Vad hjärtat aldrig glömmer – varning för gråtattacker!

När jag skrev mina boktips inför Förintelsens minnesdag och mitt inlägg om judiskt motstånd under Förintelsen kom jag på att jag glömt berätta om Kelly Rimmers gripande roman Vad hjärtat aldrig glömmer. Jag läste boken någon gång i höstas och jag var så tagen att jag hade en och annan gråtattack under tiden. Läs flera gråtattacker! Jag som inte har så lätt till tårarna, liksom. Men där och då fanns det ingen hejd på dem.

Vad hjärtat aldrig glömmer är två parallella berättelser som vävs samman i en släkthistoria över tid och rum. Handlingen utspelar sig dels i nutidens USA, dels i andra världskrigets Polen. Den sönderstressade mamman Alice bestämmer sig för att hörsamma mormoderns innerliga önskan om att hon ska resa till den polska staden Trzebinia för att nysta i familjens förflutna.

vad hjärtat aldrig glömmer bok
På bilden ser du omslaget till Kelly Rimmers Vad hjärtat aldrig glömmer. Boken gavs ut av Louise Bäckelin förlag 2019.

Det har nämligen visat sig att mormodern undanhållit en del av sin livshistoria för resten av familjemedlemmarna. Mormodern Alina flydde undan Förintelsen och hamnande i USA, och detta med en man som Alice alltid trott varit hennes morfar. Men hennes biologiska morfar är i själva verket Tomasz, Alinas livs största kärlek och en läkare som plötsligt försvann under andra världskriget.

Vad hände med Tomasz? Alina måste få veta så att hon till slut kan få sin sista vila. Eftersom Alice och mormodern har ett alldeles särskilt band faller det alltså på henne att göra resan. Samtidigt brottas hon med egna problem. Det knakar i hennes och makens äktenskap, då maken stöter bort deras autistiske son och enbart fokuserar på den särbegåvade dottern.  Han flyr in i sitt forskarjobb och lämnar Alice själv med familjens utmaningar.

När Alice beger sig till Polen måste hon våga lita på att maken kan skärpa till sig och vara den far han behöver vara för allas skull. Det är inte lätt för henne, men snart uppslukas hon av mormoderns och morfaderns historia. Alina och Tomasz var barndomsvänner, och blev älskande. För att kunna vara tillsammans måste de varje dag göra tyst motstånd mot nazisterna och hitta vägar att överleva i en mördande värld.

Alices resa uppenbarar en berättelse om stort mod och stora förluster, som läsaren följer genom både Alices och Alinas ögon. Vad hjärtat aldrig glömmer av Kelly Rimmer griper tag och är omöjlig att lägga ifrån sig. Den här boken är i samma fantastiska klass som Kristin Hannahs Näktergalen och Kristin Harmels De bortglömda namnens bok.

Kärlek, sorg och en gnutta bråk i Emily Henrys Strandläsning

Emily Henrys romantiska feelgood Strandläsning fick bli förra veckans motvikt till tung kurslitteratur i idéhistoria. Den här romanen har prisats som en av de bästa böckerna inom romance 2020, och den är minst sagt hajpad. Kan jag förstå hajpen? Delvis, ja. Men så är jag också väldigt svag för upplägg som har drag av från-fiender-till-älskare alternativt från-hat-till-kärlek. Är jag skadad av Stolthet och fördom? Absolut! Så egentligen har jag nog svårt att tänka mig en romantisk bok som är mer lämpad för mig än just Strandläsning. Åtminstone i teorin.

Men även i praktiken är denna Emily Henry-bok bra. Du förstår, den innehåller lagom mängder av hjärta och smärta. Kärleken får liksom aldrig vara för enkel och karaktärerna får aldrig vara för obekymrade. Till och med när det verkar som att de är rena rama sagoprinsessorna måste det finnas ett mörkare öde bakom den rosaskimrande fasaden. January Andrews må vara en sagoprinsessa i Augustus Everetts ögon, vilket han gärna låter henne veta, men om han bara visste vad hon gått igenom i livet…

strandläsning bok
På bilden ser du omslaget till Emily Henrys romantiska feelgood Strandläsning. Boken gavs ut av Lavender Lit 2020.

