Släppa taget och gå i frihet genom stormen

surfare apelvikens strand

Det märks att du skrivit dig till ledsnad, Sandra, säger Christoffer när vi pratar på telefon i blåsten. Så är det nog. Jag kan inte ha det för monotont vid datorn för då börjar blicken allt oftare söka sig mot fönstren samtidigt som rastlösheten kryper i benen. Jag måste ut! Och ut gick jag, alltså. Jag tänkte att jag skulle hämta beslutsamhet i de vilda och vackra vågorna nere vid Apelvikens strand. Som min granne ofta utbrister: Havet, vilken power!

apelviken en gråmulen dag
Ljusets reflektion i vattnet skapar alltid lika fascinerande effekter. Det ser ut som att hela stranden badar i ett silversken.

Dagens blåsväder hade lockat surfare till stranden. Varje gång jag ser hur obesvärat surfarna fångar vågorna tänker jag att jag skulle vilja vara lika fri. Men som grannen också brukar reflektera: Vi är fria att skapa det liv vi själva vill. Och jag håller med, för jag tror att hon menar utifrån de förutsättningar vi har. Då blir frihet något annat. Det händer att vi pratar om fantasins kraft som vaknar när man anammar sin längtan och faktiskt känner jag mig frisinnad efteråt.

välja att gå i frihet

På grund av kreativa bojor har jag inte kunnat vandra lika obekymrat som förra hösten, eller ännu hellre som förrförra hösten! Timmarna vid tangentbordet har helt klart varit för många och jag har dessutom försökt kontrollera flödet lite för mycket efter vad som borde göras. I jobbmässiga kristider är det svårt att göra något rätt, det har jag lärt mig av de bistra coronaåren, så det är lika bra att släppa taget och gå på känsla. På andra sidan stormen väntar något fint.  

Höstfunderingar om nya börjor och krafttag om bloggen

Förra måndagsmorgonen tittade jag ut genom fönstret och förvånades av den höstliga atmosfären. Vinden ven genom träden och löven virvlade mot marken. Senare på förmiddagen gick jag min vardagliga runda och förundrades över lövens sakta dans. Runt, runt i cirklar singlade de från träden. Luften kändes friskare, du vet så där frisk som höstluft kan vara.

Med hösten kommer en ny början. För mig har den här tiden på året varit en symbol för nya tag och äventyr ända sedan jag var barn. Antagligen har den med terminsstarten att göra, denna min förtjusning. På tal om att vara barn och att börja skolan: Äntligen har jag börjat få upp höst- och halloweeninspiration för unga skapare. Jag har hållit på med barns skapande så länge nu att det vävts samman med mitt liv och att jag vill fortsätta med det.

höstfunderingar om nya börjor och krafttag om bloggen

När jag började med Vi växer så det knakar för en herrans massa år sedan tänkte jag att bloggande kunde vara en rolig inkörsport till att skriva och publicera barnböcker. Jag tyckte också att det var roligt för att jag typ alltid sagt att jag ska bli leksaksmakare i mitt nästa liv. Men i stället för att ge ut barnlitteratur fortsatte jag med mina blogginlägg och pysselbilder, vilket har gett mig mycket glädje genom åren.

Vi växer så det knakar har jag nästan lagt på hyllan. Dels för att jag kan och vill skapa vackrare än vad jag gjorde på min allra första barnblogg, dels för att Blogg.se är en usel bloggportal och jag ångrat att jag använt den över huvud taget. När vidden av portalens uselhet gick upp för mig var det för sent att flytta bloggen utan att förstöra det jag byggt upp. Därför har jag försökt att börja om på andra håll utan att ha fått upp lågan till 100 procent. Jag har helt enkelt inte hittat min ideala bloggform ännu, och kanske kommer jag aldrig göra det.

Ett av mina inspirationsmässiga grundproblem har sedan i våras varit om jag delvis ska licensiera bildbanksbilder igen. Ja, nu har det hunnit bli höst och jag har fortfarande inte bestämt mig för om fördelarna överväger nackdelarna med ett sådant beslut. Jag skulle alltså väva samman bildbanksfoton med mina egna foton för att få upp farten något. Samtidigt kan jag ju fota själv, uppenbarligen. Varför då skynda på?

