När dagarna blir kortare får man ta till de knep man kan

vacker solnedgång knep för längre dagar

Går inte dagarna i ett så här års? Jag tycker de försvinner i mörkret och aldrig går de så fort som när jag betar av en massa skrivjobb på hemmakontoret. Kortare dagar på grund av vintertid tenderar att göra mig en aning stressad. Det känns som att ingenting hinns med. Då försöker jag påminna mig om att jag har precis lika mycket tid som vanligt, att det är tidsperspektivet som är skevt. Och så tar jag till det knep jag kan: Jag beger mig ut i solnedgången.

Tidigare i veckan såg molnen lovande åt. Sent på eftermiddagen låg de så fint på himlen att det bara måste bli en vacker solnedgång. Jag beordrade mig själv att bryta jobbet för att kunna ta med mig kameran till stranden, annars kan jag ha svårt för det här med pauser så upp i skrivandet som jag ofta går. Men till stranden gick jag, alltså. Tack och lov, får jag allt säga, för det blev mycket riktigt en solnedgång utöver det vanliga. Jag greps av förundran redan när solen påbörjade sin vandring neråt på himlavalvet.

kortare dagar men vackra solnedgångar

Där och då var det som att stressen rann av mig. Ont om tid? Nej, jag har all tid i världen. Ish. Jag gick i sakta mak hemåt igen och riktigt frossade i förtjusningen över färgprakten jag bevittnat. Förundran eller hänförelse kan göra så mycket med oss. Inte minst kan det påverka vår känsla av tid och rum. Berkeley-universitetets forskningscenter Greater Good har publicerat en artikel om hur känslan av förundran kan expandera tiden och rummet i sinnet. Det här hände mig på stranden. Det händer mig ofta när jag tittar på solnedgångar.

När jag känner mig stressad över de allt kortare dagarna och tanken på att tiden inte räcker till maler och maler är en solnedgångsvistelse den bästa motkuren. Jag tar mig helt enkelt tid för att få mer tid, paradoxalt nog. Något annat fint med dessa ögonblick av skönhet är att jag känner mig rik inombords. Egentligen är det otroligt att något så storslaget finns precis utanför fönstret. Det gäller bara att stanna upp och njuta av det.

Ekorren var så stilla att jag hann fota den

Jag har stressjobbat i flera veckor och känt hur vardagen successivt krympt till skärmen. I och med detta har jag inte skapat rum för fotandet och skrivandet, och det har liksom känts tomt i mig. Utan mitt skapande tappar dagarna i lyskraft. Samtidigt är detta något som hänger helt och hållet på mig. Jag kan bryta när jag gjort tillräckligt och i stället unna mig en stunds skaparglädje snarare än att pressa på med jobb.

foto ekorre i träd

I fredags var jag beslutsam: Jag ska fota något i dag. Därmed fick kameran följa med på min och pappas långrunda. Tur var väl det, för när jag sedan gick genom skogen hem fick jag den största gåvan av naturen. En ekorre var alldeles stilla i ett träd bredvid mig. Den var så stilla att jag hann plocka fram kameran och knäppa flera bilder innan den hoppade i väg bland trädtopparna. Jag har levt på detta ögonblick ända sedan dess.

Finns det något sötare än ekorrar? Jag blir alltid lika bedårad av mina möten med dem.

Ljuset genom blommorna – fotostunder nere på gården

Skapande måste inte leda till något annat än en inspirerande och avkopplande stund. Jag gör mitt bästa för att få till sådana stunder även när jag har som mest ”riktigt” jobb att göra. Ibland lyckas jag, ibland inte.

vallmor i blomlåda foto

För mig är att gå ut en sväng med kameran något av det mest välgörande som finns, som när jag häromkvällen tog luft nere på gården och då passade på att fota blommorna i pallkragarna.

Jag brinner för en abstrakt form av blomfoto, vilket möjliggörs av att rikta ett makroobjektiv mot ett starkt ljus. Ljuset förvandlar blommornas färg och form, och i det varma kvällsljuset blir färgerna och formerna ett mjukt skimmer.  

foto vallmo i närbild

Det här är små, små ögonblick, fotostunder som denna. Men de små ögonblicken är särskilt viktiga för en upptagen kreatör som vill ha en paus full av skaparglädje.

