Körsbär driver på en flod av kråkor – barnens tomma händer
På tal om att man måste börja någonstans. Dikten här ovanför är en fri haiku jag skrev och fick publicerad i en tidskrift när jag precis tagit mitt första skribentkliv. Det händer inte ofta men ibland gillar jag saker jag skapat och denna kortdikt råkar jag tycka mycket om. Den är jag och den speglar en trevlig barndomstid, snopenheten till trots.
För ett par år sedan läste jag gamla mejl från mina första år som skribent. Jag hittade då den här haikudikten, bland många andra, och blev glad. Men jag blev också förfärad. Det gör ont i mig hur jag ursäktade min existens som kreatör i mejlen som alltså skulle väcka entusiasm för mina dikter. Jag var antagligen så oredo och pinsamt självmedveten och trodde samtidigt att jag måste ha koll på exakt allt.
Kanske 10 15 år senare har jag förstått att det är okej att inte vara redo och att inte ha koll. Det är en del av utvecklingen. Som jag i gårdagens inlägg skrev om min första vernissage måste man börja någonstans och då blir det vad det blir. Med sig får man ny kunskap och denna berikar sedan resten av resan oavsett åt vilket håll den bär.
Vänskapens filosofi, vänskapens historia och vänskapens sociologi – ja, det är mycket vänskapsfokus i mitt senaste researchprojekt. Jag läser på om ämnet utifrån olika perspektiv för att få växtkraft i såväl mig själv som i mina relationer. Vissa saker vill man liksom förstå på ett djupare plan, hur blev det som det blev och varför är relationen till ens vänner kanske den känsligaste relationen man har? Med ett avstamp i livet och böcker ska jag dela med mig av 10 tankar om vänskap – häng med!
1. Vännerna formar oss som personer
Jag läser Stefan Zweigs underbara bok Världen av i går och i den finns ett kapitel om hur viktiga författarens skolkamrater varit för hans utveckling. Han beskriver så levande hur kamraterna delade intresset för litteratur och hur de i och med detta pushade varandra att bli skickligare läsare och skribenter. Zweig menar att han kanske inte hade varit samme författare utan sina skolkamraters stöd. Han hade lika gärna kunnat hamna i ett idrottstokigt gäng. Hade han blivit idrottare i stället för författare då? Jag tycker detta är en så fin och viktig poäng: Människorna i vår närhet formar oss som personer. Vi har med andra ord inte åstadkommit oss själva helt på egen hand.
2. Man väljer inte alltid sina vänner
Men lika sant som att vi har våra vänner att tacka för mycket är det sant att vi inte alltid väljer alla våra vänskaper. Hade man varit vänner om man inte gått i samma klass eller jobbat på samma arbetsplats? Många gånger är jag inte så säker på detta. Omständigheterna kan skapa förutsättningarna för en vänskap och när dessa omständigheter inte längre finns är det inte heller säkert att vänskapen fortsätter. Samtidigt kan jag ge många exempel på relationer som fortsatt bortom jobb och skola. Flera av mina största stöttepelare är kamrater från skol- och jobbtiden. Vilken är då poängen med denna punkt på listan? Att olika omständigheter som ligger bortom vår kontroll för oss samman med varandra.
3. Vänskap är inte ett statiskt tillstånd
De senaste åren har jag dessvärre haft vänskapstrubbel och det är en av de smärtsammaste upplevelser jag varit med om. På något sätt har jag förlitat mig på att vänskaper ska hålla genom hela livet. Även om jag först inte har valt vännerna har jag ändå gjort det till slut, och jag har verkligen uppskattat allt vi delat. När jag uttryckt min sorg har jag fått råd av kloka personer: Vänskaper är inte statiska. Lika ofta som livet skiftar kan vänskaper skifta. Bara för att relationen är frostig här och nu måste det inte betyda att den kommer vara det sedan. Ibland måste man tillåtas leva livet på olika håll. Kanske hittar man tillbaka till varandra, kanske gör man det inte. Men förhoppningsvis har alla parter det bra ändå.
