Tillbakablick på vårens blomning av japanska körsbärsträd

japanska körsbärsträd blommor

Det finns så mycket jag vill säga och visa, små och stora saker jag varit med om under våren. Och nu har det redan hunnit bli sommar! Men jag kan bara inte låta ögonblicket när de japanska körsbärsträden blommade glida obemärkt förbi.

japanskt körsbärsträd knopp

För mig är körsbärsblomningen en av årets höjdpunkter, och detta tillsammans med vitsippeblomningen. Så här gör jag en liten visuell tillbakablick genom att lägga upp bilder på såväl knoppar som blommor från ett japanskt körsbärsträd i hemmasnåren.

Vildkörsbär, en påminnelse om att underbart är kort

vildkörsbär underbart är kort

Jag grävde i arkiven och hittade en fri haiku jag skrev (och fick publicerad) för en herrans massa år sedan:

Körsbär driver på en flod
av kråkor –
barnens tomma händer

Den här kortdikten var alldeles säkert en tillbakablick till barndomskvarteren, som jag typ flyttat tillbaka till i mina 30. Då som nu gläds jag åt mängden vildkörsbärsträd. Jag kan titta på dem hur mycket som helst och de upphör ändå aldrig att förundra mig. Under vårblomningen, vill säga.

fågelbär blomklase

Passande nog kallas vildkörsbär fågelbär, och jag tror egentligen det är detta dikten jag skrev syftar på. Hur ofta får man liksom smaka på körsbären som blir av blomstren? Inte så ofta, för fåglarna hinner nästan alltid först. Det är ju som det ska vara, klart att fåglarna ska få sin mat! Inget ont om det. Det är bara aningen snopet, ja, bara så.

vita körsbärsblommor

Vildkörsbärsträdets blommor är vita och blommorna blir ännu skirare när ljuset spelar i dem. För mig är dessa träd barndom, skönhet och en påminnelse om att underbart är kort. Om jag bara hade kunnat, hade jag klamrat mig fast vid blomningen för evigt. Dessvärre är den över innan den börjat. Men kanske är det just därför som jag skattar den så högt.

Abstrakt blomfoto kan vara något av det roligaste jag vet

abstrakt blomfoto

Du känner mig; det är mycket jag tycker är roligt och spännande. Ja, jag blir lätt överentusiastisk, men det är ju så jag är. Rätt och slätt. Och en av de saker som får mig att känna å, så roligt (!) är abstrakt blomfoto med makrot. Faktiskt kan detta vara något av det roligaste jag vet att göra. Det är också ett ganska nyfunnet intresse som gör mig väldigt, väldigt gott. Jag har upptäckt att fotograferandet av blommor gör mig mer närvarande och avslappnad, två saker jag annars kämpar med.

fotografera abstrakta blommor

Tanken med ett makroobjektiv till kameran är kanske inte i första taget att ta abstrakta bilder. Med rätt schvung kan man liksom få till en kristallklar skärpa och därtill en tämligen porträttlik avbildning av blomman. När jag gör abstrakt blomfoto frångår jag detta helt och hållet, och fokuserar enbart på ljusspelen i växterna. Fotona jag visar här i blogginlägget är inte redigerade det minsta, det är rent förvandlande ljus som gör dem så udda. Egentligen är inte naturen särskilt tillrättalagd och det är så här jag oftast ser blommorna.

Jag har skrivit om det förut, för mig är det perfekta fotot ett operfekt foto. Det är bara så det är. Med det abstrakta försvinner också delar av min perfektionism och prestationsångest, motsägelsefullt nog. Det är en konstform som ger mig andrum, som när jag fotade mina abstrakta scillor.

Vitsippor över hela marken… Den absolut bästa tiden är nu

Vitsippor över hela marken, det är nog ändå det vackraste jag vet. Otaliga gånger har jag drömt mig bort till markblomningen i den belgiska skogen Hallerbos och tänkt att jag måste få uppleva den med egna ögon. Och så har jag redan blomprydda skogsdungar runt knuten! Både i form av scillor och vitsippor.

vitsippor över hela marken

Konstigt hur blind man kan vara för det som finns rakt framför näsan en. Särskilt inför de saker som förtjänar den största uppskattningen. Det börjar gå upp för mig mer och mer.

