Skogsgläntan med scillor skimrar vackrare än någonsin

skogsglänta med scillor skimrar vackrare än någonsin

Mitt blomintresse delar jag med mamma. I dag ville hon gå en promenad tillsammans med mig och pappa. Jag visste den perfekta platsen!  

abstrakt scilla foto

Att besöka skogsgläntan med scillor är en av mina främsta vårritualer och i år skimrar platsen vackrare än någonsin. Så känner jag varje år, men det är ju för att jag blir lika hänförd varje gång.

abstrakt foto scillor

Jag var där och rekade i går och tänkte att det här kommer mamma älska. Det gjorde hon också. Hon och farsgubben lotsades dit. Och sedan blev det även en titt på blåsipporna och vitsipporna. Och på alla andra under.

abstrakt foto scilla äng närbild

Det var inte bara jag som stannade till vid nästan varendaste blomma. Mamma är likadan. Till och med pappa tycktes njuta av fägnaden, han som annars kan vara en aning rastlös.

scillor äng foto närbild

Och med detta kan jag väl bara konstatera att de årliga upptäcktsfärderna i hemmasnåren åter börjat.

Från målerikurs till vernissage på ett år

För ett år sedan längtade jag efter en plats att gå till. En gemenskap bortom skärmarna. Ett ställe för att skapa och bara vara. Jag tänkte att målerikurser kunde vara ett första steg till ett kreativt och socialt rum. Tänkte jag rätt? Det verkar faktiskt så.

från målerikurs till vernissage på ett år bild från utställning
Tavlorna till höger är mina och tavlorna till vänster är en målarkompis.

Jag gick två kurser: En i akryl och en i akvarell. I respektive grupperna blev det en så fin dynamik att vi bildade studiecirklar efteråt. I ett års tid har jag så varit med i både en akryl- och akvarellcirkel. Och mycket har hänt under detta år.

I akrylcirkeln har vi haft öppet hus för familjer och vänner. Samma dag som det öppna huset ägde rum fick vi ett förslag om att ha en gemensam vernissage, vilket vi ju ville. Jag inte helt motvilligt, ska tilläggas.

poster med abstrakta vaser i akryl och passepartout collage
Här har du ett exempel på ett posterkoncept jag arbetar på. Motiven föreställer vaser i akryltusch och passepartout. Du ser vaserna till höger på visningsbilden här ovanför, om än i suddigt läge eftersom påskriset från påskaftonens invigning visas i förgrunden.

Men i vilket fall blev det inom några veckor dags för en vernissage i en utställningslokal i Varberg, min hemstad. Jag var med helt förutsättningslöst, hade liksom ett koncept men inget jag egentligen hunnit utveckla fullt ut. Det kommer i sinom tid.

Så här tror jag: Man kommer aldrig vara helt redo men man måste börja någonstans. Det här var min början. Jag har redan lärt mig massor och insett att jag skulle vilja göra typ hundra saker annorlunda. Nästa gång tar jag med mig detta.

Hade du frågat mig för ett år sedan hade jag aldrig kunnat ana att jag skulle få stadiga målerivänner som jag skulle ställa ut konst och hantverk tillsammans med. Jag hade aldrig kommit så här långt utan dem.

Varför stannar vi så sällan upp och hälsar på varandra?

Mycket av mitt goaste snack har jag med grannarna i trapphuset. I går pratade jag med en av mina äldre grannar. Även om hon alltid är vid gott mod märktes det på henne att hon kände sig sårad av att så få stannar upp för att hälsa. Hon återkom till detta flera gånger och försökte maskera genom att rycka på axlarna. Hur svårt kan det vara att höja blicken och säga Hej när man går förbi (min tanke)?

varför stannar vi så sällan upp och hälsar på varandra?
Bild: bokaena via iStockphoto.com

Jag har många gånger själv haft bråttom. Om jag ska vara ärlig hoppas jag ofta att jag inte ska behöva hälsa på en endaste kotte under mina promenader. Men på senare år har jag blivit alltmer fundersam. Tänk vilken skillnad en glad hälsning, en stunds ögonkontakt, kan innebära när man känner sig ensam. Och tänk så sällan någon faktiskt stannar upp och frågar hur man mår eller undrar om ens dag…

Viktigt att stanna upp och ta sig tid

Under coronatiden valde jag umgänge med mina föräldrar framför vänskapshäng och stadsäventyr. På många sätt begränsades tillvaron under ett par års tid och kanske var det då jag verkligen började uppskatta de flyktiga ögonblicken med grannarna nere på gården. I alla sorters väder och vind tog vi oss tid för varandra och pratade om allt från omvärlden till den personliga tillvaron. Det här är något vi fortfarande gör.

