I går var den första soliga dagen på lääänge. Jag passade på att göra en kvartersfotografering, mer än så hann jag inte eftersom jag skulle i väg på middag och teater senare. Men ljus, så tacksamt! Det långvarigt gråa har försvårat fotostunderna och jag har väl tillfälligt gett upp dem, vilket jag kanske inte borde gjort i första taget.
Jag har lyssnat på mycket radio under veckan. Public service, vilken tillgång! Alltså, jag har lyssnat på Sveriges radios P1-program. Under gårdagens fotorunda hade jag exempelvis ett avsnitt av Vetenskapsradion Historia i öronen: ”Judiskt motstånd under Förintelsen”. I går var det ju Förintelsens minnesdag, så detta nya avsnitt kändes passande.
Motståndet under Förintelsen och andra världskriget är något som jag fascinerats av i flera år. På senare år har det nämligen kommit hur många skönlitterära böcker som helst om kvinnors vardag och kamp under 1930- och 1940-talen.
Tack vare läsningen av dessa böcker – exempelvis Kelly Rimmers Vad hjärtat aldrig glömmer, Kristin Hannahs Näktergalen och Kristin Harmels De bortglömda namnens bok – har jag insett hur mångsidigt motståndet varit. Skönlitteraturen kan ge fantastiska inblickar i människors liv. Men även historiska studier kan ge en djupare bild av just historien. Det är därför som jag blev så tagen av radioavsnittet ”Judiskt motstånd under Förintelsen”.
I avsnittet berättar Kenneth Hermele om det mod som krävdes för de mest vardagliga motståndshandlingar och hur utbredda dessa var, trots att dödliga bestraffningar hängde över som ett ständigt hot. En liten motståndshandling, som att sjunga en sång eller hjälpa en vän, kunde bestraffas tiofalt av nazisterna.
Ändå valde två unga kvinnor att ta av sig sina davidsstjärnor, klä upp sig och gå på dans en kväll, bara för att få leva som vanligt. Ändå upprättades ett hemligt judiskt arkiv i Warszawa, spelades satiriska teaterföreställningar och smugglades mat. Ja, och ändå sköt en mystisk danserska ihjäl en nazist i ett av koncentrationslägren.
Kenneth Hermele har skrivit en faktabok om det judiska motståndet. Den ska jag läsa. Har satt upp mig i kö på biblioteket. Det var en lång bibliotekskö, så vi får se när läsningen blir av. Till dess kommer jag nog ha hunnit läsa ut Victor Klemperers dagboksanteckningar från Förintelsen, ett mastodontiskt verk på tusen sidor som också vittnar om motståndets många uttryck.
27 januari i dag. Det är Förintelsens minnesdag. Den 27 januari 1945 befriades förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Trots att det gått så många år sedan andra världskrigets grymheter känns de ändå nära och svårbegripliga. Ja, Förintelsen, som började i Nazityskland 1933, känns ofattbar. Vad driver människor att åsamka andra människor så mycket skada?
Det ofattliga i händelsen är en existentiell fråga för mig. Eftersom jag gärna djupdyker i det existentiella påbörjade jag för ganska länge sedan ett eget litet studieprojekt, som bland annat innebär att jag läser filosofiska och sociologiska böcker av människor som själva upplevt Förintelsen på nära håll.
Jag syftar på Hannah Arendts, Zygmunt Baumans samt Victor Klemperers verk, samtliga författarna var stora tänkare med judisk anknytning. Någon gång kommer jag skriva mer djupgående guider till tänkarnas verk. Här nöjer jag mig dock med att lyfta fram tre korta boktips i hopp om att fler ska få upp ögonen för hur vanliga människor drogs med i Förintelsen och utan att blinka deltog i en hathysteri utan dess like.
3 böcker för viktiga perspektiv på Förintelsen
Nedanför följer alltså de tre boktipsen för viktiga perspektiv på Förintelsen – läs dem alla:
1. Den banala ondskan av Hannah Arendt
Med utgångspunkt i en israelisk rättegång 1960 skriver filosofen Hannah Arendt fram sitt perspektiv på ”den banala ondskan”. Förintelsen var en fruktansvärd händelse som möjliggjordes av att helt vanliga, likgiltiga människor egentligen bara gjorde det de blev tillsagda att göra. De hade varken ett ont uppsåt eller förstod vilka konsekvenser agerandet skulle få för miljontals offer.
På bilden ser du omslaget till Hannah Arendts Den banala ondskan. Boken gavs ut av Daidalos 2013.
