När coronaläget lamslog börsen och företagen våren 2020 var jag inte riktigt beredd. Jag trodde faktiskt att jag skulle klara mig bra genom den värsta marknadsoron, digitalt rustad som jag var. Men tji fick jag! Det blev några nervösa månader. Annonsmarknaden dippade rejält och fleråriga projekt gick därmed i graven, och det vill jag aldrig mer uppleva.
En bit in i hösten 2022 har jag dock fått domedagsvibbar. Det här ska vara min företagsmässiga högtid på året och ändå känns det som att allt går lite trögare än vanligt. Och det gör mig så nervös att jag inte riktigt förmår vara kreativ, åtminstone inte så som jag vill vara det.
I stället för att samla mig, fokusera på en sak i taget har jag gjort lite här och lite där. Det är förödande för kreativiteten, som kräver tid och koncentration. Att man liksom kan landa i något.
Jag har velat blogga om det. Men som du ser, bloggen har varit händelsefattig i snart ett par veckor trots att jag egentligen haft massor att berätta om.
Mina första bloggartiklar är fortfarande mina mest lästa texter. Jag tror jag vet varför, och det handlar om representation och igenkänning. Jag valde att skriva om mitt självupplevda hjärteämne, nämligen om livet med kronisk smärta. Anledningen till att valet föll på ämnet var för att jag kände mig bortglömd av medierna.
Berättelsen kan alltid skrivas om beroende på perspektivet
När exempelvis fibromyalgi nämns görs det oftast nedsättande, och detta ville jag helt enkelt försöka ändra på genom att skriva om berättelsen så att jag själv kunde känna igen mig i den. Uppenbarligen kände många fler som jag, för annars skulle artiklarna inte väckt så mycket engagemang som de faktiskt gjorde.
Olika berättelser kan effektivt ta plats i digitala medier
Digitala medier och digital marknadsföring, dit bland annat bloggande hör, har en fantastisk förmåga att lyfta fram många olika sorters berättelser. Dessvärre är det många berättelser som ännu inte berättats, trots de kostnadseffektiva och lättanvända verktygen. Det innebär också att det troligen finns en massa människor därute som känner sig oviktiga och odelaktiga.
Ökad representation av olika sorters utseenden i reklam
Det för många kanske tydligaste exemplet på hur viktig representation och igenkänning kan vara är hur reklamvärlden under decennier bara porträtterat unga, smala och lyckliga kvinnor. De flesta irl ser inte ut som modeller och ändå är det modeller som visar upp kläder och smink. Avsaknaden av mångfald bland kvinnokroppar har gjort att många lidit av allvarliga komplex, alltså på djupet. Reklamvärlden genomgår ett stort perspektivskifte…
Minskad relevans utan representation och igenkänning
Att inkludera alla tänkbara utseenden blir alltmer självklart, ändå tycker jag mig sällan se individer med olika funktionsvariationer eller olika religiösa tillhörigheter i marknadsföringen. Det förekommer väldigt många Svensson-Svensson i både traditionell och digital marknadsföring, och detta trots att långt från alla är Svenssons.
Om marknadsföringen sällan inkluderar de olika målgrupperna tappar den i relevans, och det är ju en direkt förlust för företagen, och späder på känslan av utanförskap i samhället. Om du inte finns representerad och kan känna igen dig, varför skulle du då välja en produkt eller en tjänst? Så till dig som sysslar med marknadsföring: Tänk på att det inte som inte syns också syns.
Individer skapar mångfald – inte PINSAMMA stereotyper
Jag förstår, det här med representation, igenkänning och inte minst med mångfald är skitläskigt. Tänk om man gör fel och i stället hemfaller åt pinsamma stereotyper. Men själva grejen med mångfald är att den inte är en enda sak. Mångfald skapas av individer som har olika liv och berättelser.
Med andra ord är mångfald i plural, och du kan därmed inte representera alla människor i en enda text eller annons. Däremot kan du göra det till en vana att försöka skildra olika berättelser, och detta genom att röra dig bortom den värld du själv är som mest bekant och bekväm med i ditt skapande.
