historia

En dag med upplevelser på Världskulturmuseet i Göteborg

| Sandra Jönsson
mask utställning världskulturmuseet göteborg

I går var det dags att skolka från skrivlivet och bege mig till Världskulturmuseet i Göteborg. Jag hade bokat in mig på ett pysselevent för att göra mexikanska pappersblommor på de dödas dag och för att gå på guidad visning i utställningen om världens spel. En föreläsning om historien bakom och kulturen kring día de los muertos väntade också.

tåg från varberg till göteborg ankomst till centralstationen

Det här kom ganska spontant. Jag är i full färd med frilansjobb och tycker nog ändå att skrivande är det roligaste som finns för tillfället. Så trots att jag fick en ingivelse att jag skulle ta en paus för att åka till Världskulturmuseet tog det emot att sätta mig på tåget mellan Varberg och Göteborg, faktiskt. Men när jag väl kom i väg fick jag en fantastisk utflyktsdag.

Obligatorisk vandring uppför Göteborgs aveny

I sex års tid vandrade jag uppför Avenyn ett x antal gånger i veckan. Det var när jag studerade på bland annat Humanisten och Världskulturmuseet. Den långa Göteborgsavenyn är nog en av de bästa promenadplatserna jag vet, det är som att komma hem till alla mina intressen.

poseidon avenyn i göteborg
Poseidon fick sig en dusch. Hej, hej!

Jag saknar mina studier och min delvisa tillvaro i Göteborgs centrum. Jag hade tänkt hoppa av tåget redan i Mölndal och ta spårvagnen till Korsvägen. Avenyn lockade i stället. Inget Göteborgsbesök fulländas utan en promenad längs den!

Ankomst till gamla favoriten Världskulturmuseet

entré världskulturmuseet i göteborg

Jajamensan, jag har läst kurser på Världskulturmuseet. Det var när jag studerade socialantropologi, globala studier och det luddiga ämnet museion. Då som nu älskade jag att vistas i museilokalerna och att ta del av den enorma kunskapsbank som finns på museet. Det här är ett museum som tänker utanför boxen och utanförboxentänk ligger mig varmt om hjärtat. Till de dödas dags ära var entréplanet utsmyckat med mexikanska pappersvimplar och ett mexikanskt altare, en så kallad ofrenda.

Event med pyssel av mexikanska pappersblommor

pyssel mexikanska pappersblommor tagetes

Under höstlovsveckan samarbetar Världskulturmuseet med Mexikanska föreningen i Göteborg. Detta utmynnar i kreativa evenemang och upplevelser kring de dödas dag eller día de los muertos. Jag hade bokat in mig på ett pysselevent för att göra mexikanska pappersblommor, tagetes i silkespapper.

evenemang de dödas dag pyssel mexikansk blomma i silkespapper

Under en timme skapade jag blommor i papper och även om det var tungt på grund av värken i händerna var blommorna inte alls så svåra att göra som jag föreställt mig. Jag älskar sådana här evenemang och skulle vilja gå på fler. Det är så himla lyxigt att få sätta sig ner till framdukat pyssel och skapa en stund. Allt annat försvinner.

Guidad visning i utställningen om världens spel

föremål gammalt kalaha eller mancala världskulturmuseet

Näst på schemat: En guidad visning i den interaktiva utställningen om världens spel. Av tidigare erfarenhet är museiguiderna på Världskulturmuseet otroligt bra på det de gör, så att boka en visning kändes givet. Jag blev inte besviken. Gruppen fick en eldsjäl inom spelkultur till guide och han hade en så oerhört fin förmåga att kunna tala direkt till barnen. I blandade grupper är det viktigt att nå fram till samtliga åhörare och detta hade han sannerligen en talang för. Jag är fortfarande tagen. Så ett tips till barnfamiljer: Gå och lyssna på den guidade visningen.

arkeologi gammal egyptisk tärning 20 sidor

Museituren förde gruppen från Egyptens tidiga senet, vidare till schack- och kortspelens historia, bara för att fortsätta till mancala såsom kalaha, Monopols föregångare samt till förbjudna rollspel. För att inte tala om arkadspel från barndomens spelhallar! Nu gick jag ju solo, men om jag hade haft sällskap hade jag stannat på utställningen och provat på de interaktiva spelen som den har i massvis. I går var jag dock mer än nöjd med att få nörda ner mig i spelens historia runt om i världen och att få se något så coolt som en T20 (en tärning med 20 sidor) som kommer från det faraoniska Egypten.

Tematisk föreläsning om de dödas dag

Det redan lyckade besöket på Världskulturmuseet i Göteborg avrundades med en föreläsning om de dödas dag i Mexiko. Föreläsningen var med en religionshistoriker från Göteborgs universitet och, ursäkta, men för mig är sådana här evenemang porr för hjärnan. Att få lyssna på någon som är expert på sitt område ger mig sjukt mycket njutning eftersom det vidgar min värld. Jag har skrivit om mina lärdomar från föreläsningen i ett blogginlägg.

de dödas dag på världskulturmuseet i göteborg

Om jag ska sammanfatta föreläsningsinnehållet handlade det om hur de dödas dag vuxit fram ur en rad kulturer såsom aztekerna, de spanska erövrarna, hedendom, kristendom samt ur samtida populärkultur. Om jag tolkar det hela rätt är de dödas dag något av ett mischmasch av olika traditioner – men med en gemensam nämnare. Kärnan utgörs av en syn på att liv och död är två sidor av samma mynt. Genom att fira döden firas också livet.

