Vilken författare vill jag helst ska ge ut en ny bok?

Det måste gått evigheter sedan jag var med i en bloggutmaning. Jag har saknat samspelet med andra bloggare, och därför tänker jag att jag hoppar på en utmaning igen. Det får bli Mias bokhörnas Helgfrågan, för den här veckans fråga är minst sagt kittlande: Finns det någon författare som du vill ska ge ut en bok och i så fall vilken författare?

emma bok
Jane Austens Emma kan vara min absoluta favoritbok genom tiderna.

I den bästa av världar hade Jane Austen inte dött så ung och därmed hunnit skriva många, många fler fantastiska böcker. Nu gjorde hon ju dessvärre det. Hon levde dessutom för länge, länge sedan, så att hon skulle kunna skriva fler böcker känns kanske inte så rimligt. Men visst kan man önska!

som i en dröm bok
Som i en dröm är den första delen i Julia Quinns bokserie Smythe-Smith-kvartetten.

Jag har faktiskt ett något mer realistiskt önskemål och det är att fler av Julia Quinns böcker ska översättas till svenska. Det är inte så att jag inte kan läsa på engelska, i perioder blir jag dock ännu hjärntröttare av det och därför kan jag föredra att läsa på svenska. Ansträngningen är uppenbarligen inte riktigt densamma. Jag är mycket förtjust i Familjen Bridgerton och Smythe-Smith-kvartetten, och läser dessa böcker igen och igen.

Den första frågan om mitt jobb: Kan du tjäna pengar på det?

På förekommen anledning:

När jag berättar om mitt jobb som bloggare och kreatör får jag i regel en fråga: Kan du tjäna pengar på det? Ibland möts jag av skepsis, men oftast av en snipig kommentar drypande av missunnsamhet. Sällan Å, vad kul för dig eller Å, vad spännande (även om det också händer).

Jag har aldrig påstått att jag blir rik på mitt jobb och jag har heller aldrig påstått att det är en enkel karriärväg. Jag jobbar fler och längre dagar än någon annan jag vet, och så här i pandemi-, krigs- och inflationstider har det bitvis varit ekonomiskt tärande. Så nej, jag känner mig inte särskilt rik på pengar. Däremot känner jag mig rik på arbetsglädje. 95 procent av tiden, i alla fall.

Folk får ställa hur nyfikna frågor som helst till mig. Vill jag så svarar jag. Det känns dock tråkigt att pengar är den absolut första undringen och att frågan sällan är nyfiken. Nästa gång kanske jag bara skulle passa tillbaka frågan: Vad jobbar du med? Jaså på banken, jaså i sjukvården eller jaså, i affären. Kan du tjäna pengar på det? *skeptiskt ansiktsuttryck* alternativt *snipigt sammanpressade läppar och ett drygt jaha*

Inte att undra på att jag för det mesta är tyst om mitt jobb, trots att jag älskar det mer än livet självt. Det är mitt liv. I det här samhället är det lite som så att man inte får älska det man gör, man ska lida varje dag och gör man inte det ska all annan världens olycka helst falla ner över en. (Jag vet att jag överdriver bittert.)

De absolut bästa skrivdagarna är när man öser ord

I dag får jag skriva om vad jag vill. Jag ska ösa och ösa, för jag har mycket att berätta. Nu har det gått många dagar sedan jag hade en kreativ skrivdag under vilken jag freestylar det mesta. Förkylning med astma och värk, liksom en massa textjobb har kommit emellan. Och ibland är det ju så det blir, man har inte hur mycket kreativ kapacitet som helst. Man har inte ens tiden att göra allt man vill. Men i dag tar jag mig tid och det är alltså till att skriva fritt jag ägnar min kreativa kapacitet.

flödesskrivning blogginlägg
Under mina sjukdagar beundrade jag detta spindelnät som vävdes större och större på balkongen. En blogg är också som ett nät, små ”betydelselösa” inlägg vävs successivt samman till en helhet. Därför är det lika bra att skriva på, för det blir oftast något av det.

