Vinterkylan lockar fram de vackraste solnedgångsfärgerna

Himlen, och med den solnedgångarna, har varit spektakulära de senaste dagarna. Vinterkylan lockar fram de vackraste solnedgångsfärgerna, milda toner i rosa, blå och lila.  

vinter solnedgång ankaret varberg
Ankaret i Varberg.

Det är verkligen bitande kallt ute nu. Men inte hindrar det mig och pappa från att gå en långpromenad. I dag fick det bli i solnedgången – ja, se! Jag tog med mig kameran på promenaden, och tack, snälla, snälla, papsen för tålamodet.

vinter solnedgång strandpromenaden varberg
Strandpromenaden i Varberg.

Ingen solnedgång är den andra lik, var och en har dock sin egen tjusning. Jag gillar både dagens och gårdagens, men på olika sätt.

vinter solnedgång subbe fyr varberg
Subbe fyr i Varberg. Se ljuspelaren!

I dag var det som att färgerna och ljuset smälte samman, jag såg till och med en ljuspelare genom vintermolnen.

Den första solnedgången på länge – och så blev den så här

Jag vet inte vad jag gjort av hösten, eller jo, massor av saker. Men så många fotostunder i solnedgången har det inte blivit. I dag var den första solnedgångsstunden på lääänge. För länge, faktiskt.

solnedgång i apelviken vinter

Det var molnen som kallade på mig. De utlovade en fantastisk solnedgång. Ett av kriterierna för att fota solnedgången snyggt är just att molnen ska ligga på ett sätt så att ljuset kan reflekteras i dem.

fluffiga moln speglar sig i havet

Den här aftonen fick jag hjälp av ett lågt, spegelblankt hav. Du ser ju själv, vilket ögonblick när himlens och havets färger smälte samman! Vad är vatten och vad är moln?

vinterhimmel apelviken varberg

När jag traskade hem från Apelviken, platsen där fotona är tagna, spred sig ett leende inifrån och ut. Återigen kunde jag bara konstatera att jag borde tillbringat mer tid utomhus i höst och njutit av allt det vackra som finns utanför dörren.

Jag gav mig åtminstone den här solnedgången och stunden av förundran i gåva.

Sommardoft: Luften parfymeras av regnstänkta vresrosor

Det är med vresros som med trift, jag kan inte tänka mig Strandpromenaden eller Apelviken utan blommorna. Jag har gått förbi dem så ofta att när jag hör ordet sommar är det just de rosa och lila blomstren jag ser för min inre syn.

vresrosor stranden varberg

Som barn hanterade jag vresrosorna på olika sätt. Fråga min bror om saken, för han kan berätta om en inte alltid så varsam hantering. Det är med skam jag minns hur jag en gång delade ett vresrosnypon itu och hällde klipulvret – alltså kärnorna – innanför hans tröja. Det sved så att han blev alldeles röd på ryggen. Aj, aj! Det här hade jag lärt mig av de äldre barnen, och givetvis hade jag själv fallit offer för klipulvret ett antal gånger.

fotografera solnedgången
Vid Kåsa i Varberg finns hela vresrosbuskage. Just det här fotot tog jag i augusti 2021, det är nog fortfarande ett av mina bästa trots att jag hade en sämre kamera då.

Men frånsett detta har jag haft mycket glädje av vresrosorna. Jag menar, se på dem! Och dofta på dem. Man behöver inte ens gå nära för att känna hur rosorna parfymerar hela luften. För mig är det här sommardoften med stort s.

På tal om sommardoft brukade jag göra min egen parfym av vresrosorna. Egentligen gjorde jag väl ett rosenvatten genom att plocka och lägga rosenblad i vatten och låta vattnet ta doft över natten. Rosenvattnet blev en fin present till mamma (tyckte jag då).

rosa rosor strand

Sommaren anno 2022 har inte känts komplett utan bilder på vresrosor. Under en solnedgångsvandring förra veckan lyckades jag äntligen få mina vresrosfoton. Så här har du ett par bilder på regnstänkta rosa rosor i solnedgången.

