Jag tänker på alla de platser jag vill besöka men sannolikt aldrig kommer resa till, hur gott om sådana resmål det finns i mitt liv. Även om jag blir heltidsresenär kommer jag inte hinna, orka eller ha råd att besöka dem alla. Och det är okej. Verkligheten överträffar sällan dagdrömmarna, och jag kan tycka om att fantisera om vackra platser i världen bara för sakens skull.
Det tyska slottet Neuschwanstein är en av platserna jag gärna vill uppleva. Kommer upplevelsen bli av? Kanske, kanske inte. För närvarande kan jag dock njuta av sagoslottet medan jag och Christoffer lägger det till rätta bit för bit. Jag köpte nämligen ett Clementoni 1 000-bitarspussel med ett höstligt Neuschwanstein som motiv till oss när jag var på Gekås i Ullared i går.
Jag är övertygad om att platser kan upplevas på olika sätt. De kan pusslas, färgläggas och läsas om. Eller så kan de ses på tv. Ja, man kan vara en resenär hemma i soffan och det är ett fullt legitimt sätt att uppleva en sevärdhet, som jag menar inte ska förminskas med tanke på de ekonomiska och miljömässiga utmaningar vi människor står inför.*
Att pussla en känd sevärdhet på det här viset är ett helt nytt projekt för mig. Soffbordet är täckt av en pusselmatta och pusselbitar. En stol och ett fönster turas om att vara stöd för pussellådan, så att jag och Christoffer har en bild att utgå från medan vi får bitarna att falla på plats och Neuschwanstein sakta men säkert tar form framför oss.
*Det här skriver jag egentligen med tanke på en diskussion jag hade med en reseinfluenser för några år sedan. Personen menade i princip att man inte får skriva och berätta om platser om man inte själv besökt dem. Det här retar mig fortfarande, för jag menar att resande är ett privilegium och inte en rättighet. Alla har inte ens möjlighet att genomföra jorden-runt-resor hur de än prioriterar i livet. Dessutom, varför skulle man inte kunna läsa sig till en plats historia, som exempel? Där och då svarade jag luddigare än så här, men detta var och är min ståndpunkt.
Gårdagskvällen ägnade jag åt att titta på filmen Under Toscanas sol och att försöka måla solrosor, inspirerad som jag blev av de oändliga solrosfälten i Toscana. Denna plats har funnits i mina tankar ända sedan jag första gången såg filmen i fråga.
En väldans massa år har gått, trots det har jag inte besökt just denna region i Italien. Men jag tror faktiskt det kommer bli av.
Målning av flytande tusch och akvarell. Linjerna har gjorts med blompinne, bara för att det är så kul!
Nu är det dock inte coronakrisen som håller eventuella resor till Toscana tillbaka, utan inflationskrisen. Jag förväntar mig typ ekonomiskt karga företagsår och en italienresa är kanske, och tyvärr, inte prio ett när fokus ställs mot överlevnad. Vi får se!
I vilket fall skulle jag väldigt, väldigt gärna vilja besöka Toscana inom en relativt snar framtid. Och jag skulle vilja uppleva flera olika städer och sevärdheter i regionen. Det här är ju ändå platsen för renässansens hjärta Florens och Pisas lutande torn!
Skumpa runt på lantvägar i Toscana
Det är lite lustigt hur just en lantväg återkommer i bilder av och filmer om Toscana. Jag tänker på den ikoniska vägen som slingrar sig bland kullar och cypresser, oftast under gyllene timmen så att de vidsträckta fälten skimrar extra mycket i grönt och guld.
Den här scenen markerar även början på resan i Under Toscanas sol och utmynnar i en rad pittoreska scenerier, må det vara på landet eller i en medeltidsstad. Se denna film för reseinspiration!
Spontant bosätter sig huvudkaraktären på Toscanas landsbygd, och ja, jag vill också skumpa runt i en buss på bygden. Jag tycker den verkar vara så himla vacker. Kullarna, fälten och de gamla byarna skulle garanterat trollbinda mig.
Var finns då den ikoniska vägen? I Val d’Orcia utanför Siena. Tänk dig en dagsvandring här! Eller en konstkurs. Ja, eller en skrivkurs! Wow.
Förundras i renässansstaden Florens
Under Toscanas sol skildrar inte så mycket av de toscanska städerna, det skulle väl i så fall vara glimtar av Cortona och Siena, möjligen. Eller definitivt av Cortona, för när jag tänker närmare på det skrivs faktiskt Cortona ut i början av filmen. Antagligen är det här huvudkaraktären köper sitt hus.