Jag hade en så underbart upplevelserik dag på Världskulturmuseet i Göteborg, och i kväll väntar ett evenemang jag sett fram emot länge. Jag och Christoffer ska lyssna på Stefan Jonssons föreläsning om konst och demokrati på Komedianten i Varberg. Tummen upp för tillvaron!

5+ saker jag lärt mig om de dödas dag i Mexiko

| Sandra Jönsson

Världskulturmuseet i Göteborg har evenemang kring de dödas dag och i går begav jag mig till museet för att bland annat gå på en föreläsning med en religionshistoriker som är specialiserad på mexikansk lore. De dödas dag alternativt día de muertos eller día de los muertos fascinerar mig. Ändå vet jag lite om denna mexikanska högtid, som det inte heller är särskilt lätt att få ett helhetsgrepp om. Efter att ha lyssnat på föreläsningen och dessutom gjort egen research känner jag mig en aning klokare på ämnet. Här har du 5+ saker jag lärt mig om de dödas dag i Mexiko!

1. De dödas dag firas under flera dagar

De dödas dagar hade varit ett mer korrekt namn på högtiden och festivalen i Mexiko. Där firas högtiden nämligen under flera dagar i början på november. 1 respektive 2 november är de dödas dagar. På sina håll firas i upp till åtta dagar, om jag förstått religionshistorikern rätt.

de dödas dag på världskulturmuseet i göteborg
Detaljbild från Mexikanska föreningens ofrenda på Världskulturmuseet. Blogginlägget innehåller flera sådana bilder.

Somliga firar genom att bland annat ställa ut ett glas vatten till de avlidna. När vattnet i glaset dunstat kan man tolka det som att de döda druckit. Den första dagen, eller dagarna, firar man de avlidna barnen och de som är på väg att glömmas bort. Firandet blir sedan en åminnelse av de nära vuxna man förlorat. I högtiden finns även inslag av halloween (31 oktober).

2. I día de muertos blandas traditioner

Flera traditioner utgör grunden för de dödas dag. Det finns bland annat inslag av aztekernas, de spanska erövrarnas och de samtida amerikanernas kulturer. I aztekriket, som ju fanns i Mexiko innan spanjorerna kom, hade man ett cykliskt tänkande kring liv och död. Solen gick upp och ner, naturen dog och återupplevde.

För att bejaka och väcka livet dödsoffrade man människor. Liv och död hängde samman. Även i den spanska katolicismen bejakas livet genom döden. Vid spanjorernas erövring av Mexiko upphörde människooffren, Jesus hade trots allt redan gjort ett permanent offer genom korsfästelsen, men synen på död och återuppståndelse kunde fortleva.

Spanjorena tog med sig den medeltida kristna traditionen kring att ta med sig bröd och vin till gravarna under de första dagarna i november. Det här var ett slags allhelgonafirande som genom århundradena tagit sig olika uttryck. I stället för bröd och vin äter och dricker man i dag sirligt utsmyckade sockerskaller och en särskild chokladdryck, enligt en artikel.

3. Många av traditionerna är nya inslag

För att förstå uppkomsten av och kärnan i de dödas dag är det viktigt att ha med sig att liv och död är två sidor av samma mynt. Men det är också viktigt att förstå att firandet har sett olika ut genom olika tider och på olika platser i Mexiko. På en del orter har man knappt firat högtiden alls, utan börjat fira i takt med att världen fått upp ögonen för denna fantastiskt spännande ”inhemska” tradition.

fakta om de dödas dag i mexiko firande föreläsning

Med andra ord har de dödas dag blivit en turistmagnet, med personer som reser till exempelvis Mexiko city för att kunna titta på festivalen. USA har stått för ett hollywoodiserande och halloweeniserande av högtiden. Halloweenkläder, bus-eller-godis och James Bond-filmen Spectre från 2015 har påverkat firandet, som alltså består av många nya ”traditioner”. Det är därmed svårt att säga vad som är ett traditionellt firande eller inte, och det kanske inte heller är så viktigt att kunna säga vad som är vad.

Ett roligt tillägg till detta är att Mexiko city hade sin första ”traditionella” parad 2016, det vill säga året efter att James Bond-filmen hade målat upp en färgsprakande och säljande bild av firandet i staden.

4. Gränslöst mellan levande och döda

Det finns en del anglosaxiska och hedniska inslag i de dödas dag. Den mexikanska högtiden bör ändå inte blandas samman med halloween i USA. I den keltiska traditionen, som ju delvis ligger till grund för det moderna halloweenfirandet, trodde man att gränsen mellan de levande och döda suddas ut omkring den 31 oktober. Den mexikanska día de muertos bygger på en liknande tro, som teoretiskt möjliggör att de döda kan besöka de levande. 

mexikanska föreningen ofrenda världskulturmuseet

Själva kärnan i detta är vikten av att minnas den avlidna. Så länge personen finns kvar i våra minnen kan hen besöka oss. Att gå till, tända ljus och lägga blommor på gravar är därför ett vanligt inslag i firandet av de dödas dag. I Sverige har detta också blivit allt vanligare på senare år, och då sker det under allhelgonahelgen. Under gårdagens föreläsning lyftes att det sorgligaste nog ändå är en grav som ingen besöker. Ingen vill bli bortglömd.

