Dags att sjunka ner i något av dessa skumbad med juldoft?

skumbad med juldoft

inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Lyko

Det är inte många julsaker jag kommer unna mig i år. En eller två saker har jag dock redan köpt: olika sorters skumbad med juldoft. Och det kunde ju inte vara bättre tajmat, faktiskt, med vinterkylan som precis dragit in över västkusten. Efter att ha vistats utomhus i kylan flera timmar i dag längtar jag efter att få sjunka ner i ett varmt och bubbligt bad. Att bada är det bästa avslutet på dagen (särskilt om man har värkkropp)!

Två nya juldofter på skumbad från Bubble T

Drick ej, står det på Bubble T:s chockrosa badskumsflaskor. Sällan ser badskum så aptitliga ut som i detta fall, så ja, jag hade kunnat dricka eller äta dem ändå. Det ena badskummet har en doft av mintig polkagris och det andra skummet av mustiga vinterbär. Men du vet ju samtidigt hur det är med den här sortens badprodukter, de känns sötsliskiga. Och kanske är sötsliskigheten själva poängen, för varför skulle man annars köpa badskum som ser ut som sockervadd?

jul badskum bubble t

Bubble T tillverkar massor av olika badprodukter av det här slaget, samtliga av dem är dessutom veganska (?). Det är frukt och godis om vartannat, och ofta inslag av glass och milkshake. Färgerna på flaskornas innehåll är fina. Regnbågsfärger, så som jag vill ha det. Inför varje jul släpper de ett lass produkter för skumbad, allt från flaskor med skummande duschgel till badbomber som fyller hela badkaret med bubblor. Bubble T har till och med egna adventskalendrar.

Andra exempel på badprodukter med juldoft

Om du också gillar varma bad och juliga skum följer exempel på märken som har badprodukter med spännande dofter och tjusiga utseenden, liksom de även är billiga och veganska:

Förutom dessa badproduktsmärken har du alltså Bubble T, som också har påhittiga badskum med såväl juldoft som annan doft. skönt att kunna sjunka ner i ett av deras julbad – för brrr!

Sämst i världen på att hantera stress (och ja, jag jobbar på det)

Tänk dig livet runt 30, hur roligt det ska vara. Men så inleds det med att du blir ännu sjukare, några nära dödsfall och ett x antal allvarliga diagnoser hos dina allra, allra käraste. Och så fortsätter det med att du blir lite sjukare ändå, coronakris, att din älskade sambo får alla fingrarna avsågade (men ditsydda) och så ukrainakris på det. Samtidigt ska du försöka hålla ditt företag flytande, och sambon sitt. Det är lite mycket. Och det är mitt 30-årsliv.

Men vet du, en sak är jag jävligt bra på: att gå upp och kämpa varje dag. Även mina älskade. Så det är ingen av oss som lagt sig ner, inte en endaste gång. Jag har dock märkt att min stresshanteringsförmåga blivit allt sämre för varje kris, och efter kris på kris finns nog hanteringsförmågan knappt kvar. Åtminstone inte när saker rivs upp, som de görs vissa dagar eller veckor. För ja, vissa saker, som sjukdomar och skador, försvinner inte. De samlas på hög.

Efter den här veckan blir det så tydligt, hur sämst i världen jag är på att hantera stress. Det började med en enorm oro för en kär en, igen, och fortsatte med en webbplatskrasch på grund av större programuppdateringar. När kraschen skedde var skadan redan skedd, jag var superstressad. Det här fick dock stressen att spilla över, och jag har faktiskt inte kunnat samla mig och få saker gjorda i väntan på att få rätt support från webbhotellet.

Att ringa och tjata, be om att de ska göra om och göra rätt äter dessutom upp tiden. Flera dagar, mer exakt. Till slut blev det dock rätt, jag har förhoppningsvis en fungerande blogg igen och det viktigaste är att mina nära och kära efter omständigheterna mår bra. På sätt och vis falskt alarm den här gången. Det är fredag, jag ska jobba i kapp i helgen men nu har stressen börjat ebba ur kroppen och kvarlämnat mer värk och trötthet, förstås.

