Michelle Paver är en modern författare som skriver klassiska spökhistorier. Och visst finns det något klassiskt över hela romanen Skräcken på Wakenhyrst, som känns härligt gammal trots att den är relativt ny. Tänk dig suggestiva skräckberättelser i stil med Henry James När skruven dras åt, så får du en bild av vilken sorts bok även Skräcken på Wakenhyrst är.
Romanen handlar om unga Maud, som lever på godset Wake’s End i början på 1900-talet. Föräldrarna tillhör adeln och alla i familjen har strikta roller. Fadern är särskilt kontrollerande, en egoist som tycker att allt på godset kretsar kring honom. Han behandlar både modern och barnen illa.
På bilden ser du omslaget till Michelle Pavers Skräcken på Wakenhyrst. Boken gavs ut av Semic 2019.
Maud har alltid varit intresserad av kärret på familjens ägor, känt sig märkligt dragen dit. Hon älskar människorna och djuren som rör sig i det, men faderns infernaliska hat gentemot kärret håller henne borta därifrån.
När modern tragiskt dör lämnas hon och bröderna ensamma med fadern. Han sjunker in i sin historiska forskning och använder Maud som sin sekreterare. Forskningen engagerar dem båda, så till den milda grad att fadern börjar se djävulska syner och gudomliga uppenbarelser, om det nu inte är så att han hemsöks på riktigt?
Successivt uppenbarar sig hemligheter om fadern, kärret och de historiska källorna. Maud blir alltmer mer trängd på Wake’s End.
Skräcken på Wakenhyrst är en ganska typisk Michelle Paver-spökhistoria. Jag har även läst hennes Evig natt och Expedition Kanchenjungaoch ser likheterna mellan böckerna. Vad jag dock tycker skiljer den här spökromanen från de tidigare är hur Paver än tydligare väver samman kusligheterna med ett större samhällsperspektiv, präglat av såväl klasskillnader som kvinnoförakt.
Tänk dig livet runt 30, hur roligt det ska vara. Men så inleds det med att du blir ännu sjukare, några nära dödsfall och ett x antal allvarliga diagnoser hos dina allra, allra käraste. Och så fortsätter det med att du blir lite sjukare ändå, coronakris, att din älskade sambo får alla fingrarna avsågade (men ditsydda) och så ukrainakris på det. Samtidigt ska du försöka hålla ditt företag flytande, och sambon sitt. Det är lite mycket. Och det är mitt 30-årsliv.
Men vet du, en sak är jag jävligt bra på: att gå upp och kämpa varje dag. Även mina älskade. Så det är ingen av oss som lagt sig ner, inte en endaste gång. Jag har dock märkt att min stresshanteringsförmåga blivit allt sämre för varje kris, och efter kris på kris finns nog hanteringsförmågan knappt kvar. Åtminstone inte när saker rivs upp, som de görs vissa dagar eller veckor. För ja, vissa saker, som sjukdomar och skador, försvinner inte. De samlas på hög.
Efter den här veckan blir det så tydligt, hur sämst i världen jag är på att hantera stress. Det började med en enorm oro för en kär en, igen, och fortsatte med en webbplatskrasch på grund av större programuppdateringar. När kraschen skedde var skadan redan skedd, jag var superstressad. Det här fick dock stressen att spilla över, och jag har faktiskt inte kunnat samla mig och få saker gjorda i väntan på att få rätt support från webbhotellet.
Att ringa och tjata, be om att de ska göra om och göra rätt äter dessutom upp tiden. Flera dagar, mer exakt. Till slut blev det dock rätt, jag har förhoppningsvis en fungerande blogg igen och det viktigaste är att mina nära och kära efter omständigheterna mår bra. På sätt och vis falskt alarm den här gången. Det är fredag, jag ska jobba i kapp i helgen men nu har stressen börjat ebba ur kroppen och kvarlämnat mer värk och trötthet, förstås.