5. De dödas dag hyllar främst livet

För att knyta an till det här om hur liv och död hänger samman är de dödas dag paradoxalt en hyllning till livet. Under firandet smyckas altare och platser med blommor, vimplar och ljus i vackra färger. På senare år har man börjat klä ut sig till skelettfigurer, vilket sannolikt är en flört med José Guadalupe Posadas populärs satiriska skelettryck som började dyka upp i början på 1900-talet. Dessa tryck har lagt grunden för de dödas dag-skelettens utseenden, har jag läst på flera håll.

föreläsning dia de los muertos

Med tanke på att högtiden firas med parad, musik, dans, mat och dryck är den i allra högsta grad en tillställning för de levande. Byarna och städerna fylls med regnbågsfärger – särskilt med färgglada tagetesblommor och pappersdekorationer – och man önskar varandra ”Feliz día de los Muertos”. Det här är alltså en glad högtid. I sorgen finns även glädjen och kärleken till alla som levt liksom till livet i sig självt.

Visste du det här om etymologin för ordet palats?

| Sandra Jönsson

När jag jobbade häromkvällen påmindes jag om ett kärt besök på Palatinen i Rom. Det blev i sig en trevlig påminnelse om etymologin för ordet palats. Eftersom jag arbetar med ord, ord hör till skribentens viktigaste redskap, funderar jag mycket på deras härkomst.

Ordet palats etymologi

Det intressanta med ordet palats etymologi är att den har en direkt koppling till Palatium eller Palatinen, en av Roms sju kullar. På denna kulle hade bland andra flera av de romerska kejsarfamiljerna sina residens under antiken. Numera är kullen en arkeologisk plats och ett museum.

Har inte ordet en längre historia än så? Jo, faktiskt. De romerska legenderna berättar att Palatinen i sin tur har fått sitt namn efter de första som bosatte sig på den, nämligen ett folk från den av Pallas grundade staden Pallantium.

Det är dock än troligare att ordet har en etruskisk härkomst, då etruskernas ord för himmel liknar en latinsk motsvarighet. Jämför latinets palate (palātum), som egentligen betyder munnens tak, med etruskiskans falad.

Vet du? Du kan läsa mer om detta på den engelska versionen av Wikipedia, fördjupa dig i ämnet via länken.

Betydelser av ordet

Vad betyder palats? Det här är ordet för en praktfull byggnad, nästan storslagnare än ett slott, som inte så sällan ligger i en stadsmiljö och bebos av en kunglighet eller aristokrat. För övrigt används ordet i många olika språk. Du har kanske sett och hört det engelska ordet palace?

Synonymer till palats

Orden slott, borg och möjligen residens ligger närmast ordet palats vad gäller synonymer på svenska. Du kan också använda ord i stil med en praktfull byggnad eller en storslagen byggnad. Tänk på att ett ord inte alltid kan ersätta ett annat när du vill åstadkomma den exakta nyansen.

Vill du beställa texter av mig?
kontakta@sandrasdagar.se

Jag är en frilansande content writer med fokus på SEO-texter och redaktionellt webbinnehåll. Mitt pris är 0,85 kronor exklusive moms per ord. Hör av dig för ett eventuellt samarbete!

Har människor en inneboende drivkraft att hjälpa varandra?

| Sandra Jönsson

En av de bästa sakerna med att studera idéhistoria på universitetet är att jag lär mig nya saker varje dag. Jag vill få nya perspektiv på politik och vetenskap, och då är detta ämne perfekt. På kursen har vi redan haft ett seminarium om flera politiska tänkare och ideologier på 1800-talet. Jag fastnade för en filosof jag aldrig hört talas om: Pjotr Kropotkin. Runt sekelskiftet 1800-1900 publicerades hans filosofiska text(er) Inbördes hjälp, som bjuder på ett annat perspektiv än vad man kanske annars hör folk prata om.

Det är ju nämligen inte alls ovanligt att många tänkare och icke-tänkare beskrivit, liksom beskriver, den mänskliga tillvaron som en kamp mellan olika samhällsgrupper. Enligt somliga har till och med kamper mellan grupper ansetts vara nödvändigt för samhällsutvecklingen. Men i Inbördes hjälp vänder Kropotkin på det hela och menar i stället att människan har en inneboende drivkraft att hjälpa.

Familjer, grannar och föreningar – människor söker sig till gemenskaper och stöttar i dessa varandra till välmående och överlevnad. Sedan går Kropotkin ett steg längre (och där är jag inte lika övertygad): Även utan stat och styre skulle människan må bra tack vare drivkraften att hjälpa varandra. Nu tror jag att gemensamma system och lagar kan vara något bra. Jag tror också att människan har mycket gott i sig och vill göra bra saker om hon bara får chansen.

Mycket av det klassiska och moderna politiska tänkandet utgår från konflikter som en drivande kraft, och visst pågår en rad strider mellan människor just nu. Det är dock långt från hela sanningen. Oavsett var man står ideologiskt kanske det inte är så dumt att påminna sig om att människor kan åstadkomma fantastiska saker tillsammans och att vi mest av allt behöver varandra, reflekterar jag.

Om du är nyfiken på de politiska idéernas historia kan jag å det varmaste rekommendera Pjotr Kropotkins Inbördes hjälp, som jag alltså har läst som kurslitteratur. Texten kan läsas gratis i en svensk översättning på Marxists.org.

