Berättelser om judiskt motstånd under Förintelsen

fota vissna blommor och lyssna på berättelser om judiskt motstånd

I går var den första soliga dagen på lääänge. Jag passade på att göra en kvartersfotografering, mer än så hann jag inte eftersom jag skulle i väg på middag och teater senare. Men ljus, så tacksamt! Det långvarigt gråa har försvårat fotostunderna och jag har väl tillfälligt gett upp dem, vilket jag kanske inte borde gjort i första taget.

Jag har lyssnat på mycket radio under veckan. Public service, vilken tillgång! Alltså, jag har lyssnat på Sveriges radios P1-program. Under gårdagens fotorunda hade jag exempelvis ett avsnitt av Vetenskapsradion Historia i öronen: ”Judiskt motstånd under Förintelsen”. I går var det ju Förintelsens minnesdag, så detta nya avsnitt kändes passande.

makrofoto frost i gräs

Motståndet under Förintelsen och andra världskriget är något som jag fascinerats av i flera år. På senare år har det nämligen kommit hur många skönlitterära böcker som helst om kvinnors vardag och kamp under 1930- och 1940-talen.

Tack vare läsningen av dessa böcker – exempelvis Kelly Rimmers Vad hjärtat aldrig glömmer, Kristin Hannahs Näktergalen och Kristin Harmels De bortglömda namnens bok – har jag insett hur mångsidigt motståndet varit. Skönlitteraturen kan ge fantastiska inblickar i människors liv. Men även historiska studier kan ge en djupare bild av just historien. Det är därför som jag blev så tagen av radioavsnittet ”Judiskt motstånd under Förintelsen”.

makrofoto detalj av frökapsel

I avsnittet berättar Kenneth Hermele om det mod som krävdes för de mest vardagliga motståndshandlingar och hur utbredda dessa var, trots att dödliga bestraffningar hängde över som ett ständigt hot. En liten motståndshandling, som att sjunga en sång eller hjälpa en vän, kunde bestraffas tiofalt av nazisterna.

Ändå valde två unga kvinnor att ta av sig sina davidsstjärnor, klä upp sig och gå på dans en kväll, bara för att få leva som vanligt. Ändå upprättades ett hemligt judiskt arkiv i Warszawa, spelades satiriska teaterföreställningar och smugglades mat. Ja, och ändå sköt en mystisk danserska ihjäl en nazist i ett av koncentrationslägren.

lyssna på radio om judarnas motstånd under andra världskriget och samtidigt fotografera vissna löv

Kenneth Hermele har skrivit en faktabok om det judiska motståndet. Den ska jag läsa. Har satt upp mig i kö på biblioteket. Det var en lång bibliotekskö, så vi får se när läsningen blir av. Till dess kommer jag nog ha hunnit läsa ut Victor Klemperers dagboksanteckningar från Förintelsen, ett mastodontiskt verk på tusen sidor som också vittnar om motståndets många uttryck.

5 dekorativa Lego-blommor från Botanical Collection

lego blommor botanical collection

inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för cdon

Du kan inte gissa hur överraskad jag blev när Christoffer kom hem med en present: Lego-blommor i form av en orkidé. Någon dag tidigare hade jag på mitt flummiga vis, och helt utan någon tanke med det, sagt att jag gillar blombyggsatserna och gärna skulle vilja ha dem alla. Och så fick jag mitt första set från Lego Botanical Collection.

Orkidén har vi ännu inte byggt ihop, men det kommer, det kommer. När det är gjort ska jag göra ett blogginlägg där jag visar hur vacker Lego-orkidén är. Just nu har vi bara så fullt upp med att sätta nya kvälls- och morgonrutiner att inget annat än detta och jobb orkas med, och jag har dessutom börjat skolan i veckan.

En eller två saker i taget, liksom.

5 vackra byggsatser från Lego Botanical Collection

Nedanför tipsar jag om fem vackra byggsatser från Botanical Collection – bygg och inred med en Lego-blomma:

1. Lego orkidé

lego orkide

Legos orkidé består av 603 bitar och står i en kruka. En sådan här krukväxt kan man ha framme jämt! Läs mer om blomman.

