William Shakespeare får liv genom sonen Hamnets öde

Maggie O’Farrells Hamnet tog mig med storm förra året, svepte bort mig till svunna tider. Jag tänker inleda denna korta recension med att skriva att detta var en av de bästa böcker jag läste 2021. När jag slukade de drygt 350 sidorna kändes det samtidigt som att jag slukade ett helt liv, kanske rentav flera liv.

william shakespeare får liv genom sonen hamnets öde

I den här historiska romanen skriver nämligen O’Farrell William Shakespeares biografi och inte bara det, hon skriver hans familjehistoria i en tid som härjas av pesten. Med så många historiska – eller åtminstone biografiska – luckor har författaren varit tvungen att fylla i mycket själv.

O’Farrell har säkerligen tagit sig många friheter, men gjort det så väl att jag tror på vartenda ord hon skriver.

Boktiteln bär samma namn som Shakespeares son. Hamnet är för övrigt liktydigt med Hamlet, spekulerar man.

Vad handlar boken Hamnet om?

I inledningen jagar Hamnet runt efter en vuxen, hans syster är dödligt sjuk och de behöver få omedelbar hjälp. Men ingen hjälpande vuxen finns där. Det är en stark början, ett barn som lämnats ensam i stora, vida Stratford-upon-Avon. Paniken påtaglig.

hamnet bok
På bilden ser du bokomslaget till Maggie O’Farrells Hamnet. Boken gavs ut av Sekwa förlag 2020.

Medan Hamnet söker efter hjälp får jag glimtar av hur livet var innan, hur föräldrarna William och Agnes träffades, hur William kände sig kvävd av livet i hemstaden och lämnade den för teatern i London.

Vad tycker jag om Maggie O’Farrells bok?

Det är något väldigt jordnära i glimtarna. De är tillräckligt detaljerade för att föra mig tillbaka till vardagen i 1500- och 1600-talen. På samma gång är de svepande nog för att rycka tag i mig och hålla mig fast i hushållslivet och gatsmutsen, i pestens tid.

Någonstans mellan tidshoppen skriver Maggie O’Farrell också fram en möjlig – om än inte helt sann – historia om pjäsen Hamlets tillkomst. Jag tycker hon gör det på det vackraste sätt, i Hamnet ryms glädje, sorg och massor av kärlek.

Man reser sig och reser sig, igen och igen. För så är det

När jag ser snödroppar börjar jag tänka filosofiskt.

man reser sig igen och igen

Jag tänker på hur de liksom reser sig och lätt böjda står pall för snö, regn och sol, på hur de blommar även i den bistraste kylan. Och då börjar jag vidare tänka på oss människor, på hur jävla starka vi är även när livet tvingar ner oss på knäna.

För hur otroligt det än är att aldrig behöva tyngas ner av bördor är det lika otroligt hur vi reser oss och reser oss, igen och igen. Till och med när man kan känna sig, eller av andra kan uppfattas, som bruten reser man sig. För så är det.

Låt inte den något hängiga gestalten bedra, liksom. Man härdar och härdas.

Och därför kan jag i min tur bli sur och less på hur vi är så snara med våra ryck-upp-dig-varianter. För en människa reser sig, det gör hon. Även när det inte ser så ut. Hon klarar de bistraste tider på sitt eget sätt, står pall på det sätt hon behöver. I stunden. Och behovet kan vara i skratt eller tårar, det vet bara hon.

Positivitetshets är ett falskt solljus, den verkliga värmen finns i lyssnandet och accepterandet. Ibland behöver man inte mer än så, inga hejarop eller sparkar utan bara ett tyst erkännande att man faktiskt gör vad man kan utifrån vad man orkar och behöver.

Det här var något i stil med mina skogsdungegrubblerier, jag har ju sådana.

Gilbert Grape – en film om hur sorg kan äta upp en familj

gilbert grape film recension

Jag ska skriva några rader om Lasse Hallströms film Gilbert Grape (1993). Du kanske undrar varför jag har med en bild på en fyr vid ett stormigt hav? Jag tycker bilden symboliserar Gilberts frihetslängtan, för mig är havet synonymt med frihet och för Gilbert är det de öppna landsvägarna, som mil efter mil sträcker sig genom fälten.

Vad handlar Gilbert Grape om?

Varje år passerar en husbilskaravan småstaden där Gilbert Grape bor. Notera passerar. Gilbert drömmer sig bort, han vill också lämna hemmet bakom sig, följa med husbilarna på deras äventyr ut i vida USA. Men det går inte. Han kan omöjligt lämna familjen, den gravt överviktiga mamman och funktionsnedsatte brodern behöver honom. HONOM.

