5+ saker jag lärt mig om de dödas dag i Mexiko

Världskulturmuseet i Göteborg har evenemang kring de dödas dag och i går begav jag mig till museet för att bland annat gå på en föreläsning med en religionshistoriker som är specialiserad på mexikansk lore. De dödas dag alternativt día de muertos eller día de los muertos fascinerar mig. Ändå vet jag lite om denna mexikanska högtid, som det inte heller är särskilt lätt att få ett helhetsgrepp om. Efter att ha lyssnat på föreläsningen och dessutom gjort egen research känner jag mig en aning klokare på ämnet. Här har du 5+ saker jag lärt mig om de dödas dag i Mexiko!

1. De dödas dag firas under flera dagar

De dödas dagar hade varit ett mer korrekt namn på högtiden och festivalen i Mexiko. Där firas högtiden nämligen under flera dagar i början på november. 1 respektive 2 november är de dödas dagar. På sina håll firas i upp till åtta dagar, om jag förstått religionshistorikern rätt.

de dödas dag på världskulturmuseet i göteborg
Detaljbild från Mexikanska föreningens ofrenda på Världskulturmuseet. Blogginlägget innehåller flera sådana bilder.

Somliga firar genom att bland annat ställa ut ett glas vatten till de avlidna. När vattnet i glaset dunstat kan man tolka det som att de döda druckit. Den första dagen, eller dagarna, firar man de avlidna barnen och de som är på väg att glömmas bort. Firandet blir sedan en åminnelse av de nära vuxna man förlorat. I högtiden finns även inslag av halloween (31 oktober).

2. I día de muertos blandas traditioner

Flera traditioner utgör grunden för de dödas dag. Det finns bland annat inslag av aztekernas, de spanska erövrarnas och de samtida amerikanernas kulturer. I aztekriket, som ju fanns i Mexiko innan spanjorerna kom, hade man ett cykliskt tänkande kring liv och död. Solen gick upp och ner, naturen dog och återupplevde.

För att bejaka och väcka livet dödsoffrade man människor. Liv och död hängde samman. Även i den spanska katolicismen bejakas livet genom döden. Vid spanjorernas erövring av Mexiko upphörde människooffren, Jesus hade trots allt redan gjort ett permanent offer genom korsfästelsen, men synen på död och återuppståndelse kunde fortleva.

Spanjorena tog med sig den medeltida kristna traditionen kring att ta med sig bröd och vin till gravarna under de första dagarna i november. Det här var ett slags allhelgonafirande som genom århundradena tagit sig olika uttryck. I stället för bröd och vin äter och dricker man i dag sirligt utsmyckade sockerskaller och en särskild chokladdryck, enligt en artikel.

3. Många av traditionerna är nya inslag

För att förstå uppkomsten av och kärnan i de dödas dag är det viktigt att ha med sig att liv och död är två sidor av samma mynt. Men det är också viktigt att förstå att firandet har sett olika ut genom olika tider och på olika platser i Mexiko. På en del orter har man knappt firat högtiden alls, utan börjat fira i takt med att världen fått upp ögonen för denna fantastiskt spännande ”inhemska” tradition.

fakta om de dödas dag i mexiko firande föreläsning

Med andra ord har de dödas dag blivit en turistmagnet, med personer som reser till exempelvis Mexiko city för att kunna titta på festivalen. USA har stått för ett hollywoodiserande och halloweeniserande av högtiden. Halloweenkläder, bus-eller-godis och James Bond-filmen Spectre från 2015 har påverkat firandet, som alltså består av många nya ”traditioner”. Det är därmed svårt att säga vad som är ett traditionellt firande eller inte, och det kanske inte heller är så viktigt att kunna säga vad som är vad.

Ett roligt tillägg till detta är att Mexiko city hade sin första ”traditionella” parad 2016, det vill säga året efter att James Bond-filmen hade målat upp en färgsprakande och säljande bild av firandet i staden.

4. Gränslöst mellan levande och döda

Det finns en del anglosaxiska och hedniska inslag i de dödas dag. Den mexikanska högtiden bör ändå inte blandas samman med halloween i USA. I den keltiska traditionen, som ju delvis ligger till grund för det moderna halloweenfirandet, trodde man att gränsen mellan de levande och döda suddas ut omkring den 31 oktober. Den mexikanska día de muertos bygger på en liknande tro, som teoretiskt möjliggör att de döda kan besöka de levande. 

mexikanska föreningen ofrenda världskulturmuseet

Själva kärnan i detta är vikten av att minnas den avlidna. Så länge personen finns kvar i våra minnen kan hen besöka oss. Att gå till, tända ljus och lägga blommor på gravar är därför ett vanligt inslag i firandet av de dödas dag. I Sverige har detta också blivit allt vanligare på senare år, och då sker det under allhelgonahelgen. Under gårdagens föreläsning lyftes att det sorgligaste nog ändå är en grav som ingen besöker. Ingen vill bli bortglömd.