Boken Den banala ondskan har undertiteln Eichmann i Jerusalem och handlar om när just SS-officeren Adolf Eichmann skulle ställas till svars för sina handlingar. Arendt tolkar Eichmann som en av de vanliga, likgiltiga människorna som inte hade något direkt att vinna på Förintelsen, vilket inte stämmer. Men resonemanget kring hur meningslösa människors ondskefulla handlingar är är ändå relevant för att förstå den historiska händelsen.
2. Auschwitz och det moderna samhället av Zygmunt Bauman
Utan att ha läst böckerna från början till slut – ännu – skulle jag mena att sociologen Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället utvecklar Arendts resonemang om banaliteten i den ondska som människorna i Nazityskland visade prov på. Han menar att Förintelsen möjliggjordes av en rationell social ingenjörskonst, där människoliv inte var mer än siffror i ett byråkratiskt system.
På bilden ser du omslaget till Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället. Boken gavs ut av Daidalos 1994.
Som jag redan nämnt i det första boktipset var det helt vanliga människor som skrev under helt vanliga människors dödsdomar. Att människor representerades av siffror och att systemet dessutom utgjordes av ett virrvarr av myndigheter, kontor och tjänstemän ledde till att judarnas lidande kändes avlägset. Till och med för de som verkställde deporteringarna till Auschwitz. Det byråkratiska systemet var för att sammanfatta det hela en effektiv mördarmaskin.
Under dessa förutsättningar vara alla tjänstemän lika skyldiga som oskyldiga och vice versa, vilket i sig är problematiskt.
3. Tredje rikets språk av Victor Klemperer
Litteraturvetaren Victor Klemperer skrev dagbok om Förintelsen och andra världskriget. Hans ögonvittnesskildring från 1933 till 1945 är unik i sitt slag och ger en inblick i de avgörande åren som ingen annanstans. Nej, inte ens Anne Franks dagbok är lika omfattande (och den är för övrigt redigerad av Franks äldre manliga släkting som tyckte att vissa av de saker hon skrev var opassande).
På bilden ser du omslaget till Victor Klemperers Tredje rikets språk. Boken gavs ut av Glänta Produktion 2020.
I verket Tredje rikets språk utvecklar Klemperer iakttagelserna till ett djupare perspektiv på hur nazisternas retorik till slut kom att påverka samhället och vardagen i stort. Det handlar om små, små lögner, gränser som flyttas fram lite i taget och hur människor till slut börjar ta lögnerna för sanningar och inte längre reagerar över det som tidigare ansetts vara moraliskt fel, som en hatisk retorik och hatiska handlingar.
Den banala ondskan, Auschwitz och det moderna samhället samt Tredje rikets språk är även viktig läsning för att förstå dagens samhälle(n). Historien förefaller upprepa sig igen och igen. Med tanke på allt det lidande Förintelsen och andra världskriget medförde kan jag tycka det är märkligt att vi inte vet, eller snarare agerar, bättre i dag. Förhoppningsvis kan boktipsen i detta blogginlägg ge lite nya perspektiv och verktyg för att skapa en mjukare värld!
När man sammanställer pappren till revisorn får man roa sig bäst man kan. Och faktiskt är det här en syssla som är lättare att genomlida med något spännande i öronen. Därför satte jag på ännu ett avsnitt av Historiepodden. Det blev det 396:e avsnittet som handlar om äggläggande människor och andra historiska kuriositeter i påskens tecken.
Se! Jag hann med en liten fototur till Varbergs centrum. Rosa och lila påskdekorationer i år. Den här bilden är tagen framför Varbergs stadshotell.
Mer exakt heter avsnittet ”Mänsklig äggläggning och kuriosakabinett” och det handlar om hur en samlare av rang – liksom vetenskapsman – kom i kontakt med en äggläggande kvinna på 1600-talet. Hennes ägg upptogs i hans samling och studerades senare av hans lärjungar.
Hur kommer det sig att en kvinna över huvud taget kan lägga ägg? Jo, spekulerade man, om nu fåglarna kan lägga ägg utan skal kan det ju hända att människor kan lägga ägg med skal. Man hade vid den här tiden fått bättre kunskap om kvinnans äggstockar och hade även en tanke om att däggdjuren är sprungna ur ägget.
Här ser du Varbergs kyrka bakom ett flor av tyll. Vill du läsa mer om tyll i påskriset har jag skrivit ett eget blogginlägg om det. Klicka på länken för att komma dit!
