10 tankar om vänskap – och bra lästips om ämnet

10 tankar om vänskap och boktips för att läsa om olika perspektiv på att vara vänner

Vänskapens filosofi, vänskapens historia och vänskapens sociologi – ja, det är mycket vänskapsfokus i mitt senaste researchprojekt. Jag läser på om ämnet utifrån olika perspektiv för att få växtkraft i såväl mig själv som i mina relationer. Vissa saker vill man liksom förstå på ett djupare plan, hur blev det som det blev och varför är relationen till ens vänner kanske den känsligaste relationen man har? Med ett avstamp i livet och böcker ska jag dela med mig av 10 tankar om vänskap – häng med!

1. Vännerna formar oss som personer

Jag läser Stefan Zweigs underbara bok Världen av i går och i den finns ett kapitel om hur viktiga författarens skolkamrater varit för hans utveckling. Han beskriver så levande hur kamraterna delade intresset för litteratur och hur de i och med detta pushade varandra att bli skickligare läsare och skribenter. Zweig menar att han kanske inte hade varit samme författare utan sina skolkamraters stöd. Han hade lika gärna kunnat hamna i ett idrottstokigt gäng. Hade han blivit idrottare i stället för författare då? Jag tycker detta är en så fin och viktig poäng: Människorna i vår närhet formar oss som personer. Vi har med andra ord inte åstadkommit oss själva helt på egen hand.

2. Man väljer inte alltid sina vänner

Men lika sant som att vi har våra vänner att tacka för mycket är det sant att vi inte alltid väljer alla våra vänskaper. Hade man varit vänner om man inte gått i samma klass eller jobbat på samma arbetsplats? Många gånger är jag inte så säker på detta. Omständigheterna kan skapa förutsättningarna för en vänskap och när dessa omständigheter inte längre finns är det inte heller säkert att vänskapen fortsätter. Samtidigt kan jag ge många exempel på relationer som fortsatt bortom jobb och skola. Flera av mina största stöttepelare är kamrater från skol- och jobbtiden. Vilken är då poängen med denna punkt på listan? Att olika omständigheter som ligger bortom vår kontroll för oss samman med varandra.

3. Vänskap är inte ett statiskt tillstånd

De senaste åren har jag dessvärre haft vänskapstrubbel och det är en av de smärtsammaste upplevelser jag varit med om. På något sätt har jag förlitat mig på att vänskaper ska hålla genom hela livet. Även om jag först inte har valt vännerna har jag ändå gjort det till slut, och jag har verkligen uppskattat allt vi delat. När jag uttryckt min sorg har jag fått råd av kloka personer: Vänskaper är inte statiska. Lika ofta som livet skiftar kan vänskaper skifta. Bara för att relationen är frostig här och nu måste det inte betyda att den kommer vara det sedan. Ibland måste man tillåtas leva livet på olika håll. Kanske hittar man tillbaka till varandra, kanske gör man det inte. Men förhoppningsvis har alla parter det bra ändå.

4. Vänskap mår bra av jämlikhet

Ett återkommande tema i de vänskapsböcker jag läst i veckorna är vikten av en jämlik eller jämbördig vänskapsrelation. Eftersom man i slutänden ändå väljer sina vänner, ja, det här blir paradoxalt, vill man kunna känna att man har ett givande utbyte. Dessvärre kan omvälvande livshändelser göra att man glider från varandra. Det är vanligt att vänskaper tar slut när den ena parten blir sjuk eller är med om något annat svårt, för att man känner att man inte är på samma nivå längre. Som jag förstått det kan det ske från båda hållen. Det är inte ovanligt att man kapar banden till de vänner som tillfälligt har det kämpigt, men också den som har det kämpigare kan välja att dra sig undan. Om en vän plötsligt får det sämre ekonomiskt ställt och inte kan vara med på allt det roliga kan vänskapen bli problematisk, bara för att exemplifiera. Även kärlek, barn och andra stora händelser i livet kan rubba balansen.

5. Vänner är den familj man väljer

Vännerna brukar beskrivas som den familj man själv valt, och det finns en massa sociologiska och psykologiska studier om ämnet. Just på grund av frihetskänslan i relationen är man ju inte nödvändigtvis tvungen att stanna kvar. Det kan göra det aningen lättare att gå från relationen.