Just det här att vi stannar upp och tar oss tid för varandra har blivit viktigt för mig. Mina grannar frågar alltid hur jag och Christoffer mår – de frågar till och med om mina föräldrars hälsa. I perioder när jag själv i besvikelse känt att få bekymrar sig om att fråga eller lyssna har gemenskapen i grannskapet varit en positiv motvikt som gett mig hopp. Här har jag en hel drös som kommer ihåg vad vi pratat om och som återkopplar.

En hälsning i form av ett hej värdefullt

Nu kanske man inte känner för att prata alla dagar, eller ens någonsin. Och det är okej. Trots att man inte vill, hinner eller orka prata tror jag dock att man någon gång förmår titta upp och säga Hej. Bara detta enda hej:et kan vara det som gör att en annan människa känner sig sedd. Egentligen är det ganska sorgligt hur vi rusar förbi varandra med näsorna i mobilerna eller med bortvända blickar.

När jag tänker närmare på det kan ett hej vara början på en fantastisk resa. Tack vare detta enkla lilla ord öppnas dörrarna till en livsberättelse. För att åter referera till mina grannrelationer har jag genom de senaste årens pratstunder nere på gården insett vilka öden vi alla bär på. Det är så mycket vi inte vet om varandra och vi kommer antagligen inte få reda på allt heller. Men för den som tar sig tid att hälsa och lyssna väntar berikande perspektiv.

Brukar du hälsa på eller prata med dina grannar?

3 stunder som fick mig att känna innerlig tacksamhet

Den här veckan har jag fått tre påminnelser om vad som är viktigt i livet. Påminnelserna har kommit till mig när jag befunnit mig i naturen och de har bringat mig ur fattning, samtidigt som insikterna varit kristallklara. Jag har mycket att vara tacksam för.

Tacksamhet för skönheten i hemkvarteret

I tisdags eftermiddags vankade jag fram och tillbaka mot balkongen, blickade med jämna mellanrum mot horisonten. Ser inte molnen lovande ut? Molnen låg på ett sätt så att de skvallrade om en solnedgång utöver det vanliga. Genom viss molnskådning kan man få ett hum om huruvida solen kommer gå ner i största färgprakt eller inte, det har åren som hängiven hobbyfotograf lärt mig.

Det var så länge sedan jag fotograferade solnedgången att jag på min skrivkammare tänkte att jag skulle ångra mig bittert om jag inte tog med mig kameran ner till stranden. Jag sa till mig själv på skarpen: Ta nu kameran med dig ut inför kvällningen. Det gjorde jag och jag blev inte besviken. Himlen sprakade så vackert i blått och orange att jag kände hur hänförelsens magi drabbade. Tio minuters promenad till detta, hur lyckligt lottad är jag inte?

Man – läs jag – ska ta sig tid för skönheten.

Tacksamhet för kärleken i livet

På fredagsförmiddagen var jag på en av mina vardagliga promenader med pappa. I fem års tid har vi gått tusentals mil tillsammans (förutom alla promenader vi delat under mina uppväxtår). Under dessa år har de gemensamma vardagsvandringarna inte alls känts som en självklarhet med tanke på alla sjukdomar familjen råkat ut för. Att min lilla familj fortfarande får vara tillsammans är livets största mirakel.

Under just den här promenaden pratade jag och pappa om att när livet kokas ner till det allra viktigaste finns det egentligen inget väsentligare än att älska och ta hand om varandra. Där och då förvandlade solen stranden till ett blekguldigt skimmer. Jag stannade upp, svepte med blicken över gräset, sanden och vattnet. En lyckokänsla bubblade: Tänk att få dela sådana här gyllene stunder med en älskad.

