Någon gång får det bli de ikoniska sevärdheterna i Toscana

italien inspiration
resa till toscana

Gårdagskvällen ägnade jag åt att titta på filmen Under Toscanas sol och att försöka måla solrosor, inspirerad som jag blev av de oändliga solrosfälten i Toscana. Denna plats har funnits i mina tankar ända sedan jag första gången såg filmen i fråga.

En väldans massa år har gått, trots det har jag inte besökt just denna region i Italien. Men jag tror faktiskt det kommer bli av.

solrosor toscana
Målning av flytande tusch och akvarell. Linjerna har gjorts med blompinne, bara för att det är så kul!

Nu är det dock inte coronakrisen som håller eventuella resor till Toscana tillbaka, utan inflationskrisen. Jag förväntar mig typ ekonomiskt karga företagsår och en italienresa är kanske, och tyvärr, inte prio ett när fokus ställs mot överlevnad. Vi får se!

I vilket fall skulle jag väldigt, väldigt gärna vilja besöka Toscana inom en relativt snar framtid. Och jag skulle vilja uppleva flera olika städer och sevärdheter i regionen. Det här är ju ändå platsen för renässansens hjärta Florens och Pisas lutande torn!

Skumpa runt på lantvägar i Toscana

Det är lite lustigt hur just en lantväg återkommer i bilder av och filmer om Toscana. Jag tänker på den ikoniska vägen som slingrar sig bland kullar och cypresser, oftast under gyllene timmen så att de vidsträckta fälten skimrar extra mycket i grönt och guld.

Den här scenen markerar även början på resan i Under Toscanas sol och utmynnar i en rad pittoreska scenerier, må det vara på landet eller i en medeltidsstad. Se denna film för reseinspiration! 

Spontant bosätter sig huvudkaraktären på Toscanas landsbygd, och ja, jag vill också skumpa runt i en buss på bygden. Jag tycker den verkar vara så himla vacker. Kullarna, fälten och de gamla byarna skulle garanterat trollbinda mig.

Var finns då den ikoniska vägen? I Val d’Orcia utanför Siena. Tänk dig en dagsvandring här! Eller en konstkurs. Ja, eller en skrivkurs! Wow.

Förundras i renässansstaden Florens

Under Toscanas sol skildrar inte så mycket av de toscanska städerna, det skulle väl i så fall vara glimtar av Cortona och Siena, möjligen. Eller definitivt av Cortona, för när jag tänker närmare på det skrivs faktiskt Cortona ut i början av filmen. Antagligen är det här huvudkaraktären köper sitt hus.

Städerna i Toscana skulle jag alltså vilja besöka, och kanske allra helst Florens. Varför då? Jo, för Florens är nämligen renässansens födelsestad. Under 1300-, 1400- och 1500-talen bodde rika släkter, exempelvis Medici, i staden. De hade så mycket pengar att de kunde investera i vackra konstverk.

böcker om florens i toscana
Lite historisk bokinspiration i form av Familjen Medici: Det vackra folket, Medici: Magnifika miljardärer och mördande mecenater i renässansens Florens samt av Fursten.

Släkterna kunde bland annat ägna sig åt ekonomi, politik och kultur. I och med detta började det intellektuella och kulturella livet blomstra i Florens. Det byggdes pampiga hus, målades vackra konstverk och skrevs numera världskänd litteratur. Kanske känner du till Niccolò Machiavellis klassiska bok Fursten? Machiavelli var florentinare.

Sevärdheter i Florens

Renässansens prakt lever kvar i dagens Florens, och jag antar det är därför jag så gärna vill besöka staden. Världens tredje största kyrka (?) finns här, Santa Maria del Fiore som byggdes på 1400-talet. Den har vackra kupoler. På nästan varje stadsbild av Florens skjuter den största av kyrkokupolerna upp i landskapet.

bottecelli venus födelse
Känner du igen tavlan? Det här är Sandro Botticellis La nascita di Venere, eller Venus födelse, från cirka 1486. Uffizigalleriet i Florens är tavlans hemvist.

Sedan är det konstmuseerna, exempelvis Uffizi som ställer ut konst av renässansguruerna Botticelli och Michelangelo. Hur gärna hade jag inte velat se Botticellis Venus födelse irl!? Medici-palatset Palazzo Pitti är också ett sandra-måste. Men kanske mest av allt hade jag nog velat strosa runt i, vad jag föreställer mig, de gamla, fina gränderna.

Uppleva Lutande tornet i Pisa

Lutande tornet i Pisa är en annan ikonisk sevärdhet i just Toscana. Jag vet inte hur stor behållning jag hade haft av att besöka sevärdheten, ändå är det en sådan grej jag har velat uppleva sedan barnsben. Kan det kombineras med andra Toscana-upplevelser, så varför inte?

Pisa är en stad i Toscana och i denna finns alltså ett lutande torn. Det är ett klocktorn som började byggas på 1100-talet och som färdigställdes på 1300-talet. Att tornet har kommit att luta har att göra med att man missbedömde underlaget, som är mjukt och lerigt. Då och då görs projekt för att stabilisera tornet, så att det klarar stå ännu fler år.

Hoppas jag kommer få uppleva Lutande tornet i Pisa innan det rasar samman!

Titta på film för reseinspiration

Film, liksom böcker, är bra sätt att få reseinspiration. Det är ju exempelvis Under Toscanas sol som fått mig att drömma om en resa till Toscana. Ibland räcker det att drömma sig bort, ibland blir drömmarna verklighet. För att återkoppla till inledningen tror jag faktiskt att Toscana är ett av de resmål jag kommer göra slag i, frågan är bara när.

solros akvarell
En dröm är att kunna resa till inspirerande platser som Toscana för att skriva om, fota och måla av det jag upplever.