När January var barn blev mamman cancersjuk och cancern har aldrig riktigt släppt taget om hennes lilla familj, bestående av henne själv, mamman och pappan. Trots svår sjukdom har föräldrarna alltid lyckats hitta glädjen, och att det går att vara glad i livets motgångar är något January därför är övertygad om. Men så dör pappan. På begravningen får hon reda på att han varit otrogen mot mamman – medan hon var sjuk. Och inte nog med det, January får ärva strandhuset där pappan tillbringat tid med den andra kvinnan. Sviken bortom alla ord, och dessutom nyss lämnad av pojkvännen, måste hon rensa ut strandhuset. Under vistelsen där ska hon även försöka skriva sin nya feelgoodroman. Det är bara väldigt svårt att skriva om kärlek när man tappat tron på den.

För att göra saken ännu värre är ingen mindre än Augustus, Gus, hennes nya granne. Gus var hennes stora konkurrent när hon studerade kreativt skrivande på universitet. Han hade alltid spydiga kommentarer till övers för henne, ändå var det som att de inte kunde hålla sig borta från varandra. Gus är precis lika dryg nu som då, feelgood dissar han som få och så är han en superhyllad författare av ”smarta”, dystra romaner. Under ett av deras retliga meningsutbyten antar de en utmaning: January ska skriva en dyster roman och Gus en glättig sådan.

De börjar utforska de olika genrerna tillsammans och medan de gör det slår passionen ut i en mycket, mycket bräcklig blomma. Vad annars, liksom? January har fortfarande inte bearbetat sin sorg och Gus bär på ett tungt bagage, vilket gör dem livrädda för att ha en seriös relation. Det blir helt enkelt av-och-på-och-av i en oroande cirkel. Ska de personliga hindren övervinnas och den gemensamma kärleken segra till slut? Läs Emily Henrys Strandläsning så får du se vad som händer själv!

Ett kärt återseende i Lisa Kleypas Väninnornas jul

Lisa Kleypas romantiska bokserie Väninnor gav mig läsglädje i somras. Det spelar ingen roll hur fåniga böckerna är, jag älskar dem i alla fall. Åtminstone var det detta som jag konstaterade i en bokrecension från 2022. Julen 2022 läste jag en fristående fortsättning på serien, nämligen Väninnornas jul. Jag skulle placera boken i facket kortroman. Den är inte längre än 200 sidor, vilket kan jämföras med de övriga böckernas 300+ sidor.

Faktiskt märks det att Väninnornas jul är avsevärt kortare än de resterande delarna. Hur då? Jo, för att berättelsen är ganska snabb i tempot, utan en massa fördjupningar och förvecklingar. Samtidigt har man som läsare med sig en hel del kännedom och stämning från de tidigare böckerna i serien. Denna lilla julberättelse blir därmed en del av Lisa Kleypas 1800-talsvärldsbygge, där berättelserna går in och ut i varandra i en charmig helhet.

väninnornas jul bok
På bilden ser du omslaget till Lisa Kleypas romantiska julbok Väninnornas jul. Boken gavs ut av Polaris 2022.

En jul någon gång i mitten på 1800-talet besöker Rafe Bowman systerns och svågerns grevegods på den engelska landsbygden. Han har rest hela vägen från USA i hopp om att finna en engelsk brud. Natalie verkar vara den perfekta bruden. Men hon är så perfekt att Rafe, som är allt annat än polerad, befarar att hon inte vill ha honom. Han behöver inte oroa sig! De fyra väninnorna, inklusive hans bägge systrar, kliver in som stöd.

Rafe får sig en rejäl omgång i vett och etikett. Medan han förbereder sig för sitt livs frieri inser han att han vill ha någon annan. Det är inte Natalie som får hans hjärta att slå, nej, det är hennes fattiga släkting och sällskapsdam Hannah Appleton som gör honom kär och galen. Vad är det som får honom att tveka? Hans kinkiga föräldrars förhoppningar om att han ska gifta in sig i den engelska adeln. När det verkar som hopplösast kommer väninnorna åter till räddning.

Älskar jag Lisa Kleypas bokserie lika mycket nu, då? Ja, det gör jag. Författaren har öppnat en mysig värld för mig och det är ovärderligt. Med detta skrivet fann jag Väninnornas jul vara ett mycket kärt återseende.

En vinter i Paris – matig julfeelgood av Jenny Oliver

Jag försöker hitta tillbaka till skrivflowet och orkar därför inte riktigt skriva lååånga texter för tillfället, eller de längre texterna sparar jag snarare för mina kunder. Men det är klart att jag orkar med ett och annat kortare boktips. Och det hade ju faktiskt varit tråkigt att inte tipsa om de julböcker jag läst i år.