Tacksamhet för enkelheten i äventyret

Hur jag hamnade på ett skogsbad i en tallskog utanför Varberg i lördags är en berättelse i sig. I vilket fall fick jag vara med om naturterapi i flera former. Jag mediterade framför en öppen eld, upptäckte skogen från olika perspektiv genom att titta på mossa under lupp och på trädtoppar i en handspegels reflektion samt låg nerbäddad i en hängmatta mellan två tallar. Det var första gången någonsin som jag låg i en hängmatta i skogen, men jag har velat provat detta ända sedan jag hörde talas om personer som faktiskt lever sina liv så varje natt.

tacksam för äventyr med öppen eld  i skogen

För min del går det knappt en dag utan att jag längtar efter någon form av äventyr. Längtan har dock ändrat form med åren och har därmed blivit enklare än någonsin. Ibland behöver jag bara påminnas om hur enkelt ett härligt äventyr är och hur annorlunda det kan vara från person till person. Vad jag behöver göra är att snöra på mig skorna och bege mig utomhus, kanske till en skog eller strand. Det är typ gratis och finns utanför dörren, vilket innebär minimalt med ansträngning och pengar.

Under lång tid har jag intalat mig själv att jag bara kan leva fullt ut när jag får vara på resande fot. Men eftersom jag inte kan, orkar eller innerst inne vill vara på resande fot hela tiden har jag känt en viss ångest inför alla äventyr jag inte får uppleva. Någon form av fomo, eller? Det visade sig att vad jag verkligen behövde var ett perspektivskifte. Varje dag kan vara ett äventyr, om man vill. När jag låg i hängmattan under skogsbadet påmindes jag just om att de speciella stunderna finns inom räckhåll. Och året runt, otroligt nog.

Vad känner du tacksamhet för?

I en stöttande gemenskap måste man inte ha bilden klar

När jag gjorde mina fältarbeten och skrev mina uppsatser inom medicinsk antropologi fick jag under ett tag följa kvinnor med fibromyalgi på deras symöten. På onsdagar träffades kvinnorna över sina hantverk. Visst blev det en hel del skapande, men stygn för stygn sydde de också en gemenskap av acceptans inför varandras livssituation. Sedan dess har jag haft en stor respekt för vilka världar man kan åstadkomma tillsammans och för hur viktigt ett sammanhang kan vara för välbefinnandet.

kladd blandteknik rosor krita tusch akvarell
På denna kladd har jag först ritat linjer med hjälp av blompinne och flytande tusch, så kallad Indian ink. Därefter har jag byggt på linjerna med hjälp av vaxkritor i olika färger och sedan fyllt i linjerna med hjälp av akvarellfärger. Blandteknik på ett enkelt sätt! Jag lärde mig tekniken av min favorit(bild)lärare.

Efter många års sökande har jag själv fått sådana sammanhang. Åtminstone ett par gånger i veckan går jag på målarkurser och -träffar. Förutom att kladda lustfyllt får jag uppleva styrkan i ett stöttande kvinnonätverk. Att mötas över ett gemensamt intresse är verkligen speciellt, det är som att trösklarna sänks tack vare den delade passionen för vackra färger.

Jag kladdar ganska planlöst, försöker hitta min roll i skapandet och har funnit mig i att jag kanske är vilse och att jag inte behöver vara på rätt väg hela tiden. Som en av mina målarvänner sa på dagens träff: Att träffas så här har blivit början på en ny livsväg. Jag tror att vi alla känner så, jag gör det i alla fall. Och faktiskt är det superfint att utforska okända vägar tillsammans med andra som lyssnar och hejar utifrån var man befinner sig. I ett sådant sammanhang gör det inte så mycket att man inte har bilden klar.

blomvas i blandad teknik med tusch och akvarellfärger

Det har blivit en hel del kladd i höst. Äntligen kladd efter ett långt sommaruppehåll! Fotona här i inlägget togs dock vid den här tiden förra hösten, då jag införskaffade mina första akvareller, och lite annat målarmaterial, i vuxen ålder och av hela mitt hjärta längtade efter den värld jag nu skapar tillsammans med andra.