Det såg faderns självmord till.

Så i stället jobbar Gilbert på snabbköpet, har en otrohetsaffär med en av de gifta kvinnorna i staden och försöker släcka bränder lite varstans. Ju mer hängiven han är familjen, desto argare blir han på allt. Och när en av husbilarna stannar till i staden och han möter sitt livs stora kärlek blir det så uppenbart: Han bara måste bort.

Och ändå stanna.

Vad tycker jag om Lasse Hallströms film?

Gilbert Grape är en coming of age-film i Lasse Hallströms utsökta regi. Den är tragisk och underbar rakt igenom, feelbad när den är som vackrast och kanske även som lyckligast. För i mörkret ryms den bräckligaste glädjen, likt de lysande stjärnorna på den mörkaste natthimlen. Och den här typen av kontraster är fantastiska, tycker jag.

Jag fattar inte riktigt hur Hallström lyckas få till en så mångsidig och ändå så sammanhållen berättelse, hur han lyckas besjäla en hel stad med små berättelser. Allt från hur den extremt feta mamman skrattas ut de få gånger hon visar sig till hur den funktionsnedsatte brodern Arnie får invånarnas stöd.

När jag såg om Gilbert Grape häromveckan slog det mig att det här en nyanserad skildring av psykisk ohälsa – tänk dig tidigt 1990-tal (!) – och hur sorg bokstavligen kan äta upp en hel familj inifrån och under flera generationer. Det blir lite som ringarna på vattnet, om du förstår hur jag menar?

Bland andra Johnny Depp, Leonardo DiCaprio och Juliette Lewis axlar de tunga rollerna i detta, vad jag tycker, filmiska mästerverk. Visste du att filmen bygger på boken What’s eating Gilbert Grape? Det gjorde inte jag fram tills att jag nyligen googlade det. En så här stark film måste liksom ha en stark berättelse bakom sig.

Jag hann titta på Gilbert Grape innan den plockades bort på Svt play. Får se var den kommer streamas härnäst.

Läs Björn Natthiko Lindeblads bok Jag kan ha fel…

Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk är Björn Natthiko Lindeblads självbiografiska bok. Han har inte skrivit den helt på egen hand. Tvärtom har han fått hjälp av flera personer och han uttrycker många gånger sin tacksamhet gentemot dem.

Med tanke på bokhyllningarna som strömmar in känner nog många, många fler sig tacksamma. Dels mot Natthiko själv och dels mot de som hjälpt honom få sina tankar på pränt. För många kommer nog Jag kan ha fel fungera som ett slags bibel, det är dock inte så jag läser boken.

jag kan ha fel av björn natthiko lindeblad bok

Jag känner en viss skepsis mot föreläsarkulturen och det är det som gjort att jag skippat sommarpratet i P1 från 2020, fram tills för någon dag sedan. Skepsisen har också gjort att jag undvikit att läsa boken, trots att jag sneglat nyfiket på den.

I samband med Lindeblads död den 17 januari 2022 kände jag att det var dags att se bortom fördomarna och att läsa och lyssna i alla fall. Det är jag glad att jag gjort. Personlig bibel eller inte, Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk har gett mig mycket att tänka på. Jag menar det i den mest positiva av bemärkelser.

Vad handlar Jag kan ha fel om?

I Jag kan ha fel berättar Björn Natthiko Lindeblad om hur den lysande karriären som ung chef och ekonom kanske inte var så lysande trots allt. I karriärjakten fann han föga mening och han gick runt med känslan att han ville söka sig bort.

Sökte sig bort gjorde han också. Efter några turer bestämde han sig för att lämna ekorrhjulet i Sverige och bli buddhistmunk i den thailändska skogstraditionen.

Mycket tid för självreflektion i klostret

Utmaningen med munklivet låg kanske inte lika mycket i den nya tillvaron – inte för att den inte var utmanande – som i försöken att på många sätt göra upp med sig själv. I klostervardagen gavs Lindeblad mycket tid att vända blicken inåt.

I boken berättar han om de höga krav han ställer på sig själv och om rädslan att inte bli accepterad av andra. Men i munkklostret börjar han i stället göra upp med dessa sidor hos sig själv och han lär sig en viktig sak: Du ska inte tro på allt som du tänker.

Tro inte på allt du tänker blir också ett av hans motton.