Städerna i Toscana skulle jag alltså vilja besöka, och kanske allra helst Florens. Varför då? Jo, för Florens är nämligen renässansens födelsestad. Under 1300-, 1400- och 1500-talen bodde rika släkter, exempelvis Medici, i staden. De hade så mycket pengar att de kunde investera i vackra konstverk.
Lite historisk bokinspiration i form av Familjen Medici: Det vackra folket, Medici: Magnifika miljardärer och mördande mecenater i renässansens Florens samt av Fursten.
Släkterna kunde bland annat ägna sig åt ekonomi, politik och kultur. I och med detta började det intellektuella och kulturella livet blomstra i Florens. Det byggdes pampiga hus, målades vackra konstverk och skrevs numera världskänd litteratur. Kanske känner du till Niccolò Machiavellis klassiska bok Fursten? Machiavelli var florentinare.
Sevärdheter i Florens
Renässansens prakt lever kvar i dagens Florens, och jag antar det är därför jag så gärna vill besöka staden. Världens tredje största kyrka (?) finns här, Santa Maria del Fiore som byggdes på 1400-talet. Den har vackra kupoler. På nästan varje stadsbild av Florens skjuter den största av kyrkokupolerna upp i landskapet.
Känner du igen tavlan? Det här är Sandro Botticellis La nascita di Venere, eller Venus födelse, från cirka 1486. Uffizigalleriet i Florens är tavlans hemvist.
Sedan är det konstmuseerna, exempelvis Uffizi som ställer ut konst av renässansguruerna Botticelli och Michelangelo. Hur gärna hade jag inte velat se Botticellis Venus födelse irl!? Medici-palatset Palazzo Pitti är också ett sandra-måste. Men kanske mest av allt hade jag nog velat strosa runt i, vad jag föreställer mig, de gamla, fina gränderna.
Uppleva Lutande tornet i Pisa
Lutande tornet i Pisa är en annan ikonisk sevärdhet i just Toscana. Jag vet inte hur stor behållning jag hade haft av att besöka sevärdheten, ändå är det en sådan grej jag har velat uppleva sedan barnsben. Kan det kombineras med andra Toscana-upplevelser, så varför inte?
Pisa är en stad i Toscana och i denna finns alltså ett lutande torn. Det är ett klocktorn som började byggas på 1100-talet och som färdigställdes på 1300-talet. Att tornet har kommit att luta har att göra med att man missbedömde underlaget, som är mjukt och lerigt. Då och då görs projekt för att stabilisera tornet, så att det klarar stå ännu fler år.
Hoppas jag kommer få uppleva Lutande tornet i Pisa innan det rasar samman!
Titta på film för reseinspiration
Film, liksom böcker, är bra sätt att få reseinspiration. Det är ju exempelvis Under Toscanas sol som fått mig att drömma om en resa till Toscana. Ibland räcker det att drömma sig bort, ibland blir drömmarna verklighet. För att återkoppla till inledningen tror jag faktiskt att Toscana är ett av de resmål jag kommer göra slag i, frågan är bara när.
En dröm är att kunna resa till inspirerande platser som Toscana för att skriva om, fota och måla av det jag upplever.
Himlen, och med den solnedgångarna, har varit spektakulära de senaste dagarna. Vinterkylan lockar fram de vackraste solnedgångsfärgerna, milda toner i rosa, blå och lila.
Ankaret i Varberg.
Det är verkligen bitande kallt ute nu. Men inte hindrar det mig och pappa från att gå en långpromenad. I dag fick det bli i solnedgången – ja, se! Jag tog med mig kameran på promenaden, och tack, snälla, snälla, papsen för tålamodet.
Jag vet inte vad jag gjort av hösten, eller jo, massor av saker. Men så många fotostunder i solnedgången har det inte blivit. I dag var den första solnedgångsstunden på lääänge. För länge, faktiskt.
Det var molnen som kallade på mig. De utlovade en fantastisk solnedgång. Ett av kriterierna för att fota solnedgången snyggt är just att molnen ska ligga på ett sätt så att ljuset kan reflekteras i dem.
Den här aftonen fick jag hjälp av ett lågt, spegelblankt hav. Du ser ju själv, vilket ögonblick när himlens och havets färger smälte samman! Vad är vatten och vad är moln?
