Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar till Amazon
Har jag berättat jag är med i en akvarellcirkel? Detta innebär att jag målar akvarell tillsammans med andra en gång i veckan. Jag håller fortfarande på att lära mig den ädla konstformen. Helt enkel är den inte. Men den är värd mödan. Å, så vackert det är med de flödande färgerna! Jag har funderat en del på hur jag kan introducera akvarellfärger för mina syskonbarn och därmed få chans att öva mer själv. Av en händelse snubblade jag över Sentosphère Aquarellums färdiga akvarellboxar för barn och jag fastnade bland annat för boxen med temat stjärnor och planeter.
Aquarellum-boxarna är speciella på så sätt att de innehåller målarmallar. De här mallarna har ett specialbehandlat papper som typ gör det omöjligt att måla utanför linjerna samtidigt som färgerna flödar och blandar sig fint på pappret. Förutom specialpappren medföljer akvarellpensel, akvarellfärger samt en pipett. Jag ser inte dessa boxar som ett alternativ till att måla på vanligt akvarellpapper. Snarare ser jag dem som ett roligt komplement och som en introduktion till den fantastiska akvarellvärlden. Att måla stjärnor och planeter är inte så lätt, men här kan man få ett hum om hur man kan gå till väga.
Mycket av mitt goaste snack har jag med grannarna i trapphuset. I går pratade jag med en av mina äldre grannar. Även om hon alltid är vid gott mod märktes det på henne att hon kände sig sårad av att så få stannar upp för att hälsa. Hon återkom till detta flera gånger och försökte maskera genom att rycka på axlarna. Hur svårt kan det vara att höja blicken och säga Hej när man går förbi (min tanke)?
Bild: bokaena via iStockphoto.com
Jag har många gånger själv haft bråttom. Om jag ska vara ärlig hoppas jag ofta att jag inte ska behöva hälsa på en endaste kotte under mina promenader. Men på senare år har jag blivit alltmer fundersam. Tänk vilken skillnad en glad hälsning, en stunds ögonkontakt, kan innebära när man känner sig ensam. Och tänk så sällan någon faktiskt stannar upp och frågar hur man mår eller undrar om ens dag…
Viktigt att stanna upp och ta sig tid
Under coronatiden valde jag umgänge med mina föräldrar framför vänskapshäng och stadsäventyr. På många sätt begränsades tillvaron under ett par års tid och kanske var det då jag verkligen började uppskatta de flyktiga ögonblicken med grannarna nere på gården. I alla sorters väder och vind tog vi oss tid för varandra och pratade om allt från omvärlden till den personliga tillvaron. Det här är något vi fortfarande gör.
Just det här att vi stannar upp och tar oss tid för varandra har blivit viktigt för mig. Mina grannar frågar alltid hur jag och Christoffer mår – de frågar till och med om mina föräldrars hälsa. I perioder när jag själv i besvikelse känt att få bekymrar sig om att fråga eller lyssna har gemenskapen i grannskapet varit en positiv motvikt som gett mig hopp. Här har jag en hel drös som kommer ihåg vad vi pratat om och som återkopplar.
En hälsning i form av ett hej värdefullt
Nu kanske man inte känner för att prata alla dagar, eller ens någonsin. Och det är okej. Nu är det jag som skenar i väg från blogginläggets ursprungliga mening. Trots att man inte vill, hinner eller orka prata tror jag dock att man någon gång förmår titta upp och säga Hej. Bara detta enda hej:et kan vara det som gör att en annan människa känner sig sedd. Egentligen är det ganska sorgligt hur vi rusar förbi varandra med näsorna i mobilerna eller med bortvända blickar.
När jag tänker närmare på det kan ett hej vara början på en fantastisk resa. Tack vare detta enkla lilla ord öppnas dörrarna till en livsberättelse. För att åter referera till mina grannrelationer har jag genom de senaste årens pratstunder nere på gården insett vilka öden vi alla bär på. Det är så mycket vi inte vet om varandra och vi kommer antagligen inte få reda på allt heller. Men för den som tar sig tid att hälsa och lyssna väntar berikande perspektiv.
Den här veckan har jag fått tre påminnelser om vad som är viktigt i livet. Påminnelserna har kommit till mig när jag befunnit mig i naturen och de har bringat mig ur fattning, samtidigt som insikterna varit kristallklara. Jag har mycket att vara tacksam för.
