Keep it simple stupid – och glöm inte att andas! Andas…

Pms, värk och två veckor av tekniskt krångel runt om på sajterna.

Nu senast på Sandras dagar och mitt hjärta blöder för den vackra, vackra designen som typ gått om intet. Okej, så kanske inte helt om intet. Men jag var liksom tvungen att göra mig av med den, har varit liiite för många saker som inte lirar och jag är ingen programmerare.

Så nu back to basics och jag försöker banka in följande budskap i min hjärna: Keep it simple, stupid!

Ju mer avancerade jag försöker göra sajterna, desto oftare krånglar dem. Har tappat räkningen på alla krascher jag och webbhotellet har löst de senaste åren. Det har varit något varje vecka, är det inte teman så är det tillägg eller servrar. Och det tar så jävla mycket fokus från det jag ska göra: skriva och fota. Och skapa i allmänhet.

Med tanke på att jag roddar fyra fem ganska stora projekt helt själv blir varje lite grej som läggs på att-göra-högen bara för mycket.

Många gånger – särskilt när jag är mitt i en pms- och värksväng – vill jag bara lägga ner skiten. Jag vill sluta, sa jag till Christoffer senast i går. Han tittade på mig: Verkligen, Sandra? Nej, nej, det är väl egentligen inte det jag vill. Jag vill ha andrum från mina projekt, jag vill skala av och skala ner.

Och både skalat av och skalat ner har jag gjort när det kommer till den här bloggdesignen. WordPress eget tema Twenty Sixteen. Vete katten vad jag ska tycka och tänka! Just nu är jag för ledsen, besviken. Men när jag väl andats tror jag absolut att något gott kommer ur det hela.

För hur snyggt det förra temat än var – attans, vad jag hade fått till det (!) – ställde det till det med några tekniska grejer.

Nu ska jag alltså andas i nuet och sedan blicka framåt och förhoppningsvis lyckas go with the flow, du vet.

Det monokroma ögonblicket före solnedgången

Många gånger hinner jag knappt titta bort innan molnen drar fram över havet och förvandlar landskapet till ett mörkt, mörkt oväder. Väderskiftningarna – och så även ljusskiftningarna – vid kusten går snabbt. Snabbare än vad jag finner ord för. Och det är alltid lika mäktigt att befinna sig mitt i förvandlingen.

Det var dags att bege mig till Kåsas strand i dag, har inte besökt platsen på ett tag. Dagarna rusar i väg och jag märker hur jag fastnar i det digitala. Men den här veckan har jag känt att jag inte riktigt orkar mer skärmtid och därför kändes det enkelt att ge mig hän åt en solnedgångspromenad. Måste ofta nå ett stopp, nu kan jag inte mer.

vågor skum blåst
När vågorna skummar så här är det ett tecken på blåsväder.

Som vanligt underskattade jag vädret och kylan. Skippade halsduken och vantarna eftersom solen strålat hela dagen. Det var isande kallt vid havet – har du erfarit de bitande västkustsvindarna? Då förstår du nog misstaget i att inte pälsa på sig.

Det vore lögn att påstå att jag glömde bort kylan som gnagde sig in i fingrarna medan jag fotade och häpnade. Förtränga lyckades jag bara nästan göra. När jag ändå står inför en så vacker kvällning är det ju liksom bara att bita ihop och hoppas att värken inte triggas.

Av dagens foton gillar jag nog visningsbilden för det här blogginlägget mest. Bilden avspeglar det snudd på monokroma ögonblicket precis före solnedgångens färger fyller himlen.

Hitta vägar för att tända små gnistor av inspiration

Om du ska göra skapandet till ditt arbete kan du inte bara skapa när du befinner dig i ett inspirationsrus. Med den inställningen riskerar du att få väldigt lite gjort och någonstans måste ju yrkeskreatören leverera resultat.

När jag läste kreativt skrivande och kulturjournalistik på Linnéuniversitetet slogs jag av insikten att rutin går före inspiration för första gången. Det är en ganska omtumlande insikt, jag som trott att exempelvis författare skriver när de känner sig som mest inspirerade.

Nu har jag jobbat som skribent i sex sju åtta år-ish. Under åren har jag själv fått erfara hur sällan den gudomliga inspirationen slår till. Den infinner sig i alla fall inte varje dag och definitivt inte inför varje projekt.

