ändå varit. Hittills.

Men när man lever med värk blir det ju så ibland, vissa veckor segar man ihop helt. Jag har kämpat på trots allt och det är jag glad för.

Över lag kan jag tycka det är svårt att skatta dagarna. Jag förväntar mig nämligen så mycket av dem att jag aldrig är riktigt nöjd, vill alltid få gjort mer av allt.

Samtidigt är det bra att reflektera kring just dagarna och vad man tillägnat sig, det kräver liksom att man går till botten med sina egna förväntningar.

Oftast innehåller en vecka väldigt mycket mer än vad man tror och ger sig själv kredd för… Det är något jag kommit fram till efter många års vånda över vad jag gör av veckorna.

Och egentligen, måste en vecka innebära så väldigt mycket?

5 mätbara frågor om hur min vecka varit

Nu till de fem frågorna i blogglistan!

1. Hur har du varit snabb i veckan?

Det är ju just det, jag har inte alls känt mig snabb i veckan. Jag känner mig sällan snabb när jag är alldeles dimmig i hjärnan. Men om det är något jag skyndat in i så är det oro för hur det ska gå med världen. Ärligt, corona och Ryssland, är det inte lite väl mycket som händer?

2. Hur har du varit energisk i veckan?

Må så vara att jag känt mig segare än kola, men jag tycker ändå att jag gått in med en energisk att-göra-mentalitet.

3. Hur har du varit effektiv i veckan?

Tack vare att jag känt mig ivrig att göra, göra, göra har jag fått gjort en hel del jobbsaker, såsom att fixa med tekniska grejer på bloggen, designa målarbilder och att skicka in beställningstexter. Kreatörsdagarna går fort. För fort, faktiskt.

Mitt upp i allt kom jag på att jag ville filosofi- eller flumskriva lite grann och på så sätt skrev jag ihop blogginlägg om såväl min drömarbetsarbetsplats som drömmen att lämna ekorrhjulet. Den typen av inlägg innebär nästan ett terapeutiskt skrivande.

4. Hur har du varit kort i veckan?

Förvånansvärt nog har jag lyckats hålla humöret uppe, så jag har inte varit kort mot andra. Jag har bara varit kort, eller låg, på energi.

5. Hur har du varit ditt bästa i veckan?

Jag kan tycka att försöka även när det känns lite motigt är gott nog. Då gör man sitt bästa. Förutom att försöka vara snäll mot mig själv har jag försökt vara omsorgsfull mot mina kära, lyssna och uppmuntra så mycket jag bara kan.

Vad gäller att lyssna och uppmuntra mina käraste måste jag ha gjort något ”rätt”. Christoffer kom nämligen hem med en blombukett som tack för att jag bollat skaparidéer med honom. (Och innan någon suckar längtansfullt, att jag får blommor av min sambo hör inte till vardagen.)

fem en fredag mätbart

Han har ju så smått börjat jobba efter olyckan och nu är vi åter två kreatörer in action. Snackar idéer gör vi i stort sett hela tiden.

Ta en titt på och delta i Fem en fredag-bloggutmaningarna på Elisamatilda.se, den här utmaningen kallas Mätbart.

Drömmer du också om att lämna ekorrhjulet för gott?

Det här blogginlägget innehåller två boktips. Men en så pass personlig anknytning känner jag till böckerna att jag först måste få reflektera fritt kring temat att lämna ekorrhjulet.

Ekorrhjulet är inget för mig. Jag mår inte bra av det, värkkroppen pallar inte.

Min sambo Christoffer är inte heller han så mycket för det snurrande hjulet, så i honom har jag mycket stöd när jag successivt försöker arbeta mig bort från det. Bland annat genom bloggarna, då.

FIRE-rörelsen som ett sätt att lämna ekorrhjulet

Det finns många sätt att försöka lämna ekorrhjulet, de flesta sätten brukar utmynna i olika ekonomiska lösningar. Du har kanske hört talas om FIRE-rörelsen? Den är ganska omtalad just nu. Finns till och med ett avsnitt om rörelsen i Svt:s Ekonomibyrån.