Tacksamhet för skönheten i hemkvarteret
I tisdags eftermiddags vankade jag fram och tillbaka mot balkongen, blickade med jämna mellanrum mot horisonten. Ser inte molnen lovande ut? Molnen låg på ett sätt så att de skvallrade om en solnedgång utöver det vanliga. Genom viss molnskådning kan man få ett hum om huruvida solen kommer gå ner i största färgprakt eller inte, det har åren som hängiven hobbyfotograf lärt mig.
Det var så länge sedan jag fotograferade solnedgången att jag på min skrivkammare tänkte att jag skulle ångra mig bittert om jag inte tog med mig kameran ner till stranden. Jag sa till mig själv på skarpen: Ta nu kameran med dig ut inför kvällningen. Det gjorde jag och jag blev inte besviken. Himlen sprakade så vackert i blått och orange att jag kände hur hänförelsens magi drabbade. Tio minuters promenad till detta, hur lyckligt lottad är jag inte?
Man – läs jag – ska ta sig tid för skönheten.
Tacksamhet för kärleken i livet
På fredagsförmiddagen var jag på en av mina vardagliga promenader med pappa. I fem års tid har vi gått tusentals mil tillsammans (förutom alla promenader vi delat under mina uppväxtår). Under dessa år har de gemensamma vardagsvandringarna inte alls känts som en självklarhet med tanke på alla sjukdomar familjen råkat ut för. Att min lilla familj fortfarande får vara tillsammans är livets största mirakel.
Under just den här promenaden pratade jag och pappa om att när livet kokas ner till det allra viktigaste finns det egentligen inget väsentligare än att älska och ta hand om varandra. Där och då förvandlade solen stranden till ett blekguldigt skimmer. Jag stannade upp, svepte med blicken över gräset, sanden och vattnet. En lyckokänsla bubblade: Tänk att få dela sådana här gyllene stunder med en älskad.
Tacksamhet för enkelheten i äventyret
Hur jag hamnade på ett skogsbad i en tallskog utanför Varberg i lördags är en berättelse i sig. I vilket fall fick jag vara med om naturterapi i flera former. Jag mediterade framför en öppen eld, upptäckte skogen från olika perspektiv genom att titta på mossa underlupp och på trädtoppar i en handspegels reflektion samt låg nerbäddad i en hängmatta mellan två tallar. Det var första gången någonsin som jag låg i en hängmatta i skogen, men jag har velat provat detta ända sedan jag hörde talas om personer som faktiskt lever sina liv så varje natt.
För min del går det knappt en dag utan att jag längtar efter någon form av äventyr. Längtan har dock ändrat form med åren och har därmed blivit enklare än någonsin. Ibland behöver jag bara påminnas om hur enkelt ett härligt äventyr är och hur annorlunda det kan vara från person till person. Vad jag behöver göra är att snöra på mig skorna och bege mig utomhus, kanske till en skog eller strand. Det är typ gratis och finns utanför dörren, vilket innebär minimalt med ansträngning och pengar.
Under lång tid har jag intalat mig själv att jag bara kan leva fullt ut när jag får vara på resande fot. Men eftersom jag inte kan, orkar eller innerst inne vill vara på resande fot hela tiden har jag känt en viss ångest inför alla äventyr jag inte får uppleva. Någon form av fomo, eller? Det visade sig att vad jag verkligen behövde var ett perspektivskifte. Varje dag kan vara ett äventyr, om man vill. När jag låg i hängmattan under skogsbadet påmindes jag just om att de speciella stunderna finns inom räckhåll. Och året runt, otroligt nog.
Går inte dagarna i ett så här års? Jag tycker de försvinner i mörkret och aldrig går de så fort som när jag betar av en massa skrivjobb på hemmakontoret. Kortare dagar på grund av vintertid tenderar att göra mig en aning stressad. Det känns som att ingenting hinns med. Då försöker jag påminna mig om att jag har precis lika mycket tid som vanligt, att det är tidsperspektivet som är skevt. Och så tar jag till det knep jag kan: Jag beger mig ut i solnedgången.
Tidigare i veckan såg molnen lovande åt. Sent på eftermiddagen låg de så fint på himlen att det bara måste bli en vacker solnedgång. Jag beordrade mig själv att bryta jobbet för att kunna ta med mig kameran till stranden, annars kan jag ha svårt för det här med pauser så upp i skrivandet som jag ofta går. Men till stranden gick jag, alltså. Tack och lov, får jag allt säga, för det blev mycket riktigt en solnedgång utöver det vanliga. Jag greps av förundran redan när solen påbörjade sin vandring neråt på himlavalvet.