10 tankar om vänskap – och bra lästips om ämnet

10 tankar om vänskap och boktips för att läsa om olika perspektiv på att vara vänner

Vänskapens filosofi, vänskapens historia och vänskapens sociologi – ja, det är mycket vänskapsfokus i mitt senaste researchprojekt. Jag läser på om ämnet utifrån olika perspektiv för att få växtkraft i såväl mig själv som i mina relationer. Vissa saker vill man liksom förstå på ett djupare plan, hur blev det som det blev och varför är relationen till ens vänner kanske den känsligaste relationen man har? Med ett avstamp i livet och böcker ska jag dela med mig av 10 tankar om vänskap – häng med!

1. Vännerna formar oss som personer

Jag läser Stefan Zweigs underbara bok Världen av i går och i den finns ett kapitel om hur viktiga författarens skolkamrater varit för hans utveckling. Han beskriver så levande hur kamraterna delade intresset för litteratur och hur de i och med detta pushade varandra att bli skickligare läsare och skribenter. Zweig menar att han kanske inte hade varit samme författare utan sina skolkamraters stöd. Han hade lika gärna kunnat hamna i ett idrottstokigt gäng. Hade han blivit idrottare i stället för författare då? Jag tycker detta är en så fin och viktig poäng: Människorna i vår närhet formar oss som personer. Vi har med andra ord inte åstadkommit oss själva helt på egen hand.

2. Man väljer inte alltid sina vänner

Men lika sant som att vi har våra vänner att tacka för mycket är det sant att vi inte alltid väljer alla våra vänskaper. Hade man varit vänner om man inte gått i samma klass eller jobbat på samma arbetsplats? Många gånger är jag inte så säker på detta. Omständigheterna kan skapa förutsättningarna för en vänskap och när dessa omständigheter inte längre finns är det inte heller säkert att vänskapen fortsätter. Samtidigt kan jag ge många exempel på relationer som fortsatt bortom jobb och skola. Flera av mina största stöttepelare är kamrater från skol- och jobbtiden. Vilken är då poängen med denna punkt på listan? Att olika omständigheter som ligger bortom vår kontroll för oss samman med varandra.

3. Vänskap är inte ett statiskt tillstånd

De senaste åren har jag dessvärre haft vänskapstrubbel och det är en av de smärtsammaste upplevelser jag varit med om. På något sätt har jag förlitat mig på att vänskaper ska hålla genom hela livet. Även om jag först inte har valt vännerna har jag ändå gjort det till slut, och jag har verkligen uppskattat allt vi delat. När jag uttryckt min sorg har jag fått råd av kloka personer: Vänskaper är inte statiska. Lika ofta som livet skiftar kan vänskaper skifta. Bara för att relationen är frostig här och nu måste det inte betyda att den kommer vara det sedan. Ibland måste man tillåtas leva livet på olika håll. Kanske hittar man tillbaka till varandra, kanske gör man det inte. Men förhoppningsvis har alla parter det bra ändå.

4. Vänskap mår bra av jämlikhet

Ett återkommande tema i de vänskapsböcker jag läst i veckorna är vikten av en jämlik eller jämbördig vänskapsrelation. Eftersom man i slutänden ändå väljer sina vänner, ja, det här blir paradoxalt, vill man kunna känna att man har ett givande utbyte. Dessvärre kan omvälvande livshändelser göra att man glider från varandra. Det är vanligt att vänskaper tar slut när den ena parten blir sjuk eller är med om något annat svårt, för att man känner att man inte är på samma nivå längre. Som jag förstått det kan det ske från båda hållen. Det är inte ovanligt att man kapar banden till de vänner som tillfälligt har det kämpigt, men också den som har det kämpigare kan välja att dra sig undan. Om en vän plötsligt får det sämre ekonomiskt ställt och inte kan vara med på allt det roliga kan vänskapen bli problematisk, bara för att exemplifiera. Även kärlek, barn och andra stora händelser i livet kan rubba balansen.

