Äldsta syskonbarnets första stora gymnastikuppvisning

Syskonbarnen börjar bli stora nu. Det är knappt jag fattar hur fort tiden gått sedan de vaggades i mina armar och jag var livrädd att jag skulle tappa dem i golvet. Det äldsta syskonbarnet är sju år och hade sin första stora gymnastikuppvisning i lördags. Jag fick gå med på den, vilket gör mig glad för sådant är viktigt för mig. Jag vill vara med i så många aspekter av barnens liv som möjligt. Syskonbarnen är trots allt det finaste jag har.

äldsta syskonbarnets stora gymnastikuppvisning

Det kom jättemycket folk till uppvisningen. Kändes som att halva Varberg var där. Jag tror faktiskt att mitt syskonbarn var toknervös, men när hon och gymnastikklubben gick ett varv inför publiken sträckte hon på sig likt en proffsgymnast. Och vid varje kullerbytta, hjulning och ljushopp märktes det tydligt hur mån hon var om varje rörelse. Hon gick helt och hållet in för det!

Min mage knöt sig varje gång de äldre barnen gjorde sina trippelvolter och akrobatikkonster. Syskonbarnet, mitt, var däremot som uppslukad av dem och jag tror jag vet vad som rörde sig i hennes huvud: Snart kommer det vara hon som oförskräckt kastar sig ut i luften och snurrar runt, runt. Då vet jag inte om jag kommer fixa att titta på fler gymnastikuppvisningar. Jag kommer nämligen sitta som på nålar under hela showen och våndas över de farliga trixen.  

Men här och nu är det fantastiskt att få bevittna hur kärleken till en aktivitet slår ut i en vacker blomma.

Färgkodad äggjakt för barnen – en enkel men rolig skattjakt

Familjen Jönsson inledde påsken med att ha äggjakt för [syskon]barnen redan i onsdags. Det var en färgkodad skattjakt, där de två deltagarna fick var sin färg på chokladägg som de skulle leta efter i trädgården. Den ena fick gul och den andra fick rosa. Och det gick hur bra som helst! Äggjakten var på en alldeles lagom nivå, enkel men ändå rolig.

färgkodad äggjakt påsk

Den här gången var det barnens farmor, min mamma, som hade planerat allt. Jag hängde mest på, för det är klart att barnen ska få fira påsk med oss gamlingar. Förra året hade vi liknande planer, men då blev äggletandet inställt eftersom minstingarna åkte på en förkylning. Så himla fint att vi alla var friska i år och kunde genomföra detta.

skattjakt leta påskägg i trädgården

Barnen i familjen Jönsson är sju respektive fyra år, så det gäller att hitta något som passar båda åldrarna. Att färgkoda en äggjakt fick jag tips om inför förra påsken, det var av en bloggbekant på Lingon och musslor. Jag föll pladask för idén och har velat testa den sedan dess. Nu fick jag ju vara med på ett hörn, och ja, barnen älskade det!

När de hittat alla sina gömda ägg fick de en lite större påskpresent, något i stil med ett godisfyllt påskägg. Är det påsk så är det, och ingen påsk utan godis.

Mina 5 främsta skäl att läsa Där kräftorna sjunger

mina fem främsta skäl att läsa där kräftorna sjunger

Där kräftorna sjunger är Delia Owens prisbelönta roman om unga Kya Clarks delvis ensamma tillvaro i våt- och träskmarkerna vid North Carolinas kust. Här har du mina fem skäl att läsa boken!

1. Starkt livsöde

Platsen där kräftorna sjunger ligger i träskutmarkerna och det är på denna plats barnet Kya lämnas för att ta hand om sig själv. Sviken av familjen, sviken av samhället låter hon naturen bli den verkliga modern och hon gör vad hon måste göra för att överleva i vildmarken.

2. Exceptionella naturbeskrivningar

Delia Owens bok innehåller exceptionellt storslagna naturbeskrivningar av våt- och träskmarkerna. Sällan känns en litterär miljö så levande som den gör i denna roman. När Kya är som mest övergiven smälter hon också samman med träsket, människa och natur i samklang. Som en och samma.

där kräftorna sjunger bok
På bilden ser du bokomslaget till Delia Owens Där kräftorna sjunger. Boken gavs ut av Bokförlaget Forum 2020.

Naturbeskrivningarna är vackra, detaljrika men allt annat än sega. Även om du inte gillar berättelsen i stort kan du ändå uppskatta författarens oerhörda känsla för miljön. Jag utmanar dig. Nu är det något år sedan jag läste Där kräftorna sjunger och jag tänker fortfarande tillbaka på dess miljöer.

3. Söt kärlekshistoria

Helt ensam är hon inte, Kya. Nej, hon får en ny vän i Tate Walker, som lär henne läsa och skriva. Hon går inte i skolan som de andra barnen i trakterna, då hon gömmer sig undan myndigheterna i samhället. Kya och Tate delar nyfikenheten på träskmarkerna och mellan dem växer den allra, allra första kärleken fram.

4. Klurig mordgåta (?)

De olika livsvillkoren gör att det blir svårt att fördjupa kärleken. Så lämnas Kya ensam igen, ett tag. Samhället som vänt henne ryggen får upp ögonen för henne när hon är en nästan-vuxen och dess egen guldgosse, quarterbacken Chase Andrews, börjar uppvakta henne. En dag hittas han dock död, mord misstänker man. Kya anklagas för mordet på honom.