Äggföderskorna, den första följdes av flera stycken andra, kopplades helt enkelt samman med naturvetenskapliga teorier om ägg i allmänhet. När händelserna inte tillskrevs Djävulen, vill säga. För kanske än märkligare är att exempelvis präster gick i god för att de med egna ögon sett äggmiraklerna.
Tack vare Historiepoddens 397:e avsnitt om den stora bildstriden i 700- och 800-talens Bysans har jag nu lärt mig mer om så kallad ikonoklasm. Det var det första poddavsnittet jag lyssnade på. Eftersom jag har ett specialintresse för Medelhavsområdet var det en särskilt spännande början för min del, tycker jag.
På 700-talet uppstod religiösa stridigheter om ikonerna. Dessa religiösa avbildningar av bland andra Jesus ansågs av ena falangen strida mot Guds ord om att avbilder är lika med avgudabilder. Ikonoklasterna gjorde en politisk sak av detta. De gick till strid för att förstöra ikonerna och driva på en teologisk förändring. (Men det handlade säkert även om att vinna ännu mer makt.)
Stridigheterna gick lite i vågor, vad jag förstår av Historiepoddens avsnitt. Till slut landade man väl ändå i att det kan vara okej med ikoner. I den ortodoxa kristna tron används ju rikligt med ikoner än i dag.
Det här var ett spännande historieavsnitt! Så spännande att jag längtar efter att lyssna på ännu ett poddavsnitt och därmed lära mig mer om historiska händelser. Om du också vill lära dig mer om ikonoklasm är det till avsnittet ”Den stora bildstriden (700- och 800-tal)” du ska vända dig. Jag lyssnar via Acast.
Jag måste ju bara tillägga att jag blev förtjust av alla referenser till Alf Henrikssons och Edward Gibbons antika berättelser om den tidens galna kungligheter.
Jag har gått tillbaka och bestrött mina tidigare blogginlägg där jag uttryckt oro inför Ukrainakonflikten med länkar till MSB.se. När jag skrev och la upp inläggen – ett om att plötsligt blivit MÖP och ett om var skyddsrummen finns – visste jag ju inte att det skulle bli en rysk invasion av Ukraina.
Även om jag nojade hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli så här, typ den värsta händelsen i Europa sedan andra världskriget och att det blivit just så är för jävligt. Jag hatar vad dessa maktfullkomliga gubbafanstyg får göra – OCH GÖR – med vår värld.
Och eftersom jag har pms har jag gråtit flera gånger i dag, kan ju inte göra annat än att böla inför situationens betungande allvar. Nu har jag, VI, alltså varit med om två kriser. En pandemi och ett krig. På sätt och vis.
Hämta information från officiella källor i Sverige
Jag är många saker, men mest av allt är jag humanist. Och som humanist tror jag verkligen på att fakta och information kan göra all världens skillnad i krislägen. Av den anledningen ska inte en massa galningar och fascister ges tolkningsföreträde, och inte heller vi bloggare (som mest delar med oss av personlig oro).
Finns det många sanningar? Ja, självklart. Dock inte Putins. Och vissa sanningar är faktiskt inte förhandlingsbara, oavsett vad Putin och hans gelikar menar.
Fantastiskt vilket jobb myndigheter och medier gör
Men en sak är jag stolt över: Jag är stolt över att bo i ett land där jag kan känna tillit till demokratin, de officiella nyhetskanalerna – SVT och SR – samt till myndigheterna.
Och nej, jag är varken obildad eller naiv. Efter nio års akademiska studier är det just källkritisk jag hela tiden försöker vara och som jag dessutom kan landa i att jag tycker myndigheter och medier i Sverige de allra flesta gånger gör ett fantastiskt jobb. Särskilt SVT och SR, vad gäller medier.
Nu hoppas jag bara att ALLA tvivlare kan vakna och förstå hur viktig demokratin är och att den extrema högervåg som dragit genom Europa inte för något gott med sig. Återigen har den blivit en fråga om liv och död.
Man kan alltid lära av det förflutna. Även av börskrascherna genom tiderna. När kommer nästa börskrasch, kanske man frågar sig med en viss oro? Mina erfarenheter säger mig att datumen inte är lika viktiga – om man nu inte tror på något slags talmagi – som det egna agerandet. Och när det blir börskris på riktigt kan man väl inte göra så mycket annat än att vänta ut den och, vid möjlighet, köpa i dipparna.