Vad hjärtat aldrig glömmer – varning för gråtattacker!

| Sandra Jönsson

När jag skrev mina boktips inför Förintelsens minnesdag och mitt inlägg om judiskt motstånd under Förintelsen kom jag på att jag glömt berätta om Kelly Rimmers gripande roman Vad hjärtat aldrig glömmer. Jag läste boken någon gång i höstas och jag var så tagen att jag hade en och annan gråtattack under tiden. Läs flera gråtattacker! Jag som inte har så lätt till tårarna, liksom. Men där och då fanns det ingen hejd på dem.

Vad hjärtat aldrig glömmer är två parallella berättelser som vävs samman i en släkthistoria över tid och rum. Handlingen utspelar sig dels i nutidens USA, dels i andra världskrigets Polen. Den sönderstressade mamman Alice bestämmer sig för att hörsamma mormoderns innerliga önskan om att hon ska resa till den polska staden Trzebinia för att nysta i familjens förflutna.

vad hjärtat aldrig glömmer bok
På bilden ser du omslaget till Kelly Rimmers Vad hjärtat aldrig glömmer. Boken gavs ut av Louise Bäckelin förlag 2019.

Det har nämligen visat sig att mormodern undanhållit en del av sin livshistoria för resten av familjemedlemmarna. Mormodern Alina flydde undan Förintelsen och hamnande i USA, och detta med en man som Alice alltid trott varit hennes morfar. Men hennes biologiska morfar är i själva verket Tomasz, Alinas livs största kärlek och en läkare som plötsligt försvann under andra världskriget.

Vad hände med Tomasz? Alina måste få veta så att hon till slut kan få sin sista vila. Eftersom Alice och mormodern har ett alldeles särskilt band faller det alltså på henne att göra resan. Samtidigt brottas hon med egna problem. Det knakar i hennes och makens äktenskap, då maken stöter bort deras autistiske son och enbart fokuserar på den särbegåvade dottern.  Han flyr in i sitt forskarjobb och lämnar Alice själv med familjens utmaningar.

När Alice beger sig till Polen måste hon våga lita på att maken kan skärpa till sig och vara den far han behöver vara för allas skull. Det är inte lätt för henne, men snart uppslukas hon av mormoderns och morfaderns historia. Alina och Tomasz var barndomsvänner, och blev älskande. För att kunna vara tillsammans måste de varje dag göra tyst motstånd mot nazisterna och hitta vägar att överleva i en mördande värld.

Alices resa uppenbarar en berättelse om stort mod och stora förluster, som läsaren följer genom både Alices och Alinas ögon. Vad hjärtat aldrig glömmer av Kelly Rimmer griper tag och är omöjlig att lägga ifrån sig. Den här boken är i samma fantastiska klass som Kristin Hannahs Näktergalen och Kristin Harmels De bortglömda namnens bok.

Berättelser om judiskt motstånd under Förintelsen

| Sandra Jönsson
fota vissna blommor och lyssna på berättelser om judiskt motstånd

I går var den första soliga dagen på lääänge. Jag passade på att göra en kvartersfotografering, mer än så hann jag inte eftersom jag skulle i väg på middag och teater senare. Men ljus, så tacksamt! Det långvarigt gråa har försvårat fotostunderna och jag har väl tillfälligt gett upp dem, vilket jag kanske inte borde gjort i första taget.

Jag har lyssnat på mycket radio under veckan. Public service, vilken tillgång! Alltså, jag har lyssnat på Sveriges radios P1-program. Under gårdagens fotorunda hade jag exempelvis ett avsnitt av Vetenskapsradion Historia i öronen: ”Judiskt motstånd under Förintelsen”. I går var det ju Förintelsens minnesdag, så detta nya avsnitt kändes passande.

makrofoto frost i gräs

Motståndet under Förintelsen och andra världskriget är något som jag fascinerats av i flera år. På senare år har det nämligen kommit hur många skönlitterära böcker som helst om kvinnors vardag och kamp under 1930- och 1940-talen.

Tack vare läsningen av dessa böcker – exempelvis Kelly Rimmers Vad hjärtat aldrig glömmer, Kristin Hannahs Näktergalen och Kristin Harmels De bortglömda namnens bok – har jag insett hur mångsidigt motståndet varit. Skönlitteraturen kan ge fantastiska inblickar i människors liv. Men även historiska studier kan ge en djupare bild av just historien. Det är därför som jag blev så tagen av radioavsnittet ”Judiskt motstånd under Förintelsen”.

makrofoto detalj av frökapsel

I avsnittet berättar Kenneth Hermele om det mod som krävdes för de mest vardagliga motståndshandlingar och hur utbredda dessa var, trots att dödliga bestraffningar hängde över som ett ständigt hot. En liten motståndshandling, som att sjunga en sång eller hjälpa en vän, kunde bestraffas tiofalt av nazisterna.

Ändå valde två unga kvinnor att ta av sig sina davidsstjärnor, klä upp sig och gå på dans en kväll, bara för att få leva som vanligt. Ändå upprättades ett hemligt judiskt arkiv i Warszawa, spelades satiriska teaterföreställningar och smugglades mat. Ja, och ändå sköt en mystisk danserska ihjäl en nazist i ett av koncentrationslägren.

lyssna på radio om judarnas motstånd under andra världskriget och samtidigt fotografera vissna löv

Kenneth Hermele har skrivit en faktabok om det judiska motståndet. Den ska jag läsa. Har satt upp mig i kö på biblioteket. Det var en lång bibliotekskö, så vi får se när läsningen blir av. Till dess kommer jag nog ha hunnit läsa ut Victor Klemperers dagboksanteckningar från Förintelsen, ett mastodontiskt verk på tusen sidor som också vittnar om motståndets många uttryck.