6. Vänskap saknar tydliga regler

Men är vänskapen verkligen så okomplicerad? Den är, som jag förstått det av researchen, den svåraste relationen i många avseenden. I en familj eller i ett äktenskap finns vissa regler som man förhåller sig till. Ta äktenskapet som exempel. Där finns en tydlig definition för när man gifter och skiljer sig. Normer som tvåsamhet, och alltså trohet i nöd och lust, präglar relationen. Sådana normer finns inte direkt kring vänskap. Ska man ”göra slut” med vännen när man inte längre trivs ihop? Det finns inga självklara svar och det skapar oro om relationen inte känns på topp.

7. Vänner är inte skyldiga oss något

Vänskapsrelationerna har en viss dubbelhet. När man varit vänner i många år är det väl inte helt orimligt att man förväntar sig att man ska finnas där för varandra. Förväntningar, och i synnerhet sådana förväntningar som nästan övergår i krav, strider dock mot vänskapens väsen så som det beskrivs i de böcker jag läst. Vänskapen är trots allt en frivillig relation. Samtidigt kan det bli problematiskt om en vän begår ett svek eller helt enkelt inte finns där när man har det tufft, därav dubbelheten. Man har alltså inga rättigheter alternativt skyldigheter gentemot sin vän. Likväl präglas många vänskapsrelationer av förväntningar på ett givande och tagande, på en ömsesidighet. Om vänskapen inte kännetecknas av ömsesidighet riskerar dess låga att slockna.

8. Det finns olika syn på vänskapens funktion

Vilken roll spelar vänskapen i ens liv? Genom historien har det funnits olika syner på vad som egentligen menas med en vän. Man har exempelvis haft en moralisk vänskapssyn som innebär att de man umgås med ska bidra till det egna växandet. Genom att umgås med snälla och lojala människor ökar chanserna att man själv blir snäll och lojal. Synen på vänskap har också varit instrumentell, det vill säga att man väljer sina vänner utifrån vad man själv vill uppnå. Är det en kväll på stan? Ja, då söker man sig kanske till vänner som gillar att festa och så bondar man över detta specifika intresse. Den instrumentella vänskapssynen är nog vanligare än den moraliska synen, åtminstone är det så jag tolkar det. Om vänskapen är av det instrumentella slaget gör det den också sårbarare för livsförändringar. Vad händer om man plötsligt tappar intresset för att festa? En viktig sak att ta med sig härifrån är att man behöver olika sorters vänskaper och sammanhang för att må bra.

9. Att göra slut med vänner kan göra ont

Eftersom vänskapen är komplex och saknar ett uttalat regelverk finns inte heller ett direkt stöd för den smärta som kan uppstå när man håller på att glida från varandra. Par går i parterapi och när man ska skilja sig finns en hel procedur kring detta. Många vänskapers uppbrott sker i det tysta och det gör att sorgen kan kännas outhärdlig. För sörjer våra vänner gör vi oftast.

10. Det är viktigt att kunna känna tacksamhet

Det är sällan som en vänskap varit genomdålig. Tvärtom gör uppbrottet ont på grund av allt man delat tillsammans. Med tanke på hur vänskapen format en kan det vara på sin plats att erkänna allt det fina den gett och att känna tacksamhet för att personen varit med på en väsentlig sträcka av ens långa livsresa.

Bra lästips för dig som vill fördjupa dig i vänskap

Ja, som jag nämnt har jag läst en del böcker om ämnet vänskap. Nedanför följer bra lästips för dig som är intresserad av vänskapens innebörd på ett mer filosofiskt, psykologiskt och sociologiskt plan:

  • Den moderna vänskapen av Mats Hilte
  • Förälskelse och kärlek av Francesco Alberoni
  • Intimitetens omvandling: Sexualitet, kärlek och erotik i det moderna samhället av Anthony Giddens
  • Vänskap: En lång historia av Eva Österberg
  • Världen av i går av Stefan Zweig

Bonuslästips: När böcker med vänskapstema lyfts måste jag passa på att tipsa om Platons och Aristoteles skrifter. Många av vänskapsteorierna tar ett avstamp i just antikens filosofi, och då går ju mycket tillbaka till dessa två tänkare.

