Mitt blomintresse delar jag med mamma. I dag ville hon gå en promenad tillsammans med mig och pappa. Jag visste den perfekta platsen!
Att besöka skogsgläntan med scillor är en av mina främsta vårritualer och i år skimrar platsen vackrare än någonsin. Så känner jag varje år, men det är ju för att jag blir lika hänförd varje gång.
Jag var där och rekade i går och tänkte att det här kommer mamma älska. Det gjorde hon också. Hon och farsgubben lotsades dit. Och sedan blev det även en titt på blåsipporna och vitsipporna. Och på alla andra under.
Det var inte bara jag som stannade till vid nästan varendaste blomma. Mamma är likadan. Till och med pappa tycktes njuta av fägnaden, han som annars kan vara en aning rastlös.
Egentligen har jag en del skrivjobb att beta av innan jag ska bege mig till gravarna i kvällningen, men så är det ju de här mexikanska pappersblommorna jag vill berätta om. På allhelgonadagen passar det dessutom bra att skriva om en typ av allhelgonafirande i en annan del av världen. På día de los muertos var jag bland annat på ett pysselevenemang för att göra tagetes i silkespapper, blommor som används vid åminnelsen av de döda i Mexiko. Det här var på Världskulturmuseet i Göteborg.
Ljuset i lokalen var inget vidare. Jag har gjort vad jag har kunnat med fotona.
När jag befinner mig bortom Varberg blir jag djärvare med kameran. Då går jag in i ett slags upptäckar- eller journalistroll där dokumentationen är viktigare än nervositeten, vilket är behjälpligt när jag vill samla på mig material. Jag hade faktiskt, om än inte helt ogenerat, med mig kameran in på eventet så att jag kunde fotografera papperspysslet steg-för-steg för att jag så väldigt gärna ville dokumentera det. Nedanför kan du därför ta del av instruktionerna i form av både text och bild:
Instruktioner för att göra mexikanska pappersblommor
Häfta samman 20-ish silkespappersblad i en önskad storlek. Här har silkespappren klippts till fyrkanter som det sedan ritats en så stor cirkel som möjligt på. Med andra ord: Rita en cirkel mitt på pappren och klipp den sammanhäftade högen till just en cirkel.
Klipp jack eller flikar runt hela papperscirkeln. Du klipper cirka 0,5 till 1 centimeter tjocka flikar en liten bit in mot cirkeln. För att snabba på pysslet kan du vika hela cirkeln till en halva och klippa flikar på samma sätt som beskrivits. Halvt jobb för helt resultat! (Men jag klippte runt helcirkeln i stället.)
När du har klippt flikarna ska du börja forma blomman blad för blad. Vik och forma det översta bladet, det vill säga den översta cirkeln i högen, mot mitten. Ta sedan nästa och nästa tills du har fått en bylsig silkespappersblomma. Silkespapper är tåligare än vad man tror så du kan gå loss på och skulptera det ganska fritt.
Nu har du ett par olika alternativ: Dels kan du nöja dig med blomman som den är och börja veckla ut bladen, dels kan du ge pappersblomman en stjälk i ståltråd. Om du vill göra det senare vecklar du inte ut blomman i detta skede.
I stället gör du hål rakt igenom den pappersklump du fått genom att vika in bladen mot mitten. På eventet användes en skruvmejsel för att göra hål rakt igenom pappren. Tänk på att göra hålet en bit upp så att du kan använda en del av blomman till att skulptera stjälken.
Trä en lagom lång bit ståltråd genom hålet, detta för att få en stjälk. Du fäster tråden genom att vira den runt sig själv och hålet. Snurra tråden runt runt tills den sitter. Täck ståltråden med självhäftande floristtejp. Detta genom att linda tejpen runt den lilla silkespappers- och ståltråden uppifrån och ner.
Du behöver inte göra sådana här ”avancerade” silkespappersblommor utan kan, som redan nämnts, nöja dig med att bara kreera blomdelen. De mexikanska pappersblommorna kan du sedan använda som vackra bordsdekorationer eller limma på en papperskrona eller något annat fint.