Christoffers bror är lite av en FIRE-anhängare och det går riktigt bra för honom i hans extremsparande och -investerande. Jag är jätte-jätteimponerad av hans ihärdighet, men tänker att den livsstilen nog inte är något för mig.

Han jobbar, sparar, jobbar. Typ så.

Vill hitta lösningar för att jobba mindre redan nu

Jag vill nämligen inte jobba mer, inte ens under fem eller tio års tid. Jag vill hitta lösningar för att kunna jobba mindre här och nu. Det är nu jag behöver vilan, liksom. Friheten, måste den skjutas fram länge?

Det finns lika många vägar till frihet som det finns människor, gissar jag. Mina och Christoffers familjevänner försöker exempelvis bli självförsörjande på grönt genom ett fantastiskt roligt trädgårdsprojekt.

Och jag har ju den här idén om att blogga mig ut ur ekorrhjulet och har kommit ganska långt på min resa. Min målsättning är att kunna känna att jag kan jobba 50 procent och ändå ha en rimlig heltidslön snarast möjligt.

Älskar det jag gör för mycket för att vilja sluta jobba helt. (Inte för att man måste sluta jobba när man väl sparat ihop till sin tidiga pension. Det skulle säkerligen heller ingen FIRE hävda, så ambitiösa som de är.)

Jag är också övertygad om att det finns utgifter jag kan dra ner på bums. Bara en sådan sak som alla abonnemang! Det är egentligen sjukt hur mycket pengar som försvinner på… på vad?

Drömmen om frihet – den privilegierades dröm?

Som den i grunden beteendevetare jag är kan jag inte låta bli att göra en liten parentes kring drömmen om frihet.

Jag sitter här och tänker shit (!), vad privilegierad man är om man ens kan planera för en framtid utan lönearbete, eller åtminstone för en framtid med korta arbetsdagar och ändå reda sig bra ekonomiskt.

en sådan här arbetsplats hade inte alls varit dum
Man kanske bara vill ha mer av andrum i vackra solnedgångar…

Samtidigt kan ett i-landsproblem vara ett problem. Jag menar, att känna att man inte räcker till för familjen eller att man håller på att bränna ut sig är ju faktiskt verkliga bekymmer.

Och det är väl inte så dumt att ta sig en funderare kring vad som spelar roll i livet och vad man helst vill lägga sin tid på, eller?

Två böcker om hur man kan lämna ekorrhjulet

Okej, så det är väl lite jobbigt att grubbla över ekorrhjulet. Men jag tycker också det är ganska spännande att fundera på det. Därför har jag valt att läsa två böcker om ämnet, Ut ur ekorrhjulet och Jag lämnar ekorrhjulet.

Efter läsningen konstaterade jag just det här med privilegiet, i båda fallen finns någon form av ekonomisk förutsättning att bli ekonomiskt fri.

Ut ur ekorrhjulet av Oskar Lindberg

Ut ur ekorrhjulet (Pug förlag, 2019) är skriven av Oskar Lindberg och Maribel Leander Lindberg och handlar om deras resa mot ett liv i ekonomisk frihet. Just den här boken har vissa kopplingar till FIRE-rörelsen, som jag tänker mig den.

Lindbergarna bestämde sig för att sluta (lyx)konsumera och att börja spara pengar så att de kunde jobba mindre. Tillsammans lyckades de spara ihop så mycket pengar att de nu kan leva på avkastningen från investeringarna i enlighet med fyraprocentsregeln.

Jag vet ärligt talat inte hur många som kan möjliggöra den här livsstilen, den kräver trots allt att man har riktigt bra inkomst och dessutom vet hur man ska investera pengarna. Givetvis kan jag ha fel. Jag välkomnar nya perspektiv, ge mig gärna sådana.

Något Ut ur ekorrhjulet faktiskt gör bra är att visa hur viktigt det är att tänka till kring utgifterna. Genom att omsorgsfullt planera sin hushållsekonomi lyckas Lindbergarna leva kvalitativt på cirka 20 000 kronor i månaden. Nu har de all tid i världen att umgås som familj, de vistas utomhus så mycket det bara går.