5. Vänner är den familj man väljer

Vännerna brukar beskrivas som den familj man själv valt, och det finns en massa sociologiska och psykologiska studier om ämnet. Just på grund av frihetskänslan i relationen är man ju inte nödvändigtvis tvungen att stanna kvar. Det kan göra det aningen lättare att gå från relationen.

6. Vänskap saknar tydliga regler

Men är vänskapen verkligen så okomplicerad? Den är, som jag förstått det av researchen, den svåraste relationen i många avseenden. I en familj eller i ett äktenskap finns vissa regler som man förhåller sig till. Ta äktenskapet som exempel. Där finns en tydlig definition för när man gifter och skiljer sig. Normer som tvåsamhet, och alltså trohet i nöd och lust, präglar relationen. Sådana normer finns inte direkt kring vänskap. Ska man ”göra slut” med vännen när man inte längre trivs ihop? Det finns inga självklara svar och det skapar oro om relationen inte känns på topp.

7. Vänner är inte skyldiga oss något

Vänskapsrelationerna har en viss dubbelhet. När man varit vänner i många år är det väl inte helt orimligt att man förväntar sig att man ska finnas där för varandra. Förväntningar, och i synnerhet sådana förväntningar som nästan övergår i krav, strider dock mot vänskapens väsen så som det beskrivs i de böcker jag läst. Vänskapen är trots allt en frivillig relation. Samtidigt kan det bli problematiskt om en vän begår ett svek eller helt enkelt inte finns där när man har det tufft, därav dubbelheten. Man har alltså inga rättigheter alternativt skyldigheter gentemot sin vän. Likväl präglas många vänskapsrelationer av förväntningar på ett givande och tagande, på en ömsesidighet. Om vänskapen inte kännetecknas av ömsesidighet riskerar dess låga att slockna.

8. Det finns olika syn på vänskapens funktion

Vilken roll spelar vänskapen i ens liv? Genom historien har det funnits olika syner på vad som egentligen menas med en vän. Man har exempelvis haft en moralisk vänskapssyn som innebär att de man umgås med ska bidra till det egna växandet. Genom att umgås med snälla och lojala människor ökar chanserna att man själv blir snäll och lojal. Synen på vänskap har också varit instrumentell, det vill säga att man väljer sina vänner utifrån vad man själv vill uppnå. Är det en kväll på stan? Ja, då söker man sig kanske till vänner som gillar att festa och så bondar man över detta specifika intresse. Den instrumentella vänskapssynen är nog vanligare än den moraliska synen, åtminstone är det så jag tolkar det. Om vänskapen är av det instrumentella slaget gör det den också sårbarare för livsförändringar. Vad händer om man plötsligt tappar intresset för att festa? En viktig sak att ta med sig härifrån är att man behöver olika sorters vänskaper och sammanhang för att må bra.

9. Att göra slut med vänner kan göra ont

Eftersom vänskapen är komplex och saknar ett uttalat regelverk finns inte heller ett direkt stöd för den smärta som kan uppstå när man håller på att glida från varandra. Par går i parterapi och när man ska skilja sig finns en hel procedur kring detta. Många vänskapers uppbrott sker i det tysta och det gör att sorgen kan kännas outhärdlig. För sörjer våra vänner gör vi oftast.

10. Det är viktigt att kunna känna tacksamhet

Det är sällan som en vänskap varit genomdålig. Tvärtom gör uppbrottet ont på grund av allt man delat tillsammans. Med tanke på hur vänskapen format en kan det vara på sin plats att erkänna allt det fina den gett och att känna tacksamhet för att personen varit med på en väsentlig sträcka av ens långa livsresa.

Bra lästips för dig som vill fördjupa dig i vänskap

Ja, som jag nämnt har jag läst en del böcker om ämnet vänskap. Nedanför följer bra lästips för dig som är intresserad av vänskapens innebörd på ett mer filosofiskt, psykologiskt och sociologiskt plan:

  • Den moderna vänskapen av Mats Hilte
  • Förälskelse och kärlek av Francesco Alberoni
  • Intimitetens omvandling: Sexualitet, kärlek och erotik i det moderna samhället av Anthony Giddens
  • Vänskap: En lång historia av Eva Österberg
  • Världen av i går av Stefan Zweig

Bonuslästips: När böcker med vänskapstema lyfts måste jag passa på att tipsa om Platons och Aristoteles skrifter. Många av vänskapsteorierna tar ett avstamp i just antikens filosofi, och då går ju mycket tillbaka till dessa två tänkare.

