Filosofiska tankar om nybörjaren och modet att misslyckas

Filosofiska rummet i P1 tycker jag väldigt mycket om. Allra mest tycker jag om radioprogrammet när temat är så spännande som ”Nybörjaren och modet att misslyckas”. Detta är ju något som jag själv skrivit om och som jag därmed funderar en del på.

I blogginlägget ”Det krävs mod för att bli riktigt, riktigt bra på något” reflekterar jag om hur jobbigt det kan kännas att vara ny i sitt skapande men att detta nya är något man måste utsätta sig för om man vill utvecklas.

Och inte bara det, man måste ha modet att fortsätta utvecklas även när det känns motigt. Det är inte direkt så att utvecklingskurvan pekar stadigt uppåt. Men ihärdighet och hängivenhet är fantastiska motvikter till de eventuella besvikelserna.

Filosofiska rummet-avsnittet ”Nybörjaren och modet att misslyckas” snuddar vid tankarna jag tänkt, men vidgar perspektivet tack vare att tre olika experter och en initierad samtalsledare bollar idéer med varandra.

nybörjaren och modet att misslyckas

Det här är alltså forskare inom bland annat ekonomi och kultur som samtalar om kreativitet och kunskap, och hur man kan skapa miljöer där människor känner att de faktiskt får vara nybörjare eller tänka ofärdiga tankar utan att bli klassade som dumma.

En viktig aspekt som lyfts är att det svenska utbildningssystemet premierar den som kan och följer mallen, snarare än att vara ett laboratorium där nya idéer och fält prövas. Eller så här: Man förväntas nästan vara expert på ett ämne innan man börjat. Och vad ger det?

Sorgligt nog är det många vuxna som går runt och inte törs börja med något nytt. Varför då, då? För att det känns pinsamt att vara nybörjare. Om man börjar måla ska kvaliteten på alstren vara så att de är säljfärdiga bums och om man börjar spela tennis ska man helt klart kunna ställa upp – och vinna – ett mästerskap. Men riktigt så går det inte till.

Färdigheter är något som övas, övas och övas.

Tycker du också att det här är spännande funderingar? Du kan lyssna på Filosofiska rummets avsnitt gratis. Klicka på denna länk för att komma vidare till avsnittet ”Nybörjaren och modet att misslyckas”.

Middle of the Road – trallvänlig musik ska det vara

För inte så länge sedan spirade blommor längs vägkanterna och i dikena, och bara det gjorde bilåkande till en fröjd. På vår färd till ett kalas i går var grönskan inte lika vacker. Däremot var himlen med sina stora, vita fluffmoln fantastiskt fin. Och vackert var det ändå, för hur kan vägar på landet någonsin vara annat än vackra? Det är så att man blir glad på djupet när man skumpar fram!

roadtrip musik middle of the road

Bilmusik är obligatoriskt. Helst ska det var sådan musik man kan tralla med i. Man och man, för mig är igenkänningen helt enkelt viktig. Igenkänningen får gärna vara rotad sedan flera decennier tillbaka. Under gårdagens bilresa började det med Journey – så bra (!) – och sedan fortsatte det med det gamla bandet Middle of the Road. Jag fick feeling på dem och ville att Christoffer skulle höra några av de låtar jag brukade lyssna på som barn, oftast när jag åkte bil med familjen.

Jag vet att jag svär i kyrkan nu: För mig är Middle of the Road en bättre variant av ABBA. Så himla roligt jag dessutom haft till deras 70-talsmusik. Jag har ett kul minne från när jag mimade och dansade till detta hippieband-ish på Småstjärnorna i mellanstadiet. Det var säkert hur töntigt som helst, men jag har aldrig haft problem med töntigt. Spela låten ”Chirpy Chirpy Cheep Cheep” (länk till Youtube) så kommer du också få feeling!

Den absolut trallvänligaste musiken är annars Disney-låtar, så detta brukar jag och Christoffer lyssna på när vi åker bil. Vi brukar också lyssna på Blues Traveler, som är ett av de band Christoffer introducerat mig för och där jag upptäckt hur mycket jag älskar deras ”Hook” (länk till Youtube). När jag tänker på det är nog bilåkande ingen favorit hos mig, men tack vare vackra vyer och trallglad musik blir färden härlig.

Äggläggande människor och andra historiska kuriositeter

När man sammanställer pappren till revisorn får man roa sig bäst man kan. Och faktiskt är det här en syssla som är lättare att genomlida med något spännande i öronen. Därför satte jag på ännu ett avsnitt av Historiepodden. Det blev det 396:e avsnittet som handlar om äggläggande människor och andra historiska kuriositeter i påskens tecken.

kvinnor lägger ägg historiepodden
Se! Jag hann med en liten fototur till Varbergs centrum. Rosa och lila påskdekorationer i år. Den här bilden är tagen framför Varbergs stadshotell.