Men det finns saker som kan stimulera inspirationen och för mig handlar det om att hela tiden balansera input med output.

Jag behöver helt enkelt nya intryck för att kunna berätta. Må det vara intryck i form av att besöka en ny plats, prata med en vän eller att bara göra något annorlunda. Titta på filmer och tv kan också göra att jag efteråt skriver med lätthet, så även att läsa böcker och artiklar.

På sistone har jag fått för lite input. Det blir så när jag på grund av coronaläget väljer att isolera mig. I och med detta blir skrivandet aningen lidande. För att tända små gnistor av inspiration provar jag därför att sätta en ny rutin.

Den här veckan började jag åter läsa tidningar och tidskrifter, alltså annat än bara nyheter. Jag har som mål att läsa fakta- och inspirationsartiklar varje dag, liksom för att ha en samlad idékälla att ösa ur när jag sitter vid skärmen och tangentbordet.

Javisst råkar jag vara en (o)botlig perfektionist!

Att jag är perfektionist är något jag alltid varit lite stolt över, även om jag börjat förstå vad andra menar. Perfektionism kan vara osunt. Eller inte bara kan vara, den är det när den får styra.

Den blir definitivt osund när man inte vågar prova nya saker av rädsla för att man inte ska lyckas leverera så bra som man vill.

Den blir också förödande när man inte förmår skatta sin insats objektivt och därför pushar sig själv nästan över gränsen gång på gång.

Jag kan känna igen mig lite i det förra exemplet och desto mer i det andra. Jag piskar mig själv hårt och jag har inte alla gånger varit medveten om hur hårt.

Samtidigt som perfektionismen definitivt ger mig driv att bli bra på saker snabbt, gör den att jag inte ser hur långt jag kommit. Det är ju faktiskt ganska sorgligt.

Oförmågan att bekräfta min egen insats gör mig till ett lovligt byte för en girig marknad som frossar i oss som inte inser vårt värde som kreatörer, bland annat, bland annat.

Läste en artikel med vettiga tips för en perfektionist

Jag försöker sätta en ny rutin med att läsa tidskrifter varje dag. Gratiserbjudandet på Readly kom väl till pass och i går läste jag det nya januarinumret av Modern Psykologi.

I detta finns ett reportage om just perfektionism och med ett gäng tips för perfektionisten. När jag läste reportaget började så klart reflektera kring mig själv, hur jag är.

”Tygla din perfektionism: Sju tips för att hantera dina höga krav”, så heter artikeln i Modern Psykologi (1:2022).

Något jag tycker artikeln lyckas bra med är att nyansera perfektionismen, att vara perfektionist är verkligen inte bara dåligt. Det medför mycket gott i form av exempelvis prestation. Ibland krävs ju hög prestation, i alla fall i min bransch.

Men prestation är inte allt, det finns andra saker som räknas. På en arbetsplats kan det vara minst lika viktigt att närvara i sina kollegor, som exempel.

Perfektionism kan leda till att man satsar ensidigt

Medan perfektionisten ibland lägger ner överdrivet mycket tid på att excellera i detaljer skuffas andra viktiga saker åt sidan såsom vila.

Perfektionism kan leda till ganska så ensidiga satsningar. Av den anledningen tipsar Modern Psykologi-reportaget om att man ska vidga livet så att allt inte bara kretsar kring prestationen i ett enda fält.

Genom att bygga upp livet kring många olika saker minskar risken att självbilden skadas när man inte lever upp till sina egna eller andras förväntningar.

Viktigt att nyansera den faktiska prestationen

Ett annat tips är försöka hitta gråskalan i prestationen, måste resultatet vara i botten eller i toppen? Kan det vara någonstans mitt emellan, eller rentav dra lite mer åt ett toppenresultat även om det inte är 100 procent?

Det är sällan folk förväntar sig 100 procent av en.

Artikeln tipsar vidare om att det är viktigt att försöka se till det positiva. Perfektionister har en tendens att diskvalificera sig själva – hög igenkänning på detta!

Jag jobbar aktivt med att inte trashtalka mig själv och det jag skapar, både för min egen och för min omgivnings skull. Min sambo blir ledsen av hur jag ibland pratar om mig själv och min insats.