Sett i det långa loppet hanterar jag ju stressen, det är väl den här bloggen ett tecken på. Jag går upp, får saker gjorda, har det bra. Men hur jag ska hantera stressen när den bräckliga tillvaron återigen rämnar vet jag inte riktigt. Kanske bara försöka andas?

Därför är en förkylning aldrig bara en förkylning för mig

En del tycker jag är överdriven i min iver att försöka undslippa förkylningar och andra virus eller infektioner. Även innan corona var att bli smittad med influensor ett stort nej. För mig är en förkylning nämligen inte bara en förkylning. I kombination med astman och värken kan en snuva knocka mig totalt. Och det är det som har hänt igen.

Du vet hur man får värk i kroppen när man är förkyld? Tänk dig då om du har värk i form av kronisk smärta… Ja, alltså värk på värk. Förkylningen kan trigga ett skov som sitter i lääänge. Det brukar hända mig, för jag lever ju med kronisk smärta. Dessutom är kroppen redan trött av smärtan den måste hantera dagligen, så även mattheten en förkylning ger blir kaka på kaka.

Men det kanske allra jobbigaste är att förkylningsastman triggas och ger symtom förutom allt detta. Det innebär att jag får gå runt med andningssvårigheter utöver förkylnings- och värksymtomen, och att inte kunna andas riktigt tär något enormt på kroppen. Nu har jag tack och lov riktiga astmamediciner, började åter med sådana i våras, men detta till trots sitter effekten i länge.

Någon vecka efteråt borde jag vara frisk, men en kort promenad gör mig fortfarande vimmelkantig. Luften utomhus brinner som eld i luftrören, en jättespeciell känsla. Om man inte lever med astma, smärta eller någon annan kronisk grej är det nog svårt att sätta sig in i vilken skada en helt vanlig förkylning kan göra.

Det är ju fantastiskt om man kommer lindrigt undan, om man faktiskt kan känna att en förkylning är en liten skiten bagatell. Glöm bara inte bort oss andra som kanske inte tar oss igenom de olika smittorna lika lätt.

Värmen ger orimligt mycket värk. Nu längtar jag efter regn

Sommaren ska vara den gladaste tiden på året. Men den är tyvärr inte det för mig. Värmen som kommit och gått under de senaste somrarna har varit för mycket för värken. Inflammationstrycket har skruvats upp till max. Känslan av att sprängas sönder inifrån är inget vidare, den är rentav utmattande. Jag är helt enkelt inte mitt bästa jag, som för det mesta ändå är ganska energiskt.

Allt jag gör under en värmebölja kostar på. Det står mig alltså jättedyrt. Av den anledningen blir det sällan några större äventyr när värmen är som värst, och om jag försöker mig på ett äventyr trots allt ligger jag utslagen efteråt. Jag kan inte tycka annat än att det är sorgligt, denna tid på året när man ska fira sommaren och umgås med vännerna tills solnedgången. Folk runt omkring gör upp storslagna planer medan min största önskan är att orka hålla mig upprätt. Inte heller är jag är ute och fotar som jag brukar, och detta för att orken är så låg.

värk värme

Samtidigt, vad gör man? Jag kan inte rå mig på vädrets makter. Att värmen och även kylan ger mer värk är bara som det är. Jag får släcka mina personliga bränder bäst jag kan och vänta in mellanvädret, som kommer till slut. Mellanväder är det jag mår bäst av. Det får gärna vara 18 grader utomhus och inte alltför hög luftfuktighet. Då blir det fart på mig! Jag vågar inte tänka på vad framtidens somrar kommer innebära…

Under den långa värmeböljan 2018 låg jag till slut utslagen under juli och augusti. Massor av tid försvann när jag sov mellan 15 och 20 timmar om dygnet i över en månad, och liksom inte förmådde ta mig upp. Det var som att kroppen till slut stängde av sig efter all värmevånda. Flera år efteråt är jag fortfarande skärrad av hur dåligt jag kan må. Är det här vad klimatförändringarna kommer föra med sig? Det är omtumlande på ett djupt personligt plan. Då är värken ”bara” en aspekt av det hela.

Enligt SMHI ska det regna i dag. Med hela mitt hjärta längtar jag efter ett rejält ösregn.