Där och då var det som att stressen rann av mig. Ont om tid? Nej, jag har all tid i världen. Ish. Jag gick i sakta mak hemåt igen och riktigt frossade i förtjusningen över färgprakten jag bevittnat. Förundran eller hänförelse kan göra så mycket med oss. Inte minst kan det påverka vår känsla av tid och rum. Berkeley-universitetets forskningscenter Greater Good har publicerat en artikel om hur känslan av förundran kan expandera tiden och rummet i sinnet. Det här hände mig på stranden. Det händer mig ofta när jag tittar på solnedgångar.
När jag känner mig stressad över de allt kortare dagarna och tanken på att tiden inte räcker till maler och maler är en solnedgångsvistelse den bästa motkuren. Jag tar mig helt enkelt tid för att få mer tid, paradoxalt nog. Något annat fint med dessa ögonblick av skönhet är att jag känner mig rik inombords. Egentligen är det otroligt att något så storslaget finns precis utanför fönstret. Det gäller bara att stanna upp och njuta av det.
En hel del pyssel och målarbilder har ännu inte lyfts fram på bloggen. Jag tänker att jag ska åtgärda detta genom att oftare börja blogga om mina printables, som jag ju i perioder lägger ner en hel del tid på att skapa. Så synd om de bara skulle förpassas till byrålådan, ish. Jag vill bland annat tipsa om mina pysselbilder för att spåra och måla häxorna så att de matchar varandra. Detta pyssel bygger på samma koncept som det för att spåra och måla mandalor, men här jag alltså skapat kring sagofigurer och inom ramarna för den stil-i-stil-design jag arbetar flitigt med.
Vilken är den pedagogiska tanken bakom dessa häxpyssel? Jo, jag tänker att man ska spåra linjerna som går mellan de matchande häxorna. Du börjar alltså att rita längs linjen som går mellan två olika häxor för att hitta rätt i labyrinten. När du hittat paret målar du den nedersta häxbilden likadant som den övre. Det här är ett enkelt sätt att titta på färger och mönster. Gillar du konceptet? I så fall kan jag glädja dig med att jag även har material med trollkarlar och jultomtar på gång, givetvis i samma stil som häxorna. Med tiden lär jag även göra pysselbilder med enklare figurer men inspirerade av detta upplägg.
Och du, häxor måste inte bara förknippas med halloween. I likhet med trollkarlar är häxorna klassiska sagofigurer, så här har du ett gratis pysselmaterial inför dina sagostunder eller sagopyssel.
Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Amazon
De senaste dagarna har jag fokuserat helt på nissedörr, nissebus och nissebrev. Jag har skrivit flera långa artiklar om det för ett annat projekt. Förra året skrev jag dessutom ett långt inspirationsinlägg om de magiska dörrarna och påhittenhit till Sandras dagar. Miniatyrer och portaler är något jag tyckt om sedan barnsben, så det här temat talar direkt till mitt hjärta.
När jag gjorde research inför ett annat blogginlägg snubblade jag över söta nissedörrar i trä som man kan måla själv. Miniatyrerna kommer från märket Baker Ross och har just sådant trämaterial som kan bemålas med vattenfärg, akrylfärg eller tuschpenna. Valmöjligheterna är stora. Det här vet jag för att Christoffer också gör en hel del laserutskuret träpyssel av det här slaget och för att vi sett hur olika barnen pysslat med föremålen.
Vad jag verkligen uppskattar med dessa nisse- eller älvdörrar är hur interaktivt de används. Med miniatyren som utgångspunkt skapas sagor, rentav hela världar. Om du skulle välja att köpa någon av nissedörrarna jag tipsar om i detta inlägg – ja, eller vilken miniatyrdörr som helst – kan du alltid ha den som en portal till berättande. Visste du att många av de mest fantasifulla berättelserna tillhör subgenren portalfantasy?
Narnia är ett klassiskt exempel på en berättelse där huvudkaraktärerna går genom en portal och kommer till en annan värld. I det här fallet är det en garderob som blir början på det fantasifulla äventyret. Vad händer när man går genom den nissedörr du målat? Skriv, rita och måla berättelser kring den. Bygg en fantasyvärld runt dörren. Med denna lilla dörr som utgångspunkt kommer du vara fullt sysselsatt med skapande ett år framöver. Jag lovar!