Skulle jag välja en favorittid på året är det just den här tiden jag föredrar. Visst, de längre dagarna och lagom temperaturerna är två starka skäl att bli extra glad, men det är ändå vitsipporna som ger ett totalt glädjerus. Att gå runt i skogssnåren är som att vandra i en sagoskog, och jag föreställer mig att jag snart kommer få se en älva eller enhörning bland de vitskimrande blomstren… Just så sagolikt är det utomhus nu!

vitsippa skog

Lite av magin ligger säkert i att underbart är kort och vitsippeblomningen varar bara en kort, kort stund på året. Men om jag fick önska skulle jag vilja ha det så här jämt. När främst vitsipporna försvinner är det nämligen som att också en bit av mig försvinner. Men nu är de i allra högsta grad här, och jag lever med dem.

Som ett stort blåskimrande hav av scilla i hemmasnåren

som ett stort blåskimrande hav av scilla i hemmasnår

Den vackraste synen? Det måste ändå vara uppenbarelsen av blommor som breder ut sig på marken, det blåaste skimret av scilla. Jag har längtat efter scillornas ankomst ända sedan de vissnade förra våren. Men nu är de alltså här och jag vet precis var de växer. I hemmasnåren finns en liten kulturmarksglänta, så under skogsturen kan jag nu stanna till vid havet av scilla. Det gör jag också.

blå scilla makro

Två sorters scillor växer i gläntan: rysk blåstjärna (scilla siberica) och stor vårstjärna (scilla lucilae). Den ryska blåstjärnan är min favoritvariant av blomman av den enkla anledningen att den gnistar mest. För mig representerar den idealvarianten av scillablomstren.

blåa scillor makrofoto

Förra våren smög sig grönskan på, i år är det som att allt exploderat samtidigt. Jag har inte riktigt hunnit – eller orkat – vara ute med makrot varje dag. Däremot har jag haft några fotosessioner och på bilderna här i blogginlägget ser du just rysk blåstjärna i närbild.

scilla rysk blåstjärna

I jämförelse med förra årets bilder tycker jag att jag fått till blåskimmerkänslan bra, det är för att jag lärt mig pressa på i ljusfläckarna och gå riktigt nära med kameran. Jag trodde inte det skulle vara så tillfredsställande att spåra min egen utveckling, men det har visat sig vara fantastiskt roligt att ha utvecklingskurvan rakt framför näsan i form av bilder. Fotandet är så himla konkret, till skillnad från skrivandet…

scilla siberica blomma

Men den största tillfredsställelsen har jag nog funnit i det cykliska, i hur scillorna kommer igen och igen. År efter år. Och jag går runt med känslan av att vara den mest privilegierade människan i världen så länge jag bara får njuta av den vackra blåskimmersynen.

Vårdagjämning, grönska och givetvis tid för förundran

vårdagjämning grönska förundran

I dag är det vårdagjämning. Det exakta klockslaget för den var 16:32, denna söndagen den 20 mars 2022.

gröna blad på träden vår

Men jag tänker mig att hela dagen går i vårdagjämningens tecken och för att inviga våren och solen gick jag så klart ut på en fotorunda i hemmasnåren.

ludna knoppar vår

Jag har inte besökt de snårigaste snåren på ett tag nu och oj, vilken förändring de genomgått! Kunde inte bli annat än förvånad när jag såg hur det knoppade sig överallt. Förvånad och glad.

knoppar i snåren

För i samma snår gick jag minsann förra våren och det var nog där jag upptäckte mig själv och det omåttliga måttet kärlek jag hyser till grönska.

gula krokusar vårblommor

Som naturen föds på nytt under våren kan man väl säga att även jag föddes där och då, på sätt och vis.

vit fågelfjäder marken

Och nu längtar jag alltså efter att känna hur hela jag vaknar ur vinterdvalan och genomströmmas av ett lycksalighetsrus bara av att se vårblommor och höra fågelkvitter i snåren.