4. Vänskap mår bra av jämlikhet
Ett återkommande tema i de vänskapsböcker jag läst i veckorna är vikten av en jämlik eller jämbördig vänskapsrelation. Eftersom man i slutänden ändå väljer sina vänner, ja, det här blir paradoxalt, vill man kunna känna att man har ett givande utbyte. Dessvärre kan omvälvande livshändelser göra att man glider från varandra. Det är vanligt att vänskaper tar slut när den ena parten blir sjuk eller är med om något annat svårt, för att man känner att man inte är på samma nivå längre. Som jag förstått det kan det ske från båda hållen. Det är inte ovanligt att man kapar banden till de vänner som tillfälligt har det kämpigt, men också den som har det kämpigare kan välja att dra sig undan. Om en vän plötsligt får det sämre ekonomiskt ställt och inte kan vara med på allt det roliga kan vänskapen bli problematisk, bara för att exemplifiera. Även kärlek, barn och andra stora händelser i livet kan rubba balansen.
5. Vänner är den familj man väljer
Vännerna brukar beskrivas som den familj man själv valt, och det finns en massa sociologiska och psykologiska studier om ämnet. Just på grund av frihetskänslan i relationen är man ju inte nödvändigtvis tvungen att stanna kvar. Det kan göra det aningen lättare att gå från relationen.
6. Vänskap saknar tydliga regler
Men är vänskapen verkligen så okomplicerad? Den är, som jag förstått det av researchen, den svåraste relationen i många avseenden. I en familj eller i ett äktenskap finns vissa regler som man förhåller sig till. Ta äktenskapet som exempel. Där finns en tydlig definition för när man gifter och skiljer sig. Normer som tvåsamhet, och alltså trohet i nöd och lust, präglar relationen. Sådana normer finns inte direkt kring vänskap. Ska man ”göra slut” med vännen när man inte längre trivs ihop? Det finns inga självklara svar och det skapar oro om relationen inte känns på topp.
7. Vänner är inte skyldiga oss något
Vänskapsrelationerna har en viss dubbelhet. När man varit vänner i många år är det väl inte helt orimligt att man förväntar sig att man ska finnas där för varandra. Förväntningar, och i synnerhet sådana förväntningar som nästan övergår i krav, strider dock mot vänskapens väsen så som det beskrivs i de böcker jag läst. Vänskapen är trots allt en frivillig relation. Samtidigt kan det bli problematiskt om en vän begår ett svek eller helt enkelt inte finns där när man har det tufft, därav dubbelheten. Man har alltså inga rättigheter alternativt skyldigheter gentemot sin vän. Likväl präglas många vänskapsrelationer av förväntningar på ett givande och tagande, på en ömsesidighet. Om vänskapen inte kännetecknas av ömsesidighet riskerar dess låga att slockna.
8. Det finns olika syn på vänskapens funktion
Vilken roll spelar vänskapen i ens liv? Genom historien har det funnits olika syner på vad som egentligen menas med en vän. Man har exempelvis haft en moralisk vänskapssyn som innebär att de man umgås med ska bidra till det egna växandet. Genom att umgås med snälla och lojala människor ökar chanserna att man själv blir snäll och lojal. Synen på vänskap har också varit instrumentell, det vill säga att man väljer sina vänner utifrån vad man själv vill uppnå. Är det en kväll på stan? Ja, då söker man sig kanske till vänner som gillar att festa och så bondar man över detta specifika intresse. Den instrumentella vänskapssynen är nog vanligare än den moraliska synen, åtminstone är det så jag tolkar det. Om vänskapen är av det instrumentella slaget gör det den också sårbarare för livsförändringar. Vad händer om man plötsligt tappar intresset för att festa? En viktig sak att ta med sig härifrån är att man behöver olika sorters vänskaper och sammanhang för att må bra.
9. Att göra slut med vänner kan göra ont
Eftersom vänskapen är komplex och saknar ett uttalat regelverk finns inte heller ett direkt stöd för den smärta som kan uppstå när man håller på att glida från varandra. Par går i parterapi och när man ska skilja sig finns en hel procedur kring detta. Många vänskapers uppbrott sker i det tysta och det gör att sorgen kan kännas outhärdlig. För sörjer våra vänner gör vi oftast.
10. Det är viktigt att kunna känna tacksamhet
Det är sällan som en vänskap varit genomdålig. Tvärtom gör uppbrottet ont på grund av allt man delat tillsammans. Med tanke på hur vänskapen format en kan det vara på sin plats att erkänna allt det fina den gett och att känna tacksamhet för att personen varit med på en väsentlig sträcka av ens långa livsresa.