Påminnelser om både begränsningar och möjligheter

Ännu en ny dag på keramikkursen och den blev inte som jag tänkt mig, vad jag nu hade tänkt. Jag gjorde nya försök med ringlingstekniken och provade även drejning. Det blev lite som när jag provat klättring eller vindsurfing, värken satte stopp för äventyret.

Sådant här kan man ju aldrig veta innan man provat, men nu vet jag alltså att vissa typer av keramik helt enkelt inte passar mina värkhänder. Lera är ganska svårjobbat, faktiskt. I morgon blir det nya tag, då i form av kavling. Christoffer har hjälpt mig laserskära en plywoodmall till en blomformad skål jag ska göra, det är snällt av honom.

påminnelser om begränsningar och möjligheter

En vecka som denna, när vi buss- och tågpendlar fram och tillbaka till kursen, blir dessutom en påminnelse om varför hemarbete är det absolut bästa för mig. Heldagar bortom hemmet är jätte-jättekrävande, tyvärr.

Två dagar in i veckan och jag känner mig knockad. Missförstå mig inte, det är tufft men jag är ändå glad för att jag går keramikkursen och därmed pushar mig själv. Hellre att ge saker en ärlig chans än att längta och undra hela livet.

När jag kommer hem på eftermiddagarna måste jag sätta mig ner och jobba. Har en hel drös av texter som inte kan vänta. Sent i går kväll begav jag mig trots allt detta ut i solnedgången. De mäktiga molnen och den nästan fulla månen drev ut mig. Jag älskar mina kvällspromenader, som alltid är lika välgörande.

Och när jag tänker på det är det positivt att jag klarar av så mycket trots värken. Jag har ju mitt fotograferande, som exempel. Konstkursen jag gick på senvåren och inpå försommaren klarade jag ju också alldeles utmärkt, oavsett hur det stod till med värken under kurstillfällena. Det finns massor av roliga saker att göra även för mig. #notetoself

Iglasjön har verkligen så turkost vatten som det sägs om den

Jag har jobbat på som tusan med sponsrade artiklar för min battrehalsa.nu. Därför vill jag unna mig lyxen att glädjeskriva om en av gårdagens fina utflykter, nämligen om besöket till Iglasjön i Veddige utanför Varberg.

iglasjön veddige

För någon vecka sedan skrev Hallands nyheter om Iglasjön, en dold skogspärla med turkost vatten. Jag tyckte det lät vackert och tänkte – precis som tusentals andra – att dit ska jag. Ett måste-besök upp till Landvetter för Christoffers del bjöd in till avstickare på hemvägen, så jag slog följe med honom.

Vi körde vägen genom Borås, Horred och Veddige hem, och kunde på så vis stanna till vid först Seatons kulle och sedan vid just Iglasjön. Som vanligt hade jag inte planerat något, och det är ju faktiskt väldigt typiskt mig. På ett mindre bra sätt, alltså.

turkos sjö veddige

Väl vid Iglasjön gick jag och Christoffer vilse. Vi missade helt enkelt den lilla, lilla stigen som skulle leda oss direkt till sjön och hamnade i stället i en ond cirkel av backe upp och backe ner. Skulle kollat kartan innan vi marscherade ut i skogen!

Jag som annars är promenadpigg trodde jag skulle dö i uppförsbackarna, det var ingen bra värkdag i går, men Christoffer knallade på som värsta hurtbullen. Annars brukar det vara ombytta roller. Räkbaguetten, chokladrullen, energidrycken och vattenflaskan han hade smällt i sig på mindre än fem minuter innan promenaden måste ha gjort susen för honom.

iglasjön varberg
Iglasjöns turkosa färg skiftar med ljuset.

Efter mycket stånk och stön, för min del då, och säkert fem kilometer i eländig terräng nådde vi så fram till sjön. Och det var helt klart värt mödan! Det klara vattnet glittrade definitivt i turkost, nästan som vattnet i Medelhavet.

Jag har aldrig sett något liknande i sjöväg. Egentligen är det väl tur, för Iglasjön är nämligen en död sjö med försurat vatten. Skulle jag likna vattnet vid något är det vid en av de varma källorna jag badat i strax utanför Santorini. Du vet sådant där vatten som innehåller en massa svavel? Nu vet jag inte vad Iglasjöns vatten innehåller…

sjö med turkost vatten veddige

I vilket fall berättade jag om sjön för min bror Daniel. Han suckade lite och uppmärksammade mig på att Iglasjön minsann inte är en nyhet för oss gamla veddigebor. Han brukade bada i den i tonåren. Men jag som inte gillade sjöbad följde aldrig med på sådana äventyr då.