I den egna marknadsföringen är det frestande att presentera sig själv som hjälten som löser kundens problem. Och visst kan det vara så att man har en förträfflig lösning och gör all världens skillnad för kunden.
Men ett företags storytelling handlar faktiskt mindre om företaget än vad den handlar om kunden, och därför är det kunden som bör lyftas fram som den som räddar situationen genom att använda företagets produkt eller tjänst.
Det gäller att tala till kundens handlingskraft, och i längden blir det dessutom tröttsamt att höra på vi, vi, vi eller jag, jag, jag (det här skriver jag som är bloggare och som har jag som mitt mest använda ord. Ironin).
Google är väldigt kundfokuserade, användarfokuserade, har jag upptäckt och jag gillar perspektiven. Det är så jag fått till mig budskapet att kunden ska vara hjälten i storytellingen – inte företaget, och det har gett mig en aha-upplevelse.
Gårdagskvällen ägnade jag så åt att reflektera över de texter jag skrivit de senaste sju-åtta åren. Vilken roll tillskriver jag kunden, bokstavligen alltså?
Ord för att skriva en aktiv roll åt kunden
Ord spelar roll, det kan vi som jobbar med textproduktion inom marknadsföring skriva under på. Med rätt ord kan man skriva kunden precis en så aktiv roll som hen förtjänar i sin egen berättelse, för det är trots allt hen som eventuellt kommer använda produkten eller tjänsten.
Tidigare har jag frilansat för ett företag som är väldigt mycket så att VI LÖSER DINA PROBLEM. FAKTUM ÄR ATT VI RÄDDAR HELA DIN TILLVARO MED VÅRA TJÄNSTER. Så här i efterhand skulle jag vilja vända på steken: Använd våra tjänster för att lösa ditt problem. Det är en liiiten detalj, men den här detaljen innebär att kunden blir en aktör i stället för en passiv mottagare.
Man skulle också kunna trycka mer på Låt oss lösa dina problem tillsammans. Det blir som en medelväg längs vilken båda parterna blir aktörer. Visst framstår företaget också som mer sympatiskt? Det finns helt enkelt något betryggande i ordet tillsammans. Ibland vill man göra en sak men kanske inte göra den ensam. Underbart att ha någon att göra resan, kort som lång, tillsammans med!
Praktiska sätt att ge kunden hjälterollen
Om kunden dessutom kan och vill dela med sig av sin egen berättelse om företaget är det ju fantastiskt. Många företag använder recensioner för att få legitimitet. Jag menar att kundrecensionerna, som oftast är personligt skrivna, kan vävas in i helheten, bli starka röster och inte bara ett slags kvitto.
Ett sätt att låta kunden bli hjälten är också att lyfta fram hur hen gör företaget bättre genom att dels använda produkten eller tjänsten, dels genom att ge feedback. För kom ihåg, ett företag är inget utan sina kunder. Det är kunderna som möjliggör företaget.
Egentligen ska jag skriva en beställningstext. Jag har dock så mycket i huvudet att jag väljer att skriva av mig först. I veckan har jag påbörjat Googles diplomutbildning i digital marknadsföring. Något vettigt måste jag ju göra för att få ännu mer växtkraft. Jag läser utbildningen i min egen takt via Coursera.org och har varit så uppslukad att jag avklarat 50 procent av den första kursen.
Det här känns annorlunda än sommarens skrivkurser, som något jag kan fullfölja för min egen skull.
Totalt ska jag ta mig an sju kurser och hundratals studietimmar för att få diplomet. Faktiskt tror jag att jag kan bli klar med vad som ska motsvara en månads studier med tio timmar i veckan innan den här veckan är slut. Om min hjärna nu inte kraschar först. För ja, jag får mängder av nya perspektiv till mig.
Jag har rensat skallen genom att makrofota i kvällsljuset.
Min filosofi är att det inte spelar någon roll hur länge man har hållit på med en grej, man kan alltid lära sig nya saker. Digital marknadsföring har jag hållit på med i fem till åtta års tid. Ändå visar Googles kurs om den mest grundläggande marknadsföringen att jag har mycket kvar att lära. Därför ska jag kavla upp ärmarna.
