3 stunder som fick mig att känna innerlig tacksamhet

Den här veckan har jag fått tre påminnelser om vad som är viktigt i livet. Påminnelserna har kommit till mig när jag befunnit mig i naturen och de har bringat mig ur fattning, samtidigt som insikterna varit kristallklara. Jag har mycket att vara tacksam för.

Tacksamhet för skönheten i hemkvarteret

I tisdags eftermiddags vankade jag fram och tillbaka mot balkongen, blickade med jämna mellanrum mot horisonten. Ser inte molnen lovande ut? Molnen låg på ett sätt så att de skvallrade om en solnedgång utöver det vanliga. Genom viss molnskådning kan man få ett hum om huruvida solen kommer gå ner i största färgprakt eller inte, det har åren som hängiven hobbyfotograf lärt mig.

Det var så länge sedan jag fotograferade solnedgången att jag på min skrivkammare tänkte att jag skulle ångra mig bittert om jag inte tog med mig kameran ner till stranden. Jag sa till mig själv på skarpen: Ta nu kameran med dig ut inför kvällningen. Det gjorde jag och jag blev inte besviken. Himlen sprakade så vackert i blått och orange att jag kände hur hänförelsens magi drabbade. Tio minuters promenad till detta, hur lyckligt lottad är jag inte?

Man – läs jag – ska ta sig tid för skönheten.

Tacksamhet för kärleken i livet

På fredagsförmiddagen var jag på en av mina vardagliga promenader med pappa. I fem års tid har vi gått tusentals mil tillsammans (förutom alla promenader vi delat under mina uppväxtår). Under dessa år har de gemensamma vardagsvandringarna inte alls känts som en självklarhet med tanke på alla sjukdomar familjen råkat ut för. Att min lilla familj fortfarande får vara tillsammans är livets största mirakel.

Under just den här promenaden pratade jag och pappa om att när livet kokas ner till det allra viktigaste finns det egentligen inget väsentligare än att älska och ta hand om varandra. Där och då förvandlade solen stranden till ett blekguldigt skimmer. Jag stannade upp, svepte med blicken över gräset, sanden och vattnet. En lyckokänsla bubblade: Tänk att få dela sådana här gyllene stunder med en älskad.

Tacksamhet för enkelheten i äventyret

Hur jag hamnade på ett skogsbad i en tallskog utanför Varberg i lördags är en berättelse i sig. I vilket fall fick jag vara med om naturterapi i flera former. Jag mediterade framför en öppen eld, upptäckte skogen från olika perspektiv genom att titta på mossa under lupp och på trädtoppar i en handspegels reflektion samt låg nerbäddad i en hängmatta mellan två tallar. Det var första gången någonsin som jag låg i en hängmatta i skogen, men jag har velat provat detta ända sedan jag hörde talas om personer som faktiskt lever sina liv så varje natt.

tacksam för äventyr med öppen eld  i skogen

För min del går det knappt en dag utan att jag längtar efter någon form av äventyr. Längtan har dock ändrat form med åren och har därmed blivit enklare än någonsin. Ibland behöver jag bara påminnas om hur enkelt ett härligt äventyr är och hur annorlunda det kan vara från person till person. Vad jag behöver göra är att snöra på mig skorna och bege mig utomhus, kanske till en skog eller strand. Det är typ gratis och finns utanför dörren, vilket innebär minimalt med ansträngning och pengar.

Under lång tid har jag intalat mig själv att jag bara kan leva fullt ut när jag får vara på resande fot. Men eftersom jag inte kan, orkar eller innerst inne vill vara på resande fot hela tiden har jag känt en viss ångest inför alla äventyr jag inte får uppleva. Någon form av fomo, eller? Det visade sig att vad jag verkligen behövde var ett perspektivskifte. Varje dag kan vara ett äventyr, om man vill. När jag låg i hängmattan under skogsbadet påmindes jag just om att de speciella stunderna finns inom räckhåll. Och året runt, otroligt nog.

Vad känner du tacksamhet för?

