Vädret häromdagen var som den finaste gåvan. Först skyfall, sedan solsken. Naturen är alltid lika vacker efter regnet. Oändligt många gnistrande regndroppar på blommor och blad.
Jag hade med mig kameran och kunde därför ta närbilder på krokusarna. På något sätt har dessa vårblommor överlevt värsta rusket med både snö och regn.
Det finns hopp om våren.
Det måste varit ett mirakel i går. Plötsligt skingrades molnen och strålade solen på en klarblå himmel. Den första soliga eftermiddagen på flera veckor. Jag och pappa gick staden runt, från skog till strand. Och jag släpade på kameran i säkert en mil, för dagar när det är bra ljus gäller det att passa på.
Nere i Apelviken spatserade en ensam kråka i vattenbrynet. Den var så upptagen med att leta mat bland den ymniga tången att den inte brydde sig om att jag riktade kameran mot den. Annars kan kråkor vara ganska lättkränkta fotosubjekt.
Under flera veckor har jag stressjobbat och stressvelat över just mitt jobb, hur ska man klara sig ur sådana här kristider? Men en sak velar jag inte kring: Min kärlek till vardagsvandringarna och fotostunderna vid både skogen och havet.
Kråkor är för övrigt mina favoritfåglar, tror jag, så jag kände mig privilegierad som fick föreviga ögonblicket i vattenbrynet. Har önskat knäppa några kråkbilder länge nu, och så hände det bara sådär. Det gäller att hela tiden befinna sig mitt i det, förr eller senare dyker tillfället upp.
Förutom kråkor tittar jag extra mycket efter blommor och vågor just nu. Jag fotade såväl krokusar som bränningar under samma ljuvliga solskensrunda. Och vet du, nu tittar visst solen fram igen. Ska det blir en solig eller mulen eftermiddag?
För en vecka sedan stod jag och Christoffer och blickade ut över Varberg från Kanonberget. Berget är väl egentligen en kulle, för så högt är det inte. Sin ringa storlek till trots ger det en fin utsikt över centrum. Jag hade hoppats på färgsprakande solnedgångsbilder men den kvällningen var molnen för tunga. Himlen var praktfull i alla fall. Varje väder och ljus har sin tjusning.
Jag är inte den som dras med i hajpar. Men med Rustas ljusstakar och blomvaser har det varit annat. Man skulle nog kunna kalla det för kärlek vid första ögonkastet, för det här är färg och form helt i min smak.
Mina överväldigande snälla föräldrar gav mig både blomvaserna och ljusstakarna i födelsedagspresent i veckan, det och så två legoset med blombuketter. Jag är fortfarande lyrisk, jag som visserligen fyllt 37 men som blir superglad av leksaker.
I dag blev jag om möjligt ännu mer kär i Rustas ljusstakar. När solen lyste på dem kastades nämligen pastellfärgade sken över stolen på vilken de stod. Jag känner det som att jag har små konstverk i mitt hem.
Det är skönt att kunna måla utan att det måste bli något särskilt av motivet. På akvarellektionen i söndags målade vi stora färgfält som vi sedan fyllde i med mer akvarell, poscapennor samt med flytande akrylbläck. Övningen gick ut på att försöka hitta motiv bland färgfälten, och det var ju fantastiskt roligt och kreativt! Därför tog jag med mig akvarellövningen hem.
I dagarna har jag målat akvarellfält i tekniken vått på vått. Med denna akvarellteknik kan man inte riktigt styra hur färgerna flödar och blandar sig på pappret (läs: jag som är nybörjare kan inte styra över processen). Jag har snöat in på att försöka måla abstrakta ansikten i akvarell på det här sättet, alltså genom att först improvisera fält och att sedan arbeta fram något ur dem.
Månadssluten är extremt stressiga numera, beställningar, faktureringar och så vidare måste bli klara i tid. I sådana här kristider är det väl inte heller så glädjande resultat alltid. Men i början på varje månad får jag en stunds frist, och då passar jag på att prova nya idéer. Just att få tid att experimentera är så otroligt viktigt när man jobbar med kreativa saker, utan den kravlösa leken falnar produktiviteten nämligen snabbt. Ibland kan man också behöva rasta tankarna för att kunna fokusera på uppgiften man har framför sig.
Förutom att måla har jag gett mig själv rum att fota och skriva. Jag har börjat skissa på nya skrivprojekt som inte alls har med den vanliga sortens artikel- och bloggförfattande att göra. Så får jag se vad jag gör med idéerna till slut. Precis som med målningen måste det inte bli något av dem.
Tisdagen den 28 februari, dagen före min födelsedag. Jag ställde siktet mot stranden i solnedgången. Att gå dit, blicka mot horisonten och reflektera över livet dagen-före-dagen har blivit något av en tradition.
Det är som en avstämning med mig själv, om jag är nöjd med mina val och min situation. Jag har ofta gjort upp storslagna planer, men sedan folk i min närhet blev sjuka, jag blev sjukare i och med det och corona dessutom slog till har jag försökt se mer till nuet. Det är trots allt det enda som ligger någorlunda inom räckhåll.