Framtiden kan omöjligt förutses

Ett annat motto är Kanske, kanske inte. Det är omöjligt att förutse framtiden och därför kan man ha en mer öppen approach till den, som liksom inte tar ut det bästa eller värsta i förskott. Saker blir vad de blir, och det gäller att hysa tillit till sig själv och omgivningen.

Känna tillit – en viktig lärdom

När Lindeblad pilgrimsvandrade i enbart sina kläder ställdes tilliten till omgivningen på sin spets. Det var tack vare andras hjälpsamhet som han lyckades gå de 40 milen i oländig terräng på den thailändska landsbygden.

Jag kan ha fel innehåller många fina berättelser från Lindeblads tid som skogsmunk – visste du att han levt som eremit i ett år?

Obeskrivligt svårt med avsked

Den är även en fin berättelse om relationerna här i Sverige och om hur han när han nu har landat hemma igen drabbas av ALS. Det är obeskrivligt svårt att säga hej då till människorna man älskar och till kroppen som tagit en så långt, men döden är bara början på ett större äventyr.

Vad tycker jag om Jag kan ha fel?

Jag förvånar mig själv med min förtjusning i Björn Natthiko Lindeblads Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk.

Än mer förvånar jag mig när jag ivrigt berättar om budskapet Tro inte på allt du tänker för Christoffer och säger att jag borde leva lite mer så. Jag som tenderar att låta tankarna skena.

Över lag är jag inte så mycket för föreläsarkulturen i Sverige, jag har mina skäl. Men i ärlighetens namn är Lindeblad av en helt annan vigör än den bild mina erfarenheter och fördomar målar upp. Han känns äkta och ödmjuk. Och han säger sig aldrig ha en lösning för hur jag eller någon annan borde leva.

Inte heller hemfaller han åt positivitetshets eller konstiga ryck-upp-dig-perspektiv på tillvaron. Snarare vänder han blicken mot sig själv, de egna tankarna och erfarenheterna blir hans verktyg när han förmedlar sina perspektiv. Inget fingerpekande, inte!

Det är ganska avväpnade att läsa om någon annans brister, haha!

För att summera vad jag tycker om boken Jag kan ha fel är jag glad att jag fått ta del av en spännande livsberättelse. Jag gillar ju att lära mig mer om olika sätt att leva.

Jag är också glad över hur Lindeblad på ett anspråkslöst vis får mig att reflektera kring mina egna (tanke)mönster. Sådant är alltid välbehövligt!

Och sedan är Lindeblads ALS-berättelse stark, gripande. Likaså hans tankar kring att Ha en kropp i stället för att Vara en kropp. Det finns en väsentlig skillnad. Genom att ha en kropp blir kroppen inte den enda tillgången och något man är bunden till.

Nej då, det här är ingen västerländsk mind-over-matter-berättelse, bara ett uttryck för att man Kanske, kanske inte finns kvar även efter slutet. Detta Kanske finner jag hoppingivande.

Lyssna på Björn Natthiko Lindeblads sommarprat i P1

björn natthiko lindeblads sommarprat i p1

Jag tror det är de starka sorgereaktionerna på Björn Natthiko Lindeblads död den 17 januari 2022 som gör mig berörd. mycket uppskattning som människor runt omkring uttrycker för honom tyder på att hans gärning varit något utöver det vanliga.

Och visst har jag hört hyllningarna förut, både om hans sommarprat i P1 och om hans bok Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk. Ändå har jag avvaktat med att läsa och lyssna eftersom jag känner lite njaej inför föreläsarkulturen.

Men i går satte jag på Björn Natthiko Lindeblads sommarprat från 2020 och jag golvades inom ett par minuter. Jag slogs av genuiniteten i hans berättelse och i hur han berättar den.

Vad handlar Björn Natthiko Lindeblads sommarprat om?

Det är svårt att inte beröras när Björn Natthiko Lindeblad med tårar i rösten berättar om faderns död och sin egen sjukdom ALS, om sakerna han älskar i livet. Sommarpratet lyfter frågor som handlar om allt från att få aktiv dödshjälp till att finna sin väg.

Chefen Björns resa till att bli buddhistmunken Natthiko

Jag tar så klart med mig mycket från sommarpratet, men kanske mest av allt är Lindeblads lärdom från de 17 åren som buddhistmunk något som slår mig med fullaste kraft. Tro inte på allt du tänker.

Mycket riktigt lämnade Björn Natthiko Lindeblad sitt svenska, otillfredsställande chefsliv för att i stället bli skogsmunk inom buddhisttraditionen. Det är spännande att få höra om livet som munk och de perspektiv han fått genom att vara det. Trots allt är det ett annorlunda sätt att leva och sådant tar jag gärna del av.