5. De dödas dag hyllar främst livet

För att knyta an till det här om hur liv och död hänger samman är de dödas dag paradoxalt en hyllning till livet. Under firandet smyckas altare och platser med blommor, vimplar och ljus i vackra färger. På senare år har man börjat klä ut sig till skelettfigurer, vilket sannolikt är en flört med José Guadalupe Posadas populärs satiriska skelettryck som började dyka upp i början på 1900-talet. Dessa tryck har lagt grunden för de dödas dag-skelettens utseenden, har jag läst på flera håll.

föreläsning dia de los muertos

Med tanke på att högtiden firas med parad, musik, dans, mat och dryck är den i allra högsta grad en tillställning för de levande. Byarna och städerna fylls med regnbågsfärger – särskilt med färgglada tagetesblommor och pappersdekorationer – och man önskar varandra ”Feliz día de los Muertos”. Det här är alltså en glad högtid. I sorgen finns även glädjen och kärleken till alla som levt liksom till livet i sig självt.

10 tankar om vänskap – och bra lästips om ämnet

10 tankar om vänskap och boktips för att läsa om olika perspektiv på att vara vänner

Vänskapens filosofi, vänskapens historia och vänskapens sociologi – ja, det är mycket vänskapsfokus i mitt senaste researchprojekt. Jag läser på om ämnet utifrån olika perspektiv för att få växtkraft i såväl mig själv som i mina relationer. Vissa saker vill man liksom förstå på ett djupare plan, hur blev det som det blev och varför är relationen till ens vänner kanske den känsligaste relationen man har? Med ett avstamp i livet och böcker ska jag dela med mig av 10 tankar om vänskap – häng med!

1. Vännerna formar oss som personer

Jag läser Stefan Zweigs underbara bok Världen av i går och i den finns ett kapitel om hur viktiga författarens skolkamrater varit för hans utveckling. Han beskriver så levande hur kamraterna delade intresset för litteratur och hur de i och med detta pushade varandra att bli skickligare läsare och skribenter. Zweig menar att han kanske inte hade varit samme författare utan sina skolkamraters stöd. Han hade lika gärna kunnat hamna i ett idrottstokigt gäng. Hade han blivit idrottare i stället för författare då? Jag tycker detta är en så fin och viktig poäng: Människorna i vår närhet formar oss som personer. Vi har med andra ord inte åstadkommit oss själva helt på egen hand.

2. Man väljer inte alltid sina vänner

Men lika sant som att vi har våra vänner att tacka för mycket är det sant att vi inte alltid väljer alla våra vänskaper. Hade man varit vänner om man inte gått i samma klass eller jobbat på samma arbetsplats? Många gånger är jag inte så säker på detta. Omständigheterna kan skapa förutsättningarna för en vänskap och när dessa omständigheter inte längre finns är det inte heller säkert att vänskapen fortsätter. Samtidigt kan jag ge många exempel på relationer som fortsatt bortom jobb och skola. Flera av mina största stöttepelare är kamrater från skol- och jobbtiden. Vilken är då poängen med denna punkt på listan? Att olika omständigheter som ligger bortom vår kontroll för oss samman med varandra.

3. Vänskap är inte ett statiskt tillstånd

De senaste åren har jag dessvärre haft vänskapstrubbel och det är en av de smärtsammaste upplevelser jag varit med om. På något sätt har jag förlitat mig på att vänskaper ska hålla genom hela livet. Även om jag först inte har valt vännerna har jag ändå gjort det till slut, och jag har verkligen uppskattat allt vi delat. När jag uttryckt min sorg har jag fått råd av kloka personer: Vänskaper är inte statiska. Lika ofta som livet skiftar kan vänskaper skifta. Bara för att relationen är frostig här och nu måste det inte betyda att den kommer vara det sedan. Ibland måste man tillåtas leva livet på olika håll. Kanske hittar man tillbaka till varandra, kanske gör man det inte. Men förhoppningsvis har alla parter det bra ändå.

4. Vänskap mår bra av jämlikhet

Ett återkommande tema i de vänskapsböcker jag läst i veckorna är vikten av en jämlik eller jämbördig vänskapsrelation. Eftersom man i slutänden ändå väljer sina vänner, ja, det här blir paradoxalt, vill man kunna känna att man har ett givande utbyte. Dessvärre kan omvälvande livshändelser göra att man glider från varandra. Det är vanligt att vänskaper tar slut när den ena parten blir sjuk eller är med om något annat svårt, för att man känner att man inte är på samma nivå längre. Som jag förstått det kan det ske från båda hållen. Det är inte ovanligt att man kapar banden till de vänner som tillfälligt har det kämpigt, men också den som har det kämpigare kan välja att dra sig undan. Om en vän plötsligt får det sämre ekonomiskt ställt och inte kan vara med på allt det roliga kan vänskapen bli problematisk, bara för att exemplifiera. Även kärlek, barn och andra stora händelser i livet kan rubba balansen.

