Nya kvälls- och morgonrutiner för en bättre balans i vardagen

Vilken vecka jag lämnat bakom mig! Jag menar det inte på ett dåligt sätt. Tvärtom har jag successivt börjat känna mig bättre efter corona, även om astman och värken fortfarande är banans, och jag har haft något kul att ta tag i. Jag har börjat skolan igen. Ska ge det ett nytt försök och se om jag inte kan läsa idéhistoria och filosofi, som har stått på min att-göra-lista sedan jag avslutade min utbildning för snart ett decennium sedan. Det innebär att jag nästan är en medelålders student. Ha! Men man blir aldrig för gammal för att bilda sig. Och så hoppas jag att jag kommer känna att det är mer givande än sommarens skrivkurser.

Det är mycket jobb med att hålla ihop företagande i kristider och universitetsstudier när man har ett vuxenliv, så jag måste ändra mitt upplägg i vardagen. Förra veckan började jag och Christoffer att ställa väckarklockan astidigt i ett försök att skapa en bättre balans måndag till fredag (för bådas skull). För mig har det inneburit att jag under flera av nätterna bara fått ett par timmars sömn, då jag har sömnsvårigheter på grund av värken. Så det får bli till att börja med melatonin under den här veckan. Jag tycker jag fått hjälp av melatonin förut och har stora förhoppningar om att det ska hjälpa även nu.

Under föregående vecka betade jag av sex digitala universitetslektioner och jag påbörjade läsning av kurslitteraturen, och detta medan jag i samma veva skrev texter och designade printables. Jag tror jag snittade över 10 datortimmar om dagen förra veckan. Ändå var jag ute på promenader, läste romance och spelade spel. Jag vilade, helt enkelt. Mitt långsiktiga mål är att tillbringa mindre tid vid skärmarna och att fördjupa mig i spännande ämnen, liksom att skapa och ströva på i analog anda. Ett (eller två) steg i taget!

2023 har börjat bra för min del, trots allt. Det känns som att det är först nu året börjat.

Man får inte vara hård mot sig själv i sådana här stunder

Det känns som att merparten av mina arbetsdagar går ut på att jag stirrar på skärmen utan att få något vettigt gjort. Okej, så jag tar väl i lite i överkant, för saker blir gjorda. Men det går inte snabbt nu. Jag är fortfarande inte i form efter coronan, astman och värken fortsätter att rasa i kroppen. Och tröttheten ger inte vika. Då har jag ändå inte haft feber på flera veckor. Segdraget, det här. Minst sagt.

Jag är oersättlig för mitt företag. Om inte jag kan göra, vem ska då göra det? Därför känner jag mig utlämnad, och jag känner hur självförtroendet sviktar. Det var säkert över en månad sedan jag hade en riktigt bra och effektiv arbetsdag, alltså tiden före jag smittades av covid-19. Samtidigt ska man inte vara för hård mot sig själv i sådana här stunder. Bara det faktum att jag går upp och försöker varje dag är starkt nog.

Förr eller senare kommer orken och skärpan tillbaka. Jag kommer resa mig. Det är jag övertygad om. Till dess är det här vad det är.

Så gick det med julfirandet 2022

Corona är inget jag rekommenderar. Jag och Christoffer har levt väldigt försiktigt sedan covid-19-utbrottet 2020 och har lyckats ducka smittan. Nu räckte försiktigheten inte till, och det blev alltså vår tur att smittas. 10 dagar in i corona och jag känner mig fortfarande urlakad. Enda anledningen till att jag ändå sitter vid skärmen är för att jag måste hålla mig uppe och leverera vad jag lovat till kunderna. Så nu försöker jag skriva i gång mig, känna på orden utan press. Då är eget bloggande en bra början.

så gick det med julfirandet 2022

Jag ska inte säga att julfirandet 2022 ställdes in, för det skulle vara lite väl dramatiskt. Jag och Christoffer firande dock själva. Vi klädde upp oss och tittade på Below Deck: Mediterranean under julafton. Mamma och pappa lämnade en julmatsleverans utanför dörren, så himla snällt av dem! Det är första julen jag firar utan min familj och det känns sorgligt. Men jag vet, jag hade ett fint sällskap i Christoffer, som ju är familj om något, och jag är inte ensam om att ha corona över jul. Det är vad det är, och viktigast av allt är att vara rädda om varandra.

