Varför stannar vi så sällan upp och hälsar på varandra?

Mycket av mitt goaste snack har jag med grannarna i trapphuset. I går pratade jag med en av mina äldre grannar. Även om hon alltid är vid gott mod märktes det på henne att hon kände sig sårad av att så få stannar upp för att hälsa. Hon återkom till detta flera gånger och försökte maskera genom att rycka på axlarna. Hur svårt kan det vara att höja blicken och säga Hej när man går förbi (min tanke)?

varför stannar vi så sällan upp och hälsar på varandra?
Bild: bokaena via iStockphoto.com

Jag har många gånger själv haft bråttom. Om jag ska vara ärlig hoppas jag ofta att jag inte ska behöva hälsa på en endaste kotte under mina promenader. Men på senare år har jag blivit alltmer fundersam. Tänk vilken skillnad en glad hälsning, en stunds ögonkontakt, kan innebära när man känner sig ensam. Och tänk så sällan någon faktiskt stannar upp och frågar hur man mår eller undrar om ens dag…

Viktigt att stanna upp och ta sig tid

Under coronatiden valde jag umgänge med mina föräldrar framför vänskapshäng och stadsäventyr. På många sätt begränsades tillvaron under ett par års tid och kanske var det då jag verkligen började uppskatta de flyktiga ögonblicken med grannarna nere på gården. I alla sorters väder och vind tog vi oss tid för varandra och pratade om allt från omvärlden till den personliga tillvaron. Det här är något vi fortfarande gör.

Just det här att vi stannar upp och tar oss tid för varandra har blivit viktigt för mig. Mina grannar frågar alltid hur jag och Christoffer mår – de frågar till och med om mina föräldrars hälsa. I perioder när jag själv i besvikelse känt att få bekymrar sig om att fråga eller lyssna har gemenskapen i grannskapet varit en positiv motvikt som gett mig hopp. Här har jag en hel drös som kommer ihåg vad vi pratat om och som återkopplar.

En hälsning i form av ett hej värdefullt

Nu kanske man inte känner för att prata alla dagar, eller ens någonsin. Och det är okej. Trots att man inte vill, hinner eller orka prata tror jag dock att man någon gång förmår titta upp och säga Hej. Bara detta enda hej:et kan vara det som gör att en annan människa känner sig sedd. Egentligen är det ganska sorgligt hur vi rusar förbi varandra med näsorna i mobilerna eller med bortvända blickar.

När jag tänker närmare på det kan ett hej vara början på en fantastisk resa. Tack vare detta enkla lilla ord öppnas dörrarna till en livsberättelse. För att åter referera till mina grannrelationer har jag genom de senaste årens pratstunder nere på gården insett vilka öden vi alla bär på. Det är så mycket vi inte vet om varandra och vi kommer antagligen inte få reda på allt heller. Men för den som tar sig tid att hälsa och lyssna väntar berikande perspektiv.

Brukar du hälsa på eller prata med dina grannar?

3 stunder som fick mig att känna innerlig tacksamhet

Den här veckan har jag fått tre påminnelser om vad som är viktigt i livet. Påminnelserna har kommit till mig när jag befunnit mig i naturen och de har bringat mig ur fattning, samtidigt som insikterna varit kristallklara. Jag har mycket att vara tacksam för.

Tacksamhet för skönheten i hemkvarteret

I tisdags eftermiddags vankade jag fram och tillbaka mot balkongen, blickade med jämna mellanrum mot horisonten. Ser inte molnen lovande ut? Molnen låg på ett sätt så att de skvallrade om en solnedgång utöver det vanliga. Genom viss molnskådning kan man få ett hum om huruvida solen kommer gå ner i största färgprakt eller inte, det har åren som hängiven hobbyfotograf lärt mig.

Det var så länge sedan jag fotograferade solnedgången att jag på min skrivkammare tänkte att jag skulle ångra mig bittert om jag inte tog med mig kameran ner till stranden. Jag sa till mig själv på skarpen: Ta nu kameran med dig ut inför kvällningen. Det gjorde jag och jag blev inte besviken. Himlen sprakade så vackert i blått och orange att jag kände hur hänförelsens magi drabbade. Tio minuters promenad till detta, hur lyckligt lottad är jag inte?