Kan åter konstatera att närmiljön levererar många unika äventyr, bara man är öppen för dem. Men äventyren kan kosta på, i dag är jag halvt död i kroppen.

Kvällsskogen ger värkkroppen vila från sommartrycket

Sommaren ska vara den bästa tiden på året, en tid för återhämtning. För mig brukar årstiden ha motsatt effekt, och det stavas V-Ä-R-K. När värmeböljan sveper över Varberg blir jag snudd på utslagen. Det finns nog inte en lem som inte är svullen nu. Jag har fått knölar på händerna, fot- och knälederna är tröga och det är allmänt svårt att leva på som vanligt. Tyvärr. Jag behöver inte ha en lyxig sommar, bara en fungerande vardag. Men visst hade det varit skönt att kunna bege mig ut i solen i stället för att tillbringa dagarna inomhus.

smärtlindring i skogen

De sena kvällarna är lite av min frihetstid nu. Det är då jag passar på att gå mina dagliga steg. Jag går runt, runt i skogen. Luften känns så mycket bättre där, som om den är full av syre. Det kan räcka att kliva in i det gröna för att inflammationstrycket i kroppen ska lätta något. Konstigt, jag vet, men så är det för mig. Eftersom jag känner mig fortsatt stel och svullen i revbenen och skulderbladen har jag beställt hem ett par gåstavar. De verkar levereras i kväll, passande nog. Jag försöker undvika onda cirklar på grund av inaktivitet. Att röra på sig är viktigt.

Det krävs inte mycket för att den onda cirkeln ska triggas

Smärtan gör livet bräckligt. Jag kan tänka mig att det är så med alla kroniska sjukdomar. Det krävs verkligen inte mycket för att den onda cirkeln ska triggas. Igen. Och sedan får man ägna nästan hela tillvaron åt att bryta den. Igen. Den är som ett jävla evighetshjul, denna smärtcirkel.

Vad var det som utlöste den intensiva, krampande, pockande smärtan den här gången? Vädret, den fuktiga sommarvärmen. Mycket kan man påverka men inte luftfuktigheten. Den fick mig först på knä och sedan platt fall, och jag har inte kunnat ha en rimlig vecka sedan jag vistades utomhus under årets dittills varmaste dag. När cirkeln väl är sluten är man liksom fast och snart gör det mesta saken värre.

det krävs inte mycket för att den onda cirkeln ska triggas

Vädret den här gången. Andra gånger kan det vara stress, aktivitet eller umgänge som triggar värken. Det kan egentligen vara vad som helst. Till och med den minsta lilla sak som pushar kroppen över den tunna, tunna hårfina gränsen. På grund av att vädret knuffade mig över gränsen förra helgen har jag sakta, sakta fått kämpa mig tillbaka. Igen. Alltid igen. Men ibland är det svårt.

Betyg i idrott – det kan väl inte alltid hänga på en 14-åring?

På olika håll läser jag om idrottslärare som är upprörda över att behöva sätta betyg på elever som inte har möjlighet att delta i undervisningen och det väcker i sin tur en upprördhet hos mig. Det får mig nämligen att tänka tillbaka på hur det var att typ vara den enda med kronisk smärta på min högstadieskola och att ha en lärare i idrott som inte ansträngde sig det minsta för att anpassa undervisningen utifrån mina förutsättningar, eller för att ge mig en egen planering.