När dagarna blir kortare får man ta till de knep man kan

vacker solnedgång knep för längre dagar

Går inte dagarna i ett så här års? Jag tycker de försvinner i mörkret och aldrig går de så fort som när jag betar av en massa skrivjobb på hemmakontoret. Kortare dagar på grund av vintertid tenderar att göra mig en aning stressad. Det känns som att ingenting hinns med. Då försöker jag påminna mig om att jag har precis lika mycket tid som vanligt, att det är tidsperspektivet som är skevt. Och så tar jag till det knep jag kan: Jag beger mig ut i solnedgången.

Tidigare i veckan såg molnen lovande åt. Sent på eftermiddagen låg de så fint på himlen att det bara måste bli en vacker solnedgång. Jag beordrade mig själv att bryta jobbet för att kunna ta med mig kameran till stranden, annars kan jag ha svårt för det här med pauser så upp i skrivandet som jag ofta går. Men till stranden gick jag, alltså. Tack och lov, får jag allt säga, för det blev mycket riktigt en solnedgång utöver det vanliga. Jag greps av förundran redan när solen påbörjade sin vandring neråt på himlavalvet.

kortare dagar men vackra solnedgångar

Där och då var det som att stressen rann av mig. Ont om tid? Nej, jag har all tid i världen. Ish. Jag gick i sakta mak hemåt igen och riktigt frossade i förtjusningen över färgprakten jag bevittnat. Förundran eller hänförelse kan göra så mycket med oss. Inte minst kan det påverka vår känsla av tid och rum. Berkeley-universitetets forskningscenter Greater Good har publicerat en artikel om hur känslan av förundran kan expandera tiden och rummet i sinnet. Det här hände mig på stranden. Det händer mig ofta när jag tittar på solnedgångar.

När jag känner mig stressad över de allt kortare dagarna och tanken på att tiden inte räcker till maler och maler är en solnedgångsvistelse den bästa motkuren. Jag tar mig helt enkelt tid för att få mer tid, paradoxalt nog. Något annat fint med dessa ögonblick av skönhet är att jag känner mig rik inombords. Egentligen är det otroligt att något så storslaget finns precis utanför fönstret. Det gäller bara att stanna upp och njuta av det.

Släppa taget och gå i frihet genom stormen

surfare apelvikens strand

Det märks att du skrivit dig till ledsnad, Sandra, säger Christoffer när vi pratar på telefon i blåsten. Så är det nog. Jag kan inte ha det för monotont vid datorn för då börjar blicken allt oftare söka sig mot fönstren samtidigt som rastlösheten kryper i benen. Jag måste ut! Och ut gick jag, alltså. Jag tänkte att jag skulle hämta beslutsamhet i de vilda och vackra vågorna nere vid Apelvikens strand. Som min granne ofta utbrister: Havet, vilken power!

apelviken en gråmulen dag
Ljusets reflektion i vattnet skapar alltid lika fascinerande effekter. Det ser ut som att hela stranden badar i ett silversken.

Dagens blåsväder hade lockat surfare till stranden. Varje gång jag ser hur obesvärat surfarna fångar vågorna tänker jag att jag skulle vilja vara lika fri. Men som grannen också brukar reflektera: Vi är fria att skapa det liv vi själva vill. Och jag håller med, för jag tror att hon menar utifrån de förutsättningar vi har. Då blir frihet något annat. Det händer att vi pratar om fantasins kraft som vaknar när man anammar sin längtan och faktiskt känner jag mig frisinnad efteråt.

välja att gå i frihet

På grund av kreativa bojor har jag inte kunnat vandra lika obekymrat som förra hösten, eller ännu hellre som förrförra hösten! Timmarna vid tangentbordet har helt klart varit för många och jag har dessutom försökt kontrollera flödet lite för mycket efter vad som borde göras. I jobbmässiga kristider är det svårt att göra något rätt, det har jag lärt mig av de bistra coronaåren, så det är lika bra att släppa taget och gå på känsla. På andra sidan stormen väntar något fint.  

Solnedgångsbilder från mina fotopromenader i Varberg

Jag promenerar nästan dagligen och när jag började utforska mitt fotointresse under coronaåren tog jag ofta med mig kameran ut i solnedgången. I perioder rörde jag mig vid Varbergs strandpromenad varje kväll. Jag samlade därmed på mig många solnedgångsbilder – se här:

Bilderna här ovanför är alltså exempel på solnedgångsfoton jag tagit under ett par års tid. Jag älskar att vistas i solnedgången! Det är som att tiden och rummet expanderar, och att stressen försvinner med solen. Under coronatiden upptäckte jag hur mycket jag älskar foto.