Jag gjorde det! Och äntligen har jag börjat på konstkurs…

I dag, denna dagen efter, känner jag mig segerviss. Kunde inte riktigt se slutet på alla måsten framför mig och nu är måstena över. Jag har till och med gjort en av veckans roligaste saker: Börjat på konstkurs. Det är en allmän bildkurs via ett studieförbund i Varberg – men sakta i backarna! Jag tar det från början.

Hälsat på släktingar och gjort påskorigami

I ärlighetens namn var jag helt slutkörd efter påskhelgens storstädning och umgänge, så att hälsa på släktingar och pyssla påskkycklingar på annandagen kändes lite kämpigt. Men jag gjorde det och hade så klart mysigt under tiden. Det är bara det att jag vet med mig hur hemskt mycket jag behöver vilodagar både före och efter jag ska göra något, och måndagens aktiviteter innebar slarv på den fronten.

Sammanställt pappren inför kvartalsredovisningen

På tisdagen var det bara att gilla läget. Samtidigt som jag jobbade med textbeställningar hade jag sammanställningen av pappren inför kvartalsredovisningen i bakhuvudet. Pappren måste bli klara under dagen, så att jag kunde lämna dem till revisorn dagen därpå.

subbe fyr i solnedgången
Trots fullspäckade dagar har jag varit ute med kameran. Återigen nere vid Kåsas strand i solnedgången. Måste ju få min dos av förundran.

Det var lite väl många bollar, särskilt som jag redan var trött. Vetskapen om att pappren ska vara på g tar alltid ner mig lite grann. Jag gillar det kreativa entreprenörslivet, men är inte alls så mycket för företagande. Hur nu det hänger ihop?

Varit på ett digitalt företagsevent om NFT och krypto

Onsdagen blev flängig, för så fort jag lämnat pappren till revisorn var det dags att gå på ett digitalt företagsevent om NFT och krypto. Eventet var genom Region Hallands näringslivsverksamhet och jag hade anmält mig eftersom det känns som att jag som digital kreatör bör ha bättre koll på NFT-marknaden. Jag tror aldrig att man kan ta del av för många perspektiv och den här gången fick jag lyssna på hur konstnärer jobbar med NFT:er. Alltid lika spännande att höra om andras skapande! Och sedan…

Börjat på en allmän konstkurs och gjort gipsfigur

Ja, och sedan… Sedan jobbade jag på med ytterligare någon beställningstext och efter det pallrade jag mig vidare till starten på den där konstkursen jag redan nämnt i inlägget. Jag har taggat starten i veckor nu och jag blev inte besviken. Visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av denna kurs som heter Skapande verkstad, men nu vet jag mer. Under sex onsdagar kommer jag få prova skapa med en mängd material.

Vi började bums, och då med att göra gipsfigurer. Valet var fritt och jag kom att tänka på att man kan göra ett fat i gips. Stommen byggde jag av papper, maskeringstejp och ståltråd. Därefter lindade jag gipsbindor, doppade i vatten, runt själva stommen. Ganska pyssligt! Väl torkat målade jag fatet med akrylfärger från Schmincke, som var så Ååå (!) att jag beställt hem ett gäng i dag.

Jag satsade på att göra ett palettblad och formen blev väl okej för att vara en första gång… Efter att ha sett fotot på fatet tyckte dock Christoffer att det mer liknar en vagina. Haha! Palettblad eller vagina, vad spelar det för roll? Jag hade roligare än på länge när jag under de tre timmarna som lektionstillfället varade var djupt försjunken i att jobba med händerna. Wow, vilken känsla!  

Så kommer veckan fortsätta – om jag orkar

Torsdag i dag och än är veckan inte över. Mellan turerna har jag hunnit med ett par längre fotosessioner, solnedgångsbilderna är från en av dem, och jag har ganska mycket framför mig i dagarna.

blålila himmel över kåsa strand

Jag ska bland annat hjälpa till att barnvakta syskonbarnen i morgon, alltså på fredag, och på lördag ska jag titta på det äldsta syskonbarnets första stora gymnastikuppvisning. Med andra ord blir det mycket fasterskap de kommande dagarna.