3 böcker som ger oss viktiga perspektiv på Förintelsen

| Sandra Jönsson

27 januari i dag. Det är Förintelsens minnesdag. Den 27 januari 1945 befriades förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Trots att det gått så många år sedan andra världskrigets grymheter känns de ändå nära och svårbegripliga. Ja, Förintelsen, som började i Nazityskland 1933, känns ofattbar. Vad driver människor att åsamka andra människor så mycket skada?

Det ofattliga i händelsen är en existentiell fråga för mig. Eftersom jag gärna djupdyker i det existentiella påbörjade jag för ganska länge sedan ett eget litet studieprojekt, som bland annat innebär att jag läser filosofiska och sociologiska böcker av människor som själva upplevt Förintelsen på nära håll.

Jag syftar på Hannah Arendts, Zygmunt Baumans samt Victor Klemperers verk, samtliga författarna var stora tänkare med judisk anknytning. Någon gång kommer jag skriva mer djupgående guider till tänkarnas verk. Här nöjer jag mig dock med att lyfta fram tre korta boktips i hopp om att fler ska få upp ögonen för hur vanliga människor drogs med i Förintelsen och utan att blinka deltog i en hathysteri utan dess like.

3 böcker för viktiga perspektiv på Förintelsen

Nedanför följer alltså de tre boktipsen för viktiga perspektiv på Förintelsen – läs dem alla:

1. Den banala ondskan av Hannah Arendt

Med utgångspunkt i en israelisk rättegång 1960 skriver filosofen Hannah Arendt fram sitt perspektiv på ”den banala ondskan”. Förintelsen var en fruktansvärd händelse som möjliggjordes av att helt vanliga, likgiltiga människor egentligen bara gjorde det de blev tillsagda att göra. De hade varken ett ont uppsåt eller förstod vilka konsekvenser agerandet skulle få för miljontals offer.

den banala ondskan bok
På bilden ser du omslaget till Hannah Arendts Den banala ondskan. Boken gavs ut av Daidalos 2013.

Boken Den banala ondskan har undertiteln Eichmann i Jerusalem och handlar om när just SS-officeren Adolf Eichmann skulle ställas till svars för sina handlingar. Arendt tolkar Eichmann som en av de vanliga, likgiltiga människorna som inte hade något direkt att vinna på Förintelsen, vilket inte stämmer. Men resonemanget kring hur meningslösa människors ondskefulla handlingar är är ändå relevant för att förstå den historiska händelsen.

2. Auschwitz och det moderna samhället av Zygmunt Bauman

Utan att ha läst böckerna från början till slut – ännu – skulle jag mena att sociologen Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället utvecklar Arendts resonemang om banaliteten i den ondska som människorna i Nazityskland visade prov på. Han menar att Förintelsen möjliggjordes av en rationell social ingenjörskonst, där människoliv inte var mer än siffror i ett byråkratiskt system.

auschwitz och det moderna samhället bok
På bilden ser du omslaget till Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället. Boken gavs ut av Daidalos 1994.

Som jag redan nämnt i det första boktipset var det helt vanliga människor som skrev under helt vanliga människors dödsdomar. Att människor representerades av siffror och att systemet dessutom utgjordes av ett virrvarr av myndigheter, kontor och tjänstemän ledde till att judarnas lidande kändes avlägset. Till och med för de som verkställde deporteringarna till Auschwitz. Det byråkratiska systemet var för att sammanfatta det hela en effektiv mördarmaskin.

Under dessa förutsättningar vara alla tjänstemän lika skyldiga som oskyldiga och vice versa, vilket i sig är problematiskt.

3. Tredje rikets språk av Victor Klemperer

Litteraturvetaren Victor Klemperer skrev dagbok om Förintelsen och andra världskriget. Hans ögonvittnesskildring från 1933 till 1945 är unik i sitt slag och ger en inblick i de avgörande åren som ingen annanstans. Nej, inte ens Anne Franks dagbok är lika omfattande (och den är för övrigt redigerad av Franks äldre manliga släkting som tyckte att vissa av de saker hon skrev var opassande).

tredje rikets språk bok
På bilden ser du omslaget till Victor Klemperers Tredje rikets språk. Boken gavs ut av Glänta Produktion 2020.

I verket Tredje rikets språk utvecklar Klemperer iakttagelserna till ett djupare perspektiv på hur nazisternas retorik till slut kom att påverka samhället och vardagen i stort. Det handlar om små, små lögner, gränser som flyttas fram lite i taget och hur människor till slut börjar ta lögnerna för sanningar och inte längre reagerar över det som tidigare ansetts vara moraliskt fel, som en hatisk retorik och hatiska handlingar.

Den banala ondskan, Auschwitz och det moderna samhället samt Tredje rikets språk är även viktig läsning för att förstå dagens samhälle(n). Historien förefaller upprepa sig igen och igen. Med tanke på allt det lidande Förintelsen och andra världskriget medförde kan jag tycka det är märkligt att vi inte vet, eller snarare agerar, bättre i dag. Förhoppningsvis kan boktipsen i detta blogginlägg ge lite nya perspektiv och verktyg för att skapa en mjukare värld!

