Släppa taget och gå i frihet genom stormen

surfare apelvikens strand

Det märks att du skrivit dig till ledsnad, Sandra, säger Christoffer när vi pratar på telefon i blåsten. Så är det nog. Jag kan inte ha det för monotont vid datorn för då börjar blicken allt oftare söka sig mot fönstren samtidigt som rastlösheten kryper i benen. Jag måste ut! Och ut gick jag, alltså. Jag tänkte att jag skulle hämta beslutsamhet i de vilda och vackra vågorna nere vid Apelvikens strand. Som min granne ofta utbrister: Havet, vilken power!

apelviken en gråmulen dag
Ljusets reflektion i vattnet skapar alltid lika fascinerande effekter. Det ser ut som att hela stranden badar i ett silversken.

Dagens blåsväder hade lockat surfare till stranden. Varje gång jag ser hur obesvärat surfarna fångar vågorna tänker jag att jag skulle vilja vara lika fri. Men som grannen också brukar reflektera: Vi är fria att skapa det liv vi själva vill. Och jag håller med, för jag tror att hon menar utifrån de förutsättningar vi har. Då blir frihet något annat. Det händer att vi pratar om fantasins kraft som vaknar när man anammar sin längtan och faktiskt känner jag mig frisinnad efteråt.

välja att gå i frihet

På grund av kreativa bojor har jag inte kunnat vandra lika obekymrat som förra hösten, eller ännu hellre som förrförra hösten! Timmarna vid tangentbordet har helt klart varit för många och jag har dessutom försökt kontrollera flödet lite för mycket efter vad som borde göras. I jobbmässiga kristider är det svårt att göra något rätt, det har jag lärt mig av de bistra coronaåren, så det är lika bra att släppa taget och gå på känsla. På andra sidan stormen väntar något fint.  

Solnedgångsbilder från mina fotopromenader i Varberg

Jag promenerar nästan dagligen och när jag började utforska mitt fotointresse under coronaåren tog jag ofta med mig kameran ut i solnedgången. I perioder rörde jag mig vid Varbergs strandpromenad varje kväll. Jag samlade därmed på mig många solnedgångsbilder – se här:

Bilderna här ovanför är alltså exempel på solnedgångsfoton jag tagit under ett par års tid. Jag älskar att vistas i solnedgången! Det är som att tiden och rummet expanderar, och att stressen försvinner med solen. Under coronatiden upptäckte jag hur mycket jag älskar foto.

Detta nyfunna intresse blev början på mitt konstnärliga hobbyskapande, som jag hoppas kan bli något mer i framtiden.

Droppande istappar en vårdag i slutet på mars

Jag har sovit så dåligt den senaste veckan. Av förra veckans sju dagar somnade jag efter klockan fem på morgonen fem av dagarna. Jag hade värk och adrenalin på grund av värken, och då blir det svårt att komma till ro.

istappar längs en klippvägg

I natt blev det en repris på sömnlösheten så jag hade verkligen tänkt sova middag hela eftermiddagen. MEN det blev en väldans fin vårdag i slutet på mars, strålande sol och allt.

töväder is på klippor

Jag kunde bara inte ligga still och därför följde jag med pappa ut på en kortare variant av vår långrunda. Det gjorde mig gott!

tjocka lager av istappar

Förutom sol och luft fick jag många fina fotoögonblick. Droppande istappar hängde från klippväggarna vid den gamla Västkustbanan (?) på Strandpromenaden. Jag älskar dessa naturens isskulpturer!

töande istappar i vårsolen

Istapparna väckte barndomsminnen till liv. Även som barn förundrades jag över hur isen letade sig neråt i vackra formationer. Pappa och jag brukade gå nästan samma runda då som nu. Fantastiskt att vi fortfarande delar detta 30 år senare. Det är något jag känner mig tacksam för.

Utsikt över Varberg från Kanonberget

utsikt över varberg från kanonberget

För en vecka sedan stod jag och Christoffer och blickade ut över Varberg från Kanonberget. Berget är väl egentligen en kulle, för högt är det inte. Sin ringa storlek till trots ger det en fin utsikt över centrum. Jag hade hoppats på färgsprakande solnedgångsbilder men den kvällningen var molnen för tunga. Himlen var praktfull i alla fall. Varje väder och ljus har sin tjusning.