Jag försöker ställa om siktet mot en mer användarorienterad marknadsföring, med bland annat ett UX-perspektiv. Bara under denna första vecka inser jag hur långt Google kommit i sitt användartänk och det är ett privilegium att höra deras utbildare prata om varför användaren är det viktigaste i hela marknadsföringsprocessen.
Jag har särskilt fastnat för det som kallas inclusive marketing, inkluderande marknadsföring. Utifrån tips från Google-teamet fördjupade jag mig i ämnet under flera timmar i går kväll. Representation är av vikt, och i en mer inkluderande marknadsföring fokuserar man på mångfald genom individer. Det gäller alltså att röra sig bort från stereotyperna men att samtidigt försöka göra allas röster hörda.
Redan i början av den första kursen uppmuntrades jag av att en av utbildarna lyfter tre behjälpliga egenskaper hos en som arbetar med digital marknadsföring: Nyfiken, analytisk samt berättare. Det här är egenskaper jag brukar smickra mig själv med att jag besitter.
Studietiden är en tid jag förknippar med lust och glädje, en tid när jag fick chans att lära mig nya saker och växa. Jag var sällan understimulerad. Det kan vara så att jag tyckte så mycket om tiden att jag så här efteråt idealiserar den något. För när jag väl slutade – typ tre år för sent eller något – kände jag mig klar. Och man måste ju inte utbilda sig för att bilda sig, så att säga.
Den här sommaren gick jag tillbaka till universitetet igen – och jag slutade inom en månad. Igen. Jag hade kommit in på mina toppval i kreativt skrivande och var supertaggad. Men efter att ha läst kurslitteraturen, deltagit på lektionerna och skickat in 25 A4-sidor text (läste 150 procent) kände jag nej. Kurserna tappade helt enkelt i meningsfullhet för mig personligen. Jag kände att jag egentligen söker efter ett annat slags stöd i min skrivprocess än det jag kan få via skrivkurser på universitetet.
Eftersom jag redan skriver varje dag – är yrkesskribent – vill jag ha stöd för att hitta nya vägar utifrån var jag befinner mig. Lika gärna som att skicka in texter och analyser i kreativt skrivande kan jag skriva efter eget huvud. Sedan kan jag ta hjälp av en lektör som kan bokbranschen och som kan ge handfasta tips på vad jag behöver förbättra. Jag vill inte längre skapa storslagen konst, utan skriva läsvärda texter som många kan ta till sig.
Jag landade i att jag inte gjorde inlämningarna för min egen skull och utifrån det jag behöver. Därför drog jag mig ur. Det har hänt ett par gånger det senaste året. Vid båda tillfällena har jag haft några väldigt lärorika veckor – efter det här kommer jag exempelvis aldrig se på poesi på samma sätt igen – och sedan insett hur fantastiskt bra jag har det i mitt eget skapande.
På ett sätt är jag glad att jag fortfarande försöker börja studera igen. Nu kan jag försöka enbart för min egen skull. För att jag tycker det verkar roligt och spännande, helt enkelt. Jag är inte beroende av kurspoäng eller -betyg. Har så att det räcker även inom kreativt skrivande, och allt över det är bara en bonus. Dessutom har jag min drömkarriär, inte för att jag inte ledsnar på den ibland och då får ett nytt pluggryck.
I djupet av min själ älskar jag det jag gör. Och att söka ny kunskap kommer jag aldrig sluta vilja göra.
Hur lär jag mig bäst? Låt mig introducera begreppet autodidakt.
Aldrig i livet att jag vill tona ner vikten av att lära sig av och tillsammans med andra. Folkbildning – utbildning över lag – är något jag tror på. Och visst är det så att jag får ut hur mycket som helst av ett samtal. Särskilt om jag får ställa tusen frågor i nyfikenhetens sanna anda och en vänlig själ tar sig tiden att besvara dem. Jag hade en helt underbar lärare påkonstkursen från i sent i våras. Tack vare henne är mitt skapande berikat med ny färg- och materialkännedom.
Och aldrig, aldrig att jag vill förminska alla de kreativitetssamtal jag har med Christoffer och mina kreatörsvänner. Det här är samtal som på ett eller annat sätt pågår nästan varje dag och som hjälper mig lära känna mig själv väldigt mycket bättre.