Detta nyfunna intresse blev början på mitt konstnärliga hobbyskapande, som jag hoppas kan bli något mer i framtiden.

Måste horisonten alltid vara klar?

foto på tät dimma över väg

Tisdagen den 28 februari, dagen före min födelsedag. Jag ställde siktet mot stranden i solnedgången. Att gå dit, blicka mot horisonten och reflektera över livet dagen-före-dagen har blivit något av en tradition.

foto på dimmigt apelviken i varberg

Det är som en avstämning med mig själv, om jag är nöjd med mina val och min situation. Jag har ofta gjort upp storslagna planer, men sedan folk i min närhet blev sjuka, jag blev sjukare i och med det och corona dessutom slog till har jag försökt se mer till nuet. Det är trots allt det enda som ligger någorlunda inom räckhåll.

dimmig strand i varberg

Att inte känna sig helt nöjd och att inte riktigt kunna blicka framåt mot något bombastiskt har många gånger känts som ett personligt nederlag. Det här är dock något jag börjat omförhandla.

foto på fågel i dimma

I den dimhöljda solnedgången den 28 februari 2023 kunde jag ändå landa i att det är okej att ta en dag i taget och att låta framtiden vara oklar. Det är tillräckligt att göra det bästa jag kan av dagarna, utifrån vad jag förmår där och då.

framtiden ligger i dimma

Passande nog låg Apelviken och Kåsa i dimma. Ja, det var så dimmigt att världen framför var som försvunnen. Det fanns ingen horisont att blicka mot, så du förstår ju symboliken i detta.

bild på oklar framtid

Däremot infann sig en glimt av förnöjsamhet: Sedan jag började gå steg för steg har världen vidgats på ett oväntat vis.

bil kör i tät dimma foto

Inget norrsken – men en vacker solnedgång vid Kallbadhuset

foto på varbergs kallbadhus i orange solnedgång

Norrsken över Varberg. Men än så länge har jag inte sett det spektakulära ljusspelet. Inte för att jag inte gjort försök. Jag och Christoffer har hoppat in i bilen och kört på nattliga utflykter vid flera tillfällen det senaste året.

foto på kallbadhuset i varberg i solnedgång orange

Sent i går kväll var det dags igen. Vi kom nog för sent, för en hinna av dis la sig sakta, sakta över himlen. Efter nästan en timmes väntan gav vi upp, då hade det redan hunnit bli midnatt och vi måste komma i säng inför nästa dag.

foto på orange solnedgång vid varbergs kallbadhus

Men vi var med om något annat fint i går: En färgstark solnedgång. Jag försöker röra mig runt Strandpromenaden för att få variation i mina solnedgångsbilder, och i går fick jag oväntat (?) sällskap till Kallbadhuset.

foto på varbergs fästning i tidigt kvällsljus februari
På tillbakavägen gick vi även förbi Fästningen. (Kallbadhuset och Fästningen ligger bredvid varandra.)

Vid byggnaden sprakade himlen i orange, längre bort lyste havet i neonblått. Vackra kontraster, som jag omöjligt kunde fånga med mitt objektiv. Däremot tycker jag att färgen på himlen skapar ett milt intryck över Varbergs ljusgula kallbadhus, så som det ser ut på fotona här i blogginlägget.

Känner mig liten inför skönheten i solnedgången

solnedgång i apelviken vinter

Bilder från olika platser och olika årstider, tillsammans fångar de mångsidigheten i Varbergs kustlandskap. Det är klippor och sand om vartannat.

fotografera solnedgången

Jag älskar landskapet året runt och oavsett tid på dygnet. Men stranden i solnedgången, det är magiskt hur de vackra färgerna sänker sig över mig.

subbe fyr i vintern

Ja, det är obegripligt hur vackert det är, och jag känner mig väldigt, väldigt liten inför skönheten.

vinter solnedgång strandpromenaden varberg

Det är en positiv känsla av litenhet, för att kunna landa i att det finns något större än mig själv känns trots allt skönt. Kanske är eventuella problem inte stora, åtminstone inte i stunden.  