Gamla vishetstraditioner förankras i vardagen

Buddhistiska vishetstraditioner – typ i stil med Ta inte ut något i förskott – förankras i vardagen, i sådana saker man kanske brottas med på ett personligt plan. Jag själv tar ut mycket i förskott, såsom oro, och därför talar väl budskapet extra starkt till mig.

Tackar den nu sjuka kroppen för allt den gett

Går det att känna tacksamhet även när man brottas med svår sjukdom? Björn Natthiko Lindeblads sommarprat är ett försök att hylla den kropp som gett honom massor av upplevelser men som nu är på väg att säga stopp.

Det finns en tröst i att kunna känna att Man har en kropp i stället för att Man är en kropp, och för Natthiko är den kroppsliga döden bara början på ett nytt, stort äventyr.

Sårbarheten är en av sommarpratets styrkor

Samtidigt uttrycker han den största sorg över att inte fysiskt kunna närvara i familjens vardag. Sällan kan saker ses i svart eller vitt.

Sommarpratet lyfter fram den sårbarhet man kan känna när man befinner sig gråzonen mellan ytterligheterna och det är det som gör just sommarpratet (med)mänskligt och enkelt att ta till sig.

Jag tänker inte bara på hur sorg och glädje blandas, utan på att även den visaste munk kan vara tämligen värdslig han också. Saker måste inte stå i motsats till varandra. Modet att visa sina sårbarheter och stundom självtvivel är en av sommarpratets styrkor.

Var finns sommarpratet med Björn Natthiko Lindeblad?

Björn Natthiko Lindeblads sommarprat från 2020 ligger uppe på Sverigesradio.se, men även på streamingtjänster som Acast och Spotify. Jag lyssnade genom Spotify. På Sverigesradio.se ligger en hel del program med Lindeblad uppe, så jag skickar dig vidare dit. Klicka här för att lyssna på sommarpratet!

Musiken som spelas i programmet är stämningsfull och humoristisk. Buddhistiska mantran varvas med låtar som ”Amazing Grace” och ”Thunderstruck”. På grund av upphovsrättsliga skäl spelas de enbart i korthet, men poängen går fram ändå.

2021 – året när jag började se skönheten i markfrost

2021 året när jag började se skönheten i markfrost

Under extrema tider kan man behöva göra extrema perspektivskiften och det är precis det jag gjort under 2021. Faktiskt är jag ganska nöjd med hur jag börjat se skönheten i de enklaste saker, såsom skönheten i tång eller frost på marken. I saker jag aldrig lagt märke till förut.

Har du sett färgglittret i markfrost? Magiskt!

För att inte tala om färgerna i en solnedgång, de är häftiga.

Jag har länge haft en längtan att få känna mig i samklang med omgivningen, särskilt med naturen runt knuten. Det är en poetisk längtan som jag många gånger frustrerats över att jag liksom inte lyckats nå hur jag än försökt.

Och så kom pandemin, isoleringen och nya rutiner.

Till en början var jag jävligt understimulerad men…

Plötsligt kändes det bara självklart att jag skulle vara ute på små strövtåg i hembygden, ta med mig kameran och insupa så mycket sinnena bara orkar med. Belöningen blev omedelbar, en större tillfredsställelse med livet i stort, även i smärtan och sorgen.

Jag är själv förvånad över hur många känslor och tankar jag bearbetar under skogsdungevistelser, förstås i all min enslighet.

Så om jag ska sammanfatta året landar jag i detta: storheten i det lilla.

Filmen Last Christmas är ett riktigt litet julmirakel

romantiska julfilmer

Vi har lagt oss till med sådana ovanor, jag och Christoffer. Runt midnatt börjar vi titta på film eller tv och så kommer vi inte i säng förrän morgonen närmar sig.

Häromnatten kollade vi på julfilmen Last Christmas (2019). När vi väl börjat var det liksom svårt att slita sig från den. En otroligt charmig berättelse, tycker jag! Den är lite annat än Love actually och The holiday, som jag också jultittat på. Inget ont om dessa filmer! De är också toppen.

Det är inte för inte som filmen i fråga heter samma som Wham!s gamla hederliga juldänga ”Last Christmas”. Den är nämligen Emma Thompsons och Greg Wises tolkning av sången.

Vad handlar Last Christmas om?