Brukar du bli inspirerad av film?

Kuslig stämning under mörkervandring på Varbergs fästning

Även i min vildaste fantasi är det svårt att föreställa mig Varbergs fästning i mörkret. Jag menar under en mörk och blåsig höstkväll, med bara månen och stjärnorna som sällskap. Nu har jag ju varit där under mörka kvällar och har därför fått känna på den mycket speciella stämningen som uppstår vid de gamla byggnaderna och vallarna. Senast var i går, när jag och Christoffer var på en mörkervandring på Fästningen.

Mörkervandring med spökhistorier för vuxna

Under de senaste årens halloweentider har Varbergs fästning haft en mörkervandring, som innebär en guidad tur i kvällsmörkret. Medan Fästningens vrår utforskas i grupp berättar guiden spökhistorier för vuxna, och ja, i den miljön kan ju vilken spökhistoria som helst bli ryslig. Men nu råkar det också vara så att museiguiden som håller i vandringen är en fenomenal berättare, så när hon berättar om platsens egna spöken eller om de dödas julotta kan man inte vara annat än tagen.

Nödvändiga skyddsåtgärder mot farliga väsen

Inför mörkervandringen samlades deltagarna på den kvällsmörka borggården. På riktigt, det var MÖRKT! Vi möttes upp av guiden. Hon bar på en lykta med flackande ljus och så höll hon i spännande saker. Hon höll exempelvis i en dillkvist, som hon sedan delade i mindre delar och gav till oss andra. Dill ska skydda mot spöken och oknytt, med andra ord mot väsen. Senapsfrön och eldstål hade hon också med sig, absolut nödvändiga skyddsåtgärder inför otäcka möten. Stämningen sattes med en gång – och inte helt utan glimten i ögat.

Mörka berättelser ur Fästningens historia

Varbergs fästning har funnits i hundratals år, och det är klart att många händelser utspelat sig där. Under mörkervandringen berättades det om Fästningens tid som militäranläggning och som fängelse. Platsen har förstås alltid fyllt många olika funktioner, men soldater och fångar har alltså varit en del av historien. Både pustar av kryddat vin och dimma kom emot oss medan vi lyssnade på historier om soldaterna som stupade bara någon vecka efter att de varit på Fästningen och om fångarna som avrättades utan nåd.

mörkervandring på varbergs fästning
Typ sista lyktstolpen innan det bokstavligen blev nattsvart.

Finns det några spöken på Varbergs fästning, då? Nja, kanske. Guiden berättade om tidigare besökares spökupplevelser på fästningsområdet. Somliga menar att de sett en 1600-talssoldat vid det som kallas Kockenburg, andra har förnummit en stark vånda nere i fängelsehålorna och i samband med detta känt av gestalter. Med tanke på hur många som sannolikt led i fängelserna kan man ju tänka sig att en och annan negativ energi dröjer sig kvar… Eller?

Jag går i gång på sådana här saker, och i en av de mörka, fuktiga och dimmiga fängelsehålorna lyckades jag arbeta upp en rejäl spökstämning. Ha!

Unik möjlighet att få uppleva Varbergs fästning

Jag har varit på mörkervandringen en gång tidigare. Det är flera år sedan nu. Man får nästan hugga i biljetterna, för de är så eftertraktade. Evenemanget fullbokas varje år, och jag förstår varför. Det här är en unik möjlighet att få uppleva Varbergs fästning kvällstid. Annars brukar besöken ske under dagtid.

Fästningen är inte densamma i mörkret. Den blir liksom ogästvänligare, och på sätt och vis kan jag känna med människorna som bott däruppe förr i tiden. Samtidigt är det också mäktigt att blicka ut över det mörka havet. Inte att undra på att spökhistorier om strandvaskare varit så vanliga i svensk folktro!

Under halloween har jag även varit på Fästningens gömda väsen, då med mitt äldsta syskonbarn. Varbergs fästning anordnar mycket kul, ta en titt på deras evenemang via denna länk. Och du, om du någon halloween framöver får chans att gå på en mörkervandring så gör det!

Expedition Kanchenjunga – en spökhistoria om bergsbestigning

Det finns många skäl till att till Michelle Pavers roman Expedition Kanchenjunga är en av de bästa spökhistorier jag läst. Miljön där handlingen utspelar sig är ett genialiskt drag. Vad om inte en bergstopp i Himalaya kan ge en stark känsla av isolering?

Som bekant kan bergsbestigning ge upphov till höjdsjuka, och när gränsen mellan verklighet och villfarelser suddas uppstår kuslig berättarmagi. Paver har så klart inspirerats av detta.

1935 ska en grupp erfarna bergsklättrare ta sig an det dödliga berget Kanchenjunga. Några decennier tidigare förolyckades nästan ett helt bergsbestigningssällskap på berget, men detta hindrar inte en ny expedition dit.

expedition kanchenjunga bok
På bilden ser du omslaget till Michelle Pavers Expedition Kanchenjunga. Boken gavs ut av Semic 2016.

Det här ska bli en människans, en kulturens, seger över naturen. Paver väver in den tidens koloniala syn på människa och natur i berättelsen. Därför får Expedition Kanchenjunga ytterligare en dimension, som också kan kännas igen i författarens andra skräckromaner Evig natt och Skräcken på Wakenhyrst.

