Värmen ger orimligt mycket värk. Nu längtar jag efter regn

Sommaren ska vara den gladaste tiden på året. Men den är tyvärr inte det för mig. Värmen som kommit och gått under de senaste somrarna har varit för mycket för värken. Inflammationstrycket har skruvats upp till max. Känslan av att sprängas sönder inifrån är inget vidare, den är rentav utmattande. Jag är helt enkelt inte mitt bästa jag, som för det mesta ändå är ganska energiskt.

Allt jag gör under en värmebölja kostar på. Det står mig alltså jättedyrt. Av den anledningen blir det sällan några större äventyr när värmen är som värst, och om jag försöker mig på ett äventyr trots allt ligger jag utslagen efteråt. Jag kan inte tycka annat än att det är sorgligt, denna tid på året när man ska fira sommaren och umgås med vännerna tills solnedgången. Folk runt omkring gör upp storslagna planer medan min största önskan är att orka hålla mig upprätt. Inte heller är jag är ute och fotar som jag brukar, och detta för att orken är så låg.

värk värme

Samtidigt, vad gör man? Jag kan inte rå mig på vädrets makter. Att värmen och även kylan ger mer värk är bara som det är. Jag får släcka mina personliga bränder bäst jag kan och vänta in mellanvädret, som kommer till slut. Mellanväder är det jag mår bäst av. Det får gärna vara 18 grader utomhus och inte alltför hög luftfuktighet. Då blir det fart på mig! Jag vågar inte tänka på vad framtidens somrar kommer innebära…

Under den långa värmeböljan 2018 låg jag till slut utslagen under juli och augusti. Massor av tid försvann när jag sov mellan 15 och 20 timmar om dygnet i över en månad, och liksom inte förmådde ta mig upp. Det var som att kroppen till slut stängde av sig efter all värmevånda. Flera år efteråt är jag fortfarande skärrad av hur dåligt jag kan må. Är det här vad klimatförändringarna kommer föra med sig? Det är omtumlande på ett djupt personligt plan. Då är värken ”bara” en aspekt av det hela.

Enligt SMHI ska det regna i dag. Med hela mitt hjärta längtar jag efter ett rejält ösregn.

Påminnelser om både begränsningar och möjligheter

Ännu en ny dag på keramikkursen och den blev inte som jag tänkt mig, vad jag nu hade tänkt. Jag gjorde nya försök med ringlingstekniken och provade även drejning. Det blev lite som när jag provat klättring eller vindsurfing, värken satte stopp för äventyret.

Sådant här kan man ju aldrig veta innan man provat, men nu vet jag alltså att vissa typer av keramik helt enkelt inte passar mina värkhänder. Lera är ganska svårjobbat, faktiskt. I morgon blir det nya tag, då i form av kavling. Christoffer har hjälpt mig laserskära en plywoodmall till en blomformad skål jag ska göra, det är snällt av honom.

påminnelser om begränsningar och möjligheter

En vecka som denna, när vi buss- och tågpendlar fram och tillbaka till kursen, blir dessutom en påminnelse om varför hemarbete är det absolut bästa för mig. Heldagar bortom hemmet är jätte-jättekrävande, tyvärr.

Två dagar in i veckan och jag känner mig knockad. Missförstå mig inte, det är tufft men jag är ändå glad för att jag går keramikkursen och därmed pushar mig själv. Hellre att ge saker en ärlig chans än att längta och undra hela livet.

När jag kommer hem på eftermiddagarna måste jag sätta mig ner och jobba. Har en hel drös av texter som inte kan vänta. Sent i går kväll begav jag mig trots allt detta ut i solnedgången. De mäktiga molnen och den nästan fulla månen drev ut mig. Jag älskar mina kvällspromenader, som alltid är lika välgörande.