5. Mångfacetterad samhällsskildring

Har du tänkt på att flera av 2010-talets hemska gärningar i litteraturens värld egentligen handlar om något annat än själva illgärningen? Ta Stora små lögner av Liane Moriarty eller Små eldar överallt av Celeste Ng som exempel – hur sprungna är inte illgärningarna ur de sociala dynamikerna i karaktärernas tillvaro? Samma sak är det med Där kräftorna sjunger av Delia Owens. En fruktansvärd handling, javisst, men bakom den ett samhälle fullt av hat och utanförskap. Så även av kärlek och gemenskap.

Främsta skälen att läsa Där kräftorna sjunger

Varken kärleks- eller mordhistorien känns kanske som fullträffar. Livsödet, naturen och de övriga komplexa relationerna gör ändå att jag känner mig rikare när jag läser Där kräftorna sjunger. Det här är en läsupplevelse jag väldigt, väldigt ogärna vill vara utan.

Läs Björn Natthiko Lindeblads bok Jag kan ha fel…

Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk är Björn Natthiko Lindeblads självbiografiska bok. Han har inte skrivit den helt på egen hand. Tvärtom har han fått hjälp av flera personer och han uttrycker många gånger sin tacksamhet gentemot dem.

Med tanke på bokhyllningarna som strömmar in känner nog många, många fler sig tacksamma. Dels mot Natthiko själv och dels mot de som hjälpt honom få sina tankar på pränt. För många kommer nog Jag kan ha fel fungera som ett slags bibel, det är dock inte så jag läser boken.

jag kan ha fel av björn natthiko lindeblad bok

Jag känner en viss skepsis mot föreläsarkulturen och det är det som gjort att jag skippat sommarpratet i P1 från 2020, fram tills för någon dag sedan. Skepsisen har också gjort att jag undvikit att läsa boken, trots att jag sneglat nyfiket på den.

I samband med Lindeblads död den 17 januari 2022 kände jag att det var dags att se bortom fördomarna och att läsa och lyssna i alla fall. Det är jag glad att jag gjort. Personlig bibel eller inte, Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk har gett mig mycket att tänka på. Jag menar det i den mest positiva av bemärkelser.

Vad handlar Jag kan ha fel om?

I Jag kan ha fel berättar Björn Natthiko Lindeblad om hur den lysande karriären som ung chef och ekonom kanske inte var så lysande trots allt. I karriärjakten fann han föga mening och han gick runt med känslan att han ville söka sig bort.

Sökte sig bort gjorde han också. Efter några turer bestämde han sig för att lämna ekorrhjulet i Sverige och bli buddhistmunk i den thailändska skogstraditionen.

Mycket tid för självreflektion i klostret

Utmaningen med munklivet låg kanske inte lika mycket i den nya tillvaron – inte för att den inte var utmanande – som i försöken att på många sätt göra upp med sig själv. I klostervardagen gavs Lindeblad mycket tid att vända blicken inåt.

I boken berättar han om de höga krav han ställer på sig själv och om rädslan att inte bli accepterad av andra. Men i munkklostret börjar han i stället göra upp med dessa sidor hos sig själv och han lär sig en viktig sak: Du ska inte tro på allt som du tänker.

Tro inte på allt du tänker blir också ett av hans motton.

Framtiden kan omöjligt förutses

Ett annat motto är Kanske, kanske inte. Det är omöjligt att förutse framtiden och därför kan man ha en mer öppen approach till den, som liksom inte tar ut det bästa eller värsta i förskott. Saker blir vad de blir, och det gäller att hysa tillit till sig själv och omgivningen.

Känna tillit – en viktig lärdom

När Lindeblad pilgrimsvandrade i enbart sina kläder ställdes tilliten till omgivningen på sin spets. Det var tack vare andras hjälpsamhet som han lyckades gå de 40 milen i oländig terräng på den thailändska landsbygden.

Jag kan ha fel innehåller många fina berättelser från Lindeblads tid som skogsmunk – visste du att han levt som eremit i ett år?

Obeskrivligt svårt med avsked

Den är även en fin berättelse om relationerna här i Sverige och om hur han när han nu har landat hemma igen drabbas av ALS. Det är obeskrivligt svårt att säga hej då till människorna man älskar och till kroppen som tagit en så långt, men döden är bara början på ett större äventyr.

Vad tycker jag om Jag kan ha fel?

Jag förvånar mig själv med min förtjusning i Björn Natthiko Lindeblads Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk.

Än mer förvånar jag mig när jag ivrigt berättar om budskapet Tro inte på allt du tänker för Christoffer och säger att jag borde leva lite mer så. Jag som tenderar att låta tankarna skena.

Över lag är jag inte så mycket för föreläsarkulturen i Sverige, jag har mina skäl. Men i ärlighetens namn är Lindeblad av en helt annan vigör än den bild mina erfarenheter och fördomar målar upp. Han känns äkta och ödmjuk. Och han säger sig aldrig ha en lösning för hur jag eller någon annan borde leva.

Inte heller hemfaller han åt positivitetshets eller konstiga ryck-upp-dig-perspektiv på tillvaron. Snarare vänder han blicken mot sig själv, de egna tankarna och erfarenheterna blir hans verktyg när han förmedlar sina perspektiv. Inget fingerpekande, inte!

Det är ganska avväpnade att läsa om någon annans brister, haha!

För att summera vad jag tycker om boken Jag kan ha fel är jag glad att jag fått ta del av en spännande livsberättelse. Jag gillar ju att lära mig mer om olika sätt att leva.

Jag är också glad över hur Lindeblad på ett anspråkslöst vis får mig att reflektera kring mina egna (tanke)mönster. Sådant är alltid välbehövligt!