Det kan ju vara så att FIRE och fyraprocentsregeln är din grej i livet, din väg ut ur ekorrhjulet. Då är den här boken säkert något för dig.

Jag lämnar ekorrhjulet av Åsa Axelsson

Jag föredrar Åsa Axelssons bok Jag lämnar ekorrhjulet (Norstedts, 2019). Varför? Jag kan enklare relatera till innehållet, till tipsen. Svårare än så är det inte.

På många sätt kan jag känna igen mig i den utbrända läraren Åsa som hellre vill må bra än bränna pengar på onödiga prylar som i längden gör henne sjukare. Den onda cirkeln av att jobba, må dåligt, tröstshoppa, må dåligt, jobba. Känner du igen dig?

Efter en lång sjukskrivning kände Åsa att hon inte kunde återgå till sitt tidigare liv. Det var ett liv som innebar massor av jobbvånda, hög konsumtion och lite tid över till både levnadskonsten och familjeumgänget.

Hon började då räkna på det – måste det verkligen vara så mycket dyrare att jobba mindre än att jobba för att slösa? Genom att redovisa ekonomin för ett år utan lönearbete framgår det att små förändringar kan revolutionera vardagen pengamässigt.

Förutom att ge många handfasta råd är Jag lämnar ekorrhjulet roligt skriven. Boken är definitivt en medryckande vardagsberättelse med en hel del dråpliga situationer.

Observera att Åsas man fortfarande jobbar och drar in pengar till familjen, att de till viss del har pengar att röra sig med. Det gör inte spartipsen mindre kreativa. Man måste beundra författarens påhittighet!

Här ligger mycket fokus på de där små glädjande stunderna i livet, som i att plocka bär i skogen eller att kunna leka med barnen hela eftermiddagen.

Vad skulle jag göra om jag kände mig ekonomiskt fri?

Vet du, jag är inte så säker på att jag hade levt mitt liv så mycket annorlunda om jag varit ekonomiskt fri. Inte mot vad jag gör numera. Jag skulle bara gjort mer av det jag mår bra av, som att läsa och skapa mer. Vandra mer. Självklart i ett lugnare tempo.

drömmer om att lämna ekorrhjulet

Tempot är viktigt, så även känslan av att man har tid att närvara, att inget är viktigare än att bara vara i stunden. Det hade nog varit den yttersta lyxen för mig.

Kanske skulle jag också haft mer ork för att träffa andra, gå med i en förening och så. Det är så krävande att jobba med värken att jag inte orkar med umgänge alla gånger. Att umgås kan dränera mig helt, vara det som pushar mig över kanten till att ligga utslagen.

Drömmer du också om att lämna ekorrhjulet, på vilket sätt vill du i så fall göra det?

En sådan här arbetsplats hade inte alls varit dum…

Jag ska påbörja dagens texter när jag slås av en tanke: Vilken typ av arbetsplats hade jag trivts på? (Kan ligga viss prokrastinering bakom tankarna.)

Många gånger har jag ju lämnat skolans värld för att jag varit så evinnerligt trött på skitsnacket. Jag tycker skitsnack ger en dålig arbetsmiljö. På vissa håll tisslades och tasslades det i nästan varje vrå. Osunt och osäkert!

Och så är det inte så lite stressigt. I en redan stressig arbetsmiljö, ska tilläggas. På riktigt kunde de vuxna stressa mig väldigt mycket mer än barnen. Ibland var till och med barnen bättre på att hantera konflikter än de vuxna. Jag kommer aldrig komma över detta, så är det.

Jag tycker att en arbetsplats ska kännetecknas av lyhördhet och öppenhet, inte av illasinnade visklekar. Älskar vuxna som vågar ta ansvar för sina handlingar och reaktioner, även när det känns som jobbigast att göra det. Kanske just då!

Men nu sitter jag i stället på min kammare och skriver för mig själv. Det är inte så att jag aldrig har kundkontakt, många dagar tillbringar jag dock i lugn och ro.

Bara nyheterna på repeat i bakgrunden nu när Christoffer börjat jobba lite igen och så den där tvåtimmarspromenaden med pappa, som sker minst tre fyra gånger i veckan. Men ja, lugn. Så ser mina arbetsdagar ut.