Och när jag tänker på det är det positivt att jag klarar av så mycket trots värken. Jag har ju mitt fotograferande, som exempel. Konstkursen jag gick på senvåren och inpå försommaren klarade jag ju också alldeles utmärkt, oavsett hur det stod till med värken under kurstillfällena. Det finns massor av roliga saker att göra även för mig. #notetoself

Kvällsskogen ger värkkroppen vila från sommartrycket

Sommaren ska vara den bästa tiden på året, en tid för återhämtning. För mig brukar årstiden ha motsatt effekt, och det stavas V-Ä-R-K. När värmeböljan sveper över Varberg blir jag snudd på utslagen. Det finns nog inte en lem som inte är svullen nu. Jag har fått knölar på händerna, fot- och knälederna är tröga och det är allmänt svårt att leva på som vanligt. Tyvärr. Jag behöver inte ha en lyxig sommar, bara en fungerande vardag. Men visst hade det varit skönt att kunna bege mig ut i solen i stället för att tillbringa dagarna inomhus.

smärtlindring i skogen

De sena kvällarna är lite av min frihetstid nu. Det är då jag passar på att gå mina dagliga steg. Jag går runt, runt i skogen. Luften känns så mycket bättre där, som om den är full av syre. Det kan räcka att kliva in i det gröna för att inflammationstrycket i kroppen ska lätta något. Konstigt, jag vet, men så är det för mig. Eftersom jag känner mig fortsatt stel och svullen i revbenen och skulderbladen har jag beställt hem ett par gåstavar. De verkar levereras i kväll, passande nog. Jag försöker undvika onda cirklar på grund av inaktivitet. Att röra på sig är viktigt.

Jag väljer magiskt tänkande framför meningslöshet

magiskt tänkande framför meningslöshet

Man tänker att en sjukdom eller olycka är nog. Har man väl drabbats är risken minimal för ytterligare kriser, vad är oddsen, liksom? Men enligt min erfarenhet är det precis tvärtom. Eller det är åtminstone det motsatta som kan erfaras när livet igen och igen överraskar med nya motgångar. Och trots att man är vuxen ligger magiskt tänkande inte alls långt borta i sådana stunder, och kanske börjar man rentav tro att man är otursförföljd, som om man råkat ut för en förbannelse, eller att det finns ett ädelt syfte med lidandet. Att saker bara händer utan orsak är nästan svårare att acceptera, för det skulle göra det hela så jävla meningslöst.  

Det krävs inte mycket för att den onda cirkeln ska triggas

Smärtan gör livet bräckligt. Jag kan tänka mig att det är så med alla kroniska sjukdomar. Det krävs verkligen inte mycket för att den onda cirkeln ska triggas. Igen. Och sedan får man ägna nästan hela tillvaron åt att bryta den. Igen. Den är som ett jävla evighetshjul, denna smärtcirkel.

Vad var det som utlöste den intensiva, krampande, pockande smärtan den här gången? Vädret, den fuktiga sommarvärmen. Mycket kan man påverka men inte luftfuktigheten. Den fick mig först på knä och sedan platt fall, och jag har inte kunnat ha en rimlig vecka sedan jag vistades utomhus under årets dittills varmaste dag. När cirkeln väl är sluten är man liksom fast och snart gör det mesta saken värre.

det krävs inte mycket för att den onda cirkeln ska triggas

Vädret den här gången. Andra gånger kan det vara stress, aktivitet eller umgänge som triggar värken. Det kan egentligen vara vad som helst. Till och med den minsta lilla sak som pushar kroppen över den tunna, tunna hårfina gränsen. På grund av att vädret knuffade mig över gränsen förra helgen har jag sakta, sakta fått kämpa mig tillbaka. Igen. Alltid igen. Men ibland är det svårt.

Betyg i idrott – det kan väl inte alltid hänga på en 14-åring?