Vad ska jag skriva om? Jag har redan skrivit om jobbiga förkylningar, för att rensa mig själv på det som präglat min vardag på sistone. Och nu skriver jag om hur härligt det är att ösa ord, och laddar inför att skriva om en pjäs jag såg för ett par veckor sedan, böcker jag läst, saker jag skapat, lektioner jag varit på samt filmer jag sett.

tillåta sig själv skriva på och ösa ord

En fantastisk sak med att tillåta sig själv skapa på är att det ena föder det andra. Jag börjar i denna ände, eller egentligen i förkylningsänden, och vet inte var jag kommer sluta när jag väl sätter punkt. För mig är det här de absolut bästa skrivdagarna, för efteråt känner jag mig tömd på intryck. Jag går nämligen runt med alla intryck tills jag skrivit av mig dem och jag kan faktiskt känna mig lite väl uppfylld. Att ha bloggande som jobb passar därför mig bra, jag kan nämligen ösa ord efter behov och samtidigt göra något konstruktivt av dem.

Inflationsoron har gjort mig mindre kreativ på sistone

När coronaläget lamslog börsen och företagen våren 2020 var jag inte riktigt beredd. Jag trodde faktiskt att jag skulle klara mig bra genom den värsta marknadsoron, digitalt rustad som jag var. Men tji fick jag! Det blev några nervösa månader. Annonsmarknaden dippade rejält och fleråriga projekt gick därmed i graven, och det vill jag aldrig mer uppleva.

En bit in i hösten 2022 har jag dock fått domedagsvibbar. Det här ska vara min företagsmässiga högtid på året och ändå känns det som att allt går lite trögare än vanligt. Och det gör mig så nervös att jag inte riktigt förmår vara kreativ, åtminstone inte så som jag vill vara det.

I stället för att samla mig, fokusera på en sak i taget har jag gjort lite här och lite där. Det är förödande för kreativiteten, som kräver tid och koncentration. Att man liksom kan landa i något.

När jag blir nervös är inte ens all nervositet befogad. Därför har jag lovat mig själv att försöka följa planerna som jag tänkt från början, vilket innebär att skapa rum för kreativiteten. En nu-ska-jag-skapa-på-som-vanligt-känsla slog till i fredags. Då gjorde jag flera posters utifrån idéer jag har fått till mig om abstrakt konst och det kändes toppen att återigen uppslukas.

Jag har velat blogga om det. Men som du ser, bloggen har varit händelsefattig i snart ett par veckor trots att jag egentligen haft massor att berätta om.

Första året som amatörfotograf visas på bloggens startsida

poster med komplementfärgerna blå och orange

Jag vet inte om borde skriva eller sova, är trött som fasen men är uppenbarligen ännu skrivsugnare. Här sitter jag nu vid tangentbordet och har något på hjärtat.

anlita en content creator for innehåll på svenska

När jag återigen har lagt upp startsidan för bloggen, kan vara för femtioelfte gången, och ser mina bilder från första året som amatörfotograf blir jag glad.

varbergs kusthotell rosa himmel

Så glad blir jag att jag vill visa bildurvalet från startsidan även här.

scilla rysk blåstjärna

Det här har jag gjort, helt på egen hand och med kärleken som drivkraft.

så gör du origamielefanter

Och det är jag, min romantiska syn på omvärlden, miljöer jag älskar. Platser och saker jag drömmer om och som fångar min blick och själ i vardagen.

kronhuset i göteborg

På bloggen visar jag inga direkta självporträtt. Ändå finns jag med i varenda bild, som jag ser det.

3 moderna alternativ till jane austens böcker

Det finns en närvaro även i frånvaro.

vissen hortensia

Dessutom minns jag vartenda ögonblick jag fångat med kameran, hur jag kände där och då. Oftast kände jag förundran.

det är viktigt att inse sitt eget värde som kreatör

Vilka stunder jag haft!

Den väldigt stora nackdelen med att jobba med det du älskar

Många skulle nog tycka att det är rena rama drömmen att kunna leva på sitt skapande. En gång i tiden tyckte jag också det. Då ville jag inget hellre än att kunna leva på mitt skrivande och jag gick all-in för att bli yrkesskribent.

Sedan kom jag på att jag ville börja blogga och det gick så bra att jag bestämde mig för att försöka leva på bloggande. När jag så kunde börja göra det vidgade jag vyerna till skapande generellt.

Jag mer eller mindre lever på mina idéer. Det är sällan jag åtar mig beställningsjobb, då och då åtar jag mig textprojekt i en form av frilanspool för skribenter och sedan återgår jag snarast till det jag egentligen håller på med.