Corona vill jag inte göra om. Jag har tagit det på allvar eftersom jag på grund av astman och värken inte ens klarar en vanlig förkylning jättebra. Folk i omgivningen kan vara lite nonchalanta i det och tycka att corona inte är så farligt, och att jag överdriver. Men samma personer har inte astma och värk själva, om de skulle haft det skulle de antagligen också ha upplevt hur tungrodda virus kan vara. Jag kan bara hoppas att den extrema tröttheten kommer ge vika, för just nu ligger den som ett lock över huvudet.

Min förhoppning inför den kommande veckan är att jag ska kunna ge mina föräldrar och syskonbarn en stor kram, och sedan kunna återuppta mina och farsgubbens promenader. Jag saknar min familj och jag saknar frisk luft.

Solljuset fick det att glittra av skatter i vattenbrynet

Jag hittar inte riktigt orden så jag kanske bara ska nöja mig med Å, älskade sol, så fint att se dig igen!

grönt sjögräs i solljus

De mörka dagarna har sugit musten ur mig. Kväll i lägenheten nästan dygnet runt. Knappt så att promenaderna kan rädda situationen. För ja, det är ju mörkt även utomhus.

glitter tång i vatten

Men i dag visade sig solen och vilken dag!

glitter manet vattenbryn

Jag tog med mig kameran ner till stranden och det glittrade av skatter i vattenbrynet.

snäckor sol glitter

Det var precis det här jag behövde. Solljus, alltså. Och solglitter.

Dags att sjunka ner i något av dessa skumbad med juldoft?

skumbad med juldoft

inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Lyko

Det är inte många julsaker jag kommer unna mig i år. En eller två saker har jag dock redan köpt: olika sorters skumbad med juldoft. Och det kunde ju inte vara bättre tajmat, faktiskt, med vinterkylan som precis dragit in över västkusten. Efter att ha vistats utomhus i kylan flera timmar i dag längtar jag efter att få sjunka ner i ett varmt och bubbligt bad. Att bada är det bästa avslutet på dagen (särskilt om man har värkkropp)!

Två nya juldofter på skumbad från Bubble T

Drick ej, står det på Bubble T:s chockrosa badskumsflaskor. Sällan ser badskum så aptitliga ut som i detta fall, så ja, jag hade kunnat dricka eller äta dem ändå. Det ena badskummet har en doft av mintig polkagris och det andra skummet av mustiga vinterbär. Men du vet ju samtidigt hur det är med den här sortens badprodukter, de känns sötsliskiga. Och kanske är sötsliskigheten själva poängen, för varför skulle man annars köpa badskum som ser ut som sockervadd?

jul badskum bubble t

Bubble T tillverkar massor av olika badprodukter av det här slaget, samtliga av dem är dessutom veganska (?). Det är frukt och godis om vartannat, och ofta inslag av glass och milkshake. Färgerna på flaskornas innehåll är fina. Regnbågsfärger, så som jag vill ha det. Inför varje jul släpper de ett lass produkter för skumbad, allt från flaskor med skummande duschgel till badbomber som fyller hela badkaret med bubblor. Bubble T har till och med egna adventskalendrar.

Andra exempel på badprodukter med juldoft

Om du också gillar varma bad och juliga skum följer exempel på märken som har badprodukter med spännande dofter och tjusiga utseenden, liksom de även är billiga och veganska:

Förutom dessa badproduktsmärken har du alltså Bubble T, som också har påhittiga badskum med såväl juldoft som annan doft. skönt att kunna sjunka ner i ett av deras julbad – för brrr!