Drömde om att min arbetsplats skulle likna ett bibliotek

Jag är egenanställd, driver enskilt inom skrivande och kommunikation. På grund av min sjukdomsbild tycker jag det är ganska skönt att kunna sitta hemma och jobba, då slipper jag tröskeln varje morgon.

Har mått fysiskt dåligt av att behöva tvinga i väg mig klockan 6 på morgonen när jag inte sovit på hela natten. Värken ställer till det med sömnen.

Men det gör att jag numera sitter på ett hemmakontor och kontoret är så himla tråkigt inrett. Väggarna täcks av vita Billy-bokhyllor, jag menar från golv till tak. Och dessa hyllor är knökfulla av böcker.

tips bra arbetsplats
Man får ju drömma sig bort…

Förr drömde jag om att min arbetsplats skulle likna ett bibliotek, den här drömmen har gjort att jag samlat på mig så många volymer att mängden i stället stressar mig.

Jag gjorde ett rejält ryck att rensa i bokhyllorna inför julen. Ett antal boksäckar senare känns hyllorna fortfarande lika överfulla.

Gissa om det är smärtsamt att göra sig av med böckerna!? Jag tänker samtidigt att de sprider större glädje i någon annans hem.

Konstigt nog har jag nästan börjat uppskatta ett minimalistiskt hem… Vet inte var det kommer ifrån, faktiskt. På kontoret vill jag ha ordning och reda, även om det känns aningen avlägset just nu.

Fantiserar om att göra om mitt kontor till en kreativ studio

Lite lustigt är det nog, men i samtal med mina kreatörsvänner brukar jag fantisera om en arbetsplats som är en kreativ studio. Typ en ateljé för fritt skapande, och där jag kan gå mellan datorn och leken.

Kreativiteten mår bra av olika sorters skapande och detta är alltså något jag vill ta fasta på. Jag skulle vilja ha en samling av konstnärsmaterial och kunna låta materialen ligga framme vid exempelvis ett stort bord.

Det hade inte heller varit så dumt att ha en minifotostudio, det är nämligen alltid utmanande att fotografera prylar inomhus. Särskilt utan bra utrustning.

Många gånger hör eller läser jag om arbetsplatser som skapar kreativa ytor för sina medarbetare. Det kan vara i form av en kuddhörna med en konsol för spelstunder, exempelvis ett Nintendo Switch.

Den här sortens ytor – kreativa pauser – är viktiga för att stimulera såväl kreativiteten som produktiviteten. Mycket händer i hjärnan när man inte sitter och pressar. Mina idéer kommer oftast till mig under någon form av vila.

Låter naturen runt hörnet vara som en arbetsplats för mig

Nu har jag ju ingen kreativ studio och att ha en sådan känns också det ganska avlägset just nu. Tyvärr, tyvärr! Men vad jag däremot har är naturen runt hörnet.

Jag försöker vara ute och skapa i den så ofta jag kan, bland annat med kameran. Genom att ta med mig den ut ett par timmar fyller jag på min bildbank och kan på så sätt fortsätta skapa på när jag väl sitter vid datorn igen.

fotografera solnedgången
Efter den här solnedgångsupplevelsen gick jag hem och skrev ett par blogginlägg om att fotografera solnedgången med naturen som canvas. Bra arbetsdag!

Över lag upplever jag att jag mår bättre när jag förlägger en del av arbetsdagen utomhus, jag blir mindre stressad, mindre hjärntrött och blir mindre stel i kroppen.

Det här var reflektioner kring vilken arbetsplats jag skulle vilja ha. Du, då – vilken arbetsplats tänker du hade passat dig bra?

2021 – året när jag började se skönheten i markfrost

Under extrema tider kan man behöva göra extrema perspektivskiften och det är precis det jag gjort under 2021. Faktiskt är jag ganska nöjd med hur jag börjat se skönheten i de enklaste saker, såsom skönheten i tång eller frost på marken. I saker jag aldrig lagt märke till förut.