Men frågan är om det inte återigen är berget som besegrar klättrarna. Kanchenjunga har en säregen skönhet, där det tornar upp sig över bergsklättrarna känns det dock som ett eget skrämmande väsen.

Sherpafolket, som guidar bergsklättrarna uppför berget, blir alltmer vidskepliga ju längre färden fortsätter. Och på de höga höjderna är det som att vålnaderna från den förra expeditionen hemsöker dem som är dåraktiga nog att försöka igen.

Med Expedition Kanchenjunga har Michelle Paver skrivit en otroligt stämningsfull spökbok, som innehåller alla de ingredienser jag tycker är viktiga i en spökhistoria. Kanske än viktigast är hur miljön blir en betydande gestaltning för skräcken som smyger sig på hos karaktärerna, och då kan inte jag heller värja mig för våndan.

Skräcken på Wakenhyrst – modern spökhistoria på gammalt vis

Michelle Paver är en modern författare som skriver klassiska spökhistorier. Och visst finns det något klassiskt över hela romanen Skräcken på Wakenhyrst, som känns härligt gammal trots att den är relativt ny. Tänk dig suggestiva skräckberättelser i stil med Henry James När skruven dras åt, så får du en bild av vilken sorts bok även Skräcken på Wakenhyrst är.

Romanen handlar om unga Maud, som lever på godset Wake’s End i början på 1900-talet. Föräldrarna tillhör adeln och alla i familjen har strikta roller. Fadern är särskilt kontrollerande, en egoist som tycker att allt på godset kretsar kring honom. Han behandlar både modern och barnen illa.

michelle paver skräcken på wakenhyrst
På bilden ser du omslaget till Michelle Pavers Skräcken på Wakenhyrst. Boken gavs ut av Semic 2019.

Maud har alltid varit intresserad av kärret på familjens ägor, känt sig märkligt dragen dit. Hon älskar människorna och djuren som rör sig i det, men faderns infernaliska hat gentemot kärret håller henne borta därifrån.

När modern tragiskt dör lämnas hon och bröderna ensamma med fadern. Han sjunker in i sin historiska forskning och använder Maud som sin sekreterare. Forskningen engagerar dem båda, så till den milda grad att fadern börjar se djävulska syner och gudomliga uppenbarelser, om det nu inte är så att han hemsöks på riktigt?

Successivt uppenbarar sig hemligheter om fadern, kärret och de historiska källorna. Maud blir alltmer mer trängd på Wake’s End.

Skräcken på Wakenhyrst är en ganska typisk Michelle Paver-spökhistoria. Jag har även läst hennes Evig natt och Expedition Kanchenjunga och ser likheterna mellan böckerna. Vad jag dock tycker skiljer den här spökromanen från de tidigare är hur Paver än tydligare väver samman kusligheterna med ett större samhällsperspektiv, präglat av såväl klasskillnader som kvinnoförakt.

Mörkerspaning efter gömda väsen på Varbergs fästning

En mörk och dimmig halloween på Varbergs fästning var jag och äldsta syskonbarnet Leia på en spaning efter gömda väsen. Vi höll varandra hårt i handen när vi vandrade uppför den dunkelt upplysta vägen till Fästningen. Ingen av oss visste vad vi skulle vänta oss, skulle vi bli skrämda av ett spöke… eller kanske av en clown? Inga clowner, lovade jag dyrt och heligt. Men spöken, det var det annat med. Har du hört om Den vita damen, Leia, eller om Bockstensmannen?

Varbergs fästning har skattjakt i mörkret

I Varberg pågår halloweenfirandet Rys och mys och som en del av detta finns barnskattjakten Fästningens gömda väsen. Jakten går ut på att leta efter vanliga varelser i svensk folktro. Den riktar sig till hela familjen, med en rekommenderad ålder från fem år. Jag och Leia delar intresset för spökhistorier och andra läskiga saker, så jag tänkte att detta kunde vara en kul grej att göra tillsammans på höstlovet.

halloween på varbergs fästning
Evenemangen Rys och mys och Fästningens gömda väsen sker i denna stämningsfulla miljö – men i kvällsmörkret.

Vi valde skattjakten som en mörkervandring uppe på Fästningen. Det har funnits en variant i dagsljus, men kusliga historier utforskas bäst i mörkret, eller hur? Som vägledare genom väsenjakten hade vi forskarassistenten R. Müsling. Han är något av en expert på nordiska väsen, och för att Fästningens museum ska kunna byggas måste området städas upp på oknytt. Det här är ramverket för evenemanget.

Berättelser om Fästningens gömda väsen

Runt omkring på fästningsområdet lyses väggarna och taken upp av just oknytt. snyggt gjort! Man måste inte boka Fästningens gömda väsen för att beundra figurerna. De är tillgängliga för alla. Det är Näcken, Maran och Havsmannen om vartannat – och så vätten och korpen! Förutom stora, lysande figurer finns gömda kort på de olika väsendena. Dessa kort letar barnen efter under själva skattjakten, som dock måste bokas.

Samtidigt berättas enkla fakta om de olika väsendena, vilket gör skattjakten lärorik. Jag tycker, som skrivet, att det är kul att kunna dela ett sådant här nördintresse och hyser en förhoppning om att mina syskonbarn ska bli riktiga proffs på läskiga varelser. Fästningens gömda väsen är dramatiserat. I kombination med den lekfulla skattjakten är evenemanget därför lätt att ta till sig, enligt min mening.  

En stor eloge till R. Müsling som gör evenemanget levande.