Sett i det långa loppet hanterar jag ju stressen, det är väl den här bloggen ett tecken på. Jag går upp, får saker gjorda, har det bra. Men hur jag ska hantera stressen när den bräckliga tillvaron återigen rämnar vet jag inte riktigt. Kanske bara försöka andas?
Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Amazon
Att Ravensburgers Labyrinth är ett favoritspel är sedan gammalt. På riktigt uppstod kärleken till spelet för flera decennier sedan, och det är ju faktiskt för länge, länge sedan. Då hette detta brädspel The Amazeing Labyrinth, som en finurlig ordvits, men i dag är det alltså rätt och slätt Labyrinth som gäller.
I går var jag och Christoffer barnvakter åt våra syskonbarn på hans sida, och de två pojkarna är grymma på brädspel. Därför tänkte vi att det kunde vara mysigt för oss alla att spela en stund tillsammans. Vi tog med oss Labyrinth-spelet, då detta passar bra för fyra spelare och det dessutom passar bra för barn i just syskonbarnens åldrar (7 till 10 år).
Ravensburgers Labyrinth är ett stämningsfullt spel
Jag och Christoffer spelar en del brädspel tillsammans och vi är båda väldigt mycket för snyggt designade spel. En snygg och smart speldesign kan verkligen skapa rätt stämning, och det är just detta jag tycker Ravensburger gör så bra med Labyrinth. Designen matchar helt enkelt spelets tema.
Vilket är då speltemat? Det är en labyrint med magiska varelser och skatter. Spelet går ut på att hitta vägen fram till varelserna och skatterna. Kruxet är bara att labyrinten flyttar på sig hela tiden, det vill säga att spelplanen är rörlig och att man därför måste tänka om varje runda. Utmanande!
I stället för en typisk spelplan med tärning och steg består labyrintplanen av fyrkantiga brickor som du flyttar när det är din tur. Brickorna kan skjutas från den ena sidan till den andra. På så sätt flyttas också väggarna runt. Spelbrickorna ser just ut som tjocka stenväggar, och ja, man kan allt känna sig instängd.
Enkla men smarta regler för detta labyrintspel
Ravensburgers Labyrinth är skapat för fyra spelare i åldrarna 8 till 99 år. Varje spel motsvarar ungefär 20 till 30 minuter, så man bör ha ett visst tålamod för att kunna genomföra omgången. Man behöver dock inte vänta så länge på sin tur, vilket är ett stort plus.
Reglerna ser ut som så att varje spelare börjar i var sitt hörn av spelplanen. Man har en egen pjäs och färg: blå, röd, gul eller grön. I början drar man också var sitt hemligt kort, som alltså bara man själv får titta på. På kortet finns en varelse- eller skattsymbol, och en matchande symbol finns någonstans i labyrinten, på en spelbricka. Hur tar man sig till den?
När det är den egna spelturen tar man den bricka som blivit över och puttar in den någonstans i spelplanen – från ena änden – så att vägen genom labyrinten ändras. Målet är att flytta brickorna så att man kommer fram till den symbol man fått. Man får flytta sig ända tills man når en vägg. När man lyckats hitta symbolen får man lägga symbolkortet i sin poänghög och dra ett nytt kort.
Alternativa spelregler för Ravensburgers Labyrinth är att alla spelarna drar ett och samma kort och sedan tävlar om vem som kommer fram till den matchande symbolen snabbast. Det öppnar för en hel del sabotage under spelet, och det kan bli jätte-jätteroligt (och samtidigt jättefrustrerande).
Finns olika varianter av Ravensburgers Labyrinth
Ravensburgers Labyrinth finns i olika varianter. Varianten jag skriver om i detta blogginlägg är vuxenversionen, eller originalversionen. Läs mer om Ravensburgers Labyrinth via länken.
3D Labyrinth är ett något nyare koncept där man rör sig i en tredimensionell labyrint, som man i egenskap av trollkarl ska teleportera sig runt i. Läs mer om 3D Labyrinth vialänken.