Funderingar om vad som finns på andra sidan portalen, älv- eller nissedörren kan trots allt föra en långt, långt bort. Om en annan värld finns på andra sidan väcks nya frågor. Hur ser världen ut, vilka bor i den och hur blev den till? Varför kommer en nisse, älva eller en annan magisk varelse på besök hem till dig, förresten? Du ser, det finns ingen ände på berättelserna kring en miniatyrdörr.
Men först kan det vara bra att skaffa alternativt skapa en nissedörr. Här får du förslag på sex olika nissedörrar i trä som du alltså kan måla och pynta. Man skulle ju kunna tänka sig att du ritar, målar, klipper och klistrar en egen magisk dörr i exempelvis papper eller kartong. Vare sig du skapar kring en dörr i trä eller kartong kan du utsmycka den med vackra färger, glitter och paljetter. För ett interaktivt berättande är det inte så dumt att ha en faktisk miniatyr framför sig.
Har du någon favorit av miniatyrdörrarna i detta blogginlägg? Jag tror att min är den flugsvampsformade trädörren. Jag hade öst på med färg och glitter, tror jag, men även försökt göra något kul med baksidan. Hade det inte varit häftigt att limma ett foto eller vykort på nissedörrens baksida så att det verkligen ser ut som att dörren är en portal till en annan värld? Det är ju inte så roligt att öppna dörren och mötas av en helt vanlig vit vägg, liksom. Hur skulle du skapa kring en nissedörr i trä?
Egentligen har jag en del skrivjobb att beta av innan jag ska bege mig till gravarna i kvällningen, men så är det ju de här mexikanska pappersblommorna jag vill berätta om. På allhelgonadagen passar det dessutom bra att skriva om en typ av allhelgonafirande i en annan del av världen. På día de los muertos var jag bland annat på ett pysselevenemang för att göra tagetes i silkespapper, blommor som används vid åminnelsen av de döda i Mexiko. Det här var på Världskulturmuseet i Göteborg.
Ljuset i lokalen var inget vidare. Jag har gjort vad jag har kunnat med fotona.
När jag befinner mig bortom Varberg blir jag djärvare med kameran. Då går jag in i ett slags upptäckar- eller journalistroll där dokumentationen är viktigare än nervositeten, vilket är behjälpligt när jag vill samla på mig material. Jag hade faktiskt, om än inte helt ogenerat, med mig kameran in på eventet så att jag kunde fotografera papperspysslet steg-för-steg för att jag så väldigt gärna ville dokumentera det. Nedanför kan du därför ta del av instruktionerna i form av både text och bild:
Instruktioner för att göra mexikanska pappersblommor
Häfta samman 20-ish silkespappersblad i en önskad storlek. Här har silkespappren klippts till fyrkanter som det sedan ritats en så stor cirkel som möjligt på. Med andra ord: Rita en cirkel mitt på pappren och klipp den sammanhäftade högen till just en cirkel.
Klipp jack eller flikar runt hela papperscirkeln. Du klipper cirka 0,5 till 1 centimeter tjocka flikar en liten bit in mot cirkeln. För att snabba på pysslet kan du vika hela cirkeln till en halva och klippa flikar på samma sätt som beskrivits. Halvt jobb för helt resultat! (Men jag klippte runt helcirkeln i stället.)
När du har klippt flikarna ska du börja forma blomman blad för blad. Vik och forma det översta bladet, det vill säga den översta cirkeln i högen, mot mitten. Ta sedan nästa och nästa tills du har fått en bylsig silkespappersblomma. Silkespapper är tåligare än vad man tror så du kan gå loss på och skulptera det ganska fritt.
Nu har du ett par olika alternativ: Dels kan du nöja dig med blomman som den är och börja veckla ut bladen, dels kan du ge pappersblomman en stjälk i ståltråd. Om du vill göra det senare vecklar du inte ut blomman i detta skede.
I stället gör du hål rakt igenom den pappersklump du fått genom att vika in bladen mot mitten. På eventet användes en skruvmejsel för att göra hål rakt igenom pappren. Tänk på att göra hålet en bit upp så att du kan använda en del av blomman till att skulptera stjälken.
