Att köpa och läsa manga är en lyx jag unnar mig när jag numera jobbar flitigare än ett bi. Det är ett ganska dyrt intresse, med volymer som kostar närmare 100 kronor styck även i digitala versioner. Men i veckan har Amazon Kindle och Comixology rea på Kodanshas mangaserier. Detta innebär att många förstadelar kostar runt 15 kronor styck.
Hur bekant är du med Amazons e-bokhandel? Den är i alla fall så användarvänlig att du typ bara behöver göra ett klick för att köpa en volym. Om man inte har total lägeskoll kan man lätt köpa på sig fler böcker än vad man tänkt sig i bara farten.
Det var precis det som hände mig i häromdagen. Jag var trött, hade gått upp cirka klockan 5 för att skriva och var dessutom stressad över alla inplanerade aktiviteter den dagen. Under sådana stunder kan jag få härdsmälta. Jag försvinner då in i ett nästan maniskt bokklickande utan mål. Resultatet blev 50 mangaböcker från rean.
Oplanerade köp som det var blev det också 50 förstadelar. Jag köpte alltså ingen komplett serie, jag som redan hade en plan för vilka mangaserier jag skulle utöka allteftersom. Så kan det bli ibland!
Nu har jag åtminstone massor av mangaläsning framför mig.
Körsbär driver på en flod av kråkor – barnens tomma händer
På tal om att man måste börja någonstans. Dikten här ovanför är en fri haiku jag skrev och fick publicerad i en tidskrift när jag precis tagit mitt första skribentkliv. Det händer inte ofta men ibland gillar jag saker jag skapat och denna kortdikt råkar jag tycka mycket om. Den är jag och den speglar en trevlig barndomstid, snopenheten till trots.
För ett par år sedan läste jag gamla mejl från mina första år som skribent. Jag hittade då den här haikudikten, bland många andra, och blev glad. Men jag blev också förfärad. Det gör ont i mig hur jag ursäktade min existens som kreatör i mejlen som alltså skulle väcka entusiasm för mina dikter. Jag var antagligen så oredo och pinsamt självmedveten och trodde samtidigt att jag måste ha koll på exakt allt.
Kanske 10 15 år senare har jag förstått att det är okej att inte vara redo och att inte ha koll. Det är en del av utvecklingen. Som jag i gårdagens inlägg skrev om min första vernissage måste man börja någonstans och då blir det vad det blir. Med sig får man ny kunskap och denna berikar sedan resten av resan oavsett åt vilket håll den bär.
För ett år sedan längtade jag efter en plats att gå till. En gemenskap bortom skärmarna. Ett ställe för att skapa och bara vara. Jag tänkte att målerikurser kunde vara ett första steg till ett kreativt och socialt rum. Tänkte jag rätt? Det verkar faktiskt så.
Tavlorna till höger är mina och tavlorna till vänster är en målarkompis.
Jag gick två kurser: En i akryl och en i akvarell. I respektive grupperna blev det en så fin dynamik att vi bildade studiecirklar efteråt. I ett års tid har jag så varit med i både en akryl- och akvarellcirkel. Och mycket har hänt under detta år.
I akrylcirkeln har vi haft öppet hus för familjer och vänner. Samma dag som det öppna huset ägde rum fick vi ett förslag om att ha en gemensam vernissage, vilket vi ju ville. Jag inte helt motvilligt, ska tilläggas.
Här har du ett exempel på ett posterkoncept jag arbetar på. Motiven föreställer vaser i akryltusch och passepartout. Du ser vaserna till höger på visningsbilden här ovanför, om än i suddigt läge eftersom påskriset från påskaftonens invigning visas i förgrunden.
Men i vilket fall blev det inom några veckor dags för en vernissage i en utställningslokal i Varberg, min hemstad. Jag var med helt förutsättningslöst, hade liksom ett koncept men inget jag egentligen hunnit utveckla fullt ut. Det kommer i sinom tid.
Så här tror jag: Man kommer aldrig vara helt redo men man måste börja någonstans. Det här var min början. Jag har redan lärt mig massor och insett att jag skulle vilja göra typ hundra saker annorlunda. Nästa gång tar jag med mig detta.