Inspirerande sätt att lära sig om día de los muertos
Mexikanska föreningen i Göteborg höll i pysseleventet för att göra mexikanska pappersblommor. Under höstlovet och de dödas dag på bjöd de in till flera evenemang i samarbete med Världskulturmuseet. Det var knökat med barngrupper och barnfamiljer som ville skapa kring día de los muertos. Under pysselstunden pratades det om firandet och jag tycker detta är ett inspirerande sätt att lära sig om olika levnadsmöjligheter runt om i världen, den här gången med fokus på olika praktiker i Mexiko.
Jag blir så glad av museers och föreningarnas engagemang i att sprida kunskap till såväl gamla som unga och vill därför slå ett slag för hur fantastisk folkbildningen i Sverige är. En plats som Världskulturmuseet är inte bara en passiv kunskapsförmedlare genom döda föremål utan en levande mötesplats där olika erfarenheter och kunskaper ges rum. Jag tror att alla vi som gick ifrån pysseleventet känner oss berikade på kreativitet och kunskap, och att vi kanske känner oss nyfiknare på hur de mexikanska silkespappersblommorna används.
När jag gjorde mina fältarbeten och skrev mina uppsatser inom medicinsk antropologi fick jag under ett tag följa kvinnor med fibromyalgi på deras symöten. På onsdagar träffades kvinnorna över sina hantverk. Visst blev det en hel del skapande, men stygn för stygn sydde de också en gemenskap av acceptans inför varandras livssituation. Sedan dess har jag haft en stor respekt för vilka världar man kan åstadkomma tillsammans och för hur viktigt ett sammanhang kan vara för välbefinnandet.
På denna kladd har jag först ritat linjer med hjälp av blompinne och flytande tusch, så kallad Indian ink. Därefter har jag byggt på linjerna med hjälp av vaxkritor i olika färger och sedan fyllt i linjerna med hjälp av akvarellfärger. Blandteknik på ett enkelt sätt!Jag lärde mig tekniken av min favorit(bild)lärare.
Efter många års sökande har jag själv fått sådana sammanhang. Åtminstone ett par gånger i veckan går jag på målarkurser och -träffar. Förutom att kladda lustfyllt får jag uppleva styrkan i ett stöttande kvinnonätverk. Att mötas över ett gemensamt intresse är verkligen speciellt, det är som att trösklarna sänks tack vare den delade passionen för vackra färger.
Jag kladdar ganska planlöst, försöker hitta min roll i skapandet och har funnit mig i att jag kanske är vilse och att jag inte behöver vara på rätt väg hela tiden. Som en av mina målarvänner sa på dagens träff: Att träffas så här har blivit början på en ny livsväg. Jag tror att vi alla känner så, jag gör det i alla fall. Och faktiskt är det superfint att utforska okända vägar tillsammans med andra som lyssnar och hejar utifrån var man befinner sig. I ett sådant sammanhang gör det inte så mycket att man inte har bilden klar.
Egentligen är det inte riktigt klokt, oktober månad och vresrosorna och blåklockorna blommar ännu. Jag såg till och med en maskros skjuta upp ur gräsmattan vid kyrkan i går. Än så länge är det ganska grönt i träden och buskarna. Bara en gnutta brunt.
Då och då hopar sig molnen och ljuset förvandlar stranden till silver. Och så mitt i mötet mellan årstidsfärger: De rosa kronbladen. Faktiskt har nyponen på rosenbuskarna börjat skrumpna i rostiga nyanser. Vresrosorna är dock rosigare än rosigast. Bladen skimrar gröna.
Med vresrosor är det som med strandtrift, jag kan inte tänka mig Varberg utan dem. Som barn brukade jag plocka kronbladen från rosenbuskarna och lägga dem i en bunke med vatten. Jag gjorde parfym, förstår du.
Jag var ett kreativt barn och kom även på den opassande idén att hälla klipulver från nyponen innanför min lillebrors tröja. Detta hör till mina mindre stolta ögonblick i livet. Att något så vackert kan svida så.
Jag har varit övertygad om att jag de senaste åren lärt känna mig själv så bra att jag smidigare kan hantera stressen från ett för intensivt projekt. Jag har trott att jag ska kunna jobba orimligt hårt och samtidigt ha rum för fritt skapande och mycket vilande. Det tog väl knappt en halv arbetsdag innan stressen skruvades upp till max och jag fastnade i samma gamla hjulspår igen… Så mycket klokare har jag nog med andra ord inte blivit. Nej, inte ens efter flera års övning.