Sämst i världen på att hantera stress (och ja, jag jobbar på det)

Tänk dig livet runt 30, hur roligt det ska vara. Men så inleds det med att du blir ännu sjukare, några nära dödsfall och ett x antal allvarliga diagnoser hos dina allra, allra käraste. Och så fortsätter det med att du blir lite sjukare ändå, coronakris, att din älskade sambo får alla fingrarna avsågade (men ditsydda) och så ukrainakris på det. Samtidigt ska du försöka hålla ditt företag flytande, och sambon sitt. Det är lite mycket. Och det är mitt 30-årsliv.

Men vet du, en sak är jag jävligt bra på: att gå upp och kämpa varje dag. Även mina älskade. Så det är ingen av oss som lagt sig ner, inte en endaste gång. Jag har dock märkt att min stresshanteringsförmåga blivit allt sämre för varje kris, och efter kris på kris finns nog hanteringsförmågan knappt kvar. Åtminstone inte när saker rivs upp, som de görs vissa dagar eller veckor. För ja, vissa saker, som sjukdomar och skador, försvinner inte. De samlas på hög.

Efter den här veckan blir det så tydligt, hur sämst i världen jag är på att hantera stress. Det började med en enorm oro för en kär en, igen, och fortsatte med en webbplatskrasch på grund av större programuppdateringar. När kraschen skedde var skadan redan skedd, jag var superstressad. Det här fick dock stressen att spilla över, och jag har faktiskt inte kunnat samla mig och få saker gjorda i väntan på att få rätt support från webbhotellet.

Att ringa och tjata, be om att de ska göra om och göra rätt äter dessutom upp tiden. Flera dagar, mer exakt. Till slut blev det dock rätt, jag har förhoppningsvis en fungerande blogg igen och det viktigaste är att mina nära och kära efter omständigheterna mår bra. På sätt och vis falskt alarm den här gången. Det är fredag, jag ska jobba i kapp i helgen men nu har stressen börjat ebba ur kroppen och kvarlämnat mer värk och trötthet, förstås.

Sett i det långa loppet hanterar jag ju stressen, det är väl den här bloggen ett tecken på. Jag går upp, får saker gjorda, har det bra. Men hur jag ska hantera stressen när den bräckliga tillvaron återigen rämnar vet jag inte riktigt. Kanske bara försöka andas?

Därför är en förkylning aldrig bara en förkylning för mig

En del tycker jag är överdriven i min iver att försöka undslippa förkylningar och andra virus eller infektioner. Även innan corona var att bli smittad med influensor ett stort nej. För mig är en förkylning nämligen inte bara en förkylning. I kombination med astman och värken kan en snuva knocka mig totalt. Och det är det som har hänt igen.

Du vet hur man får värk i kroppen när man är förkyld? Tänk dig då om du har värk i form av kronisk smärta… Ja, alltså värk på värk. Förkylningen kan trigga ett skov som sitter i lääänge. Det brukar hända mig, för jag lever ju med kronisk smärta. Dessutom är kroppen redan trött av smärtan den måste hantera dagligen, så även mattheten en förkylning ger blir kaka på kaka.

Men det kanske allra jobbigaste är att förkylningsastman triggas och ger symtom förutom allt detta. Det innebär att jag får gå runt med andningssvårigheter utöver förkylnings- och värksymtomen, och att inte kunna andas riktigt tär något enormt på kroppen. Nu har jag tack och lov riktiga astmamediciner, började åter med sådana i våras, men detta till trots sitter effekten i länge.

Någon vecka efteråt borde jag vara frisk, men en kort promenad gör mig fortfarande vimmelkantig. Luften utomhus brinner som eld i luftrören, en jättespeciell känsla. Om man inte lever med astma, smärta eller någon annan kronisk grej är det nog svårt att sätta sig in i vilken skada en helt vanlig förkylning kan göra.