Nu ska jag berätta om en barnboksserie som ligger mig varmt om hjärtat. Det är Mårten Melins Spöksystrar, som har illustrationer av Hanna Granlund. Första gången jag tipsade om serien var på bloggen Vi växer så det knakar, och det var säkert tre fyra år sedan. Jag ville då lyfta fram mysrysliga spökberättelser som passar den unga läsaren.
Spöksystrar riktar sig främst till barn i läsåldern 6 till 9 år, och jag har plockat fram böckerna igen i hopp om att kunna intressera mitt äldsta syskonbarn för dem. Hon har nämligen börjat läsa själv och älskar spökhistorier, precis som faster sin. Generellt är böckerna ganska korta, med också korta, lättlästa kapitel.
Det gäller ju att berättelserna inte blir för läskiga, särskilt inte när barnen ska läsa innan läggdags. Spöksystrar har vissa kusliga inslag – mest av allt handlar den dock om livet på lågstadiet. Att vara bästa vän med ett spöke och samtidigt ny i klassen är kanske inte alltid så enkelt för Nila.
Allt började den där morgonen när hon genade över kyrkogården…
Vad handlar böckerna i Spöksystrar om?
Nila ska börja på en ny skola och är försenad till första skoldagen. Då får hon idén att gena över kyrkogården, och det går som det går. För där möter hon en flicka. Trots att det är mitt i vintern och bitande kallt utomhus har flickan bara t-shirt och byxor på sig där hon sitter på en gravsten. Nila och flickan – hon visar sig heta Maj – börjar prata och blir vänner.
I skolan går det inte lika bra med vännerna. Nila blir retad för att hon är ny. Maj är en stor tröst, men det är något som inte stämmer med henne. Varför är hon så blek och varför har hon så tunna kläder på sig mitt i vintern? Snart får Nila reda på att Maj är ett spöke. Eftersom Maj tycker om Nila bestämmer hon sig för att skrämma slag på dem som är taskiga mot henne.
Maj beslutar sig också för en annan sak: hon ska börja skolan. Närmare bestämt ska hon börja i Nilas klass. Du kan ju tänka dig hur det plötsligt börjar spöka i klassen! Men på sätt och vis passar Maj förvånansvärt bra in och det är bara några få som vet vem hon verkligen är.
Så börjar då det verkliga äventyret, och det är kantat av skola, vänskap och allt annat som är stort i en tredjeklassares liv. Och visst blir Nilas liv väldigt mycket mer spännande med Maj i det! Det är som att hon fått en syster att dela allt med.
Vad tycker jag om Mårten Melins böcker?
Jag tycker att Mårten Melins Spöksystrar är en förtjusande bokserie. Som jag redan nämnt här ovanför har serien en del läskiga inslag, men mest av allt handlar den om livet på lågstadiet. Redan från och med den inledande boken Flickan på kyrkogården lyfts frågor rörande vänskap och gemenskap, och det är ju faktiskt viktiga frågor.
Serien igenom – det har släppts en hel del böcker i den – handlar därefter om olika sociala dilemman, som man kanske kan identifiera sig med och lära sig av. Givetvis görs det även ett och annat besök till kyrkogården, för mysrysligt var det!
Mårten Melin är en fantastisk berättare med en fingertoppskänsla för hur man skriver för att engagera barn. Samtidigt lyckas han helt och fullt dra in mig i Majs och Nilas spökvärld, och jag är ju lite av en halvgamling. Men ja, det här är riktigt, riktigt bra böcker. Från kusligt till roligt, Hanna Granlunds illustrationer rymmer hela registret.
Vilka böcker ingår i serien Spöksystrar?
Spöksystrar-serien utgörs av många böcker – se här:
Flickan på kyrkogården
Ett spöke i klassen
Ett spöke sover över
Den fruktansvärda hämnden
Spöktivolit
Det förhäxade huset
Ett spöke fyller år
Spöke på djupt vatten
Spöke i fara
Spökhästen
Spöket går vilse
Spökljuset
De flesta av titlarna i Spöksystrar ger en bra bild av seriens olika teman.