Bra lästips för dig som vill fördjupa dig i vänskap
Ja, som jag nämnt har jag läst en del böcker om ämnet vänskap. Nedanför följer bra lästips för dig som är intresserad av vänskapens innebörd på ett mer filosofiskt, psykologiskt och sociologiskt plan:
Den moderna vänskapen av Mats Hilte
Förälskelse och kärlek av Francesco Alberoni
Intimitetens omvandling: Sexualitet, kärlek och erotik i det moderna samhället av Anthony Giddens
Vänskap: En lång historia av Eva Österberg
Världen av i går av Stefan Zweig
Bonuslästips: När böcker med vänskapstema lyfts måste jag passa på att tipsa om Platons och Aristoteles skrifter. Många av vänskapsteorierna tar ett avstamp i just antikens filosofi, och då går ju mycket tillbaka till dessa två tänkare.
Vet du, jag ströläser Michel de Montaignes Essayer och slås av likheten mellan blogg- och essäformen. Essä kommer ursprungligen från franskan och betyder försök. Det finns visserligen inte så många likheter mellan mig och Montaigne, han räknas trots allt som en av tidernas stora författare och filosofer, men jag kan ändå inte låta bli att stärkas av hans försök att utforska språk och tanke i sina texter. Texterna kan ha titlar i stil med ”Om sorg” och med ett avstamp i den egna tillvaron utforskar han sedan vad sorg kan innebära i ett större perspektiv. Jag är inte så säker på att jag tycker att Montaigne alltid kommer fram till så värst mycket. Samtidigt är det ju det: Han försöker. (Och han gör det uppenbarligen väldigt bra med tanke på hans status i historien.)
Jag har också sprängt in en och annan skapelse för barn, för i ett annat liv har jag nog varit leksaksmakare och jag gillar verkligen barns kreativitet. Och ja, jag antar att den här bloggen är full av spretiga försök. Kommer jag kunna samla allt en dag? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag kan gilla det enkla och svåra på samma gång och att jag kan uppskatta en tevekväll framför Robinsonlika mycket som jag uppskattar att läsa Montaignes essäer. Så ja, jag kommer försöka lite till med eller utan riktning.
En av de bästa sakerna med att studera idéhistoria på universitetet är att jag lär mig nya saker varje dag. Jag vill få nya perspektiv på politik och vetenskap, och då är detta ämne perfekt. På kursen har vi redan haft ett seminarium om flera politiska tänkare och ideologier på 1800-talet. Jag fastnade för en filosof jag aldrig hört talas om: Pjotr Kropotkin. Runt sekelskiftet 1800-1900 publicerades hans filosofiska text(er) Inbördes hjälp, som bjuder på ett annat perspektiv än vad man kanske annars hör folk prata om.
Det är ju nämligen inte alls ovanligt att många tänkare och icke-tänkare beskrivit, liksom beskriver, den mänskliga tillvaron som en kamp mellan olika samhällsgrupper. Enligt somliga har till och med kamper mellan grupper ansetts vara nödvändigt för samhällsutvecklingen. Men i Inbördes hjälp vänder Kropotkin på det hela och menar i stället att människan har en inneboende drivkraft att hjälpa.
Familjer, grannar och föreningar – människor söker sig till gemenskaper och stöttar i dessa varandra till välmående och överlevnad. Sedan går Kropotkin ett steg längre (och där är jag inte lika övertygad): Även utan stat och styre skulle människan må bra tack vare drivkraften att hjälpa varandra. Nu tror jag att gemensamma system och lagar kan vara något bra. Jag tror också att människan har mycket gott i sig och vill göra bra saker om hon bara får chansen.
Mycket av det klassiska och moderna politiska tänkandet utgår från konflikter som en drivande kraft, och visst pågår en rad strider mellan människor just nu. Det är dock långt från hela sanningen. Oavsett var man står ideologiskt kanske det inte är så dumt att påminna sig om att människor kan åstadkomma fantastiska saker tillsammans och att vi mest av allt behöver varandra, reflekterar jag.