Trä en lagom lång bit ståltråd genom hålet, detta för att få en stjälk. Du fäster tråden genom att vira den runt sig själv och hålet. Snurra tråden runt runt tills den sitter. Täck ståltråden med självhäftande floristtejp. Detta genom att linda tejpen runt den lilla silkespappers- och ståltråden uppifrån och ner.
Du behöver inte göra sådana här ”avancerade” silkespappersblommor utan kan, som redan nämnts, nöja dig med att bara kreera blomdelen. De mexikanska pappersblommorna kan du sedan använda som vackra bordsdekorationer eller limma på en papperskrona eller något annat fint.
Inspirerande sätt att lära sig om día de los muertos
Mexikanska föreningen i Göteborg höll i pysseleventet för att göra mexikanska pappersblommor. Under höstlovet och de dödas dag på bjöd de in till flera evenemang i samarbete med Världskulturmuseet. Det var knökat med barngrupper och barnfamiljer som ville skapa kring día de los muertos. Under pysselstunden pratades det om firandet och jag tycker detta är ett inspirerande sätt att lära sig om olika levnadsmöjligheter runt om i världen, den här gången med fokus på olika praktiker i Mexiko.
Jag blir så glad av museers och föreningarnas engagemang i att sprida kunskap till såväl gamla som unga och vill därför slå ett slag för hur fantastisk folkbildningen i Sverige är. En plats som Världskulturmuseet är inte bara en passiv kunskapsförmedlare genom döda föremål utan en levande mötesplats där olika erfarenheter och kunskaper ges rum. Jag tror att alla vi som gick ifrån pysseleventet känner oss berikade på kreativitet och kunskap, och att vi kanske känner oss nyfiknare på hur de mexikanska silkespappersblommorna används.
I går var det dags att skolka från skrivlivet och bege mig till Världskulturmuseet i Göteborg. Jag hade bokat in mig på ett pysselevent för att göra mexikanska pappersblommor på de dödas dag och för att gå på guidad visning i utställningen om världens spel. En föreläsning om historien bakom och kulturen kring día de los muertos väntade också.
Det här kom ganska spontant. Jag är i full färd med frilansjobb och tycker nog ändå att skrivande är det roligaste som finns för tillfället. Så trots att jag fick en ingivelse att jag skulle ta en paus för att åka till Världskulturmuseet tog det emot att sätta mig på tåget mellan Varberg och Göteborg, faktiskt. Men när jag väl kom i väg fick jag en fantastisk utflyktsdag.
Obligatorisk vandring uppför Göteborgs aveny
I sex års tid vandrade jag uppför Avenyn ett x antal gånger i veckan. Det var när jag studerade på bland annat Humanisten och Världskulturmuseet. Den långa Göteborgsavenyn är nog en av de bästa promenadplatserna jag vet, det är som att komma hem till alla mina intressen.
Poseidon fick sig en dusch. Hej, hej!
Jag saknar mina studier och min delvisa tillvaro i Göteborgs centrum. Jag hade tänkt hoppa av tåget redan i Mölndal och ta spårvagnen till Korsvägen. Avenyn lockade i stället. Inget Göteborgsbesök fulländas utan en promenad längs den!
Ankomst till gamla favoriten Världskulturmuseet
Jajamensan, jag har läst kurser på Världskulturmuseet. Det var när jag studerade socialantropologi, globala studier och det luddiga ämnet museion. Då som nu älskade jag att vistas i museilokalerna och att ta del av den enorma kunskapsbank som finns på museet. Det här är ett museum som tänker utanför boxen och utanförboxentänk ligger mig varmt om hjärtat. Till de dödas dags ära var entréplanet utsmyckat med mexikanska pappersvimplar och ett mexikanskt altare, en så kallad ofrenda.
Event med pyssel av mexikanska pappersblommor
Under höstlovsveckan samarbetar Världskulturmuseet med Mexikanska föreningen i Göteborg. Detta utmynnar i kreativa evenemang och upplevelser kring de dödas dag eller día de los muertos. Jag hade bokat in mig på ett pysselevent för att göra mexikanska pappersblommor, tagetes i silkespapper.
Under en timme skapade jag blommor i papper och även om det var tungt på grund av värken i händerna var blommorna inte alls så svåra att göra som jag föreställt mig. Jag älskar sådana här evenemang och skulle vilja gå på fler. Det är så himla lyxigt att få sätta sig ner till framdukat pyssel och skapa en stund. Allt annat försvinner.