Men jag tror att jag trots allt kommer landa i den nya, lugnare tillvaron igen. Som jag berättade häromdagen har jag längtat efter att få skapa fritt och att bara få vara. När den värsta adrenalinkicken lagt sig kommer jag alldeles säkert bli bättre på att njuta av dagarna. Njutningsfulla dagar, och där jag inte minst är fullt närvarande i ögonblicken, är mitt drömtillstånd. Där vill jag alltså hamna snarast möjligt. Jag vill kunna känna att jag har tid och ro att kunna fastna vid blommorna, som vid vresrosorna på stranden, snarare än att ha en rivande stress som gör att jag måste skynda vidare stup i kvarten. I dag, denna första fria dag, skumbadade jag till och med det första jag gjorde.
För övrigt kommer fotona i detta blogginlägg från en av mina väldigt få fotostunder den senaste månaden. Hur ljuvliga är inte vresrosorna?
Precis innan den hiskeliga sommarvärmen bröt ut hade jag mitt sista kreativa skaparögonblick. Jag fingermålade rosor i rosa och grön akryl på en målarträff. Sedan slog värmen till med sin fullaste kraft. Utslagen som jag blev i värk och utmattning fick jag lägga bloggande, fotande och målande åt sidan. Men nu kommer orken sakta men säkert tillbaka och jag hyser därför en förhoppning om att jag ska få tillbaka målarlusten, bland mycket annat. Jag har till och med fotat solnedgångar igen.
Jag har använt 400 gram på akrylpappretoch Amsterdams akrylfärger i olika rosa och gröna nyanser.
Egentligen är det ganska otroligt hur väl kroppen fungerar som målarredskap. Jag använder fingrarna mycket när jag målar abstrakt med akrylfärger. Det är som att fingermålandet ger en annan kontakt med pappret, och flummigt nog med visionen, än vad penslar ger. Så jag kör alltså på med mitt fingermåleri. Gött att närma sig medelåldern och kladda på så här, eller vad säger du?
Vision och vision. Jag är verkligen inte tillräckligt bevandrad i måleri för att kunna skapa mot ett mål, så mest av allt går jag på känsla. Rosorna gjorde jag genom att använda två nyanser av rosa och en vit nyans, som jag cirklade runt tills rosorna tog form på en förmålad bakgrund i grönt med inslag av blått och turkost. Därefter strök jag på de gröna löven med hjälp av fingertopparna. Snabba streck, helt enkelt. Inte för perfekt. Varje del av akrylmålningen torkade förstås för sig, och jag har insett vikten av att hålla sig till någon enstaka färg för att undvika bajsbrunt när man målar sina färglager.
På akrylkursen från i våras fick jag lära mig att man kan väcka inspirationen genom att dela upp pappret i mindre rutor genom att använda maskerings- eller washitejp. Ett vitt papper kan vara så utmanande att jag tappar modet, men genom att dela upp pappret i ”minisar” blir det lättare för mig att fylla tomheten. Rosenmålningen blev så till flera små målningar. Visst kan man använda dem som kort? En av mina målarvänner föreslog att jag ska bestryka ytan med akryllack för extra tålighet. Det ska jag nog göra.
Skapande måste inte leda till något annat än en inspirerande och avkopplande stund. Jag gör mitt bästa för att få till sådana stunder även när jag har som mest ”riktigt” jobb att göra. Ibland lyckas jag, ibland inte.
För mig är att gå ut en sväng med kameran något av det mest välgörande som finns, som när jag häromkvällen tog luft nere på gården och då passade på att fota blommorna i pallkragarna.
Jag brinner för en abstrakt form av blomfoto, vilket möjliggörs av att rikta ett makroobjektiv mot ett starkt ljus. Ljuset förvandlar blommornas färg och form, och i det varma kvällsljuset blir färgerna och formerna ett mjukt skimmer.
Det här är små, små ögonblick, fotostunder som denna. Men de små ögonblicken är särskilt viktiga för en upptagen kreatör som vill ha en paus full av skaparglädje.