Många skulle nog betrakta mig som relativt fri, tack vare det jag gör. Men här är själva grejen, jag är inte så fri. Inte ännu, i alla fall, och jag kanske heller aldrig blir det. För även om jag jobbar med det jag älskar är denna min kärlek behäftad med måsten.

Det finns inget utrymme för att känna mig oinspirerad en dag, jag måste ändå kavla upp ärmarna och skapa på. Jag måste försöka tända gnistan, ibland tvinga fram den. Och det kan ta emot ganska rejält. Därför skapar jag på rutin, en ganska så strikt sådan faktiskt.

nackdel jobba med det du älskar

Den stora nackdelen med att jobba med din passion är att det ibland kan kännas så kämpigt att kärleken liksom tynar bort. Försvinner helt gör den förstås inte, men särskilt starkt brinner den då inte heller. Men eftersom skapandet är ditt jobb spelar det ingen roll, skapa måste du göra ändå.

Kreativa jobb är ganska komplexa, för kreativiteten balanserar alltid input och output. När du haft en viss output är det inte säkert att du kan skriva mer efter arbetsdagens slut. Då har du kanske lagt ner kraften på att skriva en reklamtext när du i själva verket vill skriva en litterär novell. Bara som ett exempel.

På så sätt blir skapandet ett ekorrhjul, trots visionen om total konstnärlig frihet i vardagen.

Jag är numera en så inbiten frilansare att jag undrar om jag någonsin kan återgå till vanliga arbetstider på en vanlig arbetsplats. Jag skulle dock råda dig som har möjlighet att tjäna brödpengar på annat sätt än ditt skapande att seriöst överväga det.

Så kan du hålla gnistan vid liv åt bara de projekt du väljer med hjärtat och därmed ge passionen fritt spelutrymme.

Hur att börja om med ett nytt projekt aldrig är att börja om

Någon gång om året blickar jag tillbaka på vad jag skapat och inser att jag vill börja om. För det mesta gör jag också det. Det har resulterat i ett antal bloggar jag införlivat i min kreativa business – och många, många hundra målarbilder (!). Varför blir längtan efter att göra om så stark att jag lägger allt annat åt sidan och bygger något från grunden igen?

Efter att ha läst Austin Kleons böcker Steal like an artist, Show your work! och Keep going kan jag äntligen sätta ord på behovet. Det är helt enkelt för att jag aldrig riktigt börjar om från början. När jag börjar om gör jag det för att jag känner att jag vill göra om och göra ”rätt” utifrån de kunskaper jag fått sedan förra projektstarten.

hur att börja om med nya projekt aldrig är att börja om

Jag tar då med mig hela utvecklingen in i det nya och ibland utvecklas jag faktiskt i ett rasande tempo. Om det är något jag är bra på är det att driva på mig själv i kunskapandet. Och även om jag själv kan känna att jag står och stampar på samma ställe gör jag sällan det i praktiken.

Kunskapandet och utvecklandet är en livsstil jag har, mitt förnamn borde rentav vara autodidakt. Jag njuter av dess immateriella värde. Många gånger är det inte ens den färdiga produkten som spelar roll för mig. Det är resan jag gjort för att komma dit jag befinner mig som är viktig, blodet, svetten och tårarna – liksom den enorma glädjen och lusten – som drivit fram projektet.

Och just den här resan kan inte göras ogjord. Oavsett riktningen på nästa resa är detta mitt erfarenhets- och färdighetsbagage som jag bär med mig överallt. Så även när jag går vidare mot nya projekt.

Redo att delvis släppa taget och gå vidare mot nya projekt

Jag tror jag är lite rädd. Har trots allt gett så mycket av mig själv i de senaste årens projekt, för här görs nämligen inget halvhjärtat, att jag inte vet vem jag skulle vara om jag släppte taget. Ändå är det vad jag måste göra, alltså lossa greppet så att jag kan gå vidare mot nya saker.

redo att delvis släppa taget och gå vidare mot nya projekt

Jag lossade greppet lite, lite i höstas. Började plugga 150 procent på universitetet men blev livrädd när jag insåg hur mycket tid som studierna tog från skapandet. Det blev ett tvärt avbrott och sedan var jag åter tillbaka i mitt eget kreativa ekorrhjul. Jag som ville slå mig fri från det genom att vidga vyerna. Genom att våga tänka och inte minst göra nytt.