vissen hortensia

Jag tog inga bilder på dem för under mina trötta astmaomständigheter orkade jag inte hoppa över diket för att komma fram till dem, men jag såg vitsippor. V-I-T-S-I-P-P-O-R.

blå scilla vårblomma

Däremot såg jag en himla massa annat fint som jag kunde fota i närbild. Ja, till och med krokus och scilla.

vårljus genom gröna barr

Jag är övertygad om att varje dag kommer bjuda på vacker grönska från och med nu. Gäller bara att ta sig tiden att befinna sig mitt i den.

vit krokus vårblomma

Vårdagjämning i dag, ja, och tiden för förundran är inne. (Det är ju alltid tid för förundran, men du fattar. Hur kan man inte häpna över den blomsterprakt som våren för med sig?)

Rita och måla krokusar, hur gör man egentligen?

rita och måla krokusar tips

Jag vet inte om hjärnan orkar skriva mer i dag, den är trött. Och när hjärnan är tröttast börjar tankarna irra bort, bort. Vad tänker jag på? På hur vackra dagarna är, solen som glittrar i snåren och blommorna som skjuter upp ur lövtäcket. Krokusar. Just det, krokusar var det!

Krokusar tänker jag på medan jag prokrastinerar måstena genom att kolla på konstnärer som skapar, typ på Youtube.

teckna vårblommor

Och så kollar jag runt och runt på olika konstnärsmaterial, och dagarna liksom försvinner medan jag tänker på vad jag själv skulle vilja skapa. En krokusbild, kanske? Men eftersom jag varken kan rita eller måla – eller så kan jag det – vet jag inte i vilken ände jag ska börja.

Det tomma, vita pappret. Bristen på färger och penslar, på material. På onsdag ska jag unna mig något nytt i målarväg. Då har jag rott ett par av måstena i hamn. Om jag bara kan sluta tänka på att rita och måla, på hur fint det är ute nu. På de där krokusarna jag hellre tittar på än skärmen.

Du ser ju själv på fotona här i blogginlägget, det är fint med krokus.

Rita och måla krokusar – tips på instruktionsfilmer

Rita och måla krokusar, hur gör man egentligen?

måla krokus instruktioner

Det är just det här jag kan försvinna in i timme efter timme. Jag vet inte om det kommer leda någon vart, men ja, nu har jag i alla fall kollat igenom ett antal instruktionsfilmer för att skapa krokusar utifrån olika konstnärsmaterial.

Och något leder det ju till, jag skriver trots allt ett inlägg om det (och i vilket jag visar upp några av mina naturfoton). Dessutom får du med dig tips på gratis instruktionsfilmer för att rita och/eller måla krokus. Se här!

Gratis instruktioner för att rita krokus

Gratis instruktioner för att måla krokus

Det var det. Förhoppningsvis kan jag lägga krokusar, konstnärer och konstnärsmaterial åt sidan ett par dagar. Det hade varit bra. Och så vila mig till fokus. Det ska jag försöka göra nu. Eller snart.

Tips på trädgårdsböcker som när dagdrömmarens vårlängtan

trädgårdsböcker tips vårlängtan

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar

Trädgårdsböcker…

Ja, nu måste man väl ändå få hoppas på våren och blommorna? På deras snara ankomst. Snart februari och grönskan känns inte längre som en orimlighet. Kanske, kanske tittar snödropparna fram snart?

Jag hade en fantastisk vår och sommar förra året, jag och makroobjektivet. Kan knappt bärga mig inför reprisen.

Om coronaläget lugnar sig kanske jag till och med kan besöka Botaniska trädgården i Göteborg eller Sofiero i Helsingborg. Det hade jag tyckt mycket om.

Som du säkert märker gillar jag blommor och trädgårdar, även om jag inte har en egen trädgård eller odlingsvana.

Jag uppskattar helt enkelt skönheten i blomstren, kan inte få nog av den. Så med eller utan trädgård, jag försvinner gärna bort i en trädgårdsbok i väntan på praktens återkomst.

Trädgårdsböcker med kulturella perspektiv på trädgårdar

Man kan betrakta trädgårdar på många olika sätt, jag föredrar de mer filosofiska betraktelsesätten som bland andra Jamaica Kincaid har. Hon har skrivit (Boken om) Min trädgård, en trädgårdsbok som inte liknar någon annan.