Droppande istappar en vårdag i slutet på mars

Jag har sovit så dåligt den senaste veckan. Av förra veckans sju dagar somnade jag efter klockan fem på morgonen fem av dagarna. Jag hade värk och adrenalin på grund av värken, och då blir det svårt att komma till ro.

istappar längs en klippvägg

I natt blev det en repris på sömnlösheten så jag hade verkligen tänkt sova middag hela eftermiddagen. MEN det blev en väldans fin vårdag i slutet på mars, strålande sol och allt.

töväder is på klippor

Jag kunde bara inte ligga still och därför följde jag med pappa ut på en kortare variant av vår långrunda. Det gjorde mig gott!

tjocka lager av istappar

Förutom sol och luft fick jag många fina fotoögonblick. Droppande istappar hängde från klippväggarna vid den gamla Västkustbanan (?) på Strandpromenaden. Jag älskar dessa naturens isskulpturer!

töande istappar i vårsolen

Istapparna väckte barndomsminnen till liv. Även som barn förundrades jag över hur isen letade sig neråt i vackra formationer. Pappa och jag brukade gå nästan samma runda då som nu. Fantastiskt att vi fortfarande delar detta 30 år senare. Det är något jag känner mig tacksam för.

Har människor en inneboende drivkraft att hjälpa varandra?

En av de bästa sakerna med att studera idéhistoria på universitetet är att jag lär mig nya saker varje dag. Jag vill få nya perspektiv på politik och vetenskap, och då är detta ämne perfekt. På kursen har vi redan haft ett seminarium om flera politiska tänkare och ideologier på 1800-talet. Jag fastnade för en filosof jag aldrig hört talas om: Pjotr Kropotkin. Runt sekelskiftet 1800-1900 publicerades hans filosofiska text(er) Inbördes hjälp, som bjuder på ett annat perspektiv än vad man kanske annars hör folk prata om.

Det är ju nämligen inte alls ovanligt att många tänkare och icke-tänkare beskrivit, liksom beskriver, den mänskliga tillvaron som en kamp mellan olika samhällsgrupper. Enligt somliga har till och med kamper mellan grupper ansetts vara nödvändigt för samhällsutvecklingen. Men i Inbördes hjälp vänder Kropotkin på det hela och menar i stället att människan har en inneboende drivkraft att hjälpa.

Familjer, grannar och föreningar – människor söker sig till gemenskaper och stöttar i dessa varandra till välmående och överlevnad. Sedan går Kropotkin ett steg längre (och där är jag inte lika övertygad): Även utan stat och styre skulle människan må bra tack vare drivkraften att hjälpa varandra. Nu tror jag att gemensamma system och lagar kan vara något bra. Jag tror också att människan har mycket gott i sig och vill göra bra saker om hon bara får chansen.

Mycket av det klassiska och moderna politiska tänkandet utgår från konflikter som en drivande kraft, och visst pågår en rad strider mellan människor just nu. Det är dock långt från hela sanningen. Oavsett var man står ideologiskt kanske det inte är så dumt att påminna sig om att människor kan åstadkomma fantastiska saker tillsammans och att vi mest av allt behöver varandra, reflekterar jag.

Om du är nyfiken på de politiska idéernas historia kan jag å det varmaste rekommendera Pjotr Kropotkins Inbördes hjälp, som jag alltså har läst som kurslitteratur. Texten kan läsas gratis i en svensk översättning på Marxists.org.

Gymnastikuppvisning med syskonbarnen – man får passa på

Sex av sju, så många dagar har jag träffat familjen den här veckan. Det har varit shoppingutflykter med mamma, promenader med pappa, liksom myskväll och gymnastikuppvisning med syskonbarnen. Det har varit fantastiskt men nu är jag trött och jag ska därför hämta andan från umgänge ett par dagar. Tror jag. I morgon kanske jag har ändrat mig, även om enslighet i lagom mängder gör mina kreativa processer gott. Jag kan inte skapa om jag är för social, så är det.