När min hjärna har jobbat för mycket behöver den något lättsmält och engagerande. Det är då jag vänder mig till romantiken och äventyren, som något helt i stil med Jennifer L. Armentrouts ya-roman Ur blod och aska. Just den här boken har varit min motvikt till jobb och plugg under veckan. När jag unnade mig vila i fredags flydde jag in i världen, som har inslag av vampyrer, varulvar och blodets makt. Jag kommer skriva ett längre blogginlägg om Armentrouts Blod och aska-serie framöver. Den första boken som fått namnge hela serien är alltså bara en lovande början på ett läsäventyr om unga Poppy.
På bilden ser du omslaget till Jennifer L. Armentrouts Ur blod och aska. Boken gavs ut av Akademius förlag 2021 och ingår i serien Blod och aska.
Vem är då Poppy? Hon är jungfrun, en påtvingad roll i ett hemlighetsfullt religiöst samhälle. I och med jungfrurollen är hon också en symbol. Hon finns helt enkelt till för alla andras skull och vad hon själv vill ha spelar en ytterst liten roll. Kärlek och vänskap, det kan hon glömma. Ingen har nog levt så skyddat som hon. Men så möter hon en dag vakten Hawke. Han är stilig och rolig, och han får henne att drömma om mer än sin begränsade tillvaro. Det är tänkt att han ska skydda henne från livet och världen, men i stället blossar en passionerad kärlek upp mellan dem. Poppy vill inte längre vara en bricka i någon annans spel. Hon vill få vara kär, som vilken vanlig ungdom som helst.
Jag tror faktiskt att Blod och aska-serien påminner en del om Kiera Cass dulogi Den trolovade, som jag också fängslades något ofantligt av. Här är dock skillnaden att världen befolkas av vampyr- och varulvsliknande varelser, liksom av religiösa fanatiker som använder religion som en förevändning till brutal maktutövning.
När jag skrev mina boktips inför Förintelsens minnesdag och mitt inlägg om judiskt motstånd under Förintelsen kom jag på att jag glömt berätta om Kelly Rimmers gripande roman Vad hjärtat aldrig glömmer. Jag läste boken någon gång i höstas och jag var så tagen att jag hade en och annan gråtattack under tiden. Läs flera gråtattacker! Jag som inte har så lätt till tårarna, liksom. Men där och då fanns det ingen hejd på dem.
Vad hjärtat aldrig glömmer är två parallella berättelser som vävs samman i en släkthistoria över tid och rum. Handlingen utspelar sig dels i nutidens USA, dels i andra världskrigets Polen. Den sönderstressade mamman Alice bestämmer sig för att hörsamma mormoderns innerliga önskan om att hon ska resa till den polska staden Trzebinia för att nysta i familjens förflutna.
På bilden ser du omslaget till Kelly Rimmers Vad hjärtat aldrig glömmer. Boken gavs ut av Louise Bäckelin förlag 2019.
Det har nämligen visat sig att mormodern undanhållit en del av sin livshistoria för resten av familjemedlemmarna. Mormodern Alina flydde undan Förintelsen och hamnande i USA, och detta med en man som Alice alltid trott varit hennes morfar. Men hennes biologiska morfar är i själva verket Tomasz, Alinas livs största kärlek och en läkare som plötsligt försvann under andra världskriget.
Vad hände med Tomasz? Alina måste få veta så att hon till slut kan få sin sista vila. Eftersom Alice och mormodern har ett alldeles särskilt band faller det alltså på henne att göra resan. Samtidigt brottas hon med egna problem. Det knakar i hennes och makens äktenskap, då maken stöter bort deras autistiske son och enbart fokuserar på den särbegåvade dottern. Han flyr in i sitt forskarjobb och lämnar Alice själv med familjens utmaningar.
När Alice beger sig till Polen måste hon våga lita på att maken kan skärpa till sig och vara den far han behöver vara för allas skull. Det är inte lätt för henne, men snart uppslukas hon av mormoderns och morfaderns historia. Alina och Tomasz var barndomsvänner, och blev älskande. För att kunna vara tillsammans måste de varje dag göra tyst motstånd mot nazisterna och hitta vägar att överleva i en mördande värld.
Alices resa uppenbarar en berättelse om stort mod och stora förluster, som läsaren följer genom både Alices och Alinas ögon. Vad hjärtat aldrig glömmer av Kelly Rimmer griper tag och är omöjlig att lägga ifrån sig. Den här boken är i samma fantastiska klass som Kristin Hannahs Näktergalen och Kristin Harmels De bortglömda namnens bok.
