Sommardoft: Luften parfymeras av regnstänkta vresrosor

Det är med vresros som med trift, jag kan inte tänka mig Strandpromenaden eller Apelviken utan blommorna. Jag har gått förbi dem så ofta att när jag hör ordet sommar är det just de rosa och lila blomstren jag ser för min inre syn.

vresrosor stranden varberg

Som barn hanterade jag vresrosorna på olika sätt. Fråga min bror om saken, för han kan berätta om en inte alltid så varsam hantering. Det är med skam jag minns hur jag en gång delade ett vresrosnypon itu och hällde klipulvret – alltså kärnorna – innanför hans tröja. Det sved så att han blev alldeles röd på ryggen. Aj, aj! Det här hade jag lärt mig av de äldre barnen, och givetvis hade jag själv fallit offer för klipulvret ett antal gånger.

fotografera solnedgången
Vid Kåsa i Varberg finns hela vresrosbuskage. Just det här fotot tog jag i augusti 2021, det är nog fortfarande ett av mina bästa trots att jag hade en sämre kamera då.

Men frånsett detta har jag haft mycket glädje av vresrosorna. Jag menar, se på dem! Och dofta på dem. Man behöver inte ens gå nära för att känna hur rosorna parfymerar hela luften. För mig är det här sommardoften med stort s.

På tal om sommardoft brukade jag göra min egen parfym av vresrosorna. Egentligen gjorde jag väl ett rosenvatten genom att plocka och lägga rosenblad i vatten och låta vattnet ta doft över natten. Rosenvattnet blev en fin present till mamma (tyckte jag då).

rosa rosor strand

Sommaren anno 2022 har inte känts komplett utan bilder på vresrosor. Under en solnedgångsvandring förra veckan lyckades jag äntligen få mina vresrosfoton. Så här har du ett par bilder på regnstänkta rosa rosor i solnedgången.

Oväntade upptäckter i Göteborgs botaniska trädgård

göteborgs botaniska trädgård

Jag vet inte vad jag väntade mig av Göteborgs botaniska trädgård. Eller jo, något annat. Något mer exotiskt. Som att jag skulle kliva in i en regnskog så fort jag passerade ingången till parken. Och konstigt nog har jag ju vetat att det inte är så den botaniska trädgården i utkanten av Göteborgs centrum ser ut. Det är bara det att min fantasi skapat en annan bild av platsen under det decennium som gått sedan jag besökte den senast. Fantasin är en bra researrangör. Haha!

koi fiskar göteborgs botaniska

Men vet du? Även verkligheten kan vara fantastisk och jag tycker att Göteborgs botaniska trädgård är en underbar plats. Trädgården, som räknas som Nordeuropas största trädgård, är en stadsoas. Hur otroligt är det inte att kunna strosa runt i en stor park med en massa olika planteringar och som dessutom har skogsområden med vandringsleder i anslutning? I city, alltså. Nu bor jag bra som jag gör i Varberg, jag som älskar att ha naturen nästan inpå knuten. Om jag hade bott i Göteborg hade jag dock besökt den botaniska trädgården ofta, det är jag övertygad om.

botaniska i göteborg

Det är mycket med trädgården som jag tycker lockar, och som faktiskt har gjort den till en av de platser jag haft som mål att besöka under de senaste coronaåren. Eftersom jag inte har körkort och därför måste åka tåg mellan Varberg och Göteborg, har Botaniska fått vänta. Fram tills för någon vecka sedan. Då strosade jag mest runt bland grönskan, men egentligen hade jag velat gå på någon av föreläsningarna i Göteborgs botaniska trädgård. En sak har fantasin nämligen inte skenat i väg med: Alla härligt nördiga event som erbjuds på platsen, må det vara dahliavandringar eller fladdermusspaningar.