Och sedan är Lindeblads ALS-berättelse stark, gripande. Likaså hans tankar kring att Ha en kropp i stället för att Vara en kropp. Det finns en väsentlig skillnad. Genom att ha en kropp blir kroppen inte den enda tillgången och något man är bunden till.

Nej då, det här är ingen västerländsk mind-over-matter-berättelse, bara ett uttryck för att man Kanske, kanske inte finns kvar även efter slutet. Detta Kanske finner jag hoppingivande.

Lyssna på Björn Natthiko Lindeblads sommarprat i P1

björn natthiko lindeblads sommarprat i p1

Jag tror det är de starka sorgereaktionerna på Björn Natthiko Lindeblads död den 17 januari 2022 som gör mig berörd. mycket uppskattning som människor runt omkring uttrycker för honom tyder på att hans gärning varit något utöver det vanliga.

Och visst har jag hört hyllningarna förut, både om hans sommarprat i P1 och om hans bok Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk. Ändå har jag avvaktat med att läsa och lyssna eftersom jag känner lite njaej inför föreläsarkulturen.

Men i går satte jag på Björn Natthiko Lindeblads sommarprat från 2020 och jag golvades inom ett par minuter. Jag slogs av genuiniteten i hans berättelse och i hur han berättar den.

Vad handlar Björn Natthiko Lindeblads sommarprat om?

Det är svårt att inte beröras när Björn Natthiko Lindeblad med tårar i rösten berättar om faderns död och sin egen sjukdom ALS, om sakerna han älskar i livet. Sommarpratet lyfter frågor som handlar om allt från att få aktiv dödshjälp till att finna sin väg.

Chefen Björns resa till att bli buddhistmunken Natthiko

Jag tar så klart med mig mycket från sommarpratet, men kanske mest av allt är Lindeblads lärdom från de 17 åren som buddhistmunk något som slår mig med fullaste kraft. Tro inte på allt du tänker.

Mycket riktigt lämnade Björn Natthiko Lindeblad sitt svenska, otillfredsställande chefsliv för att i stället bli skogsmunk inom buddhisttraditionen. Det är spännande att få höra om livet som munk och de perspektiv han fått genom att vara det. Trots allt är det ett annorlunda sätt att leva och sådant tar jag gärna del av.

Gamla vishetstraditioner förankras i vardagen

Buddhistiska vishetstraditioner – typ i stil med Ta inte ut något i förskott – förankras i vardagen, i sådana saker man kanske brottas med på ett personligt plan. Jag själv tar ut mycket i förskott, såsom oro, och därför talar väl budskapet extra starkt till mig.

Tackar den nu sjuka kroppen för allt den gett

Går det att känna tacksamhet även när man brottas med svår sjukdom? Björn Natthiko Lindeblads sommarprat är ett försök att hylla den kropp som gett honom massor av upplevelser men som nu är på väg att säga stopp.

Det finns en tröst i att kunna känna att Man har en kropp i stället för att Man är en kropp, och för Natthiko är den kroppsliga döden bara början på ett nytt, stort äventyr.

Sårbarheten är en av sommarpratets styrkor

Samtidigt uttrycker han den största sorg över att inte fysiskt kunna närvara i familjens vardag. Sällan kan saker ses i svart eller vitt.

Sommarpratet lyfter fram den sårbarhet man kan känna när man befinner sig gråzonen mellan ytterligheterna och det är det som gör just sommarpratet (med)mänskligt och enkelt att ta till sig.

Jag tänker inte bara på hur sorg och glädje blandas, utan på att även den visaste munk kan vara tämligen värdslig han också. Saker måste inte stå i motsats till varandra. Modet att visa sina sårbarheter och stundom självtvivel är en av sommarpratets styrkor.

Var finns sommarpratet med Björn Natthiko Lindeblad?

Björn Natthiko Lindeblads sommarprat från 2020 ligger uppe på Sverigesradio.se, men även på streamingtjänster som Acast och Spotify. Jag lyssnade genom Spotify. På Sverigesradio.se ligger en hel del program med Lindeblad uppe, så jag skickar dig vidare dit. Klicka här för att lyssna på sommarpratet!

Musiken som spelas i programmet är stämningsfull och humoristisk. Buddhistiska mantran varvas med låtar som ”Amazing Grace” och ”Thunderstruck”. På grund av upphovsrättsliga skäl spelas de enbart i korthet, men poängen går fram ändå.

Drömmer du också om att lämna ekorrhjulet för gott?

Det här blogginlägget innehåller två boktips. Men en så pass personlig anknytning känner jag till böckerna att jag först måste få reflektera fritt kring temat att lämna ekorrhjulet.

jag lämnar ekorrhjulet åsa axelsson

Ekorrhjulet är inget för mig. Jag mår inte bra av det, värkkroppen pallar inte.

Min sambo Christoffer är inte heller han så mycket för det snurrande hjulet, så i honom har jag mycket stöd när jag successivt försöker arbeta mig bort från det. Bland annat genom bloggarna, då.

FIRE-rörelsen som ett sätt att lämna ekorrhjulet

Det finns många sätt att försöka lämna ekorrhjulet, de flesta sätten brukar utmynna i olika ekonomiska lösningar. Du har kanske hört talas om FIRE-rörelsen? Den är ganska omtalad just nu. Finns till och med ett avsnitt om rörelsen i Svt:s Ekonomibyrån.