Gissningsvis kommer jag vara halvt död när den här veckan typ är över.

Kallbad i regn och rusk vid Kåsas strand i Varberg

Året runt passerar jag dem nästan dagligen, dessa tappra och kanske något tossiga människor som ägnar sig åt kallbad vid Kåsas strand i Varberg. På många av mina solnedgångsbilder från Kåsa och Kusthotellet ser du den badbrygga som kallbadarna utgår från i regn och rusk. Det var till och med en som vinterbadade under värsta snöstormen i december förra året. Jag vågade knappt släppa personen ur sikte, rädd som jag var för att hen skulle försvinna i ovädret och aldrig mer komma tillbaka.

kallbad kusthotellet
Du ser ”kallbadhuset” och badbryggan till vänster om Subbe fyr på bilden.

Lite skämt åsido, tycker jag nog ändå att kallbadandet är ganska coolt. Jag är definitivt nyfiken på det men kommer troligen aldrig prova på det, eftersom kyla triggar min värk något enormt. Christoffers mormor är 80+ och kurerar däremot sin reumatiska värk med kyla, och detta genom dagliga kallbad. Med andra ord kan kyla vara behjälpligt mot viss smärta, medan den kan stjälpa i andra fall. Som med allt annat varierar det väl från person till person.

Kallbadet vid Kåsa och Kusthotellet utgår från en badstuga med bastu i. Under promenaderna brukar jag alltså stöta på fnissiga badare som skyndar fram och tillbaka i hotellets vita badrockar. Då kan jag inte låta bli att fnissa med och heja på dem lite. För ja, jag förundras och imponeras! Även en dag som denna, när det är minst 10 plusgrader utomhus, är det svinkallt i vågorna. Vattnet är liksom inte jättegrunt vid badbryggan. Hurtigt ska det va’ i en kurortsstad som Varberg!

Kan vi lämna det aprilväder som varit bakom oss nu?

När man tänker på årets aprilväder har den här månaden verkligen varit April, april, din dumma sill… Ena stunden har jag varit ute och fotograferat vårblommor i strålande sol. I nästa stund har jag stått på en strand över vilken värsta vintermolnen rullat in.

Men i dag skiner solen och lockar temperaturen uppåt. Nu kan man nog förvänta sig flera dagar med en värme på runt 15 grader och en grönska som därmed exploderar i ett fyrverkeri av blommor och blad.

kan vi lämna det aprilväder som varit bakom oss
Mäktiga snömoln över Kåsas strand. För någon vecka sedan såg det ut så här i solnedgången.

Jag sitter på hemmakontoret och försöker skriva i gång mig inför veckan. Var ifrån skärmarna i går, då jag och Christoffer vårstädade hela dagen och sedan fick besök av ett par av våra närmaste på kvällen, och jag måste därför hitta tillbaka till flödet.

Senare på eftermiddagen kommer jag alldeles säkert ta med mig kameran ut för att fotografera de spruckna trädknopparna och utspridda vitsipporna. När aprilvädret visar sig från sin vårligaste sida är detta min bästa tid på året. (Minus allergin.)

Är det dags för vår på riktigt nu, utan att vädret visar Haha, lång näsa?

#nofilterneeded för färgerna på senaste tidens kvällshimlar

#nofilterneeded. Det måste ändå vara helt sant för förra veckans kvällshimlar, som jag gärna blickar tillbaka på en gråmulen afton som denna. Jag känner inte till de naturliga orsakerna bakom det, men på sistone har kvällarna lysts upp som av neonfärger ungefär en kvart efter solnedgången.

#nofilterneeded för lila kvällshimmel

Det kan ju bero på gammal hederlig luftfuktighet… men vem vet? Inte jag, i alla fall. En sak vet jag däremot med säkerhet: Jag njuter till fullo av skönheten.

När man ger sig ut i solnedgången vet man aldrig riktigt vilken himmel man har att vänta. Den här lila kvällshimlen över Varbergs Kusthotell överraskade mig med sin kaxighet. Har du sett en så lila himmel förut? Jag har inte gjort det under mitt första år som ivrig fotograf.