2. Lego blombukett

lego blombukett

Hur vacker är inte blombuketten, då? 756 legobitar i komplementfärgerna orange och lila, och så toppat med genomtänkta accentfärger. Jag älskar färgerna! Läs mer om blombuketten.

3. Lego papegojblomma

lego papegojblomma

En 1 173 bitar stor papegojblomma i kruka. Exotisk och stilren på samma gång. Krukväxten hade gjort sig bra i vårt vardagsrum. Läs mer om växten.

4. Lego bonsaiträd

lego bonsaiträd

Bonsaiträd är fascinerande, vilket hantverk och vilken kultur kring hantverket. De små träden har som ett alldeles eget poetiskt skimmer. Detta skimmer tycker jag Lego lyckats fånga i sin byggsats, som består av 878 bitar och som låter dig variera trädets utseende. Bygg med eller utan blommor. Läs mer om blomträdet.

5. Lego vildblommor

lego vildblommor

Lego har tagit fram ytterligare en bukett. Blommorna i den föreställer vildblommor, och här är de skapade i fylligt rosa, blått, gult och så vidare. Läs mer om blombuketten.

Dekorativa Lego-blommor som inredning

Jag tycker att Lego-blommorna är så dekorativa att man kan ha dem framme jämt, som inredning. Nu samlar jag inte på så värst många prylar längre men byggsatserna från Botanical Collection vill jag gärna samla på mig.

När jag och Christoffer byggt ihop orkidé-setet ska jag placera blomman i köks- eller kontorsfönstret, alternativt på skrivbordet så att jag kan beundra den när jag jobbar.

Med detta stycke vill jag lyfta att många av Legos prylar fungerar ypperligt som inredning, och då menar jag allt från blommorna till tavlorna som de designar. Man måste ju inte heller köpa färdiga byggsatser utan kan skapa Lego-inredning utifrån eget huvud.

Bonustips – 3 andra sorters Lego-blommor

Men om man vill ha färdiga set med Lego-blommor har jag ytterligare tre inspirerande tips – se här:

1. Lego blomtavla

lego blomtavla

Ett vackert, pixligt konstverk bestående av 2 870 bitar. Läs mer om Lego-tavlan.

2. Lego rosor

lego rosor

Kärlekens blommor, eller röda rosor i 120 bitar. Enklare än blombuketterna! Läs mer om Lego-rosorna.

3. Lego tulpaner

lego tulpaner

111 bitar i vårliga pasteller, färgerna passar dessa tulpaner fin-fint. Läs mer om Lego-tulpanerna.

Hur ska jag måla vidare på denna akvarellvallmo?

abstrakt vallmo akvarell

Nu har denna abstrakta akvarellvallmo legat länge. När jag målade den hade jag en tanke om att jag skulle fortsätta fylla på med mer akvarell, flytande tusch och krita. Annars har jag ju målat linjerna i tusch först och fyllt i med akvarell efter det. Här tänkte jag att jag kanske kan göra tvärtom och se vad det blir av experimentet. Jag målar alltså fortfarande på experimentnivå, som kladd.

Vallmorna blev fantastiskt levande när jag målade på en bit gammalt lakan. Känslan blev inte alls samma på akvarellpappret, så jag funderar på hur jag kan få in mer liv i kladdmålningen. Definitivt en fylligare svart, i alla fall.

mala akvarellvallmo tips

Jag har försökt men inte riktigt kunnat måla sedan jag blev oinspirerad i början på december och strax därefter fick corona. Därför är det bra att jag har den här ofärdiga målningen, för den ger mig något att utgå från när jag nu ska försöka komma i gång med min vardag igen. Det verkar också som att den kommande veckan ska bjuda på lite mer ljus, och då blir det faktiskt lättare att plocka fram penslarna.

Det kommer en blogguppdatering om hur experimentet med vallmon blev.

Netflix film Troll – en actionspäckad saga i norska fjällen

Det finns inget rimligare än att de norska fjällen i själva verket är troll. Om man tittar riktigt noga på bergen kan man se ansikten och kroppar, slumrande jättar. Så att det skulle göras en film på temat kändes rimligt det också. Och nu har jag äntligen sett filmen. Det är Netflix nya Troll (2022). Jag säger då det, vilken fin hyllning till och tolkning av monsterfilmer!