Stämningsfullt – men kanske inte så läskigt

Under Fästningens gömda väsen såg i alla fall jag och Leia inga spöken. ”Bara” en massa oknytt! Jag tror Leia hade hoppats på att bli ordentligt skrämd och det blev hon inte. Men så är hon åtta år och ganska härdad vid otäcka spökhistorier, till min mammas och svägerskas förskräckelse. Jag har berättat läskigt för henne sedan hon var kanske fem. Hon har alltid älskat det (om än blivit rädd en del av gångerna, vilket är mitt fel. Jag måste bli bättre på att dra gränser i berättandet).  

Jag tror att Leia, precis som jag, tyckte att skattjakten var stämningsfull. Till stämningen bidrog den historiska slottsmiljön, oktobermörkret och guiden R. Müslings berättelser. Men särskilt läskigt var det alltså inte för Leia, som jag misstänker hade väntat sig jump scares. Däremot fanns det de barn, i regel de yngre barnen, som tyckte skattjakten var otäck och som snyftade till när det blev för stämningsfullt. Guiden var dock väldigt skicklig på att tona ner stämningen och locka fram skratt i stället.

Det är den där hårfina gränsen mellan läskigt och oläskigt, och hur man än gör kan det vara svårt att väcka skratt eller skräck hos exakt alla. Och ja, ett familjeevenemang bör ju inte heller bli för hemskt, det hade väckt rabalder i en stad som Varberg. (Jag ser rubrikerna framför mig.) På tal om en stad som Varberg, det är fantastiskt att vi har Fästningen och att museifolket är så bra på att anordna dramatiserade visningar med kreativa inslag.

Läs mer om Varbergs fästnings evenemang via denna länk.

Julia Quinns Som i en dröm – första boken om Smythe-Smith

Jag återvänder till Julia Quinns 1800-talsinspirerade böcker om familjerna Bridgerton och Smythe-Smith igen och igen. Uppenbarligen måste jag älska böckerna, för varför skulle jag annars läsa om serierna ett par gånger på ett år eller så? Som i en dröm är den första boken i Smythe-Smith-kvartetten och jag tycker den sätter stämningen för resten av serien mycket bra. Samtidigt lyckas den fånga det som jag kommit att älska allra mest med Bridgerton-serien, och det är inga enkla krav att leva upp till.

Smythe-Smith lärde jag känna redan i Familjen Bridgerton, då som en ganska beklagansvärd familj som årligen bjuder in societeten till en soaré med rysligt dålig musik. Det är de ogifta döttrarna i Smythe-Smith som musicerar tillsammans, och få av dem är bra på att spela instrument. Så ja, du kan ju tänka dig, Smythe-Smiths är omtalade av helt fel anledningar. Ändå har musiksoaréerna blivit en tradition. Om du frågar Honoria Smythe-Smith vad hon verkligen tycker om dem skulle hon svara med värme i rösten.

Vad handlar Som i en dröm om?

Den första Smythe-Smith-boken Som i en dröm är Honoria Smythe-Smiths roman. Hon är usel på att spela fiol, likväl älskar hon att få öva tillsammans med sina släktingar. Och hon älskar hur konserten sammanför generationer av Smythe-Smiths. Man skulle kunna beskriva henne som familjekär, för hon vill inget hellre än att gifta sig och bilda familj. Hon har bara inte hittat den rätta ännu. När hon tror att hon äntligen gjort det gillrar hon bokstavligen en fälla åt honom. Fel man ramlar ner i den! Det är hennes brors bästa vän, Marcus Holroyd, earlen av Chatteris.

som i en dröm bok
På bilden ser du omslaget till Julia Quinns Som i en dröm. Boken gavs ut av Lovereads 2021 och är den första delen i en serie som består av fyra böcker.

Storebröder och deras bästa vänner kan vara väldigt irriterande, det vet Honoria allt om. Även småsystrar kan vara jobbigare än pesten och visst var det krävande att tvingas ”dricka te” med Honoria och hennes dockor, som Marcus erfarit. Men allt är på väg ändras, och det börjar med att Marcus faller ner och skadar sig i Honorias fälla. Hon har grävt en grop i marken och han stukar sig illa när han ramlar ner i den och olyckan får en rad förvecklingar. Plötsligt ligger Marcus inför döden och det är Honoria och hennes mor som vårdar honom, Smythe-Smith är nämligen den enda familj han har.

Under en förvirrad sjukperiod inser Honoria och Marcus att de älskar varandra. Nu börjar det svåra, för vad ska de göra med kärleken? Kärlek blir inte alltid lättare av att man känt varandra nästan hela livet.

Vad tycker jag om Julia Quinns bok?

Som i en dröm vidgar Julia Quinns 1800-talsvärld och sprider ännu mer värme i den. Det här är en må-bra-bok av det mysigaste slaget, och trots att den bjuder på en del omvälvande händelser är den som en saga. En saga som man vet kommer sluta lyckligt, ska tilläggas.

Quinn skriver om Smythe-Smith-familjen – och inte minst om Honoria och Marcus – med sådan kärlek och humor att jag från de första sidorna dras in i romanen. Det här kommer ju aldrig vara reflekterande mästerverk som Kirke eller Sången om Akilles, som jag också läst i veckorna. Men nog är Som i en dröm ett mästerverk i sin egen rätt. För det är inte vilka böcker som helst som ger en så stor läsglädje som denna bok gör. Den är dessutom bara början på en underbar saga, vilken fortsätter med romanerna En natt som denna, Summan av alla kyssar samt med Sir Richards hemligheter.