Hade du frågat mig för ett år sedan hade jag aldrig kunnat ana att jag skulle få stadiga målerivänner som jag skulle ställa ut konst och hantverk tillsammans med. Jag hade aldrig kommit så här långt utan dem.
Jag hade nyss fyllt 37 och var uppfylld av vårlängtan. Kameran följde med mig ut varje dag och tillsammans fångade vi naturens skiftningar.
Färger som blå och orange, gul och lila tänkte jag mycket på. Komplementfärger. Och efter att ha gått kurser i akryl- respektive akvarellmåleri började jag titta närmare på ljus och skugga. Detta avspeglas i fotona jag tog där och då.
Jag önskade mig en ännu mer analog tillvaro. Som digital skribent och kreatör tillbringar jag alltför mycket tid framför skärmarna, och det är ett mönster som av givna skäl inte är så lätt att bryta. Men plötsligt fick jag en massa målarvänner och utöver mitt fotande kunde jag någon gång i veckan måla akryl och akvarell tillsammans med andra.
Och nu, ett år äldre?
Jobbar gör jag mer än någonsin. Ish. Ändå har jag en rikare fritid än vad jag kan minnas att jag haft eftersom jag numera går på målarträffar ett par gånger i veckan och fotar när andan faller på. Utöver detta har jag ju mitt läsande och dagdrömmande. Och så en stor portion K-drama på Netflix och Viki.
Och inte bara det, tillsammans med mina målarvänner har jag haft mitt livs första vernissage. Det var för familj och vänner. Vet du? Jag tror jag ska göra det igen.
Då och då tittar jag på mina foton och tänker att jag vill tillbringa mer tid utomhus med kameran, trots allt. Vårlängtan gör sig påmind. Mitt upp i allt har detta blivit en något bortglömd del. Ja, ändå. I dag ska jag bryta stiltjen och bege mig till stranden i vårsolen. Förhoppningsvis blommar snödropparna fortfarande på ängen på vägen till havet.
På tal om magi och skapande… För någon vecka sedan kändes det nästan som att jag önskade inför en lyckostjärna. Snälla, snälla, ge mig förutsättningar att skala upp min kreativa verksamhet. Jag tror jag blev hörsammad, för plötsligt var det som att alla tänkbara möjligheter strömmade till mig som i en fingerknäppning.
Under årets första månad har jag befordrats i ett tidigare projekt, fått en ny storkund samt skapat och sålt kreativa material. Förra helgen vågade jag ändå önska lite, lite till: Det enda som saknas nu är några bloggsamarbeten och sedan har jag fått den bästa möjliga starten på 2024. Så blev det och jag som skulle ha min första lediga helg på lääänge är överhopad.
Nej, jag ska inte beklaga mig. Att ha för mycket att göra är numera en lyx. Vi skribenter och kreatörer är tämligen påverkade av den ekonomiska krisen. För tillfället har jag därför hellre för mycket än för lite på måstelistan. Balansen är svår just nu. Det slår oftast åt ena hållet, tyvärr. Jag ska ändå försöka tillvarata möjligheterna och samtidigt vila när jag behöver.
Den senaste veckan har jag av givna skäl funderat mycket på hur jag ska få allt att fungera utan att tappa den kreativa gnistan. Jag jobbar ju mycket utifrån infall men här kommer jag behöva utmana mig själv och planera mina idéer, har jag insett. Om jag skapar en lista med punkter jag kan bocka av kommer jag troligare kunna förena det fria skapandet med krävande deadlines.
Ibland måste man bryta sina (o)vanor för att kunna sikta mot stjärnorna.
Nu ska jag bli personlig. Personligare än när jag skriver om livet med sjukdom. Mina dagdrömmar är mina största skatter. Även om jag då och då blottar delar av dem är det aldrig någon som fått eller som kommer få tillgång till dem alla. Inte ens Christoffer som egentligen är den första personen som förstår hela grejen med Sandra: Jag tycker det är roligare att dagdrömma om saker än att faktiskt göra dem. Inget blir heller lika bra som i mitt huvud, det har han förstått med mig.