Droppande istappar en vårdag i slutet på mars

Jag har sovit så dåligt den senaste veckan. Av förra veckans sju dagar somnade jag efter klockan fem på morgonen fem av dagarna. Jag hade värk och adrenalin på grund av värken, och då blir det svårt att komma till ro.

istappar längs en klippvägg

I natt blev det en repris på sömnlösheten så jag hade verkligen tänkt sova middag hela eftermiddagen. MEN det blev en väldans fin vårdag i slutet på mars, strålande sol och allt.

töväder is på klippor

Jag kunde bara inte ligga still och därför följde jag med pappa ut på en kortare variant av vår långrunda. Det gjorde mig gott!

tjocka lager av istappar

Förutom sol och luft fick jag många fina fotoögonblick. Droppande istappar hängde från klippväggarna vid den gamla Västkustbanan (?) på Strandpromenaden. Jag älskar dessa naturens isskulpturer!

töande istappar i vårsolen

Istapparna väckte barndomsminnen till liv. Även som barn förundrades jag över hur isen letade sig neråt i vackra formationer. Pappa och jag brukade gå nästan samma runda då som nu. Fantastiskt att vi fortfarande delar detta 30 år senare. Det är något jag känner mig tacksam för.

Har människor en inneboende drivkraft att hjälpa varandra?

En av de bästa sakerna med att studera idéhistoria på universitetet är att jag lär mig nya saker varje dag. Jag vill få nya perspektiv på politik och vetenskap, och då är detta ämne perfekt. På kursen har vi redan haft ett seminarium om flera politiska tänkare och ideologier på 1800-talet. Jag fastnade för en filosof jag aldrig hört talas om: Pjotr Kropotkin. Runt sekelskiftet 1800-1900 publicerades hans filosofiska text(er) Inbördes hjälp, som bjuder på ett annat perspektiv än vad man kanske annars hör folk prata om.

Det är ju nämligen inte alls ovanligt att många tänkare och icke-tänkare beskrivit, liksom beskriver, den mänskliga tillvaron som en kamp mellan olika samhällsgrupper. Enligt somliga har till och med kamper mellan grupper ansetts vara nödvändigt för samhällsutvecklingen. Men i Inbördes hjälp vänder Kropotkin på det hela och menar i stället att människan har en inneboende drivkraft att hjälpa.

Familjer, grannar och föreningar – människor söker sig till gemenskaper och stöttar i dessa varandra till välmående och överlevnad. Sedan går Kropotkin ett steg längre (och där är jag inte lika övertygad): Även utan stat och styre skulle människan må bra tack vare drivkraften att hjälpa varandra. Nu tror jag att gemensamma system och lagar kan vara något bra. Jag tror också att människan har mycket gott i sig och vill göra bra saker om hon bara får chansen.

Mycket av det klassiska och moderna politiska tänkandet utgår från konflikter som en drivande kraft, och visst pågår en rad strider mellan människor just nu. Det är dock långt från hela sanningen. Oavsett var man står ideologiskt kanske det inte är så dumt att påminna sig om att människor kan åstadkomma fantastiska saker tillsammans och att vi mest av allt behöver varandra, reflekterar jag.

Om du är nyfiken på de politiska idéernas historia kan jag å det varmaste rekommendera Pjotr Kropotkins Inbördes hjälp, som jag alltså har läst som kurslitteratur. Texten kan läsas gratis i en svensk översättning på Marxists.org.

Gymnastikuppvisning med syskonbarnen – man får passa på

Sex av sju, så många dagar har jag träffat familjen den här veckan. Det har varit shoppingutflykter med mamma, promenader med pappa, liksom myskväll och gymnastikuppvisning med syskonbarnen. Det har varit fantastiskt men nu är jag trött och jag ska därför hämta andan från umgänge ett par dagar. Tror jag. I morgon kanske jag har ändrat mig, även om enslighet i lagom mängder gör mina kreativa processer gott. Jag kan inte skapa om jag är för social, så är det.