Man – läs jag – ska ta sig tid för skönheten.

Tacksamhet för kärleken i livet

På fredagsförmiddagen var jag på en av mina vardagliga promenader med pappa. I fem års tid har vi gått tusentals mil tillsammans (förutom alla promenader vi delat under mina uppväxtår). Under dessa år har de gemensamma vardagsvandringarna inte alls känts som en självklarhet med tanke på alla sjukdomar familjen råkat ut för. Att min lilla familj fortfarande får vara tillsammans är livets största mirakel.

Under just den här promenaden pratade jag och pappa om att när livet kokas ner till det allra viktigaste finns det egentligen inget väsentligare än att älska och ta hand om varandra. Där och då förvandlade solen stranden till ett blekguldigt skimmer. Jag stannade upp, svepte med blicken över gräset, sanden och vattnet. En lyckokänsla bubblade: Tänk att få dela sådana här gyllene stunder med en älskad.

Tacksamhet för enkelheten i äventyret

Hur jag hamnade på ett skogsbad i en tallskog utanför Varberg i lördags är en berättelse i sig. I vilket fall fick jag vara med om naturterapi i flera former. Jag mediterade framför en öppen eld, upptäckte skogen från olika perspektiv genom att titta på mossa under lupp och på trädtoppar i en handspegels reflektion samt låg nerbäddad i en hängmatta mellan två tallar. Det var första gången någonsin som jag låg i en hängmatta i skogen, men jag har velat provat detta ända sedan jag hörde talas om personer som faktiskt lever sina liv så varje natt.

tacksam för äventyr med öppen eld  i skogen

För min del går det knappt en dag utan att jag längtar efter någon form av äventyr. Längtan har dock ändrat form med åren och har därmed blivit enklare än någonsin. Ibland behöver jag bara påminnas om hur enkelt ett härligt äventyr är och hur annorlunda det kan vara från person till person. Vad jag behöver göra är att snöra på mig skorna och bege mig utomhus, kanske till en skog eller strand. Det är typ gratis och finns utanför dörren, vilket innebär minimalt med ansträngning och pengar.

Under lång tid har jag intalat mig själv att jag bara kan leva fullt ut när jag får vara på resande fot. Men eftersom jag inte kan, orkar eller innerst inne vill vara på resande fot hela tiden har jag känt en viss ångest inför alla äventyr jag inte får uppleva. Någon form av fomo, eller? Det visade sig att vad jag verkligen behövde var ett perspektivskifte. Varje dag kan vara ett äventyr, om man vill. När jag låg i hängmattan under skogsbadet påmindes jag just om att de speciella stunderna finns inom räckhåll. Och året runt, otroligt nog.

Vad känner du tacksamhet för?

När dagarna blir kortare får man ta till de knep man kan

vacker solnedgång knep för längre dagar

Går inte dagarna i ett så här års? Jag tycker de försvinner i mörkret och aldrig går de så fort som när jag betar av en massa skrivjobb på hemmakontoret. Kortare dagar på grund av vintertid tenderar att göra mig en aning stressad. Det känns som att ingenting hinns med. Då försöker jag påminna mig om att jag har precis lika mycket tid som vanligt, att det är tidsperspektivet som är skevt. Och så tar jag till det knep jag kan: Jag beger mig ut i solnedgången.

Tidigare i veckan såg molnen lovande åt. Sent på eftermiddagen låg de så fint på himlen att det bara måste bli en vacker solnedgång. Jag beordrade mig själv att bryta jobbet för att kunna ta med mig kameran till stranden, annars kan jag ha svårt för det här med pauser så upp i skrivandet som jag ofta går. Men till stranden gick jag, alltså. Tack och lov, får jag allt säga, för det blev mycket riktigt en solnedgång utöver det vanliga. Jag greps av förundran redan när solen påbörjade sin vandring neråt på himlavalvet.

kortare dagar men vackra solnedgångar

Där och då var det som att stressen rann av mig. Ont om tid? Nej, jag har all tid i världen. Ish. Jag gick i sakta mak hemåt igen och riktigt frossade i förtjusningen över färgprakten jag bevittnat. Förundran eller hänförelse kan göra så mycket med oss. Inte minst kan det påverka vår känsla av tid och rum. Berkeley-universitetets forskningscenter Greater Good har publicerat en artikel om hur känslan av förundran kan expandera tiden och rummet i sinnet. Det här hände mig på stranden. Det händer mig ofta när jag tittar på solnedgångar.