Grönska överallt. Vårblommorna gör mig bubblig inombords. Nu fotar jag scillor, vitsippor och påskliljor om vartannat. För tillfället har jag ett abonnemang på den gamla vanliga bildbanken. I denna har jag hittat superfina illustrationer av vårgrönska. Dessa har jag använt för att sätta samman följande 7 klassiska målarbilder. Du kommer till respektive gratis nerladdningssida genom att klicka på länkarna i detta blogginlägg . Blommor ftw! Se här:
Det här var exempel på gratis material i mitt stora vårtema. I de flesta fallen har jag en ännu mer egensinnig design – se bland annat kawaiitemat – men i de här fallen ville jag passa på att använda mig av illustrationer som jag älskar när jag ändå har chans till det.
Vädret häromdagen var som den finaste gåvan. Först skyfall, sedan solsken. Naturen är alltid lika vacker efter regnet. Oändligt många gnistrande regndroppar på blommor och blad.
Jag hade med mig kameran och kunde därför ta närbilder på krokusarna. På något sätt har dessa vårblommor överlevt värsta rusket med både snö och regn.
Jag brukar bläddra igenom mina gamla foton, minnas och glädjas. Vad mycket vackert jag är med om! De här fotona på fjolårets scillor hör till mina favoriter.
Jag kan inte direkt säga varför jag tycker så mycket om dem, förutom att jag uppskattar vild skönhet i form av ett ögonblicks ljus över en blomsteräng, eller som i det här fallet över en scillaäng. Ljuset förvandlar, och något händer när man kommer riktigt nära förvandlingen. Nära som i närbild.
Det växer så mycket fint i skogen runt knuten. Nu står både snödroppar och krokusar i blom, men vad jag verkligen älskar är när hela marken täcks av blommor.
I skogen finns en glänta där scillorna växer i tusental, det är som ett hav av scilla, och i vissa ljus gnistrar blommorna likt blålila juveler. Under våren går jag runt i ett lyckorus eftersom skogsgläntan, och egentligen hela skogen, förvandlas till ett skimrande sagoland.
Det sena eftermiddagsljuset i skogen runt knuten: ett kopparskimmer. I takt med våren och sommaren kommer det skifta till guld.
Snödropparna står kvar.
Att gå en eftermiddagspromenad i brytningen mellan dag och kväll är en bra övergång från jobb till vila. Tack vare de ljusare dagarna är det lättare att hålla rutinen.
Jag vissnar lite i höst- och vintermörkret. Så är det bara. Det är inte riktigt samma sak att fotografera i naturen en gråmulen dag. Både jag och kameran behöver ljus.
De senaste veckorna har bjudit på flera soldagar och då har jag passat på att fota växter. Jag har tagit med mig makroobjektivet till skogen runt knuten.
Januari- och februarinaturen är vacker på sitt sätt. Oändliga nyanser av brunt.
Och stråk av grönt.
Växterna förändras i ljuset och därför älskar jag att leta upp ljusfläckar i snåren.
Det blir en abstrakt form av växtfoto, som jag finner en stor tillfredsställelse i.
Kanske känner jag mig lite som en impressionist där jag traskar runt i brunheten. (Ja, jag fantiserar hej vilt!)
Om det är något jag lärt mig av mina år med kameran är det att naturen sällan är tråkig, inte ens när man tänker att den är det.
I och med fotograferandet övar jag mitt detaljseende och ser numera detaljerna nästan överallt, oavsett årstid.
Det är som att allt ljus riktas mot ett visset löv eller blomma och skapar ett mästerverk. Naturens egen konst som inte riktigt kan fångas i ord och bild. Man gör bara så gott man kan för att återge det något så när.
Jag är tacksam för dessa stunder. Att gå runt i skogen och fokusera på växter och ljus är min meditation. Under den korta vistelsen hämtar jag mycket kraft.
Faktiskt förvånansvärt mycket ork. Jag känner mig som två olika personer: en person före och en person efter.
Jag har redan sett de första vårblommorna och vill dela med mig av mina vissna vinterbilder innan jag återuppstår med och lägger ner min själ i våren.
