Samma tysta kraft som hos snödropparna

snödroppar våren 2023

Årets första snödroppar, äntligen i blom. För mig är snödroppen en symbol för hur något vackert kan växa i kylan och det får mig att tänka på hur det kan vara att leva med långvarig värk eller en annan sjukdom av ett kroniskt slag. Nog fasen kan livet kännas kallt och kargt ibland, men på något sätt reser man sig ändå från marken.

snödroppe symbol för inre styrka

Låt inte den hängiga gestalten luras. Även en krökt rygg står pall genom regn, snö och sol. Man härdar och härdas när vinter och vår avlöser varandra i naturens rasande tempo. Lever på så gott man kan, det gör man. Och man gör det oftast med samma självklara tystnad som med den snödropparna växer.  

Det här är visst en återkommande reflektion…

Kärlek, sorg och en gnutta bråk i Emily Henrys Strandläsning

Emily Henrys romantiska feelgood Strandläsning fick bli förra veckans motvikt till tung kurslitteratur i idéhistoria. Den här romanen har prisats som en av de bästa böckerna inom romance 2020, och den är minst sagt hajpad. Kan jag förstå hajpen? Delvis, ja. Men så är jag också väldigt svag för upplägg som har drag av från-fiender-till-älskare alternativt från-hat-till-kärlek. Är jag skadad av Stolthet och fördom? Absolut! Så egentligen har jag nog svårt att tänka mig en romantisk bok som är mer lämpad för mig än just Strandläsning. Åtminstone i teorin.

Men även i praktiken är denna Emily Henry-bok bra. Du förstår, den innehåller lagom mängder av hjärta och smärta. Kärleken får liksom aldrig vara för enkel och karaktärerna får aldrig vara för obekymrade. Till och med när det verkar som att de är rena rama sagoprinsessorna måste det finnas ett mörkare öde bakom den rosaskimrande fasaden. January Andrews må vara en sagoprinsessa i Augustus Everetts ögon, vilket han gärna låter henne veta, men om han bara visste vad hon gått igenom i livet…

strandläsning bok
På bilden ser du omslaget till Emily Henrys romantiska feelgood Strandläsning. Boken gavs ut av Lavender Lit 2020.

När January var barn blev mamman cancersjuk och cancern har aldrig riktigt släppt taget om hennes lilla familj, bestående av henne själv, mamman och pappan. Trots svår sjukdom har föräldrarna alltid lyckats hitta glädjen, och att det går att vara glad i livets motgångar är något January därför är övertygad om. Men så dör pappan. På begravningen får hon reda på att han varit otrogen mot mamman – medan hon var sjuk. Och inte nog med det, January får ärva strandhuset där pappan tillbringat tid med den andra kvinnan. Sviken bortom alla ord, och dessutom nyss lämnad av pojkvännen, måste hon rensa ut strandhuset. Under vistelsen där ska hon även försöka skriva sin nya feelgoodroman. Det är bara väldigt svårt att skriva om kärlek när man tappat tron på den.

För att göra saken ännu värre är ingen mindre än Augustus, Gus, hennes nya granne. Gus var hennes stora konkurrent när hon studerade kreativt skrivande på universitet. Han hade alltid spydiga kommentarer till övers för henne, ändå var det som att de inte kunde hålla sig borta från varandra. Gus är precis lika dryg nu som då, feelgood dissar han som få och så är han en superhyllad författare av ”smarta”, dystra romaner. Under ett av deras retliga meningsutbyten antar de en utmaning: January ska skriva en dyster roman och Gus en glättig sådan.

De börjar utforska de olika genrerna tillsammans och medan de gör det slår passionen ut i en mycket, mycket bräcklig blomma. Vad annars, liksom? January har fortfarande inte bearbetat sin sorg och Gus bär på ett tungt bagage, vilket gör dem livrädda för att ha en seriös relation. Det blir helt enkelt av-och-på-och-av i en oroande cirkel. Ska de personliga hindren övervinnas och den gemensamma kärleken segra till slut? Läs Emily Henrys Strandläsning så får du se vad som händer själv!

The Midnight Club – dödligt sjuka unga berättar skräck

Mike Flanagan är en fantastisk serieskapare. Det visar han även med nya The Midnight Club på Netflix. Jag tror inte jag vet någon annan som skapar skräck så som han gör, det skulle väl i så fall vara James Wan eller Guillermo del Toro (och de här jämförelserna säger inte så lite).