Yttrandefriheten är livsviktig – och så här används den

sandras dagar visningsbild för allmänna ämnen
| Sandra Jönsson

Yttrandefriheten är en av demokratins grundstenar, runt om i världen dör människor för sin rätt att yttra sig om bland annat samhället. Jag reflekterar att yttrandefrihet är på liv och död, livsviktigt. Och kanske blir jag mörkrädd för hur somliga väljer att använda den. Man använder en av de mest grundläggande rättigheterna i svensk lag till att sprida hat, till att göra nazistmarscher, koranbränningar och så vidare.

I vilka samhällen anordnar man bokbål, förresten? Jo, i totalitära samhällen där yttrandefriheten är förbjuden. Typ i verklighetens Nazityskland, eller i en av litteraturvärldens mest dystopiska visioner: Ray Bradburys Fahrenheit 451.

Men i yttrandefrihetens namn väljer man alltså att bränna en symboliskt viktig bok för massor av (oskyldiga) människor för att demonstrera sin rätt. Samtidigt vill man radera andra människors rätt att tycka, tänka och tro, för det är ändå detta ett bokbål innebär. Var finns logiken? Sverige anno 2023, jajamensan! Trodde för ett tag att jag befann mig på 1930-talet. Det händer lite då och då, att jag liksom förväxlar decennierna med tanke på den politiska tillbakagången i landet.

Jag ställer mig inte frågande till rätten att få uttrycka sin åsikt oavsett hur j*vla dum den är och hur j*vla dumt man gör det, bara till varför man väljer att använda något så värdefullt som yttrandefriheten till hat och hets. Med den fantastiska yttranderätten följer också ett stort ansvar, som med alla rättigheter.

Nej, jag har inte riktigt fått händelserna i Sverige att gå ihop de senaste dagarna. Därför tänkte jag att jag kunde vända mig till ett av min favoritradioprogram, nämligen Filosofiska rummet i P1. Där tänks och sägs det många kloka saker, så även om yttrandefrihet och hur den brukas. Det spelar ingen roll om man är röd, blå, brun eller grön, följande Filosofiska rummet-avsnitt kan ge perspektiv på sådant som jag tror att många av oss brottas med för tillfället:

Ett kärt återseende i Lisa Kleypas Väninnornas jul

| Sandra Jönsson

Lisa Kleypas romantiska bokserie Väninnor gav mig läsglädje i somras. Det spelar ingen roll hur fåniga böckerna är, jag älskar dem i alla fall. Åtminstone var det detta som jag konstaterade i en bokrecension från 2022. Julen 2022 läste jag en fristående fortsättning på serien, nämligen Väninnornas jul. Jag skulle placera boken i facket kortroman. Den är inte längre än 200 sidor, vilket kan jämföras med de övriga böckernas 300+ sidor.

Faktiskt märks det att Väninnornas jul är avsevärt kortare än de resterande delarna. Hur då? Jo, för att berättelsen är ganska snabb i tempot, utan en massa fördjupningar och förvecklingar. Samtidigt har man som läsare med sig en hel del kännedom och stämning från de tidigare böckerna i serien. Denna lilla julberättelse blir därmed en del av Lisa Kleypas 1800-talsvärldsbygge, där berättelserna går in och ut i varandra i en charmig helhet.

väninnornas jul bok
På bilden ser du omslaget till Lisa Kleypas romantiska julbok Väninnornas jul. Boken gavs ut av Polaris 2022.

En jul någon gång i mitten på 1800-talet besöker Rafe Bowman systerns och svågerns grevegods på den engelska landsbygden. Han har rest hela vägen från USA i hopp om att finna en engelsk brud. Natalie verkar vara den perfekta bruden. Men hon är så perfekt att Rafe, som är allt annat än polerad, befarar att hon inte vill ha honom. Han behöver inte oroa sig! De fyra väninnorna, inklusive hans bägge systrar, kliver in som stöd.

Rafe får sig en rejäl omgång i vett och etikett. Medan han förbereder sig för sitt livs frieri inser han att han vill ha någon annan. Det är inte Natalie som får hans hjärta att slå, nej, det är hennes fattiga släkting och sällskapsdam Hannah Appleton som gör honom kär och galen. Vad är det som får honom att tveka? Hans kinkiga föräldrars förhoppningar om att han ska gifta in sig i den engelska adeln. När det verkar som hopplösast kommer väninnorna åter till räddning.

Älskar jag Lisa Kleypas bokserie lika mycket nu, då? Ja, det gör jag. Författaren har öppnat en mysig värld för mig och det är ovärderligt. Med detta skrivet fann jag Väninnornas jul vara ett mycket kärt återseende.

Någon gång får det bli de ikoniska sevärdheterna i Toscana

| Sandra Jönsson
italien inspiration
resa till toscana

Gårdagskvällen ägnade jag åt att titta på filmen Under Toscanas sol och att försöka måla solrosor, inspirerad som jag blev av de oändliga solrosfälten i Toscana. Denna plats har funnits i mina tankar ända sedan jag första gången såg filmen i fråga.

En väldans massa år har gått, trots det har jag inte besökt just denna region i Italien. Men jag tror faktiskt det kommer bli av.

solrosor toscana
Målning av flytande tusch och akvarell. Linjerna har gjorts med blompinne, bara för att det är så kul!

Nu är det dock inte coronakrisen som håller eventuella resor till Toscana tillbaka, utan inflationskrisen. Jag förväntar mig typ ekonomiskt karga företagsår och en italienresa är kanske, och tyvärr, inte prio ett när fokus ställs mot överlevnad. Vi får se!