5. Vänner är den familj man väljer

Vännerna brukar beskrivas som den familj man själv valt, och det finns en massa sociologiska och psykologiska studier om ämnet. Just på grund av frihetskänslan i relationen är man ju inte nödvändigtvis tvungen att stanna kvar. Det kan göra det aningen lättare att gå från relationen.

6. Vänskap saknar tydliga regler

Men är vänskapen verkligen så okomplicerad? Den är, som jag förstått det av researchen, den svåraste relationen i många avseenden. I en familj eller i ett äktenskap finns vissa regler som man förhåller sig till. Ta äktenskapet som exempel. Där finns en tydlig definition för när man gifter och skiljer sig. Normer som tvåsamhet, och alltså trohet i nöd och lust, präglar relationen. Sådana normer finns inte direkt kring vänskap. Ska man ”göra slut” med vännen när man inte längre trivs ihop? Det finns inga självklara svar och det skapar oro om relationen inte känns på topp.

7. Vänner är inte skyldiga oss något

Vänskapsrelationerna har en viss dubbelhet. När man varit vänner i många år är det väl inte helt orimligt att man förväntar sig att man ska finnas där för varandra. Förväntningar, och i synnerhet sådana förväntningar som nästan övergår i krav, strider dock mot vänskapens väsen så som det beskrivs i de böcker jag läst. Vänskapen är trots allt en frivillig relation. Samtidigt kan det bli problematiskt om en vän begår ett svek eller helt enkelt inte finns där när man har det tufft, därav dubbelheten. Man har alltså inga rättigheter alternativt skyldigheter gentemot sin vän. Likväl präglas många vänskapsrelationer av förväntningar på ett givande och tagande, på en ömsesidighet. Om vänskapen inte kännetecknas av ömsesidighet riskerar dess låga att slockna.

8. Det finns olika syn på vänskapens funktion

Vilken roll spelar vänskapen i ens liv? Genom historien har det funnits olika syner på vad som egentligen menas med en vän. Man har exempelvis haft en moralisk vänskapssyn som innebär att de man umgås med ska bidra till det egna växandet. Genom att umgås med snälla och lojala människor ökar chanserna att man själv blir snäll och lojal. Synen på vänskap har också varit instrumentell, det vill säga att man väljer sina vänner utifrån vad man själv vill uppnå. Är det en kväll på stan? Ja, då söker man sig kanske till vänner som gillar att festa och så bondar man över detta specifika intresse. Den instrumentella vänskapssynen är nog vanligare än den moraliska synen, åtminstone är det så jag tolkar det. Om vänskapen är av det instrumentella slaget gör det den också sårbarare för livsförändringar. Vad händer om man plötsligt tappar intresset för att festa? En viktig sak att ta med sig härifrån är att man behöver olika sorters vänskaper och sammanhang för att må bra.

9. Att göra slut med vänner kan göra ont

Eftersom vänskapen är komplex och saknar ett uttalat regelverk finns inte heller ett direkt stöd för den smärta som kan uppstå när man håller på att glida från varandra. Par går i parterapi och när man ska skilja sig finns en hel procedur kring detta. Många vänskapers uppbrott sker i det tysta och det gör att sorgen kan kännas outhärdlig. För sörjer våra vänner gör vi oftast.

10. Det är viktigt att kunna känna tacksamhet

Det är sällan som en vänskap varit genomdålig. Tvärtom gör uppbrottet ont på grund av allt man delat tillsammans. Med tanke på hur vänskapen format en kan det vara på sin plats att erkänna allt det fina den gett och att känna tacksamhet för att personen varit med på en väsentlig sträcka av ens långa livsresa.

Bra lästips för dig som vill fördjupa dig i vänskap

Ja, som jag nämnt har jag läst en del böcker om ämnet vänskap. Nedanför följer bra lästips för dig som är intresserad av vänskapens innebörd på ett mer filosofiskt, psykologiskt och sociologiskt plan:

  • Den moderna vänskapen av Mats Hilte
  • Förälskelse och kärlek av Francesco Alberoni
  • Intimitetens omvandling: Sexualitet, kärlek och erotik i det moderna samhället av Anthony Giddens
  • Vänskap: En lång historia av Eva Österberg
  • Världen av i går av Stefan Zweig

Bonuslästips: När böcker med vänskapstema lyfts måste jag passa på att tipsa om Platons och Aristoteles skrifter. Många av vänskapsteorierna tar ett avstamp i just antikens filosofi, och då går ju mycket tillbaka till dessa två tänkare.

Vad hjärtat aldrig glömmer – varning för gråtattacker!

När jag skrev mina boktips inför Förintelsens minnesdag och mitt inlägg om judiskt motstånd under Förintelsen kom jag på att jag glömt berätta om Kelly Rimmers gripande roman Vad hjärtat aldrig glömmer. Jag läste boken någon gång i höstas och jag var så tagen att jag hade en och annan gråtattack under tiden. Läs flera gråtattacker! Jag som inte har så lätt till tårarna, liksom. Men där och då fanns det ingen hejd på dem.