Men sedan är det ju så att varje tillfälle som man får med dem man älskar är värdefullt. Ta syskonbarnen som exempel. De har redan blivit så stora. Snart kommer jag antagligen vara en pinsam faster som man inte vill sitta jämte eller hålla i handen. Än så länge är jag ett roligt sällskap för dem, och det är jag evinnerligt tacksam för. Jag är tacksam för alla de stunder jag och familjen delar, från yngsta till äldsta medlem.

gymnastikuppvisning barnen växer så man får passa på
Jag och Christoffer tog en sväng om snödropparna i parken i går. Se hur de växer! Snart slår de ut i blom. Och på tal om att växa och blomma tycker jag det är ett privilegium att få följa mina syskonbarn i livet.

Ja, i dag var det alltså dags för gymnastikuppvisning igen. Det var mitt äldsta syskonbarn som deltog i uppvisningen, mitt yngsta hade jag alldeles intill på läktaren. Vilken show! Gymnastikklubben försöker nog ha årliga uppvisningar inför publik och årets show var inspirerad av filmen Sing. Grupperna var utklädda till de olika djuren i filmen och så dansade och gymnastiserade de till filmmusiken. Mycket fint planerat och genomfört, må jag säga.

Det äldsta syskonbarnet har utvecklats mycket sedan förra årets gymnastikuppvisning. Nu kan hon nästan göra handvolter på egen hand – i långsamt tempo. Och hon kan definitivt hjula flera gånger i rad och gå ner i brygga (efter att ha stått på händerna!). I takt med att hon blir allt bättre på gymnastik känner jag att det blir läskigare att titta på. Gymnasterna i klubben är som orädda akrobater och jag tror att hjärtat ska stanna varje gång de luftvoltar. Men oj, så skickliga och självsäkra de är!

Det yngsta syskonbarnet har precis börjat i gymnastik, hon som orädd klättrar högt i klätterställningarna. Jag kan tänka mig att jag kommer ha två gymnastiska akrobater till syskonbarn inom några år. Då vet jag inte om jag kommer våga titta på uppvisningarna. Jag får helt enkelt passa på nu, innan det blir för otäckt.

Pinsam dejting i Netflix romantiska julfilm Holidate…?

För något år sedan hamnade jag ur fas med julstämningen och skippade därför det annars obligatoriska tittandet på romantiska julfilmer. Det gör att jag har desto mer ”ny” julromantik framför mig i år. Och ja, nu kan jag faktiskt njuta av den!

Falling for Christmas och The Noel Diary har varit väldigt bra för nattittandet, så jag tänkte att även Netflix Holidate (2020) skulle funka bra i det avseendet. Blev jag besviken? Nej då. Enda kruxet var att jag gick så upp i filmen att jag blev klarvaken.

Jag gillade mycket med Holidate. Kanske inte världens bästa film, samtidigt utgör den en charmig historia. Singlarna Sloane och Jackson bestämmer sig för att rädda varandra under högtiderna genom att bli varandras dejter. De dejtar alltså bara under årets festligheter, och detta för att slippa omgivningens ömkan och tjat.

Under årets dejter har Sloane och Jackson många slängiga samtal och någonstans längs vägen blir de riktiga goda vänner. Men föga överraskande uppstår en romantisk gnista mellan dem och egentligen är det mest en fråga om Sloane ska komma över det faktum att hon en gång i tiden blev grundligt sårad av en otrogen pojkvän.

Holidate är en komisk mix av kärlek, vänskap och knasiga familjeband. Och till skillnad från många romantiska julfilmer är den här rullen inte så värst gullig. Slå samman dejting och pinsamma situationer så har du Holidate i ett nötskal.

Jag gillar den här lite fräckare sidan av julromantik och kommer att tänka på en tv-serie jag uppskattar, nämligen Starstruck på HBO Max.

Nuckan – frigörelse, ett smärtsamt avvisande eller båda?

Nucka är ett nedsättande ord för en kvinna som lever ensam utan man och barn, eller i alla fall ensam utanför tvåsamhetsnormen. Åtminstone är det så definitionen enkelt kan sammanfattas. Men givetvis finns det väldigt mycket mer bakom ordet, och det är detta som författaren Malin Lindroth gör upp med i essän Nuckan.