Förra julen råkade Kate, spelad av Emilia Clarke, ut för något tragiskt och nu är det som om hon måste hinna i kapp livet. Hon tar dagarna som de kommer och verkar vara obrydd inför alla andra än sig själv.

Det är hennes tur nu, det tycker hon verkligen. Det är hennes tur att sluta jobba som tomtenisse i en julbutik i London och att i stället bli den musikalstjärna hon är född att vara, eller att få spela någon av Frost-systrarna Elsa och Anna i typ Disney on ice.

Kan hon åka skridskor? Det är väl inte så viktigt… (!?)

last christmas film
Jag har fotat glitter och paljetter under den gyllene timmen, den så kallade golden hour.

Medan hon kastar sig in i det ena efter det andra rasar ledsenheten i henne.

En dag på jobbet får Kate syn på en man utanför butiksfönstret. Han står där och tittar uppåt. Hon blir nyfiken på vad han spanar efter och går fram till honom. Tom, så heter han.

Man skulle kunna tro att de känt varandra hela livet, kemin dem emellan känns så innerligt varm. Tom tar med Kate på vandringar runt om i London, vandringar som ger nya perspektiv på tillvaron samtidigt som de upptäcker sig själva i varandra.

Successivt blir Kate gladare, stabilare. Hon tar till och med kontakt med familjen igen, personer hon annars undviker för att slippa tjatet om ditten och datten.

Tom kan mycket väl vara hennes själsfrände, det finns bara ett krux. Hon finner honom ingenstans och när de väl träffas är det för att han dyker upp ur det blå.

Vad tycker jag om julfilmen?

Last Christmas är en julfilm med en klassisk anda, en sådan där julrulle där magin är påtaglig från början till slutet. Jag har försökt skriva runt det eftersom jag vill inte röja handlingen helt och hållet för dig. Men då och då kan vi alla behöva en julängel.

Det är bland annat om oväntad tröst och stöd som Last Christmas handlar, och faktiskt om hur livet går vidare trots allt. Handlingen ramas in av en romantisk komediform, ska tilläggas.

En googling på nätet visar att den här julfilmen betraktas som lite av en flopp och jag kan för allt i världen inte förstå varför. Jag tycker den innehåller de ingredienser som romantiska julfilmer bör innehålla: hjärta, smärta och en rejäl dos mirakel.

Jag tycker vidare att Last Christmas skiljer sig från mängden med sin djupa, underliggande berättelse. En berättelse jag som tittare först bara får små aningar om och som sedan blir så uppenbar att jag borde fattat från början. Men inte! Det är så klart snyggt gjort av filmskaparna.

Och vilken fantastisk hyllning till George Michael! Musiklegendens låtar spelas genomgående i Last Christmas och det känns som ett helfestligt grepp.

Trauma delar livet i ett före respektive i ett efter

trauma delar livet i före och efter

Det finns olika sorters trauman, jag har varit med om ett fysiskt eller medicinskt sådant. Och nu även min sambo Christoffer. Under våra sömnlösa värknätter återkommer vi ofta till hur märkligt livet kan kännas ibland, som vore det uppdelat i ett före respektive i ett efter händelsen.

Man måste vara ödmjuk inför livet och dess tvära kast, ett ögonblicksverk och sedan kan livet vara oåterkalleligt förändrat. Inte tänker man sig att man ska leka tagen på skolgården och att man då ska skada sig på så sätt att man får leva med värk resten av livet. Inte heller tänker man att man ska såga av sig fingrarna under en vanlig dag på jobbet.

Men så blir det ibland.

Det är inte riktigt sant att man förblir helt densamma efter en olycka. När man inte längre kan använda sin dominanta hand måste man lära sig leva i den förändrade kroppen, som exempel.

leva med medicinskt trauma

Stundom kan det kännas som att man återigen är ett barn när man försöker hjälpa hjärnan koppla nytt.

Att över natten plötsligt få en obotlig smärta och trötthet gör också att man omförhandlar sig själv. Givetvis finns den man varit och det man älskat kvar, men när man inte orkar som förut tas mycket ifrån en.

Jag tror stenhårt på att man alltid kan hitta nya vägar, det har jag trots allt själv gjort.

Däremot är det viktigt att förstå att man ändå kan känna saknad och längta tillbaka till hur obesvärat livet kanske kändes innan den traumatiska händelsen. Åtminstone i proportion till vad det blivit. Som klyschan lyder: Man vet inte vad man har förrän man har förlorat det.

Och det är fasen inte lätt att alltid leva i stormen, även om man med tidens gång blir bättre på att navigera genom dess riviga vindar.