Ibland vill jag ju skynda, det är själva grejen. Får se om den nya årstiden kan bringa klarhet, eller om jag kommer stå och stampa i samma frågeställning även i vinter. Jag kanske kommer på en kreativ lösning, vem vet?

Ska bli bättre på att njuta av dagarna igen

ska bli bättre på att njuta av dagarna igen

Jag har andats ett projekt i flera månaders tid och nu är det nog slut med projektet, tror jag. Då och då drabbas man som frilans av struliga projekt som liksom kan dra åt vilket håll som helst. Den här gången drog det åt ett håll som inte hade varit bra för mig och därför var det bara att säga tack och gå, och att faktiskt kunna göra det med en känsla av stolthet och tacksamhet över vad jag åstadkommit och lärt mig under tiden. Detta innebär att jag återigen kommer fristajla ett tag i livet, vilket jag ju trodde även för någon månad sedan. Förhoppningsvis kommer jag göra annat än att sitta klistrad vid skärmen åtminstone den närmaste tiden.

abstrakt foto vresros

Jag har varit övertygad om att jag de senaste åren lärt känna mig själv så bra att jag smidigare kan hantera stressen från ett för intensivt projekt. Jag har trott att jag ska kunna jobba orimligt hårt och samtidigt ha rum för fritt skapande och mycket vilande. Det tog väl knappt en halv arbetsdag innan stressen skruvades upp till max och jag fastnade i samma gamla hjulspår igen… mycket klokare har jag nog med andra ord inte blivit. Nej, inte ens efter flera års övning.

bild vresros knopp

Men jag tror att jag trots allt kommer landa i den nya, lugnare tillvaron igen. Som jag berättade häromdagen har jag längtat efter att få skapa fritt och att bara få vara. När den värsta adrenalinkicken lagt sig kommer jag alldeles säkert bli bättre på att njuta av dagarna. Njutningsfulla dagar, och där jag inte minst är fullt närvarande i ögonblicken, är mitt drömtillstånd. Där vill jag alltså hamna snarast möjligt. Jag vill kunna känna att jag har tid och ro att kunna fastna vid blommorna, som vid vresrosorna på stranden, snarare än att ha en rivande stress som gör att jag måste skynda vidare stup i kvarten. I dag, denna första fria dag, skumbadade jag till och med det första jag gjorde.

ta mig tid för lugnare stunder i vardagen

För övrigt kommer fotona i detta blogginlägg från en av mina väldigt få fotostunder den senaste månaden. Hur ljuvliga är inte vresrosorna?

Ekorren var så stilla att jag hann fota den

Jag har stressjobbat i flera veckor och känt hur vardagen successivt krympt till skärmen. I och med detta har jag inte skapat rum för fotandet och skrivandet, och det har liksom känts tomt i mig. Utan mitt skapande tappar dagarna i lyskraft. Samtidigt är detta något som hänger helt och hållet på mig. Jag kan bryta när jag gjort tillräckligt och i stället unna mig en stunds skaparglädje snarare än att pressa på med jobb.

foto ekorre i träd

I fredags var jag beslutsam: Jag ska fota något i dag. Därmed fick kameran följa med på min och pappas långrunda. Tur var väl det, för när jag sedan gick genom skogen hem fick jag den största gåvan av naturen. En ekorre var alldeles stilla i ett träd bredvid mig. Den var så stilla att jag hann plocka fram kameran och knäppa flera bilder innan den hoppade i väg bland trädtopparna. Jag har levt på detta ögonblick ända sedan dess.

Finns det något sötare än ekorrar? Jag blir alltid lika bedårad av mina möten med dem.

Naturen – och livet – i ett gränsland mellan två årstider

solnedgång i gränsland mellan sommar och höst

Naturen i ett gränsland mellan två årstider. Det är sommar och höst om vartannat. Blommorna svämmar över i pallkragarna på gården och solnedgångarna lyser i pasteller på himlen. Och mitt i allt skjuter svampar upp ur marken. Jag gjorde mitt första försök till svampplockning i dag och jag tror jag fick med mig oätliga svampar hem. Nej, jag provsmakade inte! (Jag har absolut inga svampkunskaper och håller mig därför klokt borta från att äta sådant jag inte vet vad det är för något.)