När jag känner mig stressad över de allt kortare dagarna och tanken på att tiden inte räcker till maler och maler är en solnedgångsvistelse den bästa motkuren. Jag tar mig helt enkelt tid för att få mer tid, paradoxalt nog. Något annat fint med dessa ögonblick av skönhet är att jag känner mig rik inombords. Egentligen är det otroligt att något så storslaget finns precis utanför fönstret. Det gäller bara att stanna upp och njuta av det.

En dag med upplevelser på Världskulturmuseet i Göteborg

mask utställning världskulturmuseet göteborg

I går var det dags att skolka från skrivlivet och bege mig till Världskulturmuseet i Göteborg. Jag hade bokat in mig på ett pysselevent för att göra mexikanska pappersblommor på de dödas dag och för att gå på guidad visning i utställningen om världens spel. En föreläsning om historien bakom och kulturen kring día de los muertos väntade också.

tåg från varberg till göteborg ankomst till centralstationen

Det här kom ganska spontant. Jag är i full färd med frilansjobb och tycker nog ändå att skrivande är det roligaste som finns för tillfället. Så trots att jag fick en ingivelse att jag skulle ta en paus för att åka till Världskulturmuseet tog det emot att sätta mig på tåget mellan Varberg och Göteborg, faktiskt. Men när jag väl kom i väg fick jag en fantastisk utflyktsdag.

Obligatorisk vandring uppför Göteborgs aveny

I sex års tid vandrade jag uppför Avenyn ett x antal gånger i veckan. Det var när jag studerade på bland annat Humanisten och Världskulturmuseet. Den långa Göteborgsavenyn är nog en av de bästa promenadplatserna jag vet, det är som att komma hem till alla mina intressen.

poseidon avenyn i göteborg
Poseidon fick sig en dusch. Hej, hej!

Jag saknar mina studier och min delvisa tillvaro i Göteborgs centrum. Jag hade tänkt hoppa av tåget redan i Mölndal och ta spårvagnen till Korsvägen. Avenyn lockade i stället. Inget Göteborgsbesök fulländas utan en promenad längs den!

Ankomst till gamla favoriten Världskulturmuseet

entré världskulturmuseet i göteborg

Jajamensan, jag har läst kurser på Världskulturmuseet. Det var när jag studerade socialantropologi, globala studier och det luddiga ämnet museion. Då som nu älskade jag att vistas i museilokalerna och att ta del av den enorma kunskapsbank som finns på museet. Det här är ett museum som tänker utanför boxen och utanförboxentänk ligger mig varmt om hjärtat. Till de dödas dags ära var entréplanet utsmyckat med mexikanska pappersvimplar och ett mexikanskt altare, en så kallad ofrenda.

Event med pyssel av mexikanska pappersblommor

pyssel mexikanska pappersblommor tagetes

Under höstlovsveckan samarbetar Världskulturmuseet med Mexikanska föreningen i Göteborg. Detta utmynnar i kreativa evenemang och upplevelser kring de dödas dag eller día de los muertos. Jag hade bokat in mig på ett pysselevent för att göra mexikanska pappersblommor, tagetes i silkespapper.

evenemang de dödas dag pyssel mexikansk blomma i silkespapper

Under en timme skapade jag blommor i papper och även om det var tungt på grund av värken i händerna var blommorna inte alls så svåra att göra som jag föreställt mig. Jag älskar sådana här evenemang och skulle vilja gå på fler. Det är så himla lyxigt att få sätta sig ner till framdukat pyssel och skapa en stund. Allt annat försvinner.