Christoffers bror är lite av en FIRE-anhängare och det går riktigt bra för honom i hans extremsparande och -investerande. Jag är jätte-jätteimponerad av hans ihärdighet, men tänker att den livsstilen nog inte är något för mig.

Han jobbar, sparar, jobbar. Typ så.

Vill hitta lösningar för att jobba mindre redan nu

Jag vill nämligen inte jobba mer, inte ens under fem eller tio års tid. Jag vill hitta lösningar för att kunna jobba mindre här och nu. Det är nu jag behöver vilan, liksom. Friheten, måste den skjutas fram länge?

Det finns lika många vägar till frihet som det finns människor, gissar jag. Mina och Christoffers familjevänner försöker exempelvis bli självförsörjande på grönt genom ett fantastiskt roligt trädgårdsprojekt.

Och jag har ju den här idén om att blogga mig ut ur ekorrhjulet och har kommit ganska långt på min resa. Min målsättning är att kunna känna att jag kan jobba 50 procent och ändå ha en rimlig heltidslön snarast möjligt.

Älskar det jag gör för mycket för att vilja sluta jobba helt. (Inte för att man måste sluta jobba när man väl sparat ihop till sin tidiga pension. Det skulle säkerligen heller ingen FIRE hävda, så ambitiösa som de är.)

Jag är också övertygad om att det finns utgifter jag kan dra ner på bums. Bara en sådan sak som alla abonnemang! Det är egentligen sjukt hur mycket pengar som försvinner på… på vad?

Drömmen om frihet – den privilegierades dröm?

Som den i grunden beteendevetare jag är kan jag inte låta bli att göra en liten parentes kring drömmen om frihet.

Jag sitter här och tänker shit (!), vad privilegierad man är om man ens kan planera för en framtid utan lönearbete, eller åtminstone för en framtid med korta arbetsdagar och ändå reda sig bra ekonomiskt.

en sådan här arbetsplats hade inte alls varit dum
Man kanske bara vill ha mer av andrum i vackra solnedgångar…

Samtidigt kan ett i-landsproblem vara ett problem. Jag menar, att känna att man inte räcker till för familjen eller att man håller på att bränna ut sig är ju faktiskt verkliga bekymmer.

Och det är väl inte så dumt att ta sig en funderare kring vad som spelar roll i livet och vad man helst vill lägga sin tid på, eller?

Två böcker om hur man kan lämna ekorrhjulet

Okej, så det är väl lite jobbigt att grubbla över ekorrhjulet. Men jag tycker också det är ganska spännande att fundera på det. Därför har jag valt att läsa två böcker om ämnet, Ut ur ekorrhjulet och Jag lämnar ekorrhjulet.

Efter läsningen konstaterade jag just det här med privilegiet, i båda fallen finns någon form av ekonomisk förutsättning att bli ekonomiskt fri.

Ut ur ekorrhjulet av Oskar Lindberg

Ut ur ekorrhjulet (Pug förlag, 2019) är skriven av Oskar Lindberg och Maribel Leander Lindberg och handlar om deras resa mot ett liv i ekonomisk frihet. Just den här boken har vissa kopplingar till FIRE-rörelsen, som jag tänker mig den.

Lindbergarna bestämde sig för att sluta (lyx)konsumera och att börja spara pengar så att de kunde jobba mindre. Tillsammans lyckades de spara ihop så mycket pengar att de nu kan leva på avkastningen från investeringarna i enlighet med fyraprocentsregeln.

Jag vet ärligt talat inte hur många som kan möjliggöra den här livsstilen, den kräver trots allt att man har riktigt bra inkomst och dessutom vet hur man ska investera pengarna. Givetvis kan jag ha fel. Jag välkomnar nya perspektiv, ge mig gärna sådana.

Något Ut ur ekorrhjulet faktiskt gör bra är att visa hur viktigt det är att tänka till kring utgifterna. Genom att omsorgsfullt planera sin hushållsekonomi lyckas Lindbergarna leva kvalitativt på cirka 20 000 kronor i månaden. Nu har de all tid i världen att umgås som familj, de vistas utomhus så mycket det bara går.

Det kan ju vara så att FIRE och fyraprocentsregeln är din grej i livet, din väg ut ur ekorrhjulet. Då är den här boken säkert något för dig.

Jag lämnar ekorrhjulet av Åsa Axelsson

Jag föredrar Åsa Axelssons bok Jag lämnar ekorrhjulet (Norstedts, 2019). Varför? Jag kan enklare relatera till innehållet, till tipsen. Svårare än så är det inte.

På många sätt kan jag känna igen mig i den utbrända läraren Åsa som hellre vill må bra än bränna pengar på onödiga prylar som i längden gör henne sjukare. Den onda cirkeln av att jobba, må dåligt, tröstshoppa, må dåligt, jobba. Känner du igen dig?

Efter en lång sjukskrivning kände Åsa att hon inte kunde återgå till sitt tidigare liv. Det var ett liv som innebar massor av jobbvånda, hög konsumtion och lite tid över till både levnadskonsten och familjeumgänget.

Hon började då räkna på det – måste det verkligen vara så mycket dyrare att jobba mindre än att jobba för att slösa? Genom att redovisa ekonomin för ett år utan lönearbete framgår det att små förändringar kan revolutionera vardagen pengamässigt.

Förutom att ge många handfasta råd är Jag lämnar ekorrhjulet roligt skriven. Boken är definitivt en medryckande vardagsberättelse med en hel del dråpliga situationer.

Observera att Åsas man fortfarande jobbar och drar in pengar till familjen, att de till viss del har pengar att röra sig med. Det gör inte spartipsen mindre kreativa. Man måste beundra författarens påhittighet!