På senare år har jag faktiskt börjat notera det jag själv tycker är bra, jag har däremot inte spaltat upp de positiva (och de negativa) sakerna för att få en mer nyanserad bild.

Och i ärlighetens namn har jag ganska långt kvar med det här att tala snällare om mig själv. Inte när det kommer till att prata snällt om det jag skapar.

Hur är det med dig – är du också perfektionist?

Det här var reflektioner kring att vara perfektionist, sådana tankar jag tog med mig från läsningen av artikeln ”Tygla din perfektionism: Sju tips för att hantera dina höga krav” i Modern Psykologi.

Artikeln är skriven av psykologiforskaren Alexander Rozental. Han har skrivit en bok om ämnet, nämligen Bättre än perfekt (Natur & Kultur, 2021). Den ska jag läsa.

Hur är det med dig, är du också perfektionist och hur gör du i så fall för att krångla dig ur perfektionistfällorna?

Jag äter popcorn som en huskur mot en trög IBS-mage

Popcorn, ibland skippar jag den vanliga frukosten eller mellanmålet och äter det i stället. Jag tycker en näve av det fyller ut magen bra utan att jag blir så ruskigt mätt. Men så är ju detta snacks väldigt fiberrikt.

När IBS-magen är trög kan att mumsa på popcorn faktiskt hjälpa. På riktigt, popcornen får bokstavligen fart på skiten. Det är min huskur mot IBS-mage och den fungerar bättre än många andra kurer. För mig personligen, alltså. Gäller att hitta sina sätt!

Att lösa förstoppning med hjälp av popcorn är med andra ord ingen vetenskaplig rekommendation, såvitt jag vet. Se därför inte detta som en mirakelkur, det fungerar för mig. Varken mer eller mindre.

Jag har haft perioder när jag varit så värkig och trött att jag inte orkat äta lunch. Då har jag nöjt mig med frukt och popcorn, men ändå lyckats hålla hungern hyfsat stången. Så ja, i perioder är detta oändligt mycket mer än ett gott snacks för mig.

Hur många kalorier är det i popcorn?

Som med allt annat går det ju inte att äta hur mycket av det som helst, oavsett vad man kanske tror.

Beroende på om man poppar själv eller använder mikropopcorn varierar kalorimängden, givetvis också beroende på hur mycket man smörar på. Men 100 gram popcorn sägs innehålla cirka 414 kalorier.

Fördelen med popcorn är att man inte behöver äta så mycket av det för att känna sig nöjd, det är liksom dess mättande effekt. Resten trycker man i sig för att det är så förbenat gott. Jag har mina stunder, haha!

Hur poppar man – i kastrull, maskin eller mikro?

Det händer att jag äter mikropopcorn trots att jag egentligen tycker det är godare att poppa själv, alltså göra popcorn i kastrull. Det är också väsentligt mycket nyttigare att poppa popcornen i kastrull, för då kan man minska på fettet och saltet. Ja, eller i popcornmaskin!

poppa popcorn

Äter du också popcorn till vardags – om ja, poppar du i kastrull, maskin eller i mikro?

Hur poppar man popcorn i kastrull?

Recept på att poppa popcorn i kastrull finns det? Ja, men typ. Så här gör jag när jag kastrullpoppar:

  • Häll en valfri mängd smör eller olja i en tjockbottnad kastrull. Hela bottnen bör täckas.
  • Värm upp på medelhög värme och gör det tillsammans med fyra fem popcornkärnor i kastrullen.
  • När dessa popcornkärnor börjar poppa är det dags att hälla i resten. Häll i en valfri mängd popcornkärnor och lägg över kastrullocket. Tänk på att det blir mycket även av det lilla!
  • Poppa på – men glöm inte att skaka om kastrullen med jämna mellanrum och att hålla koll på popcornen. De bränns snabbt.
  • När popcornkärnorna förvandlats till fluffiga, vita moln kan du låta dem svalna en stund innan du häller över dem i en skål och kryddar valfritt.

Vilka popcornkryddor är godast?

Bara fantasin – och smaklökarna (!) – sätter gränserna för vad man kan använda som popcornkryddor:

  • Salt (inte så kreativt)
  • Näringsjästflingor (en personlig favorit för en nyttig och ostig smak)
  • Chilipulver
  • Lökpulver
  • Paprikapulver
  • Vitlökspulver
  • Curry
  • Färska örter
  • etc.