Nora Tidemann brukade besöka fjällen tillsammans med pappa Tobias. Om du bara tror är bergen något annat berg, brukade fadern hävda. Han trodde att det var troll och blev tvångsinlagd för det. Nora tror inte direkt på gamla sagor, men det här med gamla utdöda varelser har fascinerat henne så till den grad att hon utbildat sig till paleontolog.

När Norge skakas av en mystisk jätte kallas Nora in och det som en del menar är slukhål identifierar hon som stora fotavtryck i bergen. Frågan är bara vad som har så stora fötter…? Ja, du fattar, så är karusellen i gång och snart går det upp för Nora att fadern har haft rätt hela tiden.

Hur ska man hantera en uråldrig varelse? Den norska staten vill förgöra trollet genom att använda militärmakt. Nora lyfter fram andra alternativ: kyrkklockor och solljus. En sak är i alla fall säker och det är att om trollet inte stoppas kommer Norge pulveriseras under dess jättefötter.

Jag tycker Netflix lyckats oväntat bra med att skapa en actionspäckad saga i Troll. Det är häftigt att Norden har fått sin egen motsvarighet till Godzilla och Jurassic Park, och det förekommer en hel del flörtande med de tidigare monsterfilmerna i denna nya rulle. Och sedan är det de vackra fjällvyerna, ett stort plus för dem! 

På tal om temat norska berg och troll rekommenderar jag mitt boktips om den fantastiska serien Norrsken.

Solljuset fick det att glittra av skatter i vattenbrynet

Jag hittar inte riktigt orden så jag kanske bara ska nöja mig med Å, älskade sol, så fint att se dig igen!

grönt sjögräs i solljus

De mörka dagarna har sugit musten ur mig. Kväll i lägenheten nästan dygnet runt. Knappt så att promenaderna kan rädda situationen. För ja, det är ju mörkt även utomhus.

glitter tång i vatten

Men i dag visade sig solen och vilken dag!

glitter manet vattenbryn

Jag tog med mig kameran ner till stranden och det glittrade av skatter i vattenbrynet.

snäckor sol glitter

Det var precis det här jag behövde. Solljus, alltså. Och solglitter.

Har du sett hur man kan måla med akvarell på gammalt lakan?

måla med akvarell på vitt lakan

Lyxen med att gå en konstkurs och att ha en generös, kunnig liksom kreativ lärare är att man får prova massor av nya tekniker. Under höstens konstlektioner har jag, som jag redan berättat, återigen fått göra många olika saker. Jag har bland annat fått måla med akvarell på gammalt, urtvättat lakan. Vitt lakan, ska tilläggas.

Bara för att lyfta fram min lärares påhittighet: hon kom över rektangulära träramar för ett gammalt ventilationssystem, letade reda på riktigt slitna vita lakan och spände upp dessa på ramen med hjälp av en häftapparat. Vips en canvas! Hon hade också dukat fram akvarellfärger och målarpenslar. Sååå roligt!

Jag skulle nog kalla detta för ett experiment. Akvarell beter sig trots allt olika på olika underlag. Till och med olika papper förändrar färgernas beteende, så vad händer om man använder lakanstyg i stället för akvarellpapper?

akvarell vallmo tyg

Att måla fritt med akvarell är fortfarande nytt för mig så jag ville mest prova att göra ”lösa” blommor. Lakanet både försvårade och underlättade målandet, för färgerna flöt verkligen ut över tyget. Snabbt, dessutom. Samtidigt var penseln strävare mot lakanet än mot papper.

Blommorna såg inte mycket ut för världen först. Röda färgkluddar på en gul bakgrund. Men genom att tålmodigt låta detta torka – heja mig (!) – och sedan addera andra färger för mer djup i kluddarna kunde jag successivt måla fram ett vallmofält.

Det var inte ens mycket jobb med det, bara några nybörjarduttar med akvarellpenseln här och där. Just det här med djup i färgerna verkar vara en effekt av att måla med akvarell på lakan. Det har nog med hur tyget suger åt sig färgen att göra.

måla vallmo i akvarell

Fungerar vilket vitt lakan som helst? Bildläraren sa att det bara är riktigt gammalt, urtvättat lakanstyg som har den här effekten. Nya lakan suger inte åt sig färgen, då de är så behandlade med olika medel, som liksom måste nötas bort först.