Först ut julen 2022 var Jenny Olivers romantiska feelgood En vinter i Paris. Bra eller dålig bok? Jag vet egentligen inte. Jag vet bara att jag slukade den i ett nafs. Det är väl ett gott betyg? Handlingen kretsar kring förskolläraren Rachel, som sörjer sin avlidna mamma och som dessutom är fast i ett dåligt förhållande med en man som inte bryr sig ett dugg om henne.

en vinter i paris bok
På bilden ser du omslaget till Jenny Olivers julfeelgood En vinter i Paris. Boken gavs ut av Printz 2018.

Den här vintern är Rachels liv på väg att förändras, för hennes vänner i den lilla engelska hembyn har anmält henne till en baktävling i Paris. Under ledning av den ökände bagaren Henri Salernes får hon göra allt från bröd till suffléer. Sedan moderns död har Rachel försökt glömma bort den del som älskar att stå i köket. Nu väller plötsligt kärleken till mat och bakverk fram, men frågan är hur hon ska stå ut med bagaren?

När Rachel är beredd att kasta in handduken får hon tröst från oväntat håll, nämligen från Henris betydligt snällare bror. En vinter i Paris förenar julfirande, hjärta och smärta i ungefär 300 sidor. Boken handlar bland annat om att släppa taget och gå vidare i livet, liksom om att hitta tillbaka till det man älskar att göra när allt känns som svårast.

Moa Herngrens Svärmodern – hur gick det så illa för Åsa?

I samband med att jag skulle gå på bibliotekets kulturfrukost med Moa Herngren såg jag chansen att äntligen läsa romanen Svärmodern. Ett bättre tillfälle skulle knappast kunna dyka upp! Tänkt och gjort, jag slukade boken. Under läsningen pendlade jag så mycket mellan hopp och förtvivlan att boken hade mig i ett stadigt grepp.

Aldrig har jag funnit ett så stort nöje i att läsa om något så förfärligt som Åsas relation till sonen och svärdottern. Jag tror det beror på att Herngren har skrivit fram flera fasliga personporträtt med värme, humor och kanske inte minst med den största medkänsla. Inte ens när karaktärerna visar sig från sina sämsta sidor kan jag direkt ogilla dem.

svärmodern bok
På bilden ser du omslaget till Moa Herngrens Svärmodern. Boken gavs ut av Norstedts 2020.

Åsas mamma har nyss dött. Ändå är det inte henne hon sörjer. Det är den ofrivilligt uppsagda kontakten med sonen Andreas och barnbarnet Sam som gör henne bedrövad av sorg. Moderns begravning ser hon nästan fram emot. Då kommer hon nämligen få en skymt av personerna hon saknar och som hon gett sitt allt.

Man undrar ju hur en sådan här sak ens kan hända och det är just om förloppet fram till denna stund som Moa Herngren berättar i Svärmodern. Utan pekpinnar skildrar Herngren de olika perspektiven i vad som skulle kunna beskrivas som ett triangeldrama mellan Åsa, sonen och svärdottern. Ja, och det finns verkligen många olika perspektiv på en och samma händelse!

Till slut visste jag inte vem jag tyckte mest synd om, för personporträtten är skickligt nyanserade. Jag har nog tänkt att svenska relationsdraman inte riktigt är min grej, den här åsikten har jag dock omprövat i och med läsningen av Svärmodern. Det kommer definitivt bli fler av Moa Herngrens böcker framöver.

Bra, viktig och jobbig föreläsning med Simon Häggström

Jag har skrivit, strukit och skrivit. Var börjar jag? För det jag ska skriva har egentligen inga tillräckliga ord. Det handlar om människors utsatthet och om hur vissa utnyttjar denna. Förvånansvärt många, faktiskt. Det är så att man inte fattar det.

Jag var på Simon Häggströms föreläsning Flickorna som sprang – om människohandelns bortglömda ansikte i går. Den anordnades bland annat av Varbergs kommun och ägde rum på Varbergs teater, gratis för allmänheten.

Det var ett sådant tillfälle som jag i förväg visste skulle orsaka mig obehagskänslor, för jag tycker det är jätte-jättejobbigt att höra eller läsa om människor som far illa på olika sätt. Den här föreläsningen handlade om prostitution av unga.

Kriminalinspektör vid människohandelsgruppen

Häggström är kriminalinspektör vid människohandelsgruppen inom Nationella operativa avdelningen (jag var tvungen att dubbelkolla hur denna lååånga titel ska skrivas). Under många, många år har han varit med och gripit sexköpare, liksom hjälpt prostituerade undan miserabla situationer.

skuggans lag bok
Skuggans lag är den första reportageboken i serien om en Spanares kamp mot prostitutionen.