blommor göteborg

Nu byggs växthusen om, annars hade jag gått in i dessa under min vistelse i trädgården. Jag fick i alla besökt Japandalen och naturreservatet som jag önskat. Bland mycket annat. Jag upptäckte också små ställen som jag inte haft en tanke på. Under utflykten upptäckte jag samma sak här som jag gjorde under besöket på Gunnebo slott, att gränsen mellan natur och kultur är uppluckrad i och med att naturreservatet och parken går in och ur i varandra. Det är något jag uppskattar, och jag gick säkerligen över 20 000 steg i bara Botaniska. Om jag inte hade haft sällskap hade jag säkert gått ännu fler steg, för då jag hade passat på att fota blommor med makrot. Tiden, liksom stegen, rusar när jag makrofotar.

göteborg trädgård

Läs mer om trädgårdsparken via länken.

Pilane skulpturpark på Tjörn är en cool utomhusupplevelse

När jag blickar tillbaka, som jag ska göra nu, har de senaste åren medfört många coola svemesterupplevelser. Pilane skulpturpark på Tjörn i Bohuslän är en av de coolaste upplevelserna jag haft. Det bästa av allt med den är att natur och kultur bildar ett storslaget möte på en plats inte alltför långt bort. Sådant här hade man ju annars kunnat korsa hav för! Ish.

pilane skulpturpark på tjörn

Varje år ställs nya skulpturer ut i parken, men Jaume Plensas 14 meter höga Anna har hittills varit ett återkommande inslag i utställningen. Anna-skulpturens utseende – allt från färgen till konstruktionen – är den ultimata optiska synvillan. Särskilt en dag när himlen lyser blå är det som att skulpturen följer dig överallt i parken. Ljus- och skuggspelet på det vita skapar en 3D-effekt, om än en nästan overklig, stundom hologramliknande sådan.

I Pilane finns många utsiktsplatser över havet och den bohuslänska skärgården. Det här tycker jag är väldigt trevligt. Är nämligen svag för sådana vyer. Men vad jag uppskattar allra mest med skulpturparken är att den här nya samtida utställningen delar yta med arkeologiska platser. Pilane skulpturpark rymmer bland annat ett gammalt gravfält med 90 gravar – så kallade högar – som är upp till 2 000 år gamla.

anna skulptur pilane

Under mitt besök i skulpturparken fanns där olika optiska synvillor som man kunde interagera med, och alltså inte bara Anna. Interaktiv konst är något för mig, det insåg jag där och då. Jag gillar att utställningsföremålen i Pilane är så gediget konstruerade att jag liksom kan närma mig dem, ta på dem. Tillsammans med den unika miljön ger de interaktiva inslagen en unik upplevelse som jag definitivt vill återuppleva.

Besök Pilanes officiella webbplats för bra restips.

Äntligen en guidad visning på Gunnebo slott i Mölndal!

gunnebo slott trädgård

För några år sedan besökte jag Gunnebo slott i Mölndal och jag har varit kär i platsen sedan dess. Då gick jag en kurs i ekoprinting och fick därmed en unik möjlighet att bekanta mig med trädgården. Nu var jag i stället där för att uppleva slottet invändigt – liksom för att insupa platsens atmosfär. Gunnebo ger dagdrömmarna inspiration, och om det är något jag älskar att nära är det just mina dagdrömmar.

Gunnebo slott och trädgårdar byggdes på det sena 1700-talet och är skapat i så kallad neoklassisk stil, precis som jag älskar. Neoklassicism innebär bland annat en flört med antikens Grekland. Det innebär också, och kanske allra mest, att något är skapat utifrån romantikens stilideal. Att slottet är romantiskt tycker jag märks på den stora balkongen med en utsikt som vetter mot naturträdgården, förutom alla de arkitektoniska detaljerna, förstås.

mölndal slott trädgård

Ett hus med en så pampig balkong och trädgård måste jag återse, har jag sagt mig många gånger. Den här gången var det så dags att gå en guidad visning på Gunnebo slott, och även om jag kan tycka att visningen var lite mäh gjorde slottsinteriören mig inte det minsta besviken. Tvärtom!