Någon gång får det bli de ikoniska sevärdheterna i Toscana

italien inspiration
resa till toscana

Gårdagskvällen ägnade jag åt att titta på filmen Under Toscanas sol och att försöka måla solrosor, inspirerad som jag blev av de oändliga solrosfälten i Toscana. Denna plats har funnits i mina tankar ända sedan jag första gången såg filmen i fråga.

En väldans massa år har gått, trots det har jag inte besökt just denna region i Italien. Men jag tror faktiskt det kommer bli av.

solrosor toscana
Målning av flytande tusch och akvarell. Linjerna har gjorts med blompinne, bara för att det är så kul!

Nu är det dock inte coronakrisen som håller eventuella resor till Toscana tillbaka, utan inflationskrisen. Jag förväntar mig typ ekonomiskt karga företagsår och en italienresa är kanske, och tyvärr, inte prio ett när fokus ställs mot överlevnad. Vi får se!

I vilket fall skulle jag väldigt, väldigt gärna vilja besöka Toscana inom en relativt snar framtid. Och jag skulle vilja uppleva flera olika städer och sevärdheter i regionen. Det här är ju ändå platsen för renässansens hjärta Florens och Pisas lutande torn!

Skumpa runt på lantvägar i Toscana

Det är lite lustigt hur just en lantväg återkommer i bilder av och filmer om Toscana. Jag tänker på den ikoniska vägen som slingrar sig bland kullar och cypresser, oftast under gyllene timmen så att de vidsträckta fälten skimrar extra mycket i grönt och guld.

Den här scenen markerar även början på resan i Under Toscanas sol och utmynnar i en rad pittoreska scenerier, må det vara på landet eller i en medeltidsstad. Se denna film för reseinspiration! 

Spontant bosätter sig huvudkaraktären på Toscanas landsbygd, och ja, jag vill också skumpa runt i en buss på bygden. Jag tycker den verkar vara så himla vacker. Kullarna, fälten och de gamla byarna skulle garanterat trollbinda mig.

Var finns då den ikoniska vägen? I Val d’Orcia utanför Siena. Tänk dig en dagsvandring här! Eller en konstkurs. Ja, eller en skrivkurs! Wow.

Förundras i renässansstaden Florens

Under Toscanas sol skildrar inte så mycket av de toscanska städerna, det skulle väl i så fall vara glimtar av Cortona och Siena, möjligen. Eller definitivt av Cortona, för när jag tänker närmare på det skrivs faktiskt Cortona ut i början av filmen. Antagligen är det här huvudkaraktären köper sitt hus.

Städerna i Toscana skulle jag alltså vilja besöka, och kanske allra helst Florens. Varför då? Jo, för Florens är nämligen renässansens födelsestad. Under 1300-, 1400- och 1500-talen bodde rika släkter, exempelvis Medici, i staden. De hade så mycket pengar att de kunde investera i vackra konstverk.

böcker om florens i toscana
Lite historisk bokinspiration i form av Familjen Medici: Det vackra folket, Medici: Magnifika miljardärer och mördande mecenater i renässansens Florens samt av Fursten.

Släkterna kunde bland annat ägna sig åt ekonomi, politik och kultur. I och med detta började det intellektuella och kulturella livet blomstra i Florens. Det byggdes pampiga hus, målades vackra konstverk och skrevs numera världskänd litteratur. Kanske känner du till Niccolò Machiavellis klassiska bok Fursten? Machiavelli var florentinare.

Sevärdheter i Florens

Renässansens prakt lever kvar i dagens Florens, och jag antar det är därför jag så gärna vill besöka staden. Världens tredje största kyrka (?) finns här, Santa Maria del Fiore som byggdes på 1400-talet. Den har vackra kupoler. På nästan varje stadsbild av Florens skjuter den största av kyrkokupolerna upp i landskapet.

bottecelli venus födelse
Känner du igen tavlan? Det här är Sandro Botticellis La nascita di Venere, eller Venus födelse, från cirka 1486. Uffizigalleriet i Florens är tavlans hemvist.