Guidad visning i utställningen om världens spel
Näst på schemat: En guidad visning i den interaktiva utställningen om världens spel. Av tidigare erfarenhet är museiguiderna på Världskulturmuseet otroligt bra på det de gör, så att boka en visning kändes givet. Jag blev inte besviken. Gruppen fick en eldsjäl inom spelkultur till guide och han hade en så oerhört fin förmåga att kunna tala direkt till barnen. I blandade grupper är det viktigt att nå fram till samtliga åhörare och detta hade han sannerligen en talang för. Jag är fortfarande tagen. Så ett tips till barnfamiljer: Gå och lyssna på den guidade visningen.
Museituren förde gruppen från Egyptens tidiga senet, vidare till schack- och kortspelens historia, bara för att fortsätta till mancala såsom kalaha, Monopols föregångare samt till förbjudna rollspel. För att inte tala om arkadspel från barndomens spelhallar! Nu gick jag ju solo, men om jag hade haft sällskap hade jag stannat på utställningen och provat på de interaktiva spelen som den har i massvis. I går var jag dock mer än nöjd med att få nörda ner mig i spelens historia runt om i världen och att få se något så coolt som en T20 (en tärning med 20 sidor) som kommer från det faraoniska Egypten.
Tematisk föreläsning om de dödas dag
Det redan lyckade besöket på Världskulturmuseet i Göteborg avrundades med en föreläsning om de dödas dag i Mexiko. Föreläsningen var med en religionshistoriker från Göteborgs universitet och, ursäkta, men för mig är sådana här evenemang porr för hjärnan. Att få lyssna på någon som är expert på sitt område ger mig sjukt mycket njutning eftersom det vidgar min värld. Jag har skrivit om mina lärdomar från föreläsningen i ett blogginlägg.
Om jag ska sammanfatta föreläsningsinnehållet handlade det om hur de dödas dag vuxit fram ur en rad kulturer såsom aztekerna, de spanska erövrarna, hedendom, kristendom samt ur samtida populärkultur. Om jag tolkar det hela rätt är de dödas dag något av ett mischmasch av olika traditioner – men med en gemensam nämnare. Kärnan utgörs av en syn på att liv och död är två sidor av samma mynt. Genom att fira döden firas också livet.
Jag hade en så underbart upplevelserik dag på Världskulturmuseet i Göteborg, och i kväll väntar ett evenemang jag sett fram emot länge. Jag och Christoffer ska lyssna på Stefan Jonssons föreläsning om konst och demokrati på Komedianten i Varberg. Tummen upp för tillvaron!
Världskulturmuseet i Göteborg har evenemang kring de dödas dag och i går begav jag mig till museetför att bland annat gå på en föreläsning med en religionshistoriker som är specialiserad på mexikansk lore. De dödas dag alternativt día de muertos eller día de los muertos fascinerar mig. Ändå vet jag lite om denna mexikanska högtid, som det inte heller är särskilt lätt att få ett helhetsgrepp om. Efter att ha lyssnat på föreläsningen och dessutom gjort egen research känner jag mig en aning klokare på ämnet. Här har du 5+ saker jag lärt mig om de dödas dag i Mexiko!
1. De dödas dag firas under flera dagar
De dödas dagar hade varit ett mer korrekt namn på högtiden och festivalen i Mexiko. Där firas högtiden nämligen under flera dagar i början på november. 1 respektive 2 november är de dödas dagar. På sina håll firas i upp till åtta dagar, om jag förstått religionshistorikern rätt.
Detaljbild från Mexikanska föreningens ofrenda på Världskulturmuseet. Blogginlägget innehåller flera sådana bilder.
Somliga firar genom att bland annat ställa ut ett glas vatten till de avlidna. När vattnet i glaset dunstat kan man tolka det som att de döda druckit. Den första dagen, eller dagarna, firar man de avlidna barnen och de som är på väg att glömmas bort. Firandet blir sedan en åminnelse av de nära vuxna man förlorat. I högtiden finns även inslag av halloween (31 oktober).
2. I día de muertos blandas traditioner
Flera traditioner utgör grunden för de dödas dag. Det finns bland annat inslag av aztekernas, de spanska erövrarnas och de samtida amerikanernas kulturer. I aztekriket, som ju fanns i Mexiko innan spanjorerna kom, hade man ett cykliskt tänkande kring liv och död. Solen gick upp och ner, naturen dog och återupplevde.