Blanda olika kryddor, örter och smaksättare som du vill för att få fram din perfekta popcornkrydda. Du kanske redan har ett bra recept…? Dela gärna med dig av det i så fall! Jag är alltid lika glad för tips.

När man har jobbat på så mycket att hjärnan inte vill

Jag har ett sponsrat inlägg som jag måste skriva klart i dag. MÅSTE. Deadlinen ligger visserligen ett par veckor fram, men jag skriver utifrån min egen planering och den säger att nu är det dags. Attans vad svårt det känns!

Återigen har jag pressat på under en längre tid och det börjar kännas rejält, både i kroppen och i huvudet. Det är inte bara dags för leverans utan för vila. Hur brådskande vissa saker än kan kännas – det är ju liksom även de där pappren till revisorn – vill hjärnan inte.

Jag har suttit här i två och en halv timmar, försökt och försökt skriva något vettigt på det sponsrade inlägget. Men det är totalstopp. Så nu tar jag till ett sista knep: Jag skriver om något helt annat i ett endaste flöde i hopp om blockeringen ska släppa.

Det här är ett skrivknep jag brukar ta till dagar som dessa. På mindre än fem minuter har jag flödesskrivit denna klagan och nu tror jag att jag kommer ta tag i måstena. Sedan MÅSTE nästa MÅSTE bli vila från skärmarna, från jobbet. Helt enkelt hjärnvila.

Ska bara gilla läget i ytterligare två eller tre dagar…

Ibland går det väl lite si och så med läsprojekten…

Förra veckan föresatte jag mig att delta i blogg- och läsutmaningar, liksom för att nätverka med likasinnade. Kanske få ett och annat hejarop, definitivt känna mig mer delaktig.

Känslan av tillhörighet kan vara viktig även här i bloggvärlden. Nu är jag inne på andra veckan och känner mig glad att jag deltar i bland annat Helgfrågan på Mias bokhörna igen.

Den här veckan undrar Mias bokhörna om vi bloggare har någon bokutmaning för 2022. Har jag en bokutmaning på gång?

Både ja och nej, blir svaret. Att delta i Helgfrågan och Tisdagstrion, som jag planerar att göra, innebär ju en form av bokutmaning. Annars har jag mest små läsprojekt. Ett av dem berättade jag om i förra veckans blogginlägg. Jag har helt enkelt några bokserier jag vill läsa klart.

I slutet på 2021 köpte jag fem samlingsverk av fem olika amerikanska poeter: Emily Dickinson, Sylvia Plath, Audre Lorde, Maya Angelou och Louise Glück. Starka kvinnliga poeter allesammans och dessutom riktiga litterära ikoner, som jag av hela mitt hjärta vill lära känna bättre.

Men dessa verk är på engelska, och eftersom hjärntröttheten slår till ordentligt då och då läser jag i perioder enbart böcker på svenska. Hjärnan hanterar nämligen svenskan bättre.

Jag kan planera hur många läsprojekt som helst, i slutänden hoppar jag ändå mellan dem. Lusten får styra. Som i går när jag egentligen skulle fortsätta med Ers Majestäts olycklige Kurt och jag i stället nästan sträckläste Den röda adressboken. Eller som tidigare i veckan när Ers Majestäts olycklige Kurt fick stå tillbaka för självbiografier om att lämna ekorrhjulet.

Ibland blir läsningen vad den blir, lite si och så, och det är ju faktiskt ganska skönt att låta stundens ingivelse styra.

Så här har min vecka varit – om det ens är mätbart?

Fredag och återigen dags för en ny blogglista eller -utmaning på Elisamatilda.se. Den här veckans Fem en fredag-tema är mätbart, det vill säga fem frågor om saker som kan mätas i vardagen.

Jag deltar även den här veckan och kan väl tycka det är lite typiskt att jag ska försöka sätta ord på veckan, så värkig och hjärntrött som den ändå varit. Hittills.

Men när man lever med värk blir det ju så ibland, vissa veckor segar man ihop helt. Jag har kämpat på trots allt och det är jag glad för.

Över lag kan jag tycka det är svårt att skatta dagarna. Jag förväntar mig nämligen så mycket av dem att jag aldrig är riktigt nöjd, vill alltid få gjort mer av allt.

Samtidigt är det bra att reflektera kring just dagarna och vad man tillägnat sig, det kräver liksom att man går till botten med sina egna förväntningar.