Har du sett färgglittret i markfrost? Magiskt!

För att inte tala om färgerna i en solnedgång, de är häftiga.

Jag har länge haft en längtan att få känna mig i samklang med omgivningen, särskilt med naturen runt knuten. Det är en poetisk längtan som jag många gånger frustrerats över att jag liksom inte lyckats nå hur jag än försökt.

Och så kom pandemin, isoleringen och nya rutiner.

Till en början var jag jävligt understimulerad men…

Plötsligt kändes det bara självklart att jag skulle vara ute på små strövtåg i hembygden, ta med mig kameran och insupa så mycket sinnena bara orkar med. Belöningen blev omedelbar, en större tillfredsställelse med livet i stort, även i smärtan och sorgen.

Jag är själv förvånad över hur många känslor och tankar jag bearbetar under skogsdungevistelser, förstås i all min enslighet.

Så om jag ska sammanfatta året landar jag i detta: storheten i det lilla.

Är så tacksam för stunderna jag har med syskonbarnen

Att bli faster är det största som hänt mig och så kommer det förbli i resten av mitt liv. Inga veckor är kompletta utan att jag fått träffa Leia och Lova, som mina två syskonbarn heter. Men faktiskt går det inte många dagar mellan våra pratstunder. Åtminstone inte mellan det att jag och den äldsta pratar, jag och Leia, alltså.

Leia fick en mobilklocka i julklapp, en sådan där första mobil som föräldrarna kan styra helt över. Några telefonnummer programmeras in i mobilen och bara dessa nummer kan i sin tur ringa till Leia. Hon kan inte heller surfa runt med den på nätet. MEN nu kan hon i alla fall ringa till sina närmaste.

Nu när det är jullov pratar jag och Leia på telefon flera gånger om dagen. Hon är bara sju år, ändå är hon full av känslor och tankar om ALLT. Och när hon får feeling ringer hon upp för att berätta om hon är glad, sur, eller om hur hon än känner sig.

barndomsminnen från nöjesparken i varberg
På bilderna ser du Nöjesparken i Varberg. Förr kunde man gå in i den här byggnaden, vilket jag också gjorde. När vi var små brukade jag och min bror springa runt på dansgolvet i den, kanske ställa oss på scenen och låtsas uppträda. Vi gick hit i samband med att vi matade ankorna i Ankdammen tillsammans med mamma.

Hon ringer också upp för att leka gissningslekar och berätta historier, både roliga och läskiga, sådana. Jag fasar lite inför hennes skolstart – oj, vad många Bellman- och spökhistorier hon kan berätta för sina kompisar nu! Och ja, jag är så klart den skyldiga. Men det är så himla fint att få skratta och fasa tillsammans.

Eftersom jag själv älskar berättande vill jag av hela mitt hjärta uppmuntra syskonbarnen till att berätta själva. Jag försöker ge så mycket tid och uppmärksamhet jag bara kan till att lyssna. Sedan får jag ju också berätta en del själv. Bra träning för mig! Det bästa betyget är att kunna locka ett barn till skratt.

Dessutom vill jag att mina syskonbarn ska veta att faster alltid finns där. Måste vara superskönt att växa upp med en hängiven vuxenskara, tänker jag. Det är dock inte bara för deras skull. Skulle ljuga om jag skrev något annat än att jag vill vara en självklar del av deras vardag, precis som de är av min. Därför värmer det så gott i hjärtat när Leia ringer.

Hoppas hon aldrig slutar.

Finns inga ord för att beskriva tacksamheten jag känner inför stunderna jag och syskonbarnen har tillsammans. Behöver inte så mycket mer än detta för att känna mig rikast i världen.

10 stora och små frågor om julfirande – en blogglista

Jag har knåpat ihop en blogglista med 10 frågor om julfirande eftersom jag funderat en del på det här med julkänslor, eller snarare på uteblivna sådana.

Hade varit jättekul om du också svarade på frågorna, kanske i ett inlägg på din egen blogg? Länka då gärna hit och/eller dela länken till ditt blogginlägg i kommentarsfältet längst ner i det här inlägget.

Lovar att jag ska läsa och kommentera på bloggen, din.