För att bejaka och väcka livet dödsoffrade man människor. Liv och död hängde samman. Även i den spanska katolicismen bejakas livet genom döden. Vid spanjorernas erövring av Mexiko upphörde människooffren, Jesus hade trots allt redan gjort ett permanent offer genom korsfästelsen, men synen på död och återuppståndelse kunde fortleva.
Spanjorena tog med sig den medeltida kristna traditionen kring att ta med sig bröd och vin till gravarna under de första dagarna i november. Det här var ett slags allhelgonafirande som genom århundradena tagit sig olika uttryck. I stället för bröd och vin äter och dricker man i dag sirligt utsmyckade sockerskaller och en särskild chokladdryck, enligt en artikel.
3. Många av traditionerna är nya inslag
För att förstå uppkomsten av och kärnan i de dödas dag är det viktigt att ha med sig att liv och död är två sidor av samma mynt. Men det är också viktigt att förstå att firandet har sett olika ut genom olika tider och på olika platser i Mexiko. På en del orter har man knappt firat högtiden alls, utan börjat fira i takt med att världen fått upp ögonen för denna fantastiskt spännande ”inhemska” tradition.
Med andra ord har de dödas dag blivit en turistmagnet, med personer som reser till exempelvis Mexiko city för att kunna titta på festivalen. USA har stått för ett hollywoodiserande och halloweeniserande av högtiden. Halloweenkläder, bus-eller-godis och James Bond-filmen Spectre från 2015 har påverkat firandet, som alltså består av många nya ”traditioner”. Det är därmed svårt att säga vad som är ett traditionellt firande eller inte, och det kanske inte heller är så viktigt att kunna säga vad som är vad.
Det finns en del anglosaxiska och hedniska inslag i de dödas dag. Den mexikanska högtiden bör ändå inte blandas samman med halloween i USA. I den keltiska traditionen, som ju delvis ligger till grund för det moderna halloweenfirandet, trodde man att gränsen mellan de levande och döda suddas ut omkring den 31 oktober. Den mexikanska día de muertos bygger på en liknande tro, som teoretiskt möjliggör att de döda kan besöka de levande.
Själva kärnan i detta är vikten av att minnas den avlidna. Så länge personen finns kvar i våra minnen kan hen besöka oss. Att gå till, tända ljus och lägga blommor på gravar är därför ett vanligt inslag i firandet av de dödas dag. I Sverige har detta också blivit allt vanligare på senare år, och då sker det under allhelgonahelgen. Under gårdagens föreläsning lyftes att det sorgligaste nog ändå är en grav som ingen besöker. Ingen vill bli bortglömd.
5. De dödas dag hyllar främst livet
För att knyta an till det här om hur liv och död hänger samman är de dödas dag paradoxalt en hyllning till livet. Under firandet smyckas altare och platser med blommor, vimplar och ljus i vackra färger. På senare år har man börjat klä ut sig till skelettfigurer, vilket sannolikt är en flört med José Guadalupe Posadas populärs satiriska skelettryck som började dyka upp i början på 1900-talet. Dessa tryck har lagt grunden för de dödas dag-skelettens utseenden, har jag läst på flera håll.
Med tanke på att högtiden firas med parad, musik, dans, mat och dryck är den i allra högsta grad en tillställning för de levande. Byarna och städerna fylls med regnbågsfärger – särskilt med färgglada tagetesblommor och pappersdekorationer – och man önskar varandra ”Feliz día de los Muertos”. Det här är alltså en glad högtid. I sorgen finns även glädjen och kärleken till alla som levt liksom till livet i sig självt.
Vid den här tiden förra året hade jag och Christoffer halloweenpysselkvällar under vilka vi bland annat gjorde svarta toarullekatter. Helt enkelt häxkatter av toarullar. Katterna blev inte så värst läskiga, snarare söta på ett serietidningsaktigt vis. Men jag tänker att jag ska lyfta fram toarullekatterna som ett lagom halloweenpyssel i alla fall. Pigg på att göra egna? Då kan du kika på mina steg-för-steg-instruktioner för att skapa svarta katter av toarullar:
Material
Toarulle
Svart akrylfärg alternativt någon annan målarfärg
Vit märkpenna såsom posca eller gelly roll
Rosa märkpenna såsom posca eller gelly roll
Svart piprensare
Svart papper
Pysselögon
Pensel
Sax
Lim
Instruktioner
Börja med att måla toarullen svart och att sedan låta färgen torka. Du använder svart färg och pensel till detta moment.