Jag tror att insikten slog honom när vi som nyblivna sambor skulle inreda balkongen. Den ena idén blev mer bombastisk än den andra och till slut frågade han om det är en balkong eller ett Eden jag vill ha. Du tänker dig balkongen som ett regnskogsparadis med fruktrankor, fågelsång och fjärilsvingar, va? Typ något sådant. Och med detta lyckades han ringa in kruxet. Jag dagdrömde mig en regnskog bortom balkongdörren, ett tropiskt skogsparadis som skulle fortsätta i det oändliga.
Dagdrömmar som ett sätt att skifta fokus från sjukdom
Samma sak var det när vi skulle åka på safari i Sydafrika. Missförstå mig inte, att se elefanternas vandring från bushen till vattnet i morgondimman är antagligen den mäktigaste syn jag mötts av. Men savannen var väldigt långt från vad jag föreställt mig, aningen inspirerad av Disneys Lejonkungen. Det visade sig att det inte finns någon sådan savann i verkliga livet och jag blev faktiskt lite besviken.
För det mesta är mina dagdrömmar enbart till glädje för mig. Det är liksom inga jobbiga katastrofdrömmar, utan sagolika historier och påhittiga idéer som jag använder mig av i jobbet som skribent och kreatör. Dagdrömmande är också min viktigaste copingstrategi i livet. Jag har varit sjuk och haft värk sedan jag var barn, och det har minst sagt varit pressat. Den som inte levt med smärta och annan sjukdom hela livet kan inte riktigt sätta sig in i vad det innebär att försöka leva så vanligt som möjligt med skola, relationer och så vidare.
Det spelar ingen roll hur dåliga sjukdagar jag än haft, de har alltid blivit bra tack vare att jag dagdrömt historier och idéer. Jag skulle nog mena att dagdrömmande är ett sätt att skifta fokus för mig och att det är därför jag så gärna går upp i fantasierna. Genom åren har jag tankevandrat till rymden, svunna tider och allra helst till avlägsna kungariken där hovintriger utspelar sig bland magiker och aristokrater.
Intryck från böcker och serier berikar dagdrömmande
För mig framträder allting som i bilder, eller rentav som i en film som jag befinner mig mitt i. Så mycket som jag dagdrömt har jag nog tränat upp detta seende. Fråga mig dock inte hur jag gör det. Vi har kanske alla olika seenden och om vi ges rätt förutsättningar kan vi finjustera dem genom övning, vad vet jag? I vilket fall har jag märkt att dagdrömmarna och fantasibilderna får näring av intryck. Ju ovanligare intryck desto mer berikande är dem.
Jag läser mycket och tittar mycket på serier, studerar och fördjupar mig dessutom konstant i olika ämnen som har med konst och litteratur att göra. Det här ger mina dagdrömmar näring. I synnerhet koreanska Joseon- eller fantasydraman och japanska manga- eller animeserier vidgar mina vyer. Mina största inspirationskällor är dock mytologi, Jane Austen och regency romance, som mixas med Disneyklassiker, Lord of the rings, Star wars och så vidare.
Jag har vissa ”epos” som jag dagdrömt sedan jag var 14 år. Dessa har utspelat sig i allt från rymdoperor till urban fantasy-miljöer. Dagdrömmarna kan sammanfattningsvis föra mig hur nära eller långt bort som helst, så inte att undra på att de alltid är lite-lite bättre än verkligheten. Jag är tacksam att jag har båda världarna i mig.
Mycket av mitt goaste snack har jag med grannarna i trapphuset. I går pratade jag med en av mina äldre grannar. Även om hon alltid är vid gott mod märktes det på henne att hon kände sig sårad av att så få stannar upp för att hälsa. Hon återkom till detta flera gånger och försökte maskera genom att rycka på axlarna. Hur svårt kan det vara att höja blicken och säga Hej när man går förbi (min tanke)?