På olika håll läser jag om idrottslärare som är upprörda över att behöva sätta betyg på elever som inte har möjlighet att delta i undervisningen och det väcker i sin tur en upprördhet hos mig. Det får mig nämligen att tänka tillbaka på hur det var att typ vara den enda med kronisk smärta på min högstadieskola och att ha en lärare i idrott som inte ansträngde sig det minsta för att anpassa undervisningen utifrån mina förutsättningar, eller för att ge mig en egen planering.

Det skulle vara bollsporter till 95 procent, något läkarna avrådde mig från att träna. På lektionerna fick jag därför mest sitta på läktaren, driva omkring och då och då sortera äckliga kläder. Och när det så var dags för betyg ville läraren så klart ge mig ett IG i idrott och detta trots en överenskommelse om att jag skulle få ett G i betyg (det fanns en specialgrej. Jag hade papper på det, liksom.). Jag deltog ändå där jag kunde och lämnade in teoretiska arbeten.

betyg i idrott

Mitt G i idrott fick jag till slut. Men som 14-åring undrade jag ju, är det mig det är fel på? Det var det givetvis inte. Och det här insåg jag senare när jag kom till gymnasiet och då fick en egen lektionsplanering i idrott. En eldsjäl till lärare hjälpte mig och andra som inte kunde delta i den ordinarie undervisningen att få meningsfulla idrottslektioner. Med mycket stöd och uppmuntran fick jag träna sådant som jag själv klarade av och om krafterna tröt möttes jag aldrig av höjda ögonbryn.

På högstadieskolan hade det mer varit så att om jag klarade av 20 minuter klarade jag av allt, resten var bara överdrifter från min sida. Aldrig tidigare eller senare i mitt liv har jag varit med om ett så totalt ifrågasättande, alltså rent generellt. Många, inklusive jag själv, beundrar min ihärdighet och kämpaglöd. Om jag har rätt förutsättningar finns det inga gränser för hur långt jag kan nå, och nog måste det väl vara så för nästan de flesta elever (och människor)?

Jag fattar, man vill inte premiera skolk och nonchalans. Det tycker jag inte heller att man ska göra. Men ibland kan också lite självrannsakan vara på plats: Har man som vuxen gjort sitt bästa för att ge ett barn de förutsättningar hen behöver?

Priset jag betalar efter den intensiva veckan som varit

trött av värk

Jag tror visst att jag lämnat världshistoriens intensivaste vecka bakom mig. Det har varit kvartalsredovisning, konstkursstart och gymnastikuppvisning. Bland mycket annat. Och mellan turerna har jag ju också jobbat och fasat över mäktigheten i de tusen sysslorna.

En sådan vecka har nämligen alltid sitt pris. Det vet jag innan jag ger mig i kast med den. Kroppen knäcks, och jag behöver några dagar av total utslagenhet innan jag kan börja hitta tillbaka. Så blev det även den här gången. Jag sov typ i 16 timmar mellan lördagen och söndagen, och ändå har det känts som långt från nog. Jag är fortfarande borta.

betalar ett pris efter aktiviteter värk

När man levt med värk sedan barnsbenen kan man, som jag, vara ganska trött i 35-årsåldern. För mig är det svårt som det är att orka jobba och att då klämma in en massa umgänge och aktiviteter blir sällan hållbart för mig. Av den anledningen är jag väldigt försiktig med vad jag lovar bort mig till och jag är kanske inte heller den roligaste vännen i det avseendet.

Men vissa veckor hopar sig saker i alla fall och då försöker jag bara gilla läget och tillåta mig själv att vara trött både under tiden och efteråt. Annars är tröttheten som kommer till följd av de mest elementära saker ganska nedslående. Man vill definitivt inte behöva känna så när man är förhållandevis ung, tro mig. Därför är det extra viktigt att vara snäll mot sig själv.