Oftast innehåller en vecka väldigt mycket mer än vad man tror och ger sig själv kredd för… Det är något jag kommit fram till efter många års vånda över vad jag gör av veckorna.

Och egentligen, måste en vecka innebära så väldigt mycket?

5 mätbara frågor om hur min vecka varit

Nu till de fem frågorna i blogglistan!

1. Hur har du varit snabb i veckan?

Det är ju just det, jag har inte alls känt mig snabb i veckan. Jag känner mig sällan snabb när jag är alldeles dimmig i hjärnan. Men om det är något jag skyndat in i så är det oro för hur det ska gå med världen. Ärligt, corona och Ryssland, är det inte lite väl mycket som händer?

2. Hur har du varit energisk i veckan?

Må så vara att jag känt mig segare än kola, men jag tycker ändå att jag gått in med en energisk att-göra-mentalitet.

3. Hur har du varit effektiv i veckan?

Tack vare att jag känt mig ivrig att göra, göra, göra har jag fått gjort en hel del jobbsaker, såsom att fixa med tekniska grejer på bloggen, designa målarbilder och att skicka in beställningstexter. Kreatörsdagarna går fort. För fort, faktiskt.

Mitt upp i allt kom jag på att jag ville filosofi- eller flumskriva lite grann och på så sätt skrev jag ihop blogginlägg om såväl min drömarbetsarbetsplats som drömmen att lämna ekorrhjulet. Den typen av inlägg innebär nästan ett terapeutiskt skrivande.

4. Hur har du varit kort i veckan?

Förvånansvärt nog har jag lyckats hålla humöret uppe, så jag har inte varit kort mot andra. Jag har bara varit kort, eller låg, på energi.

5. Hur har du varit ditt bästa i veckan?

Jag kan tycka att försöka även när det känns lite motigt är gott nog. Då gör man sitt bästa. Förutom att försöka vara snäll mot mig själv har jag försökt vara omsorgsfull mot mina kära, lyssna och uppmuntra så mycket jag bara kan.

Vad gäller att lyssna och uppmuntra mina käraste måste jag ha gjort något ”rätt”. Christoffer kom nämligen hem med en blombukett som tack för att jag bollat skaparidéer med honom. (Och innan någon suckar längtansfullt, att jag får blommor av min sambo hör inte till vardagen.)

fem en fredag mätbart

Han har ju så smått börjat jobba efter olyckan och nu är vi åter två kreatörer in action. Snackar idéer gör vi i stort sett hela tiden.

Ta en titt på och delta i Fem en fredag-bloggutmaningarna på Elisamatilda.se, den här utmaningen kallas Mätbart.

3 bokserier jag med glädje ser fram emot att läsa 2022

2022 får bli bokseriernas år, tänker jag. Inte på så sätt att jag kommer stressläsa mig igenom digra högar, snarare så att jag ger mig själv tiden att utforska bokvärldar jag tror kommer ge mig glädje. Och jag kommer så klart läsa en och annan fristående bok mellan varven. Vad gäller bokserier fixar jag sällan att läsa mer än ett par böcker i sträck.

Under denna årets första Tisdagstrion på Ugglan & Boken kommer jag därför lyfta tre bokserier jag ser fram emot att läsa 2022. Temat för Tisdagstrion är nämligen ”överst i min läshög”, och just i läshögen ligger serier jag börjat på men av flera anledningar inte läst klart, trots att jag gillat det jag läst.

Förutom de tre bokserierna har jag en förhoppning om att läsa om Narnia och Sagan om ringen i år. Narnia måste ju vara hundra år sedan, Sagan om ringen läste jag däremot för ett par vintrar sedan.

3 bokserier att läsa 2022

Men nu till de tre främsta bokserierna på min att-läsa-lista!

1. De sju systrarna av Lucinda Riley

Jag kom bra in i De sju systrarna i slutet på 2021 och längtar efter att fortsätta läsningen av Lucinda Rileys bokserie. Böckerna i den handlar om en syskonskara bestående av enbart adopterade barn, som efter adoptivfaderns mystiska död börjar söka efter sina rötter. Nutid och dåtid går in i varandra medan syskonen nystar i det förflutna.