Bild: bokaena via iStockphoto.com
Jag har många gånger själv haft bråttom. Om jag ska vara ärlig hoppas jag ofta att jag inte ska behöva hälsa på en endaste kotte under mina promenader. Men på senare år har jag blivit alltmer fundersam. Tänk vilken skillnad en glad hälsning, en stunds ögonkontakt, kan innebära när man känner sig ensam. Och tänk så sällan någon faktiskt stannar upp och frågar hur man mår eller undrar om ens dag…
Viktigt att stanna upp och ta sig tid
Under coronatiden valde jag umgänge med mina föräldrar framför vänskapshäng och stadsäventyr. På många sätt begränsades tillvaron under ett par års tid och kanske var det då jag verkligen började uppskatta de flyktiga ögonblicken med grannarna nere på gården. I alla sorters väder och vind tog vi oss tid för varandra och pratade om allt från omvärlden till den personliga tillvaron. Det här är något vi fortfarande gör.
Just det här att vi stannar upp och tar oss tid för varandra har blivit viktigt för mig. Mina grannar frågar alltid hur jag och Christoffer mår – de frågar till och med om mina föräldrars hälsa. I perioder när jag själv i besvikelse känt att få bekymrar sig om att fråga eller lyssna har gemenskapen i grannskapet varit en positiv motvikt som gett mig hopp. Här har jag en hel drös som kommer ihåg vad vi pratat om och som återkopplar.
En hälsning i form av ett hej värdefullt
Nu kanske man inte känner för att prata alla dagar, eller ens någonsin. Och det är okej. Trots att man inte vill, hinner eller orka prata tror jag dock att man någon gång förmår titta upp och säga Hej. Bara detta enda hej:et kan vara det som gör att en annan människa känner sig sedd. Egentligen är det ganska sorgligt hur vi rusar förbi varandra med näsorna i mobilerna eller med bortvända blickar.
När jag tänker närmare på det kan ett hej vara början på en fantastisk resa. Tack vare detta enkla lilla ord öppnas dörrarna till en livsberättelse. För att åter referera till mina grannrelationer har jag genom de senaste årens pratstunder nere på gården insett vilka öden vi alla bär på. Det är så mycket vi inte vet om varandra och vi kommer antagligen inte få reda på allt heller. Men för den som tar sig tid att hälsa och lyssna väntar berikande perspektiv.
Den här veckan har jag fått tre påminnelser om vad som är viktigt i livet. Påminnelserna har kommit till mig när jag befunnit mig i naturen och de har bringat mig ur fattning, samtidigt som insikterna varit kristallklara. Jag har mycket att vara tacksam för.
Tacksamhet för skönheten i hemkvarteret
I tisdags eftermiddags vankade jag fram och tillbaka mot balkongen, blickade med jämna mellanrum mot horisonten. Ser inte molnen lovande ut? Molnen låg på ett sätt så att de skvallrade om en solnedgång utöver det vanliga. Genom viss molnskådning kan man få ett hum om huruvida solen kommer gå ner i största färgprakt eller inte, det har åren som hängiven hobbyfotograf lärt mig.
Det var så länge sedan jag fotograferade solnedgången att jag på min skrivkammare tänkte att jag skulle ångra mig bittert om jag inte tog med mig kameran ner till stranden. Jag sa till mig själv på skarpen: Ta nu kameran med dig ut inför kvällningen. Det gjorde jag och jag blev inte besviken. Himlen sprakade så vackert i blått och orange att jag kände hur hänförelsens magi drabbade. Tio minuters promenad till detta, hur lyckligt lottad är jag inte?
Man – läs jag – ska ta sig tid för skönheten.
Tacksamhet för kärleken i livet
På fredagsförmiddagen var jag på en av mina vardagliga promenader med pappa. I fem års tid har vi gått tusentals mil tillsammans (förutom alla promenader vi delat under mina uppväxtår). Under dessa år har de gemensamma vardagsvandringarna inte alls känts som en självklarhet med tanke på alla sjukdomar familjen råkat ut för. Att min lilla familj fortfarande får vara tillsammans är livets största mirakel.
Under just den här promenaden pratade jag och pappa om att när livet kokas ner till det allra viktigaste finns det egentligen inget väsentligare än att älska och ta hand om varandra. Där och då förvandlade solen stranden till ett blekguldigt skimmer. Jag stannade upp, svepte med blicken över gräset, sanden och vattnet. En lyckokänsla bubblade: Tänk att få dela sådana här gyllene stunder med en älskad.
