De senaste veckorna har rusat i väg, återigen går och går de. Veckorna, alltså. Egentligen händer väl inte så jättemycket i denna lugna vardagslunk från vilken jag ännu inte gjort mig riktigt fri, ändå är det som att hela livstider går.

Jag vet inte om det är ljuset eller vilan som gör det, men plötsligt har jag en känsla av att jag rör mig med all tid i världen och att mycket hinns med även i ruset. Aldrig nog, så klart. Så långt har jag inte kommit i min personliga utveckling. Men mycket.

I ruset har alla hjärtans dag passerat, jag fick gjort några pyssel- och målarbilder till temadagens ära. Det var viktigt för mig att hinna med det, mitt uppe i allt annat. Jag har skrivit en del beställningstexter och det börjar jag känna av nu. På hur seg jag är i huvudet, menar jag.

Det känns också som att jag fått privilegiet att uppleva det bästa av två årstider, den vintriga vintern och vårliga våren. Snö och snödroppar om vartannat.

Och mest av allt har jag tagit min smärta på allvar och faktiskt tillåtit mig att vila. Tillvaron blir märklig under de värsta smärttopparna, och då gäller det att bara låta den vara så. Det är okej.

Jag har tränat qigong och tai chi, övat på att andas. Gått mina promenader med pappa. Vissa dagar har jag gått ut själv, då med kameran.

Och jag har läst och läst. Läst böcker i mängder. Och jag kan inte få nog av berättelserna. Är inne i mitt livs läsflow och det gör mig gott i djupet av själen.

Med läsningen har också skrivflowet kommit. Jag skriver i ett enda flöde nu, så har det varit i snart ett par veckors tid. Jag älskar att skriva när det är så. I och med det kastar jag perfektionen lite åt sidan, men i stället levererar jag texter som sprakar till.

Så ja, jag har hunnit med mycket. Veckorna har varit mycket. Och de senaste dagarna har jag inte haft riktigt lika ont i revbenen som tidigare.