Börskraschen mellan 2007 och 2008 innebar förluster
Personligen led jag, med mina egna mått mätt, stora förluster under börskraschen från 2007 till 2008. Jag var ung, helt enkelt inte situationen mogen och hade inte heller tillräckligt bra börskunskaper, men jag satsade som en kaxig j*vel. Därför gick det som det gick.
Sedan dess har jag tagit det lugnt med investerandet, har mest pensionssparat i fonder. Men jag när en liten längtan att återuppta ett seriöst sparande, och då främst i aktieobligationer och indexfonder. Investerar dock både tid och pengar i företaget, så jag har inte så mycket utrymme för ekonomiska sidospår för tillfället.
Även utan ett aktivt sparande drabbar en börskrasch
Trots ett begränsat sparande drabbas jag av börskrascherna. Direkt alltså. Dagar som denna – Ukrainakrisens 24:e februari – dippar annonserna. Året har ju dessutom börjat oroligt, med coronakrisen och allt. När börsen rasar blir folk mindre glada i att köpa bloggreklam. Företagarna håller hårdare i pengarna och därmed får jag mindre i lön.
Vare sig det gäller ett drastiskt minskat aktiedepåvärde eller färre sålda samarbeten har börskrascherna jag varit med om lärt mig en viktig sak: Man ska aldrig lägga alla äggen i samma korg. Av den anledningen jobbar jag aktivt med att få flera pengaben, ja, eller inkomstben, som de också benämns.
Vill i framtiden spara i aktieobligationer och indexfonder
Någon gång i framtiden skulle jag vilja investera så seriöst i just aktieobligationer och indexfonder – kanske även i omsorgsfullt utvalda aktier, vid närmare eftertanke – att även investeringarna utgör solida inkomstpelare. Men än så länge får jag nöja mig med att utveckla mina bloggar för att successivt nå ett större oberoende. Det är inte en så dum väg, den heller.
Med eller utan en fet depå är jag faktiskt ganska hängiven börsen. Spanar in den och läser ekonominyheterna nästan dagligen, bollar aktier och fonder med familjen och blir inte så lite förfärad när jag ser de tunga nedgångarna.
Det finns ett antal kända börskrascher genom tiderna
Pengar är inte allt, verkligen inte. Men det gör skillnad för människor i den här kapitalistiska världen. Det måste vara helt förödande med börskrascher som den Moskvabörsen upplevt i dag: ner över 30 procent. Herremingud! De ryska oligarkernas förluster bryr jag mig inte om, det är de vanliga människorna jag tänker på.
På något sätt verkar ekonomins mäktigaste likt katter ha nio liv, medan vi helt vanliga arbetare och småsparare betalar priset i form av överlevnad. För vid börskrascher genom historien har människor blivit av med sina jobb och priser på livsmedel, bland annat, har skenat.
Ta lågkonjunkturen som följde efter den stora Wall Street-kraschen 1929 som exempel, det är inte för inte som tiden efter kallas för den stora depressionen. Då var världen inte lika integrerad som den är nu, ändå steg arbetslösheten i Sverige till 20 procent på grund av den minskade exporten.
Om man inte tillhör en privilegierad samhällsgrupp kan det vara svårt att ha hängslen och livrem inför en omfattande börskrasch. Och för de som har ett ekonomiskt skyddsnät gäller det väl mest att inte panika, hur svårt det än är. Hur mycket skyddsnät har man dock om det är just nu man exempelvis ska gå i pension?
Den 24:e februari 2022 står Moskvabörsen för ett av de största börsrasen i historien – vilka börsras har varit störst?
Det största raset någonsin skedde i Argentina januari 1990 (53,1 procent), läser jag i en översikt på Omni.se, Kazakstan juli 2002 (38,5 procent) och Argentina augusti 2019 (37,9 procent). Börsraset på Moskvabörsen februari 2022 (33,3 procent) räknas som den femte största nedgången historiskt.
Historiska börsras – kan man hämta sig från dem?
När det blir sådana här historiska börsras och börskrascher går det liksom inte att värja sig fullt ut. De är svar på historiska händelser, jag menar alltså på omvälvande händelser vilkas utgång man omöjligt kan förutse. Man kan bara hoppas att landet – att världen – reser sig igen. Och människor, givetvis. Det snarast!
Än i dag kan jag känna att börskraschen från 2007 till 2008 vållade mig ett slags personligt lidande, men den knäckte mig inte. Och den berövade mig varken hem eller försörjning. Jag var ung och pensionsbesparingarna skulle troligen hämta sig igen, om jag nu oroade mig för dem.
