I går började jag packa upp konstnärsmaterialen jag beställt hem och jag invigde bland annat akvarellasken genom att måla en färgkarta för den. Men jag var också sugen på att prova tuschen, kritorna och papperna för blandteknik. Därför fick allt bli ett första kladdexperiment.
Materialen jag experimenterat med är mixed media-papper (Paint ON), blompinne, penslar, flytande tusch (L&B Nan King), vattenresistenta vaxkritor (Caran d’Ache Neocolor I) samt akvareller (Schmincke).
Med Christoffer hängande bakom axeln målade jag först med tusch och sedan med kritor. Det svarta är tuschen och den färgade strukturen kritor. Jag har beställt hem varianter som är vattenresistenta, vilket innebär att färgen och känslan består efter att man bemålat dem med exempelvis akvareller.
Att måla i blandteknik är jätteroligt och sedan har jag verkligen fastnat för det här med kladd. Det är som tio minuters terapi där man kan släppa taget och försvinna. Jag vet dock inte vad jag försvinner in i, för det här är något annat än att fota eller skriva.
Färger gör mig glad och det är en underbar lyx att få måla med Schminckes akvareller. Jag fick hem deras 48-set förra veckoslutet, men på grund av sjukdom och jobb har jag inte kunnat njuta av dem förrän i dag.
För att bekanta mig med akvarellasken målade jag på den medföljande färgkartan. Det här kan vara något av det mest tillfredsställande jag gjort på flera veckor, hehe. Om man älskar färger finns det nästan inget bättre än att få vara mitt i dem. Förstår du så förstår du.
Tack vare den höga pigmenteringen i Schminckes akvarellfärger blev akvarellerna riktigt klatschiga på färgkartan. Och jag säger då det, så himla praktiskt att kunna jämföra färgerna när man målar. Jag har redan haft användning för kartan. Gjorde ett litet kladdprojekt för Christoffer. Bara för att visa.
Kan att läsa böcker läka kroppen och själen, så som man menar inom fältet biblioterapi? Jag som har brottats med hälsan ända sedan barnsben – har ju bland annat kronisk smärta – har funnit stor glädje och lindring i böckernas värld. Den har rentav varit en av de bästa medicinerna för mig.
När inget annat riktigt hjälpte mot värken och klasskompisarna dessutom var kassa på att visa förståelse, hade jag alltid mina böcker och det är så det har fortsatt in i vuxen ålder. Även om jag inte har samma behov av verklighetsflykt nu för tiden är att fly in i drömmarna inget som skadar. Tvärtom!
Läs böcker för ökad avslappning och minskade spänningar
Som det mesta av min egenvård är läsningen gärna något jag gör på egen hand. Ska jag ta hand om mig måste jag gå in i mig själv, det är så jag hämtar kraft. Men för många är en viktig aspekt av biblioterapi vad som kallas shared reading.
Shared reading innebär att man träffas i en liten läsecirkel och läser böcker tillsammans, ibland högt för varandra. Givetvis kortare texter i sådana fall. Jag har provat att göra detta på mitt lokala bibliotek och det var inte så dumt, även om jag föredrar det ensliga läsandet.
Menar jag att läsningen kan ge mig mindre smärta i kroppen? På sätt och vis, ja. Jag tror det hänger samman med att läsandet gör att jag kopplar av, många gånger blir jag ju också glad av berättelserna. Och ett gott skratt minskar spänningarna ytterligare!
Läs mer om vad som menas med biblioterapi på 1177.se
Sådana här aspekter av läsande skriver 1177.se om. Jag tycker det är jättehäftigt att Sveriges officiella vårdguide lyfter biblioterapi i olika artiklar. I artikeln ”Biblioterapi utnyttjar litteraturens läkande kraft” belyses bland annat hur att läsa böcker kan ge smärtlindring just på grund av den avslappning det kan ge. Fantastiskt!
För många som brottas med psykisk ohälsa – kanske i form av stress eller trauma – har biblioterapi varit en stor tröst. Det är ju inte så att en bok trollar bort lidandet på något sätt, men att rikta fokus mot något annat eller att få nya perspektiv genom en annans berättelse kan vara nog för en stunds ökat välmående.
Jag har läst mycket i år, alltså hittills. Och jag skulle påstå att jag tack vare all läsning lyckats återhämta mig efter en tung höst och vinter. Jag lider ganska mycket av hjärntrötthet, till och med detta har läsningen lindrat något. Plötsligt är det som att jag hittar tankarna och orden i dimman, som annars håller dem utom räckhåll för mig.
Ja, jag är verkligen tacksam att jag har böckerna.
För ett par veckor sedan stod jag på den snötäckta Kåsas strand. Klockan var runt halv fem och solnedgången hade ännu inte sänkt sig över havet. När blev dagarna så långa igen? Men så kom den till slut, solnedgången.
Ett blekrosa sken fyllde hela stranden medan Subbe fyr reflekterades i vattenytan. I den stunden strömmade ren och skär glädje genom mig. Varför gör jag inte detta varje kväll? undrade jag och slogs av hur rik jag kände mig.
Om jag var stressad när jag traskade ner mot stranden var jag ovanligt lugn på tillbakavägen, alltså ovanligt lugn för att vara jag. Jag har fasen inte tid, intalar jag mig oftast. Men just när hänförelsen genomfor kroppen kände jag det motsatta. Så skönt att ha all tid i världen.
Förundran – orsaken till att jag söker mig utomhus?