Mer exakt heter avsnittet ”Mänsklig äggläggning och kuriosakabinett” och det handlar om hur en samlare av rang – liksom vetenskapsman – kom i kontakt med en äggläggande kvinna på 1600-talet. Hennes ägg upptogs i hans samling och studerades senare av hans lärjungar.

Hur kommer det sig att en kvinna över huvud taget kan lägga ägg? Jo, spekulerade man, om nu fåglarna kan lägga ägg utan skal kan det ju hända att människor kan lägga ägg med skal. Man hade vid den här tiden fått bättre kunskap om kvinnans äggstockar och hade även en tanke om att däggdjuren är sprungna ur ägget.

äggläggande kvinnor historia
Här ser du Varbergs kyrka bakom ett flor av tyll. Vill du läsa mer om tyll i påskriset har jag skrivit ett eget blogginlägg om det. Klicka på länken för att komma dit!

Äggföderskorna, den första följdes av flera stycken andra, kopplades helt enkelt samman med naturvetenskapliga teorier om ägg i allmänhet. När händelserna inte tillskrevs Djävulen, vill säga. För kanske än märkligare är att exempelvis präster gick i god för att de med egna ögon sett äggmiraklerna.

Historiepodden berättar om ikonoklasm på 700- och 800-talen

Tack vare Historiepoddens 397:e avsnitt om den stora bildstriden i 700- och 800-talens Bysans har jag nu lärt mig mer om så kallad ikonoklasm. Det var det första poddavsnittet jag lyssnade på. Eftersom jag har ett specialintresse för Medelhavsområdet var det en särskilt spännande början för min del, tycker jag.

historiepodden ikonoklasm

På 700-talet uppstod religiösa stridigheter om ikonerna. Dessa religiösa avbildningar av bland andra Jesus ansågs av ena falangen strida mot Guds ord om att avbilder är lika med avgudabilder. Ikonoklasterna gjorde en politisk sak av detta. De gick till strid för att förstöra ikonerna och driva på en teologisk förändring. (Men det handlade säkert även om att vinna ännu mer makt.)

Stridigheterna gick lite i vågor, vad jag förstår av Historiepoddens avsnitt. Till slut landade man väl ändå i att det kan vara okej med ikoner. I den ortodoxa kristna tron används ju rikligt med ikoner än i dag.

Det här var ett spännande historieavsnitt! Så spännande att jag längtar efter att lyssna på ännu ett poddavsnitt och därmed lära mig mer om historiska händelser. Om du också vill lära dig mer om ikonoklasm är det till avsnittet ”Den stora bildstriden (700- och 800-tal)” du ska vända dig. Jag lyssnar via Acast.

Jag måste ju bara tillägga att jag blev förtjust av alla referenser till Alf Henrikssons och Edward Gibbons antika berättelser om den tidens galna kungligheter.

Har du sett föremålen som formgivits av Rosa Ljung?

Är den inte förtjusande, fågeln från Rosa Ljung? Jag hittade den på loppis. Kostade 20 spänn, eller så.

För ett par veckor sedan bröt jag nämligen coronatristessen och besökte Varbergs loppmarknader. Behövde införskaffa lite rekvisita till hemmafotograferandet och när jag fick syn på fågeln var jag ju bara tvungen att slå till.

deco porslinsfigurer second hand

Jag kan förstå varför somliga tycker dessa porslinsfigurer är kitschiga, men samtidigt kan jag inte låta bli att falla pladask för just kitschen. Jag älskar de färgstarka blommorna på det vita, hur naturen ges fantasifulla uttryck.

Förutom fågeln köpte jag en Rosa Ljung-katt, också den med lila blommor. Allra helst skulle jag vilja stöta på de snudd på legendariska ansiktsvaserna.

Prydnadssaker från Rosa Ljung – kanske inga större värden

Rent ekonomiskt har prydnadssakerna i fråga inga större värden, vad det verkar som. Jag såg en hel del fåglar och katter under loppisbesöken häromveckan och då blev det ganska tydligt hur populära figurerna var en gång i tiden.

Om jag inte missminner mig tror jag att även mina föräldrar haft en Rosa Ljung-katt, ett vagt minne från sent 1980-tal.

rosa ljung katt

I och med prylarnas popularitet finns det numera ett överflöd av Rosa Ljung-saker, därför är föremålen i regel inte värda så mycket. Faktiskt oförtjänt, enligt min mening. Föremålen är fortfarande lika vackra, och visst är väl den här typen av kitschiga design ändå tidlös?

I ett av Loppmarknadsarkeologernas korta P1-reportage diskuteras hur vanligt förekommande – och därav billiga – prydnadsföremålen är.

Eftersom jag för tillfället snöat in på Rosa Ljung tycker jag det är ett trevligt radioreportage. I det görs en kort intervju med Rosa Ljungs dotter, som passande nog jobbar på loppis. Klicka på länken för att lyssna på reportaget via Sveriges radios webbplats.