I går var den första soliga dagen på lääänge. Jag passade på att göra en kvartersfotografering, mer än så hann jag inte eftersom jag skulle i väg på middag och teater senare. Men ljus, så tacksamt! Det långvarigt gråa har försvårat fotostunderna och jag har väl tillfälligt gett upp dem, vilket jag kanske inte borde gjort i första taget.
Jag har lyssnat på mycket radio under veckan. Public service, vilken tillgång! Alltså, jag har lyssnat på Sveriges radios P1-program. Under gårdagens fotorunda hade jag exempelvis ett avsnitt av Vetenskapsradion Historia i öronen: ”Judiskt motstånd under Förintelsen”. I går var det ju Förintelsens minnesdag, så detta nya avsnitt kändes passande.
Motståndet under Förintelsen och andra världskriget är något som jag fascinerats av i flera år. På senare år har det nämligen kommit hur många skönlitterära böcker som helst om kvinnors vardag och kamp under 1930- och 1940-talen.
Tack vare läsningen av dessa böcker – exempelvis Kelly Rimmers Vad hjärtat aldrig glömmer, Kristin Hannahs Näktergalen och Kristin Harmels De bortglömda namnens bok – har jag insett hur mångsidigt motståndet varit. Skönlitteraturen kan ge fantastiska inblickar i människors liv. Men även historiska studier kan ge en djupare bild av just historien. Det är därför som jag blev så tagen av radioavsnittet ”Judiskt motstånd under Förintelsen”.
I avsnittet berättar Kenneth Hermele om det mod som krävdes för de mest vardagliga motståndshandlingar och hur utbredda dessa var, trots att dödliga bestraffningar hängde över som ett ständigt hot. En liten motståndshandling, som att sjunga en sång eller hjälpa en vän, kunde bestraffas tiofalt av nazisterna.
Ändå valde två unga kvinnor att ta av sig sina davidsstjärnor, klä upp sig och gå på dans en kväll, bara för att få leva som vanligt. Ändå upprättades ett hemligt judiskt arkiv i Warszawa, spelades satiriska teaterföreställningar och smugglades mat. Ja, och ändå sköt en mystisk danserska ihjäl en nazist i ett av koncentrationslägren.
Kenneth Hermele har skrivit en faktabok om det judiska motståndet. Den ska jag läsa. Har satt upp mig i kö på biblioteket. Det var en lång bibliotekskö, så vi får se när läsningen blir av. Till dess kommer jag nog ha hunnit läsa ut Victor Klemperers dagboksanteckningar från Förintelsen, ett mastodontiskt verk på tusen sidor som också vittnar om motståndets många uttryck.
27 januari i dag. Det är Förintelsens minnesdag. Den 27 januari 1945 befriades förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Trots att det gått så många år sedan andra världskrigets grymheter känns de ändå nära och svårbegripliga. Ja, Förintelsen, som började i Nazityskland 1933, känns ofattbar. Vad driver människor att åsamka andra människor så mycket skada?
Det ofattliga i händelsen är en existentiell fråga för mig. Eftersom jag gärna djupdyker i det existentiella påbörjade jag för ganska länge sedan ett eget litet studieprojekt, som bland annat innebär att jag läser filosofiska och sociologiska böcker av människor som själva upplevt Förintelsen på nära håll.
Jag syftar på Hannah Arendts, Zygmunt Baumans samt Victor Klemperers verk, samtliga författarna var stora tänkare med judisk anknytning. Någon gång kommer jag skriva mer djupgående guider till tänkarnas verk. Här nöjer jag mig dock med att lyfta fram tre korta boktips i hopp om att fler ska få upp ögonen för hur vanliga människor drogs med i Förintelsen och utan att blinka deltog i en hathysteri utan dess like.
3 böcker för viktiga perspektiv på Förintelsen
Nedanför följer alltså de tre boktipsen för viktiga perspektiv på Förintelsen – läs dem alla:
1. Den banala ondskan av Hannah Arendt
Med utgångspunkt i en israelisk rättegång 1960 skriver filosofen Hannah Arendt fram sitt perspektiv på ”den banala ondskan”. Förintelsen var en fruktansvärd händelse som möjliggjordes av att helt vanliga, likgiltiga människor egentligen bara gjorde det de blev tillsagda att göra. De hade varken ett ont uppsåt eller förstod vilka konsekvenser agerandet skulle få för miljontals offer.