Börskrasch till följd av kris
Men jag undrar vad börskrascher till följd av krig och politisk instabilitet innebär för människor… Kanske finns det inte så mycket att återvända till efter det, kanske försvinner ett livs slit och besparingar?
Här finns det ju inte heller några lärdomar att göra som individ, snarare för de maktfullkomliga ledarna och staterna som kan rasera mycket genom bara ett enda beslut.
Det här var ett utlägg som triggats av Ukrainakonflikten och inför de börssvängningar den medför.
Okej, så jag känner mig aningen rädd inför utvecklingen i Europa, läser om och förfäras av Rysslands framfart. Vad fasen, Putin!? Men jag inser samtidigt hur lite jag förstår om Rysslands och Krimhalvöns historia. Vad göra? Läsa en bok om det, så klart. Valet föll på Mina ryska vänner: En berättelse om Putins Ryssland av Johanna Melén.
Vad handlar Mina ryska vänner om?
Som undertiteln En berättelse om Putins Ryssland antyder handlar Meléns personligt skrivna essä eller reportage om hur landet i fråga formats under president Vladimir Putins år vid makten. Även om tiden före hans maktövertagande, när Boris Jeltsin var Rysslands president och valde att lyfta fram sin efterträdare.
Det var en omskakande tid. Landet försökte göra sig kvitt Sovjets tunga ok och var, om man ska tro ryska makthavare, föremål för terrorattacker från Tjetjenien.
På bilden ser du bokomslaget till Johanna Meléns Mina ryska vänner: En berättelse om Putins Ryssland. Boken gavs ut av Natur & Kultur 2021.
Folket försökte resa sig ur fattigdom och decennier av instabilitet, och det var just då som Johanna Melén anlände till Sankt Petersburg för att studera ryska. Närmare bestämt 1999. Hon hade fått ett saftigt stipendium och kunde vraka och välja bland studentboenden i staden.
Valet föll på ett boende där Rysslands egna studenter bodde, liksom för att komma språket och kulturen ännu närmare. Genom mötena med bland annat de ryska studenterna målar Melén upp ett porträtt av Ryssland runt millennieskiftet, och det är ett mångfacetterat porträtt som hon följer upp cirka 20 år senare.
Vad tycker jag om Johanna Meléns bok?
Jag frågar mig själv Varför gör inte den ryska befolkningen mer motstånd mot Vladimir Putin och Kreml? Kan inte förstå det. Men det är ju för att jag inte levt i Sovjet och i ett fullt så skakigt politiskt klimat som i 1990-talets Ryssland.
En av Mina ryska vänner: En berättelse om Putins Rysslands stora förtjänster är hur den lyckas problematisera såväl Ryssland som landets medborgare. Efter läsningen känner jag mig lite klokare, eller åtminstone mer ödmjuk inför hur olika liv vi människor lever.
Melén raddar upp mängder av fakta, sida upp och sida ner. Där blir läsningen lite väl mäktig, kanske. Personligen föredrar jag delarna när hon lyfter fram sina egna och de ryska vännernas reflektioner. Sådana finns det också gott om!
I dessa delar fördjupas nämligen rysslandsporträttet till att handla om allt från drömmen om att ha råd att studera till besattheten av att leva upp till de ryska skönhetsidealen. För att inte tala om könsideal!
Medan Melén försöker prata politik blir det uppenbart att hennes ryska vänner inte är lika villiga att snacka om samhället. Många av dem röstar inte ens i valen. Somliga tycker inte att det är lönt, andra tycker att Ryssland är bra som det är. Många människor, många skäl.
Harvey är den första boken av Emma Cline som jag läser. Men bara av den här bokens handling förstår jag att författaren gärna skriver om det obehagliga, om det som skaver. Att skriva en kortroman om Harvey Weinsteins sista dag före rättegången låter väl som ett tema som kan bli såväl obehagligt som skavigt?
Vad handlar boken Harvey om?
Harvey må ha fått ett slags sammanbrott, men helt bruten är han inte. Tvärtom är han full av hopp inför morgondagens rättegång. Då kommer hela världen förstå att anklagelserna är överdrivna, att han inte våldförde sig på kvinnorna.
Han fick dem bara att göra som han ville genom att upprepa mantrat Jo, jo, jo-ish. Om man bara säger en sak tillräckligt många gånger, liksom pressar på, är det som att en människas sista betänkligheter överger henne.
I väntan på rättegången fantiserar Harvey om hur livet kommer bli igen. För tillfället bor han granne med en berömd författare. De borde göra en film tillsammans! För sin inre syn ser han framför sig vilket klassiskt mästerverk den kommer bli. Den bästa comebacken.