Vad hjärtat aldrig glömmer är två parallella berättelser som vävs samman i en släkthistoria över tid och rum. Handlingen utspelar sig dels i nutidens USA, dels i andra världskrigets Polen. Den sönderstressade mamman Alice bestämmer sig för att hörsamma mormoderns innerliga önskan om att hon ska resa till den polska staden Trzebinia för att nysta i familjens förflutna.

vad hjärtat aldrig glömmer bok
På bilden ser du omslaget till Kelly Rimmers Vad hjärtat aldrig glömmer. Boken gavs ut av Louise Bäckelin förlag 2019.

Det har nämligen visat sig att mormodern undanhållit en del av sin livshistoria för resten av familjemedlemmarna. Mormodern Alina flydde undan Förintelsen och hamnande i USA, och detta med en man som Alice alltid trott varit hennes morfar. Men hennes biologiska morfar är i själva verket Tomasz, Alinas livs största kärlek och en läkare som plötsligt försvann under andra världskriget.

Vad hände med Tomasz? Alina måste få veta så att hon till slut kan få sin sista vila. Eftersom Alice och mormodern har ett alldeles särskilt band faller det alltså på henne att göra resan. Samtidigt brottas hon med egna problem. Det knakar i hennes och makens äktenskap, då maken stöter bort deras autistiske son och enbart fokuserar på den särbegåvade dottern.  Han flyr in i sitt forskarjobb och lämnar Alice själv med familjens utmaningar.

När Alice beger sig till Polen måste hon våga lita på att maken kan skärpa till sig och vara den far han behöver vara för allas skull. Det är inte lätt för henne, men snart uppslukas hon av mormoderns och morfaderns historia. Alina och Tomasz var barndomsvänner, och blev älskande. För att kunna vara tillsammans måste de varje dag göra tyst motstånd mot nazisterna och hitta vägar att överleva i en mördande värld.

Alices resa uppenbarar en berättelse om stort mod och stora förluster, som läsaren följer genom både Alices och Alinas ögon. Vad hjärtat aldrig glömmer av Kelly Rimmer griper tag och är omöjlig att lägga ifrån sig. Den här boken är i samma fantastiska klass som Kristin Hannahs Näktergalen och Kristin Harmels De bortglömda namnens bok.

Kärlek, sorg och en gnutta bråk i Emily Henrys Strandläsning

Emily Henrys romantiska feelgood Strandläsning fick bli förra veckans motvikt till tung kurslitteratur i idéhistoria. Den här romanen har prisats som en av de bästa böckerna inom romance 2020, och den är minst sagt hajpad. Kan jag förstå hajpen? Delvis, ja. Men så är jag också väldigt svag för upplägg som har drag av från-fiender-till-älskare alternativt från-hat-till-kärlek. Är jag skadad av Stolthet och fördom? Absolut! Så egentligen har jag nog svårt att tänka mig en romantisk bok som är mer lämpad för mig än just Strandläsning. Åtminstone i teorin.

Men även i praktiken är denna Emily Henry-bok bra. Du förstår, den innehåller lagom mängder av hjärta och smärta. Kärleken får liksom aldrig vara för enkel och karaktärerna får aldrig vara för obekymrade. Till och med när det verkar som att de är rena rama sagoprinsessorna måste det finnas ett mörkare öde bakom den rosaskimrande fasaden. January Andrews må vara en sagoprinsessa i Augustus Everetts ögon, vilket han gärna låter henne veta, men om han bara visste vad hon gått igenom i livet…

strandläsning bok
På bilden ser du omslaget till Emily Henrys romantiska feelgood Strandläsning. Boken gavs ut av Lavender Lit 2020.

När January var barn blev mamman cancersjuk och cancern har aldrig riktigt släppt taget om hennes lilla familj, bestående av henne själv, mamman och pappan. Trots svår sjukdom har föräldrarna alltid lyckats hitta glädjen, och att det går att vara glad i livets motgångar är något January därför är övertygad om. Men så dör pappan. På begravningen får hon reda på att han varit otrogen mot mamman – medan hon var sjuk. Och inte nog med det, January får ärva strandhuset där pappan tillbringat tid med den andra kvinnan. Sviken bortom alla ord, och dessutom nyss lämnad av pojkvännen, måste hon rensa ut strandhuset. Under vistelsen där ska hon även försöka skriva sin nya feelgoodroman. Det är bara väldigt svårt att skriva om kärlek när man tappat tron på den.

För att göra saken ännu värre är ingen mindre än Augustus, Gus, hennes nya granne. Gus var hennes stora konkurrent när hon studerade kreativt skrivande på universitet. Han hade alltid spydiga kommentarer till övers för henne, ändå var det som att de inte kunde hålla sig borta från varandra. Gus är precis lika dryg nu som då, feelgood dissar han som få och så är han en superhyllad författare av ”smarta”, dystra romaner. Under ett av deras retliga meningsutbyten antar de en utmaning: January ska skriva en dyster roman och Gus en glättig sådan.