I likhet med naturen befinner jag mig också i ett slags gränsland. Jag har fått en bra roll i projektet, en ansvarsroll, så jag antar att det mesta i vardagen kommer kretsa kring jobb. Det känns bra, även om jag kan behöva göra avkall på viss frihet. Jag har valt att ta chansen eftersom jag kommer få med mig värdefull kunskap från projektet och därutöver en utmaning som saknat motstycke i min karriär de senaste åren. Och ärligt, trygghet och stabilitet är inte alls dumt i kristider.

solnedgång symbol för slutet på något gammalt och början på något nytt

Under veckan har jag småpysslat med material till min Sagotanten-butik på Skolmagi. Jag har bland annat gjort ett skrivmaterial som jag kallar Adoptera en drake. Att komma på övningar i kreativt skrivande är jag, det hänger samman med mina gamla studier och kurser. En gång för länge sedan var jag faktiskt skrivpedagog, höll i egna skrivkurser som jag gjorde. Med andra ord försöker jag för tillfället sy ihop de olika delarna av min tillvaro.

När jag syr samman livet till en vacker helhet måste jag inkludera mina små strövtåg i hemmasnåren. De är en av de viktigaste delarna av mig. Jag vet inte hur jag ska kunna leva utan skogsstigarna och strandängarna i de olika ljusen. Egentligen behöver man ganska lite för att känna sig hel, har jag återigen filosoferat en hel del kring. Nu ska jag bara förmå hålla fast vid detta även i stressen som ett nytt jobb och en ny roll onekligen kan medföra.

Jag önskar mig många solnedgångsstunder framöver, precis som den tidiga augustisolnedgången som visas på bilderna här ovanför. Och är inte solnedgångar fina symboler för slutet på något gammalt och början på något nytt?

Kommer det bli ett mer kreativt arbete ett tag nu?

Jag sitter här med en pirrig känsla. Är pirret positivt eller negativt? Jag vet inte. Saker blev inte riktigt som jag tänkt mig, tror jag. I flera månader har jag frilansat i ett internationellt projekt och gjort en riktigt bra insats.

Förra helgen fick jag, liksom andra frilansare i projektet, reda på att vi kommer behöva gå ner 100 kronor i timmen i lön.

närbild på blåklint

Med andra ord ska vi behöva finna oss i att få minst flera tusen kronor mindre betalt varje vecka, och det kan jag ju inte gå med på. Kunden har sagt att jag kanske kan få behålla mitt arvode, men vi får se. Det blir vad det blir.

Åtminstone morgondagen kommer jag börja som en fri frilans igen. Jag kommer nog lägga ner orken på kreativt arbete, som design av printables och fotografering av natur. En diplomutbildning väntar också på att bli klar. Jag ska bara bestämma mig för något. På sätt och vis är den här valfriheten det absolut bästa med att frilansa, även om den kan kännas lite skakig.

(Det kan bli så att jag återupptar projektet direkt och då får skjuta den totala kreativiteten framåt i tiden igen.)

Vincent van Gogh målade 150 tavlor under sin ensligaste tid

Häromdagen fördjupade jag mig i författares och konstnärers behov av enslighet och snubblade över Vincent van Goghs (1853-1890) kreativa blomstringsperiod under den tid han var inskriven på hospitalet i franska Saint-Rémy-de-Provence. Året var 1889. Jag gjorde efterforskningarna inför en arbetsuppgift. Många av gångerna får jag välja mina egna teman, så jag brukar välja med hjärtat som slår extra mycket för kultur.

Vincent van Gogh skapade i isolation

vincent van gogh stjärnenatt 1889
Stjärnenatt (1889)

Mycket riktigt skapade van Gogh flera av sina berömdaste verk, som målningarna i serien Stjärnenatt, under tiden på hospitalet. van Gogh var egentligen ingen enstöring, han tyckte om andras sällskap. Men i brev till familjen berättade han om hur isolationen drev på skapandet.