Sedan är det konstmuseerna, exempelvis Uffizi som ställer ut konst av renässansguruerna Botticelli och Michelangelo. Hur gärna hade jag inte velat se Botticellis Venus födelse irl!? Medici-palatset Palazzo Pitti är också ett sandra-måste. Men kanske mest av allt hade jag nog velat strosa runt i, vad jag föreställer mig, de gamla, fina gränderna.

Uppleva Lutande tornet i Pisa

Lutande tornet i Pisa är en annan ikonisk sevärdhet i just Toscana. Jag vet inte hur stor behållning jag hade haft av att besöka sevärdheten, ändå är det en sådan grej jag har velat uppleva sedan barnsben. Kan det kombineras med andra Toscana-upplevelser, så varför inte?

Pisa är en stad i Toscana och i denna finns alltså ett lutande torn. Det är ett klocktorn som började byggas på 1100-talet och som färdigställdes på 1300-talet. Att tornet har kommit att luta har att göra med att man missbedömde underlaget, som är mjukt och lerigt. Då och då görs projekt för att stabilisera tornet, så att det klarar stå ännu fler år.

Hoppas jag kommer få uppleva Lutande tornet i Pisa innan det rasar samman!

Titta på film för reseinspiration

Film, liksom böcker, är bra sätt att få reseinspiration. Det är ju exempelvis Under Toscanas sol som fått mig att drömma om en resa till Toscana. Ibland räcker det att drömma sig bort, ibland blir drömmarna verklighet. För att återkoppla till inledningen tror jag faktiskt att Toscana är ett av de resmål jag kommer göra slag i, frågan är bara när.

solros akvarell
En dröm är att kunna resa till inspirerande platser som Toscana för att skriva om, fota och måla av det jag upplever.

Brukar du bli inspirerad av film?

Vinterkylan lockar fram de vackraste solnedgångsfärgerna

Himlen, och med den solnedgångarna, har varit spektakulära de senaste dagarna. Vinterkylan lockar fram de vackraste solnedgångsfärgerna, milda toner i rosa, blå och lila.  

vinter solnedgång ankaret varberg
Ankaret i Varberg.

Det är verkligen bitande kallt ute nu. Men inte hindrar det mig och pappa från att gå en långpromenad. I dag fick det bli i solnedgången – ja, se! Jag tog med mig kameran på promenaden, och tack, snälla, snälla, papsen för tålamodet.

vinter solnedgång strandpromenaden varberg
Strandpromenaden i Varberg.

Ingen solnedgång är den andra lik, var och en har dock sin egen tjusning. Jag gillar både dagens och gårdagens, men på olika sätt.

vinter solnedgång subbe fyr varberg
Subbe fyr i Varberg. Se ljuspelaren!

I dag var det som att färgerna och ljuset smälte samman, jag såg till och med en ljuspelare genom vintermolnen.

Den första solnedgången på länge – och så blev den så här

Jag vet inte vad jag gjort av hösten, eller jo, massor av saker. Men så många fotostunder i solnedgången har det inte blivit. I dag var den första solnedgångsstunden på lääänge. För länge, faktiskt.

solnedgång i apelviken vinter

Det var molnen som kallade på mig. De utlovade en fantastisk solnedgång. Ett av kriterierna för att fota solnedgången snyggt är just att molnen ska ligga på ett sätt så att ljuset kan reflekteras i dem.

fluffiga moln speglar sig i havet

Den här aftonen fick jag hjälp av ett lågt, spegelblankt hav. Du ser ju själv, vilket ögonblick när himlens och havets färger smälte samman! Vad är vatten och vad är moln?

vinterhimmel apelviken varberg

När jag traskade hem från Apelviken, platsen där fotona är tagna, spred sig ett leende inifrån och ut. Återigen kunde jag bara konstatera att jag borde tillbringat mer tid utomhus i höst och njutit av allt det vackra som finns utanför dörren.

Jag gav mig åtminstone den här solnedgången och stunden av förundran i gåva.