Det är ju fantastiskt om man kommer lindrigt undan, om man faktiskt kan känna att en förkylning är en liten skiten bagatell. Glöm bara inte bort oss andra som kanske inte tar oss igenom de olika smittorna lika lätt.

Värmen ger orimligt mycket värk. Nu längtar jag efter regn

Sommaren ska vara den gladaste tiden på året. Men den är tyvärr inte det för mig. Värmen som kommit och gått under de senaste somrarna har varit för mycket för värken. Inflammationstrycket har skruvats upp till max. Känslan av att sprängas sönder inifrån är inget vidare, den är rentav utmattande. Jag är helt enkelt inte mitt bästa jag, som för det mesta ändå är ganska energiskt.

Allt jag gör under en värmebölja kostar på. Det står mig alltså jättedyrt. Av den anledningen blir det sällan några större äventyr när värmen är som värst, och om jag försöker mig på ett äventyr trots allt ligger jag utslagen efteråt. Jag kan inte tycka annat än att det är sorgligt, denna tid på året när man ska fira sommaren och umgås med vännerna tills solnedgången. Folk runt omkring gör upp storslagna planer medan min största önskan är att orka hålla mig upprätt. Inte heller är jag är ute och fotar som jag brukar, och detta för att orken är så låg.

värk värme

Samtidigt, vad gör man? Jag kan inte rå mig på vädrets makter. Att värmen och även kylan ger mer värk är bara som det är. Jag får släcka mina personliga bränder bäst jag kan och vänta in mellanvädret, som kommer till slut. Mellanväder är det jag mår bäst av. Det får gärna vara 18 grader utomhus och inte alltför hög luftfuktighet. Då blir det fart på mig! Jag vågar inte tänka på vad framtidens somrar kommer innebära…

Under den långa värmeböljan 2018 låg jag till slut utslagen under juli och augusti. Massor av tid försvann när jag sov mellan 15 och 20 timmar om dygnet i över en månad, och liksom inte förmådde ta mig upp. Det var som att kroppen till slut stängde av sig efter all värmevånda. Flera år efteråt är jag fortfarande skärrad av hur dåligt jag kan må. Är det här vad klimatförändringarna kommer föra med sig? Det är omtumlande på ett djupt personligt plan. Då är värken ”bara” en aspekt av det hela.

Enligt SMHI ska det regna i dag. Med hela mitt hjärta längtar jag efter ett rejält ösregn.

Påminnelser om både begränsningar och möjligheter

Ännu en ny dag på keramikkursen och den blev inte som jag tänkt mig, vad jag nu hade tänkt. Jag gjorde nya försök med ringlingstekniken och provade även drejning. Det blev lite som när jag provat klättring eller vindsurfing, värken satte stopp för äventyret.

Sådant här kan man ju aldrig veta innan man provat, men nu vet jag alltså att vissa typer av keramik helt enkelt inte passar mina värkhänder. Lera är ganska svårjobbat, faktiskt. I morgon blir det nya tag, då i form av kavling. Christoffer har hjälpt mig laserskära en plywoodmall till en blomformad skål jag ska göra, det är snällt av honom.

påminnelser om begränsningar och möjligheter

En vecka som denna, när vi buss- och tågpendlar fram och tillbaka till kursen, blir dessutom en påminnelse om varför hemarbete är det absolut bästa för mig. Heldagar bortom hemmet är jätte-jättekrävande, tyvärr.

Två dagar in i veckan och jag känner mig knockad. Missförstå mig inte, det är tufft men jag är ändå glad för att jag går keramikkursen och därmed pushar mig själv. Hellre att ge saker en ärlig chans än att längta och undra hela livet.

När jag kommer hem på eftermiddagarna måste jag sätta mig ner och jobba. Har en hel drös av texter som inte kan vänta. Sent i går kväll begav jag mig trots allt detta ut i solnedgången. De mäktiga molnen och den nästan fulla månen drev ut mig. Jag älskar mina kvällspromenader, som alltid är lika välgörande.