Måste horisonten alltid vara klar?

foto på tät dimma över väg

Tisdagen den 28 februari, dagen före min födelsedag. Jag ställde siktet mot stranden i solnedgången. Att gå dit, blicka mot horisonten och reflektera över livet dagen-före-dagen har blivit något av en tradition.

foto på dimmigt apelviken i varberg

Det är som en avstämning med mig själv, om jag är nöjd med mina val och min situation. Jag har ofta gjort upp storslagna planer, men sedan folk i min närhet blev sjuka, jag blev sjukare i och med det och corona dessutom slog till har jag försökt se mer till nuet. Det är trots allt det enda som ligger någorlunda inom räckhåll.

dimmig strand i varberg

Att inte känna sig helt nöjd och att inte riktigt kunna blicka framåt mot något bombastiskt har många gånger känts som ett personligt nederlag. Det här är dock något jag börjat omförhandla.

foto på fågel i dimma

I den dimhöljda solnedgången den 28 februari 2023 kunde jag ändå landa i att det är okej att ta en dag i taget och att låta framtiden vara oklar. Det är tillräckligt att göra det bästa jag kan av dagarna, utifrån vad jag förmår där och då.

framtiden ligger i dimma

Passande nog låg Apelviken och Kåsa i dimma. Ja, det var så dimmigt att världen framför var som försvunnen. Det fanns ingen horisont att blicka mot, så du förstår ju symboliken i detta.

bild på oklar framtid

Däremot infann sig en glimt av förnöjsamhet: Sedan jag började gå steg för steg har världen vidgats på ett oväntat vis.

bil kör i tät dimma foto

Inget norrsken – men en vacker solnedgång vid Kallbadhuset

foto på varbergs kallbadhus i orange solnedgång

Norrsken över Varberg. Men än så länge har jag inte sett det spektakulära ljusspelet. Inte för att jag inte gjort försök. Jag och Christoffer har hoppat in i bilen och kört på nattliga utflykter vid flera tillfällen det senaste året.

foto på kallbadhuset i varberg i solnedgång orange

Sent i går kväll var det dags igen. Vi kom nog för sent, för en hinna av dis la sig sakta, sakta över himlen. Efter nästan en timmes väntan gav vi upp, då hade det redan hunnit bli midnatt och vi måste komma i säng inför nästa dag.

foto på orange solnedgång vid varbergs kallbadhus

Men vi var med om något annat fint i går: En färgstark solnedgång. Jag försöker röra mig runt Strandpromenaden för att få variation i mina solnedgångsbilder, och i går fick jag oväntat (?) sällskap till Kallbadhuset.

foto på varbergs fästning i tidigt kvällsljus februari
På tillbakavägen gick vi även förbi Fästningen. (Kallbadhuset och Fästningen ligger bredvid varandra.)

Vid byggnaden sprakade himlen i orange, längre bort lyste havet i neonblått. Vackra kontraster, som jag omöjligt kunde fånga med mitt objektiv. Däremot tycker jag att färgen på himlen skapar ett milt intryck över Varbergs ljusgula kallbadhus, så som det ser ut på fotona här i blogginlägget.

Fjolårets gnistrande scillor i den sagolika skogsgläntan

scilla rysk blåstjärna

Jag brukar bläddra igenom mina gamla foton, minnas och glädjas. Vad mycket vackert jag är med om! De här fotona på fjolårets scillor hör till mina favoriter.

som ett stort blåskimrande hav av scilla i hemmasnår

Jag kan inte direkt säga varför jag tycker så mycket om dem, förutom att jag uppskattar vild skönhet i form av ett ögonblicks ljus över en blomsteräng, eller som i det här fallet över en scillaäng. Ljuset förvandlar, och något händer när man kommer riktigt nära förvandlingen. Nära som i närbild.

blå scilla makro

Det växer så mycket fint i skogen runt knuten. Nu står både snödroppar och krokusar i blom, men vad jag verkligen älskar är när hela marken täcks av blommor.

scilla siberica blomma

I skogen finns en glänta där scillorna växer i tusental, det är som ett hav av scilla, och i vissa ljus gnistrar blommorna likt blålila juveler. Under våren går jag runt i ett lyckorus eftersom skogsgläntan, och egentligen hela skogen, förvandlas till ett skimrande sagoland.

Känner mig liten inför skönheten i solnedgången

solnedgång i apelviken vinter

Bilder från olika platser och olika årstider, tillsammans fångar de mångsidigheten i Varbergs kustlandskap. Det är klippor och sand om vartannat.

fotografera solnedgången

Jag älskar landskapet året runt och oavsett tid på dygnet. Men stranden i solnedgången, det är magiskt hur de vackra färgerna sänker sig över mig.

subbe fyr i vintern

Ja, det är obegripligt hur vackert det är, och jag känner mig väldigt, väldigt liten inför skönheten.

vinter solnedgång strandpromenaden varberg

Det är en positiv känsla av litenhet, för att kunna landa i att det finns något större än mig själv känns trots allt skönt. Kanske är eventuella problem inte stora, åtminstone inte i stunden.  