Solnedgångsbilder från mina fotopromenader i Varberg

Jag promenerar nästan dagligen och när jag började utforska mitt fotointresse under coronaåren tog jag ofta med mig kameran ut i solnedgången. I perioder rörde jag mig vid Varbergs strandpromenad varje kväll. Jag samlade därmed på mig många solnedgångsbilder – se här:

Bilderna här ovanför är alltså exempel på solnedgångsfoton jag tagit under ett par års tid. Jag älskar att vistas i solnedgången! Det är som att tiden och rummet expanderar, och att stressen försvinner med solen. Under coronatiden upptäckte jag hur mycket jag älskar foto.

Detta nyfunna intresse blev början på mitt konstnärliga hobbyskapande, som jag hoppas kan bli något mer i framtiden.

En kråka är upptagen med att leta mat i vattenbrynet

kråka går i vattenbryn foto

Det måste varit ett mirakel i går. Plötsligt skingrades molnen och strålade solen på en klarblå himmel. Den första soliga eftermiddagen på flera veckor. Jag och pappa gick staden runt, från skog till strand. Och jag släpade på kameran i säkert en mil, för dagar när det är bra ljus gäller det att passa på.

kråkor på stranden bilder

Nere i Apelviken spatserade en ensam kråka i vattenbrynet. Den var så upptagen med att leta mat bland den ymniga tången att den inte brydde sig om att jag riktade kameran mot den. Annars kan kråkor vara ganska lättkränkta fotosubjekt.

kråka går i vatten höga fågelben foto

Under flera veckor har jag stressjobbat och stressvelat över just mitt jobb, hur ska man klara sig ur sådana här kristider? Men en sak velar jag inte kring: Min kärlek till vardagsvandringarna och fotostunderna vid både skogen och havet.

foto på när kråkfågel tittar ner i tång

Kråkor är för övrigt mina favoritfåglar, tror jag, så jag kände mig privilegierad som fick föreviga ögonblicket i vattenbrynet. Har önskat knäppa några kråkbilder länge nu, och så hände det bara sådär. Det gäller att hela tiden befinna sig mitt i det, förr eller senare dyker tillfället upp.

foto på kråka på stranden vattenbryn

Förutom kråkor tittar jag extra mycket efter blommor och vågor just nu. Jag fotade såväl krokusar som bränningar under samma ljuvliga solskensrunda. Och vet du, nu tittar visst solen fram igen. Ska det bli en solig eller mulen eftermiddag?

Fjolårets gnistrande scillor i den sagolika skogsgläntan

scilla rysk blåstjärna

Jag brukar bläddra igenom mina gamla foton, minnas och glädjas. Vad mycket vackert jag är med om! De här fotona på fjolårets scillor hör till mina favoriter.

som ett stort blåskimrande hav av scilla i hemmasnår

Jag kan inte direkt säga varför jag tycker så mycket om dem, förutom att jag uppskattar vild skönhet i form av ett ögonblicks ljus över en blomsteräng, eller som i det här fallet över en scillaäng. Ljuset förvandlar, och något händer när man kommer riktigt nära förvandlingen. Nära som i närbild.

blå scilla makro

Det växer så mycket fint i skogen runt knuten. Nu står både snödroppar och krokusar i blom, men vad jag verkligen älskar är när hela marken täcks av blommor.

scilla siberica blomma

I skogen finns en glänta där scillorna växer i tusental, det är som ett hav av scilla, och i vissa ljus gnistrar blommorna likt blålila juveler. Under våren går jag runt i ett lyckorus eftersom skogsgläntan, och egentligen hela skogen, förvandlas till ett skimrande sagoland.