Men sedan är det ju så att varje tillfälle som man får med dem man älskar är värdefullt. Ta syskonbarnen som exempel. De har redan blivit så stora. Snart kommer jag antagligen vara en pinsam faster som man inte vill sitta jämte eller hålla i handen. Än så länge är jag ett roligt sällskap för dem, och det är jag evinnerligt tacksam för. Jag är tacksam för alla de stunder jag och familjen delar, från yngsta till äldsta medlem.

gymnastikuppvisning barnen växer så man får passa på
Jag och Christoffer tog en sväng om snödropparna i parken i går. Se hur de växer! Snart slår de ut i blom. Och på tal om att växa och blomma tycker jag det är ett privilegium att få följa mina syskonbarn i livet.

Ja, i dag var det alltså dags för gymnastikuppvisning igen. Det var mitt äldsta syskonbarn som deltog i uppvisningen, mitt yngsta hade jag alldeles intill på läktaren. Vilken show! Gymnastikklubben försöker nog ha årliga uppvisningar inför publik och årets show var inspirerad av filmen Sing. Grupperna var utklädda till de olika djuren i filmen och så dansade och gymnastiserade de till filmmusiken. Mycket fint planerat och genomfört, må jag säga.

Det äldsta syskonbarnet har utvecklats mycket sedan förra årets gymnastikuppvisning. Nu kan hon nästan göra handvolter på egen hand – i långsamt tempo. Och hon kan definitivt hjula flera gånger i rad och gå ner i brygga (efter att ha stått på händerna!). I takt med att hon blir allt bättre på gymnastik känner jag att det blir läskigare att titta på. Gymnasterna i klubben är som orädda akrobater och jag tror att hjärtat ska stanna varje gång de luftvoltar. Men oj, så skickliga och självsäkra de är!

Det yngsta syskonbarnet har precis börjat i gymnastik, hon som orädd klättrar högt i klätterställningarna. Jag kan tänka mig att jag kommer ha två gymnastiska akrobater till syskonbarn inom några år. Då vet jag inte om jag kommer våga titta på uppvisningarna. Jag får helt enkelt passa på nu, innan det blir för otäckt.

Pinsam dejting i Netflix romantiska julfilm Holidate…?

För något år sedan hamnade jag ur fas med julstämningen och skippade därför det annars obligatoriska tittandet på romantiska julfilmer. Det gör att jag har desto mer ”ny” julromantik framför mig i år. Och ja, nu kan jag faktiskt njuta av den!

Falling for Christmas och The Noel Diary har varit väldigt bra för nattittandet, så jag tänkte att även Netflix Holidate (2020) skulle funka bra i det avseendet. Blev jag besviken? Nej då. Enda kruxet var att jag gick så upp i filmen att jag blev klarvaken.

Jag gillade mycket med Holidate. Kanske inte världens bästa film, samtidigt utgör den en charmig historia. Singlarna Sloane och Jackson bestämmer sig för att rädda varandra under högtiderna genom att bli varandras dejter. De dejtar alltså bara under årets festligheter, och detta för att slippa omgivningens ömkan och tjat.

Under årets dejter har Sloane och Jackson många slängiga samtal och någonstans längs vägen blir de riktiga goda vänner. Men föga överraskande uppstår en romantisk gnista mellan dem och egentligen är det mest en fråga om Sloane ska komma över det faktum att hon en gång i tiden blev grundligt sårad av en otrogen pojkvän.

Holidate är en komisk mix av kärlek, vänskap och knasiga familjeband. Och till skillnad från många romantiska julfilmer är den här rullen inte så värst gullig. Slå samman dejting och pinsamma situationer så har du Holidate i ett nötskal.

Jag gillar den här lite fräckare sidan av julromantik och kommer att tänka på en tv-serie jag uppskattar, nämligen Starstruck på HBO Max.

Nuckan – frigörelse, ett smärtsamt avvisande eller båda?