I Häggströms reportageböcker Skuggans lag (2016) och Nattstad (2017) kan man läsa om människohandelsgruppen polisiära arbete. Det är ingen rolig läsning, för böckerna visar på en oerhört utsatt situation för många kvinnor och barn i Stockholm. De visar också på sexköparnas genomvidriga kvinnosyn. Tror dessa män på riktigt att sex är en rättighet? Det verkar dessvärre så.

Prostitution sker inte bara på gatorna

Föreläsningen Flickorna som sprang handlade dock inte så mycket om gatuprostitutionen, eller så som man tänker sig att prostitution går till. Den lyfte en mycket skrämmande aspekt av samhällsutvecklingen, nämligen att prostitutionen kryper ner i åldrarna och sprider sig i de olika grupperna.

Sugardating och prostitution via sociala medier var temat för föreläsningen. Sugardating innebär att en äldre person, i regel en man, ger en flicka pengar och presenter för att hon ska hålla honom sällskap. Du vet det här med sugardaddy och sugarbabe…

flickorna som sprang bok
Flickorna som sprang är den första delen i bokserien Människohandelsgruppen. Boken är en roman, och som du märker har titeln inspirerat namnet på föreläsningen.

Oavsett den förskönande bild som försöker ges av sugardating är det förklädd prostitution, som är destruktiv för exempelvis en 15-årig flicka. Hur kan en 50-årig man gynna en 15-årings välmående genom en sådan här förbindelse? Inte alls.

Även plattformar som Only Fans kan vara problematiska, för så länge den manliga blicken styr det pornografiska innehållet är det ju faktiskt inte kreatörerna som dikterar villkoren för sin ”sexuella frigörelse”.

Många aspekter påverkar människohandeln

Under Flickorna som sprang gav Häggström en bakgrund till varför prostitutionen och människohandeln ser ut som den gör i dag. Det är en kombination av ett patriarkalt samhälle, jo, faktiskt, samhällsnormer för sex och utseende samt unga människor som mår skitdåligt. Och kanske, kanske en vuxenvärld som inte riktigt ser unga, då den är så fokuserad på sig själv.

Många av de unga som prostituerar sig, och som Häggström och hans polisteam försökt hjälpa, mår psykiskt dåligt och/eller har varit med om sexuella övergrepp och våldtäkter som barn. Prostitutionen blir som en ond cirkel av destruktiva sexuella relationer. I stället för att hjälpa en ung människa – ett barn (!) – i nöd utnyttjar vuxna män utsattheten.

Det här är en problematik som letar sig in i alla samhällsgrupper, eftersom var tionde man i Sverige har köpt sex någon gång kan du ju förstå hur utbredd människohandeln är. Detta är egentligen ett mycket större problem än gängkriminaliteten, ändå lyfts det inte lika ofta och ges inte heller lika mycket resurser.

Kvinnor och barn anses väl helt enkelt inte vara så viktiga. Som vanligt, då. Suck.

Olagligt med sexköp – ändå görs så lite åt det

Under den gångna veckan har jag börjat läsa Simon Häggströms reportageböcker och i går var jag alltså på hans föreläsning. Ja, jag mår fysiskt illa av att höra och läsa om människor som far illa, om människor som skadar andra. Men samtidigt tycker jag det är livsviktigt att ta del av informationen, för den är ett redskap i kampen mot förövarna.

Det var en fantastiskt bra föreläsning som gör mig upprörd och uppgiven. Sexhandeln med unga människor pågår rakt framför näsan på oss vuxna, trots detta görs så lite åt den. Jag kan inte föreställa mig den frustration som Häggström och hans kollegor känner varje dag när de vet att det finns så oändligt mycket mer de kan göra, om de bara får mer stöd.

Det kanske hoppfullaste med föreläsningen var budskapet att det alltid finns en väg ur prostitutionen. Våga be om hjälp, våga berätta, uppmanade Häggström. Han har sett många fina exempel på där liv har räddats och blivit till det bättre, även för de unga som trott att livet aldrig kommer bli bra igen.

Och sedan är det faktiskt så att sexköp är olagligt i Sverige (inte att sälja sex, dock). Förövarna ska därmed straffas för det.