Känner mig liten inför skönheten i solnedgången

solnedgång i apelviken vinter

Bilder från olika platser och olika årstider, tillsammans fångar de mångsidigheten i Varbergs kustlandskap. Det är klippor och sand om vartannat.

fotografera solnedgången

Jag älskar landskapet året runt och oavsett tid på dygnet. Men stranden i solnedgången, det är magiskt hur de vackra färgerna sänker sig över mig.

subbe fyr i vintern

Ja, det är obegripligt hur vackert det är, och jag känner mig väldigt, väldigt liten inför skönheten.

vinter solnedgång strandpromenaden varberg

Det är en positiv känsla av litenhet, för att kunna landa i att det finns något större än mig själv känns trots allt skönt. Kanske är eventuella problem inte stora, åtminstone inte i stunden.  

Naturen i mötet mellan vinter och vår

grön ormbunke på vintern
grön ormbunke på vintern

Jag vissnar lite i höst- och vintermörkret. Så är det bara. Det är inte riktigt samma sak att fotografera i naturen en gråmulen dag. Både jag och kameran behöver ljus.

rödbruna löv mot klarblå himmel foto

De senaste veckorna har bjudit på flera soldagar och då har jag passat på att fota växter. Jag har tagit med mig makroobjektivet till skogen runt knuten.

träd hängande grenar i starkt ljus foto

Januari- och februarinaturen är vacker på sitt sätt. Oändliga nyanser av brunt.

foto av barrträd med fågelholk i bakgrunden

Och stråk av grönt.

foto på ormbunke med sporer i ljus

Växterna förändras i ljuset och därför älskar jag att leta upp ljusfläckar i snåren.

ljus genom trasigt brunt löv

Det blir en abstrakt form av växtfoto, som jag finner en stor tillfredsställelse i.

makrofoto av bruna löv på träd

Kanske känner jag mig lite som en impressionist där jag traskar runt i brunheten. (Ja, jag fantiserar hej vilt!)

makrofoto små kottar barrträd

Om det är något jag lärt mig av mina år med kameran är det att naturen sällan är tråkig, inte ens när man tänker att den är det.

foto på vissna bruna löv på träd

I och med fotograferandet övar jag mitt detaljseende och ser numera detaljerna nästan överallt, oavsett årstid.

barrträd som är blekt av solljus abstrakt naturfoto

Det är som att allt ljus riktas mot ett visset löv eller blomma och skapar ett mästerverk. Naturens egen konst som inte riktigt kan fångas i ord och bild. Man gör bara så gott man kan för att återge det något så när.

ljusbruna löv i mycket starkt solljus

Jag är tacksam för dessa stunder. Att gå runt i skogen och fokusera på växter och ljus är min meditation. Under den korta vistelsen hämtar jag mycket kraft.

foto som fångar struktur i brunt löv

Faktiskt förvånansvärt mycket ork. Jag känner mig som två olika personer: en person före och en person efter.

foto på ljus genom brun lönnäsa

Jag har redan sett de första vårblommorna och vill dela med mig av mina vissna vinterbilder innan jag återuppstår med och lägger ner min själ i våren.

foto på de första snödropparna för i år

Samma tysta kraft som hos snödropparna

snödroppar våren 2023

Årets första snödroppar, äntligen i blom. För mig är snödroppen en symbol för hur något vackert kan växa i kylan och det får mig att tänka på hur det kan vara att leva med långvarig värk eller en annan sjukdom av ett kroniskt slag. Nog fasen kan livet kännas kallt och kargt ibland, men på något sätt reser man sig ändå från marken.

snödroppe symbol för inre styrka

Låt inte den hängiga gestalten luras. Även en krökt rygg står pall genom regn, snö och sol. Man härdar och härdas när vinter och vår avlöser varandra i naturens rasande tempo. Lever på så gott man kan, det gör man. Och man gör det oftast med samma självklara tystnad som med den snödropparna växer.  

Det här är visst en återkommande reflektion…

Berättelser om judiskt motstånd under Förintelsen

fota vissna blommor och lyssna på berättelser om judiskt motstånd

I går var den första soliga dagen på lääänge. Jag passade på att göra en kvartersfotografering, mer än så hann jag inte eftersom jag skulle i väg på middag och teater senare. Men ljus, så tacksamt! Det långvarigt gråa har försvårat fotostunderna och jag har väl tillfälligt gett upp dem, vilket jag kanske inte borde gjort i första taget.