På bilden ser du bokomslaget till Emma Clines Harvey. Boken gavs ut av Natur & Kultur 2021.
Harvey har redan börjat förbereda sin storstilade återkomst. Bland annat kontaktar han en av sina gamla journalistvänner, hon har själv varit med och behandlat andra som skit. Förnedrat och skrattat åt kvinnor. Hon ska få den exklusiva sanningen om honom, för inte kan väl hon om någon döma honom?
Och så är det den där vackra, ryska sjuksköterskan som ger honom intravenöst morfin (?) mot ryggsmärtorna. Henne ska Harvey göra något fint för. Och för dottern och barnbarnet.
När rättegången är över och han går fri borde de alla unna sig en dos morfin och sväva bort på drömmoln tillsammans.
Vad tycker jag om Emma Clines bok?
Jag kan inte låta bli att tycka att Harvey Weinstein är ett udda tema för en skönlitterär bok, säkert för att metoo och rättegången ligger så nära i tid. Men det är ju också detta som lockar mig till att läsa Harvey från början.
Även boken i sig är ganska udda, konstig i all sin vardaglighet. Ändå känns det så rätt att läsa om filmagnatens väntan, om de högst alldagliga handlingarna som varvas med bombastiska framtidsplaner.
Något Emma Cline lyckas särskilt väl med är att skapa sympati för Harvey – bara för att i nästa stund få mig som läsare att våndas över hur man kan leva i en så total förnekelse över hur illa man gjort andra människor. Jag pendlar mellan ömkan och ogillande.
Harvey är en jättekort bok – alltså JÄTTEKORT – och som sådan är den blott ett litet, litet nedslag i något väldigt stort. I det här fallet funkar det bra, jag läser trots allt in resten av kontexten. Dock kan jag, liksom andra med mig, känna Meh, var det inte mer än det här?!
Julfreden 1914 visar hur komplext ett krig kan vara och just den här komplexiteten skildrar Stanley Weintraub i faktaboken Stilla natt, som jag nyligen läst. Jag tycker om att varva skönlitterära böcker med faktaböcker. Nu var det helt enkelt dags för facklitteratur igen.
Första världskriget hade nästan precis börjat och ingen hade kunnat ana att det skulle rasa till 1918. Än fanns en förhoppning om att det snart skulle vara över.
Inte heller hade man lärt sig hata fienden. Tvärtom skedde många utbyten mellan de olika lägren, ibland utlystes till och med eldupphör för att man ville ge varandra chansen att hämta och begrava sina stupade vänner.
Byte av saker var inte ovanligt, det heller. Cigaretter och chokladkakor var hårdvaluta, och en uppskattad sådan.
Mitt i stridigheterna stannade man alltså upp då och då, och i de delade erfarenheterna av skyttegravseländet växte ett slags gemenskap fram oavsett frontlinje.
Men det var kring julen 1914 som soldaterna tog det största klivet närmare varandra – och detta med utsträckta händer.
Under flera dagar lade de ner vapnen och umgicks över gränserna. Det är det här historiska ögonblicket som är känt som julfreden 1914, ögonblicket när första världskriget pausades.
Stilla natt innehåller skildringar av julfreden 1914
Tyskarna inledde freden med att sjunga Stilla natt och snart stämde engelsmännen in i kören. Plötsligt firade man jul tillsammans och man anordnade även en fotbollsturnering.
Genom historiska dokument – ögonvittnesskildringar – målar Weintraub en gripande bild av det vardagliga livet i första världskrigets skyttegravar. De små vardagsberättelserna levandegör inte bara tidevarvet, utan soldaterna som levde och dog för sina länder.
Stilla natt: När vapnen tystnade på västfronten julen 1914 (Leopard förlag, 2014)är den fullständiga titeln på Stanley Weintraubs faktabok om händelsen.
Jag måste medge att jag själv är överraskad av hur engagerad jag blev i boken, det kändes nästan som att jag var med soldaterna vid fronten.
Weintraubs verk blottlägger krigens drivkraft, inte är det alltid de vanliga soldaterna som hetsar fram krigsstämningen. Makthavarna tyckte det gick så snällt och trevligt till i skyttegravarna att de aktivt försökte förbjuda all form vänlighet mellan de olika lägren.
Till slut fick de också sin vilja igenom. Första världskriget blev betydligt råare och den vanliga soldaten fick betala priset för det.