Knappt har jag hunnit smälta halloween innan det är dags för jul. Jag var faktiskt på min första julmarknad i söndags, det var julmarknaden på Tjolöholms slott i Kungsbacka och tillsammans med mina föräldrar. Hur mysigt som helst!
Samtidigt var det lite märkligt att strosa runt bland juliga saker under en rekordvarm novemberhelg. Det var nog 12 grader varmt utomhus, denna söndag och fars dag anno 2022.
Tjolöholm är en fantastiskt inspirerande plats. Jag har dock aldrig besökt slottet på hösten eller vintern, det är liksom en utflykt för våren och sommaren när slottsträdgården står i blom.
Men en jul på Tjolöholms slott var inte alls dumt, visade det sig. Det var ett julfirande i gammaldags anda, med dekorationer från sekelskiftet och hantverksmarknad.
På julmarknaden såldes det mesta i julväg. Många handgjorda föremål, slöjdade saker. Jättefina saker. Det fanns också delikatesser för julbordet, ja, det var glögg, godis och ost om vartannat. Jag är tråkig på så sätt att jag nästan inte äter några juldelikatesser, så matstånden brukar alltid gå bort för mig. Men visst tycker jag att doften av brända mandlar är ljuvlig!
Dörrarna hade öppnats till de gamla byggnaderna på slottsgården, och det var i dessa julmarknaden bredde ut sig. Den var riktigt stor, med marknadsstånd såväl inomhus som utomhus.
Förutom att kunna julshoppa i de olika stånden hade slottsbutiken öppet. Tjolöholm är ett så kallat Arts and Crafts-slott. Detta märks bland annat i slottets butik, som säljer vackra William Morris-föremål.
Kanske allra vackrast var en glaskonstnärs marknadsstånd. Hon sålde smycken och prydnader i fusat glas, vilket jag skrivit om i ett alldeles eget blogginlägg. Jag, mamma och pappa blev superinspirerade av hennes skapelser. Mamsen och papsen köpte till och med flera saker av henne, såväl skål som smycke.
Som en guldkant på hela upplevelsen fick man även besöka Tjolöholms slott. Slottets nedervåning var öppen för oss julmarknadsbesökare och den var juldekorerad från golv till tak.
En bedrift, måste jag säga! Det är trots allt högt, högt upp till taket.
Vistelsen på Tjolöholms julmarknad avrundades med en liten promenad i slottsträdgården. Vilket ställe, alltså!
Jag har en orimligt seg skrivdag, ändå har jag saker kvar att berätta om halloween 2022. I lördags besökte jag exempelvis Halloween på Liseberg, och det var så klart en upplevelse.
Jag strosade mest runt där tillsammans med en vän, det blev alltså inga åkattraktioner eller lyckohjul den här gången. Men fika hann vi med! Faktiskt både en och två gånger.
Och så fick vi oss en ordentlig titt på de fina dekorationerna medan vi pratade om ditten och datten.
Hur länge är Halloween på Liseberg?
Någon gång under oktober månad brukar Liseberg åter öppna porterna till nöjesparken. Då är det evenemanget Halloween på Liseberg som äger rum och det brukar fortsätta in i allhelgonahelgen, som brukar vara i början på november.
Det händer att jag besöker parken under detta firande. Jag tycker det är mysigt med alla halloweendekorationerna och ljusen, som liksom förebådar mysigheter under både hösten och vintern. För strax efter Halloween på Liseberg är det ju dags för Jul på Liseberg.
Jag som gillar läskigheter tycker Liseberg får en viss charm under halloweeneventet. Förhoppningsvis visas charmen från sin bästa sida på fotona här i blogginlägget. Som du kanske ser är det en stämningsfull blandning av halloween och skördefest.
Många pumpor, många fågelskrämmor och framför allt många, många lampor.
Vilka attraktioner är öppna under halloween?
Stora delar av Lisebergs åkattraktioner höll öppet under mitt besök. Ja, det var allt från barnkarusellerna till bergochdalbanorna.
Under Halloween på Liseberg brukar parken få tillskott i form av olika tematiska spökhus. Inte heller någon av dessa attraktioner besöktes i år. Nästa år, kanske!
Vad kan man göra på Lisebergs halloween?
Förutom att titta på allt fint och åka karuseller kan man spela på lyckohjulen – och förhoppningsvis vinna en stjärnvinst.