Här ligger mycket fokus på de där små glädjande stunderna i livet, som i att plocka bär i skogen eller att kunna leka med barnen hela eftermiddagen.

Vad skulle jag göra om jag kände mig ekonomiskt fri?

Vet du, jag är inte så säker på att jag hade levt mitt liv så mycket annorlunda om jag varit ekonomiskt fri. Inte mot vad jag gör numera. Jag skulle bara gjort mer av det jag mår bra av, som att läsa och skapa mer. Vandra mer. Självklart i ett lugnare tempo.

drömmer om att lämna ekorrhjulet

Tempot är viktigt, så även känslan av att man har tid att närvara, att inget är viktigare än att bara vara i stunden. Det hade nog varit den yttersta lyxen för mig.

Kanske skulle jag också haft mer ork för att träffa andra, gå med i en förening och så. Det är så krävande att jobba med värken att jag inte orkar med umgänge alla gånger. Att umgås kan dränera mig helt, vara det som pushar mig över kanten till att ligga utslagen.

Drömmer du också om att lämna ekorrhjulet, på vilket sätt vill du i så fall göra det?

En sådan här arbetsplats hade inte alls varit dum…

en sådan här arbetsplats hade inte alls varit dum

Jag ska påbörja dagens texter när jag slås av en tanke: Vilken typ av arbetsplats hade jag trivts på? (Kan ligga viss prokrastinering bakom tankarna.)

Många gånger har jag ju lämnat skolans värld för att jag varit så evinnerligt trött på skitsnacket. Jag tycker skitsnack ger en dålig arbetsmiljö. På vissa håll tisslades och tasslades det i nästan varje vrå. Osunt och osäkert!

Och så är det inte så lite stressigt. I en redan stressig arbetsmiljö, ska tilläggas. På riktigt kunde de vuxna stressa mig väldigt mycket mer än barnen. Ibland var till och med barnen bättre på att hantera konflikter än de vuxna. Jag kommer aldrig komma över detta, så är det.

Jag tycker att en arbetsplats ska kännetecknas av lyhördhet och öppenhet, inte av illasinnade visklekar. Älskar vuxna som vågar ta ansvar för sina handlingar och reaktioner, även när det känns som jobbigast att göra det. Kanske just då!

Men nu sitter jag i stället på min kammare och skriver för mig själv. Det är inte så att jag aldrig har kundkontakt, många dagar tillbringar jag dock i lugn och ro.

Bara nyheterna på repeat i bakgrunden nu när Christoffer börjat jobba lite igen och så den där tvåtimmarspromenaden med pappa, som sker minst tre fyra gånger i veckan. Men ja, lugn. Så ser mina arbetsdagar ut.

Drömde om att min arbetsplats skulle likna ett bibliotek

Jag är egenanställd, driver enskilt inom skrivande och kommunikation. På grund av min sjukdomsbild tycker jag det är ganska skönt att kunna sitta hemma och jobba, då slipper jag tröskeln varje morgon.

Har mått fysiskt dåligt av att behöva tvinga i väg mig klockan 6 på morgonen när jag inte sovit på hela natten. Värken ställer till det med sömnen.

Men det gör att jag numera sitter på ett hemmakontor och kontoret är så himla tråkigt inrett. Väggarna täcks av vita Billy-bokhyllor, jag menar från golv till tak. Och dessa hyllor är knökfulla av böcker.

tips bra arbetsplats
Man får ju drömma sig bort…

Förr drömde jag om att min arbetsplats skulle likna ett bibliotek, den här drömmen har gjort att jag samlat på mig så många volymer att mängden i stället stressar mig.

Jag gjorde ett rejält ryck att rensa i bokhyllorna inför julen. Ett antal boksäckar senare känns hyllorna fortfarande lika överfulla.

Gissa om det är smärtsamt att göra sig av med böckerna!? Jag tänker samtidigt att de sprider större glädje i någon annans hem.

Konstigt nog har jag nästan börjat uppskatta ett minimalistiskt hem… Vet inte var det kommer ifrån, faktiskt. På kontoret vill jag ha ordning och reda, även om det känns aningen avlägset just nu.

Fantiserar om att göra om mitt kontor till en kreativ studio

Lite lustigt är det nog, men i samtal med mina kreatörsvänner brukar jag fantisera om en arbetsplats som är en kreativ studio. Typ en ateljé för fritt skapande, och där jag kan gå mellan datorn och leken.

Kreativiteten mår bra av olika sorters skapande och detta är alltså något jag vill ta fasta på. Jag skulle vilja ha en samling av konstnärsmaterial och kunna låta materialen ligga framme vid exempelvis ett stort bord.

Det hade inte heller varit så dumt att ha en minifotostudio, det är nämligen alltid utmanande att fotografera prylar inomhus. Särskilt utan bra utrustning.

Många gånger hör eller läser jag om arbetsplatser som skapar kreativa ytor för sina medarbetare. Det kan vara i form av en kuddhörna med en konsol för spelstunder, exempelvis ett Nintendo Switch.

Den här sortens ytor – kreativa pauser – är viktiga för att stimulera såväl kreativiteten som produktiviteten. Mycket händer i hjärnan när man inte sitter och pressar. Mina idéer kommer oftast till mig under någon form av vila.

Låter naturen runt hörnet vara som en arbetsplats för mig

Nu har jag ju ingen kreativ studio och att ha en sådan känns också det ganska avlägset just nu. Tyvärr, tyvärr! Men vad jag däremot har är naturen runt hörnet.