Att leva ensam är inget Lindroth valt själv. Det har påtvingats henne i form av avvisanden. Hon vill gärna finna kärleken, att någon ska säga ja till henne för en gångs skull. Omgivningen tänker Å, kvinnlig frigörelse och härligt massa egentid, och så fortsätter hyllningarna. Men att det inte alls är så det är vill ingen riktigt höra på. Att erkänna att man känner sig oälskad eller oåtrådd verkar vara för genant för omgivningen att ta in. Varför är det så?

nuckan bok
På bilden ser du omslaget till Malin Lindroths essä Nuckan. Boken gavs ut av Norstedts 2018.

I och med Nuckan gör Malin Lindroth det hon kanske kan allra bäst, hon skriver om sina erfarenheter. Och inte bara det, hon skriver fram ett slags nuckans idéhistoria med såväl personliga som kulturella referenser.

Genom att bättre förstå varför nuckan har den status hon har i samhället kan Lindroth successivt omdefiniera rollen och så även få ett slags upprättelse.

Jag tycker Nuckan är som en positiv kampskrift, upp till kamp mot normerna, liksom. Boken skildrar dessutom en bortglömd del av kvinnohistorien. Hur mycket fokus ges exempelvis inte incels i dagens samhällsdebatt? Männens påtvingade ensamhet verkar vara viktigare än kvinnornas. Som vanligt, då. Ja, suck.

Jag vill placera Malin Lindroths tänkvärda essä i samma kategori som Fatima Bremers underbara verk De sista tanterna, och det är alltså en stor komplimang gentemot båda författarna. För mig är det så att det mest bortglömda är det mest intressanta, och vad om inte litteratur kan utforska, synliggöra och omförhandla normer?

Moa Herngrens Svärmodern – hur gick det så illa för Åsa?

I samband med att jag skulle gå på bibliotekets kulturfrukost med Moa Herngren såg jag chansen att äntligen läsa romanen Svärmodern. Ett bättre tillfälle skulle knappast kunna dyka upp! Tänkt och gjort, jag slukade boken. Under läsningen pendlade jag så mycket mellan hopp och förtvivlan att boken hade mig i ett stadigt grepp.

Aldrig har jag funnit ett så stort nöje i att läsa om något så förfärligt som Åsas relation till sonen och svärdottern. Jag tror det beror på att Herngren har skrivit fram flera fasliga personporträtt med värme, humor och kanske inte minst med den största medkänsla. Inte ens när karaktärerna visar sig från sina sämsta sidor kan jag direkt ogilla dem.

svärmodern bok
På bilden ser du omslaget till Moa Herngrens Svärmodern. Boken gavs ut av Norstedts 2020.

Åsas mamma har nyss dött. Ändå är det inte henne hon sörjer. Det är den ofrivilligt uppsagda kontakten med sonen Andreas och barnbarnet Sam som gör henne bedrövad av sorg. Moderns begravning ser hon nästan fram emot. Då kommer hon nämligen få en skymt av personerna hon saknar och som hon gett sitt allt.

Man undrar ju hur en sådan här sak ens kan hända och det är just om förloppet fram till denna stund som Moa Herngren berättar i Svärmodern. Utan pekpinnar skildrar Herngren de olika perspektiven i vad som skulle kunna beskrivas som ett triangeldrama mellan Åsa, sonen och svärdottern. Ja, och det finns verkligen många olika perspektiv på en och samma händelse!

Till slut visste jag inte vem jag tyckte mest synd om, för personporträtten är skickligt nyanserade. Jag har nog tänkt att svenska relationsdraman inte riktigt är min grej, den här åsikten har jag dock omprövat i och med läsningen av Svärmodern. Det kommer definitivt bli fler av Moa Herngrens böcker framöver.

Under Toscanas sol – skilsmässa leder till oväntat husköp

En gång i tiden tyckte jag att filmen Under Toscanas sol (2003) är något av det mest inspirerande som finns. Vilken genialisk idé det här med att lämna allt och börja om på nytt i Italien är, ja, du fattar ju! Rena rama drömmen. Om jag någon gång får mitt hjärta krossat är det till Toscana jag ska bege mig för att hitta tillbaka till mig själv igen, brukade jag tänka. Man har haft sina idéer! Hehe.