Jag är inte så mycket för att bränna pengar på den här sortens spel, men jag kan ändå förstå tjusningen med dem. Min vän spelade och vann på Tuttifrutti-hjulet (dock ingen stjärnvinst den här gången).
Liseberg har olika scener med underhållning, matställen och butiker. Allt detta fungerade som en vanlig dag på Liseberg, med undantaget att det mesta var halloweeninspirerat.
Det spelades till och med kuslig tivolimusik på en del av platserna, så Liseberg har verkligen gått all in för halloween.
Mycket är dock barnanpassat och därför inte så läskigt.
Vad kostar Halloween på Liseberg i inträde?
Inträdet till Halloween på Liseberg var väl lite i det dyraste laget, kan jag tycka. 175 kronor per person. Jag var tvungen att förboka biljetterna först – tror jag (!) – och detta gjorde jag online.
De 175 kronorna avsåg alltså bara själva inträdet, om jag och min vän skulle åkt något hade den lilla utflykten genast blivit ännu dyrare. Jag vågar inte tänka på hur dyrt ett Lisebergsbesök blir för en hel familj.
Det var mycket folk i parken under mitt besök dit, vilket gjorde upplevelsen ganska svårfotad. Jag gjorde helt enkelt mitt bästa för att knäppa några bilder till bloggen.
De uppvärmda poolerna är en del Varbergs hjärta. Jag har turen att bo i denna spastad och att dagligen kunna bada varmt, om jag vill. Och det är fina bad! Somliga av dem har historiska anor och det ger dem karaktär.
Här ser du Varbergs kusthotell i ett magiskt vackert kvällsljus. Otroligt vilken plats! Det händer att jag badar i hotellets varmvattenbassäng.
Över lag är det ju ganska fantastiskt att kunna gå på spa vid havet. Jag förstår varför så många vallfärdas till exempelvis Kusthotellet, som har en stor inomhuspool med bassängträning i och som dessutom ligger alldeles intill stranden.
Du ser ju själv på bilderna, det är en otrolig plats.
Världens första pool kan ha varit en naturlig källa
Rekreation vid pooler är uråldrigt. Inspirerad av den här veckans bloggsamarbeten med POOLGIGANTEN läser jag en bok om badandets historia och i den lyfts en 8 000-årig ”swimmingpool” fram som just den första möjliga poolen. Det var egentligen naturliga källor på i dag, och ironiskt nog, världens torraste plats.
Wadi sura i Egypten, detta är platsen. Anledningen till att man spårar poolernas historia dit är för att där finns grottmålningar som man har tolkat som att de föreställer simmare. Så härliga badplatser var nog inte källorna, för det kryllade av vildliv vid dem. Tänk dig elefanter, flodhästar och krokodiler…
Det gällde att passa sig!
Även de gamla romarna ville ha swimmingpool
Något längre fram i historien – men fortfarande flera tusen år tillbaka i tiden – gjordes rent arkitektoniska poolbyggen. De gamla civilisationerna behärskade poolkonsten, och det hände att naturliga källor utnyttjades vid poolbyggena. Romarna fulländade konsten att bygga pool, och hade till och med uppfinningar för att värma upp vattnet i badhusen. Att bada – och definitivt att kunna simma – var en dygd i antikens värld.
5 inspirerande exempel på historiska poolbyggen
De historiska baden kunde vara rena rama skrytbyggena. Inte bara det att det att en poolanläggning krävde sin bygg- och ingenjörskonst, i de exempel på historiska bad som jag ska lyfta fram var poolerna konstverk. Ja, och här har du de fem exemplen att inspireras av inför ditt eget poolbygge:
1. Hadrianus villa i Tivoli
Hadrianus var en romersk kejsare som bland annat byggde en praktfull villa mellan åren 118 och 138. Lämningarna från den här romerska villan finns i den italienska staden Tivoli och är numera klassade som ett världsarv. Hadrianus villa är ett praktexempel på en storstilad pool- och trädgårdsanläggning. Kolla upp Canopus-dammen så ska du få se på ett poolbygge utan dess like! Poolen omgärdas av statyer, de så kallade karyatiderna.