Här har du dem – mina 10 frågor om julfirande!

För tydlighetens skull listar jag julfrågorna först – kopiera och svara på dem:

  1. När börjar du julpynta?
  2. Vilken är din favoritjullåt?
  3. Vilken är din favoritjulfilm?
  4. Vad tycker du om att ge julklappar?
  5. Vad tycker du om att få julklappar?
  6. Vilket är ditt bästa julminne?
  7. Vilket julgodis brukar du baka?
  8. Vilken julmat är ett måste?
  9. Hur firar du julafton?
  10. Vad gör du resten av julhelgen?

Mina svar på mina 10 frågor om julfirande

Jag svarar på julfrågorna…

1. När börjar du julpynta?

Ärligt så har jag inte julpyntat på flera år, inte ens adventsljusstakarna åker fram. Jag tycker jag har så många prylar framme ändå och blir stundom alldeles matt av alla saker.

Men det gör inte så mycket, jag brukar hänga en del hos mamma och pappa och de har det superfint och -juligt hemma hos sig.

2. Vilken är din favoritjullåt?

Jag gillar flera olika jullåtar. Som barn ÄLSKADE jag ”Mössens julafton” och senare ”Julen är här”.

I skrivande stund lyssnar jag på ”Have yourself a merry little Christmas” med Judy Garland, den är nog den vackraste julsången jag vet i vuxen ålder. (Även musiken från baletten Nötknäpparen, om det räknas?)

3. Vilken är din favoritjulfilm?

O, knivig fråga! Ensam hemma 1 och Ensam hemma 2 är ju ett par favoriter bland julfilmerna, helt klart. Men allra mest gillar jag nog ändå Livet är underbart, The holiday och Mupparnas julsaga.

Kanske, kanske även Fanny och Alexander. Jag är inget vidare förtjust i Tomten är far till alla barnen, faktiskt, kan väl tilläggas.

Sedan 2019 har Netflix-serien Hjem till jul varit en obligatorisk del av mitt julfirande.

4. Vad tycker du om att ge julklappar?

Jag älskar att köpa julklappar och då särskilt till syskonbarnen. Jag och mamma lägger ner hela vår själ i att hitta de perfekta paketen till Leia och Lova, som familjens ögonstenar heter.

5. Vad tycker du om att få julklappar?

Jag blir jätte-jättegenerad av att få julklappar, till och med lite besvärad.

Får främst presenter av mina föräldrar och tycker att de alltid ger för mycket, samtidigt är jag, min bror och mina brorsbarn hela deras värld.

Att jag blir besvärad tror jag hänger samman med att det var så jäkla tabubelagt att skämmas bort där jag växte upp på landet.

Allt skulle vara så lagom hela tiden, man fick aldrig sticka ut åt något håll. Att få många paket var nästan synonymt med att vara en dålig unge, oavsett hur snäll man var.

Jag slutade prata julklappar med skolkompisar och så, var bästa strategin för att slippa bli sönderhatad och -mobbad. Så fruktansvärt, när jag tänker på det.

Kommer ALDRIG flytta tillbaka dit. Ha!

Kan väl tillägga att jag varje år önskar mig foton på syskonbarnen och teckningar som de små gjort. Inte alltid önskan går i uppfyllelse.  

6. Vilket är ditt bästa julminne?

Ännu en svår fråga det här… Jag har många bra julminnen och gillade väl julen allra mest när jag själv var barn och mormor ännu var livet. Det var annat då.

Har inte så mycket julkänsla numera. Det stämmer nog det här med att julen är barnfamiljernas högtid, jag och Christoffer är frivilligt barnlösa och för oss är juletiden mest vardag, så att säga.

Jularna de senaste fem sex åren har inneburit en hel del oro för min familj. Vi har varit med om ganska svåra saker vad gäller sjukdom och död, varje julvecka brukar inledas med ett nytt besök på akuten.

Om det inte är cancer så är det hjärt- eller lungsjukdom, eller något annat.

Det överskuggar mina jular något. Men jag känner på samma gång den största tacksamheten för att jag får ha min lilla familj hos mig.