Jag har läst Julia Quinns böcker på svenska och engelska, och oavsett språket är verken välberättade. Samma sak gäller även för Som i en dröm. Det största med boken är dock att den låter mig dröja mig kvar i Familjen Bridgerton-världen.

Jag uppskattar när böcker är fristående men ändå hänger samman.

Aldrig glömd – en gripande skröna om en mamma i en akt

aldrig glömd en skröna om min mamma i en akt

För två veckor sedan var jag med om något gripande. På Hallands teater visades pjäsen Aldrig glömd – en skröna om min mamma i en akt med Fia Adler Sandblad. Föreställningen är på turné, så om du har chans att se den gör det. Det här var nämligen något utöver det vanliga; djupt personligt berättat, på sina ställen tragikomiskt och från början till slut välregisserat. Bara en person stod på scenen men denna enda person lyckades förmedla århundraden av svensk kvinnohistoria.

Aldrig glömd handlar om att bli övergiven av sin mamma

Aldrig glömd är Adler Sandblads självbiografiska enaktare om hur det är att bli övergiven av sin mamma. Hon vara bara några dagar gammal när hon hamnade på ett barnhem, och under uppväxtåren blev hon sedan fosterbarn. Som vuxen träffade Adler Sandblad mamman Marianne en gång. Det här enda mötet är själva utgångspunkten för föreställningen, som växer till större frågor om hur det kommer sig att föräldrar lämnar bort sina barn.

En föreställning som skildrar ogifta mödrars svårigheter

Man behöver inte gå så långt tillbaka i tiden för att synen på ogifta mödrar ska vara hård. Att föda oäkta barn har till och med varit straffbart, och vem tror du straffades för det? Sällan mannen. Men även när det inte funnits några lagliga hinder har modern ändå straffats, då av omgivningen. Så ja, många barn har lämnats bort för den sakens skull. Marianne fick utstå kritik och fick lite hjälp, därför måste hon lämna ifrån sig lilla Fia.

Fia Adler Sandblads lilla berättelse speglar det stora

Jag älskar när det lilla får spegla det stora och det stora får spegla det lilla. Och det är just i detta som Aldrig glömds storhet ligger, i hur Fia Adler Sandblad använder sin berättelse för att ge en djupare förståelse för hur olika förutsättningar kvinnor och barn kan ha i samhället. Det är inte bara gripande utan oerhört intellektuellt.

Som åskådare tänkte jag till många gånger under föreställningens 50 korta minuter. Efteråt samlades vi alla för ett filosofiskt samtal i foajén. Vilket folkbildningskoncept! Jag vågade dock inte ställa frågor, har blivit smått blyg av att ha arbetat i min ensamhet så länge.

Kirke – Madeline Millers episka porträtt av en antik häxa

Homeros Iliaden och Odysséen kryllar av starka kvinnor. Kvinnor som aldrig riktigt får en rättmätig plats i de antika verken. De är liksom en del av kulissen bakom alla dessa manliga hjältar som har tvivelaktiga karaktärer men som likväl glorifieras för sina hjältemod.

Häxan, eller gudomen, Kirke är en av de personer Odysseus möter på sin långa irrfärd från Troja till Ithaka. Hon är mäktig nog att förtrolla Odysseus skeppsbesättning till grisar. Det slutar dock med att hon blir en i mängden av hans älskarinnor. Och sedan är det väl inte så mycket mer med det – i Odysséen, ja!

Med Madeline Millers roman Kirke är det något annat, för boken är skriven utifrån den gudomliga häxans perspektiv. Jag tycker att denna klassiska kvinnliga karaktär ges det utrymme hon så väl förtjänar, för det finns mycket stoff att bygga en berättelse på.

Vad handlar boken Kirke om?

Kirke har nästan varit med sedan tidernas begynnelse, om tid ens kan mätas när man är odödlig? Hon är dotter till den mäktige solguden Helios och har vuxit upp bland sina kraftfulla släktingar. Släkten har hon aldrig riktigt passat in i och i stället tyr hon sig till de dödliga.  

Då och då förälskar hon sig i de dödliga. Du skulle bara veta vilka oanade krafter kärleken lockar fram i henne! Tack vare hennes trollkonst lyckas hon göra sin första kärlek till en gudom. Tror du att han uppskattar henne för det?

kirke bok
På bilden ser du omslaget till Madeline Millers Kirke. Boken gavs ut på nytt av Wahlström & Wistrand 2022. Ett mycket fint bokomslag, tycker jag allt!

År efter år, och det blir ju en hel del år för en odödlig, utsätts Kirke för hån, hat och svek. Allra mest av dem hon älskar. Man skulle kunna tro att hon äntligen ska få frid när hon hamnar i exil på ön Aiajes, och ett tag får hon också det. Men snart hittar människorna dit och som ensam kvinna råkar hon ut för sjöfararnas grymheter.

När så Odysseus kommer till Aiajes har Kirke varit med om än det ena, än det andra. Och visst har hon garden uppe, men när den mångförslagne hjälten sakta men säkert vinner hennes förtroende föds en ny början.

Vad tycker jag om denna bok?

Att läsa Madeline Millers böcker Kirke och Sången om Akilles har varit ett av mina mål för hösten, och nu har jag äntligen uppnått det. Till min glädje, ska tilläggas, för det här är två läsäventyr jag inte vill vara utan.