Guidad visning i utställningen om världens spel

föremål gammalt kalaha eller mancala världskulturmuseet

Näst på schemat: En guidad visning i den interaktiva utställningen om världens spel. Av tidigare erfarenhet är museiguiderna på Världskulturmuseet otroligt bra på det de gör, så att boka en visning kändes givet. Jag blev inte besviken. Gruppen fick en eldsjäl inom spelkultur till guide och han hade en så oerhört fin förmåga att kunna tala direkt till barnen. I blandade grupper är det viktigt att nå fram till samtliga åhörare och detta hade han sannerligen en talang för. Jag är fortfarande tagen. Så ett tips till barnfamiljer: Gå och lyssna på den guidade visningen.

arkeologi gammal egyptisk tärning 20 sidor

Museituren förde gruppen från Egyptens tidiga senet, vidare till schack- och kortspelens historia, bara för att fortsätta till mancala såsom kalaha, Monopols föregångare samt till förbjudna rollspel. För att inte tala om arkadspel från barndomens spelhallar! Nu gick jag ju solo, men om jag hade haft sällskap hade jag stannat på utställningen och provat på de interaktiva spelen som den har i massvis. I går var jag dock mer än nöjd med att få nörda ner mig i spelens historia runt om i världen och att få se något så coolt som en T20 (en tärning med 20 sidor) som kommer från det faraoniska Egypten.

Tematisk föreläsning om de dödas dag

Det redan lyckade besöket på Världskulturmuseet i Göteborg avrundades med en föreläsning om de dödas dag i Mexiko. Föreläsningen var med en religionshistoriker från Göteborgs universitet och, ursäkta, men för mig är sådana här evenemang porr för hjärnan. Att få lyssna på någon som är expert på sitt område ger mig sjukt mycket njutning eftersom det vidgar min värld. Jag har skrivit om mina lärdomar från föreläsningen i ett blogginlägg.

de dödas dag på världskulturmuseet i göteborg

Om jag ska sammanfatta föreläsningsinnehållet handlade det om hur de dödas dag vuxit fram ur en rad kulturer såsom aztekerna, de spanska erövrarna, hedendom, kristendom samt ur samtida populärkultur. Om jag tolkar det hela rätt är de dödas dag något av ett mischmasch av olika traditioner – men med en gemensam nämnare. Kärnan utgörs av en syn på att liv och död är två sidor av samma mynt. Genom att fira döden firas också livet.

Jag hade en så underbart upplevelserik dag på Världskulturmuseet i Göteborg, och i kväll väntar ett evenemang jag sett fram emot länge. Jag och Christoffer ska lyssna på Stefan Jonssons föreläsning om konst och demokrati på Komedianten i Varberg. Tummen upp för tillvaron!

5+ saker jag lärt mig om de dödas dag i Mexiko

Världskulturmuseet i Göteborg har evenemang kring de dödas dag och i går begav jag mig till museet för att bland annat gå på en föreläsning med en religionshistoriker som är specialiserad på mexikansk lore. De dödas dag alternativt día de muertos eller día de los muertos fascinerar mig. Ändå vet jag lite om denna mexikanska högtid, som det inte heller är särskilt lätt att få ett helhetsgrepp om. Efter att ha lyssnat på föreläsningen och dessutom gjort egen research känner jag mig en aning klokare på ämnet. Här har du 5+ saker jag lärt mig om de dödas dag i Mexiko!

1. De dödas dag firas under flera dagar

De dödas dagar hade varit ett mer korrekt namn på högtiden och festivalen i Mexiko. Där firas högtiden nämligen under flera dagar i början på november. 1 respektive 2 november är de dödas dagar. På sina håll firas i upp till åtta dagar, om jag förstått religionshistorikern rätt.

de dödas dag på världskulturmuseet i göteborg
Detaljbild från Mexikanska föreningens ofrenda på Världskulturmuseet. Blogginlägget innehåller flera sådana bilder.

Somliga firar genom att bland annat ställa ut ett glas vatten till de avlidna. När vattnet i glaset dunstat kan man tolka det som att de döda druckit. Den första dagen, eller dagarna, firar man de avlidna barnen och de som är på väg att glömmas bort. Firandet blir sedan en åminnelse av de nära vuxna man förlorat. I högtiden finns även inslag av halloween (31 oktober).