Alltid liv och rörelse hos gräsänderna i ankdammen

foto anka hane damm
foto anka hane damm

Ankdammen i Påskbergsskogen, en plats att stanna till vid på promenaderna. Ibland går jag även dit för sakens skull, för vad om inte en damm med gräsänder kan ge ett lugn?

foto gräsand hona ankdamm

När jag och min bror var små brukade vi gå till ankdammen med mamma. Att mata ankorna var en stående aktivitet.

foto gräsand hane damm

Nu går jag i stället förbi dammen på mina vardagliga rundor, och det är alltid liv och rörelse hos gräsänderna. Ändå finns det nästan inget stillsammare än att titta på fåglarna.

Naturen i mötet mellan vinter och vår

grön ormbunke på vintern
grön ormbunke på vintern

Jag vissnar lite i höst- och vintermörkret. Så är det bara. Det är inte riktigt samma sak att fotografera i naturen en gråmulen dag. Både jag och kameran behöver ljus.

rödbruna löv mot klarblå himmel foto

De senaste veckorna har bjudit på flera soldagar och då har jag passat på att fota växter. Jag har tagit med mig makroobjektivet till skogen runt knuten.

träd hängande grenar i starkt ljus foto

Januari- och februarinaturen är vacker på sitt sätt. Oändliga nyanser av brunt.

foto av barrträd med fågelholk i bakgrunden

Och stråk av grönt.

foto på ormbunke med sporer i ljus

Växterna förändras i ljuset och därför älskar jag att leta upp ljusfläckar i snåren.

ljus genom trasigt brunt löv

Det blir en abstrakt form av växtfoto, som jag finner en stor tillfredsställelse i.

makrofoto av bruna löv på träd

Kanske känner jag mig lite som en impressionist där jag traskar runt i brunheten. (Ja, jag fantiserar hej vilt!)

makrofoto små kottar barrträd

Om det är något jag lärt mig av mina år med kameran är det att naturen sällan är tråkig, inte ens när man tänker att den är det.

foto på vissna bruna löv på träd

I och med fotograferandet övar jag mitt detaljseende och ser numera detaljerna nästan överallt, oavsett årstid.

barrträd som är blekt av solljus abstrakt naturfoto

Det är som att allt ljus riktas mot ett visset löv eller blomma och skapar ett mästerverk. Naturens egen konst som inte riktigt kan fångas i ord och bild. Man gör bara så gott man kan för att återge det något så när.

ljusbruna löv i mycket starkt solljus

Jag är tacksam för dessa stunder. Att gå runt i skogen och fokusera på växter och ljus är min meditation. Under den korta vistelsen hämtar jag mycket kraft.

foto som fångar struktur i brunt löv

Faktiskt förvånansvärt mycket ork. Jag känner mig som två olika personer: en person före och en person efter.

foto på ljus genom brun lönnäsa

Jag har redan sett de första vårblommorna och vill dela med mig av mina vissna vinterbilder innan jag återuppstår med och lägger ner min själ i våren.

foto på de första snödropparna för i år

En av dessa soliga vinterdagar i Varberg…

Så tittade solen äntligen fram! Jag vet inte hur det har varit där du bor, men här i Varberg har vi i alla fall inte varit så värst bortskämda med soltimmar på sistone.

mås ankdamm påskbergsskogen
Ankdammen i Påskbergsskogen.

I går var ett härligt undantag och då var det liksom bara till att bege sig ut i det vackra vädret. Och det var inte enbart soligt, ett snöpuder låg nämligen över marken och taken. Jag älskar snö!

fästningen varberg februari vinter
Fästningen.

Jag och Christoffer gick ut på en långpromenad, från skog till strand med en mellanlandning i stad. Centrum ligger just mellan skogen och stranden, så under en typisk varbergsrunda kan man njuta av varierade vyer.

varbergs fästning februari vinter

Ankdammen i Påskbergsskogen är alltid lika spännande, eller åtminstone livet i den. Ankdamm känns nästan lite missvisande, för det är mestadels måsar i den. Eftersom jag älskar måsar gör det mig inte så mycket. Men visst, ankorna finns där också. Vi stannade alltså till vid dammen i går.

varbergs kallbadhus vinter snö
Kallbadhuset. Har du sett så fint byggnaden speglar sig i vattnet?

Därefter blev det några ärenden på stan, och faktiskt är stan myllrig på lördagar. Kanske inte favoritplatsen där och då.

kallbadhuset i varberg vinterbilder

Då var det betydligt trevligare nere i hamnen och på strandpromenaden. Där finns det gott om plats. Till och med dagar när halva stan passar på att vistas i solen.

varbergs strandpromenad snö vinter
Strandpromenaden.

Om det inte redan framgått hade jag och Christoffer en fantastiskt välgörande vinterdag i Varberg. Så borde man få ha det jämt!