Men alltså, det är något alldeles visst med Flanagans skapelser. De är inte bara skräckberättelser, utan de förenar drama och skräck på ett djupt sätt. Samtidigt som jag håller på att skita på mig av rädsla, sprutar tårarna av sinnesrörelse. En del av scenerna är dessutom rena rama poesin, för ja, så vackert kan det vara när Flanagan får göra sitt.

Det finns mycket att älska med The Midnight Club (2022), precis som med The Haunting of Hill House (2018) och The Haunting of Bly Manor (2020). Sant, The Midnight Club är långt från perfekt, men oj, vad jag ändå grips tag!

Vad handlar The Midnight Club på Netflix om?

Unga Ilonka är dödligt sjuk i sköldkörtelcancer och vill så klart inget hellre än att få (över)leva. När hon gör sin vanliga research i hopp om att finna ett botemedel snubblar hon över Brightcliff Home, som är ett behandlingshem för unga vuxna som befinner sig vid livets slutskede.

I Brightcliff Homes historia finns märkliga tillfrisknanden, men också en del hemskheter. Ilonka bosätter sig på hemmet eftersom hon tror att hon ska komma dess mysterier närmare på så vis – och kanske även bli frisk från sin dödliga sjukdom.

På Brightcliff Home bor sju andra dödligt sjuka unga vuxna, förutom sjukvårdspersonalen, då. Vid midnatt varje kväll träffas de unga för att berätta spökhistorier för varandra. Berättelserna påminner mycket om själva berättarna, och är ett sätt för dem alla att lära känna varandra.

Det här blir berättelser i berättelsen i berättelsen på det snyggaste vis. För du har ju Ilonka och hennes vänners personliga sjukdomskamper, spökhistorierna och så Brightcliffs Homes egen unika historia. Och visst lurar ett och annat spöke i vrårna, såväl bildligt som bokstavligt.

Vad tycker jag om Mike Flanagans nya serie?

Jag tycker att The Midnight Club fått ett oförtjänt svalt mottagande, av betygen på IMDb att döma. Ännu en gång visar Mike Flanagan att han kan skräckens subgenrer, och i det här fallet gör han en fin hyllning till exempelvis den gamla barndomsserien Rädd för mörkret (Afraid of the Dark), som jag verkligen älskade.

Enligt min mening finns det inte tillräckligt mycket kulturellt skapande kring ungas sjukdomar, men här kommer allt på samma gång. Handlingen kretsar kring unga med cancer, unga med AIDS, och så vidare, och varje personligt öde är lika gripande.

Sjukdomarna representeras även med en stor medvetenhet kring stereotyper, vilket jag tycker är viktigt. Avsnitten handlar därmed inte enbart om hur ungdomarna hanterar sina sjukdomar, utan om hur deras familjer och omgivningar tacklar det tragiska i att en älskad är på väg att försvinna.

Det finns så många bottnar i The Midnight Club att man inte måste älska skräck för att älska denna serie. Man kan älska drama och mysterier, och i detta finna en perfekt Netflix-serie att sträcktitta på. Jag hoppade till ett par gånger under avsnitten, men allra mest var de nog sorgliga och spännande åt det mer pussliga och mystiska hållet.

Om det inte redan framgått så gillar jag det här. Mycket.

Sämst i världen på att hantera stress (och ja, jag jobbar på det)

Tänk dig livet runt 30, hur roligt det ska vara. Men så inleds det med att du blir ännu sjukare, några nära dödsfall och ett x antal allvarliga diagnoser hos dina allra, allra käraste. Och så fortsätter det med att du blir lite sjukare ändå, coronakris, att din älskade sambo får alla fingrarna avsågade (men ditsydda) och så ukrainakris på det. Samtidigt ska du försöka hålla ditt företag flytande, och sambon sitt. Det är lite mycket. Och det är mitt 30-årsliv.

Men vet du, en sak är jag jävligt bra på: att gå upp och kämpa varje dag. Även mina älskade. Så det är ingen av oss som lagt sig ner, inte en endaste gång. Jag har dock märkt att min stresshanteringsförmåga blivit allt sämre för varje kris, och efter kris på kris finns nog hanteringsförmågan knappt kvar. Åtminstone inte när saker rivs upp, som de görs vissa dagar eller veckor. För ja, vissa saker, som sjukdomar och skador, försvinner inte. De samlas på hög.