Vad betyder autodidakt?
Enligt SAOL, Svenska Akademiens ordlista, betyder ordet autodidakt en person som rätt och slätt är självlärd.
Som seo-skribent och content writer gillar jag att vrida och vända på orden, och alldeles särskilt mycket att bygga texter utifrån dem.
Men trots nästan tio års studier och åtskilliga samtal lär jag mig allra bäst för mig själv. Bland annat genom ett dagligt nötande och kanske just för att jag är en obotlig perfektionist som piskar mig själv till att bli riktigt bra. Det finns inga genvägar i skapande eller kunskapande. Man måste helt enkelt göra, göra och göra lite till, både genom teoretiska och praktiska studier.
En autodidakt är en person som lär sig saker genom självstudier. Ordet kommer från grekiskans autos som betyder själv respektive didaskein som betyder undervisa. Det är också ett begrepp inom konst- och litteraturvetenskapen, och det beskriver en kreatör som i stort sett är självlärd. Inte så sällan var personen en kreatör som kom från arbetarklassen och som inte fick formell läs- och skrivträning i skolan men som blev författare ändå.
I mina 30 har jag vid ett par tillfällen försökt börja med universitetsstudier. Jag pallar några veckor och sedan slutar jag tvärt när jag inser att jag hellre vill göra, göra och göra på egen hand, låta kärleken till ett ämne leda mig framåt hellre än att följa en kursplan. När drivet till att lära och växa finns hittar man ständigt vägar till nya färdigheter.
Jag var på det äldsta syskonbarnets skolavslutning i går. Rättelse: Jag smygtittade lite på skolavslutningen vid kyrkoingången, och detta medan jag väntade på att hon skulle komma ut i sommarlovet så att jag kunde fota henne. Jag gick också ett varv genom byn. Platsen för skolavslutningen är delvis mina gamla hemtrakter.
Kan inte säga att jag hör hemma där, eftersom jag var åtta år när vi flyttade dit och det redan var kört att komma in i den ganska slutna gemenskapen. Ändå är det hemma. Det viktigaste jag har i livet bor ju där. Syskonbarnen. Och dessutom…
Jag läste Louise Glücks Ett byliv för ett tag sedan. Temat för diktsamlingen är bland annat den oerhörda längtan bort från födelsebygden. Nu jäklar ska jag lämna skiten och aldrig återvända! Och ja, så kände jag när jag bodde där. Men i vuxen ålder har jag insett att man kan lämna bygden utan att någonsin lämna den. För den finns kvar i en, som en prägel. Det här påmindes jag om vid läsningen av Glücks dikter.
Och just nu gör det inget att jag påminns igen och igen, av bekanta ansikten från förr, av tidigare vandrade stigar. Av forna skolavslutningar. Jag försöker nämligen frossa i det förflutna för att hitta stoff till en diktsvit jag förväntas skriva stommen för under sommarens skrivkurser.
Redan i morgon ska jag göra en första inlämning och att komma i rätt stämning genom erinran är inte så dumt för inspirationen. Det är en specifik känsla jag söker, en känsla jag ännu inte förmått sätta ord på. Men gårdagen innebar ett första trevande – liksom då omedvetet – försök att hitta tillbaka till känslan.
Jag skulle ju liksom egentligen bara fota och fira skolavslutningen med familjen.
Jag smygstartade med kurslitteraturen inför sommarens skrivkurser det sista jag gjorde i går och i dag har jag försökt bekanta mig med de olika kursuppläggen. Helt ärligt: Jag börjar känna mig nervös. Det kreativa skrivandet har jag ut i fingerspetsarna. Ändå känns det nytt och stort att återigen sätta mig i skolbänken och genomgå den ena skrivutmaningen efter den andra. Det var länge sedan jag lät det skönlitterära skrivandet ta plats i vardagen. Nu ska det bli en av sommarens huvudsysslor.