Då har jag ändå bevittnat min beskärda del av solnedgångar och kvällshimlar. Spelar det någon roll? Inte egentligen. Det är mest jag som rantar runt medan jag sitter här och förundras i min enslighet.

Förundran – en känsla jag blivit beroende av i vardagen

Förundran…

För ett par veckor sedan stod jag på den snötäckta Kåsas strand. Klockan var runt halv fem och solnedgången hade ännu inte sänkt sig över havet. När blev dagarna långa igen? Men så kom den till slut, solnedgången.

förundran subbe fyr vinter

Ett blekrosa sken fyllde hela stranden medan Subbe fyr reflekterades i vattenytan. I den stunden strömmade ren och skär glädje genom mig. Varför gör jag inte detta varje kväll? undrade jag och slogs av hur rik jag kände mig.

Om jag var stressad när jag traskade ner mot stranden var jag ovanligt lugn på tillbakavägen, alltså ovanligt lugn för att vara jag. Jag har fasen inte tid, intalar jag mig oftast. Men just när hänförelsen genomfor kroppen kände jag det motsatta. Så skönt att ha all tid i världen.

Förundran – orsaken till att jag söker mig utomhus?

Jag vet att jag skriver om det igen och igen, om den förundran jag känner inför mina kanske vardagligaste och ändå storslagnaste upplevelser. Under coronatiden har upplevelserna blivit så viktiga inslag i mina dagar, eller åtminstone veckor, att jag blivit beroende av att få frossa i hänförelsen. Hänförelse inför vad? Inför solnedgångar, fågelkvitter och blommor. Bland mycket annat.

Men det är just det som är det fina med att känna förundran, hänförelse eller rentav vördnad, känslan måste inte begränsas till enstaka tillfällen. Häpnaden över praktfullheten i vår närhet är tillgänglig för oss alla. Ibland gäller det bara att snöra på sig skorna, gå ut och njuta. Eller mest av allt att ”bara” ta sig tid för hänförelsen.

Jag är oftast sådan, som skrivet, att Jag har fasen inte tid för det här och att jag fastnar framför skärmen. Kan ju ärligt medge att mentaliteten inte gör mig gott. Att trycka på och fastna i jobb, som exempel, är det sista jag behöver i livet. Däremot behöver jag andas havs- och skogsluft, så de dagar jag rör mig mellan havet och skogen mår jag som allra bäst.

Varför mår jag så bra när jag låter mig hänföras?

Förundran, hänförelse eller vördnad, engelskan awe är svåröversatt till endast ett ord. Ändå är det egentligen awe det skrivs så mycket om nu, kanske har du läst böcker och artiklar som lyfter [hälso]fördelarna med exempelvis förundran?

Att förundran kan ha bästa [hälso]fördelarna låter ju som värsta flummet, men det finns faktiskt forskning om det. Jag föredrar att läsa om ämnet i Greater Good Science Centers nätmagasin Greater Good Magazine. Både forskningscentret och magasinet är knutna till Berkeley-universitetet, officiellt kallat University of California, Berkeley.

känna vördnad inför natur
Jag kan inte annat än att känna en enorm tacksamhet inför alla vackra stunder jag haft vid Kåsa och Subbe fyr i Varberg.

För att jag är som jag är försöker jag i nyfikenhetens anda bättre förstå vad det är som får mig att må så bra när jag bevittnar hur himlen fylls av färger eller hur vitsipporna täcker skogsmarken. Nyfikenheten har fört mig till bland annat den här och den här artikeln, gratis och hyfsat enkel läsning på engelska.

Jag vill veta av praktiska skäl. Avslappning är inget jag har lätt för. Detta till trots kan jag känna mig totalt avslappnad när jag följer solens vandring ner i havet, eller när jag tittar upp mot ljusglittret i trädets lövverk. Kanske är just naturupplevelser av det här slaget enda gången jag närmar mig en form av medveten närvaro. Närvaro i här och nu, vill säga.