Ödslighet var ett återkommande tema

van Gogh ska inte ha lämnat sitt rum på två månader. De yttre bilderna, intrycken, bleknade alltmer och i dess ställe trädde djärva färger och penseldrag fram, du vet de där cirklarna som är så karakteristiska för hans konst? Trots de livliga färgerna, och faktiskt tavlornas livliga motiv, kan man inte undgå känslan av ödslighet. Om man tittar tillbaka på hela van Goghs konstnärskap verkar ödslighet, eller enslighet, varit ett genomgående tema. För konstnären i fråga var ensligheten både en förbannelse och en välsignelse.

van Gogh färdigställde 150 målningar

vincent van gogh irisar 1889
Irisar (1889)

Under tiden på hospitalet färdigställde van Gogh cirka 150 målningar. Få var intagna på sjukhuset, och ingen av dem som han bodde med delade hans intresse för konst. Han höll sig för sig själv och tillbringade dagarna i dels en ateljé, dels en trädgård. van Gogh detaljstuderade och avbildade naturen på sitt nya, egensinniga sätt. Men skaparglädjen nådde ett slut. Den isolerade tillvaron började tära något enormt på honom och han lämnade hospitalet. Bara en kort tid efteråt ska han begått självmord.

Enslighet – välsignelse eller förbannelse?

Kreatörens behov av enslighet är ett av de ämnen som intresserar mig mest. Kanske för att det finns en stor, och högst personlig, igenkänning i det. För att kunna skapa måste jag sortera intrycken i stillhet och tystnad. Sorterande sköter jag bäst själv, och jag är väl på sätt och vis mitt eget bollplank. När jag ska skapa klarar jag inte heller av för många avbrott, de bästa skapardagarna är dagar när jag vet med mig att jag inte ska träffa en kotte. Samtidigt, utan social närhet eller stimulans tappar jag all inspiration.

Balansen mellan att ha för mycket eller för lite social kontakt tycks vara ett evigt tema inom konsten och litteraturen. Rebecca Solnit har berört temat i sina essäsamlingar som har natur- och vandringsteman, och i dagarna fann jag en förtjusande bok av August Strindberg. Strindberg-boken heter Ensam och är en självbiografisk långnovell om att säga farväl till sin omgivning för att kunna förlora sig i författandet. Jag vet inte hur novellen slutar ännu och återkommer med en recension när jag läst färdigt den.

Sammanfattningsvis kan enslighet, rentav isolering, till en början vara kreativt befriande. Men vad händer när den blir för långvarig – blir den en välsignelse eller en förbannelse?

Källor:
Art Institute Chicago
The Art Newspaper
The Metropolitan Museum of Art

Ljuset genom blommorna – fotostunder nere på gården

Skapande måste inte leda till något annat än en inspirerande och avkopplande stund. Jag gör mitt bästa för att få till sådana stunder även när jag har som mest ”riktigt” jobb att göra. Ibland lyckas jag, ibland inte.

vallmor i blomlåda foto

För mig är att gå ut en sväng med kameran något av det mest välgörande som finns, som när jag häromkvällen tog luft nere på gården och då passade på att fota blommorna i pallkragarna.

Jag brinner för en abstrakt form av blomfoto, vilket möjliggörs av att rikta ett makroobjektiv mot ett starkt ljus. Ljuset förvandlar blommornas färg och form, och i det varma kvällsljuset blir färgerna och formerna ett mjukt skimmer.  

foto vallmo i närbild

Det här är små, små ögonblick, fotostunder som denna. Men de små ögonblicken är särskilt viktiga för en upptagen kreatör som vill ha en paus full av skaparglädje.

Det blir ingen slutlig solnedgång över Sandras dagar…

Snart två månader sedan jag var kreativ här på Sandras dagar. Betyder det att jag slutat skriva? Nej, livet tog en vändning i maj. Jag hoppade på ett internationellt projekt och sedan dess har jag utan att säga för mycket jobbat på. Jag kan inte gå in på fler detaljer eftersom sådana här projekt kräver att man tiger, däremot kan jag konstatera att jag haft givande arbetsmånader som har medfört mindre tid för annat kreerande.

det blir ingen slutlig solnedgång över sandras dagar
Ett gammalt solnedgångsfoto från en annan juli…

Under den här tiden har jag funderat på om jag ska sluta blogga helt. Jag har ju mina perioder… Men vad skulle livet vara utan flumskrivande på diverse bloggar? Och när jag tänker på det, vad skulle livet vara utan min kreativa plattform där jag får pröva idéer lite som jag vill? Antagligen skulle tillvaron vara ganska torftig. För här på Sandras dagar har jag utvecklat mitt skapande och tänkande. Tack vare bloggen har jag pushat mig själv till att bli en bättre fotograf och pysslare. Jag har även tagit mig för fler saker i sökandet efter bra innehåll som liksom representerar mig.