Att gå vidare mot nya projekt innebär inte att jag vill sluta blogga helt, tvärtom. Däremot vill jag sluta se bloggarna som något jag utvecklar. Inte för att de någonsin blir färdigutvecklade, utan mer för att tillåta mig själv att tänka mindre på dem. När man utvecklat något i kanske fem års tid kan det vara dags att lägga fokus någon annanstans. I synnerhet om man nu känner att man inte växer lika mycket som förut.

Bloggande skulle bli min frihet i vardagen, ett sätt att frigöra mig från kraven på vad jag bör göra av mina arbetstimmar och i stället låta inspirationen styra. Men det är ju så även med de mest kreativa av verksamheter att när de blir business på riktigt behäftas de med måsten. Rent krasst kan man inte leva på att sälja sponsrade inlägg utan att faktiskt blogga dagligen.

Men vad skulle jag göra om jag inte bloggade på mina projekt? Jag har en och annan idé, och samtliga av dem inkluderar skrivande. Än så länge är idéerna vaga.

Det här händer när jag inte håller mig till skrivrutinen

Som yrkesskribent vet jag hur viktigt det är att ha en skrivrutin. Om jag enbart hade skrivit under de stunder jag känner mig som mest inspirerad hade jag fått väldigt lite gjort.

När jag gav upp föreställningen om den gudomliga ingivelsen som nödvändig för mitt skapande gick det genast mycket bättre för mig.

I kanske sju eller åtta års tid har jag i stället skapat den vardagligaste av rutiner, nämligen att skriva lite varje dag. Ja, eller att skriva mycket, beroende på hur man ser det.

det här händer när jag inte håller mig till skrivrutinen

Men det viktiga här är att ju mer jag skriver, desto lättare är det också att skriva. Risken att få skrivkramp minskar, eftersom rutinen hela tiden smörjer hjärnan och handen. Det känns rentav lite konstigt i kroppen och knoppen om jag inte skriver en dag.

Förra veckan bröt jag skrivrutinen för första gången på ett bra tag. Det var helt enkelt nödvändigt med tanke på hur dåligt jag mådde i kroppen på grund av förkylningen, astman och värken.

Efter det har jag haft svårt att skriva i gång mig igen. Några dagar senare vid skrivbordet och jag har fortfarande inte hittat tillbaka till flödet. Jag läser de redaktionella artiklar jag försökt skriva i dagarna, och aj, aj, aj. De känns krystade.

Det är precis det här som händer när jag inte håller mig till skrivrutinen. Även en dags vila från den kan göra att jag kommer av mig helt.

Skrivandet måste inte innebära avancerade artiklar eller något, inte när det gäller rutinen. Tvärtom kan att skriva något litet räcka mer än väl, kanske en flödesskrivningstext. Faktiskt kanske allra helst det, liksom för att skriva av mig det som inte måste bli sagt.

I kväll provade jag att skapa AI-texter – och nej, NEJ!

Så här är läget: Under coronaåren har jag byggt upp flera sajter som jag säljer sponsrade inlägg för, samtidigt som jag skriver om saker som jag är nyfiken på. En bra deal. Jag har typ gått från att ha en och en halv sajter i min portfolio till fem ganska hyfsade projekt.

Samtliga av dem kan jag tjäna mer eller mindre pengar på. Och mest av allt gör jag det för att man verkligen inte ska lägga alla äggen i en korg. Det är tur att jag kan kära ner mig så totalt i olika ämnen, det hjälper mig framåt.

Men skit vad jag plötsligt inte räcker till. Och faktiskt är jag inte heller lika pepp på att skriva fem – eller ännu fler artiklar – om dagen. Jag fixar inte att pressa så. Det tär för mycket på kroppen och orken.

skapa ai-texter

Därför är det inte så konstigt att jag under en längre tid velat prova att skapa AI-texter… Och i dag gjorde jag faktiskt slag i saken genom ett av marknadens bästa verktyg. På sistone har jag följt en del som jobbar med AI-genererat innehåll och tänkt att det ser bra ut.

Det gör det också. På engelska.

Mitt innehåll skriver jag på svenska, jag har inte kommit dit att jag vill blogga och skriva på engelska. Är för nöjd och trygg i min egen lilla språkbubbla. Tack och lov finns det AI-verktyg för texter på svenska, har jag tänkt. Verktyg som det jag alltså provade i kväll.

Och nej. Haha, NEJ!