Jag är obeskrivligt glad att jag äntligen fått se byggnadens insida, och jag förvånas av hur ljuvligt ljusa rummen är. De stora fönstren släpper in solen men gör också att naturen är ständigt närvarande, och det hela blir sagolikt när oändlig grönska och ”antika” ornament smälter samman. I den sannaste romantiska andan är det som att blicken ständigt dras mot träden en bit bort.

besöka gunnebo slott och trädgårdar

Under detta besök var det just skogen som fick mycket av uppmärksamheten, alltså inte så mycket trädgården och själva gården. Efter visningen gick jag en långpromenad längs en av vandringslederna vid Gunnebo. Knappt hann jag börja gå innan jag fick syn på både rådjur och snok. För mig är Gunnebo slott och trädgårdar natur och kultur i harmoni.

Nu ska jag bara se till att läsa Sophie Elkans bok John Hall. Det här verket handlar om slottets grundare, som var en rik affärsman i Göteborg och som behövde ett tjusigt sommarställe.

Läs mer om platsen via länken.

Plocka hallon: En av alla natursaker jag gör som en stadsbo

Hemma i mina snår är jag bortskämd med massor av björnbär, hallon och slånbär. Jag kan gå ut på en liten skogsrunda och passa på att fylla skålen längs vägen. Hur underbart? Jag vet, helt fantastiskt! Men jag måste medge att jag blev besviken när jag vågade mig ut i värmeböljan och såg de bruna vildhallonen.

Jag tänkte att det var för sent att plocka hallon så som jag tänkt mig. Har nämligen fått mersmak efter förra årets björnbärsskörd, som jag hämtade från ungefär samma runda, och alltså kommit att uppskatta bärplockning.

plocka hallon

En svalare vecka med regn har förvandlat landskapet. Nu är det som att hallonen fått den rätta färgen, här och var lyser det äntligen i knalligt hallonrött. I går gick jag ut med skålen i högsta hugg och lyckades i alla fall plocka en handfull vildhallon. I dag gick jag ut igen, men mest för att fota bären. Det gick sådär. Jag tycker bären är svårfotade, det är något med hur ljuset speglar sig i dem.

Bärplockning är som värsta naturterapin, och för mig innebär det en stunds intensivt fokus på att hitta de finaste bären till ljudet av fågelsång och trädknarr. Är det som att resten av världen upphör att existera? Ja, lite så känns det faktiskt när jag bland annat plockar hallon. Det är en speciell känsla. Kanske en aning mindful?

Hur jag gör för att plocka vildhallon är också det speciellt. När jag försöker se mig själv utifrån ser jag en stadsbo som roar sig i naturen.

Hallonen plockas damigt, ett och ett, samtidigt som jag blåser och borstar på dem. Jag äter ogärna larver och far därför över bären med min hökblick. Jag kan skratta åt det, för ja, det är fånigt hur ohemma jag kan känna mig.

Men att kunna äta en näve nyplockade vildhallon är faktiskt inte så dumt. För att inte tala om den välgörande stunden i att plocka hallonen!

Visste du att det finns flera olika färger på blåklint?

Visste du att det finns flera olika färger på blåklint? Det visste inte jag. Tills i går. Jag gjorde mig själv den stora tjänsten att trotsa värmen och ta med mig makrot ut i hopp om att hitta vackra blommor.

blåklint i olika färger

I planteringarna på gården hittade jag mycket fint att plåta, däribland blåklintar i nyanser av blått, lila och rosa. Till och med i rött. Det var i en perfekt färgskala, där den ena färgen gick in i den andra.

rosa blåklint

Efteråt var jag tvungen att gå tillbaka till blomlådorna för att ta ännu fler bilder – för wow! Och nu undrar jag om jag kanske skulle kunna så blåklint men för inomhusbruk? Sådana här ljuvligheter skulle jag vilja njuta av året runt. Som med luktärter och stockrosor.