Expedition Kanchenjunga – en spökhistoria om bergsbestigning

Det finns många skäl till att till Michelle Pavers roman Expedition Kanchenjunga är en av de bästa spökhistorier jag läst. Miljön där handlingen utspelar sig är ett genialiskt drag. Vad om inte en bergstopp i Himalaya kan ge en stark känsla av isolering?

Som bekant kan bergsbestigning ge upphov till höjdsjuka, och när gränsen mellan verklighet och villfarelser suddas uppstår kuslig berättarmagi. Paver har så klart inspirerats av detta.

1935 ska en grupp erfarna bergsklättrare ta sig an det dödliga berget Kanchenjunga. Några decennier tidigare förolyckades nästan ett helt bergsbestigningssällskap på berget, men detta hindrar inte en ny expedition dit.

expedition kanchenjunga bok
På bilden ser du omslaget till Michelle Pavers Expedition Kanchenjunga. Boken gavs ut av Semic 2016.

Det här ska bli en människans, en kulturens, seger över naturen. Paver väver in den tidens koloniala syn på människa och natur i berättelsen. Därför får Expedition Kanchenjunga ytterligare en dimension, som också kan kännas igen i författarens andra skräckromaner Evig natt och Skräcken på Wakenhyrst.

Men frågan är om det inte återigen är berget som besegrar klättrarna. Kanchenjunga har en säregen skönhet, där det tornar upp sig över bergsklättrarna känns det dock som ett eget skrämmande väsen.

Sherpafolket, som guidar bergsklättrarna uppför berget, blir alltmer vidskepliga ju längre färden fortsätter. Och på de höga höjderna är det som att vålnaderna från den förra expeditionen hemsöker dem som är dåraktiga nog att försöka igen.

Med Expedition Kanchenjunga har Michelle Paver skrivit en otroligt stämningsfull spökbok, som innehåller alla de ingredienser jag tycker är viktiga i en spökhistoria. Kanske än viktigast är hur miljön blir en betydande gestaltning för skräcken som smyger sig på hos karaktärerna, och då kan inte jag heller värja mig för våndan.

Skräcken på Wakenhyrst – modern spökhistoria på gammalt vis

Michelle Paver är en modern författare som skriver klassiska spökhistorier. Och visst finns det något klassiskt över hela romanen Skräcken på Wakenhyrst, som känns härligt gammal trots att den är relativt ny. Tänk dig suggestiva skräckberättelser i stil med Henry James När skruven dras åt, så får du en bild av vilken sorts bok även Skräcken på Wakenhyrst är.

Romanen handlar om unga Maud, som lever på godset Wake’s End i början på 1900-talet. Föräldrarna tillhör adeln och alla i familjen har strikta roller. Fadern är särskilt kontrollerande, en egoist som tycker att allt på godset kretsar kring honom. Han behandlar både modern och barnen illa.

michelle paver skräcken på wakenhyrst
På bilden ser du omslaget till Michelle Pavers Skräcken på Wakenhyrst. Boken gavs ut av Semic 2019.

Maud har alltid varit intresserad av kärret på familjens ägor, känt sig märkligt dragen dit. Hon älskar människorna och djuren som rör sig i det, men faderns infernaliska hat gentemot kärret håller henne borta därifrån.

När modern tragiskt dör lämnas hon och bröderna ensamma med fadern. Han sjunker in i sin historiska forskning och använder Maud som sin sekreterare. Forskningen engagerar dem båda, så till den milda grad att fadern börjar se djävulska syner och gudomliga uppenbarelser, om det nu inte är så att han hemsöks på riktigt?

Successivt uppenbarar sig hemligheter om fadern, kärret och de historiska källorna. Maud blir alltmer mer trängd på Wake’s End.

Skräcken på Wakenhyrst är en ganska typisk Michelle Paver-spökhistoria. Jag har även läst hennes Evig natt och Expedition Kanchenjunga och ser likheterna mellan böckerna. Vad jag dock tycker skiljer den här spökromanen från de tidigare är hur Paver än tydligare väver samman kusligheterna med ett större samhällsperspektiv, präglat av såväl klasskillnader som kvinnoförakt.

Julia Quinns Som i en dröm – första boken om Smythe-Smith

Jag återvänder till Julia Quinns 1800-talsinspirerade böcker om familjerna Bridgerton och Smythe-Smith igen och igen. Uppenbarligen måste jag älska böckerna, för varför skulle jag annars läsa om serierna ett par gånger på ett år eller så? Som i en dröm är den första boken i Smythe-Smith-kvartetten och jag tycker den sätter stämningen för resten av serien mycket bra. Samtidigt lyckas den fånga det som jag kommit att älska allra mest med Bridgerton-serien, och det är inga enkla krav att leva upp till.