Men så kanske den ändå gör det. Jag vet att även Göran Greider, Nina Burton och Rebecca Solnit skriver om liknande teman.

Vilka teman? Jo, om människans relation till växterna. Så fort människans blick snuddar vid en blomma är den inte längre ”bara” en blomma.

Vad de här författarna gör är alltså att reflektera kring trädgårdarnas och blommornas politiska dimensioner.

Om du frågar Jamaica Kincaid kan en botanisk trädgård mycket väl vara ett uttryck för kolonialistiskt förtryck – och jag är beredd att hålla med.

Böcker för att förstå trädgårdarnas kulturella sammanhang

Nedanför listar jag tipsen på läsvärda böcker för dig som bättre vill förstå trädgårdarnas kulturella sammanhang:

En och annan trädgårdsbok om författare och konstnärer

Besöken till Monets trädgård i Giverny värmer ännu gott i hjärtat, och detta trots att det gått många, många år sedan jag senast besökte platsen.

Linnea i Målarens trädgård är den något annorlunda trädgårdsbok som fick upp mina ögon för Claude Monets vackra, vackra näckrosdamm. Kommer du ihåg Christina Björks och Lena Anderssons bilderbok?

Jag kan tycka att det är något alldeles särskilt med författares och konstnärers trädgårdar, jag menar generellt i hur kreatörerna aldrig verkar sakna visioner för sin egen lilla oas på jorden.

Inte för att jag besökt många författar- eller konstnärsträdgårdar. Men läsa och drömma om trädgårdar kan jag göra när som helst.

tips på trädgårdsböcker

Och visst finns det många trädgårdsböcker som får fart på dagdrömmarna. Jackie Bennett har författat trädgårdsböcker med litterära och konstnärliga kopplingar, läs exempelvis Författarens trädgård och Konstnärens trädgård.

Detta är två praktexemplar, rikliga på såväl bilder som texter. När jag bläddrar i böckerna kan jag föreställa mig att det jag är jag som vandrar längs de blomsterkantade stengångarna.

I skrivande stund får jag nys om Virginia Woolfs trädgård av Caroline Zoob, även den ska jag läsa med dagdrömmarens stora glädje. Virginia Woolf är nämligen en av mina favoritförfattare så temat kommer passa mig fantastiskt bra.

Exempel på trädgårdsböcker om konst och litteratur

Nedanför listar jag exemplen på trädgårdsböcker om konst och litteratur:

Journalisten Elin Unnes visuellt snygga trädgårdsböcker

Kombinationen av fina boktitlar och -omslag har gjort att jag många gånger tänkt att jag måste läsa journalisten Elin Unnes trädgårdsböcker. I odödliga odlares sällskap och Den parfymerade trädgården, hur tjusigt, liksom?

Nu har jag alltså slagit upp pärmarna till I odödliga odlares sällskap – och Wow! Det är lite av kärlek vid första ögonkastet, så tagen som jag blir av den visuellt snygga layouten och de alldeles lagom, nyfikenhetskittlande texterna som handlar om allt från Sissinghurst i engelska Kent till vinterodling i franska Normandie.

Därutöver har Unnes skrivit Herbariet och The secret gardener, allt som allt fyra tematiska böcker om blommor, odling och trädgård. Alltid med en kulturhistorisk touch, som jag föredrar det. Uppenbarligen, med tanke på axplocket i det här blogginlägget.

Elin Unnes böcker om blommor, odling och trädgård

Nedanför listar jag Elin Unnes trädgårdsböcker:

Läsvärda, lärorika och spännande böcker om häxans trädgård

Hella Nathorst-Böös böcker om häxans trädgård är andra exempel på vackra trädgårdsböcker – och så är de läsvärda och lärorika på ett spännande vis.

För visst är det väl fascinerande att läsa om traditionella läkeväxter?

Häxans trädgård är alltså första titeln i bokserien och den följs av Häxans årstider, Häxans handbok för ett giftfritt liv samt av Häxans kokbok.