Jag försöker vara ute och skapa i den så ofta jag kan, bland annat med kameran. Genom att ta med mig den ut ett par timmar fyller jag på min bildbank och kan på så sätt fortsätta skapa på när jag väl sitter vid datorn igen.

fotografera solnedgången
Efter den här solnedgångsupplevelsen gick jag hem och skrev ett par blogginlägg om att fotografera solnedgången med naturen som canvas. Bra arbetsdag!

Över lag upplever jag att jag mår bättre när jag förlägger en del av arbetsdagen utomhus, jag blir mindre stressad, mindre hjärntrött och blir mindre stel i kroppen.

Det här var reflektioner kring vilken arbetsplats jag skulle vilja ha. Du, då – vilken arbetsplats tänker du hade passat dig bra?

5 frågor om ljud – en kreativ blogglista om ljudspår

Jag ska försöka socialisera mer med andra bloggare genom att delta i olika blogglistor och -utmaningar, Fem en fredag på bloggen Elisamatilda.se är en bra början. Och just den här veckan har den ett kreativ tema: ljudspår.

Bloggutmaningen kommer jag inleda med att berätta om ett ljud jag tycker mycket om. Det är ljudet från havet, gärna under en blåsig dag.

fem frågor om ljud

Som inbiten varbergsbo har jag svårt att klara mig utan havet, faktiskt. Vinden som river i vågorna är en del av själva hemmakänslan.

Kan över lag tycka att naturljud är lugnande.

Ibland somnar jag till ljudet av regn, alltså genom en spellista på Spotify eller liknande. Hade en period i livet när jag somnade så fort jag hörde regnsmattret. John Blund infinner sig inte lika lätt nu, tyvärr.

5 frågor om ljud (i min omgivning)

Men nu till de fem frågorna i bloggutmaningen!

1. Vad lyssnar du på?

Just nu lyssnar jag på k-pop från k-drama. Har ganska nyligen upptäckt tjusningen med detta. Om du inte har sett The king’s affection på Netflix eller The red sleeve på Rakuten Viki ännu så gör det! Jag lyssnar på musikalbumen från båda dessa serier, kör dem på repeat numera.

2. Vad hör du?

Jag lyssnar inte ostört. Har en datorspelande OCH därför skrikande sambo intill mig. Han spelar CS med sina vänner och det görs med den största inlevelsen.

3. Vad slår du dövörat till?

Generellt är jag så jävla less på skvaller och skitsnack om andra, så det brukar jag slå dövörat till eller egentligen markera mot.

4. Vad har du nyligen överhört?

Eftersom jag lever ganska isolerat på grund av corona överhör jag sällan saker numera. Men låt mig i stället dela med mig av en rolig skrivövning på temat.

Skrivövningen går ut på att ta med dig en anteckningsbok och penna ut och att skriva ner de samtal du hör. Därefter kan du göra om dem till en dialog i en berättelse.

Tjuvlyssna bara inte på för personliga samtal.

Den här övningen lärde jag mig på ett skrivläger en gång i tiden och vi deltagare hade jätteroligt när vi genomförde den.

5. Vem har du senast lånat ditt öra åt?

Det måste väl ändå vara mitt äldsta syskonbarn Leia. Hon fick en mobilklocka i julklapp, har lite tråkigt på jullovet och vill därför prata med faster på telefon åtminstone en timme om dagen.

Jag älskar att prata med henne, det är dagens höjdpunkt. Kommer kännas lite jobbigt när hon börjar skolan igen och inte har tid för sin faster.

Ta en titt på och delta i Fem en fredag-bloggutmaningarna på Elisamatilda.se, den här utmaningen kallas Ljudspår.

Är så tacksam för stunderna jag har med syskonbarnen

Att bli faster är det största som hänt mig och så kommer det förbli i resten av mitt liv. Inga veckor är kompletta utan att jag fått träffa Leia och Lova, som mina två syskonbarn heter. Men faktiskt går det inte många dagar mellan våra pratstunder. Åtminstone inte mellan det att jag och den äldsta pratar, jag och Leia, alltså.

älskar att vara faster

Leia fick en mobilklocka i julklapp, en sådan där första mobil som föräldrarna kan styra helt över. Några telefonnummer programmeras in i mobilen och bara dessa nummer kan i sin tur ringa till Leia. Hon kan inte heller surfa runt med den på nätet. MEN nu kan hon i alla fall ringa till sina närmaste.

Nu när det är jullov pratar jag och Leia på telefon flera gånger om dagen. Hon är bara sju år, ändå är hon full av känslor och tankar om ALLT. Och när hon får feeling ringer hon upp för att berätta om hon är glad, sur, eller om hur hon än känner sig.

Hon ringer också upp för att leka gissningslekar och berätta historier, både roliga och läskiga, sådana. Jag fasar lite inför hennes skolstart – oj, vad många Bellman- och spökhistorier hon kan berätta för sina kompisar nu! Och ja, jag är så klart den skyldiga. Men det är så himla fint att få skratta och fasa tillsammans.

barndomsminnen från nöjesparken i varberg
På bilderna ser du Nöjesparken i Varberg. Förr kunde man gå in i den här byggnaden, vilket jag också gjorde. När vi var små brukade jag och min bror springa runt på dansgolvet i den, kanske ställa oss på scenen och låtsas uppträda. Vi gick hit i samband med att vi matade ankorna i Ankdammen tillsammans med mamma.