De börjar utforska de olika genrerna tillsammans och medan de gör det slår passionen ut i en mycket, mycket bräcklig blomma. Vad annars, liksom? January har fortfarande inte bearbetat sin sorg och Gus bär på ett tungt bagage, vilket gör dem livrädda för att ha en seriös relation. Det blir helt enkelt av-och-på-och-av i en oroande cirkel. Ska de personliga hindren övervinnas och den gemensamma kärleken segra till slut? Läs Emily Henrys Strandläsning så får du se vad som händer själv!

En vinter i Paris – matig julfeelgood av Jenny Oliver

Jag försöker hitta tillbaka till skrivflowet och orkar därför inte riktigt skriva lååånga texter för tillfället, eller de längre texterna sparar jag snarare för mina kunder. Men det är klart att jag orkar med ett och annat kortare boktips. Och det hade ju faktiskt varit tråkigt att inte tipsa om de julböcker jag läst i år.

Först ut julen 2022 var Jenny Olivers romantiska feelgood En vinter i Paris. Bra eller dålig bok? Jag vet egentligen inte. Jag vet bara att jag slukade den i ett nafs. Det är väl ett gott betyg? Handlingen kretsar kring förskolläraren Rachel, som sörjer sin avlidna mamma och som dessutom är fast i ett dåligt förhållande med en man som inte bryr sig ett dugg om henne.

en vinter i paris bok
På bilden ser du omslaget till Jenny Olivers julfeelgood En vinter i Paris. Boken gavs ut av Printz 2018.

Den här vintern är Rachels liv på väg att förändras, för hennes vänner i den lilla engelska hembyn har anmält henne till en baktävling i Paris. Under ledning av den ökände bagaren Henri Salernes får hon göra allt från bröd till suffléer. Sedan moderns död har Rachel försökt glömma bort den del som älskar att stå i köket. Nu väller plötsligt kärleken till mat och bakverk fram, men frågan är hur hon ska stå ut med bagaren?

När Rachel är beredd att kasta in handduken får hon tröst från oväntat håll, nämligen från Henris betydligt snällare bror. En vinter i Paris förenar julfirande, hjärta och smärta i ungefär 300 sidor. Boken handlar bland annat om att släppa taget och gå vidare i livet, liksom om att hitta tillbaka till det man älskar att göra när allt känns som svårast.

Minnesförlust och julromans i Netflix Falling for Christmas

Om man vuxit upp på 1990-talet har man sannolikt någorlunda koll på Lindsay Lohan. Hon var ett av den tidens stora stjärnskott, barnskådis och allt, men försvann från rampljuset. Nu är hon dock tillbaka och den stora premiären skedde i Netflix julfilm Falling for Christmas (2022).

Falling for Christmas är en av julfilmerna jag nattittat på under veckan, och den har gett en hel del julmys. Faktiskt. Samtidigt är filmen ganska fånig. Precis så fånig som bara romantiska julfilmer kan vara, med orimligt mycket gulligull och julgransglitter. Men det är ju därför jag tittar på dem, så vad gnäller jag egentligen om?

I handlingens centrum har vi den bortskämda arvtagerskan Sierra Belmont. Hennes far har kallat henne till familjens hotellkomplex i fjällen och detta i hopp om att hon ska börja jobba för företaget. Sierra vill dock göra något annat i livet. Vad? Det vet hon inte. För tillfället håller hon på med influencer marketing och är dessutom tillsammans med en influencer.

Under pojkvännens sceniska frieri uppe i skidbacken faller Sierra nerför backen och slår i huvudet. Hon drabbas av minnesförlust och blir omhändertagen av änklingen Jake, som äger en krisdrabbad bed and breakfast-verksamhet på orten.

Inte heller han vet vem Sierra är och efter år av hjärtesorg vågar han nästan börja hoppas på kärlek igen. Medan Sierra försöker komma underfund med vem hon är, bokstavligen alltså, faller hon alltmer för den fine Jake. Hur kommer det bli mellan dem när hon får minnet tillbaka och inser att hon redan har en pojkvän?

Det här var i stora drag handlingen i Falling for Christmas, en av Netflix julsatsningar 2022. The Noel Diary är fortfarande favoriten från årets tittande på romantiska julfilmer.

Moa Herngrens Svärmodern – hur gick det så illa för Åsa?

I samband med att jag skulle gå på bibliotekets kulturfrukost med Moa Herngren såg jag chansen att äntligen läsa romanen Svärmodern. Ett bättre tillfälle skulle knappast kunna dyka upp! Tänkt och gjort, jag slukade boken. Under läsningen pendlade jag så mycket mellan hopp och förtvivlan att boken hade mig i ett stadigt grepp.