Jag har lyssnat på mycket radio under veckan. Public service, vilken tillgång! Alltså, jag har lyssnat på Sveriges radios P1-program. Under gårdagens fotorunda hade jag exempelvis ett avsnitt av Vetenskapsradion Historia i öronen: ”Judiskt motstånd under Förintelsen”. I går var det ju Förintelsens minnesdag, så detta nya avsnitt kändes passande.

makrofoto frost i gräs

Motståndet under Förintelsen och andra världskriget är något som jag fascinerats av i flera år. På senare år har det nämligen kommit hur många skönlitterära böcker som helst om kvinnors vardag och kamp under 1930- och 1940-talen.

Tack vare läsningen av dessa böcker – exempelvis Kelly Rimmers Vad hjärtat aldrig glömmer, Kristin Hannahs Näktergalen och Kristin Harmels De bortglömda namnens bok – har jag insett hur mångsidigt motståndet varit. Skönlitteraturen kan ge fantastiska inblickar i människors liv. Men även historiska studier kan ge en djupare bild av just historien. Det är därför som jag blev så tagen av radioavsnittet ”Judiskt motstånd under Förintelsen”.

makrofoto detalj av frökapsel

I avsnittet berättar Kenneth Hermele om det mod som krävdes för de mest vardagliga motståndshandlingar och hur utbredda dessa var, trots att dödliga bestraffningar hängde över som ett ständigt hot. En liten motståndshandling, som att sjunga en sång eller hjälpa en vän, kunde bestraffas tiofalt av nazisterna.

Ändå valde två unga kvinnor att ta av sig sina davidsstjärnor, klä upp sig och gå på dans en kväll, bara för att få leva som vanligt. Ändå upprättades ett hemligt judiskt arkiv i Warszawa, spelades satiriska teaterföreställningar och smugglades mat. Ja, och ändå sköt en mystisk danserska ihjäl en nazist i ett av koncentrationslägren.

lyssna på radio om judarnas motstånd under andra världskriget och samtidigt fotografera vissna löv

Kenneth Hermele har skrivit en faktabok om det judiska motståndet. Den ska jag läsa. Har satt upp mig i kö på biblioteket. Det var en lång bibliotekskö, så vi får se när läsningen blir av. Till dess kommer jag nog ha hunnit läsa ut Victor Klemperers dagboksanteckningar från Förintelsen, ett mastodontiskt verk på tusen sidor som också vittnar om motståndets många uttryck.

Solljuset fick det att glittra av skatter i vattenbrynet

Jag hittar inte riktigt orden så jag kanske bara ska nöja mig med Å, älskade sol, så fint att se dig igen!

grönt sjögräs i solljus

De mörka dagarna har sugit musten ur mig. Kväll i lägenheten nästan dygnet runt. Knappt så att promenaderna kan rädda situationen. För ja, det är ju mörkt även utomhus.

glitter tång i vatten

Men i dag visade sig solen och vilken dag!

glitter manet vattenbryn

Jag tog med mig kameran ner till stranden och det glittrade av skatter i vattenbrynet.

snäckor sol glitter

Det var precis det här jag behövde. Solljus, alltså. Och solglitter.

Vinterkylan lockar fram de vackraste solnedgångsfärgerna

Himlen, och med den solnedgångarna, har varit spektakulära de senaste dagarna. Vinterkylan lockar fram de vackraste solnedgångsfärgerna, milda toner i rosa, blå och lila.  

vinter solnedgång ankaret varberg
Ankaret i Varberg.

Det är verkligen bitande kallt ute nu. Men inte hindrar det mig och pappa från att gå en långpromenad. I dag fick det bli i solnedgången – ja, se! Jag tog med mig kameran på promenaden, och tack, snälla, snälla, papsen för tålamodet.

vinter solnedgång strandpromenaden varberg
Strandpromenaden i Varberg.

Ingen solnedgång är den andra lik, var och en har dock sin egen tjusning. Jag gillar både dagens och gårdagens, men på olika sätt.

vinter solnedgång subbe fyr varberg
Subbe fyr i Varberg. Se ljuspelaren!

I dag var det som att färgerna och ljuset smälte samman, jag såg till och med en ljuspelare genom vintermolnen.