Jag vet att jag skriver om det igen och igen, om den förundran jag känner inför mina kanske vardagligaste och ändå storslagnaste upplevelser. Under coronatiden har upplevelserna blivit så viktiga inslag i mina dagar, eller åtminstone veckor, att jag blivit beroende av att få frossa i hänförelsen. Hänförelse inför vad? Inför solnedgångar, fågelkvitter och blommor. Bland mycket annat.
Men det är just det som är det fina med att känna förundran, hänförelse eller rentav vördnad, känslan måste inte begränsas till enstaka tillfällen. Häpnaden över praktfullheten i vår närhet är tillgänglig för oss alla. Ibland gäller det bara att snöra på sig skorna, gå ut och njuta. Eller mest av allt att ”bara” ta sig tid för hänförelsen.
Jag är oftast sådan, som skrivet, att Jag har fasen inte tid för det här och att jag fastnar framför skärmen. Kan ju ärligt medge att mentaliteten inte gör mig gott. Att trycka på och fastna i jobb, som exempel, är det sista jag behöver i livet. Däremot behöver jag andas havs- och skogsluft, så de dagar jag rör mig mellan havet och skogen mår jag som allra bäst.
Varför mår jag så bra när jag låter mig hänföras?
Förundran, hänförelse eller vördnad, engelskan awe är svåröversatt till endast ett ord. Ändå är det egentligen awe det skrivs så mycket om nu, kanske har du läst böcker och artiklar som lyfter [hälso]fördelarna med exempelvis förundran?
Att förundran kan ha bästa [hälso]fördelarna låter ju som värsta flummet, men det finns faktiskt forskning om det. Jag föredrar att läsa om ämnet i Greater Good Science Centers nätmagasin Greater Good Magazine. Både forskningscentret och magasinet är knutna till Berkeley-universitetet, officiellt kallat University of California, Berkeley.
Jag kan inte annat än att känna en enorm tacksamhet inför alla vackra stunder jag haft vid Kåsa och Subbe fyr i Varberg.
För att jag är som jag är försöker jag i nyfikenhetens anda bättre förstå vad det är som får mig att må så bra när jag bevittnar hur himlen fylls av färger eller hur vitsipporna täcker skogsmarken. Nyfikenheten har fört mig till bland annat den här och den här artikeln, gratis och hyfsat enkel läsning på engelska.
Jag vill veta av praktiska skäl. Avslappning är inget jag har lätt för. Detta till trots kan jag känna mig totalt avslappnad när jag följer solens vandring ner i havet, eller när jag tittar upp mot ljusglittret i trädets lövverk. Kanske är just naturupplevelser av det här slaget enda gången jag närmar mig en form av medveten närvaro. Närvaro i här och nu, vill säga.
Första gången jag la mig på en spikmatta kände jag Nej, nej, nej, det här kommer göra ont! Och i ärlighetens namn var det väl inte en jätteskön känsla när spikarna borrades in i ryggen, nacken och axlarna, tryckte på triggerpunkterna. Över lag är jag öm i kroppen, i min fibromyalgi- och värkkropp. Vissa dagar kan man knappt peta på mig… tänk dig då att ligga på spikmatta…
Så ja, jag la mig ner med försiktighet och aj, vad det stack till! Men jag tvingade mig kvar. Kan inte ge upp efter typ tio sekunder. Och efter en stund hände något märkligt. Det onda och stickiga ersattes av en djupmasserande känsla, av en kropp som successivt slappnade av och ett tilltagande blodflöde i även de mest värkande kroppsdelarna. I dessa delar blir det lätt lite dött, så att säga. Sedan den gången har det varit jag och spikmattan.
Spikmatta – ingen mirakelkur men bra smärtlindring för mig
Min högst personliga erfarenhet av livet med kronisk smärta är att det inte finns några mirakelkurer. Däremot finns det bra smärtlindring, om än tillfällig sådan. I detta fack placerar jag spikmattor, för de senaste fem åren-ish har de faktiskt varit behjälpliga när jag har särdeles ont i just ryggen, nacken och axlarna.
Det räcker oftast att ligga fem minuter på spikmattan, men den bästa lindringen får jag först efter att ha legat på den en något längre stund. Som jag upplever det kan en kort stund pigga upp kroppen rejält, däremot kommer den verkliga avslappningen till mig när jag legat åtminstone en kvart. Gärna en halvtimme, eller ännu längre tid än så.
Efter en längre stund på spikmattan tar blodcirkulation fart och kanske aningen konstigt blir jag alldeles varm och fuktig på ryggen. Som lekman ska jag inte spekulera för mycket, vet bara att jag har en del inflammationer och misstänker att dessa lättar lite, lite. Eller så beror värmen och fukten på något annat! Någon som har en kvalificerad idé?
Ibland blir jag så avslappnad att jag somnar på spikmattan
En annan märklig sak är att spikmattan hjälper mig att somna. Ibland blir jag nämligen så avslappnad när jag ligger på den att jag inte orkar hålla ögonen öppna. Och rätt som det är sover jag! Annars är jag en sådan person som kan behöva ligga och vänta på sömnen i timmar. Det har med värken att göra, svårt att sova när man har ont i kroppen.
Att jag somnar på spikmattan sker när jag använder den i sängen och dessutom pallrar upp med kuddar. Då kommer spikarna åt bra vid nacken och skuldrorna, där jag är stel, öm och har triggerpunkter. En kort, kort stund stegras smärtan – alla dessa spikar som borrar sig in kroppen (!) – för att sedan mattas av.
Fördelen med spikmatta är så klart smärtminskningen, nackdelen är att lindringen dessvärre inte varar så länge. Som med all naturlig smärtlindring måste jag oftast göra den många gånger om dagen, konstant underhålla omsorgerna. Hur är det för dig?