2. Romerska baden i Bath
Bath kan vara en av de vackraste platserna jag någonsin besökt och jag ska tillbaka dit. Punkt. Den engelska spastaden har verkligen långa rötter vad gäller badkultur, för här byggdes romerska bad upp kring varma källor redan runt år 0. Man kan besöka badanläggningen i dag, och givetvis finns det en del nyare pooler att bada i. Om du gillar Jane Austen vet du kanske att just Bath var en känd spaort på 1800-talet och att de rika åkte hit för att bada kurbad och dricka brunn.
3. Cagaloglu Hamam i Istanbul
Hamam är en form av turkisk badkultur som inkluderar såväl bastu- som bassängbad. Det finns en hel del spaställen i Sverige som försöker efterlikna turkisk hamam, men om du någon gång besöker Istanbul kan du i stället ta en titt på de historiska anläggningarna som än i dag är i bruk. Cagaloglu Hamam är ett exempel på en sådan anläggning som går tillbaka till det ottomanska rikets tid. Den är luxuöst inredd från golv till tak.
4. Széchenyi termalbad i Budapest
Nu är det länge sedan jag besökte Széchenyi termalbad i Ungerns huvudstad Budapest, men som jag minns det är det en vacker badanläggning med pooler som omsluts av ståtlig arkitektur. Badet invigdes 1913 och är uppbyggt kring de varma källorna i staden.
5. Kleopatras bad i Pamukkale
Tillbaka till Turkiet – men nu till staden Pamukkale! Där finns varma källor som man har badat i sedan antiken. På platsen finns till och med en pool som heter Kleopatras bad. Det här var från början en varm källa. Med tiden byggde man upp en badplats kring källan och tack vare det kan man simma runt bland antika pelare och stenar. Denna naturliga swimmingpool är alltså öppen för badgäster. Förutom det häftiga i att den ingår i ett arkeologiskt världsarv har den grönskande naturomgivningar, vilket jag tycker är inspirerande. Att legenden säger att Marcus Antonius ska ha låtit bygga poolen till Kleopatra gör inte anläggningen mindre fascinerande.
Hur kan man inspireras av historiens pooler?
Jag tycker att de historiska baden, må det vara pooler inomhus eller utomhus, oftast är designade med omsorg. Det är liksom inte bara själva källan och dess vatten som varit viktigt, utan även omgivningen.
Själv föredrar jag utomhuspoolerna som har införlivats i trädgårdsanläggningar, och om jag själv skulle bygga en pool skulle jag gärna anlägga den i en grönskande lund. Kanske med en och annan trädgårdsskulptur intill.
Vid den här stranden ligger Varbergs kusthotell. Ser du det lilla huset med tända ljus? Det är ett kallbadhus med intilliggande badbrygga.Ja, alltså, miljön spelar verkligen roll!
Nu har jag dock ingen trädgård, så ett poolbygge känns för närvarande inte så troligt. Men jag har ju de tjusiga badanläggningarna i Varberg, och i dessa finns det också historia och omsorg.
Jag besökte Trädgårdsföreningen i Göteborg två gånger i somras. Den första gången var jag där för att lyssna på Sting. Den andra gången var jag där för att njuta av den gröna oasen mitt på Avenyn. Jag tycker att trädgårdsparken är ganska så fantastisk, och jag längtar efter att få gå dit på konsert igen. Det är något alldeles visst med hur lövverken ramar in scenen… Fint! Surrealistiskt.
Platser med historia är något som jag uppskattar, det ger dem liksom ett romantiskt skimmer i mina ögon. Trädgårdsföreningen grundades 1842 och var som ett grönt hjärta för trädgårdsintresserade. Frö- och växthandel idkades, liksom man bedrev en framstående plantskola på platsen.
Men det var också en plats för förlustelser, precis som i dag. I parken spelades musik och såldes bakverk, och så kunde man ju titta på de vackra rosorna. Rosor är fortfarande ett viktigt inslag i parken. Det finns till och med ett så kallat rosarium, Rosariet, som invigdes på 1980-talet och som bjuder på rosenvandringar varje juli månad. Dessvärre missade jag detta i år igen, då jag kunde åka upp för en trädgårdsvandring först i augusti.
Däremot gjorde jag ett besök i Palmhuset. Du vet växthuset du ser på bilderna i det här blogginlägget? Det är Palmhuset i Trädgårdsföreningen. Visst är det tjusigt? Växthuset har olika avdelningar, var och en av dem med sina egna former av exotiska växter. Byggnaden har lockat besökare sedan den stod färdig 1878.