2. I día de muertos blandas traditioner

Flera traditioner utgör grunden för de dödas dag. Det finns bland annat inslag av aztekernas, de spanska erövrarnas och de samtida amerikanernas kulturer. I aztekriket, som ju fanns i Mexiko innan spanjorerna kom, hade man ett cykliskt tänkande kring liv och död. Solen gick upp och ner, naturen dog och återupplevde.

För att bejaka och väcka livet dödsoffrade man människor. Liv och död hängde samman. Även i den spanska katolicismen bejakas livet genom döden. Vid spanjorernas erövring av Mexiko upphörde människooffren, Jesus hade trots allt redan gjort ett permanent offer genom korsfästelsen, men synen på död och återuppståndelse kunde fortleva.

Spanjorena tog med sig den medeltida kristna traditionen kring att ta med sig bröd och vin till gravarna under de första dagarna i november. Det här var ett slags allhelgonafirande som genom århundradena tagit sig olika uttryck. I stället för bröd och vin äter och dricker man i dag sirligt utsmyckade sockerskaller och en särskild chokladdryck, enligt en artikel.

3. Många av traditionerna är nya inslag

För att förstå uppkomsten av och kärnan i de dödas dag är det viktigt att ha med sig att liv och död är två sidor av samma mynt. Men det är också viktigt att förstå att firandet har sett olika ut genom olika tider och på olika platser i Mexiko. På en del orter har man knappt firat högtiden alls, utan börjat fira i takt med att världen fått upp ögonen för denna fantastiskt spännande ”inhemska” tradition.

fakta om de dödas dag i mexiko firande föreläsning

Med andra ord har de dödas dag blivit en turistmagnet, med personer som reser till exempelvis Mexiko city för att kunna titta på festivalen. USA har stått för ett hollywoodiserande och halloweeniserande av högtiden. Halloweenkläder, bus-eller-godis och James Bond-filmen Spectre från 2015 har påverkat firandet, som alltså består av många nya ”traditioner”. Det är därmed svårt att säga vad som är ett traditionellt firande eller inte, och det kanske inte heller är så viktigt att kunna säga vad som är vad.

Ett roligt tillägg till detta är att Mexiko city hade sin första ”traditionella” parad 2016, det vill säga året efter att James Bond-filmen hade målat upp en färgsprakande och säljande bild av firandet i staden.

4. Gränslöst mellan levande och döda

Det finns en del anglosaxiska och hedniska inslag i de dödas dag. Den mexikanska högtiden bör ändå inte blandas samman med halloween i USA. I den keltiska traditionen, som ju delvis ligger till grund för det moderna halloweenfirandet, trodde man att gränsen mellan de levande och döda suddas ut omkring den 31 oktober. Den mexikanska día de muertos bygger på en liknande tro, som teoretiskt möjliggör att de döda kan besöka de levande. 

mexikanska föreningen ofrenda världskulturmuseet

Själva kärnan i detta är vikten av att minnas den avlidna. Så länge personen finns kvar i våra minnen kan hen besöka oss. Att gå till, tända ljus och lägga blommor på gravar är därför ett vanligt inslag i firandet av de dödas dag. I Sverige har detta också blivit allt vanligare på senare år, och då sker det under allhelgonahelgen. Under gårdagens föreläsning lyftes att det sorgligaste nog ändå är en grav som ingen besöker. Ingen vill bli bortglömd.

5. De dödas dag hyllar främst livet

För att knyta an till det här om hur liv och död hänger samman är de dödas dag paradoxalt en hyllning till livet. Under firandet smyckas altare och platser med blommor, vimplar och ljus i vackra färger. På senare år har man börjat klä ut sig till skelettfigurer, vilket sannolikt är en flört med José Guadalupe Posadas populärs satiriska skelettryck som började dyka upp i början på 1900-talet. Dessa tryck har lagt grunden för de dödas dag-skelettens utseenden, har jag läst på flera håll.

föreläsning dia de los muertos

Med tanke på att högtiden firas med parad, musik, dans, mat och dryck är den i allra högsta grad en tillställning för de levande. Byarna och städerna fylls med regnbågsfärger – särskilt med färgglada tagetesblommor och pappersdekorationer – och man önskar varandra ”Feliz día de los Muertos”. Det här är alltså en glad högtid. I sorgen finns även glädjen och kärleken till alla som levt liksom till livet i sig självt.