7. Vilka julgodis brukar du baka?

Vilka sorters julgodis jag bakar varierar från år till år. I år har jag bland annat gjort brända mandlar, marknadsnougat och snickersrutor.

8. Vilken julmat är ett måste?

Jag äter typ ingen julmat alls, äter vegankost och gillar inte veganska korvar och köttbullar så mycket.

Min mamma brukar göra en potatisgratäng med sojafärs till mig, du vet en sådan där med runda skivor och ströbröd på toppen. Hon gör också en grönkålssallad med granatäpple och polkabeta – mums, alltså!

Fast nu kom jag ju på något. Jag gillar kål. Brunkål, grönkål och rödkål, japp, alla tre sorterna. Så lite julmat äter jag, trots allt.

9. Hur firar du julafton?

Jag brukar fira jul tillsammans med min familj, Christoffer med sin. I år har varit första julaftonen vi firat tillsammans under våra snart sju år tillsammans. Eftersom vi inte har barn gör det inte så mycket att dela på oss.

Mitt firande inleds med att äta julbord tillsammans med mamma, pappa och morbror. Efter det blir det ett par timmars vila innan vi åker hem till min bror, svägerska och mina syskonbarn.

Det har hänt att vi inte firat jul med barnen, men det är mer ett undantag än en regel. I år firade vi julafton med dem.

Somliga julaftnar firar vi tillsammans med min svägerskas familj. Det är lite olika. När det är corona har ju det inte gått, hon har en stor familj.

10. Vad gör du resten av julhelgen?

Jag försöker vila så mycket jag kan, brukar vara ganska sliten efter en intensiv jobbperiod med alla temadagar och högtider som ska täckas på bloggarna och så julfirande på det.

Men det är inte alltid jag får vila, ibland åker jag och Christoffer runt till släktingar och så är det alla vänner som vill ses. ALLT ska hända på denna enda julvecka och jag mäktar liksom inte med.

Pressar mig själv för att jag får dåligt samvete, inte för att någon annan än jag själv ger mig det. Jag känner mig ganska otillräcklig den här tiden på året, och så kan det ju vara när man lever med daglig smärta.

Mina ideala mellandagar är att ligga nerbäddad i soffan, sova massor, läsa på lite om julfirande då och nu, titta på en och annan julfilm samt att bara vara med mina närmaste.

Som företagare är jag sällan helt ledig över jul och nyår, så jag jobbar faktiskt en hel del dessa dagar.

Så där, det var min blogglista med 10 frågor om julfirande.

Som skrivet, delta gärna genom att kopiera och svara på frågorna på din egen blogg. Länka hit, om du vill, och dela länken i kommentarsfältet här nedanför.

Vad betyder sökmotoroptimering för mig personligen?

Sökmotoroptimering eller seo betyder mycket för mig på ett personligt plan. Det är så tätt förbundet med mina framtidsdrömmar om absolut konstnärlig frihet att jag inte längre kan separera det från mig själv. Jag både gör och är det.

Sökmotoroptimerar mig bort från skärmarna – till livet

Jag älskar det digitala skapandet, det gör jag. Och jag älskar att skriva. Kanske en aning förvånande älskar jag inte skärmsittandet.

Om jag får välja mina dagar vill jag sitta här vid datorn max fem timmar och sedan göra andra saker. Jag vill läsa mer, resa mer och jag vill skapa mer. Jag vill bara leva lite mer, om du förstår hur jag menar?

För mig är bloggarna jag driver ett sätt att köpa mig tid bortom skärmarna, eller åtminstone ett sätt att kunna styra vad jag ska göra när jag väl sitter här. Helst vill jag att intressena och idéerna ska styra dagarna i en total balans mellan input och output.

Det är inga små pretentioner och som inför alla avsteg från någon som helst större struktur, krävs storslagna planer. Sökmotoroptimering är en väsentlig del av min masterplan i livet.

Genom sökmotoroptimering gör texterna jobbet åt mig

Jag har förmånen att ha en hyfsat stor följarskara i sociala medier, jag menar för ett par av mina andra bloggar. Under flera år har jag typ andats sociala medier och jag har njutit av luften. Tänkt att jag gärna stannar i den friska fläkten för evigt.