Efter den här veckan blir det så tydligt, hur sämst i världen jag är på att hantera stress. Det började med en enorm oro för en kär en, igen, och fortsatte med en webbplatskrasch på grund av större programuppdateringar. När kraschen skedde var skadan redan skedd, jag var superstressad. Det här fick dock stressen att spilla över, och jag har faktiskt inte kunnat samla mig och få saker gjorda i väntan på att få rätt support från webbhotellet.

Att ringa och tjata, be om att de ska göra om och göra rätt äter dessutom upp tiden. Flera dagar, mer exakt. Till slut blev det dock rätt, jag har förhoppningsvis en fungerande blogg igen och det viktigaste är att mina nära och kära efter omständigheterna mår bra. På sätt och vis falskt alarm den här gången. Det är fredag, jag ska jobba i kapp i helgen men nu har stressen börjat ebba ur kroppen och kvarlämnat mer värk och trötthet, förstås.

Sett i det långa loppet hanterar jag ju stressen, det är väl den här bloggen ett tecken på. Jag går upp, får saker gjorda, har det bra. Men hur jag ska hantera stressen när den bräckliga tillvaron återigen rämnar vet jag inte riktigt. Kanske bara försöka andas?

Därför är en förkylning aldrig bara en förkylning för mig

En del tycker jag är överdriven i min iver att försöka undslippa förkylningar och andra virus eller infektioner. Även innan corona var att bli smittad med influensor ett stort nej. För mig är en förkylning nämligen inte bara en förkylning. I kombination med astman och värken kan en snuva knocka mig totalt. Och det är det som har hänt igen.

Du vet hur man får värk i kroppen när man är förkyld? Tänk dig då om du har värk i form av kronisk smärta… Ja, alltså värk på värk. Förkylningen kan trigga ett skov som sitter i lääänge. Det brukar hända mig, för jag lever ju med kronisk smärta. Dessutom är kroppen redan trött av smärtan den måste hantera dagligen, så även mattheten en förkylning ger blir kaka på kaka.

Men det kanske allra jobbigaste är att förkylningsastman triggas och ger symtom förutom allt detta. Det innebär att jag får gå runt med andningssvårigheter utöver förkylnings- och värksymtomen, och att inte kunna andas riktigt tär något enormt på kroppen. Nu har jag tack och lov riktiga astmamediciner, började åter med sådana i våras, men detta till trots sitter effekten i länge.

Någon vecka efteråt borde jag vara frisk, men en kort promenad gör mig fortfarande vimmelkantig. Luften utomhus brinner som eld i luftrören, en jättespeciell känsla. Om man inte lever med astma, smärta eller någon annan kronisk grej är det nog svårt att sätta sig in i vilken skada en helt vanlig förkylning kan göra.

Det är ju fantastiskt om man kommer lindrigt undan, om man faktiskt kan känna att en förkylning är en liten skiten bagatell. Glöm bara inte bort oss andra som kanske inte tar oss igenom de olika smittorna lika lätt.

Värmen ger orimligt mycket värk. Nu längtar jag efter regn

Sommaren ska vara den gladaste tiden på året. Men den är tyvärr inte det för mig. Värmen som kommit och gått under de senaste somrarna har varit för mycket för värken. Inflammationstrycket har skruvats upp till max. Känslan av att sprängas sönder inifrån är inget vidare, den är rentav utmattande. Jag är helt enkelt inte mitt bästa jag, som för det mesta ändå är ganska energiskt.

Allt jag gör under en värmebölja kostar på. Det står mig alltså jättedyrt. Av den anledningen blir det sällan några större äventyr när värmen är som värst, och om jag försöker mig på ett äventyr trots allt ligger jag utslagen efteråt. Jag kan inte tycka annat än att det är sorgligt, denna tid på året när man ska fira sommaren och umgås med vännerna tills solnedgången. Folk runt omkring gör upp storslagna planer medan min största önskan är att orka hålla mig upprätt. Inte heller är jag är ute och fotar som jag brukar, och detta för att orken är så låg.

värk värme

Samtidigt, vad gör man? Jag kan inte rå mig på vädrets makter. Att värmen och även kylan ger mer värk är bara som det är. Jag får släcka mina personliga bränder bäst jag kan och vänta in mellanvädret, som kommer till slut. Mellanväder är det jag mår bäst av. Det får gärna vara 18 grader utomhus och inte alltför hög luftfuktighet. Då blir det fart på mig! Jag vågar inte tänka på vad framtidens somrar kommer innebära…

Under den långa värmeböljan 2018 låg jag till slut utslagen under juli och augusti. Massor av tid försvann när jag sov mellan 15 och 20 timmar om dygnet i över en månad, och liksom inte förmådde ta mig upp. Det var som att kroppen till slut stängde av sig efter all värmevånda. Flera år efteråt är jag fortfarande skärrad av hur dåligt jag kan må. Är det här vad klimatförändringarna kommer föra med sig? Det är omtumlande på ett djupt personligt plan. Då är värken ”bara” en aspekt av det hela.