På bilden ser du omslaget till Hannah Arendts Den banala ondskan. Boken gavs ut av Daidalos 2013.
Boken Den banala ondskan har undertiteln Eichmann i Jerusalem och handlar om när just SS-officeren Adolf Eichmann skulle ställas till svars för sina handlingar. Arendt tolkar Eichmann som en av de vanliga, likgiltiga människorna som inte hade något direkt att vinna på Förintelsen, vilket inte stämmer. Men resonemanget kring hur meningslösa människors ondskefulla handlingar är är ändå relevant för att förstå den historiska händelsen.
2. Auschwitz och det moderna samhället av Zygmunt Bauman
Utan att ha läst böckerna från början till slut – ännu – skulle jag mena att sociologen Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället utvecklar Arendts resonemang om banaliteten i den ondska som människorna i Nazityskland visade prov på. Han menar att Förintelsen möjliggjordes av en rationell social ingenjörskonst, där människoliv inte var mer än siffror i ett byråkratiskt system.
På bilden ser du omslaget till Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället. Boken gavs ut av Daidalos 1994.
Som jag redan nämnt i det första boktipset var det helt vanliga människor som skrev under helt vanliga människors dödsdomar. Att människor representerades av siffror och att systemet dessutom utgjordes av ett virrvarr av myndigheter, kontor och tjänstemän ledde till att judarnas lidande kändes avlägset. Till och med för de som verkställde deporteringarna till Auschwitz. Det byråkratiska systemet var för att sammanfatta det hela en effektiv mördarmaskin.
Under dessa förutsättningar vara alla tjänstemän lika skyldiga som oskyldiga och vice versa, vilket i sig är problematiskt.
3. Tredje rikets språk av Victor Klemperer
Litteraturvetaren Victor Klemperer skrev dagbok om Förintelsen och andra världskriget. Hans ögonvittnesskildring från 1933 till 1945 är unik i sitt slag och ger en inblick i de avgörande åren som ingen annanstans. Nej, inte ens Anne Franks dagbok är lika omfattande (och den är för övrigt redigerad av Franks äldre manliga släkting som tyckte att vissa av de saker hon skrev var opassande).
På bilden ser du omslaget till Victor Klemperers Tredje rikets språk. Boken gavs ut av Glänta Produktion 2020.
I verket Tredje rikets språk utvecklar Klemperer iakttagelserna till ett djupare perspektiv på hur nazisternas retorik till slut kom att påverka samhället och vardagen i stort. Det handlar om små, små lögner, gränser som flyttas fram lite i taget och hur människor till slut börjar ta lögnerna för sanningar och inte längre reagerar över det som tidigare ansetts vara moraliskt fel, som en hatisk retorik och hatiska handlingar.
Den banala ondskan, Auschwitz och det moderna samhället samt Tredje rikets språk är även viktig läsning för att förstå dagens samhälle(n). Historien förefaller upprepa sig igen och igen. Med tanke på allt det lidande Förintelsen och andra världskriget medförde kan jag tycka det är märkligt att vi inte vet, eller snarare agerar, bättre i dag. Förhoppningsvis kan boktipsen i detta blogginlägg ge lite nya perspektiv och verktyg för att skapa en mjukare värld!
Emily Henrys romantiska feelgood Strandläsning fick bli förra veckans motvikt till tung kurslitteratur i idéhistoria. Den här romanen har prisats som en av de bästa böckerna inom romance 2020, och den är minst sagt hajpad. Kan jag förstå hajpen? Delvis, ja. Men så är jag också väldigt svag för upplägg som har drag av från-fiender-till-älskare alternativt från-hat-till-kärlek. Är jag skadad av Stolthet och fördom? Absolut! Så egentligen har jag nog svårt att tänka mig en romantisk bok som är mer lämpad för mig än just Strandläsning. Åtminstone i teorin.