Keramiker som var verksam vid Deco keramikfabrik

Rosa Ljung (1917-1983) var formgivare och keramiker, med ett ben i göteborgska konstskolan Valand och ett ben i helsingborgska Deco keramikfabrik.

Om du har tur hittar du en figur som har båda originalklisterlapparna kvar. På dessa står ”Rosa Ljung” respektive ”Deco” i kursiv, handskriven stil. Bakgrunden på lapparna är vit och texten svart.

rosa ljung fågel loppis

Jag är absolut ingen van loppisbesökare, tvärtom. Men under besöket på loppmarknaderna i Varberg slogs jag av vilken spännande inblick man får i svenska hem genom tiderna. Så många stilar!

När mina föräldrar var unga var en fågel eller katt från Rosa Ljung säkert något av det coolaste man kunde inreda med.

Med tanke på denna keramikers storhet skrivs och talas det förvånansvärt lite om henne. Undrar vad det beror på, är det för att hon var kvinna?

Lyssna på Björn Natthiko Lindeblads sommarprat i P1

björn natthiko lindeblads sommarprat i p1

Jag tror det är de starka sorgereaktionerna på Björn Natthiko Lindeblads död den 17 januari 2022 som gör mig berörd. mycket uppskattning som människor runt omkring uttrycker för honom tyder på att hans gärning varit något utöver det vanliga.

Och visst har jag hört hyllningarna förut, både om hans sommarprat i P1 och om hans bok Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk. Ändå har jag avvaktat med att läsa och lyssna eftersom jag känner lite njaej inför föreläsarkulturen.

Men i går satte jag på Björn Natthiko Lindeblads sommarprat från 2020 och jag golvades inom ett par minuter. Jag slogs av genuiniteten i hans berättelse och i hur han berättar den.

Vad handlar Björn Natthiko Lindeblads sommarprat om?

Det är svårt att inte beröras när Björn Natthiko Lindeblad med tårar i rösten berättar om faderns död och sin egen sjukdom ALS, om sakerna han älskar i livet. Sommarpratet lyfter frågor som handlar om allt från att få aktiv dödshjälp till att finna sin väg.

Chefen Björns resa till att bli buddhistmunken Natthiko

Jag tar så klart med mig mycket från sommarpratet, men kanske mest av allt är Lindeblads lärdom från de 17 åren som buddhistmunk något som slår mig med fullaste kraft. Tro inte på allt du tänker.

Mycket riktigt lämnade Björn Natthiko Lindeblad sitt svenska, otillfredsställande chefsliv för att i stället bli skogsmunk inom buddhisttraditionen. Det är spännande att få höra om livet som munk och de perspektiv han fått genom att vara det. Trots allt är det ett annorlunda sätt att leva och sådant tar jag gärna del av.

Gamla vishetstraditioner förankras i vardagen

Buddhistiska vishetstraditioner – typ i stil med Ta inte ut något i förskott – förankras i vardagen, i sådana saker man kanske brottas med på ett personligt plan. Jag själv tar ut mycket i förskott, såsom oro, och därför talar väl budskapet extra starkt till mig.

Tackar den nu sjuka kroppen för allt den gett

Går det att känna tacksamhet även när man brottas med svår sjukdom? Björn Natthiko Lindeblads sommarprat är ett försök att hylla den kropp som gett honom massor av upplevelser men som nu är på väg att säga stopp.

Det finns en tröst i att kunna känna att Man har en kropp i stället för att Man är en kropp, och för Natthiko är den kroppsliga döden bara början på ett nytt, stort äventyr.

Sårbarheten är en av sommarpratets styrkor

Samtidigt uttrycker han den största sorg över att inte fysiskt kunna närvara i familjens vardag. Sällan kan saker ses i svart eller vitt.

Sommarpratet lyfter fram den sårbarhet man kan känna när man befinner sig gråzonen mellan ytterligheterna och det är det som gör just sommarpratet (med)mänskligt och enkelt att ta till sig.

Jag tänker inte bara på hur sorg och glädje blandas, utan på att även den visaste munk kan vara tämligen värdslig han också. Saker måste inte stå i motsats till varandra. Modet att visa sina sårbarheter och stundom självtvivel är en av sommarpratets styrkor.

Var finns sommarpratet med Björn Natthiko Lindeblad?

Björn Natthiko Lindeblads sommarprat från 2020 ligger uppe på Sverigesradio.se, men även på streamingtjänster som Acast och Spotify. Jag lyssnade genom Spotify. På Sverigesradio.se ligger en hel del program med Lindeblad uppe, så jag skickar dig vidare dit. Klicka här för att lyssna på sommarpratet!

Musiken som spelas i programmet är stämningsfull och humoristisk. Buddhistiska mantran varvas med låtar som ”Amazing Grace” och ”Thunderstruck”. På grund av upphovsrättsliga skäl spelas de enbart i korthet, men poängen går fram ändå.