En av dessa soliga vinterdagar i Varberg…

Så tittade solen äntligen fram! Jag vet inte hur det har varit där du bor, men här i Varberg har vi i alla fall inte varit så värst bortskämda med soltimmar på sistone.

mås ankdamm påskbergsskogen
Ankdammen i Påskbergsskogen.

I går var ett härligt undantag och då var det liksom bara till att bege sig ut i det vackra vädret. Och det var inte enbart soligt, ett snöpuder låg nämligen över marken och taken. Jag älskar snö!

fästningen varberg februari vinter
Fästningen.

Jag och Christoffer gick ut på en långpromenad, från skog till strand med en mellanlandning i stad. Centrum ligger just mellan skogen och stranden, så under en typisk varbergsrunda kan man njuta av varierade vyer.

varbergs fästning februari vinter

Ankdammen i Påskbergsskogen är alltid lika spännande, eller åtminstone livet i den. Ankdamm känns nästan lite missvisande, för det är mestadels måsar i den. Eftersom jag älskar måsar gör det mig inte så mycket. Men visst, ankorna finns där också. Vi stannade alltså till vid dammen i går.

varbergs kallbadhus vinter snö
Kallbadhuset. Har du sett så fint byggnaden speglar sig i vattnet?

Därefter blev det några ärenden på stan, och faktiskt är stan myllrig på lördagar. Kanske inte favoritplatsen där och då.

kallbadhuset i varberg vinterbilder

Då var det betydligt trevligare nere i hamnen och på strandpromenaden. Där finns det gott om plats. Till och med dagar när halva stan passar på att vistas i solen.

varbergs strandpromenad snö vinter
Strandpromenaden.

Om det inte redan framgått hade jag och Christoffer en fantastiskt välgörande vinterdag i Varberg. Så borde man få ha det jämt!

Solljuset fick det att glittra av skatter i vattenbrynet

Jag hittar inte riktigt orden så jag kanske bara ska nöja mig med Å, älskade sol, så fint att se dig igen!

grönt sjögräs i solljus

De mörka dagarna har sugit musten ur mig. Kväll i lägenheten nästan dygnet runt. Knappt så att promenaderna kan rädda situationen. För ja, det är ju mörkt även utomhus.

glitter tång i vatten

Men i dag visade sig solen och vilken dag!

glitter manet vattenbryn

Jag tog med mig kameran ner till stranden och det glittrade av skatter i vattenbrynet.

snäckor sol glitter

Det var precis det här jag behövde. Solljus, alltså. Och solglitter.

Den första solnedgången på länge – och så blev den så här

Jag vet inte vad jag gjort av hösten, eller jo, massor av saker. Men så många fotostunder i solnedgången har det inte blivit. I dag var den första solnedgångsstunden på lääänge. För länge, faktiskt.

solnedgång i apelviken vinter

Det var molnen som kallade på mig. De utlovade en fantastisk solnedgång. Ett av kriterierna för att fota solnedgången snyggt är just att molnen ska ligga på ett sätt så att ljuset kan reflekteras i dem.

fluffiga moln speglar sig i havet

Den här aftonen fick jag hjälp av ett lågt, spegelblankt hav. Du ser ju själv, vilket ögonblick när himlens och havets färger smälte samman! Vad är vatten och vad är moln?

vinterhimmel apelviken varberg

När jag traskade hem från Apelviken, platsen där fotona är tagna, spred sig ett leende inifrån och ut. Återigen kunde jag bara konstatera att jag borde tillbringat mer tid utomhus i höst och njutit av allt det vackra som finns utanför dörren.

Jag gav mig åtminstone den här solnedgången och stunden av förundran i gåva.

Sommardoft: Luften parfymeras av regnstänkta vresrosor

Det är med vresros som med trift, jag kan inte tänka mig Strandpromenaden eller Apelviken utan blommorna. Jag har gått förbi dem så ofta att när jag hör ordet sommar är det just de rosa och lila blomstren jag ser för min inre syn.

vresrosor stranden varberg

Som barn hanterade jag vresrosorna på olika sätt. Fråga min bror om saken, för han kan berätta om en inte alltid så varsam hantering. Det är med skam jag minns hur jag en gång delade ett vresrosnypon itu och hällde klipulvret – alltså kärnorna – innanför hans tröja. Det sved så att han blev alldeles röd på ryggen. Aj, aj! Det här hade jag lärt mig av de äldre barnen, och givetvis hade jag själv fallit offer för klipulvret ett antal gånger.

fotografera solnedgången
Vid Kåsa i Varberg finns hela vresrosbuskage. Just det här fotot tog jag i augusti 2021, det är nog fortfarande ett av mina bästa trots att jag hade en sämre kamera då.