Enligt SMHI ska det regna i dag. Med hela mitt hjärta längtar jag efter ett rejält ösregn.

Elisabeth Östnäs Häxorna – en historisk roman om tre kvinnor

Jag ska fortsätta med ett kortare boktips. Denna gång i form av Elisabeth Östnäs Häxorna, en historisk roman jag läste ut i veckan. Jag vet ännu inte vad jag tycker om den, egentligen. Som även en recensent i Borås tidning resonerar lämnas jag lite tom efter läsningen, var det inget mer? Samtidigt står författaren för ett fantastiskt och trovärdigt världsbygge när hon skriver fram det skånska 1700-talet.

Karaktärerna är intressanta, för i handlingens centrum står Isabella, hennes syster Annis och deras moster Karna. Isabella och Karna är prästens pigor, Annis är hustru till byns rackare, det vill säga till bödelns dräng. De tre kvinnorna är utstötta, de betraktas nämligen som byns trollkvinnor. Ändå är det till dem byborna vänder sig för att få råd och bot. Prästen ser mellan fingrarna, men många är missnöjda med att ha trollpackor i byn och än värre blir missnöjet när pesten hotar att slå till.

häxorna bok
På bilden ser du omslaget till Elisatbeth Östnäs Häxorna. Boken gavs ut av Forum 2019.

Isabella tror inte alls på trollkonst, hon har en praktisk syn på hennes, systerns och mosterns läkekunskaper. Men när hon själv får en vrångbild av en soldat och han snart därefter rider in i byn måste hon ompröva sin syn. Soldaten heter Gabriel och han har skadats svårt. Isabella som känner sig oförklarligt dragen till honom gör allt hon kan för att rädda honom, och givetvis med mosterns kunniga hjälp.

Det är som att Isabella och Gabriel är menade för varandra. Kriget och pesten sätter dock käppar i hjulet för dem, och dessutom finns det bybor som vill dem illa. Den stora frågan är om de till slut kommer få varandra, och det får du ta reda på själv genom att läsa Häxorna. Förutom att ha en spännande kärlekshistoria är boken en rik skildring av bylivet på 1700-talet, och inte minst skildrar den slitningarna mellan religionen och folktron. Jag lärde mig en del nytt av denna läsning, och det vet du att jag gillar.

Jag kan väl också tillägga att Häxorna är en gripande skildring av ensamstående kvinnors utsatthet, ibland gav boken mig magont. Den är också en hyllning till kvinnors kunskap och handlingskraft.

Påminnelser om både begränsningar och möjligheter

Ännu en ny dag på keramikkursen och den blev inte som jag tänkt mig, vad jag nu hade tänkt. Jag gjorde nya försök med ringlingstekniken och provade även drejning. Det blev lite som när jag provat klättring eller vindsurfing, värken satte stopp för äventyret.

Sådant här kan man ju aldrig veta innan man provat, men nu vet jag alltså att vissa typer av keramik helt enkelt inte passar mina värkhänder. Lera är ganska svårjobbat, faktiskt. I morgon blir det nya tag, då i form av kavling. Christoffer har hjälpt mig laserskära en plywoodmall till en blomformad skål jag ska göra, det är snällt av honom.

påminnelser om begränsningar och möjligheter

En vecka som denna, när vi buss- och tågpendlar fram och tillbaka till kursen, blir dessutom en påminnelse om varför hemarbete är det absolut bästa för mig. Heldagar bortom hemmet är jätte-jättekrävande, tyvärr.

Två dagar in i veckan och jag känner mig knockad. Missförstå mig inte, det är tufft men jag är ändå glad för att jag går keramikkursen och därmed pushar mig själv. Hellre att ge saker en ärlig chans än att längta och undra hela livet.

När jag kommer hem på eftermiddagarna måste jag sätta mig ner och jobba. Har en hel drös av texter som inte kan vänta. Sent i går kväll begav jag mig trots allt detta ut i solnedgången. De mäktiga molnen och den nästan fulla månen drev ut mig. Jag älskar mina kvällspromenader, som alltid är lika välgörande.