Nej, så det blir ingen slutlig solnedgång över Sandras dagar. Som alltid måste jag dock småpausa över sommaren. Hettan hjälper inte direkt min värk och ork, och det är som att skaparlusten rinner ur mig. Jag har inte fotat blommor eller solnedgångar på evigheter, känns det som. Inte heller har jag ritat eller målat, eller gjort printables. Men jag håller mig flytande och ibland räcker det gott och väl. Det känns jättebra att ha åtagit mig nya frilansprojekt. Jag lär mig nya saker varje dag och bringar ordning i en frilanstillvaro som präglats av kriser efter kriser under flera års tid.

Man får inte vara hård mot sig själv i sådana här stunder

Det känns som att merparten av mina arbetsdagar går ut på att jag stirrar på skärmen utan att få något vettigt gjort. Okej, så jag tar väl i lite i överkant, för saker blir gjorda. Men det går inte snabbt nu. Jag är fortfarande inte i form efter coronan, astman och värken fortsätter att rasa i kroppen. Och tröttheten ger inte vika. Då har jag ändå inte haft feber på flera veckor. Segdraget, det här. Minst sagt.

Jag är oersättlig för mitt företag. Om inte jag kan göra, vem ska då göra det? Därför känner jag mig utlämnad, och jag känner hur självförtroendet sviktar. Det var säkert över en månad sedan jag hade en riktigt bra och effektiv arbetsdag, alltså tiden före jag smittades av covid-19. Samtidigt ska man inte vara för hård mot sig själv i sådana här stunder. Bara det faktum att jag går upp och försöker varje dag är starkt nog.

Förr eller senare kommer orken och skärpan tillbaka. Jag kommer resa mig. Det är jag övertygad om. Till dess är det här vad det är.

De där dagarna när man är inspirerad men inte kan prestera…

hjärnan säger stopp när jag vill prestera

Jag är inspirerad, full av idéer. Men i dagarna har jag knappt kunnat prestera något. Jag har försökt skriva, stopp. Jag har försökt fota, stopp. Jag har försökt måla, stopp. Idéerna flyter runt i skallen och jag kan liksom inte greppa dem.

trötthet inspiration

Vad beror det på? Svårt att säga. Värk i kombo med hjärntrötthet, kanske. Måhända inflationsoro. Eller så är det bara så enkelt att jag presterat för mycket i veckorna och att hjärnan har försatt sig själv i viloläge. Så blir det ibland.

Den första frågan om mitt jobb: Kan du tjäna pengar på det?

På förekommen anledning:

När jag berättar om mitt jobb som bloggare och kreatör får jag i regel en fråga: Kan du tjäna pengar på det? Ibland möts jag av skepsis, men oftast av en snipig kommentar drypande av missunnsamhet. Sällan Å, vad kul för dig eller Å, vad spännande (även om det också händer).

Jag har aldrig påstått att jag blir rik på mitt jobb och jag har heller aldrig påstått att det är en enkel karriärväg. Jag jobbar fler och längre dagar än någon annan jag vet, och så här i pandemi-, krigs- och inflationstider har det bitvis varit ekonomiskt tärande. Så nej, jag känner mig inte särskilt rik på pengar. Däremot känner jag mig rik på arbetsglädje. 95 procent av tiden, i alla fall.

Folk får ställa hur nyfikna frågor som helst till mig. Vill jag så svarar jag. Det känns dock tråkigt att pengar är den absolut första undringen och att frågan sällan är nyfiken. Nästa gång kanske jag bara skulle passa tillbaka frågan: Vad jobbar du med? Jaså på banken, jaså i sjukvården eller jaså, i affären. Kan du tjäna pengar på det? *skeptiskt ansiktsuttryck* alternativt *snipigt sammanpressade läppar och ett drygt jaha*

Inte att undra på att jag för det mesta är tyst om mitt jobb, trots att jag älskar det mer än livet självt. Det är mitt liv. I det här samhället är det lite som så att man inte får älska det man gör, man ska lida varje dag och gör man inte det ska all annan världens olycka helst falla ner över en. (Jag vet att jag överdriver bittert.)