Tacksamhet för enkelheten i äventyret
Hur jag hamnade på ett skogsbad i en tallskog utanför Varberg i lördags är en berättelse i sig. I vilket fall fick jag vara med om naturterapi i flera former. Jag mediterade framför en öppen eld, upptäckte skogen från olika perspektiv genom att titta på mossa underlupp och på trädtoppar i en handspegels reflektion samt låg nerbäddad i en hängmatta mellan två tallar. Det var första gången någonsin som jag låg i en hängmatta i skogen, men jag har velat provat detta ända sedan jag hörde talas om personer som faktiskt lever sina liv så varje natt.
För min del går det knappt en dag utan att jag längtar efter någon form av äventyr. Längtan har dock ändrat form med åren och har därmed blivit enklare än någonsin. Ibland behöver jag bara påminnas om hur enkelt ett härligt äventyr är och hur annorlunda det kan vara från person till person. Vad jag behöver göra är att snöra på mig skorna och bege mig utomhus, kanske till en skog eller strand. Det är typ gratis och finns utanför dörren, vilket innebär minimalt med ansträngning och pengar.
Under lång tid har jag intalat mig själv att jag bara kan leva fullt ut när jag får vara på resande fot. Men eftersom jag inte kan, orkar eller innerst inne vill vara på resande fot hela tiden har jag känt en viss ångest inför alla äventyr jag inte får uppleva. Någon form av fomo, eller? Det visade sig att vad jag verkligen behövde var ett perspektivskifte. Varje dag kan vara ett äventyr, om man vill. När jag låg i hängmattan under skogsbadet påmindes jag just om att de speciella stunderna finns inom räckhåll. Och året runt, otroligt nog.
Går inte dagarna i ett så här års? Jag tycker de försvinner i mörkret och aldrig går de så fort som när jag betar av en massa skrivjobb på hemmakontoret. Kortare dagar på grund av vintertid tenderar att göra mig en aning stressad. Det känns som att ingenting hinns med. Då försöker jag påminna mig om att jag har precis lika mycket tid som vanligt, att det är tidsperspektivet som är skevt. Och så tar jag till det knep jag kan: Jag beger mig ut i solnedgången.
Tidigare i veckan såg molnen lovande åt. Sent på eftermiddagen låg de så fint på himlen att det bara måste bli en vacker solnedgång. Jag beordrade mig själv att bryta jobbet för att kunna ta med mig kameran till stranden, annars kan jag ha svårt för det här med pauser så upp i skrivandet som jag ofta går. Men till stranden gick jag, alltså. Tack och lov, får jag allt säga, för det blev mycket riktigt en solnedgång utöver det vanliga. Jag greps av förundran redan när solen påbörjade sin vandring neråt på himlavalvet.
Där och då var det som att stressen rann av mig. Ont om tid? Nej, jag har all tid i världen. Ish. Jag gick i sakta mak hemåt igen och riktigt frossade i förtjusningen över färgprakten jag bevittnat. Förundran eller hänförelse kan göra så mycket med oss. Inte minst kan det påverka vår känsla av tid och rum. Berkeley-universitetets forskningscenter Greater Good har publicerat en artikel om hur känslan av förundran kan expandera tiden och rummet i sinnet. Det här hände mig på stranden. Det händer mig ofta när jag tittar på solnedgångar.
När jag känner mig stressad över de allt kortare dagarna och tanken på att tiden inte räcker till maler och maler är en solnedgångsvistelse den bästa motkuren. Jag tar mig helt enkelt tid för att få mer tid, paradoxalt nog. Något annat fint med dessa ögonblick av skönhet är att jag känner mig rik inombords. Egentligen är det otroligt att något så storslaget finns precis utanför fönstret. Det gäller bara att stanna upp och njuta av det.
I går var det dags att skolka från skrivlivet och bege mig till Världskulturmuseet i Göteborg. Jag hade bokat in mig på ett pysselevent för att göra mexikanska pappersblommor på de dödas dag och för att gå på guidad visning i utställningen om världens spel. En föreläsning om historien bakom och kulturen kring día de los muertos väntade också.