Kallbad i regn och rusk vid Kåsas strand i Varberg

Året runt passerar jag dem nästan dagligen, dessa tappra och kanske något tossiga människor som ägnar sig åt kallbad vid Kåsas strand i Varberg. På många av mina solnedgångsbilder från Kåsa och Kusthotellet ser du den badbrygga som kallbadarna utgår från i regn och rusk. Det var till och med en som vinterbadade under värsta snöstormen i december förra året. Jag vågade knappt släppa personen ur sikte, rädd som jag var för att hen skulle försvinna i ovädret och aldrig mer komma tillbaka.

kallbad kusthotellet
Du ser ”kallbadhuset” och badbryggan till vänster om Subbe fyr på bilden.

Lite skämt åsido, tycker jag nog ändå att kallbadandet är ganska coolt. Jag är definitivt nyfiken på det men kommer troligen aldrig prova på det, eftersom kyla triggar min värk något enormt. Christoffers mormor är 80+ och kurerar däremot sin reumatiska värk med kyla, och detta genom dagliga kallbad. Med andra ord kan kyla vara behjälpligt mot viss smärta, medan den kan stjälpa i andra fall. Som med allt annat varierar det väl från person till person.

Kallbadet vid Kåsa och Kusthotellet utgår från en badstuga med bastu i. Under promenaderna brukar jag alltså stöta på fnissiga badare som skyndar fram och tillbaka i hotellets vita badrockar. Då kan jag inte låta bli att fnissa med och heja på dem lite. För ja, jag förundras och imponeras! Även en dag som denna, när det är minst 10 plusgrader utomhus, är det svinkallt i vågorna. Vattnet är liksom inte jättegrunt vid badbryggan. Hurtigt ska det va’ i en kurortsstad som Varberg!

Förstått det självklara: Jag har rätt till att kunna andas

När det är pollensäsong eller när jag exponerats särskilt mycket för allergener är det som att minsta lilla sak ger allergiska och astmatiska reaktioner. Så har jag haft det länge. Kanske lite naivt har jag ändå gått runt och trott att jag vuxit ifrån allergin och astman, och nu har jag alltså i stället fått allergi- och astmamediciner igen. Och efter en månad med dem känner jag en enorm tacksamhet för att de faktiskt hjälper.

jag har rätt att kunna andas
Särskilt allt hårigt och luddigt ger mig allergiska och astmatiska reaktioner, må det vara pollen, djur eller damm.

Jag tycker medicinerna hjälper så bra att jag tydligare kan känna vad som triggar allergin och astman. Åt ett par veganska Magnum med chokladöverdrag och fick värsta andnöden, som exempel. Jag äter sällan choklad och nötter av den anledningen – fuskar ibland – men när detta hände var det som Aha. Reaktionerna kom så omedelbart.

Och när jag för några dagar sedan glömde ta min kortison vaknade jag med andnöd på natten. En inandning av Flutide respektive Ventoline rådde bot på saken. Inför det här årets pollensäsong känner jag mig ganska rustad och jag har successivt börjat vänja mig vid det faktum att jag fasen inte ska trigga reaktionerna själv genom att äta vissa saker och besöka djurhushåll. Eller genom att glömma medicinerna.

Nu har nästan varenda kotte hund eller katt, men jag är stolt över att jag äntligen har börjat prioritera min egen hälsa framför mitt dåliga samvete när jag tackar nej till att besöka hushåll som har pälsdjur. Vill djurfolk ses får vi helt enkelt göra det utomhus. Jag har rätt till att kunna andas, har jag äntligen förstått själv. Och nu jävlar ska jag andas på som jag inte gjort på evigheter.

När en vanlig förkylning aldrig är särskilt vanlig

Jag har alltid sagt att en vanlig förkylning aldrig är särskilt vanlig för mig. Och det stämmer. Den vanligaste av förkylningar ger mig ännu mer värk, det är ett faktum. Ett annat faktum är att jag får orimligt svårt att andas när jag är förkyld. Så har det alltid varit.