Precis som i Sången om Akilles skriver Miller fram de marginaliserades öden i Kirke. Kvinna och häxa, då är var man sannerligen marginaliserad i antikens Grekland! Det är ju spännande karaktärer som man vill veta mer om och som man dessutom har fantiserat om just för att de står för viktiga nedslag i exempelvis Odysséen.

Antikens manliga författare skrev sällan särskilt upplyftande om de kvinnliga karaktärerna, och Homeros är inget direkt undantag från detta, och därför värdesätter jag Millers perspektiv extra mycket.

På lättsmält men vacker prosa synar hon en flertusenårig bild av hjälten, och det finns en hel del sprickor i rustningen. I mötet med Millers Kirke får Odysseus en helt ny mänsklighet, och samma sak gäller för häxan.

De nya perspektiven till trots skriver Madeline Miller med en stor kärlek till både Iliaden och Odysséen, en kärlek som jag delar med henne och som jag är tacksam för att hon ger näring till.

Här har jag läst om Kirkes livsöde, ibland stillsamt och ibland våldsamt, och därmed tagit del av ett äventyr som definitivt kan mäta sig med de antika berättelserna. Som kanske rentav lyfter dem till en snäppet högre nivå eftersom det är lätt att knyta an till Millers många nyanser.

5 historiska bad att inspireras av inför ditt poolbygge

bygga pool inspiration

De uppvärmda poolerna är en del Varbergs hjärta. Jag har turen att bo i denna spastad och att dagligen kunna bada varmt, om jag vill. Och det är fina bad! Somliga av dem har historiska anor och det ger dem karaktär.

swimming pool historia
Här ser du Varbergs kusthotell i ett magiskt vackert kvällsljus. Otroligt vilken plats! Det händer att jag badar i hotellets varmvattenbassäng.

Över lag är det ju ganska fantastiskt att kunna gå på spa vid havet. Jag förstår varför så många vallfärdas till exempelvis Kusthotellet, som har en stor inomhuspool med bassängträning i och som dessutom ligger alldeles intill stranden.

Du ser ju själv på bilderna, det är en otrolig plats.

Världens första pool kan ha varit en naturlig källa

Rekreation vid pooler är uråldrigt. Inspirerad av den här veckans bloggsamarbeten med POOLGIGANTEN läser jag en bok om badandets historia och i den lyfts en 8 000-årig ”swimmingpool” fram som just den första möjliga poolen. Det var egentligen naturliga källor på i dag, och ironiskt nog, världens torraste plats.

Wadi sura i Egypten, detta är platsen. Anledningen till att man spårar poolernas historia dit är för att där finns grottmålningar som man har tolkat som att de föreställer simmare. Så härliga badplatser var nog inte källorna, för det kryllade av vildliv vid dem. Tänk dig elefanter, flodhästar och krokodiler…

Det gällde att passa sig!

Även de gamla romarna ville ha swimmingpool

Något längre fram i historien – men fortfarande flera tusen år tillbaka i tiden – gjordes rent arkitektoniska poolbyggen. De gamla civilisationerna behärskade poolkonsten, och det hände att naturliga källor utnyttjades vid poolbyggena. Romarna fulländade konsten att bygga pool, och hade till och med uppfinningar för att värma upp vattnet i badhusen. Att bada – och definitivt att kunna simma – var en dygd i antikens värld.

5 inspirerande exempel på historiska poolbyggen

De historiska baden kunde vara rena rama skrytbyggena. Inte bara det att det att en poolanläggning krävde sin bygg- och ingenjörskonst, i de exempel på historiska bad som jag ska lyfta fram var poolerna konstverk. Ja, och här har du de fem exemplen att inspireras av inför ditt eget poolbygge:

1. Hadrianus villa i Tivoli

Hadrianus var en romersk kejsare som bland annat byggde en praktfull villa mellan åren 118 och 138. Lämningarna från den här romerska villan finns i den italienska staden Tivoli och är numera klassade som ett världsarv. Hadrianus villa är ett praktexempel på en storstilad pool- och trädgårdsanläggning. Kolla upp Canopus-dammen så ska du få se på ett poolbygge utan dess like! Poolen omgärdas av statyer, de så kallade karyatiderna.

2. Romerska baden i Bath

Bath kan vara en av de vackraste platserna jag någonsin besökt och jag ska tillbaka dit. Punkt. Den engelska spastaden har verkligen långa rötter vad gäller badkultur, för här byggdes romerska bad upp kring varma källor redan runt år 0. Man kan besöka badanläggningen i dag, och givetvis finns det en del nyare pooler att bada i. Om du gillar Jane Austen vet du kanske att just Bath var en känd spaort på 1800-talet och att de rika åkte hit för att bada kurbad och dricka brunn.

3. Cagaloglu Hamam i Istanbul

Hamam är en form av turkisk badkultur som inkluderar såväl bastu- som bassängbad. Det finns en hel del spaställen i Sverige som försöker efterlikna turkisk hamam, men om du någon gång besöker Istanbul kan du i stället ta en titt på de historiska anläggningarna som än i dag är i bruk. Cagaloglu Hamam är ett exempel på en sådan anläggning som går tillbaka till det ottomanska rikets tid. Den är luxuöst inredd från golv till tak.  

4. Széchenyi termalbad i Budapest

Nu är det länge sedan jag besökte Széchenyi termalbad i Ungerns huvudstad Budapest, men som jag minns det är det en vacker badanläggning med pooler som omsluts av ståtlig arkitektur. Badet invigdes 1913 och är uppbyggt kring de varma källorna i staden.