Jag ska läsa en skrivkurs med fokus på att skriva barnbok, en med fokus på diktskrivande och en där jag förväntas genomföra ett eget skrivprojekt i en valfri skönlitterär genre. Tankarna går åt alla håll, vad ska jag liksom skriva? Än så länge har jag mest vaga idéer, idéer som bör vara ganska utkristalliserade vid den här veckans slut. Den här gången känns det viktigt för mig att skrivprojekten representerar mig, med andra ord min skriv- och idévärld. Om jag kan vaska fram det sandratiska i det hela kommer jag vara nöjd.
Det är egentligen mest det jag hoppas på, alltså att skriva utifrån min röst, och givetvis att få växa utifrån det. Och visst hade det varit skönt att efter sommaren hittat tillbaka till en skönlitterär skrivrutin. Men det återstår ju att se hur det blir med den saken.
Jag tänkte att jag skulle skriva ett blogginlägg om mors dag och fastnade direkt i funderingar kring hur temadagen egentligen bör skrivas. Är det morsdag eller mors dag som gäller? När man skriver varje dag händer att man drabbas av hjärnsläpp. För mig kan ord som ska skrivas isär eller ihop kortsluta hjärnan.
Missförstå mig inte, jag särskriver inte ord. Det är bara det att vissa ord kan skrivas på båda sätten, även om det ena av dem i regel har hävd. Skrivregler vill jag gärna följa, och här ska det, om jag förstår det hela rätt, inte ens vara något snack om saken. Mors dag är den rätta stavningen.
Men saken blir ju inte lättare av att exempelvis morsdagspresent kan skrivas som morsdagspresent alternativt som mors dag-present, och där det första alternativet kanske aningen förvirrande är mer rätt än det andra. Just denna komplexitet belyser en språkkrönika till dagens ära.
Efter det här utlägget kring skrivregler, hur har jag firat mors dag i år? Jo, tack, jag har varit på en mysig morsdagsmiddag med hela familjen.
Vi åt på restaurang, vilket var något av en prövning för de yngsta i familjen Jönsson. Jobbigt att sitta still i mer än fem minuter, förstår du! Det slutade med att jag och syskonbarnen gick till en lekplats i stället, så att de andra kunde äta i ett lugnare tempo.
I ett svagt ögonblick hade jag lovat det äldsta, och oerhört rastlösa, syskonbarnet att hon skulle få leka under middagen. Man får hålla vad man lovar! Så är det bara.
Jag har svårt att säga nej till barn. Särskilt till mina fina syskonbarn. Och visst blir jag alldeles varm i fasterhjärtat när jag vet att familjens minstingar har roligt.
Inför sommaren har jag landat i den märkligaste känslan: Jag vill ha en hemmasommar. Annars vill jag alltid ge mig i väg och jag har känt mig ledsen över att corona har satt käpparna i hjulet för mig två somrar i rad. Men nu väljer jag alltså att stanna hemma i Varberg och att satsa på personlig utveckling inom det kreativa hela sommaren. Jag ska bli en ännu bättre skribent och designer, liksom jag ska börja måla akryl. Och sedan ska jag och Christoffer fortsätta med hans träprojekt.
Ska jag inte ut och resa alls? Jo, på sätt och vis. Varje sommar släpper Hallandstrafiken sitt sommarresekort. I år kostar den så kallade sommarbiljetten 715 kronor och för denna ganska ringa summa kommer jag kunna resa fritt i hela Halland från den 15 juni till den 15 augusti. Tack vare resekortet blir också resor till Göteborg och Skånes vackra städer glädjande billiga. Jag kommer kunna ta varje dag lite som den kommer och om jag har lust är det bara till att hoppa på bussen eller tåget. Detta är alltså mina utflyktsplaner för sommaren.
Med andra ord blir det inga Europastäder eller Medelhavsöar i år heller. Åtminstone inte i sommar. Och sannolikt inte i höst, om nu coronan tar fart igen.
Om drygt en vecka ska jag börja på skrivkurser. Jag ansökte till flera olika inför sommarterminen och har kommit in på dem. Så i sommar ska jag studera hur man skriver barnböcker och dikter – liksom ta mig an ett eget skrivprojekt. Det känns stort, faktiskt lite nervöst eftersom jag inte studerat kreativt skrivande på flera år. Men det är just pressen från skrivkurser som behövs för att jag ska hitta tillbaka till det mer skönlitterära skrivandet, som jag längtar till men inte lyckas ta mig för på egen hand.