lila blåklint

När jag fann de olikfärgade blåklintarna kände jag tacksamhet för att det ännu finns blommor kvar, jag menar efter den här torkan. Det kommer inte mycket till regn, alltså, och har inte gjort det på hela sommaren trots det slagiga vädret.

röd blåklint

Juli månad är sällan en sommarmånad så som jag fantiserar om. Det är mest brunt och bränt utomhus, och inte alls blomkantade diken eller surrande blomsterängar. I kombination med orimligt mycket värk i värmen lockas jag inte utomhus på samma sätt.

blå blåklint

Men så har jag mina stunder och så får jag dessutom syn på något så fantastiskt som blåklint i flera olika färger, och hittar tillbaka till glädjen i att fånga skönheten på bild oavsett väder.

Första året som amatörfotograf visas på bloggens startsida

poster med komplementfärgerna blå och orange

Jag vet inte om borde skriva eller sova, är trött som fasen men är uppenbarligen ännu skrivsugnare. Här sitter jag nu vid tangentbordet och har något på hjärtat.

anlita en content creator for innehåll på svenska

När jag återigen har lagt upp startsidan för bloggen, kan vara för femtioelfte gången, och ser mina bilder från första året som amatörfotograf blir jag glad.

varbergs kusthotell rosa himmel

Så glad blir jag att jag vill visa bildurvalet från startsidan även här.

scilla rysk blåstjärna

Det här har jag gjort, helt på egen hand och med kärleken som drivkraft.

så gör du origamielefanter

Och det är jag, min romantiska syn på omvärlden, miljöer jag älskar. Platser och saker jag drömmer om och som fångar min blick och själ i vardagen.

kronhuset i göteborg

På bloggen visar jag inga direkta självporträtt. Ändå finns jag med i varenda bild, som jag ser det.

3 moderna alternativ till jane austens böcker

Det finns en närvaro även i frånvaro.

vissen hortensia

Dessutom minns jag vartenda ögonblick jag fångat med kameran, hur jag kände där och då. Oftast kände jag förundran.

det är viktigt att inse sitt eget värde som kreatör

Vilka stunder jag haft!

Finns Seatons kulle utanför Horred ens på riktigt?

När det här blogginlägget om Seatons kulle publiceras är jag redan på väg mot nästa äventyr. I dag ska jag och Christoffer nämligen börja på en efterlängtad keramikkurs i Kungsbacka, och vi ska ha lektioner fyra dagar den här veckan. Eftersom jag så himla gärna vill lyfta fram den fantastiska platsen Seatons kulle, numera känd som Hyltenäs kulle, har jag skrivit om den inpå natten. Så blir det ibland!

utsikt seatons kulle

Det här är platsen för en ruin från ett skrytbygge till jaktslott som brann ner på 1920-talet. Slottet var verkligen pampigt, det vittnar gamla fotografier om, men det hann inte stå särskilt länge. Bara en handfull år efter att slottet stod färdigt härjade alltså branden som skulle bränna ner det och inredningen till grunden. Det sägs att interiören var ovärderlig.

seatons jaktslott öxnevalla

Uppe på Seatons kulle strövade jag och Christoffer runt bland ruinerna i fredags, det var strax före vi skulle gå vilse vid Iglasjön i Veddige på vår utflyktsdag. Inte ens när man går runt bland den nerbrända grunden förstår man riktigt hur stort jaktslottet var. Nu är ruinerna överväxta av gräs och blommor, vilket förstås bidrar till en ljuvlig ruinromantik. Ruinen i sig är värd ett besök, tycker jag. Men det allra vackraste är ändå platsen slottet byggdes på, och ja, på en kulle eller ett berg.