I vilket fall skulle jag väldigt, väldigt gärna vilja besöka Toscana inom en relativt snar framtid. Och jag skulle vilja uppleva flera olika städer och sevärdheter i regionen. Det här är ju ändå platsen för renässansens hjärta Florens och Pisas lutande torn!

Skumpa runt på lantvägar i Toscana

Det är lite lustigt hur just en lantväg återkommer i bilder av och filmer om Toscana. Jag tänker på den ikoniska vägen som slingrar sig bland kullar och cypresser, oftast under gyllene timmen så att de vidsträckta fälten skimrar extra mycket i grönt och guld.

Den här scenen markerar även början på resan i Under Toscanas sol och utmynnar i en rad pittoreska scenerier, må det vara på landet eller i en medeltidsstad. Se denna film för reseinspiration! 

Spontant bosätter sig huvudkaraktären på Toscanas landsbygd, och ja, jag vill också skumpa runt i en buss på bygden. Jag tycker den verkar vara så himla vacker. Kullarna, fälten och de gamla byarna skulle garanterat trollbinda mig.

Var finns då den ikoniska vägen? I Val d’Orcia utanför Siena. Tänk dig en dagsvandring här! Eller en konstkurs. Ja, eller en skrivkurs! Wow.

Förundras i renässansstaden Florens

Under Toscanas sol skildrar inte så mycket av de toscanska städerna, det skulle väl i så fall vara glimtar av Cortona och Siena, möjligen. Eller definitivt av Cortona, för när jag tänker närmare på det skrivs faktiskt Cortona ut i början av filmen. Antagligen är det här huvudkaraktären köper sitt hus.

Städerna i Toscana skulle jag alltså vilja besöka, och kanske allra helst Florens. Varför då? Jo, för Florens är nämligen renässansens födelsestad. Under 1300-, 1400- och 1500-talen bodde rika släkter, exempelvis Medici, i staden. De hade så mycket pengar att de kunde investera i vackra konstverk.

böcker om florens i toscana
Lite historisk bokinspiration i form av Familjen Medici: Det vackra folket, Medici: Magnifika miljardärer och mördande mecenater i renässansens Florens samt av Fursten.

Släkterna kunde bland annat ägna sig åt ekonomi, politik och kultur. I och med detta började det intellektuella och kulturella livet blomstra i Florens. Det byggdes pampiga hus, målades vackra konstverk och skrevs numera världskänd litteratur. Kanske känner du till Niccolò Machiavellis klassiska bok Fursten? Machiavelli var florentinare.

Sevärdheter i Florens

Renässansens prakt lever kvar i dagens Florens, och jag antar det är därför jag så gärna vill besöka staden. Världens tredje största kyrka (?) finns här, Santa Maria del Fiore som byggdes på 1400-talet. Den har vackra kupoler. På nästan varje stadsbild av Florens skjuter den största av kyrkokupolerna upp i landskapet.

bottecelli venus födelse
Känner du igen tavlan? Det här är Sandro Botticellis La nascita di Venere, eller Venus födelse, från cirka 1486. Uffizigalleriet i Florens är tavlans hemvist.

Sedan är det konstmuseerna, exempelvis Uffizi som ställer ut konst av renässansguruerna Botticelli och Michelangelo. Hur gärna hade jag inte velat se Botticellis Venus födelse irl!? Medici-palatset Palazzo Pitti är också ett sandra-måste. Men kanske mest av allt hade jag nog velat strosa runt i, vad jag föreställer mig, de gamla, fina gränderna.

Uppleva Lutande tornet i Pisa

Lutande tornet i Pisa är en annan ikonisk sevärdhet i just Toscana. Jag vet inte hur stor behållning jag hade haft av att besöka sevärdheten, ändå är det en sådan grej jag har velat uppleva sedan barnsben. Kan det kombineras med andra Toscana-upplevelser, så varför inte?

Pisa är en stad i Toscana och i denna finns alltså ett lutande torn. Det är ett klocktorn som började byggas på 1100-talet och som färdigställdes på 1300-talet. Att tornet har kommit att luta har att göra med att man missbedömde underlaget, som är mjukt och lerigt. Då och då görs projekt för att stabilisera tornet, så att det klarar stå ännu fler år.

Hoppas jag kommer få uppleva Lutande tornet i Pisa innan det rasar samman!

Titta på film för reseinspiration

Film, liksom böcker, är bra sätt att få reseinspiration. Det är ju exempelvis Under Toscanas sol som fått mig att drömma om en resa till Toscana. Ibland räcker det att drömma sig bort, ibland blir drömmarna verklighet. För att återkoppla till inledningen tror jag faktiskt att Toscana är ett av de resmål jag kommer göra slag i, frågan är bara när.

solros akvarell
En dröm är att kunna resa till inspirerande platser som Toscana för att skriva om, fota och måla av det jag upplever.

Brukar du bli inspirerad av film?

Kuslig stämning under mörkervandring på Varbergs fästning

| Sandra Jönsson

Även i min vildaste fantasi är det svårt att föreställa mig Varbergs fästning i mörkret. Jag menar under en mörk och blåsig höstkväll, med bara månen och stjärnorna som sällskap. Nu har jag ju varit där under mörka kvällar och har därför fått känna på den mycket speciella stämningen som uppstår vid de gamla byggnaderna och vallarna. Senast var i går, när jag och Christoffer var på en mörkervandring på Fästningen.