Det monokroma ögonblicket före solnedgången

Många gånger hinner jag knappt titta bort innan molnen drar fram över havet och förvandlar landskapet till ett mörkt, mörkt oväder. Väderskiftningarna – och så även ljusskiftningarna – vid kusten går snabbt. Snabbare än vad jag finner ord för. Och det är alltid lika mäktigt att befinna sig mitt i förvandlingen.

färger solnedgång

Det var dags att bege mig till Kåsas strand i dag, har inte besökt platsen på ett tag. Dagarna rusar i väg och jag märker hur jag fastnar i det digitala. Men den här veckan har jag känt att jag inte riktigt orkar mer skärmtid och därför kändes det enkelt att ge mig hän åt en solnedgångspromenad. Måste ofta nå ett stopp, nu kan jag inte mer.

Som vanligt underskattade jag vädret och kylan. Skippade halsduken och vantarna eftersom solen strålat hela dagen. Det var isande kallt vid havet – har du erfarit de bitande västkustsvindarna? Då förstår du nog misstaget i att inte pälsa på sig.

vågor skum blåst
När vågorna skummar så här är det ett tecken på blåsväder.

Det vore lögn att påstå att jag glömde bort kylan som gnagde sig in i fingrarna medan jag fotade och häpnade. Förtränga lyckades jag bara nästan göra. När jag ändå står inför en så vacker kvällning är det ju liksom bara att bita ihop och hoppas att värken inte triggas.

Av dagens foton gillar jag nog visningsbilden för det här blogginlägget mest. Bilden avspeglar det snudd på monokroma ögonblicket precis före solnedgångens färger fyller himlen.

Det är viktigt att inse sitt eget värde som kreatör

det är viktigt att inse sitt eget värde som kreatör

När jag tänker tillbaka blir jag ledsen av hur jag underskattat mig själv som kreatör. Detta trots ganska så lysande resultat. Jag kan ärligt talat säga att jag aldrig är riktigt nöjd med var jag befinner mig. Man kan bli ännu bättre, tänker jag lite väl kritiskt. Men det leder till att jag sällan stannar upp och hyllar mitt hårda arbete. Att jag tänker BAH! och kastar det åt sidan.

Jag har däremot landat i att jag inte är en nybörjarskribent eller -reklamare längre och det är jag glad för. Det gör att jag inte låter mig utnyttjas av en marknad som älskar osäkra kreatörer. Fantastiskt kunniga skapare som förtjänar så mycket bättre än vad de får, ska tilläggas

lyckas som skribent
En annan sak jag också måste börja uppskatta mer är mitt fotohantverk, har utvecklats mycket inom det på sistone. Fotona tog jag häromdagen, i den ystra solnedgången vid Kåsa och Subbe fyr.

Kan en kund inte betala för sig ger jag ett blankt nej och blir jag dåligt bemött av en kund går jag. Numera tänker jag som så att kunden ska vara lika tacksam för min insats som jag ska vara för uppdraget. Tacksamheten bör gå åt båda hållen för ett lyckat samarbete, om nu tacksamhet är rätt ord för det hela.

värdesätta sig själv

Förut blev jag så glad och tacksam för varje liten bekräftelse av mitt hantverk att jag kastade mig in i orättvisa uppdrag där jag hamnade i en jobbig beroendeställning. Jag tror att man som nybörjare – oavsett hur bra hantverkare man är – kan ha svårt att validera sitt eget arbete sakligt. Det är problematiskt.

sätta värde på sig själv

Efter att ha skrivit tusentals texter de senaste åren har jag samlat på mig så pass mycket erfarenhet att jag kan bedöma vad som funkar respektive fejlar, även om perfektionisten i mig alltid vill lite, lite till. Det känns skönt att ha kommit till detta stadium i karriären eftersom jag känner en större trygghet i mig själv.

subbe fyr i solnedgången

Känslan har successivt vuxit fram, kan inte säga när den infann sig. Jag vet bara att den gör skillnad för mig. I dag tackade jag exempelvis nej till ett långsiktigt textuppdrag på grund av att jag tycker den potentiella kunden betalar för dåligt. Hen blev lite paff och har inte riktigt gett sig ännu, försöker närma sig mitt anbud.