seatons slott ruin

Nedanför kullen breder en dal med lummiga skogar och djupa sjöar ut sig. Att blicka ut över landskapet ger en nyp-mig-i-armen-känsla. Sådana här ställen finns bara inte! Så gör de ju de, trots allt. Uppenbarligen. Till ruinen på kullen har vi återkommit flera gånger. Mycket på grund av den storslagna naturen runt omkring och för att platsen ligger så bra till i Öxnevalla, eller utanför Horred i Mark, mellan Varberg och Borås.

seatons kulle horred

Jaktslottet är införlivat i ett naturreservat. Under våra tidigare besök har jag och Christoffer gått längs skogsstigarna som slingrar uppför berget. Längs småvägarna finns en del spektakulära utsiktsplatser, och som jag minns det vidunderliga träd. Jag menar träd som liksom skjuter upp som skulpturer, döda eller levande, och som är täckta av lysande grön mossa. Om inte naturreservatet vid Seatons kulle är en sagoskog vet jag inte vad som är det.

utsikt hyltenäs kulle naturreservat

Olika vandringsleder är uppmärkta, ifall du skulle vilja bege dig ut på en kortare skogstur. Jag rekommenderar dem å det varmaste.

Iglasjön har verkligen så turkost vatten som det sägs om den

Jag har jobbat på som tusan med sponsrade artiklar för min battrehalsa.nu. Därför vill jag unna mig lyxen att glädjeskriva om en av gårdagens fina utflykter, nämligen om besöket till Iglasjön i Veddige utanför Varberg.

iglasjön veddige

För någon vecka sedan skrev Hallands nyheter om Iglasjön, en dold skogspärla med turkost vatten. Jag tyckte det lät vackert och tänkte – precis som tusentals andra – att dit ska jag. Ett måste-besök upp till Landvetter för Christoffers del bjöd in till avstickare på hemvägen, så jag slog följe med honom.

Vi körde vägen genom Borås, Horred och Veddige hem, och kunde på så vis stanna till vid först Seatons kulle och sedan vid just Iglasjön. Som vanligt hade jag inte planerat något, och det är ju faktiskt väldigt typiskt mig. På ett mindre bra sätt, alltså.

turkos sjö veddige

Väl vid Iglasjön gick jag och Christoffer vilse. Vi missade helt enkelt den lilla, lilla stigen som skulle leda oss direkt till sjön och hamnade i stället i en ond cirkel av backe upp och backe ner. Skulle kollat kartan innan vi marscherade ut i skogen!

Jag som annars är promenadpigg trodde jag skulle dö i uppförsbackarna, det var ingen bra värkdag i går, men Christoffer knallade på som värsta hurtbullen. Annars brukar det vara ombytta roller. Räkbaguetten, chokladrullen, energidrycken och vattenflaskan han hade smällt i sig på mindre än fem minuter innan promenaden måste ha gjort susen för honom.

iglasjön varberg
Iglasjöns turkosa färg skiftar med ljuset.

Efter mycket stånk och stön, för min del då, och säkert fem kilometer i eländig terräng nådde vi så fram till sjön. Och det var helt klart värt mödan! Det klara vattnet glittrade definitivt i turkost, nästan som vattnet i Medelhavet.

Jag har aldrig sett något liknande i sjöväg. Egentligen är det väl tur, för Iglasjön är nämligen en död sjö med försurat vatten. Skulle jag likna vattnet vid något är det vid en av de varma källorna jag badat i strax utanför Santorini. Du vet sådant där vatten som innehåller en massa svavel? Nu vet jag inte vad Iglasjöns vatten innehåller…

sjö med turkost vatten veddige

I vilket fall berättade jag om sjön för min bror Daniel. Han suckade lite och uppmärksammade mig på att Iglasjön minsann inte är en nyhet för oss gamla veddigebor. Han brukade bada i den i tonåren. Men jag som inte gillade sjöbad följde aldrig med på sådana äventyr då.

Kan åter konstatera att närmiljön levererar många unika äventyr, bara man är öppen för dem. Men äventyren kan kosta på, i dag är jag halvt död i kroppen.