Jag har sett att det kommit ut fina samlingsvolymer med Spöksystrar. Volymerna innebär att du kan köpa eller låna fem böcker i en.
En mörk och dimmig halloween på Varbergs fästning var jag och äldsta syskonbarnet Leia på en spaning efter gömda väsen. Vi höll varandra hårt i handen när vi vandrade uppför den dunkelt upplysta vägen till Fästningen. Ingen av oss visste vad vi skulle vänta oss, skulle vi bli skrämda av ett spöke… eller kanske av en clown? Inga clowner, lovade jag dyrt och heligt. Men spöken, det var det annat med. Har du hört om Den vita damen, Leia, eller om Bockstensmannen?
Varbergs fästning har skattjakt i mörkret
I Varberg pågår halloweenfirandet Rys och mys och som en del av detta finns barnskattjakten Fästningens gömda väsen. Jakten går ut på att leta efter vanliga varelser i svensk folktro. Den riktar sig till hela familjen, med en rekommenderad ålder från fem år. Jag och Leia delar intresset för spökhistorier och andra läskiga saker, så jag tänkte att detta kunde vara en kul grej att göra tillsammans på höstlovet.
Evenemangen Rys och mys och Fästningens gömda väsen sker i denna stämningsfulla miljö – men i kvällsmörkret.
Vi valde skattjakten som en mörkervandring uppe på Fästningen. Det har funnits en variant i dagsljus, men kusliga historier utforskas bäst i mörkret, eller hur? Som vägledare genom väsenjakten hade vi forskarassistenten R. Müsling. Han är något av en expert på nordiska väsen, och för att Fästningens museum ska kunna byggas måste området städas upp på oknytt. Det här är ramverket för evenemanget.
Berättelser om Fästningens gömda väsen
Runt omkring på fästningsområdet lyses väggarna och taken upp av just oknytt. Så snyggt gjort! Man måste inte boka Fästningens gömda väsen för att beundra figurerna. De är tillgängliga för alla. Det är Näcken, Maran och Havsmannen om vartannat – och så vätten och korpen! Förutom stora, lysande figurer finns gömda kort på de olika väsendena. Dessa kort letar barnen efter under själva skattjakten, som dock måste bokas.
Samtidigt berättas enkla fakta om de olika väsendena, vilket gör skattjakten lärorik. Jag tycker, som skrivet, att det är kul att kunna dela ett sådant här nördintresse och hyser en förhoppning om att mina syskonbarn ska bli riktiga proffs på läskiga varelser. Fästningens gömda väsen är dramatiserat. I kombination med den lekfulla skattjakten är evenemanget därför lätt att ta till sig, enligt min mening.
En stor eloge till R. Müsling som gör evenemanget levande.
Stämningsfullt – men kanske inte så läskigt
Under Fästningens gömda väsen såg i alla fall jag och Leia inga spöken. ”Bara” en massa oknytt! Jag tror Leia hade hoppats på att bli ordentligt skrämd och det blev hon inte. Men så är hon åtta år och ganska härdad vid otäcka spökhistorier, till min mammas och svägerskas förskräckelse. Jag har berättat läskigt för henne sedan hon var kanske fem. Hon har alltid älskat det (om än blivit rädd en del av gångerna, vilket är mitt fel. Jag måste bli bättre på att dra gränser i berättandet).
Jag tror att Leia, precis som jag, tyckte att skattjakten var stämningsfull. Till stämningen bidrog den historiska slottsmiljön, oktobermörkret och guiden R. Müslings berättelser. Men särskilt läskigt var det alltså inte för Leia, som jag misstänker hade väntat sig jump scares. Däremot fanns det de barn, i regel de yngre barnen, som tyckte skattjakten var otäck och som snyftade till när det blev för stämningsfullt. Guiden var dock väldigt skicklig på att tona ner stämningen och locka fram skratt i stället.