Men även i praktiken är denna Emily Henry-bok bra. Du förstår, den innehåller lagom mängder av hjärta och smärta. Kärleken får liksom aldrig vara för enkel och karaktärerna får aldrig vara för obekymrade. Till och med när det verkar som att de är rena rama sagoprinsessorna måste det finnas ett mörkare öde bakom den rosaskimrande fasaden. January Andrews må vara en sagoprinsessa i Augustus Everetts ögon, vilket han gärna låter henne veta, men om han bara visste vad hon gått igenom i livet…
På bilden ser du omslaget till Emily Henrys romantiska feelgood Strandläsning. Boken gavs ut av Lavender Lit 2020.
När January var barn blev mamman cancersjuk och cancern har aldrig riktigt släppt taget om hennes lilla familj, bestående av henne själv, mamman och pappan. Trots svår sjukdom har föräldrarna alltid lyckats hitta glädjen, och att det går att vara glad i livets motgångar är något January därför är övertygad om. Men så dör pappan. På begravningen får hon reda på att han varit otrogen mot mamman – medan hon var sjuk. Och inte nog med det, January får ärva strandhuset där pappan tillbringat tid med den andra kvinnan. Sviken bortom alla ord, och dessutom nyss lämnad av pojkvännen, måste hon rensa ut strandhuset. Under vistelsen där ska hon även försöka skriva sin nya feelgoodroman. Det är bara väldigt svårt att skriva om kärlek när man tappat tron på den.
För att göra saken ännu värre är ingen mindre än Augustus, Gus, hennes nya granne. Gus var hennes stora konkurrent när hon studerade kreativt skrivande på universitet. Han hade alltid spydiga kommentarer till övers för henne, ändå var det som att de inte kunde hålla sig borta från varandra. Gus är precis lika dryg nu som då, feelgood dissar han som få och så är han en superhyllad författare av ”smarta”, dystra romaner. Under ett av deras retliga meningsutbyten antar de en utmaning: January ska skriva en dyster roman och Gus en glättig sådan.
De börjar utforska de olika genrerna tillsammans och medan de gör det slår passionen ut i en mycket, mycket bräcklig blomma. Vad annars, liksom? January har fortfarande inte bearbetat sin sorg och Gus bär på ett tungt bagage, vilket gör dem livrädda för att ha en seriös relation. Det blir helt enkelt av-och-på-och-av i en oroande cirkel. Ska de personliga hindren övervinnas och den gemensamma kärleken segra till slut? Läs Emily HenrysStrandläsning så får du se vad som händer själv!
Lisa Kleypas romantiska bokserie Väninnor gav mig läsglädje i somras. Det spelar ingen roll hur fåniga böckerna är, jag älskar dem i alla fall. Åtminstone var det detta som jag konstaterade i en bokrecension från 2022. Julen 2022 läste jag en fristående fortsättning på serien, nämligen Väninnornas jul. Jag skulle placera boken i facket kortroman. Den är inte längre än 200 sidor, vilket kan jämföras med de övriga böckernas 300+ sidor.
Faktiskt märks det att Väninnornas jul är avsevärt kortare än de resterande delarna. Hur då? Jo, för att berättelsen är ganska snabb i tempot, utan en massa fördjupningar och förvecklingar. Samtidigt har man som läsare med sig en hel del kännedom och stämning från de tidigare böckerna i serien. Denna lilla julberättelse blir därmed en del av Lisa Kleypas 1800-talsvärldsbygge, där berättelserna går in och ut i varandra i en charmig helhet.
På bilden ser du omslaget till Lisa Kleypas romantiska julbok Väninnornas jul. Boken gavs ut av Polaris 2022.
En jul någon gång i mitten på 1800-talet besöker Rafe Bowman systerns och svågerns grevegods på den engelska landsbygden. Han har rest hela vägen från USA i hopp om att finna en engelsk brud. Natalie verkar vara den perfekta bruden. Men hon är så perfekt att Rafe, som är allt annat än polerad, befarar att hon inte vill ha honom. Han behöver inte oroa sig! De fyra väninnorna, inklusive hans bägge systrar, kliver in som stöd.
Rafe får sig en rejäl omgång i vett och etikett. Medan han förbereder sig för sitt livs frieri inser han att han vill ha någon annan. Det är inte Natalie som får hans hjärta att slå, nej, det är hennes fattiga släkting och sällskapsdam Hannah Appleton som gör honom kär och galen. Vad är det som får honom att tveka? Hans kinkiga föräldrars förhoppningar om att han ska gifta in sig i den engelska adeln. När det verkar som hopplösast kommer väninnorna åter till räddning.