Så vad kan du göra i parken förutom att titta på rosor och besöka ett växthus? Du kan strosa omkring på de många stigarna, äta middag eller gå på kulturevenemang. Eller bara slå dig till ro på det gröna gräset och njuta av grönskan, kanske ha en picknick eller så. Som jag nämnt ligger Trädgårdsföreningen mitt på Avenyn i Göteborg, så du tar dig enkelt dit och inträdet är dessutom gratis.
Om du, som jag, gillar vackra trädgårdar rekommenderar jag även ett besök till Göteborgs botaniska trädgård. Göteborg är verkligen en av mina favoritstäder att vistas i. Staden har så många fina sevärdheter, och jag får aldrig nog av alla mysiga platser jag kan gå mellan under en dagsutflykt.
Det är med vresros som med trift, jag kan inte tänka mig Strandpromenaden eller Apelviken utan blommorna. Jag har gått förbi dem så ofta att när jag hör ordet sommar är det just de rosa och lila blomstren jag ser för min inre syn.
Som barn hanterade jag vresrosorna på olika sätt. Fråga min bror om saken, för han kan berätta om en inte alltid så varsam hantering. Det är med skam jag minns hur jag en gång delade ett vresrosnypon itu och hällde klipulvret – alltså kärnorna – innanför hans tröja. Det sved så att han blev alldeles röd på ryggen. Aj, aj! Det här hade jag lärt mig av de äldre barnen, och givetvis hade jag själv fallit offer för klipulvret ett antal gånger.
Vid Kåsa i Varberg finns hela vresrosbuskage. Just det här fotot tog jag i augusti 2021, det är nog fortfarande ett av mina bästa trots att jag hade en sämre kamera då.
Men frånsett detta har jag haft mycket glädje av vresrosorna. Jag menar, se på dem! Och dofta på dem. Man behöver inte ens gå nära för att känna hur rosorna parfymerar hela luften. För mig är det här sommardoften med stort s.
På tal om sommardoft brukade jag göra min egen parfym av vresrosorna. Egentligen gjorde jag väl ett rosenvatten genom att plocka och lägga rosenblad i vatten och låta vattnet ta doft över natten. Rosenvattnet blev en fin present till mamma (tyckte jag då).
Sommaren anno 2022 har inte känts komplett utan bilder på vresrosor. Under en solnedgångsvandring förra veckan lyckades jag äntligen få mina vresrosfoton. Så här har du ett par bilder på regnstänkta rosa rosor i solnedgången.
Jag vet inte vad jag väntade mig av Göteborgs botaniska trädgård. Eller jo, något annat. Något mer exotiskt. Som att jag skulle kliva in i en regnskog så fort jag passerade ingången till parken. Och konstigt nog har jag ju vetat att det inte är så den botaniska trädgården i utkanten av Göteborgs centrum ser ut. Det är bara det att min fantasi skapat en annan bild av platsen under det decennium som gått sedan jag besökte den senast. Fantasin är en bra researrangör. Haha!
Men vet du? Även verkligheten kan vara fantastisk och jag tycker att Göteborgs botaniska trädgård är en underbar plats. Trädgården, som räknas som Nordeuropas största trädgård, är en stadsoas. Hur otroligt är det inte att kunna strosa runt i en stor park med en massa olika planteringar och som dessutom har skogsområden med vandringsleder i anslutning? I city, alltså. Nu bor jag bra som jag gör i Varberg, jag som älskar att ha naturen nästan inpå knuten. Om jag hade bott i Göteborg hade jag dock besökt den botaniska trädgården ofta, det är jag övertygad om.
Det är mycket med trädgården som jag tycker lockar, och som faktiskt har gjort den till en av de platser jag haft som mål att besöka under de senaste coronaåren. Eftersom jag inte har körkort och därför måste åka tåg mellan Varberg och Göteborg, har Botaniska fått vänta. Fram tills för någon vecka sedan. Då strosade jag mest runt bland grönskan, men egentligen hade jag velat gå på någon av föreläsningarna i Göteborgs botaniska trädgård. En sak har fantasin nämligen inte skenat i väg med: Alla härligt nördiga event som erbjuds på platsen, må det vara dahliavandringar eller fladdermusspaningar.