Aldrig har jag funnit ett så stort nöje i att läsa om något så förfärligt som Åsas relation till sonen och svärdottern. Jag tror det beror på att Herngren har skrivit fram flera fasliga personporträtt med värme, humor och kanske inte minst med den största medkänsla. Inte ens när karaktärerna visar sig från sina sämsta sidor kan jag direkt ogilla dem.

svärmodern bok
På bilden ser du omslaget till Moa Herngrens Svärmodern. Boken gavs ut av Norstedts 2020.

Åsas mamma har nyss dött. Ändå är det inte henne hon sörjer. Det är den ofrivilligt uppsagda kontakten med sonen Andreas och barnbarnet Sam som gör henne bedrövad av sorg. Moderns begravning ser hon nästan fram emot. Då kommer hon nämligen få en skymt av personerna hon saknar och som hon gett sitt allt.

Man undrar ju hur en sådan här sak ens kan hända och det är just om förloppet fram till denna stund som Moa Herngren berättar i Svärmodern. Utan pekpinnar skildrar Herngren de olika perspektiven i vad som skulle kunna beskrivas som ett triangeldrama mellan Åsa, sonen och svärdottern. Ja, och det finns verkligen många olika perspektiv på en och samma händelse!

Till slut visste jag inte vem jag tyckte mest synd om, för personporträtten är skickligt nyanserade. Jag har nog tänkt att svenska relationsdraman inte riktigt är min grej, den här åsikten har jag dock omprövat i och med läsningen av Svärmodern. Det kommer definitivt bli fler av Moa Herngrens böcker framöver.

Netflix film The Noel Diary – om kärlek och sorg i juletid

Om jag så bara kommer se en enda romantisk julfilm i år är jag glad att det blev The Noel Diary (2022) på Netflix. Säkerligen är det inte världens bästa film och visst har det gjorts riktigt skarpa julfilmer, som Love Actually och The Holiday, men The Noel Diary känns ändå speciell.

Ja, så glad blev jag i filmen att den höll mig vaken när jag egentligen borde sovit. Tänkte att jag skulle slötitta mitt i natten, och så blev jag i stället superpigg för att jag var så inne i tittandet. Det var helt enkelt ett engagerande drama. Så kan det bli ibland!

Vad handlar då The Noel Diary om? Det här är alltså en ny romantisk julfilm av och på Netflix. Författaren Jacob Turner har varit med om ett trauma som barn och sett sin familj splittras efter det. Han skriver sina bästsäljande böcker, åker på boksigneringar och skulle levt helt ensam om han inte hade haft sällskap av hunden Ava.

Nu är det jul igen och Jacob planerar att fira den i ensamhet. Men då kommer sorgebeskedet: modern har dött och efterlämnat sig sitt hus i staden där han växte upp. Han har inte besökt barndomsstaden på evigheter, än mindre har han pratat med sin mamma. Men nu måste han återvända för att rensa ut huset – och det förflutna.

En dag står Rachel utanför huset. Hon har också band till det, för det är där hennes biologiska mamma Noel bott en gång i tiden. Det var när Noel var barnflicka åt Jacob. Rachel söker sina rötter och kan inte gå vidare i livet utan svar på varför hon blev bortadopterad. Motvilligt dras Jacob med i Rachels sökande, och till sin hjälp har de Noels gamla dagbok.

Under sökandet kommer Jacob och Rachel så klart varandra nära, och för första gången på mycket länge kan det vara så att han älskar någon mer än hunden Ava. Men Rachel är förlovad med en annan, och ja, här är det dags att sätta punkt för detta lilla filmtips om The Noel Diary.

Du får själv ta reda på hur det går för Jacob och Rachel.

Under Toscanas sol – skilsmässa leder till oväntat husköp

En gång i tiden tyckte jag att filmen Under Toscanas sol (2003) är något av det mest inspirerande som finns. Vilken genialisk idé det här med att lämna allt och börja om på nytt i Italien är, ja, du fattar ju! Rena rama drömmen. Om jag någon gång får mitt hjärta krossat är det till Toscana jag ska bege mig för att hitta tillbaka till mig själv igen, brukade jag tänka. Man har haft sina idéer! Hehe.

Jag hade samarbeten i veckan och kände att nu jävlar har jag min chans att se om Under Toscanas sol, bara för att. Kan jag så gör jag gärna kopplingar till böcker och filmer som inspirerar mig. Dit räknar jag alltså Toscana-filmen i fråga. Och eftersom jag sett filmen i dagarna uppstod även tillfället att skriva ihop en liten recension. Eller recension och recension, kanske snarare ett filmtips:

Vad handlar Under Toscanas sol om?

Författaren Frances (Diane Lane) hade aldrig kunnat ana att hon skulle bli så blåst av mannen hon älskat och sörjt för. Men under ett litteraturevenemang släpps bomben: maken har setts tillsammans med en yngre kvinna. Det har varit passionerade möten dem emellan, och det visar sig att maken nu väntar barn tillsammans med sin älskarinna.