Älskar jag Lisa Kleypas bokserie lika mycket nu, då? Ja, det gör jag. Författaren har öppnat en mysig värld för mig och det är ovärderligt. Med detta skrivet fann jag Väninnornas jul vara ett mycket kärt återseende.
Jag försöker hitta tillbaka till skrivflowet och orkar därför inte riktigt skriva lååånga texter för tillfället, eller de längre texterna sparar jag snarare för mina kunder. Men det är klart att jag orkar med ett och annat kortare boktips. Och det hade ju faktiskt varit tråkigt att inte tipsa om de julböcker jag läst i år.
Först ut julen 2022 var Jenny Olivers romantiska feelgood En vinter i Paris. Bra eller dålig bok? Jag vet egentligen inte. Jag vet bara att jag slukade den i ett nafs. Det är väl ett gott betyg? Handlingen kretsar kring förskolläraren Rachel, som sörjer sin avlidna mamma och som dessutom är fast i ett dåligt förhållande med en man som inte bryr sig ett dugg om henne.
På bilden ser du omslaget till Jenny Olivers julfeelgood En vinter i Paris. Boken gavs ut av Printz 2018.
Den här vintern är Rachels liv på väg att förändras, för hennes vänner i den lilla engelska hembyn har anmält henne till en baktävling i Paris. Under ledning av den ökände bagaren Henri Salernes får hon göra allt från bröd till suffléer. Sedan moderns död har Rachel försökt glömma bort den del som älskar att stå i köket. Nu väller plötsligt kärleken till mat och bakverk fram, men frågan är hur hon ska stå ut med bagaren?
När Rachel är beredd att kasta in handduken får hon tröst från oväntat håll, nämligen från Henris betydligt snällare bror. En vinter i Paris förenar julfirande, hjärta och smärta i ungefär 300 sidor. Boken handlar bland annat om att släppa taget och gå vidare i livet, liksom om att hitta tillbaka till det man älskar att göra när allt känns som svårast.
Nucka är ett nedsättande ord för en kvinna som lever ensam utan man och barn, eller i alla fall ensam utanför tvåsamhetsnormen. Åtminstone är det så definitionen enkelt kan sammanfattas. Men givetvis finns det väldigt mycket mer bakom ordet, och det är detta som författaren Malin Lindroth gör upp med i essän Nuckan.
Att leva ensam är inget Lindroth valt själv. Det har påtvingats henne i form av avvisanden. Hon vill gärna finna kärleken, att någon ska säga ja till henne för en gångs skull. Omgivningen tänker Å, kvinnlig frigörelse och härligt massa egentid, och så fortsätter hyllningarna. Men att det inte alls är så det är vill ingen riktigt höra på. Att erkänna att man känner sig oälskad eller oåtrådd verkar vara för genant för omgivningen att ta in. Varför är det så?
På bilden ser du omslaget till Malin Lindroths essä Nuckan. Boken gavs ut av Norstedts 2018.
I och med Nuckan gör Malin Lindroth det hon kanske kan allra bäst, hon skriver om sina erfarenheter. Och inte bara det, hon skriver fram ett slags nuckans idéhistoria med såväl personliga som kulturella referenser.
Genom att bättre förstå varför nuckan har den status hon har i samhället kan Lindroth successivt omdefiniera rollen och så även få ett slags upprättelse.
Jag tycker Nuckan är som en positiv kampskrift, upp till kamp mot normerna, liksom. Boken skildrar dessutom en bortglömd del av kvinnohistorien. Hur mycket fokus ges exempelvis inte incels i dagens samhällsdebatt? Männens påtvingade ensamhet verkar vara viktigare än kvinnornas. Som vanligt, då. Ja, suck.
Jag vill placera Malin Lindroths tänkvärda essä i samma kategori som Fatima Bremers underbara verk De sista tanterna, och det är alltså en stor komplimang gentemot båda författarna. För mig är det så att det mest bortglömda är det mest intressanta, och vad om inte litteratur kan utforska, synliggöra och omförhandla normer?