Jag hade samarbeten i veckan och kände att nu jävlar har jag min chans att se om Under Toscanas sol, bara för att. Kan jag så gör jag gärna kopplingar till böcker och filmer som inspirerar mig. Dit räknar jag alltså Toscana-filmen i fråga. Och eftersom jag sett filmen i dagarna uppstod även tillfället att skriva ihop en liten recension. Eller recension och recension, kanske snarare ett filmtips:

Vad handlar Under Toscanas sol om?

Författaren Frances (Diane Lane) hade aldrig kunnat ana att hon skulle bli så blåst av mannen hon älskat och sörjt för. Men under ett litteraturevenemang släpps bomben: maken har setts tillsammans med en yngre kvinna. Det har varit passionerade möten dem emellan, och det visar sig att maken nu väntar barn tillsammans med sin älskarinna.

Under en för Frances del jobbig skilsmässa blir hon fråntagen allt. Till och med det hus hon ärvt av sin mamma! När hon når botten får hon hjälp av sina vänner: Snälla, du, åk till Toscana, på en rundresa. De serverar henne resan och därför känner hon sig tvungen att åka. Och där händer det grejer.

Vad som ska vara ett kort stopp i den toscanska staden Cortona leder till att Frances impulsköper ett fallfärdigt hus på landsbygden i Toscana. Medan hon rustar upp huset knyter hon nya gemenskapsband och vågar så sakteliga öppna sitt hjärta igen. Hon inser att kärleken kan ha många skepnader.

Vad tycker jag om denna feelgoodfilm?

I Under Toscanas sol, Under the Tuscan Sun på engelska, är det både hjärta och smärta. Men framför allt är det toscansk livsglädje i nära på två inspirerande timmar. Förutom att skildra hur en medelålders kvinna reser sig efter en tuff skilsmässa, och detta med massor av kärlek och värme i sann feelgoodanda, är filmen en vacker skildring av Toscana.

De sceniska vyerna över ikoniska Val d’Orcia eller Cortona gör att man faller pladask för den italienska regionen. Vill jag dit? JA! Självklart vill jag resa till Toscana. Att titta på Under Toscanas sol är dock lite som att resa, för de toscanska platserna lyfts med sådan inlevelse att jag bitvis glömmer världen runt omkring mig.

Jag ska vara ärlig, det här är kanske inte det bästa som gjorts i filmväg. Men jag är överförtjust i alla fall! Så förtjust är jag att jag burit med mig denna feelgoodfilm i snart 20 år, och det är ändå ett gott betyg. Jag tycker filmens budskap är fint: man kan alltid börja om på ny kula och/eller man kan alltid hitta tillbaka till sig själv.

Den första frågan om mitt jobb: Kan du tjäna pengar på det?

På förekommen anledning:

När jag berättar om mitt jobb som bloggare och kreatör får jag i regel en fråga: Kan du tjäna pengar på det? Ibland möts jag av skepsis, men oftast av en snipig kommentar drypande av missunnsamhet. Sällan Å, vad kul för dig eller Å, vad spännande (även om det också händer).

Jag har aldrig påstått att jag blir rik på mitt jobb och jag har heller aldrig påstått att det är en enkel karriärväg. Jag jobbar fler och längre dagar än någon annan jag vet, och så här i pandemi-, krigs- och inflationstider har det bitvis varit ekonomiskt tärande. Så nej, jag känner mig inte särskilt rik på pengar. Däremot känner jag mig rik på arbetsglädje. 95 procent av tiden, i alla fall.

Folk får ställa hur nyfikna frågor som helst till mig. Vill jag så svarar jag. Det känns dock tråkigt att pengar är den absolut första undringen och att frågan sällan är nyfiken. Nästa gång kanske jag bara skulle passa tillbaka frågan: Vad jobbar du med? Jaså på banken, jaså i sjukvården eller jaså, i affären. Kan du tjäna pengar på det? *skeptiskt ansiktsuttryck* alternativt *snipigt sammanpressade läppar och ett drygt jaha*

Inte att undra på att jag för det mesta är tyst om mitt jobb, trots att jag älskar det mer än livet självt. Det är mitt liv. I det här samhället är det lite som så att man inte får älska det man gör, man ska lida varje dag och gör man inte det ska all annan världens olycka helst falla ner över en. (Jag vet att jag överdriver bittert.)