Nucka är ett nedsättande ord för en kvinna som lever ensam utan man och barn, eller i alla fall ensam utanför tvåsamhetsnormen. Åtminstone är det så definitionen enkelt kan sammanfattas. Men givetvis finns det väldigt mycket mer bakom ordet, och det är detta som författaren Malin Lindroth gör upp med i essän Nuckan.

Att leva ensam är inget Lindroth valt själv. Det har påtvingats henne i form av avvisanden. Hon vill gärna finna kärleken, att någon ska säga ja till henne för en gångs skull. Omgivningen tänker Å, kvinnlig frigörelse och härligt massa egentid, och så fortsätter hyllningarna. Men att det inte alls är så det är vill ingen riktigt höra på. Att erkänna att man känner sig oälskad eller oåtrådd verkar vara för genant för omgivningen att ta in. Varför är det så?

nuckan bok
På bilden ser du omslaget till Malin Lindroths essä Nuckan. Boken gavs ut av Norstedts 2018.

I och med Nuckan gör Malin Lindroth det hon kanske kan allra bäst, hon skriver om sina erfarenheter. Och inte bara det, hon skriver fram ett slags nuckans idéhistoria med såväl personliga som kulturella referenser.

Genom att bättre förstå varför nuckan har den status hon har i samhället kan Lindroth successivt omdefiniera rollen och så även få ett slags upprättelse.

Jag tycker Nuckan är som en positiv kampskrift, upp till kamp mot normerna, liksom. Boken skildrar dessutom en bortglömd del av kvinnohistorien. Hur mycket fokus ges exempelvis inte incels i dagens samhällsdebatt? Männens påtvingade ensamhet verkar vara viktigare än kvinnornas. Som vanligt, då. Ja, suck.

Jag vill placera Malin Lindroths tänkvärda essä i samma kategori som Fatima Bremers underbara verk De sista tanterna, och det är alltså en stor komplimang gentemot båda författarna. För mig är det så att det mest bortglömda är det mest intressanta, och vad om inte litteratur kan utforska, synliggöra och omförhandla normer?

Moa Herngrens Svärmodern – hur gick det så illa för Åsa?

I samband med att jag skulle gå på bibliotekets kulturfrukost med Moa Herngren såg jag chansen att äntligen läsa romanen Svärmodern. Ett bättre tillfälle skulle knappast kunna dyka upp! Tänkt och gjort, jag slukade boken. Under läsningen pendlade jag så mycket mellan hopp och förtvivlan att boken hade mig i ett stadigt grepp.

Aldrig har jag funnit ett så stort nöje i att läsa om något så förfärligt som Åsas relation till sonen och svärdottern. Jag tror det beror på att Herngren har skrivit fram flera fasliga personporträtt med värme, humor och kanske inte minst med den största medkänsla. Inte ens när karaktärerna visar sig från sina sämsta sidor kan jag direkt ogilla dem.

svärmodern bok
På bilden ser du omslaget till Moa Herngrens Svärmodern. Boken gavs ut av Norstedts 2020.

Åsas mamma har nyss dött. Ändå är det inte henne hon sörjer. Det är den ofrivilligt uppsagda kontakten med sonen Andreas och barnbarnet Sam som gör henne bedrövad av sorg. Moderns begravning ser hon nästan fram emot. Då kommer hon nämligen få en skymt av personerna hon saknar och som hon gett sitt allt.

Man undrar ju hur en sådan här sak ens kan hända och det är just om förloppet fram till denna stund som Moa Herngren berättar i Svärmodern. Utan pekpinnar skildrar Herngren de olika perspektiven i vad som skulle kunna beskrivas som ett triangeldrama mellan Åsa, sonen och svärdottern. Ja, och det finns verkligen många olika perspektiv på en och samma händelse!

Till slut visste jag inte vem jag tyckte mest synd om, för personporträtten är skickligt nyanserade. Jag har nog tänkt att svenska relationsdraman inte riktigt är min grej, den här åsikten har jag dock omprövat i och med läsningen av Svärmodern. Det kommer definitivt bli fler av Moa Herngrens böcker framöver.