Expedition Kanchenjunga – en spökhistoria om bergsbestigning

Det finns många skäl till att till Michelle Pavers roman Expedition Kanchenjunga är en av de bästa spökhistorier jag läst. Miljön där handlingen utspelar sig är ett genialiskt drag. Vad om inte en bergstopp i Himalaya kan ge en stark känsla av isolering?

Som bekant kan bergsbestigning ge upphov till höjdsjuka, och när gränsen mellan verklighet och villfarelser suddas uppstår kuslig berättarmagi. Paver har så klart inspirerats av detta.

1935 ska en grupp erfarna bergsklättrare ta sig an det dödliga berget Kanchenjunga. Några decennier tidigare förolyckades nästan ett helt bergsbestigningssällskap på berget, men detta hindrar inte en ny expedition dit.

expedition kanchenjunga bok
På bilden ser du omslaget till Michelle Pavers Expedition Kanchenjunga. Boken gavs ut av Semic 2016.

Det här ska bli en människans, en kulturens, seger över naturen. Paver väver in den tidens koloniala syn på människa och natur i berättelsen. Därför får Expedition Kanchenjunga ytterligare en dimension, som också kan kännas igen i författarens andra skräckromaner Evig natt och Skräcken på Wakenhyrst.

Men frågan är om det inte återigen är berget som besegrar klättrarna. Kanchenjunga har en säregen skönhet, där det tornar upp sig över bergsklättrarna känns det dock som ett eget skrämmande väsen.

Sherpafolket, som guidar bergsklättrarna uppför berget, blir alltmer vidskepliga ju längre färden fortsätter. Och på de höga höjderna är det som att vålnaderna från den förra expeditionen hemsöker dem som är dåraktiga nog att försöka igen.

Med Expedition Kanchenjunga har Michelle Paver skrivit en otroligt stämningsfull spökbok, som innehåller alla de ingredienser jag tycker är viktiga i en spökhistoria. Kanske än viktigast är hur miljön blir en betydande gestaltning för skräcken som smyger sig på hos karaktärerna, och då kan inte jag heller värja mig för våndan.

Det är något alldeles visst med färgerna en höstkväll…

Det har inte blivit så många promenader och vandringar på sistone. Nej, inte alls på samma nivå som vanligt. Förra året lyckades jag trotsa novembergrånaden och finna skönhet även i den, i år har jag hittills mest tillbringat tiden inomhus. Jag har jobbat, pysslat och varit sjuk.

När jag väl går ut numera gör jag det oftast i skymningen eller kvällningen. Kvällarna kommer så fort nu att dagen knappt hinner börja innan den är över. Kvällspromenader är därför det mest görliga.

Jag finner höstkvällarna vackra. Det är något alldeles visst med färgerna i dem. Mycket blått och orange, löven ett orangeglitter och himlen ett blåskimmer.

färgerna en höstkväll
Skogen finns runt hörnet.

Skogen runt hörnet är nästan som en sagovärld med alla höstlöven på marken. Under lyktstolparnas sken förväntar jag mig nästan att jag klivit in i ett Narnia, men så är det bara gamla vanliga Påskbergsskogen, om än i sin höst- och kvällsskrud.

Jag måste ta mig tid för att njuta av färgprakten utomhus

Se på dem! På de vackra färgerna. Höstnaturen sprakar. Och fina dagar har det varit. Så fina att jag borde tillbringat ännu mer tid utomhus. Ljuset har bjudit in till många fotostunder. Ändå har jag suttit som fastklistrad på skrivbordsstolen, skrivit och skrivit. Jag har fastnat i ett jobbuppsving, för nu åker frilanslivet berg-och-dalbana. Antingen för lite eller för mycket, inget däremellan. Och har man mycket att göra är det bara att tacka och ta emot.

tid för att njuta av färgprakten utomhus

När man hetsjobbar ser man inte alltid vilotillfällena som uppstår. Man jobbar och jobbar, och glömmer sig. Men små pauser kan man faktiskt njuta av. Att gå ett varv runt kvarteret och beundra färgprakten är inte så tidskrävande. Däremot ger det välbehövlig energipåfyllnad så att man orkar sträva uppåt mot toppen. Jag måste bättra mig för min egen skull, och alltså åter ge mig ut på mina fotovandringar i hemmasnåren.