Trädgårdsböcker i Hella Nathorst-Böös Häxans trädgård-serie

Nedanför listar jag Hella Nathorst-Böös böcker, kanske att även du hittar en passande trädgårdsbok i exemplen?

Blogginlägget blev längre än vad jag tänkt mig, ville ju bara berätta om min längtan efter våren och blommorna.

trädgårdsbok odling blommor

Och så ville jag drömma mig bort ett slag. Nog finns det gott om möjligheter för drömmar när man bläddrar i en inspirerande trädgårdsbok.

Den djupaste insikten som endast en skogsdunge kan ge

tänka bättre i skogen

Nu blir det romantik som i romantikens ideal och jag tar ett språng ur den brittiska poeten William Wordsworths poesi. I tanken återkommer jag ofta till rader ur hans 1700- och 1800-talsdikter, rader som sjunger inom mig.

”While in a grove I sate reclined,
In that sweet mood when pleasant thoughts
Bring sad thoughts to the mind.”

William Wordsworth

Något händer när jag befinner mig i en enslig skogsdunge, plötsligt skärps sinnena och jag känner in omvärlden. Ljudet av trädens knakande och lövens prasslande träffar mig i djupet, doften av jord, oftast av våt sådan, stiger upp i huvudet tillsammans med det friska syret.

Skärpa.

Jag tänker att det måste vara det Wordsworth menar, han är så närvarande i stunden att han blir alldeles klar. Så fylls det lyckligaste ögonblicket av tankar på vad som sker med honom själv och mänskligheten, av funderingar på

”What man has made of man…”

William Wordsworth

När jag vistas i skogsdungarna runt knuten vänder även jag blicken inåt, jag blir nästan lite grubblande medan jag lär känna mig själv bättre. Där och då är jag så ostörd och ovillig att fippla med mobilen att omgivningen och tankarna är det enda som kvarstår för mig att försjunka i.

Jag bär alltid med mig ett aha från mina skogsdungefunderingar, om än en bitterljuv insikt om den egna tillvaron och som tåls att tänka ytterligare på.

Fick en liten påminnelse om Elsa Beskows Höstvisa

elsa beskows höstvisa

Jag publicerade ett makrofoto på det höstglittrande lövtäcket och då skickade en gammal kollega en liten påminnelse om Elsa Beskows fina Höstvisa:

Det glimmar i guld och klaraste rött,
det prasslar så sakta i parken,
ty hösten är kommen, och björkar och lönn
de fäller nu bladen till marken:
”Så fall, våra blad, fall mjukt och lätt,
vi väver ett täcke så varmt och så tätt,
vi väver ett täcke åt marken.

Se vintern är nära, och vädret är grått,
nu måste vi värma och lysa!
Vi väver ett täcke så varmt och så gott,
att blombarnen icke må frysa.
Sov gott, alla blombarn, sov gott, sov sött,
vi väver ett täcke i guld och i rött,
vi väver ett täcke åt marken.”

Elsa Beskow

Påminnelsen var välkommen, för jag gillar den här dikten, sången eller vad den nu ska benämnas. Stämningsfullheten i den är svårslagen. Om inte detta är höst så vet jag inte vad som är det.

höstdikt beskow citat

Jag har gjort en liten bild med höstvisan, den är skapad av en akvarellvariant av inläggsfotot. Bland annat, alltså. Det är fritt fram att spara ner just den här bilden och att dela den vidare.

Det krävs mod för att bli riktigt, riktigt bra på något

det krävs mod att bli riktigt bra på något

När jag tänker på mina superkreativa vänner Pernilla, Sara och Sibel slår det mig att de får skapandet att se så himla enkelt ut. Bitarna faller så snyggt på plats att jag stundom glömmer bort hur mycket övning och omsorg som ligger bakom mästerverken de kreerar.

Men jag som ofta får höra om deras kreatörsdagar och som ibland får sitta med när de skapar vet att de kämpar hårdare än många andra. Inga mästerverk blir till utan ansträngning. Inte heller deras, även om jag vågar påstå att de är födda till konstnärer.