2. Witcher av Andrzej Sapkowski

Kan inte annat än att älska häxkarlen Geralt av Rivias fantastiska värld! Jag har redan bekantat mig med den i Andrzej Sapkowskis novellsamlingar Den sista önskningen och Ödets svärd, liksom i spelet Witcher 3.

Nu vill jag alltså läsa resten av böckerna i serien Witcher. Serien har äntligen kommit ut på svenska.

Vad är det med dessa böcker som lockar mig så? De utspelar sig en fantasyvärld som minner om de gamla sagorna i Europa – och gamla sagor kan jag inte få nog av.

3. Outlander av Diana Gabaldon

Den engelska titeln på bokserien till trots finns även Diana Gabaldons Outlander i svensk översättning. Egentligen finns det nog få serier som är så mycket Sandra som den här. Ändå är det något som gör att jag bara läser någon bok i taget.

Jag vill verkligen följa Claire Randall på hennes romantiska tidsresa till 1700-talets Skottland. Dags att se till att det händer!

Först Fem en fredag, sedan Helgfrågan och nu Tisdagstrion, det blir medverkan i tre bloggutmaningar på mindre än en vecka. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle orka ro hem Tisdagstrion i dag, känner mig enormt värkig och hjärntrött och måste fixa en massa jobb. Så roligt att det ändå gick vägen!

Har du själv någon bokserie på gång?

Låt mig få tipsa om de bästa böckerna jag läste 2021

2021 bjöd på en spännande bokkompott, allt från romantik till skräck. När jag summerar läsåret ser jag att jag läste 70 böcker. Långt från alla gjorde ett starkt intryck på mig.

Bloggutmaningen Helgfrågan på Mias bokhörna ger mig ett ypperligt tillfälle att tipsa om de böcker som faktiskt berörde mig starkt, för utmaningen går bland annat ut på att tipsa om lästa böcker.

Jag fastnade främst för två historiska romaner

Pachinko av Min Jin Lee

Jag började 2021 med en jätte-jättestark bok, nämligen med Pachinko av Min Jin Lee. Berättelsen utspelar sig under kolonialtidens Korea och är en släktsaga som spänner över flera generationer.

Den unga Sunja är gravid men vägrar låta sig utnyttjas av sin älskare. I stället gifter hon sig med en annan man, en oerhört snäll sådan. Tillsammans flyttar de från den koreanska by där hon är uppväxt till Osaka i Japan.

I Osaka behandlas de koreanska stadsborna sämre än tredjeklassens invånare, det är svårt att slå sig fri från samhällets hat och fördomar. Det visar sig också vara svårt att frigöra sig från det förflutna. Sunjas gamla älskare släpper aldrig riktigt taget om henne, eller om hennes barn.

Pachinko var den första boken jag läste om Koreas historia. Jag fortsatte grotta ner mig i ämnet efter det och känner mig långt från klar.

Hamnet av Maggie O’Farrell

I Hamnet fantiserar Maggie O’Farrell fram bakgrunden till varför William Shakespeare skrev den berömda pjäsen Hamlet. Historien som växer fram över relativt få sidor ger ett fint författarporträtt, samtidigt som författarens kanske något mystiska familjeliv blir något klarare.

Hamnet är en berättelse om kärlek och sorg, om den fasliga förlusten av att ett älskat barn och hur den kan slita en familj i stycken.

Jag som älskar historia grips av O’Farrells målande gestaltning av 1500-talets Stratford utanför London. Det är en tid som kännetecknas av pesten, bland mycket annat. Gissa om hon lyckas ingjuta skräck i mig som läsare! Skickligt, mycket skickligt.

Kommer sannolikt läsa om de båda böckerna 2022

Så stor läsglädje har Pachinko och Hamnet gett mig att jag sannolikt kommer läsa om dem båda under 2022. Jag ser fram emot ett bra läsår, som jag hoppas blir rikt på olika upplevelser.

För min del är årets första bok Ers Majestäts olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per Samuelsson. Kan ännu inte bestämma mig för vad jag tycker om den… Du lär få reda på mina tankar om boken i ett kommande blogginlägg.

Anledningen till att jag börjat med Ers Majestäts olycklige Kurt är för att jag gärna vill se den nya SVT-serien En kunglig affär. Har fått för mig att serien bygger på boken – gör den det? I vilket fall brukar jag läsa boken före jag ser filmen eller serien.