Eftersom jag själv älskar berättande vill jag av hela mitt hjärta uppmuntra syskonbarnen till att berätta själva. Jag försöker ge så mycket tid och uppmärksamhet jag bara kan till att lyssna. Sedan får jag ju också berätta en del själv. Bra träning för mig! Det bästa betyget är att kunna locka ett barn till skratt.

Dessutom vill jag att mina syskonbarn ska veta att faster alltid finns där. Måste vara superskönt att växa upp med en hängiven vuxenskara, tänker jag. Det är dock inte bara för deras skull. Skulle ljuga om jag skrev något annat än att jag vill vara en självklar del av deras vardag, precis som de är av min. Därför värmer det så gott i hjärtat när Leia ringer.

Hoppas hon aldrig slutar.

Finns inga ord för att beskriva tacksamheten jag känner inför stunderna jag och syskonbarnen har tillsammans. Behöver inte så mycket mer än detta för att känna mig rikast i världen.

10 stora och små frågor om julfirande – en blogglista

Jag har knåpat ihop en blogglista med 10 frågor om julfirande eftersom jag funderat en del på det här med julkänslor, eller snarare på uteblivna sådana.

blogglista med tio frågor om julfirande

Hade varit jättekul om du också svarade på frågorna, kanske i ett inlägg på din egen blogg? Länka då gärna hit och/eller dela länken till ditt blogginlägg i kommentarsfältet längst ner i det här inlägget.

Lovar att jag ska läsa och kommentera på bloggen, din.

Här har du dem – mina 10 frågor om julfirande!

För tydlighetens skull listar jag julfrågorna först – kopiera och svara på dem:

  1. När börjar du julpynta?
  2. Vilken är din favoritjullåt?
  3. Vilken är din favoritjulfilm?
  4. Vad tycker du om att ge julklappar?
  5. Vad tycker du om att få julklappar?
  6. Vilket är ditt bästa julminne?
  7. Vilket julgodis brukar du baka?
  8. Vilken julmat är ett måste?
  9. Hur firar du julafton?
  10. Vad gör du resten av julhelgen?

Mina svar på mina 10 frågor om julfirande

Jag svarar på julfrågorna…

1. När börjar du julpynta?

Ärligt så har jag inte julpyntat på flera år, inte ens adventsljusstakarna åker fram. Jag tycker jag har så många prylar framme ändå och blir stundom alldeles matt av alla saker.

Men det gör inte så mycket, jag brukar hänga en del hos mamma och pappa och de har det superfint och -juligt hemma hos sig.

2. Vilken är din favoritjullåt?

Jag gillar flera olika jullåtar. Som barn ÄLSKADE jag ”Mössens julafton” och senare ”Julen är här”.

I skrivande stund lyssnar jag på ”Have yourself a merry little Christmas” med Judy Garland, den är nog den vackraste julsången jag vet i vuxen ålder. (Även musiken från baletten Nötknäpparen, om det räknas?)

3. Vilken är din favoritjulfilm?

O, knivig fråga! Ensam hemma 1 och Ensam hemma 2 är ju ett par favoriter bland julfilmerna, helt klart. Men allra mest gillar jag nog ändå Livet är underbart, The holiday och Mupparnas julsaga.

Kanske, kanske även Fanny och Alexander. Jag är inget vidare förtjust i Tomten är far till alla barnen, faktiskt, kan väl tilläggas.

Sedan 2019 har Netflix-serien Hjem till jul varit en obligatorisk del av mitt julfirande.

4. Vad tycker du om att ge julklappar?

Jag älskar att köpa julklappar och då särskilt till syskonbarnen. Jag och mamma lägger ner hela vår själ i att hitta de perfekta paketen till Leia och Lova, som familjens ögonstenar heter.

5. Vad tycker du om att få julklappar?

Jag blir jätte-jättegenerad av att få julklappar, till och med lite besvärad.

Får främst presenter av mina föräldrar och tycker att de alltid ger för mycket, samtidigt är jag, min bror och mina brorsbarn hela deras värld.

Att jag blir besvärad tror jag hänger samman med att det var så jäkla tabubelagt att skämmas bort där jag växte upp på landet.

Allt skulle vara så lagom hela tiden, man fick aldrig sticka ut åt något håll. Att få många paket var nästan synonymt med att vara en dålig unge, oavsett hur snäll man var.

Jag slutade prata julklappar med skolkompisar och så, var bästa strategin för att slippa bli sönderhatad och -mobbad. Så fruktansvärt, när jag tänker på det.

Kommer ALDRIG flytta tillbaka dit. Ha!

Kan väl tillägga att jag varje år önskar mig foton på syskonbarnen och teckningar som de små gjort. Inte alltid önskan går i uppfyllelse.  

6. Vilket är ditt bästa julminne?

Ännu en svår fråga det här… Jag har många bra julminnen och gillade väl julen allra mest när jag själv var barn och mormor ännu var livet. Det var annat då.

Har inte så mycket julkänsla numera. Det stämmer nog det här med att julen är barnfamiljernas högtid, jag och Christoffer är frivilligt barnlösa och för oss är juletiden mest vardag, så att säga.

Jularna de senaste fem sex åren har inneburit en hel del oro för min familj. Vi har varit med om ganska svåra saker vad gäller sjukdom och död, varje julvecka brukar inledas med ett nytt besök på akuten.

Om det inte är cancer så är det hjärt- eller lungsjukdom, eller något annat.

Det överskuggar mina jular något. Men jag känner på samma gång den största tacksamheten för att jag får ha min lilla familj hos mig.