Men frånsett detta har jag haft mycket glädje av vresrosorna. Jag menar, se på dem! Och dofta på dem. Man behöver inte ens gå nära för att känna hur rosorna parfymerar hela luften. För mig är det här sommardoften med stort s.

På tal om sommardoft brukade jag göra min egen parfym av vresrosorna. Egentligen gjorde jag väl ett rosenvatten genom att plocka och lägga rosenblad i vatten och låta vattnet ta doft över natten. Rosenvattnet blev en fin present till mamma (tyckte jag då).

rosa rosor strand

Sommaren anno 2022 har inte känts komplett utan bilder på vresrosor. Under en solnedgångsvandring förra veckan lyckades jag äntligen få mina vresrosfoton. Så här har du ett par bilder på regnstänkta rosa rosor i solnedgången.

Det här kan du göra när du besöker Glommen i Falkenberg

glommens hamn falkenberg

Vid den här tiden förra året besökte jag Glommen i Falkenberg. Det var en fantastiskt fin eftermiddag, som jag minns den. En klarblå himmel över blommande strandängar, och i den charmiga småbåtshamnen var det nästan tomt på besökare. Jag tror minsann att det bara var jag och min vän Therese som turistade i Glommens hamn, en helt vanlig vardagseftermiddag som det var. Men det rörde sig en och annan pratglad lokalbo i hamnområdet och vi fick därför den bästa rundturen, full av personliga berättelser om livet på platsen.

småbåtshamn glommen

Det var prat om den lokala båtklubben – och om de gemensamma aktiviteterna i den – fiskartillvaron, strandträdgårdarna med trift, om kvällsvandringarna bort till naturreservatet Morups tånge och om hur kommunen vill ändra hamnen. Ish. Många tankar på en och samma gång, men jag föredrar det så. Och jag kan förstå att man kanske känner en viss oro för drastiska förändringar i Glommens hamn. Det här är en plats som levt sitt eget liv länge och den är onekligen väldigt charmig. Ordet pittoresk kom till både mig och Therese, vill jag minnas.

besöka glommen falkenberg

Glommen och dess hamn lämpar sig särskilt väl för en utflykt i ett mystempo.

Tips på saker att göra i Glommen

fågelliv glommen morups tånge

Det lilla hamnområdet är Glommens främsta sevärdhet. I anslutningen till det finns den lokala restaurangen Glommens fiskekrog och vid fiskebodarna nere i hamnen finns foodtrucks. Du kan med andra ord äta en bit mat och bara ha det chill under ditt besök i Glommen. Personligen blev jag förtjust i stränderna här, de är inte jättestora men samtidigt härligt ödsliga i försommaren. Till skillnad från hur det brukar vara hemma i Apelviken. Och ändå är det ju halländska vita sandstränder det rör sig om.

glomstenen eller glumstenen

Glomstenen eller Glumstenen är också en av Glommens mest omtalade sevärdheter. Det här är en stenbumling som genom historien fungerat som ett riktmärke för sjöfararna. Tills Morups tånge fyr tog över den rollen, vill säga. På stenen finns en inristning från 1800-talet, och den berättar om vattenhöjden vid den tiden. Här finns en koppling till de populära Bexells talande stenar i Åkulla bokskogar.

morups tånge fyr glommens hamn

På 1800-talet övertog alltså Morups tånge fyr funktionen som riktmärke, och i dag reser sig fyren över naturreservatet. Förutom sina vackra marker är reservatet känt för sitt rika fågelliv. Eftersom fåglarna använder Morups tånge som häckningsplats ska man under vissa perioder undvika att röra sig i naturområdet. Men om du besöker Glommen under rätt tid på året borde du passa på att besöka Morups tånge, naturreservatet ligger nämligen på andra sidan stranden. Du ser det från hamnen och kan gå nere vid vattnet för att komma dit.