5. Kleopatras bad i Pamukkale

Tillbaka till Turkiet – men nu till staden Pamukkale! Där finns varma källor som man har badat i sedan antiken. På platsen finns till och med en pool som heter Kleopatras bad. Det här var från början en varm källa. Med tiden byggde man upp en badplats kring källan och tack vare det kan man simma runt bland antika pelare och stenar. Denna naturliga swimmingpool är alltså öppen för badgäster. Förutom det häftiga i att den ingår i ett arkeologiskt världsarv har den grönskande naturomgivningar, vilket jag tycker är inspirerande. Att legenden säger att Marcus Antonius ska ha låtit bygga poolen till Kleopatra gör inte anläggningen mindre fascinerande.

Hur kan man inspireras av historiens pooler?

Jag tycker att de historiska baden, må det vara pooler inomhus eller utomhus, oftast är designade med omsorg. Det är liksom inte bara själva källan och dess vatten som varit viktigt, utan även omgivningen.

Själv föredrar jag utomhuspoolerna som har införlivats i trädgårdsanläggningar, och om jag själv skulle bygga en pool skulle jag gärna anlägga den i en grönskande lund. Kanske med en och annan trädgårdsskulptur intill.

historiska platser med pool
Vid den här stranden ligger Varbergs kusthotell. Ser du det lilla huset med tända ljus? Det är ett kallbadhus med intilliggande badbrygga. Ja, alltså, miljön spelar verkligen roll!

Nu har jag dock ingen trädgård, så ett poolbygge känns för närvarande inte så troligt. Men jag har ju de tjusiga badanläggningarna i Varberg, och i dessa finns det också historia och omsorg.

Sången om Akilles – ett intimt porträtt av antikens hjälte

Madeline Millers roman Sången om Akilles är en tolkning av Homeros epos Iliaden. Det klassiska verket bekantade jag mig med när jag var 18 år och något senare när jag läste Antikens kultur och samhällsliv på universitetet. En av anledningarna till att jag uppskattar de grekiska hjältesagorna är för att de lämnar utrymme för fantasin. Karaktärerna, miljöerna och intrigerna finns där som en stomme, och sedan kan man bygga vidare åt alla tänkbara håll. Och det är just utbyggnad som Miller ägnar sig åt i Sången om Akilles.

Vad handlar Sången om Akilles om?

Sången om Akilles är skriven utifrån Patroklos perspektiv. I de gamla grekiska berättelserna, däribland i Iliaden, är Patroklos hjälten Akilles bäste vän. Han är troligen också hjältens älskare. Som du kanske vet var gränsen mellan vänner och älskare inte så skarp i antikens värld, och kärlek mellan män ansågs vara en viktig del av ynglingens personliga utveckling. Det var sällan en jämlik kärlek, utan rörde sig oftast om en vuxen man som tog sig an en med dagens mått mätt pojke. Miller har dock i mångt och mycket skrivit en vacker kärleksberättelse.

sången om akilles bok
På bilden ser du omslaget till Madeline Millers Sången om Akilles. Boken gavs ut på nytt av Wahlström & Wistrand 2022. Jag älskar detta bokomslag!

Kungasonen Patroklos kan inte göra något rätt i faderns ögon. Så när han i självförsvar dödar en annan pojke ser fadern chansen att göra sig kvitt honom. Han landsförvisas till myrmidonernas kung Peleus. Och det är där han finns, den unge, vackre och helt perfekte Akilles. Även Akilles är kungason, Peleus arvtagare som han är. Han är också halvgud, ständigt och ilsket vaktad av den gudomliga modern Thetis.

Patroklos kan inte annat än att älska Akilles. Han älskas tillbaka, och tidigt blir de alltså oskiljaktiga. Men Akilles mor är inte alls nöjd med pojkarnas band. Hur kan en simpel människa vara värdig hennes upphöjde son? Moderns försök att skilja dem åt misslyckas, men när kriget mot Troja kallar dem båda till fjärran stränder sätts kärleken på prov. Där blir det nämligen allt tydligare för Patroklos att Akilles är lika vansinnigt stolt och självisk som vilken kung eller gud som helst. Kanske är det dyrkan och inte kärlek Akilles vill ha? Sprickan växer, och det är då det tragiska ödet drabbar med full kraft.

Vad tycker jag om Madeline Millers bok?

Madeline Miller berättar om karaktärerna som finns i den grekiska mytologins utkanter, om de som tvingas leva i skuggan av hjältarna. I både Sången om Akilles och Kirke nyanserar hon de självupptagna heroerna och skriver fram en mänsklighet som de ursprungliga berättelserna på sätt och vis saknar.

Relationen mellan Akilles och Patroklos väckte nyfikenhet redan under antiken, så det är ett tacksamt material att arbeta med. Genom att skriva i Patroklos jag-perspektiv kan Miller närma sig berättelsen i en ny vinkel, och dessutom komma en av tidernas största hjältar ännu närmare än om boken varit skriven utifrån honom.

I Sången om Akilles avklär Patroklos kärleksfulla blick hjältens rustning. Och ja, det blir ett intimt porträtt med erotiska undertoner. Jag tycker att Miller har lyckats bra med att skapa närhet till karaktärerna, och även om jag upplever boken som finstämd finns det inget högtravande i författarens språk.

Sången om Akilles är en passande titel, för visst är boken som en kärlekssång! Den anspelar likaså på det faktum att Homeros Iliaden skrevs i 24 sånger, vilket kan jämföras med 24 kapitel.