7. Vilka julgodis brukar du baka?

Vilka sorters julgodis jag bakar varierar från år till år. I år har jag bland annat gjort brända mandlar, marknadsnougat och snickersrutor.

8. Vilken julmat är ett måste?

Jag äter typ ingen julmat alls, äter vegankost och gillar inte veganska korvar och köttbullar så mycket.

Min mamma brukar göra en potatisgratäng med sojafärs till mig, du vet en sådan där med runda skivor och ströbröd på toppen. Hon gör också en grönkålssallad med granatäpple och polkabeta – mums, alltså!

Fast nu kom jag ju på något. Jag gillar kål. Brunkål, grönkål och rödkål, japp, alla tre sorterna. Så lite julmat äter jag, trots allt.

9. Hur firar du julafton?

Jag brukar fira jul tillsammans med min familj, Christoffer med sin. I år har varit första julaftonen vi firat tillsammans under våra snart sju år tillsammans. Eftersom vi inte har barn gör det inte så mycket att dela på oss.

Mitt firande inleds med att äta julbord tillsammans med mamma, pappa och morbror. Efter det blir det ett par timmars vila innan vi åker hem till min bror, svägerska och mina syskonbarn.

Det har hänt att vi inte firat jul med barnen, men det är mer ett undantag än en regel. I år firade vi julafton med dem.

Somliga julaftnar firar vi tillsammans med min svägerskas familj. Det är lite olika. När det är corona har ju det inte gått, hon har en stor familj.

10. Vad gör du resten av julhelgen?

Jag försöker vila så mycket jag kan, brukar vara ganska sliten efter en intensiv jobbperiod med alla temadagar och högtider som ska täckas på bloggarna och så julfirande på det.

Men det är inte alltid jag får vila, ibland åker jag och Christoffer runt till släktingar och så är det alla vänner som vill ses. ALLT ska hända på denna enda julvecka och jag mäktar liksom inte med.

Pressar mig själv för att jag får dåligt samvete, inte för att någon annan än jag själv ger mig det. Jag känner mig ganska otillräcklig den här tiden på året, och så kan det ju vara när man lever med daglig smärta.

Mina ideala mellandagar är att ligga nerbäddad i soffan, sova massor, läsa på lite om julfirande då och nu, titta på en och annan julfilm samt att bara vara med mina närmaste.

Som företagare är jag sällan helt ledig över jul och nyår, så jag jobbar faktiskt en hel del dessa dagar.

Så där, det var min blogglista med 10 frågor om julfirande.

Som skrivet, delta gärna genom att kopiera och svara på frågorna på din egen blogg. Länka hit, om du vill, och dela länken i kommentarsfältet här nedanför.

Det är viktigt att inse sitt eget värde som kreatör

det är viktigt att inse sitt eget värde som kreatör

När jag tänker tillbaka blir jag ledsen av hur jag underskattat mig själv som kreatör. Detta trots ganska så lysande resultat. Jag kan ärligt talat säga att jag aldrig är riktigt nöjd med var jag befinner mig. Man kan bli ännu bättre, tänker jag lite väl kritiskt. Men det leder till att jag sällan stannar upp och hyllar mitt hårda arbete. Att jag tänker BAH! och kastar det åt sidan.

Jag har däremot landat i att jag inte är en nybörjarskribent eller -reklamare längre och det är jag glad för. Det gör att jag inte låter mig utnyttjas av en marknad som älskar osäkra kreatörer. Fantastiskt kunniga skapare som förtjänar så mycket bättre än vad de får, ska tilläggas

lyckas som skribent
En annan sak jag också måste börja uppskatta mer är mitt fotohantverk, har utvecklats mycket inom det på sistone. Fotona tog jag häromdagen, i den ystra solnedgången vid Kåsa och Subbe fyr.

Kan en kund inte betala för sig ger jag ett blankt nej och blir jag dåligt bemött av en kund går jag. Numera tänker jag som så att kunden ska vara lika tacksam för min insats som jag ska vara för uppdraget. Tacksamheten bör gå åt båda hållen för ett lyckat samarbete, om nu tacksamhet är rätt ord för det hela.

värdesätta sig själv

Förut blev jag så glad och tacksam för varje liten bekräftelse av mitt hantverk att jag kastade mig in i orättvisa uppdrag där jag hamnade i en jobbig beroendeställning. Jag tror att man som nybörjare – oavsett hur bra hantverkare man är – kan ha svårt att validera sitt eget arbete sakligt. Det är problematiskt.

sätta värde på sig själv

Efter att ha skrivit tusentals texter de senaste åren har jag samlat på mig så pass mycket erfarenhet att jag kan bedöma vad som funkar respektive fejlar, även om perfektionisten i mig alltid vill lite, lite till. Det känns skönt att ha kommit till detta stadium i karriären eftersom jag känner en större trygghet i mig själv.

subbe fyr i solnedgången

Känslan har successivt vuxit fram, kan inte säga när den infann sig. Jag vet bara att den gör skillnad för mig. I dag tackade jag exempelvis nej till ett långsiktigt textuppdrag på grund av att jag tycker den potentiella kunden betalar för dåligt. Hen blev lite paff och har inte riktigt gett sig ännu, försöker närma sig mitt anbud.

Jag älskar att kunna klämma till med att jag inte kommer förhandla ner mig eftersom jag vet att jag är värd varenda krona – och att kunna visa upp vad jag åstadkommit. Jag älskar det för att jag inte alltid haft självtilliten att kunna göra så. Om inte jag själv inser mitt eget värde som kreatör, vem ska då göra det?