Samma sak kan jag skriva om min sambo Christoffer. Han skapar så mycket fint att jag nästan blir sur på hans talangfullhet. Samtidigt vet jag ju att han lagt ner hela sitt liv på skapandet, han som hantverkat professionellt sedan tonåren. Han har också börjat någonstans, gett sig ut på okänd mark.

hur blir man bra på att skapa
Kan inte de här bilderna från Kåsas strand i Varberg få symbolisera hur det alltid finns ljus i lärandet, till och med när övandet inte tycks leda någon vart? Häromkvällen var oktoberhimlen mörk, men den innehöll även glimtar av guld. Här kan du se ännu fler solnedgångsbilder från fotosessionen, om du är nyfiken.

Förutom talang och kämpaglöd har personerna jag skriver om här andra saker gemensamma. Dels drivs de av att excellera på det de gör, oavsett vad de skapar. Dels är de modiga nog att prova sig fram för att nå dit, även om det kanske inte alltid blir som de tänkt sig.

Då börjar de om för att komma visionen närmare. Givetvis utifrån en annan infallsvinkel.

När prestationen känns viktig är det jävligt läskigt att ge sig ut på okänt vatten, det kan jag intyga. Man måste stålsätta sig inför mindre bra resultat, stundom jobbig konstruktiv kritik och fortsätta trots allt.

Jag tror att många vuxna är rädda för att prova nya saker eftersom de är rädda för att känna att de misslyckas. Enligt min mening är denna rädsla direkt kreativitetshämmande. Den kan leda till att man aldrig ens försöker eller ger upp innan man knappt börjat.

Synd vad mycket fint och unikt världen går miste om, tänker jag.

öva på att skapa

När jag nu beträder ny skaparmark måste jag därför påminna mig själv om hur mycket tid jag gett skrivandet. Jag är skribent för att jag tokövat på att skriva. Inget konstigt med det. Jag kan toköva på annat också, typ på bildkomposition eller så.

Och så tänker jag på Pernilla, Sara och Sibel. Och på min Christoffer. Jag har den djupaste respekt för hur de alltid banar väg för nya uttryck och för hur de tar till sig olika perspektiv för att skapa vackra saker.  

De har haft modet att bli riktigt, riktigt bra på något. Fortsätta utvecklas kommer de också göra. De har redan vågat flera gånger om och rett sig bra även i motgångarna.

Kan det största äventyret finnas i hemmasnåren?

hortensia ljus

Jag funderar mycket på vad som verkligen gör mig lycklig, då menar jag ihållande lycka och inte bara något som boostar i stunden. Ganska jobbiga tankar, jag vet!

När jag väl börjar grubbla kan jag ha svårt att sluta. Sådan är jag att jag liksom vrider och vänder på perspektiven.

ljus brännässla

När jag begrundar mina bästa stunder blir jag överraskad av enkelheten i dem, jag som alltid drömt om de stora äventyren och sällan nöjt mig med måttfullheter.

Numera är jag som allra gladast när jag traskar runt i hemmasnåren med makroobjektivet fokuserat på allt det vackra jag ser, oftast i all min enslighet.

(Jag är också som gladast när jag får vara med människorna jag älskar. Men det är inte det jag ska berätta om här, har nämligen en annan poäng.)

ljus ängsgräs

Svårt att förklara, men när jag är ute med kameran och makrot känner jag mig som värsta upptäckaren. Världen ter sig som ny och jag blir plötsligt VÄLDIGT närvarande.

Jag lägger märker till saker jag aldrig sett eller tänkt på förut, som i förrgår när hela mitt fokus var riktat mot ljusfläckar i träden och buskarna.

Ljuset förvandlar allt, visset gräs brinner likt koppartrådar och hårda färger mjuknar. De här ögonblicken är inte stora, ändå är de störst.

ljus brända blommor

Trots att inte mycket alls hänt – jag har kanske gått 4 000 steg – kan jag tänka på just dessa förvandlande ögonblick i flera dagar efteråt. Känna mig alldeles rusig av glädje att jag fått vara med om något så grant.

Jag har levt i ett slags tro att jag måste korsa hav för att känna meningsfullhet, att saker händer mig på riktigt. Omtumlande att inse att jag bara behöver öppna dörren…