I en stöttande gemenskap måste man inte ha bilden klar

När jag gjorde mina fältarbeten och skrev mina uppsatser inom medicinsk antropologi fick jag under ett tag följa kvinnor med fibromyalgi på deras symöten. På onsdagar träffades kvinnorna över sina hantverk. Visst blev det en hel del skapande, men stygn för stygn sydde de också en gemenskap av acceptans inför varandras livssituation. Sedan dess har jag haft en stor respekt för vilka världar man kan åstadkomma tillsammans och för hur viktigt ett sammanhang kan vara för välbefinnandet.

kladd blandteknik rosor krita tusch akvarell
På denna kladd har jag först ritat linjer med hjälp av blompinne och flytande tusch, så kallad Indian ink. Därefter har jag byggt på linjerna med hjälp av vaxkritor i olika färger och sedan fyllt i linjerna med hjälp av akvarellfärger. Blandteknik på ett enkelt sätt! Jag lärde mig tekniken av min favorit(bild)lärare.

Efter många års sökande har jag själv fått sådana sammanhang. Åtminstone ett par gånger i veckan går jag på målarkurser och -träffar. Förutom att kladda lustfyllt får jag uppleva styrkan i ett stöttande kvinnonätverk. Att mötas över ett gemensamt intresse är verkligen speciellt, det är som att trösklarna sänks tack vare den delade passionen för vackra färger.

Jag kladdar ganska planlöst, försöker hitta min roll i skapandet och har funnit mig i att jag kanske är vilse och att jag inte behöver vara på rätt väg hela tiden. Som en av mina målarvänner sa på dagens träff: Att träffas så här har blivit början på en ny livsväg. Jag tror att vi alla känner så, jag gör det i alla fall. Och faktiskt är det superfint att utforska okända vägar tillsammans med andra som lyssnar och hejar utifrån var man befinner sig. I ett sådant sammanhang gör det inte så mycket att man inte har bilden klar.

blomvas i blandad teknik med tusch och akvarellfärger

Det har blivit en hel del kladd i höst. Äntligen kladd efter ett långt sommaruppehåll! Fotona här i inlägget togs dock vid den här tiden förra hösten, då jag införskaffade mina första akvareller, och lite annat målarmaterial, i vuxen ålder och av hela mitt hjärta längtade efter den värld jag nu skapar tillsammans med andra.

Oktober och vresrosorna är rosigare än rosigast

Egentligen är det inte riktigt klokt, oktober månad och vresrosorna och blåklockorna blommar ännu. Jag såg till och med en maskros skjuta upp ur gräsmattan vid kyrkan i går. Än så länge är det ganska grönt i träden och buskarna. Bara en gnutta brunt.

Då och då hopar sig molnen och ljuset förvandlar stranden till silver. Och så mitt i mötet mellan årstidsfärger: De rosa kronbladen. Faktiskt har nyponen på rosenbuskarna börjat skrumpna i rostiga nyanser. Vresrosorna är dock rosigare än rosigast. Bladen skimrar gröna.

Med vresrosor är det som med strandtrift, jag kan inte tänka mig Varberg utan dem. Som barn brukade jag plocka kronbladen från rosenbuskarna och lägga dem i en bunke med vatten. Jag gjorde parfym, förstår du.

abstrakt foto vresros

Jag var ett kreativt barn och kom även på den opassande idén att hälla klipulver från nyponen innanför min lillebrors tröja. Detta hör till mina mindre stolta ögonblick i livet. Att något så vackert kan svida så.

Släppa taget och gå i frihet genom stormen

surfare apelvikens strand

Det märks att du skrivit dig till ledsnad, Sandra, säger Christoffer när vi pratar på telefon i blåsten. Så är det nog. Jag kan inte ha det för monotont vid datorn för då börjar blicken allt oftare söka sig mot fönstren samtidigt som rastlösheten kryper i benen. Jag måste ut! Och ut gick jag, alltså. Jag tänkte att jag skulle hämta beslutsamhet i de vilda och vackra vågorna nere vid Apelvikens strand. Som min granne ofta utbrister: Havet, vilken power!

apelviken en gråmulen dag
Ljusets reflektion i vattnet skapar alltid lika fascinerande effekter. Det ser ut som att hela stranden badar i ett silversken.