Att inte känna sig helt nöjd och att inte riktigt kunna blicka framåt mot något bombastiskt har många gånger känts som ett personligt nederlag. Det här är dock något jag börjat omförhandla.
I den dimhöljda solnedgången den 28 februari 2023 kunde jag ändå landa i att det är okej att ta en dag i taget och att låta framtiden vara oklar. Det är tillräckligt att göra det bästa jag kan av dagarna, utifrån vad jag förmår där och då.
Passande nog låg Apelviken och Kåsa i dimma. Ja, det var så dimmigt att världen framför var som försvunnen. Det fanns ingen horisont att blicka mot, så du förstår ju symboliken i detta.
Däremot infann sig en glimt av förnöjsamhet: Sedan jag började gå steg för steg har världen vidgats på ett oväntat vis.
Norrsken över Varberg. Men än så länge har jag inte sett det spektakulära ljusspelet. Inte för att jag inte gjort försök. Jag och Christoffer har hoppat in i bilen och kört på nattliga utflykter vid flera tillfällen det senaste året.
Sent i går kväll var det dags igen. Vi kom nog för sent, för en hinna av dis la sig sakta, sakta över himlen. Efter nästan en timmes väntan gav vi upp, då hade det redan hunnit bli midnatt och vi måste komma i säng inför nästa dag.
Men vi var med om något annat fint i går: En färgstark solnedgång. Jag försöker röra mig runt Strandpromenaden för att få variation i mina solnedgångsbilder, och i går fick jag oväntat (?) sällskap till Kallbadhuset.
Vid byggnaden sprakade himlen i orange, längre bort lyste havet i neonblått. Vackra kontraster, som jag omöjligt kunde fånga med mitt objektiv. Däremot tycker jag att färgen på himlen skapar ett milt intryck över Varbergs ljusgula kallbadhus, så som det ser ut på fotona här i blogginlägget.
Jag brukar bläddra igenom mina gamla foton, minnas och glädjas. Vad mycket vackert jag är med om! De här fotona på fjolårets scillor hör till mina favoriter.
Jag kan inte direkt säga varför jag tycker så mycket om dem, förutom att jag uppskattar vild skönhet i form av ett ögonblicks ljus över en blomsteräng, eller som i det här fallet över en scillaäng. Ljuset förvandlar, och något händer när man kommer riktigt nära förvandlingen. Nära som i närbild.
Det växer så mycket fint i skogen runt knuten. Nu står både snödroppar och krokusar i blom, men vad jag verkligen älskar är när hela marken täcks av blommor.
I skogen finns en glänta där scillorna växer i tusental, det är som ett hav av scilla, och i vissa ljus gnistrar blommorna likt blålila juveler. Under våren går jag runt i ett lyckorus eftersom skogsgläntan, och egentligen hela skogen, förvandlas till ett skimrande sagoland.
Bilder från olika platser och olika årstider, tillsammans fångar de mångsidigheten i Varbergs kustlandskap. Det är klippor och sand om vartannat.
Jag älskar landskapet året runt och oavsett tid på dygnet. Men stranden i solnedgången, det är magiskt hur de vackra färgerna sänker sig över mig.
Ja, det är obegripligt hur vackert det är, och jag känner mig väldigt, väldigt liten inför skönheten.
Det är en positiv känsla av litenhet, för att kunna landa i att det finns något större än mig själv känns trots allt skönt. Kanske är eventuella problem inte så stora, åtminstone inte i stunden.
Jag började på konstkurser i söndags: akryl och akvarell. Vi lekte mest runt för att känna på färgerna och öva på tekniker. Jag älskar att leka med färg! Det är därför jag börjat måla. Jag ska inte bli en mästermålare utan mest lära mig skapa fint kladd.
På den här abstrakta akrylkladden har jag målat med alla tänkbara tekniker – men inte med pensel. Jag har skrapat och tryckt, det finns till och med tryckta blommor någonstans bland alla kluddar. Till slut drog jag över de röda, gula och blåa färgerna med vitt. Jag använde både skrapa och finger.
Röd, gul och blå är ju primärfärgerna så det var bra att börja öva med dem under akrylkursens första tillfälle. Visste du att man kan blanda nästan hur många färger som helst utifrån bara de tre primärfärgerna?
Det sena eftermiddagsljuset i skogen runt knuten: ett kopparskimmer. I takt med våren och sommaren kommer det skifta till guld.
Att gå en eftermiddagspromenad i brytningen mellan dag och kväll är en bra övergång från jobb till vila. Tack vare de ljusare dagarna är det lättare att hålla rutinen.
Ankdammen i Påskbergsskogen, en plats att stanna till vid på promenaderna. Ibland går jag även dit för sakens skull, för vad om inte en damm med gräsänder kan ge ett lugn?
När jag och min bror var små brukade vi gå till ankdammen med mamma. Att mata ankorna var en stående aktivitet.
Nu går jag i stället förbi dammen på mina vardagliga rundor, och det är alltid liv och rörelse hos gräsänderna. Ändå finns det nästan inget stillsammare än att titta på fåglarna.