Vik in toppen på toarullen och forma ändarna till ett par kattöron.
Limma pysselögonen på toarullens framsida och grunda därmed för resten av kattansiktet.
Rita och måla en nos, mun samt morrhår med hjälp av pennorna. Alternativt kan du göra som Christoffer och fixa morrhår av piprensare.
Klipp ett litet jack nerifrån och upp i baksidesänden av toarullen så att du kan fästa kattsvansen i något.
Forma en bit piprensare till kattsvans alternativt klipp en bit papper till en svans och stick in den i jacket. Nu sitter svansen där den ska!
Det finns många olika sätt att pyssla svarta toarullekatter. Se instruktionerna som idéer och inte som definitiva tips. Givetvis kan du även skapa i andra färger än svart.
Jag är lite i valet och kvalet om jag kanske skulle ta en tur till Världskulturmuseet i Göteborg i morgon. Där har de pyssel och event kring temat de dödas dag eller día de los muertos, som ju högtiden egentligen heter. Vi får se om jag orkar rycka mig ur bekvämligheten och hoppa på tåget. Att åka tåg mellan Varberg och Göteborg är ju världens lättaste sak. Ibland är jag bara så njaej. Jag har lovat mig själv att jag inte bara ska jobba och sitta hemma, att jag oftare ska bege mig på utflykter och evenemang. Ja, det är mycket man säger sig att man borde! Men det är ju inte detta jag ska blogga om. Eftersom jag funderar på de dödas dag kom jag att tänka på min målarbild som föreställer en sockerskalle.
Förra året la jag upp en hel del halloweenpyssel och halloweenmålarbilder. Jag gjorde bland annat denna och en annan målarbild med temat De dödas dag, och faktiskt är jag ganska nöjd med hur de blev. Ett och annat nytt pyssel ligger på lut men tills jag fått tummen ur att bara göra fortsätter jag dela mina gamla godingar. Det är nämligen så att jag börjat på nya uppdrag – japp, igen (!) – och att jag går in för att leverera så bra som möjligt till mina kunder. Då hamnar andra saker på paus. Skönt när man har ett lager av material som man kan plocka fram godbitar ur när andan faller på. Alltså: Ladda ner och måla den här gratis De dödas dag-målarbilden som är sockerskalleinspirerad.
Det märks att jag inte bloggat på ett tag. Hur då? Höhö! Jo, på hur inläggen blir som en välling av olika innehåll.
När jag gjorde mina fältarbeten och skrev mina uppsatser inom medicinsk antropologi fick jag under ett tag följa kvinnor med fibromyalgi på deras symöten. På onsdagar träffades kvinnorna över sina hantverk. Visst blev det en hel del skapande, men stygn för stygn sydde de också en gemenskap av acceptans inför varandras livssituation. Sedan dess har jag haft en stor respekt för vilka världar man kan åstadkomma tillsammans och för hur viktigt ett sammanhang kan vara för välbefinnandet.
På denna kladd har jag först ritat linjer med hjälp av blompinne och flytande tusch, så kallad Indian ink. Därefter har jag byggt på linjerna med hjälp av vaxkritor i olika färger och sedan fyllt i linjerna med hjälp av akvarellfärger. Blandteknik på ett enkelt sätt!Jag lärde mig tekniken av min favorit(bild)lärare.
Efter många års sökande har jag själv fått sådana sammanhang. Åtminstone ett par gånger i veckan går jag på målarkurser och -träffar. Förutom att kladda lustfyllt får jag uppleva styrkan i ett stöttande kvinnonätverk. Att mötas över ett gemensamt intresse är verkligen speciellt, det är som att trösklarna sänks tack vare den delade passionen för vackra färger.
Jag kladdar ganska planlöst, försöker hitta min roll i skapandet och har funnit mig i att jag kanske är vilse och att jag inte behöver vara på rätt väg hela tiden. Som en av mina målarvänner sa på dagens träff: Att träffas så här har blivit början på en ny livsväg. Jag tror att vi alla känner så, jag gör det i alla fall. Och faktiskt är det superfint att utforska okända vägar tillsammans med andra som lyssnar och hejar utifrån var man befinner sig. I ett sådant sammanhang gör det inte så mycket att man inte har bilden klar.