Och när jag tänker på det är det positivt att jag klarar av så mycket trots värken. Jag har ju mitt fotograferande, som exempel. Konstkursen jag gick på senvåren och inpå försommaren klarade jag ju också alldeles utmärkt, oavsett hur det stod till med värken under kurstillfällena. Det finns massor av roliga saker att göra även för mig. #notetoself

Iglasjön har verkligen så turkost vatten som det sägs om den

Jag har jobbat på som tusan med sponsrade artiklar för min battrehalsa.nu. Därför vill jag unna mig lyxen att glädjeskriva om en av gårdagens fina utflykter, nämligen om besöket till Iglasjön i Veddige utanför Varberg.

iglasjön veddige

För någon vecka sedan skrev Hallands nyheter om Iglasjön, en dold skogspärla med turkost vatten. Jag tyckte det lät vackert och tänkte – precis som tusentals andra – att dit ska jag. Ett måste-besök upp till Landvetter för Christoffers del bjöd in till avstickare på hemvägen, så jag slog följe med honom.

Vi körde vägen genom Borås, Horred och Veddige hem, och kunde på så vis stanna till vid först Seatons kulle och sedan vid just Iglasjön. Som vanligt hade jag inte planerat något, och det är ju faktiskt väldigt typiskt mig. På ett mindre bra sätt, alltså.

turkos sjö veddige

Väl vid Iglasjön gick jag och Christoffer vilse. Vi missade helt enkelt den lilla, lilla stigen som skulle leda oss direkt till sjön och hamnade i stället i en ond cirkel av backe upp och backe ner. Skulle kollat kartan innan vi marscherade ut i skogen!

Jag som annars är promenadpigg trodde jag skulle dö i uppförsbackarna, det var ingen bra värkdag i går, men Christoffer knallade på som värsta hurtbullen. Annars brukar det vara ombytta roller. Räkbaguetten, chokladrullen, energidrycken och vattenflaskan han hade smällt i sig på mindre än fem minuter innan promenaden måste ha gjort susen för honom.

iglasjön varberg
Iglasjöns turkosa färg skiftar med ljuset.

Efter mycket stånk och stön, för min del då, och säkert fem kilometer i eländig terräng nådde vi så fram till sjön. Och det var helt klart värt mödan! Det klara vattnet glittrade definitivt i turkost, nästan som vattnet i Medelhavet.

Jag har aldrig sett något liknande i sjöväg. Egentligen är det väl tur, för Iglasjön är nämligen en död sjö med försurat vatten. Skulle jag likna vattnet vid något är det vid en av de varma källorna jag badat i strax utanför Santorini. Du vet sådant där vatten som innehåller en massa svavel? Nu vet jag inte vad Iglasjöns vatten innehåller…

sjö med turkost vatten veddige

I vilket fall berättade jag om sjön för min bror Daniel. Han suckade lite och uppmärksammade mig på att Iglasjön minsann inte är en nyhet för oss gamla veddigebor. Han brukade bada i den i tonåren. Men jag som inte gillade sjöbad följde aldrig med på sådana äventyr då.

Kan åter konstatera att närmiljön levererar många unika äventyr, bara man är öppen för dem. Men äventyren kan kosta på, i dag är jag halvt död i kroppen.

Blått blod, rött hjärta – en läsvärd svensk royal romance

Förra veckan låg jag utslagen i värk. Det är den effekten värmeböljor har på mig. Dagarna tillbringade jag inomhus och när jag orkade läste jag. Faktiskt blev det en del böcker, och jag fortsatte utforska modern svensk litteratur i ett par av mina favoritgenrer, fantasy och romance. Jag läste bland annat Veronica Almers royal romance Blått blod, rött hjärta – och blev positivt överraskad av hur mycket jag gillade boken.

Vad handlar Blått blod, rött hjärta om?

Henrik De la Gardie är Sveriges kronprins och det är något med hans perfekta utseende och självsäkra sätt som gör att stylisten Eva Blom vill skaka om honom. Första gången de ses vet Eva inte vem han är – bara att han är en dryg överklassgrabb – och därför tillåter hon sig att attraheras av honom trots allt. Om hon bara vetat från början… Men rätt som det är är hon insyltad i en romans med honom.

blått blod rött hjärta bok
På bilden ser du omslaget till Veronica Almers Blått blod, rött hjärta. Boken gavs ut av Seraf förlag 2021.