Under en för Frances del jobbig skilsmässa blir hon fråntagen allt. Till och med det hus hon ärvt av sin mamma! När hon når botten får hon hjälp av sina vänner: Snälla, du, åk till Toscana, på en rundresa. De serverar henne resan och därför känner hon sig tvungen att åka. Och där händer det grejer.

Vad som ska vara ett kort stopp i den toscanska staden Cortona leder till att Frances impulsköper ett fallfärdigt hus på landsbygden i Toscana. Medan hon rustar upp huset knyter hon nya gemenskapsband och vågar så sakteliga öppna sitt hjärta igen. Hon inser att kärleken kan ha många skepnader.

Vad tycker jag om denna feelgoodfilm?

I Under Toscanas sol, Under the Tuscan Sun på engelska, är det både hjärta och smärta. Men framför allt är det toscansk livsglädje i nära på två inspirerande timmar. Förutom att skildra hur en medelålders kvinna reser sig efter en tuff skilsmässa, och detta med massor av kärlek och värme i sann feelgoodanda, är filmen en vacker skildring av Toscana.

De sceniska vyerna över ikoniska Val d’Orcia eller Cortona gör att man faller pladask för den italienska regionen. Vill jag dit? JA! Självklart vill jag resa till Toscana. Att titta på Under Toscanas sol är dock lite som att resa, för de toscanska platserna lyfts med sådan inlevelse att jag bitvis glömmer världen runt omkring mig.

Jag ska vara ärlig, det här är kanske inte det bästa som gjorts i filmväg. Men jag är överförtjust i alla fall! Så förtjust är jag att jag burit med mig denna feelgoodfilm i snart 20 år, och det är ändå ett gott betyg. Jag tycker filmens budskap är fint: man kan alltid börja om på ny kula och/eller man kan alltid hitta tillbaka till sig själv.

The Midnight Club – dödligt sjuka unga berättar skräck

Mike Flanagan är en fantastisk serieskapare. Det visar han även med nya The Midnight Club på Netflix. Jag tror inte jag vet någon annan som skapar skräck så som han gör, det skulle väl i så fall vara James Wan eller Guillermo del Toro (och de här jämförelserna säger inte så lite).

Men alltså, det är något alldeles visst med Flanagans skapelser. De är inte bara skräckberättelser, utan de förenar drama och skräck på ett djupt sätt. Samtidigt som jag håller på att skita på mig av rädsla, sprutar tårarna av sinnesrörelse. En del av scenerna är dessutom rena rama poesin, för ja, så vackert kan det vara när Flanagan får göra sitt.

Det finns mycket att älska med The Midnight Club (2022), precis som med The Haunting of Hill House (2018) och The Haunting of Bly Manor (2020). Sant, The Midnight Club är långt från perfekt, men oj, vad jag ändå grips tag!

Vad handlar The Midnight Club på Netflix om?

Unga Ilonka är dödligt sjuk i sköldkörtelcancer och vill så klart inget hellre än att få (över)leva. När hon gör sin vanliga research i hopp om att finna ett botemedel snubblar hon över Brightcliff Home, som är ett behandlingshem för unga vuxna som befinner sig vid livets slutskede.

I Brightcliff Homes historia finns märkliga tillfrisknanden, men också en del hemskheter. Ilonka bosätter sig på hemmet eftersom hon tror att hon ska komma dess mysterier närmare på så vis – och kanske även bli frisk från sin dödliga sjukdom.

På Brightcliff Home bor sju andra dödligt sjuka unga vuxna, förutom sjukvårdspersonalen, då. Vid midnatt varje kväll träffas de unga för att berätta spökhistorier för varandra. Berättelserna påminner mycket om själva berättarna, och är ett sätt för dem alla att lära känna varandra.

Det här blir berättelser i berättelsen i berättelsen på det snyggaste vis. För du har ju Ilonka och hennes vänners personliga sjukdomskamper, spökhistorierna och så Brightcliffs Homes egen unika historia. Och visst lurar ett och annat spöke i vrårna, såväl bildligt som bokstavligt.

Vad tycker jag om Mike Flanagans nya serie?

Jag tycker att The Midnight Club fått ett oförtjänt svalt mottagande, av betygen på IMDb att döma. Ännu en gång visar Mike Flanagan att han kan skräckens subgenrer, och i det här fallet gör han en fin hyllning till exempelvis den gamla barndomsserien Rädd för mörkret (Afraid of the Dark), som jag verkligen älskade.

Enligt min mening finns det inte tillräckligt mycket kulturellt skapande kring ungas sjukdomar, men här kommer allt på samma gång. Handlingen kretsar kring unga med cancer, unga med AIDS, och så vidare, och varje personligt öde är lika gripande.

Sjukdomarna representeras även med en stor medvetenhet kring stereotyper, vilket jag tycker är viktigt. Avsnitten handlar därmed inte enbart om hur ungdomarna hanterar sina sjukdomar, utan om hur deras familjer och omgivningar tacklar det tragiska i att en älskad är på väg att försvinna.