Smythe-Smith lärde jag känna redan i Familjen Bridgerton, då som en ganska beklagansvärd familj som årligen bjuder in societeten till en soaré med rysligt dålig musik. Det är de ogifta döttrarna i Smythe-Smith som musicerar tillsammans, och få av dem är bra på att spela instrument. Så ja, du kan ju tänka dig, Smythe-Smiths är omtalade av helt fel anledningar. Ändå har musiksoaréerna blivit en tradition. Om du frågar Honoria Smythe-Smith vad hon verkligen tycker om dem skulle hon svara med värme i rösten.

Vad handlar Som i en dröm om?

Den första Smythe-Smith-boken Som i en dröm är Honoria Smythe-Smiths roman. Hon är usel på att spela fiol, likväl älskar hon att få öva tillsammans med sina släktingar. Och hon älskar hur konserten sammanför generationer av Smythe-Smiths. Man skulle kunna beskriva henne som familjekär, för hon vill inget hellre än att gifta sig och bilda familj. Hon har bara inte hittat den rätta ännu. När hon tror att hon äntligen gjort det gillrar hon bokstavligen en fälla åt honom. Fel man ramlar ner i den! Det är hennes brors bästa vän, Marcus Holroyd, earlen av Chatteris.

som i en dröm bok
På bilden ser du omslaget till Julia Quinns Som i en dröm. Boken gavs ut av Lovereads 2021 och är den första delen i en serie som består av fyra böcker.

Storebröder och deras bästa vänner kan vara väldigt irriterande, det vet Honoria allt om. Även småsystrar kan vara jobbigare än pesten och visst var det krävande att tvingas ”dricka te” med Honoria och hennes dockor, som Marcus erfarit. Men allt är på väg ändras, och det börjar med att Marcus faller ner och skadar sig i Honorias fälla. Hon har grävt en grop i marken och han stukar sig illa när han ramlar ner i den och olyckan får en rad förvecklingar. Plötsligt ligger Marcus inför döden och det är Honoria och hennes mor som vårdar honom, Smythe-Smith är nämligen den enda familj han har.

Under en förvirrad sjukperiod inser Honoria och Marcus att de älskar varandra. Nu börjar det svåra, för vad ska de göra med kärleken? Kärlek blir inte alltid lättare av att man känt varandra nästan hela livet.

Vad tycker jag om Julia Quinns bok?

Som i en dröm vidgar Julia Quinns 1800-talsvärld och sprider ännu mer värme i den. Det här är en må-bra-bok av det mysigaste slaget, och trots att den bjuder på en del omvälvande händelser är den som en saga. En saga som man vet kommer sluta lyckligt, ska tilläggas.

Quinn skriver om Smythe-Smith-familjen – och inte minst om Honoria och Marcus – med sådan kärlek och humor att jag från de första sidorna dras in i romanen. Det här kommer ju aldrig vara reflekterande mästerverk som Kirke eller Sången om Akilles, som jag också läst i veckorna. Men nog är Som i en dröm ett mästerverk i sin egen rätt. För det är inte vilka böcker som helst som ger en så stor läsglädje som denna bok gör. Den är dessutom bara början på en underbar saga, vilken fortsätter med romanerna En natt som denna, Summan av alla kyssar samt med Sir Richards hemligheter.

Jag har läst Julia Quinns böcker på svenska och engelska, och oavsett språket är verken välberättade. Samma sak gäller även för Som i en dröm. Det största med boken är dock att den låter mig dröja mig kvar i Familjen Bridgerton-världen.

Jag uppskattar när böcker är fristående men ändå hänger samman.

Kirke – Madeline Millers episka porträtt av en antik häxa

Homeros Iliaden och Odysséen kryllar av starka kvinnor. Kvinnor som aldrig riktigt får en rättmätig plats i de antika verken. De är liksom en del av kulissen bakom alla dessa manliga hjältar som har tvivelaktiga karaktärer men som likväl glorifieras för sina hjältemod.

Häxan, eller gudomen, Kirke är en av de personer Odysseus möter på sin långa irrfärd från Troja till Ithaka. Hon är mäktig nog att förtrolla Odysseus skeppsbesättning till grisar. Det slutar dock med att hon blir en i mängden av hans älskarinnor. Och sedan är det väl inte så mycket mer med det – i Odysséen, ja!