Så fotograferar du månen snyggt – en guide

så fotograferar du månen snyggt

Under några dagar i maj lyste månen på en klarblå himmel. Den hängde lågt, nästan över trädtopparna i skogen, och jag tyckte att den spred mystik kring sig. Ja, den var magisk och för skojs skull tänkte jag att jag knäpper några bilder. Inte för att jag någonsin lyckats fotografera månen, liksom. Men den här gången gick det vägen! Och det är klart att jag började fundera: Vad var det som gjorde det?

Utnyttja förutsättningarna som finns

Är det här med att fotografera månen lite som att fotografera solnedgången, det vill säga att förutsättningarna utomhus måste vara de rätta för att man ska lyckas skapligt? Efter att ha läst fotoguider verkar det faktiskt så. Guiderna betonar nämligen vikten av att fota månen när himlen är molnfri. Föroreningsdis och ljusrester kan också störa, så därför bör man egentligen bege sig till en plats där månen lyser klarare än i städerna. Typ på landet.

Komma närmare månen rent fysiskt

Var någonstans man rent fysiskt befinner sig kan alltså påverka månbilderna. Många gånger är det en fördel att komma närmare månen, med andra ord att stå på en höjd. Finns en kulle eller ett tak i närheten? Om ja, kan man kliva upp på detta och på så sätt överbrygga det fysiska avståndet mellan kameran och månen. Allra finast blir det också om det finns något som ramar in månen, exempelvis ett träd eller ett hus. Helt enkelt något litet.

Fotografera månen med stativ

Personligen fotar jag utan stativ. Jag ser mig lite som en kringströvande hobbyfotograf, och därför är ett fotostativ inget jag har för vana att bära med mig. Det hade förstört min upplevelse för mycket, säger jag mig. Men att fotografera månen med hjälp av ett stativ kan faktiskt vara till stor hjälp både vad gäller att få till en snygg skärpa och en bra bildkomposition. Många proffsfotografer använder stativ när de tar den här typen av foton.

Planera fotostunden utifrån månfaserna

Det ska vara allra lättast att fota månen när den befinner sig i fullmånefasen. Jag spekulerar att det har med mängden och ljuset att göra, och tack vare den stora, runda formen går det dessutom att trixa fram coola kompositioner. Med detta skrivet går det att få till riktigt läckra månbilder även under de andra månfaserna. När man vill att månkratrarna ska framträda tydligt är det på grund av skuggningen rent av en fördel att fota vid halvmåne.

tips fota månen

Ladda ner en app för att hålla koll på de olika månfaserna.

Beakta att månens utseende förändras

Det är inte bara de olika faserna som påverkar utseendet på månen. När den går upp har den nämligen en rödare färg och om natten blir den i stället gul. På mina månfoton är månen nästan vit och det beror säkerligen på ljusförhållandena runt omkring den. Den lyste trots allt på en klarblå himmel, vilket jag fortfarande kan tycka är lite märkligt. Allra klarast ska månen te sig när man befinner sig rakt under den. Detta avspeglas så klart i fotona.

Se över tekniken och inställningarna

Kamerainställningarna spelar roll för hur snygga månfotona blir. ISO-inställningarna är exempel på vad du kan behöva trixa med för att få till det ljus och den skärpa du vill i bilderna. När det redan finns så mycket ljus, som det ju gör i månen, är låga ISO-värden oftast bäst. Man kan till och med gå ner till så lågt värde som 100.

Likaså det automatiska eller manuella fokuset kan påverka bildkvaliteten. Jag använder mest autofokus för tillfället, men det är egentligen inte optimalt.

Då jag själv håller på att lära mig mer om kamerainställningar och hur jag kan dra nytta av dem i mitt fotograferande rekommenderar jag att du läser vidare i fotoguiden på Digitalfotoforalla.se. Här kan jag liksom inte tipsa som ett proffs och jag låter därför någon annan göra det. Jag vill också slå ett slag för ett blogginlägg på Antligenvilse.se, där finns bra fototips rörande månen.