Jag hade svår allergi och astma som barn, och på vuxna dagar har jag upplevt den som så pass mycket bättre att jag tänkt att jag är fri från den. Även om det inte är sant med tanke på hur ofta jag äter allergitabletter och att jag alltid verkar ha någon form av allergireaktion som gör bröstet trångt. Men ja, allting är ju relativt.

när en vanlig förkylning inte är vanlig

Och förkylningarna har ju alltid varit ganska besvärliga, då. Eftersom jag haft det så här sedan jag var två år eller något har jag fått för mig att det är normalt att få en viss andnöd när man är förkyld. Det är liksom mitt normala, så hur ska jag kunna tro annat?

Dessutom är det sjukt jobbigt med en täppt näsa som det är, så ja, andningssvårigheter är väl inte så konstiga trots allt. Dah.

Efter att i veckan haft min första förkylning på ett par år – har levt väldigt försiktigt under coronatiden – gick det ändå upp för mig att ha andnöd för böveln inte är normalt. Hela veckan har inneburit helt orimligt svårandade nätter. Och ska ingen behöva ha det. Under nätterna har jag haft en klar tanke: Jag önskar jag hade min astmamedicin.

I går fick jag medicinen utskriven och den hjälpte obeskrivligt mycket redan från början. Trodde nog aldrig att jag skulle behöva inhalera kortison och salbutamol, eller vad det nu är, igen. Samtidigt är jag tacksam för att jag fick astmamedicinerna. Från och med nu kommer jag förhoppningsvis kunna andas mig genom kommande förkylningar och infektioner. Och allergiska reaktioner, så klart.

Äntligen mer luft efter en vecka med andnöd på nätterna

Vilken vecka!

Jag skulle vila ett par dagar efter en intensiv jobbperiod. Samla kraft, liksom. Men så åkte jag på min första rejäla förkylning på ett par år och fick min förkylningsastma triggad. Under nätterna med andnöd tänkte jag naivt att det går över till nästa dag, det gjorde bara inte det. Därför fick jag under lördagen pallra mig till vc och nu har jag fått börja med astmamediciner igen. Det är första gången sedan tonåren.

förkylningsastma svårt att andas

Egentligen har det väl varit på gång länge. Jag har allergiska reaktioner för jämnan och försöker ta kontroll över dem genom att knapra receptfria allergitabletter. Det har inte gått jättebra och efter första sippen Ventoline förstår jag vad jag gått miste om. Jag hade kunnat bespara mig en del lidande om jag bara gått tidigare.

Det tog nämligen inte många minuter innan Ventoline vidgade luftrören i går. På nästan en fingerknäppning kunde luften cirkulera genom bröstkorgen, som slappnade av och lämnade mig skakig av utmattning. Att inte kunna andas riktigt är enormt ansträngande, jag har inte insett hur mycket det tagit på mig. Och det blir lite mycket också, med tanke på värken och hur ont jag haft i revbenen på sistone.

Undrar hur det känns att leva en dag utan sjukdomar och krämpor, alltså… Hur känns det?

Nu laddar jag mentalt inför att bege mig ut i den vackra vårdagjämningen, ska bara skriva av mig först. Ventoline kommer definitivt följa med mig ut, den kommer bli mitt trogna promenadsällskap åtminstone ett tag framöver.

Det händer ju att jag får mer energi genom kosttillskott…

mer energi genom kosttillskott

ANNONS FÖR TILLSKOTTSBOLAGET.SE

En sådan här vårdag när solen skiner och värmen stiger känner jag hur energin sprakar till. I jämförelse med den generellt låga energinivån under hösten och vintern är skillnaden i kroppen som natt och dag. Det är oerhört positivt att vakna av mig själv på morgonen – nej, ingen väckarklocka som ringer (!) – och att känna att jag har mer ork.