”Jag avskyr…” Fyraåringens favoritsätt att börja en mening

Jag är fortfarande helt slut efter helgen, barnvakt och flytthjälp som jag och Christoffer varit. Det blev inte mycket vila, inte. Men så härligt det känns att ha varit till nytta för någon annan. Så känner vi båda, för vi har båda sagt det vid upprepade tillfällen. Och sedan är det skönt att ha skärmfria dagar, njuta av hösten mellan turerna.  

roliga saker som barn säger

Allra bäst var att få träffa syskonbarnen igen. Det händer för sällan nu för tiden. Mitt äldsta syskonbarn skulle ha disco för klassen, och då ryckte jag och Christoffer in för att passa det yngsta syskonbarnet. Hon heter Lova, är fyra år och har så många roliga saker för sig.

Exempelvis börjar Lova var och varannan mening med ”Jag avskyr…”. Första gången hon använde ordet avskyr kom det lite som en chock, för visst känns det konstigt att en fyraåring säger avskyr i stället för hatar?

Jag fattar, det är väl inte det bästa ordvalet och kanske inget man bör uppmuntra en fyraåring att säga, avskyr som hatar. Hon ser dock så söt ut när hon säger det att jag bara måste skratta. Låt mig konkretisera med hjälp av en situation.

barns roliga ord

Så klart att vi gick till den stora lekplatsen. På den finns en skyhög klätterställning, och sin ringa ålder till trots är Lova inte alls rädd för att klättra högt, högt. En bra bit på väg till toppen ilade det till av nervositet i mig och Christoffer:

”Nu är du högt upp, Lova.”

”A-a-a”, följt av en konstpaus. ”Om jag klättrar högre kan jag ramla ner och då dör jag. Jag avskyr att dö.”

Där och då lät det så komiskt. Något som kanske sved desto mer i detta fasterhjärta var alla de gånger hon kallade mig moster – tji mig (!) – och den gång hon lyfte upp mitt byxben, fick syn på den mörka stubben och skrek till i ren skräck:

”Du är ingen tjej! Du är en kille.”

Min bäste väns bröllop – en film att se igen och igen

I filmen Min bäste väns bröllop (My best friend’s wedding) finns en av mina absoluta favoritscener. För att få den bäste vännen att komma på andra tankar angående sitt stundande bröllop försöker Julianne göra honom svartsjuk genom att skaffa en fejkpojkvän i George. Det är bara det att George inte är med på noterna.  

min bäste väns bröllop handling

Som svar på frågan Hur träffades ni? stämmer han upp i sång, nämligen i ”Say a little prayer” under en av middagarna tillsammans med bröllopsföljet. Snart sjunger hela sällskapet med. Så lyckas han ställa till med världens största – och underbaraste – scen i den relativt moderna filmhistorien.

Se scenen (länk till Youtube).

Vad handlar Min bäste väns bröllop om?

Nu har jag skyndat händelserna i förväg och måste därför backa bandet till början. Julianne, spelad av Julia Roberts, är på middag med sin kollega och kompis George, spelad av Rupert Everett.

Det är då den bäste vännen och ungdomskärleken Michael kommer på tals. Lite lustigt är det, berättar Julianne, för snart fyller hon 28 och hon och Michael har ingått en pakt att de ska gifta sig om de är ogifta när de är 28.

Samma kväll ringer Michael, spelad av Dermot Mulroney, och släpper bomben att han ska gifta sig med sitt livs stora kärlek. I den unga rikemansdottern Kimberly, spelad av Cameron Diaz, har han hittat sin själsfrände. Nu vill han att Julianne ska vara hans bestman.

Julianne är övertygad om att Michael är på väg att göra sitt livs misstag och att det är henne han egentligen vill vara med. Hon beger sig till bröllopet redo att göra allt som krävs för att sabotera det.