Vildkörsbär, en påminnelse om att underbart är kort

vildkörsbär underbart är kort

Jag grävde i arkiven och hittade en fri haiku jag skrev (och fick publicerad) för en herrans massa år sedan:

Körsbär driver på en flod
av kråkor –
barnens tomma händer

Den här kortdikten var alldeles säkert en tillbakablick till barndomskvarteren, som jag typ flyttat tillbaka till i mina 30. Då som nu gläds jag åt mängden vildkörsbärsträd. Jag kan titta på dem hur mycket som helst och de upphör ändå aldrig att förundra mig. Under vårblomningen, vill säga.

fågelbär blomklase

Passande nog kallas vildkörsbär fågelbär, och jag tror egentligen det är detta dikten jag skrev syftar på. Hur ofta får man liksom smaka på körsbären som blir av blomstren? Inte så ofta, för fåglarna hinner nästan alltid först. Det är ju som det ska vara, klart att fåglarna ska få sin mat! Inget ont om det. Det är bara aningen snopet, ja, bara så.

vita körsbärsblommor

Vildkörsbärsträdets blommor är vita och blommorna blir ännu skirare när ljuset spelar i dem. För mig är dessa träd barndom, skönhet och en påminnelse om att underbart är kort. Om jag bara hade kunnat, hade jag klamrat mig fast vid blomningen för evigt. Dessvärre är den över innan den börjat. Men kanske är det just därför som jag skattar den så högt.

Familj bestående av kattugglor kommer till skogen varje år

Varje maj återvänder en familj bestående av kattugglor till Påskbergsskogen. Jag mötte den först förra året och i år har jag sett kattugglorna flera gånger. Däremot har jag inte fotat ugglorna för den här gången och därför har jag grävt fram fjolårets bilder för att kunna visa mäktigheten i ett ugglemöte.

familj kattugglor påskbergsskogen

Att ha en uggla framför sig är något alldeles speciellt, tycker jag. Jag kommer ihåg ett möte från förra året. Då hade jag irrat runt i jakt på kattugglebebisar och börjat känna mig smått desorienterad bland alla trädtoppar. Men så kände jag plötsligt av en stark närvaro, ett fokus som riktades mot mig. Jag tittade upp, och där satt en av de vuxna kattugglorna.

Den satt där helt lugnt. Blicken var dock allt annat än lugn. Och jag kunde inte göra annat än att stirra tillbaka och sedan sakta, sakta gå därifrån. En stund senare hittade jag den andra vuxenugglan och fyra små ugglebebisar – och å, så söta! Det var en afton som bjöd på mäktiga naturmöten, och typ bara runt lägenhetsknuten.

Kattugglor förändrar stämningen i skogen

Efter ett annat ugglemöte – det jag berättade om förra veckan – har jag förstått att det verkligen ligger något i uttrycket ana ugglor i mossen. Jag och Christoffer kvällspromenerade i Påskbergsskogen när vi dränktes i ett öronbedövande fågelkvitter. Det var massor av fåglar som gav ifrån sig stressljud. Rätt som det var flaxade två kattugglor förbi, tätt följda av en flock koltrastar. Och så började även spillkråkan ge ifrån sig ett varningsläte.

foto kattuggla

Det var stressat, rentav paniskt, i trädtopparna och paniken nådde även mig och Christoffer. påtaglig var den. När man söker sig till naturen dagligen får man vara med om en hel del spännande saker. Just den här upplevelsen fick mig att känna det som att jag befann mig mitt i en naturfilm. På senare år har jag blivit beroende av de här ögonblicken. Glädjen jag får av dem dröjer sig kvar länge, länge.

Och faktiskt: Hur belönande är det inte att gå en kort promenad och vara med om något sådant här? För att inte tala om de supersöta kattugglebebisarna!