I samband med att jag skulle gå på bibliotekets kulturfrukost med Moa Herngren såg jag chansen att äntligen läsa romanen Svärmodern. Ett bättre tillfälle skulle knappast kunna dyka upp! Tänkt och gjort, jag slukade boken. Under läsningen pendlade jag så mycket mellan hopp och förtvivlan att boken hade mig i ett stadigt grepp.

Aldrig har jag funnit ett så stort nöje i att läsa om något så förfärligt som Åsas relation till sonen och svärdottern. Jag tror det beror på att Herngren har skrivit fram flera fasliga personporträtt med värme, humor och kanske inte minst med den största medkänsla. Inte ens när karaktärerna visar sig från sina sämsta sidor kan jag direkt ogilla dem.

Åsas mamma har nyss dött. Ändå är det inte henne hon sörjer. Det är den ofrivilligt uppsagda kontakten med sonen Andreas och barnbarnet Sam som gör henne bedrövad av sorg. Moderns begravning ser hon nästan fram emot. Då kommer hon nämligen få en skymt av personerna hon saknar och som hon gett sitt allt.

Man undrar ju hur en sådan här sak ens kan hända och det är just om förloppet fram till denna stund som Moa Herngren berättar i Svärmodern. Utan pekpinnar skildrar Herngren de olika perspektiven i vad som skulle kunna beskrivas som ett triangeldrama mellan Åsa, sonen och svärdottern. Ja, och det finns verkligen många olika perspektiv på en och samma händelse!

Till slut visste jag inte vem jag tyckte mest synd om, för personporträtten är skickligt nyanserade. Jag har nog tänkt att svenska relationsdraman inte riktigt är min grej, den här åsikten har jag dock omprövat i och med läsningen av Svärmodern. Det kommer definitivt bli fler av Moa Herngrens böcker framöver.