Dagens blåsväder hade lockat surfare till stranden. Varje gång jag ser hur obesvärat surfarna fångar vågorna tänker jag att jag skulle vilja vara lika fri. Men som grannen också brukar reflektera: Vi är fria att skapa det liv vi själva vill. Och jag håller med, för jag tror att hon menar utifrån de förutsättningar vi har. Då blir frihet något annat. Det händer att vi pratar om fantasins kraft som vaknar när man anammar sin längtan och faktiskt känner jag mig frisinnad efteråt.

välja att gå i frihet

På grund av kreativa bojor har jag inte kunnat vandra lika obekymrat som förra hösten, eller ännu hellre som förrförra hösten! Timmarna vid tangentbordet har helt klart varit för många och jag har dessutom försökt kontrollera flödet lite för mycket efter vad som borde göras. I jobbmässiga kristider är det svårt att göra något rätt, det har jag lärt mig av de bistra coronaåren, så det är lika bra att släppa taget och gå på känsla. På andra sidan stormen väntar något fint.  

Höstfunderingar om nya börjor och krafttag om bloggen

Förra måndagsmorgonen tittade jag ut genom fönstret och förvånades av den höstliga atmosfären. Vinden ven genom träden och löven virvlade mot marken. Senare på förmiddagen gick jag min vardagliga runda och förundrades över lövens sakta dans. Runt, runt i cirklar singlade de från träden. Luften kändes friskare, du vet så där frisk som höstluft kan vara.

Med hösten kommer en ny början. För mig har den här tiden på året varit en symbol för nya tag och äventyr ända sedan jag var barn. Antagligen har den med terminsstarten att göra, denna min förtjusning. På tal om att vara barn och att börja skolan: Äntligen har jag börjat få upp höst- och halloweeninspiration för unga skapare. Jag har hållit på med barns skapande så länge nu att det vävts samman med mitt liv och att jag vill fortsätta med det.

höstfunderingar om nya börjor och krafttag om bloggen

När jag började med Vi växer så det knakar för en herrans massa år sedan tänkte jag att bloggande kunde vara en rolig inkörsport till att skriva och publicera barnböcker. Jag tyckte också att det var roligt för att jag typ alltid sagt att jag ska bli leksaksmakare i mitt nästa liv. Men i stället för att ge ut barnlitteratur fortsatte jag med mina blogginlägg och pysselbilder, vilket har gett mig mycket glädje genom åren.

Vi växer så det knakar har jag nästan lagt på hyllan. Dels för att jag kan och vill skapa vackrare än vad jag gjorde på min allra första barnblogg, dels för att Blogg.se är en usel bloggportal och jag ångrat att jag använt den över huvud taget. När vidden av portalens uselhet gick upp för mig var det för sent att flytta bloggen utan att förstöra det jag byggt upp. Därför har jag försökt att börja om på andra håll utan att ha fått upp lågan till 100 procent. Jag har helt enkelt inte hittat min ideala bloggform ännu, och kanske kommer jag aldrig göra det.

Ett av mina inspirationsmässiga grundproblem har sedan i våras varit om jag delvis ska licensiera bildbanksbilder igen. Ja, nu har det hunnit bli höst och jag har fortfarande inte bestämt mig för om fördelarna överväger nackdelarna med ett sådant beslut. Jag skulle alltså väva samman bildbanksfoton med mina egna foton för att få upp farten något. Samtidigt kan jag ju fota själv, uppenbarligen. Varför då skynda på?

Ibland vill jag ju skynda, det är själva grejen. Får se om den nya årstiden kan bringa klarhet, eller om jag kommer stå och stampa i samma frågeställning även i vinter. Jag kanske kommer på en kreativ lösning, vem vet?