Det är bara synd att Kimberley är så himla fin och snäll, och att Michael verkar älska henne. På riktigt. George beger sig till bröllopet för att tala Julianne till rätta, men så är det han som plötsligt dras in i intrigerna och som får agera fejkpojkvän trots att han är gay.

Vad tycker jag om filmen i fråga?

Min bäste väns bröllop är en romantisk komedi och feelgood om att släppa taget och gå vidare, om vänskapens betydelse och hur den kan vara den viktigaste relationen i livet. Måste ett nytt skede i bästisens liv innebära att relationen är över? Det är säkert en fråga många av oss grunnat på i våra 30, när vänkretsen nu har så fullt upp med sitt eget.

Jag såg Min bäste väns bröllop på bio 1997. Filmen är från detta år, då var jag 11. 25 år senare är jag fortfarande lika tjusad och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett filmen. Säkerligen är de otaliga. Det är många relationer som knyts samman i filmen, och det är väl dess enorma styrka i mitt tycke.

Personligen älskar jag vänskapen mellan Julianne och George, som också de verkar vara menade för varandra på sitt sätt. Kärlek finns i många former. Med detta skrivet är Min bäste väns bröllop en film jag kommer bära med mig i hjärtat för alltid, och då särskilt musikscenen när George sjunger ”Say a little prayer”.

Faktiskt är jag väldigt förtjust i Rupert Everett, som ju spelar George. Jag blir glad bara av att se honom och han spelar huvudrollen i en annan film jag gillar, Mister Earnest. Och på tal om andra filmer har Min bäste väns bröllops regissör P.J. Hogan även gjort den förträffliga Muriels bröllop, som också är en ikonisk bröllopsfilm.

Måste att prioritera sig själv innebära att man blir dryg?

Runt omkring mig är det fler och fler av mina kvinnliga vänner som känner att det är dags att prioritera sig själva. Många har vuxit upp med självuppoffrande mammor och har blivit lika självuppoffrande som vuxna. Fantastiskt att man inser att man vill ta bättre hand om sig själv, tycker jag.

Anar du ett men…?

Runt omkring mig märker jag också att denna vilja att satsa mer på sig själv har utmynnat i en viss dryghet hos en del. Jag uppskattar snällhet, personer som hellre friar än fäller och som kan stå upp för en gräns utan att i sin egen osäkerhet förminska andra.

måste att prioritera sig själv innebära att man blir dryg

Jag uppskattar också när man tar sig tid för andra, när man försöker se andra. Det är verkligen inte mycket som krävs för att få en människa att känna sig sedd. Man kan exempelvis fråga hur dagen varit eller återkoppla till något som man fått berättat för sig.

Om man tycker att man får höra för mycket ”gnäll” och inte är på humör för det kan man vänligt och samtidigt bestämt säga att man inte orkar höra i dag, att man själv är trött. Det är en tydlig gräns som man ibland kanske måste dra för att orka själv. Inget fel med det.

Jag kan lova att en sådan gräns gör mindre ont än ett Ryck upp dig eller att man byter samtalsämne till sig själv och har en monolog. Och ibland måste man kanske också påminna sig själv om alla de gånger andra lyssnat på en, för i en meningsfull relation kan man ibland behöva finnas där.

Om man skulle vara den som alltid ger är det självklart att man ska sätta en gräns och kanske lyfta att man behöver bli hörd den här gången, och inte var den som hör igen.

Jag tycker själv det är svårt att sätta gränser, och jag jobbar med min egen gränssättning och mitt dåliga samvete varje dag. Men någonstans förstår jag att mitt dåliga samvete handlar om mig, om sidor jag behöver utveckla hos mig själv och att jag inte kan rasa mot andra för dem.

Skulle jag kunna få efterlysa lite mer självreflektion och ansvarstagande för sina reaktioner? Känslor kan man inte rå för, men hur man hanterar dem gentemot andra kan man faktiskt påverka.

Passiv aggressivitet för att man brottas med sig själv är ett exempel på ett val. Jag vet inte ens om jag tycker att den fördämda ilskan och uttrycken den tar sig är särskilt snällt mot sig själv, faktiskt. Jag är övertygad om att man kan vara snäll mot sig själv och andra samtidigt, och att de bästa gränserna är de som sätts i en form av självinsikt.