För att vara rättvis gav jag det inte många timmar, men jag insåg nästan direkt att ett sådant verktyg skulle vålla mig fler problem än att hjälpa mig framåt. Inte en enda textrad blev rätt och då var inställningarna liksom rätt.

Jag tycker det är en stor besvikelse. Men det visar på att det inte finns några genvägar till skrivande. Åtminstone inte på svenska och för tillfället.

Tror jag att AI kan göra jobbet längre fram? Till viss del, absolut.

Balansen på bloggen återställd… eller åtminstone delvis…

Tekniskt krångel på bloggen, ja. Precis så var det, stressigt nog.  Månaders tänkande och pysslande kring det visuella gick om intet. Ibland måste man ju också döda sina älsklingar i vetskap om att saker kanske, kanske blir bättre i det långa loppet.

fixa blogg krångel

En radikal förändring av bloggutseende gjorde att jag vaknade till världens överraskning. Äntligen har Google Adsense accepterat Sandras dagar för annonsvisningar. Samma innehåll, men med en något annan struktur på grund av den nya designen verkar alltså gjort susen.

Vissa älsklingar är omöjliga att döda. Jag kunde helt enkelt inte förlika mig med en bloggdesign med inläggen rakt upp och ner. Det är liksom inte så jag jobbar. Tidningsformatet är mitt stora driv och inte minst min främsta inspirationskälla.

Så sent i går kväll gjorde jag vad jag kunde för att hitta nya designvägar med WordPress-temat Twenty Sixteen och byggde helt enkelt startsidan från grunden. Med block och så. Nu ser flödet avsevärt snyggare ut, även efter den lilla ansträngningen.

Och visst infinner väl sig tidningskänslan en aning?

I och med detta kan jag känna att balansen på bloggen är återställd, åtminstone delvis. Den är även ganska så återställd i mitt sinne – hatar verkligen röra på bloggarna – men jag skulle inte beskriva mig som helt zen. Mitt härliga, balanserade sommarfoto till trots, ska tilläggas.

fixa tekniskt bloggkrångel

Förhoppningsvis kan jag fokusera på fotograferandet och skrivandet i morgon, lämna det tekniska strulet därhän. Jag planerar att tillbringa dagen utomhus, givetvis med kameran i handen. Sedan måste jag ta tag i ett sponsrat blogginlägg för en av de andra bloggarna.  

Dessförinnan: ett varmt, bubbligt bad och en pirrigt romantisk bok. En gnutta sömn på det, förstås.

Keep it simple stupid – och glöm inte att andas! Andas…

Pms, värk och två veckor av tekniskt krångel runt om på sajterna.

keep it simple stupid och glöm inte att andas

Nu senast på Sandras dagar och mitt hjärta blöder för den vackra, vackra designen som typ gått om intet. Okej, så kanske inte helt om intet. Men jag var liksom tvungen att göra mig av med den, har varit liiite för många saker som inte lirar och jag är ingen programmerare.

Så nu back to basics och jag försöker banka in följande budskap i min hjärna: Keep it simple, stupid!

Ju mer avancerade jag försöker göra sajterna, desto oftare krånglar dem. Har tappat räkningen på alla krascher jag och webbhotellet har löst de senaste åren. Det har varit något varje vecka, är det inte teman så är det tillägg eller servrar. Och det tar så jävla mycket fokus från det jag ska göra: skriva och fota. Och skapa i allmänhet.

Med tanke på att jag roddar fyra fem ganska stora projekt helt själv blir varje lite grej som läggs på att-göra-högen bara för mycket.

Många gånger – särskilt när jag är mitt i en pms- och värksväng – vill jag bara lägga ner skiten. Jag vill sluta, sa jag till Christoffer senast i går. Han tittade på mig: Verkligen, Sandra? Nej, nej, det är väl egentligen inte det jag vill. Jag vill ha andrum från mina projekt, jag vill skala av och skala ner.

Och både skalat av och skalat ner har jag gjort när det kommer till den här bloggdesignen. WordPress eget tema Twenty Sixteen. Vete katten vad jag ska tycka och tänka! Just nu är jag för ledsen, besviken. Men när jag väl andats tror jag absolut att något gott kommer ur det hela.

För hur snyggt det förra temat än var – attans, vad jag hade fått till det (!) – ställde det till det med några tekniska grejer.

Nu ska jag alltså andas i nuet och sedan blicka framåt och förhoppningsvis lyckas go with the flow, du vet.