Det skulle vara bollsporter till 95 procent, något läkarna avrådde mig från att träna. På lektionerna fick jag därför mest sitta på läktaren, driva omkring och då och då sortera äckliga kläder. Och när det så var dags för betyg ville läraren så klart ge mig ett IG eller streck i idrott och detta trots en överenskommelse om att jag skulle få ett G i betyg (det fanns en specialgrej. Jag hade papper på det, liksom.). Jag deltog ändå där jag kunde och lämnade in teoretiska arbeten.

betyg i idrott

Mitt G i idrott fick jag till slut. Men som 14-åring undrade jag ju, är det mig det är fel på? Det var det givetvis inte. Och det här insåg jag senare när jag kom till gymnasiet och då fick en egen lektionsplanering i idrott. En eldsjäl till lärare hjälpte mig och andra som inte kunde delta i den ordinarie undervisningen att få meningsfulla idrottslektioner. Med mycket stöd och uppmuntran fick jag träna sådant som jag själv klarade av och om krafterna tröt möttes jag aldrig av höjda ögonbryn.

På högstadieskolan hade det mer varit så att om jag klarade av 20 minuter klarade jag av allt, resten var bara överdrifter från min sida. Aldrig tidigare eller senare i mitt liv har jag varit med om ett så totalt ifrågasättande, alltså rent generellt. Många, inklusive jag själv, beundrar min ihärdighet och kämpaglöd. Om jag har rätt förutsättningar finns det inga gränser för hur långt jag kan nå, och nog måste det väl vara så för nästan de flesta elever (och människor)?

Jag fattar, man vill inte premiera skolk och nonchalans. Det tycker jag inte heller att man ska göra. Men ibland kan också lite självrannsakan vara på plats: Har man som vuxen gjort sitt bästa för att ge ett barn de förutsättningar hen behöver?

Japp, nu har jag även gjort linoleumtryck – men hur gör man?

Att göra linoleumtryck eller linotryck har varit en av veckans stora utmaningar. Som jag berättat i ett annat inlägg gav jag mig själv hemläxa inför konstkursavslutningen och karvade en egen tryckplatta, då jag inte hann färdigt gången dessförinnan. Av alla saker jag skapat de senaste veckorna har linoleumtrycket varit svårast, både rent hantverks- och värkmässigt.

grafiskt linoleumtryck i svart och vitt
Tryck i svart linofärg på rispapper.

Den här gången gjordes trycket i ett mjukare material än linoleum, som annars kräver ganska mycket när man skär ur motivet. Materialet heter Softcut, tror jag, och är väldigt följsamt. Jag kan fortfarande minnas hur jag kämpade med det riktiga linoleumet på en bildkurs i gymnasiet – det var tufft med all hand- och fingervärk.

Trots att Softcut, eller vad det nu är, är mjukare fick jag ont när jag jobbade med det. Och kanske aningen förvånande var det ännu tuffare att göra själva trycket, som jag upplevde det. Jag fick svettpärlor av att rulla på linoleumfärgen med en roller och att gnugga med en matsked över trycket för att få färgen att fastna på pappret.

verktyg för linoleumtryck
Här kan du se en del av processen. Jag ritade upp mitt motiv på plåten och skar sedan ur det för att få ett relieftryck.

Efteråt fick jag toksmärtor i händerna och armarna. MEN med detta skrivet, så himla roligt att göra grafik för hand! Och det fina är att alla kursdeltagarna blev supernöjda med sina tryck. Av det vi gjort under den sex veckor långa kursen i Skapande verkstad tror jag nog att slutresultaten av trycken blev effektfullast. Det blir ju extra roligt när man kan känna wow inför det man skapat.

Hur gör man ett linoleumtryck?

Jag har gjort linoleumtryck vid ett par olika tillfällen i livet och är med andra ord inget proffs på det. Därför kan jag bara beskriva processen så som jag känner den. Namnet linoleumtryck kommer från att man traditionellt sett använder linoleumplattor som tryckplåtar.

Man ritar eller överför en bild till linoleumplattan. Första gången jag gjorde trycken överförde jag ett grafiskt foto på mig själv med hjälp av karbonpapper. Denna andra gång ritade jag däremot motiven på fri hand. Kruxet med Softcut-materialet är att karbonpapper inte biter på det, så det var bara till att tänka kreativt kring det och då var att rita själv enklast.

tips linotryck på rispapper
Jag försökte blanda orange och blå linofärg vid samma trycktillfälle och det gick som det gick.

Linoleumtryck är en form av relieftryck, och detta innebär att allt det som inte ska synas, eller som snarare ska vara blankt eller vitt, ska tas bort. Motivet ska alltså vara det som sticker upp i tryckplåten. För att åstadkomma detta karvar alternativt skär man runt motivet med bildhuggarjärn eller träsnidarverktyg. (Jag vet faktiskt inte vad de killiknande knivarna kallas.)