Jag bara måste få tipsa om fantastiskt vacker lövorigami

vika löv i papper

Med över 400 blogginlägg publicerade har jag allt börjat få ett inspirationslager. Jag hittade bland annat foton på dessa fantastiskt vackra lönnlöv i papper, som jag och Christoffer vikt i form av origami.

höstorigami lönnlöv i papper

Den här typen av lövorigami är för komplex för att jag ska kunna ge steg-för-steg-instruktioner i text. Om du blir sugen på att vika egna papperslöv kan du därför vända dig till tipsen i mitt ursprungliga inlägg, i vilket du hittar användbara länkar för att göra lönnlöv.

origami lönnlöv

Jag börjar komma i höststämning och laddar inför en ny skaparsäsong genom att lyfta fram saker jag skapat tidigare. Efter en intensiv jobbsommar har jag ännu inte landat i min lugnare tillvaro. Då är det bra att ha gammalt material att inspireras av.

Ska bli bättre på att njuta av dagarna igen

ska bli bättre på att njuta av dagarna igen

Jag har andats ett projekt i flera månaders tid och nu är det nog slut med projektet, tror jag. Då och då drabbas man som frilans av struliga projekt som liksom kan dra åt vilket håll som helst. Den här gången drog det åt ett håll som inte hade varit bra för mig och därför var det bara att säga tack och gå, och att faktiskt kunna göra det med en känsla av stolthet och tacksamhet över vad jag åstadkommit och lärt mig under tiden. Detta innebär att jag återigen kommer fristajla ett tag i livet, vilket jag ju trodde även för någon månad sedan. Förhoppningsvis kommer jag göra annat än att sitta klistrad vid skärmen åtminstone den närmaste tiden.

abstrakt foto vresros

Jag har varit övertygad om att jag de senaste åren lärt känna mig själv så bra att jag smidigare kan hantera stressen från ett för intensivt projekt. Jag har trott att jag ska kunna jobba orimligt hårt och samtidigt ha rum för fritt skapande och mycket vilande. Det tog väl knappt en halv arbetsdag innan stressen skruvades upp till max och jag fastnade i samma gamla hjulspår igen… mycket klokare har jag nog med andra ord inte blivit. Nej, inte ens efter flera års övning.

bild vresros knopp

Men jag tror att jag trots allt kommer landa i den nya, lugnare tillvaron igen. Som jag berättade häromdagen har jag längtat efter att få skapa fritt och att bara få vara. När den värsta adrenalinkicken lagt sig kommer jag alldeles säkert bli bättre på att njuta av dagarna. Njutningsfulla dagar, och där jag inte minst är fullt närvarande i ögonblicken, är mitt drömtillstånd. Där vill jag alltså hamna snarast möjligt. Jag vill kunna känna att jag har tid och ro att kunna fastna vid blommorna, som vid vresrosorna på stranden, snarare än att ha en rivande stress som gör att jag måste skynda vidare stup i kvarten. I dag, denna första fria dag, skumbadade jag till och med det första jag gjorde.

ta mig tid för lugnare stunder i vardagen

För övrigt kommer fotona i detta blogginlägg från en av mina väldigt få fotostunder den senaste månaden. Hur ljuvliga är inte vresrosorna?

Ekorren var så stilla att jag hann fota den

Jag har stressjobbat i flera veckor och känt hur vardagen successivt krympt till skärmen. I och med detta har jag inte skapat rum för fotandet och skrivandet, och det har liksom känts tomt i mig. Utan mitt skapande tappar dagarna i lyskraft. Samtidigt är detta något som hänger helt och hållet på mig. Jag kan bryta när jag gjort tillräckligt och i stället unna mig en stunds skaparglädje snarare än att pressa på med jobb.

foto ekorre i träd

I fredags var jag beslutsam: Jag ska fota något i dag. Därmed fick kameran följa med på min och pappas långrunda. Tur var väl det, för när jag sedan gick genom skogen hem fick jag den största gåvan av naturen. En ekorre var alldeles stilla i ett träd bredvid mig. Den var så stilla att jag hann plocka fram kameran och knäppa flera bilder innan den hoppade i väg bland trädtopparna. Jag har levt på detta ögonblick ända sedan dess.

Finns det något sötare än ekorrar? Jag blir alltid lika bedårad av mina möten med dem.