Mörkervandring med spökhistorier för vuxna

Under de senaste årens halloweentider har Varbergs fästning haft en mörkervandring, som innebär en guidad tur i kvällsmörkret. Medan Fästningens vrår utforskas i grupp berättar guiden spökhistorier för vuxna, och ja, i den miljön kan ju vilken spökhistoria som helst bli ryslig. Men nu råkar det också vara så att museiguiden som håller i vandringen är en fenomenal berättare, så när hon berättar om platsens egna spöken eller om de dödas julotta kan man inte vara annat än tagen.

Nödvändiga skyddsåtgärder mot farliga väsen

Inför mörkervandringen samlades deltagarna på den kvällsmörka borggården. På riktigt, det var MÖRKT! Vi möttes upp av guiden. Hon bar på en lykta med flackande ljus och så höll hon i spännande saker. Hon höll exempelvis i en dillkvist, som hon sedan delade i mindre delar och gav till oss andra. Dill ska skydda mot spöken och oknytt, med andra ord mot väsen. Senapsfrön och eldstål hade hon också med sig, absolut nödvändiga skyddsåtgärder inför otäcka möten. Stämningen sattes med en gång – och inte helt utan glimten i ögat.

Mörka berättelser ur Fästningens historia

Varbergs fästning har funnits i hundratals år, och det är klart att många händelser utspelat sig där. Under mörkervandringen berättades det om Fästningens tid som militäranläggning och som fängelse. Platsen har förstås alltid fyllt många olika funktioner, men soldater och fångar har alltså varit en del av historien. Både pustar av kryddat vin och dimma kom emot oss medan vi lyssnade på historier om soldaterna som stupade bara någon vecka efter att de varit på Fästningen och om fångarna som avrättades utan nåd.

mörkervandring på varbergs fästning
Typ sista lyktstolpen innan det bokstavligen blev nattsvart.

Finns det några spöken på Varbergs fästning, då? Nja, kanske. Guiden berättade om tidigare besökares spökupplevelser på fästningsområdet. Somliga menar att de sett en 1600-talssoldat vid det som kallas Kockenburg, andra har förnummit en stark vånda nere i fängelsehålorna och i samband med detta känt av gestalter. Med tanke på hur många som sannolikt led i fängelserna kan man ju tänka sig att en och annan negativ energi dröjer sig kvar… Eller?

Jag går i gång på sådana här saker, och i en av de mörka, fuktiga och dimmiga fängelsehålorna lyckades jag arbeta upp en rejäl spökstämning. Ha!

Unik möjlighet att få uppleva Varbergs fästning

Jag har varit på mörkervandringen en gång tidigare. Det är flera år sedan nu. Man får nästan hugga i biljetterna, för de är så eftertraktade. Evenemanget fullbokas varje år, och jag förstår varför. Det här är en unik möjlighet att få uppleva Varbergs fästning kvällstid. Annars brukar besöken ske under dagtid.

Fästningen är inte densamma i mörkret. Den blir liksom ogästvänligare, och på sätt och vis kan jag känna med människorna som bott däruppe förr i tiden. Samtidigt är det också mäktigt att blicka ut över det mörka havet. Inte att undra på att spökhistorier om strandvaskare varit så vanliga i svensk folktro!

Under halloween har jag även varit på Fästningens gömda väsen, då med mitt äldsta syskonbarn. Varbergs fästning anordnar mycket kul, ta en titt på deras evenemang via denna länk. Och du, om du någon halloween framöver får chans att gå på en mörkervandring så gör det!

Expedition Kanchenjunga – en spökhistoria om bergsbestigning

| Sandra Jönsson

Det finns många skäl till att till Michelle Pavers roman Expedition Kanchenjunga är en av de bästa spökhistorier jag läst. Miljön där handlingen utspelar sig är ett genialiskt drag. Vad om inte en bergstopp i Himalaya kan ge en stark känsla av isolering?

Som bekant kan bergsbestigning ge upphov till höjdsjuka, och när gränsen mellan verklighet och villfarelser suddas uppstår kuslig berättarmagi. Paver har så klart inspirerats av detta.

1935 ska en grupp erfarna bergsklättrare ta sig an det dödliga berget Kanchenjunga. Några decennier tidigare förolyckades nästan ett helt bergsbestigningssällskap på berget, men detta hindrar inte en ny expedition dit.

expedition kanchenjunga bok
På bilden ser du omslaget till Michelle Pavers Expedition Kanchenjunga. Boken gavs ut av Semic 2016.

Det här ska bli en människans, en kulturens, seger över naturen. Paver väver in den tidens koloniala syn på människa och natur i berättelsen. Därför får Expedition Kanchenjunga ytterligare en dimension, som också kan kännas igen i författarens andra skräckromaner Evig natt och Skräcken på Wakenhyrst.

Men frågan är om det inte återigen är berget som besegrar klättrarna. Kanchenjunga har en säregen skönhet, där det tornar upp sig över bergsklättrarna känns det dock som ett eget skrämmande väsen.

Sherpafolket, som guidar bergsklättrarna uppför berget, blir alltmer vidskepliga ju längre färden fortsätter. Och på de höga höjderna är det som att vålnaderna från den förra expeditionen hemsöker dem som är dåraktiga nog att försöka igen.

Med Expedition Kanchenjunga har Michelle Paver skrivit en otroligt stämningsfull spökbok, som innehåller alla de ingredienser jag tycker är viktiga i en spökhistoria. Kanske än viktigast är hur miljön blir en betydande gestaltning för skräcken som smyger sig på hos karaktärerna, och då kan inte jag heller värja mig för våndan.