Det här kom ganska spontant. Jag är i full färd med frilansjobb och tycker nog ändå att skrivande är det roligaste som finns för tillfället. Så trots att jag fick en ingivelse att jag skulle ta en paus för att åka till Världskulturmuseet tog det emot att sätta mig på tåget mellan Varberg och Göteborg, faktiskt. Men när jag väl kom i väg fick jag en fantastisk utflyktsdag.
Obligatorisk vandring uppför Göteborgs aveny
I sex års tid vandrade jag uppför Avenyn ett x antal gånger i veckan. Det var när jag studerade på bland annat Humanisten och Världskulturmuseet. Den långa Göteborgsavenyn är nog en av de bästa promenadplatserna jag vet, det är som att komma hem till alla mina intressen.
Poseidon fick sig en dusch. Hej, hej!
Jag saknar mina studier och min delvisa tillvaro i Göteborgs centrum. Jag hade tänkt hoppa av tåget redan i Mölndal och ta spårvagnen till Korsvägen. Avenyn lockade i stället. Inget Göteborgsbesök fulländas utan en promenad längs den!
Ankomst till gamla favoriten Världskulturmuseet
Jajamensan, jag har läst kurser på Världskulturmuseet. Det var när jag studerade socialantropologi, globala studier och det luddiga ämnet museion. Då som nu älskade jag att vistas i museilokalerna och att ta del av den enorma kunskapsbank som finns på museet. Det här är ett museum som tänker utanför boxen och utanförboxentänk ligger mig varmt om hjärtat. Till de dödas dags ära var entréplanet utsmyckat med mexikanska pappersvimplar och ett mexikanskt altare, en så kallad ofrenda.
Event med pyssel av mexikanska pappersblommor
Under höstlovsveckan samarbetar Världskulturmuseet med Mexikanska föreningen i Göteborg. Detta utmynnar i kreativa evenemang och upplevelser kring de dödas dag eller día de los muertos. Jag hade bokat in mig på ett pysselevent för att göra mexikanska pappersblommor, tagetes i silkespapper.
Under en timme skapade jag blommor i papper och även om det var tungt på grund av värken i händerna var blommorna inte alls så svåra att göra som jag föreställt mig. Jag älskar sådana här evenemang och skulle vilja gå på fler. Det är så himla lyxigt att få sätta sig ner till framdukat pyssel och skapa en stund. Allt annat försvinner.
Guidad visning i utställningen om världens spel
Näst på schemat: En guidad visning i den interaktiva utställningen om världens spel. Av tidigare erfarenhet är museiguiderna på Världskulturmuseet otroligt bra på det de gör, så att boka en visning kändes givet. Jag blev inte besviken. Gruppen fick en eldsjäl inom spelkultur till guide och han hade en så oerhört fin förmåga att kunna tala direkt till barnen. I blandade grupper är det viktigt att nå fram till samtliga åhörare och detta hade han sannerligen en talang för. Jag är fortfarande tagen. Så ett tips till barnfamiljer: Gå och lyssna på den guidade visningen.
Museituren förde gruppen från Egyptens tidiga senet, vidare till schack- och kortspelens historia, bara för att fortsätta till mancala såsom kalaha, Monopols föregångare samt till förbjudna rollspel. För att inte tala om arkadspel från barndomens spelhallar! Nu gick jag ju solo, men om jag hade haft sällskap hade jag stannat på utställningen och provat på de interaktiva spelen som den har i massvis. I går var jag dock mer än nöjd med att få nörda ner mig i spelens historia runt om i världen och att få se något så coolt som en T20 (en tärning med 20 sidor) som kommer från det faraoniska Egypten.
Tematisk föreläsning om de dödas dag
Det redan lyckade besöket på Världskulturmuseet i Göteborg avrundades med en föreläsning om de dödas dag i Mexiko. Föreläsningen var med en religionshistoriker från Göteborgs universitet och, ursäkta, men för mig är sådana här evenemang porr för hjärnan. Att få lyssna på någon som är expert på sitt område ger mig sjukt mycket njutning eftersom det vidgar min värld. Jag har skrivit om mina lärdomar från föreläsningen i ett blogginlägg.