Med Madeline Millers roman Kirke är det något annat, för boken är skriven utifrån den gudomliga häxans perspektiv. Jag tycker att denna klassiska kvinnliga karaktär ges det utrymme hon så väl förtjänar, för det finns mycket stoff att bygga en berättelse på.

Vad handlar boken Kirke om?

Kirke har nästan varit med sedan tidernas begynnelse, om tid ens kan mätas när man är odödlig? Hon är dotter till den mäktige solguden Helios och har vuxit upp bland sina kraftfulla släktingar. Släkten har hon aldrig riktigt passat in i och i stället tyr hon sig till de dödliga.  

Då och då förälskar hon sig i de dödliga. Du skulle bara veta vilka oanade krafter kärleken lockar fram i henne! Tack vare hennes trollkonst lyckas hon göra sin första kärlek till en gudom. Tror du att han uppskattar henne för det?

kirke bok
På bilden ser du omslaget till Madeline Millers Kirke. Boken gavs ut på nytt av Wahlström & Wistrand 2022. Ett mycket fint bokomslag, tycker jag allt!

År efter år, och det blir ju en hel del år för en odödlig, utsätts Kirke för hån, hat och svek. Allra mest av dem hon älskar. Man skulle kunna tro att hon äntligen ska få frid när hon hamnar i exil på ön Aiajes, och ett tag får hon också det. Men snart hittar människorna dit och som ensam kvinna råkar hon ut för sjöfararnas grymheter.

När så Odysseus kommer till Aiajes har Kirke varit med om än det ena, än det andra. Och visst har hon garden uppe, men när den mångförslagne hjälten sakta men säkert vinner hennes förtroende föds en ny början.

Vad tycker jag om denna bok?

Att läsa Madeline Millers böcker Kirke och Sången om Akilles har varit ett av mina mål för hösten, och nu har jag äntligen uppnått det. Till min glädje, ska tilläggas, för det här är två läsäventyr jag inte vill vara utan.

Precis som i Sången om Akilles skriver Miller fram de marginaliserades öden i Kirke. Kvinna och häxa, då är var man sannerligen marginaliserad i antikens Grekland! Det är ju spännande karaktärer som man vill veta mer om och som man dessutom har fantiserat om just för att de står för viktiga nedslag i exempelvis Odysséen.

Antikens manliga författare skrev sällan särskilt upplyftande om de kvinnliga karaktärerna, och Homeros är inget direkt undantag från detta, och därför värdesätter jag Millers perspektiv extra mycket.

På lättsmält men vacker prosa synar hon en flertusenårig bild av hjälten, och det finns en hel del sprickor i rustningen. I mötet med Millers Kirke får Odysseus en helt ny mänsklighet, och samma sak gäller för häxan.

De nya perspektiven till trots skriver Madeline Miller med en stor kärlek till både Iliaden och Odysséen, en kärlek som jag delar med henne och som jag är tacksam för att hon ger näring till.

Här har jag läst om Kirkes livsöde, ibland stillsamt och ibland våldsamt, och därmed tagit del av ett äventyr som definitivt kan mäta sig med de antika berättelserna. Som kanske rentav lyfter dem till en snäppet högre nivå eftersom det är lätt att knyta an till Millers många nyanser.

Sången om Akilles – ett intimt porträtt av antikens hjälte

Madeline Millers roman Sången om Akilles är en tolkning av Homeros epos Iliaden. Det klassiska verket bekantade jag mig med när jag var 18 år och något senare när jag läste Antikens kultur och samhällsliv på universitetet. En av anledningarna till att jag uppskattar de grekiska hjältesagorna är för att de lämnar utrymme för fantasin. Karaktärerna, miljöerna och intrigerna finns där som en stomme, och sedan kan man bygga vidare åt alla tänkbara håll. Och det är just utbyggnad som Miller ägnar sig åt i Sången om Akilles.

Vad handlar Sången om Akilles om?

Sången om Akilles är skriven utifrån Patroklos perspektiv. I de gamla grekiska berättelserna, däribland i Iliaden, är Patroklos hjälten Akilles bäste vän. Han är troligen också hjältens älskare. Som du kanske vet var gränsen mellan vänner och älskare inte så skarp i antikens värld, och kärlek mellan män ansågs vara en viktig del av ynglingens personliga utveckling. Det var sällan en jämlik kärlek, utan rörde sig oftast om en vuxen man som tog sig an en med dagens mått mätt pojke. Miller har dock i mångt och mycket skrivit en vacker kärleksberättelse.

sången om akilles bok
På bilden ser du omslaget till Madeline Millers Sången om Akilles. Boken gavs ut på nytt av Wahlström & Wistrand 2022. Jag älskar detta bokomslag!