Både Eva och Henrik bär på tunga bagage, var och en på sitt sätt. Och dessa bagage gör att de inte vill inleda djupare förhållanden. Henrik är inte van att bli älskad för den har är och Eva har svikits när hon behövde stöd som mest. Hon har nämligen varit svårt sjuk och efter tillfrisknandet ägnat sig åt destruktiva beteenden. Båda två är självdestruktiva och det är i detta de möts och finner varandra.

Henrik vet dock inte om Evas sjukdomsbild och Eva har inga ambitioner att bli prinsessa, så trots att en innerlig vänskap växer fram mellan dem har de svårt att släppa garden inför varandra. Eftersom Henriks järnkvinna till mamma – drottningen av Sverige – ställt ultimatumet att han måste gifta sig inom ett år försvåras relationen. Han vill egentligen ha Eva men måste se sig om efter en annan prinsessa.

Vad tycker jag om Veronica Almers bok?  

Jag har inte läst så mycket inom svensk populärkultur, men de böcker jag har läst har alla varit ganska präglade av någon form av socialrealism. Veronica Almers Blått blod, rött hjärta är ingen typisk askungesaga och det är ett av skälen till att jag gillar boken så mycket.

I den möter jag nämligen två karaktärer som brottas med sig själva och som får kämpa på som sjutton. Med andra ord tycker jag boken är en mångbottnad royal romance med karaktärer som jag engagerar mig i. Ett stort plus är att Eva och Henrik är i 30-årsåldern och därmed inga tonåringar. De har helt enkelt hunnit med att märkas av livet, igen och igen.

Vidare tycker jag att Blått blod, rött hjärta har en mycket bra story och karaktärer, som med många andra verk som är utgivna av mindre svenska förlag är språket däremot inte alltid genomarbetat. Boken innehåller en del redaktionella missar, vilket jag tycker är synd. Det stör min läsupplevelse något.

Samtidigt förstår jag varför det blir så. Det här är förlag med små budgetar och där utgivarna är eldsjälar som säkerligen jobbar för en spottstyver. Jag är tacksam över deras insatser, för det gör den svenska litteraturvärlden väldigt mycket rikare på läsvärda böcker som Blått blod, rött hjärta.

Tänk att jag skulle få läsa en royal romance i en svensk miljö! Och sett till helheten är jag tjusad. Mer av detta, tack!

Kvällsskogen ger värkkroppen vila från sommartrycket

Sommaren ska vara den bästa tiden på året, en tid för återhämtning. För mig brukar årstiden ha motsatt effekt, och det stavas V-Ä-R-K. När värmeböljan sveper över Varberg blir jag snudd på utslagen. Det finns nog inte en lem som inte är svullen nu. Jag har fått knölar på händerna, fot- och knälederna är tröga och det är allmänt svårt att leva på som vanligt. Tyvärr. Jag behöver inte ha en lyxig sommar, bara en fungerande vardag. Men visst hade det varit skönt att kunna bege mig ut i solen i stället för att tillbringa dagarna inomhus.

smärtlindring i skogen

De sena kvällarna är lite av min frihetstid nu. Det är då jag passar på att gå mina dagliga steg. Jag går runt, runt i skogen. Luften känns så mycket bättre där, som om den är full av syre. Det kan räcka att kliva in i det gröna för att inflammationstrycket i kroppen ska lätta något. Konstigt, jag vet, men så är det för mig. Eftersom jag känner mig fortsatt stel och svullen i revbenen och skulderbladen har jag beställt hem ett par gåstavar. De verkar levereras i kväll, passande nog. Jag försöker undvika onda cirklar på grund av inaktivitet. Att röra på sig är viktigt.

Jag väljer magiskt tänkande framför meningslöshet

magiskt tänkande framför meningslöshet
magiskt tänkande framför meningslöshet

Man tänker att en sjukdom eller olycka är nog. Har man väl drabbats är risken minimal för ytterligare kriser, vad är oddsen, liksom? Men enligt min erfarenhet är det precis tvärtom. Eller det är åtminstone det motsatta som kan erfaras när livet igen och igen överraskar med nya motgångar. Och trots att man är vuxen ligger magiskt tänkande inte alls långt borta i sådana stunder, och kanske börjar man rentav tro att man är otursförföljd, som om man råkat ut för en förbannelse, eller att det finns ett ädelt syfte med lidandet. Att saker bara händer utan orsak är nästan svårare att acceptera, för det skulle göra det hela så jävla meningslöst.