Det finns så många bottnar i The Midnight Club att man inte måste älska skräck för att älska denna serie. Man kan älska drama och mysterier, och i detta finna en perfekt Netflix-serie att sträcktitta på. Jag hoppade till ett par gånger under avsnitten, men allra mest var de nog sorgliga och spännande åt det mer pussliga och mystiska hållet.

Om det inte redan framgått så gillar jag det här. Mycket.

Sämst i världen på att hantera stress (och ja, jag jobbar på det)

Tänk dig livet runt 30, hur roligt det ska vara. Men så inleds det med att du blir ännu sjukare, några nära dödsfall och ett x antal allvarliga diagnoser hos dina allra, allra käraste. Och så fortsätter det med att du blir lite sjukare ändå, coronakris, att din älskade sambo får alla fingrarna avsågade (men ditsydda) och så ukrainakris på det. Samtidigt ska du försöka hålla ditt företag flytande, och sambon sitt. Det är lite mycket. Och det är mitt 30-årsliv.

Men vet du, en sak är jag jävligt bra på: att gå upp och kämpa varje dag. Även mina älskade. Så det är ingen av oss som lagt sig ner, inte en endaste gång. Jag har dock märkt att min stresshanteringsförmåga blivit allt sämre för varje kris, och efter kris på kris finns nog hanteringsförmågan knappt kvar. Åtminstone inte när saker rivs upp, som de görs vissa dagar eller veckor. För ja, vissa saker, som sjukdomar och skador, försvinner inte. De samlas på hög.

Efter den här veckan blir det så tydligt, hur sämst i världen jag är på att hantera stress. Det började med en enorm oro för en kär en, igen, och fortsatte med en webbplatskrasch på grund av större programuppdateringar. När kraschen skedde var skadan redan skedd, jag var superstressad. Det här fick dock stressen att spilla över, och jag har faktiskt inte kunnat samla mig och få saker gjorda i väntan på att få rätt support från webbhotellet.

Att ringa och tjata, be om att de ska göra om och göra rätt äter dessutom upp tiden. Flera dagar, mer exakt. Till slut blev det dock rätt, jag har förhoppningsvis en fungerande blogg igen och det viktigaste är att mina nära och kära efter omständigheterna mår bra. På sätt och vis falskt alarm den här gången. Det är fredag, jag ska jobba i kapp i helgen men nu har stressen börjat ebba ur kroppen och kvarlämnat mer värk och trötthet, förstås.

Sett i det långa loppet hanterar jag ju stressen, det är väl den här bloggen ett tecken på. Jag går upp, får saker gjorda, har det bra. Men hur jag ska hantera stressen när den bräckliga tillvaron återigen rämnar vet jag inte riktigt. Kanske bara försöka andas?

William Shakespeare får liv genom sonen Hamnets öde

Maggie O’Farrells Hamnet tog mig med storm förra året, svepte bort mig till svunna tider. Jag tänker inleda denna korta recension med att skriva att detta var en av de bästa böcker jag läste 2021. När jag slukade de drygt 350 sidorna kändes det samtidigt som att jag slukade ett helt liv, kanske rentav flera liv.

william shakespeare får liv genom sonen hamnets öde

I den här historiska romanen skriver nämligen O’Farrell William Shakespeares biografi och inte bara det, hon skriver hans familjehistoria i en tid som härjas av pesten. Med så många historiska – eller åtminstone biografiska – luckor har författaren varit tvungen att fylla i mycket själv.

O’Farrell har säkerligen tagit sig många friheter, men gjort det så väl att jag tror på vartenda ord hon skriver.

Boktiteln bär samma namn som Shakespeares son. Hamnet är för övrigt liktydigt med Hamlet, spekulerar man.

Vad handlar boken Hamnet om?

I inledningen jagar Hamnet runt efter en vuxen, hans syster är dödligt sjuk och de behöver få omedelbar hjälp. Men ingen hjälpande vuxen finns där. Det är en stark början, ett barn som lämnats ensam i stora, vida Stratford-upon-Avon. Paniken påtaglig.

hamnet bok
På bilden ser du bokomslaget till Maggie O’Farrells Hamnet. Boken gavs ut av Sekwa förlag 2020.

Medan Hamnet söker efter hjälp får jag glimtar av hur livet var innan, hur föräldrarna William och Agnes träffades, hur William kände sig kvävd av livet i hemstaden och lämnade den för teatern i London.

Vad tycker jag om Maggie O’Farrells bok?

Det är något väldigt jordnära i glimtarna. De är tillräckligt detaljerade för att föra mig tillbaka till vardagen i 1500- och 1600-talen. På samma gång är de svepande nog för att rycka tag i mig och hålla mig fast i hushållslivet och gatsmutsen, i pestens tid.

Någonstans mellan tidshoppen skriver Maggie O’Farrell också fram en möjlig – om än inte helt sann – historia om pjäsen Hamlets tillkomst. Jag tycker hon gör det på det vackraste sätt, i Hamnet ryms glädje, sorg och massor av kärlek.