Nu gör utomhusdagarna att jag tankar massor av D-vitamin bara genom att hålla mig till promenadrutinen. Annars kan jag nog känna mig lite låg på just vitamin D, jag menar under årets mörka månader när det nästan kvittar hur mycket tid jag tillbringar utomhus.

Varje höst och vinter når jag en punkt när jag börjar äta kosttillskott i form av D-vitamin. Men först efter att jag kommit till ett tvärstopp i orken och inte förmår tänka en redig tanke längre. Vitamintillskotten kan faktiskt hjälpa, och i det här fallet är även lite hjälp mycket hjälp med tanke på min lååångvariga värktillvaro.

Onödigt att gå runt med vitaminbrist när kroppen redan kämpar på andra sätt, liksom.

Äter vitaminer och mineraler när orken tryter

När jag ändå ser över mitt D-vitaminintag följer en kedjereaktion från min sida. Vilka vitaminer och mineraler får jag egentligen i mig? Och då konstaterar jag krasst: Säkerligen för få med tanke på att jag äter vegankost och i tunga jobb- och värkperioder tenderar att slarva lite med maten. Framför allt när jag är låg på energi, som i höst- och vintermörkret. Japp, den onda cirkeln!

Någon gång i oktober eller november brukar jag därför beställa hem mineral- och vitamintillskott. Multivitaminer för veganer är mitt standardtillskott och utifrån behovet kompletterar jag med B-vitaminkomplex, D-vitamin och magnesium. Många av vitaminerna och mineralerna hänger ju ihop så jag försöker att ta reda på hur jag på bästa sätt kan ge kroppen och näringsämnena en skjuts.

Beställer vanligen mina kosttillskott online

Varifrån beställer jag kosttillskotten? Vanligen från ett apotek eller en hälsokostbutik online, det kan variera. Tillskottsbolaget.se är ett exempel på en hälsokostbutik på nätet från vilken man kan beställa mineraler och vitaminer för veganer. De har bland annat det populära märket Holistic i utbudet, och i Holistic-sortimentet finns just multivitaminer med vegetabiliska kapslar.

vitaminer mineraler tillskott
Vårljuset får mig att känna mig som en ny människa.

Jag kan ärligt säga att jag inte är jättetrogen mot olika hälsokostmärken, däremot brukar jag köpa preparat från ett något rejälare varumärke för att få så bra resultat som möjligt. Kan dock inte svära på att resultaten blir bättre, det lämnar jag åt experterna. Berättar bara hur jag vanligen gör. Även om jag inte hör till skaran som tror att alternativmedicin kan fixa allt, tror jag starkt på att hitta vägar till bättre hälsa.

Viktigt med egenvård när man lever med värk

När man lever med kronisk smärta måste man göra vad man kan för att hålla symtomen någorlunda i schack. Jag har gått på smärtrehab och därifrån har jag fått med mig insikten att även om jag inte kan bota värken och den medföljande tröttheten kan jag lindra genom mina egna omsorger. Egenvård är viktigt.

Förutom att äta vitaminer och mineraler vid behov motionerar jag mycket. Jag behandlar dessutom värken med värme i form av värmekudde och varma bad. Min största utmaning är stressen, jag kämpar med min bristande stresshanteringsförmåga och gör ständigt mitt bästa för att hitta och använda antistress-verktyg.

Känner i detta en enorm tacksamhet för att jag åter börjat träna tai chi och qigong. De lågintensiva träningsformerna kan ge energi i sig, jamen, bara genom rörelserna. Och jag upplever att mjukheten i rörelserna dämpar smärtan. Ingen bot, som skrivet, men exempel på de vägar jag försöker gå för att må bättre.

Det finns ingen universallösning för oss alla med värk, det gäller att hitta sin grej. Så hitta din grej och låt dig inspireras av bland annat det prisvärda hälsoutbudet på Tillskottsbolaget.se, eller botanisera i utbudet av gratis träningspass på Youtube. Eller varför inte plocka lite av varje?