Och när jag tänker på det är det positivt att jag klarar av så mycket trots värken. Jag har ju mitt fotograferande, som exempel. Konstkursen jag gick på senvåren och inpå försommaren klarade jag ju också alldeles utmärkt, oavsett hur det stod till med värken under kurstillfällena. Det finns massor av roliga saker att göra även för mig. #notetoself

Kvällsskogen ger värkkroppen vila från sommartrycket

Sommaren ska vara den bästa tiden på året, en tid för återhämtning. För mig brukar årstiden ha motsatt effekt, och det stavas V-Ä-R-K. När värmeböljan sveper över Varberg blir jag snudd på utslagen. Det finns nog inte en lem som inte är svullen nu. Jag har fått knölar på händerna, fot- och knälederna är tröga och det är allmänt svårt att leva på som vanligt. Tyvärr. Jag behöver inte ha en lyxig sommar, bara en fungerande vardag. Men visst hade det varit skönt att kunna bege mig ut i solen i stället för att tillbringa dagarna inomhus.

smärtlindring i skogen

De sena kvällarna är lite av min frihetstid nu. Det är då jag passar på att gå mina dagliga steg. Jag går runt, runt i skogen. Luften känns så mycket bättre där, som om den är full av syre. Det kan räcka att kliva in i det gröna för att inflammationstrycket i kroppen ska lätta något. Konstigt, jag vet, men så är det för mig. Eftersom jag känner mig fortsatt stel och svullen i revbenen och skulderbladen har jag beställt hem ett par gåstavar. De verkar levereras i kväll, passande nog. Jag försöker undvika onda cirklar på grund av inaktivitet. Att röra på sig är viktigt.

Jag väljer magiskt tänkande framför meningslöshet

magiskt tänkande framför meningslöshet

Man tänker att en sjukdom eller olycka är nog. Har man väl drabbats är risken minimal för ytterligare kriser, vad är oddsen, liksom? Men enligt min erfarenhet är det precis tvärtom. Eller det är åtminstone det motsatta som kan erfaras när livet igen och igen överraskar med nya motgångar. Och trots att man är vuxen ligger magiskt tänkande inte alls långt borta i sådana stunder, och kanske börjar man rentav tro att man är otursförföljd, som om man råkat ut för en förbannelse, eller att det finns ett ädelt syfte med lidandet. Att saker bara händer utan orsak är nästan svårare att acceptera, för det skulle göra det hela så jävla meningslöst.  

Det krävs inte mycket för att den onda cirkeln ska triggas

Smärtan gör livet bräckligt. Jag kan tänka mig att det är så med alla kroniska sjukdomar. Det krävs verkligen inte mycket för att den onda cirkeln ska triggas. Igen. Och sedan får man ägna nästan hela tillvaron åt att bryta den. Igen. Den är som ett jävla evighetshjul, denna smärtcirkel.

Vad var det som utlöste den intensiva, krampande, pockande smärtan den här gången? Vädret, den fuktiga sommarvärmen. Mycket kan man påverka men inte luftfuktigheten. Den fick mig först på knä och sedan platt fall, och jag har inte kunnat ha en rimlig vecka sedan jag vistades utomhus under årets dittills varmaste dag. När cirkeln väl är sluten är man liksom fast och snart gör det mesta saken värre.

det krävs inte mycket för att den onda cirkeln ska triggas

Vädret den här gången. Andra gånger kan det vara stress, aktivitet eller umgänge som triggar värken. Det kan egentligen vara vad som helst. Till och med den minsta lilla sak som pushar kroppen över den tunna, tunna hårfina gränsen. På grund av att vädret knuffade mig över gränsen förra helgen har jag sakta, sakta fått kämpa mig tillbaka. Igen. Alltid igen. Men ibland är det svårt.