Och när jag har tid över ska jag ta till mig i grunderna i Illustrator och Photoshop, och även där lär det bli ett par kurser. Dock i egen studietakt. Det är så många grejer jag vill prova – och vill kunna testa – och därför måste jag kavla upp ärmarna och se till att lära mig mer. Den ena saken jag gör berikar de andra sakerna för tillfället. Det gör att jag känner mig väldigt motiverad att växa.
Jag grävde i arkiven och hittade en fri haiku jag skrev (och fick publicerad) för en herrans massa år sedan:
Körsbär driver på en flod av kråkor – barnens tomma händer
Den här kortdikten var alldeles säkert en tillbakablick till barndomskvarteren, som jag typ flyttat tillbaka till i mina 30. Då som nu gläds jag åt mängden vildkörsbärsträd. Jag kan titta på dem hur mycket som helst och de upphör ändå aldrig att förundra mig. Under vårblomningen, vill säga.
Passande nog kallas vildkörsbär fågelbär, och jag tror egentligen det är detta dikten jag skrev syftar på. Hur ofta får man liksom smaka på körsbären som blir av blomstren? Inte så ofta, för fåglarna hinner nästan alltid först. Det är ju som det ska vara, klart att fåglarna ska få sin mat! Inget ont om det. Det är bara aningen snopet, ja, bara så.
Vildkörsbärsträdets blommor är vita och blommorna blir ännu skirare när ljuset spelar i dem. För mig är dessa träd barndom, skönhet och en påminnelse om att underbart är kort. Om jag bara hade kunnat, hade jag klamrat mig fast vid blomningen för evigt. Dessvärre är den över innan den börjat. Men kanske är det just därför som jag skattar den så högt.
Nu har jag åter gett Upwork två och en halv veckor av mitt liv. Efter den här snabbvisiten kommer jag inte återvända. Det kan låta lite väl hårt, särskilt eftersom jag började min frilanskarriär på bland annat Freelancer och Upwork en gång i tiden och fått många chanser tack vare plattformarna.
Jag har haft en del internationella kunder via dem och vissa har varit sjukt proffsiga. Faktiskt så proffsiga att jag känt mig överväldigad.
Men jag kan också räkna upp en rad tillfällen när samarbetena via plattformarna stressat mig halvt sönder och samman. Detta beror på att mycket av kontakten skett långt inpå kvällarna och att de avtalade villkoren successivt – eller helt spontant – ändrats. Oftast sker det dock subtilt, en liten, liten gräns som passeras i taget. Gärna under trevligt tilltal, så att man liksom kollras bort.
Hur kunderna är har alltså inget med Freelancer eller Upwork att göra, ska tilläggas. Bara med kunderna själva. Eller med oss frilansare!
Under en ganska lång period har jag undvikit att ta in kunder av den anledningen att jag inte kan vara tillgänglig dygnet runt och inte kan anpassa hela min vardag efter någon annans nyck.
Ibland kan jag känna det som att jag som kreatör ska vrida ur sista droppen av mig själv för att möta upp så fort kunden får feeling på vad som helst. Och det är ju inte riktigt det vi brukar komma överens om. Jag ska liksom bara leverera texter eller så. Plötsligt är min tillvaro inte min egen.
Jag vet att jag jobbar med min passion, men jag har också ett liv bortom frilansarbetet. Typ en familj. Vänner. Sjukdomar. Och ett behov av sömn. Längtan efter en rolig fritid. Och när jag har jobbat klart vill jag stänga ner, inte svara på mejl klockan 23. Den tiden i livet borde vara förbi.
När jag var helt ny i branschen försakade jag mig själv för att vara tillgänglig och tillmötesgående, hur orimligt det än var. Nu har jag varit med liiite för länge för att gå med på slavliknande arbetsförhållanden. Jag inser mitt värde och rusar bort från dåliga villkor, eller bara en allmänt taskig syn på kreatörer, snabbare än snabbast.
Det barkade helt klart dithän den här gången. Därför kände jag mig tvungen att säga stopp efter bara dessa två och en halv veckor. Jag har dock en plan b och en plan c, så det är ganska lugnt.