Som en enmansredaktion har det varit ganska stressigt att planera, skapa och dela allt innehåll på egen hand. Varje dag har jag varit tvungen att uppfinna hjulet på nytt för att behålla bloggarnas relevans.

Det i sig har varit en egen form av ekorrhjul, jag som försöker lämna ekorrhjulet med hjälp av skapandet.

För ett par år sedan bestämde jag mig för att tänka om helt. Om jag ska en strategi för bloggarna ska strategin gå ut på att avlasta mig i längden. Göra jobbet för mig när jag inte sitter här utan fotar i min hemstad Varberg, som exempel.

Av den anledningen bestämde jag mig för att lägga det mesta av krutet på just sökmotoroptimering. Sett i ett långsiktigt perspektiv är seo en överlägsen strategi utifrån vad jag vill uppnå.  

Genom att nästan dagligen skriva sökmotoroptimerade texter – så kallade seo-texter – hoppas jag att jag kommer ha så mycket ”automatiserat” innehåll att jag inte längre känner det som att jag gör ett enmansjobb.

Jag har kommit ganska långt i min strävan men sliter fortfarande, förstås.

Och just nu kan jag tycka att slitet är okej, det har ändå ett syfte.

Sökmotoroptimerar texterna för att kunna skriva om ALLT…

… alltså skriva om allt mellan himmel och jord.

Jag har varit nörd på saker i hela mitt liv, stundom på riktigt udda saker. Under mina nördigaste perioder vill jag leva i nörderiet nästan varje vaken timme och det kräver ju att jag kan jobba med det.

Textbeställningar från kunder är alltid lika välkomna, tro inget annat. Jag behöver dem inte bara av ekonomiska skäl, jag behöver dem för att kunna växa hantverksmässigt.

Innerst inne är det dock till min egen vision jag vill ge mitt allt så långt jag kan och då måste jag få stöd från något annat håll, såsom från mina seo-texter.

Innan bloggarnas genomslag på www fick jag ofta höra att det inte finns en rimlig chans att få skriva om ditten och datten.

Tack vare kunskaper i seo har jag lyckats motbevisa skeptikerna: Så länge jag gör min läxa – exempelvis gör sökordsresearch – och använder seo-kunskaperna har jag kunnat skriva om det mesta och ändå fått trafik.

Större frihet som skribent har jag knappast kunnat drömma om och det är denna frihetskänsla som ger mig kraften att nöta på.

Nackdelen med sökmotoroptimering är att det kan ta lång tid innan saker rullar. Det är därför lätt att komma av sig inspirationsmässigt. Men skam den som ger sig, va!?

Med seo som strategi närmar jag mig det liv jag vill ha

Sökmotoroptimering är ett genialiskt sätt att låta den intresserade hitta till dig i stället för att trycka upp din grej i ansiktet på den ointresserade.

Göra origami, läsa klassiker eller titta på k-drama, jag inser att mina ämnen inte roar alla. Kanske inte ens en större skara. Men inför att jag tar fram innehållet är jag noggrann med att kolla underlaget för det i sökmotorerna.

Om jag hade delat mitt boktips om En julsaga eller filmtips om The holiday hade jag mötts av ett svalt intresse i sociala medier.

En sökning i ett sökordsverktyg visar att det finns ett intresse, trots allt. Men i sökningar på Google. I skrivande stund görs 1 200 sökningar på ”en julsaga” i månaden och 7 400 sökningar på ”the holiday”.

Med mina två blogginlägg kan jag potentiellt nå nästan 9 000 läsare i månaden. Blogginlägg som jag för övrigt tyckt mycket om att skriva. Jag har även tyckt mycket om att läsa boken och se filmen. Plus, plus!

Oavsett vad jag brinner för i stunden känns det fantastiskt att veta att jag äger min tid och därför med gott samvete kan ge mig hän åt inspirationen.

Med seo närmar jag mig det liv jag vill ha, ett liv där jag vaknar upp och känner mig inspirerad snarare än tvungen, vill säga.