Nu byggs växthusen om, annars hade jag gått in i dessa under min vistelse i trädgården. Jag fick i alla besökt Japandalen och naturreservatet som jag önskat. Bland mycket annat. Jag upptäckte också små ställen som jag inte haft en tanke på. Under utflykten upptäckte jag samma sak här som jag gjorde under besöket på Gunnebo slott, att gränsen mellan natur och kultur är uppluckrad i och med att naturreservatet och parken går in och ur i varandra. Det är något jag uppskattar, och jag gick säkerligen över 20 000 steg i bara Botaniska. Om jag inte hade haft sällskap hade jag säkert gått ännu fler steg, för då jag hade passat på att fota blommor med makrot. Tiden, liksom stegen, rusar när jag makrofotar.
När jag blickar tillbaka, som jag ska göra nu, har de senaste åren medfört många coola svemesterupplevelser. Pilane skulpturpark på Tjörn i Bohuslän är en av de coolaste upplevelserna jag haft. Det bästa av allt med den är att natur och kultur bildar ett storslaget möte på en plats inte alltför långt bort. Sådant här hade man ju annars kunnat korsa hav för! Ish.
Varje år ställs nya skulpturer ut i parken, men Jaume Plensas 14 meter höga Anna har hittills varit ett återkommande inslag i utställningen. Anna-skulpturens utseende – allt från färgen till konstruktionen – är den ultimata optiska synvillan. Särskilt en dag när himlen lyser blå är det som att skulpturen följer dig överallt i parken. Ljus- och skuggspelet på det vita skapar en 3D-effekt, om än en nästan overklig, stundom hologramliknande sådan.
I Pilane finns många utsiktsplatser över havet och den bohuslänska skärgården. Det här tycker jag är väldigt trevligt. Är nämligen svag för sådana vyer. Men vad jag uppskattar allra mest med skulpturparken är att den här nya samtida utställningen delar yta med arkeologiska platser. Pilane skulpturpark rymmer bland annat ett gammalt gravfält med 90 gravar – så kallade högar – som är upp till 2 000 år gamla.
Under mitt besök i skulpturparken fanns där olika optiska synvillor som man kunde interagera med, och alltså inte bara Anna. Interaktiv konst är något för mig, det insåg jag där och då. Jag gillar att utställningsföremålen i Pilane är så gediget konstruerade att jag liksom kan närma mig dem, ta på dem. Tillsammans med den unika miljön ger de interaktiva inslagen en unik upplevelse som jag definitivt vill återuppleva.
För några år sedan besökte jag Gunnebo slott i Mölndal och jag har varit kär i platsen sedan dess. Då gick jag en kurs i ekoprinting och fick därmed en unik möjlighet att bekanta mig med trädgården. Nu var jag i stället där för att uppleva slottet invändigt – liksom för att insupa platsens atmosfär. Gunnebo ger dagdrömmarna inspiration, och om det är något jag älskar att nära är det just mina dagdrömmar.
Gunnebo slott och trädgårdar byggdes på det sena 1700-talet och är skapat i så kallad neoklassisk stil, precis som jag älskar. Neoklassicism innebär bland annat en flört med antikens Grekland. Det innebär också, och kanske allra mest, att något är skapat utifrån romantikens stilideal. Att slottet är romantiskt tycker jag märks på den stora balkongen med en utsikt som vetter mot naturträdgården, förutom alla de arkitektoniska detaljerna, förstås.
Ett hus med en så pampig balkong och trädgård måste jag återse, har jag sagt mig många gånger. Den här gången var det så dags att gå en guidad visning på Gunnebo slott, och även om jag kan tycka att visningen var lite mäh gjorde slottsinteriören mig inte det minsta besviken. Tvärtom!
Jag är obeskrivligt glad att jag äntligen fått se byggnadens insida, och jag förvånas av hur ljuvligt ljusa rummen är. De stora fönstren släpper in solen men gör också att naturen är ständigt närvarande, och det hela blir sagolikt när oändlig grönska och ”antika” ornament smälter samman. I den sannaste romantiska andan är det som att blicken ständigt dras mot träden en bit bort.
Under detta besök var det just skogen som fick mycket av uppmärksamheten, alltså inte så mycket trädgården och själva gården. Efter visningen gick jag en långpromenad längs en av vandringslederna vid Gunnebo. Knappt hann jag börja gå innan jag fick syn på både rådjur och snok. För mig är Gunnebo slott och trädgårdar natur och kultur i harmoni.
Nu ska jag bara se till att läsa Sophie Elkans bok John Hall. Det här verket handlar om slottets grundare, som var en rik affärsman i Göteborg och som behövde ett tjusigt sommarställe.