Om jag ska sammanfatta föreläsningsinnehållet handlade det om hur de dödas dag vuxit fram ur en rad kulturer såsom aztekerna, de spanska erövrarna, hedendom, kristendom samt ur samtida populärkultur. Om jag tolkar det hela rätt är de dödas dag något av ett mischmasch av olika traditioner – men med en gemensam nämnare. Kärnan utgörs av en syn på att liv och död är två sidor av samma mynt. Genom att fira döden firas också livet.
Jag hade en så underbart upplevelserik dag på Världskulturmuseet i Göteborg, och i kväll väntar ett evenemang jag sett fram emot länge. Jag och Christoffer ska lyssna på Stefan Jonssons föreläsning om konst och demokrati på Komedianten i Varberg. Tummen upp för tillvaron!
Världskulturmuseet i Göteborg har evenemang kring de dödas dag och i går begav jag mig till museetför att bland annat gå på en föreläsning med en religionshistoriker som är specialiserad på mexikansk lore. De dödas dag alternativt día de muertos eller día de los muertos fascinerar mig. Ändå vet jag lite om denna mexikanska högtid, som det inte heller är särskilt lätt att få ett helhetsgrepp om. Efter att ha lyssnat på föreläsningen och dessutom gjort egen research känner jag mig en aning klokare på ämnet. Här har du 5+ saker jag lärt mig om de dödas dag i Mexiko!
1. De dödas dag firas under flera dagar
De dödas dagar hade varit ett mer korrekt namn på högtiden och festivalen i Mexiko. Där firas högtiden nämligen under flera dagar i början på november. 1 respektive 2 november är de dödas dagar. På sina håll firas i upp till åtta dagar, om jag förstått religionshistorikern rätt.
Detaljbild från Mexikanska föreningens ofrenda på Världskulturmuseet. Blogginlägget innehåller flera sådana bilder.
Somliga firar genom att bland annat ställa ut ett glas vatten till de avlidna. När vattnet i glaset dunstat kan man tolka det som att de döda druckit. Den första dagen, eller dagarna, firar man de avlidna barnen och de som är på väg att glömmas bort. Firandet blir sedan en åminnelse av de nära vuxna man förlorat. I högtiden finns även inslag av halloween (31 oktober).
2. I día de muertos blandas traditioner
Flera traditioner utgör grunden för de dödas dag. Det finns bland annat inslag av aztekernas, de spanska erövrarnas och de samtida amerikanernas kulturer. I aztekriket, som ju fanns i Mexiko innan spanjorerna kom, hade man ett cykliskt tänkande kring liv och död. Solen gick upp och ner, naturen dog och återupplevde.
För att bejaka och väcka livet dödsoffrade man människor. Liv och död hängde samman. Även i den spanska katolicismen bejakas livet genom döden. Vid spanjorernas erövring av Mexiko upphörde människooffren, Jesus hade trots allt redan gjort ett permanent offer genom korsfästelsen, men synen på död och återuppståndelse kunde fortleva.
Spanjorena tog med sig den medeltida kristna traditionen kring att ta med sig bröd och vin till gravarna under de första dagarna i november. Det här var ett slags allhelgonafirande som genom århundradena tagit sig olika uttryck. I stället för bröd och vin äter och dricker man i dag sirligt utsmyckade sockerskaller och en särskild chokladdryck, enligt en artikel.
3. Många av traditionerna är nya inslag
För att förstå uppkomsten av och kärnan i de dödas dag är det viktigt att ha med sig att liv och död är två sidor av samma mynt. Men det är också viktigt att förstå att firandet har sett olika ut genom olika tider och på olika platser i Mexiko. På en del orter har man knappt firat högtiden alls, utan börjat fira i takt med att världen fått upp ögonen för denna fantastiskt spännande ”inhemska” tradition.