När tryckplåten är ”klar” är det dags att prova hur trycket blir. Man vet aldrig riktigt innan man faktiskt testat, säger min lilla erfarenhet. Då stryker man på linoleumfärg – finns en särskild färg för just linoleumtryck – med hjälp av en roller, lägger ett pappersark över plåten och gnuggar på färgen med hjälp av en matsked eller något annat.

Här är det viktigt att tänka på att trycket alltid blir spegelvänt från hur man ser plåten framför sig när man arbetar med den.

Var finns ytterligare inspiration?

För att processen ska bli ännu tydligare har jag valt ut några filminstruktioner med tips på hur du kan gå till väga när du ska göra linoleumtryck. Klicka på länkarna för att komma vidare till instruktionerna:

Priset jag betalar efter den intensiva veckan som varit

trött av värk

Jag tror visst att jag lämnat världshistoriens intensivaste vecka bakom mig. Det har varit kvartalsredovisning, konstkursstart och gymnastikuppvisning. Bland mycket annat. Och mellan turerna har jag ju också jobbat och fasat över mäktigheten i de tusen sysslorna.

En sådan vecka har nämligen alltid sitt pris. Det vet jag innan jag ger mig i kast med den. Kroppen knäcks, och jag behöver några dagar av total utslagenhet innan jag kan börja hitta tillbaka. Så blev det även den här gången. Jag sov typ i 16 timmar mellan lördagen och söndagen, och ändå har det känts som långt från nog. Jag är fortfarande borta.

betalar ett pris efter aktiviteter värk

När man levt med värk sedan barnsbenen kan man, som jag, vara ganska trött i 35-årsåldern. För mig är det svårt som det är att orka jobba och att då klämma in en massa umgänge och aktiviteter blir sällan hållbart för mig. Av den anledningen är jag väldigt försiktig med vad jag lovar bort mig till och jag är kanske inte heller den roligaste vännen i det avseendet.

Men vissa veckor hopar sig saker i alla fall och då försöker jag bara gilla läget och tillåta mig själv att vara trött både under tiden och efteråt. Annars är tröttheten som kommer till följd av de mest elementära saker ganska nedslående. Man vill definitivt inte behöva känna så när man är förhållandevis ung, tro mig. Därför är det extra viktigt att vara snäll mot sig själv.

Kallbad i regn och rusk vid Kåsas strand i Varberg

Året runt passerar jag dem nästan dagligen, dessa tappra och kanske något tossiga människor som ägnar sig åt kallbad vid Kåsas strand i Varberg. På många av mina solnedgångsbilder från Kåsa och Kusthotellet ser du den badbrygga som kallbadarna utgår från i regn och rusk. Det var till och med en som vinterbadade under värsta snöstormen i december förra året. Jag vågade knappt släppa personen ur sikte, rädd som jag var för att hen skulle försvinna i ovädret och aldrig mer komma tillbaka.

kallbad kusthotellet
Du ser ”kallbadhuset” och badbryggan till vänster om Subbe fyr på bilden.

Lite skämt åsido, tycker jag nog ändå att kallbadandet är ganska coolt. Jag är definitivt nyfiken på det men kommer troligen aldrig prova på det, eftersom kyla triggar min värk något enormt. Christoffers mormor är 80+ och kurerar däremot sin reumatiska värk med kyla, och detta genom dagliga kallbad. Med andra ord kan kyla vara behjälpligt mot viss smärta, medan den kan stjälpa i andra fall. Som med allt annat varierar det väl från person till person.

Kallbadet vid Kåsa och Kusthotellet utgår från en badstuga med bastu i. Under promenaderna brukar jag alltså stöta på fnissiga badare som skyndar fram och tillbaka i hotellets vita badrockar. Då kan jag inte låta bli att fnissa med och heja på dem lite. För ja, jag förundras och imponeras! Även en dag som denna, när det är minst 10 plusgrader utomhus, är det svinkallt i vågorna. Vattnet är liksom inte jättegrunt vid badbryggan. Hurtigt ska det va’ i en kurortsstad som Varberg!