Jag älskar att kunna klämma till med att jag inte kommer förhandla ner mig eftersom jag vet att jag är värd varenda krona – och att kunna visa upp vad jag åstadkommit. Jag älskar det för att jag inte alltid haft självtilliten att kunna göra så. Om inte jag själv inser mitt eget värde som kreatör, vem ska då göra det?

Kanske skulle pausa från Facebook och Messenger?

ta en paus från facebook

Jag har värsta pms-funderingarna: Kanske, kanske skulle jag ta en paus från Facebook och Messenger? Det blir svårt, det är trots allt via Facebook jag gör många av mina arbetsuppgifter. Där och på bloggarna. Och så har jag mina vänner där, där och på Messenger.

Men det är just det jag funderar över, hur märkliga relationerna blivit i och med att man sällan bemödar sig med att på djupet kolla läget med varandra. I stället lajkar man ett inlägg på Facebook och/eller skriver ett par rader på Messenger – och inget mer med det. Jag vet inte ens om mina närmaste vänner känner mig längre, eller om jag känner dem.

ta en paus från messenger
Solnedgångarna i Apelviken är alltid lika stillsamma, aldrig helt ensliga men lugna i alla fall.

Sedan är det all den tid man – läs jag – tillbringar i flödet. Dagarna går… Jag hade kunnat göra så mycket mer med mina dagar än att skrolla bort dem. Jag hade exempelvis kunnat leva lite mer. Framför allt hade jag kunnat fokusera på en sak i taget och på så sätt skona hjärnan från tusen samtidiga intryck.

Jag undrar vad detta hade gjort med min research och mitt skrivande. Kan det bli så att jag får en nytändning när jag lägger fokus på det jag verkligen vill ägna mig åt och inte trollar bort det i ett oändligt skrollande? Pms-funderingar, ja. Jag vet inte om de leder någon vart.

Bokmärkesmoln över Ankaret – och så två störelsemoment

Solnedgången vid Ankaret blev inte min egen. Jag blev störd vid upprepade tillfällen. Av två random snubbar, dessutom.

bokmärkesmoln över ankaret i varberg

En försökte ge mig sin kamerautrustning tre gånger och blev uppriktigt besviken över mina nej, jag tror verkligen han var seriös.

Han var ett slags kringflackande nomad, satt och drack öl och lyssnade på metal vid sin kärra. Kameran hans var trasig. Men foto- och objektivtips var han full av. Det är lite synd att jag inte drogs med mer, kan tänka mig att han har många spännande berättelser.

Eller så var det lurendrejeri, jag lär väl aldrig få veta vilket.

Efter en lång värkdag och inför kvällens skrivjobb ville jag bara vara för mig själv, försvinna in i de ljuvliga bokmärkesmolnen en stund.

Då kom nästa.

gyllene solnedgång ankarets badplats
Jag visste inte att oktoberhimlen är så gyllene och orange. Och grå. Menar under solnedgångarna. Aftonens solnedgång påminner om den jag bevittnade vid Kåsas strand häromdagen.

Det var en äldre herre som skulle fotografera solnedgången, liksom jag. Han snackade bort mig från mina perfekta shots och tog över området i stället. Ha! Smart drag. Hans intention var säkert inte sådan, men aj, det kändes.

Behovet av att helt uppslukas av det jag gör och att få göra det i enslighet blev så tydligt i dag, jag som skrev om exakt det här tidigare i veckan.

Jag kan ladda inför dessa ögonblick – en solnedgång försvinner himla snabbt så här års – hela dagen. Bröt vilan och begav mig ut trots fingervärk från hell, bara för att jag inte ville missa stunden.

Samtidigt, när jag känner efter är ju dessa tillfälliga möten med andra inte så dumma de heller. Det är lite som med hund, reflekterar jag. Random folks kommer fram och pratar. Kameran har också en inbjudande effekt.