3 böcker som handlar om unga skådespelerskors livsöden

Ordet skådespelerska är kanske inget jag numera använder i första taget. I alla fall inte som jag använder skådespelare, som jag tycker kan användas könsneutralt. Den här gången ska jag göra ett undantag. Det är nämligen böcker om kvinnliga skådespelare, alltså om skådespelerskor, som jag ska tipsa om här.

Äntligen läser jag Joyce Carol Oates skönlitterära bok om Marilyn Monroe, det ikoniska verket Blonde. Boken känns i magen och får mig att tänka på två andra böcker jag läst och tyckt mycket om: Lace och Evelyn Hugos sju äkta män. Vad de tre böckerna har gemensamt är att de skildrar hur tuff vägen till toppen kan vara för en ung kvinna.

Bered dig på starka livsöden!

1. Blonde av Joyce Carol Oates

Redan de första sidorna av Joyce Carol Oates Marilyn Monroe-roman Blonde ger mig en känsla av vad jag har att vänta. Det här är både fantastiskt bra och jobbigt berörande på en och samma gång.

blonde bok

Oates skriver fram Monroes livsöde, så som hon tänker sig det, och det blir en intim skildring av de händelser som formade skådespelerskan fram till hennes tragiska död. Här har du fakta och fiktion i en mästerlig blandning.

2. Lace av Shirley Conran

Både jag och mamma älskar tv-serien Lace och därför har vi sett den många gånger om. Jag har den till och med på dvd någonstans. I vuxen ålder har jag läst Shirley Conrans roman som inspirerat tv-serien, och precis som i fallet med Blonde är det en ganska jobbig läsning. Lili är en världsberömd sångerska. Hennes resa till Hollywood har varit kantad av utnyttjande.

lace bok

På något sätt hoppas hon få upprättelse genom att leta rätt på sin mystiska mamma, som hon aldrig träffat. Hon tror sig ha en aning om vem modern kan vara och kallar fyra medelålders kvinnor till ett hotellrum i New York för att finna svar. Samtidigt som Lili försöker hitta sina rötter vävs de olika kvinnornas öden samman till en spännande berättelse.

3. Evelyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins Reid

Evelyn Hugos sju äkta män läste jag för bara ett litet tag sedan och jag tycker boken är underbar. Den var så bra som jag hoppats på, och det är ett mycket gott betyg. Den unga journalisten Monique befinner sig i en livskris när en mystisk förfrågan från den världsberömda skådespelerskan Evelyn Hugo får henne att haja till: Vill du skriva min biografi?

evelyn hugos sju äkta män bok

Monique tackar ja till uppdraget och många gånger ångrar hon sig. Superkändisen är inte alltid lätt att ha att göra med, och nu är hon så gammal att hon slutat bry sig helt om vad andra tycker. Men det är också detta som gör uppdraget så intressant, Evelyn Hugo håller verkligen inte tillbaka något. Taylor Jenkins Reids roman är ett epos över Evelyns liv, det är hjärta och smärta om vartannat.

Det här var alltså tre tips på böcker som handlar om skådespelerskor och deras oftast tuffa liv i Hollywood. Jag tycker böckerna har många intressanta kopplingar till metoo, för de kvinnliga skådespelarna har fått ta sin beskärda del av skit från sina manliga kollegor. De tre böckerna har helt klart många Harvey-figurer.

Elisabeth Östnäs Häxorna – en historisk roman om tre kvinnor

Jag ska fortsätta med ett kortare boktips. Denna gång i form av Elisabeth Östnäs Häxorna, en historisk roman jag läste ut i veckan. Jag vet ännu inte vad jag tycker om den, egentligen. Som även en recensent i Borås tidning resonerar lämnas jag lite tom efter läsningen, var det inget mer? Samtidigt står författaren för ett fantastiskt och trovärdigt världsbygge när hon skriver fram det skånska 1700-talet.

Karaktärerna är intressanta, för i handlingens centrum står Isabella, hennes syster Annis och deras moster Karna. Isabella och Karna är prästens pigor, Annis är hustru till byns rackare, det vill säga till bödelns dräng. De tre kvinnorna är utstötta, de betraktas nämligen som byns trollkvinnor. Ändå är det till dem byborna vänder sig för att få råd och bot. Prästen ser mellan fingrarna, men många är missnöjda med att ha trollpackor i byn och än värre blir missnöjet när pesten hotar att slå till.

häxorna bok
På bilden ser du omslaget till Elisatbeth Östnäs Häxorna. Boken gavs ut av Forum 2019.

Isabella tror inte alls på trollkonst, hon har en praktisk syn på hennes, systerns och mosterns läkekunskaper. Men när hon själv får en vrångbild av en soldat och han snart därefter rider in i byn måste hon ompröva sin syn. Soldaten heter Gabriel och han har skadats svårt. Isabella som känner sig oförklarligt dragen till honom gör allt hon kan för att rädda honom, och givetvis med mosterns kunniga hjälp.

Det är som att Isabella och Gabriel är menade för varandra. Kriget och pesten sätter dock käppar i hjulet för dem, och dessutom finns det bybor som vill dem illa. Den stora frågan är om de till slut kommer få varandra, och det får du ta reda på själv genom att läsa Häxorna. Förutom att ha en spännande kärlekshistoria är boken en rik skildring av bylivet på 1700-talet, och inte minst skildrar den slitningarna mellan religionen och folktron. Jag lärde mig en del nytt av denna läsning, och det vet du att jag gillar.

Jag kan väl också tillägga att Häxorna är en gripande skildring av ensamstående kvinnors utsatthet, ibland gav boken mig magont. Den är också en hyllning till kvinnors kunskap och handlingskraft.