Med andra ord har de dödas dag blivit en turistmagnet, med personer som reser till exempelvis Mexiko city för att kunna titta på festivalen. USA har stått för ett hollywoodiserande och halloweeniserande av högtiden. Halloweenkläder, bus-eller-godis och James Bond-filmen Spectre från 2015 har påverkat firandet, som alltså består av många nya ”traditioner”. Det är därmed svårt att säga vad som är ett traditionellt firande eller inte, och det kanske inte heller är så viktigt att kunna säga vad som är vad.
Det finns en del anglosaxiska och hedniska inslag i de dödas dag. Den mexikanska högtiden bör ändå inte blandas samman med halloween i USA. I den keltiska traditionen, som ju delvis ligger till grund för det moderna halloweenfirandet, trodde man att gränsen mellan de levande och döda suddas ut omkring den 31 oktober. Den mexikanska día de muertos bygger på en liknande tro, som teoretiskt möjliggör att de döda kan besöka de levande.
Själva kärnan i detta är vikten av att minnas den avlidna. Så länge personen finns kvar i våra minnen kan hen besöka oss. Att gå till, tända ljus och lägga blommor på gravar är därför ett vanligt inslag i firandet av de dödas dag. I Sverige har detta också blivit allt vanligare på senare år, och då sker det under allhelgonahelgen. Under gårdagens föreläsning lyftes att det sorgligaste nog ändå är en grav som ingen besöker. Ingen vill bli bortglömd.
5. De dödas dag hyllar främst livet
För att knyta an till det här om hur liv och död hänger samman är de dödas dag paradoxalt en hyllning till livet. Under firandet smyckas altare och platser med blommor, vimplar och ljus i vackra färger. På senare år har man börjat klä ut sig till skelettfigurer, vilket sannolikt är en flört med José Guadalupe Posadas populärs satiriska skelettryck som började dyka upp i början på 1900-talet. Dessa tryck har lagt grunden för de dödas dag-skelettens utseenden, har jag läst på flera håll.
Med tanke på att högtiden firas med parad, musik, dans, mat och dryck är den i allra högsta grad en tillställning för de levande. Byarna och städerna fylls med regnbågsfärger – särskilt med färgglada tagetesblommor och pappersdekorationer – och man önskar varandra ”Feliz día de los Muertos”. Det här är alltså en glad högtid. I sorgen finns även glädjen och kärleken till alla som levt liksom till livet i sig självt.
När jag gjorde mina fältarbeten och skrev mina uppsatser inom medicinsk antropologi fick jag under ett tag följa kvinnor med fibromyalgi på deras symöten. På onsdagar träffades kvinnorna över sina hantverk. Visst blev det en hel del skapande, men stygn för stygn sydde de också en gemenskap av acceptans inför varandras livssituation. Sedan dess har jag haft en stor respekt för vilka världar man kan åstadkomma tillsammans och för hur viktigt ett sammanhang kan vara för välbefinnandet.
På denna kladd har jag först ritat linjer med hjälp av blompinne och flytande tusch, så kallad Indian ink. Därefter har jag byggt på linjerna med hjälp av vaxkritor i olika färger och sedan fyllt i linjerna med hjälp av akvarellfärger. Blandteknik på ett enkelt sätt!Jag lärde mig tekniken av min favorit(bild)lärare.
Efter många års sökande har jag själv fått sådana sammanhang. Åtminstone ett par gånger i veckan går jag på målarkurser och -träffar. Förutom att kladda lustfyllt får jag uppleva styrkan i ett stöttande kvinnonätverk. Att mötas över ett gemensamt intresse är verkligen speciellt, det är som att trösklarna sänks tack vare den delade passionen för vackra färger.
Jag kladdar ganska planlöst, försöker hitta min roll i skapandet och har funnit mig i att jag kanske är vilse och att jag inte behöver vara på rätt väg hela tiden. Som en av mina målarvänner sa på dagens träff: Att träffas så här har blivit början på en ny livsväg. Jag tror att vi alla känner så, jag gör det i alla fall. Och faktiskt är det superfint att utforska okända vägar tillsammans med andra som lyssnar och hejar utifrån var man befinner sig. I ett sådant sammanhang gör det inte så mycket att man inte har bilden klar.