Kungasonen Patroklos kan inte göra något rätt i faderns ögon. Så när han i självförsvar dödar en annan pojke ser fadern chansen att göra sig kvitt honom. Han landsförvisas till myrmidonernas kung Peleus. Och det är där han finns, den unge, vackre och helt perfekte Akilles. Även Akilles är kungason, Peleus arvtagare som han är. Han är också halvgud, ständigt och ilsket vaktad av den gudomliga modern Thetis.

Patroklos kan inte annat än att älska Akilles. Han älskas tillbaka, och tidigt blir de alltså oskiljaktiga. Men Akilles mor är inte alls nöjd med pojkarnas band. Hur kan en simpel människa vara värdig hennes upphöjde son? Moderns försök att skilja dem åt misslyckas, men när kriget mot Troja kallar dem båda till fjärran stränder sätts kärleken på prov. Där blir det nämligen allt tydligare för Patroklos att Akilles är lika vansinnigt stolt och självisk som vilken kung eller gud som helst. Kanske är det dyrkan och inte kärlek Akilles vill ha? Sprickan växer, och det är då det tragiska ödet drabbar med full kraft.

Vad tycker jag om Madeline Millers bok?

Madeline Miller berättar om karaktärerna som finns i den grekiska mytologins utkanter, om de som tvingas leva i skuggan av hjältarna. I både Sången om Akilles och Kirke nyanserar hon de självupptagna heroerna och skriver fram en mänsklighet som de ursprungliga berättelserna på sätt och vis saknar.

Relationen mellan Akilles och Patroklos väckte nyfikenhet redan under antiken, så det är ett tacksamt material att arbeta med. Genom att skriva i Patroklos jag-perspektiv kan Miller närma sig berättelsen i en ny vinkel, och dessutom komma en av tidernas största hjältar ännu närmare än om boken varit skriven utifrån honom.

I Sången om Akilles avklär Patroklos kärleksfulla blick hjältens rustning. Och ja, det blir ett intimt porträtt med erotiska undertoner. Jag tycker att Miller har lyckats bra med att skapa närhet till karaktärerna, och även om jag upplever boken som finstämd finns det inget högtravande i författarens språk.

Sången om Akilles är en passande titel, för visst är boken som en kärlekssång! Den anspelar likaså på det faktum att Homeros Iliaden skrevs i 24 sånger, vilket kan jämföras med 24 kapitel.

Kate Quinns Roskoden handlar om kvinnorna på Bletchley Park

Du vet hur du det är, ibland läser man en jättebra bok och så är det ändå något med den som gör att man inte riktigt orkar sig fram. Så känns det för mig med Kate Quinns Roskoden. Jag vill verkligen betona hur bra boken är, för den är toppen i allt från språket till handlingen. Lättsmält, starka kvinnliga karaktärer i en spännande kontext, ja, det är bra. Roskoden handlar om de kodknäckande kvinnorna på Bletchley Park i början på 1940-talet. Det är ett tema som jag tycker mycket om.

roskoden bok
På bilden ser du omslaget till Kate Quinns Roskoden. Boken gavs ut av Harper Collins Nordic 2021.

Under andra världskriget krypterades mycket av informationen och det var bland annat upp till genierna på Bletchley Park att dechiffrera koderna, så att de egna styrkorna kunde undvika nederlag på slagfälten. Mab, Osla och Beth är så olika man kan bli, men hemlighetsmakeriet kring arbetet på Bletchley Park, för dem samman. Och så det faktum att de är yrkeskvinnor på en mansdominerad arbetsplats. Roskoden skildrar vardagen för de tre vännerna, olycklig kärlek och fasliga föräldrar. Spänningen skruvas upp när Beth spärras in på ett mentalsjukhus efter andra världskrigets slut och Mab och Osla måste rädda henne undan fångenskapen.

Du fattar ju, det här är något extraordinärt. fantastiskt att få ta del av kvinnors vardag under andra världskriget och att kvinnorna dessutom får vara hjältar! Likväl är det där inre men:et som tar emot. Jag kommer dock inte lägga ifrån mig boken, för jag närmar mig trots allt slutet på den över 600 sidor långa romanen. Trots min egen kluvenhet vill jag verkligen rekommendera Kate Quinns bok: Ge den en chans. Jag vet många andra som är helt lyriska över Roskoden och resten av författarens böcker.