Det är den där hårfina gränsen mellan läskigt och oläskigt, och hur man än gör kan det vara svårt att väcka skratt eller skräck hos exakt alla. Och ja, ett familjeevenemang bör ju inte heller bli för hemskt, det hade väckt rabalder i en stad som Varberg. (Jag ser rubrikerna framför mig.) På tal om en stad som Varberg, det är fantastiskt att vi har Fästningen och att museifolket är så bra på att anordna dramatiserade visningar med kreativa inslag.
Att göra spökklubbor är ett superenkelt halloweenpyssel som kan förgylla vilket bus-eller-godis som helst. Hur gör du en spökklubba?
Du draperar en vit näsduk – jag köpte billiga på Coop – över en rund klubba och knyter ett snöre alldeles under klubban. På så sätt formar du både själva spökhuvudet och spökkroppen. Därefter ritar du svarta spökögon och spökmun på huvudet. Jag använde en svart märkpenna, men att använda en vanlig svart tuschpenna går också bra.
En rund klubba, en vit näsduk, ett snöre och en svart märk- eller tuschpenna, det här är materialet du behöver för att pyssla spökklubbor.
Bjud på klubborna om barnen ringer på! Det ska i alla fall jag göra.
Vampyrer hör till mina favoritmonster. Jag har dagdrömt mycket om dessa blodtörstiga bestar i mina dagar. Egentligen tycker jag inte att de är så bestialiska, utan jag lockas av deras tidlösa skönhet och uråldriga intellekt. Och visst är det något romantiskt med varelser som levt sedan tidernas begynnelse? Alltså, jag märker hur gärna jag vill skriva ett blogginlägg om vampyrer, så jag noterar detta inför framtiden och styr nu om siktet mot temat för det här inlägget. I just det här blogginlägget vill jag nämligen lyfta fram min söta vampyrmålarbild – se:
Jag tänkte det kunde vara en kul grej att göra en målarbild med ett godismonster till vampyr. Tänkt och gjort! Förutom den söta vampyren har jag öst på med både gottesaker och läskigheter. Det är godis, kakor och spindlar om vartannat. Jag tycker själv collaget av clipart blev ganska festligt, och du vet ju hur sällan jag känner mig nöjd med det jag skapar. Här har du ett av mina undantag! Om du också tycker att den här vampyrmålarbilden är festlig och du vill färglägga den kan du ladda ner den gratis från min portfolio. I portfolion finns många olika halloweenmålarbilder, ladda ner vampyrmålarbilden via denna länk.
Katter, fladdermöss, spökslott och nu spöken, det har blivit några halloweenpyssel med toarullar i dagarna. Här ska jag berätta om ett av dessa pyssel, nämligen om hur du kan göra spöken av toarullar.
Det första sättet att göra ett toarullespöke.
Jag har valt ut två enkla sätt att göra toarullespöken. Det första sättet innebär att du målar en toarulle vit, låter färgen torka och sedan målar dit ögon och mun i svart. För den fluffiga känslan nertill klipper du vitt silkespapper i flikar och limmar fast det i bottnen, alltså på insidan av rullen. Om spöket hängs upp i ett snöre i fönstret eller taket fladdrar det vackert.
Det andra sättet att göra ett toarullespöke.
Det andra sättet är ju nästan löjligt simpelt, men det fyller en bra funktion. Här målar du en toarulle vit, målar dit svarta ögon och mun när det vita torkat samt viker du in ändarna på rullen. Då får du som ett litet spökpaket, som du kan fylla med karameller inför bus-eller-godis eller med ledtrådar till en spökjakt.
Toarullar kan bli ypperliga presentförpackningar, apropå funktionalitet.
Gillar du halloweenpyssel? I så fall har jag fler idéer här och här. Klicka på länkarna för att komma till min ymniga idébank.
Det tog mig flera år att hitta till den stil på målarbilder som jag gillar. Under dessa år har jag experimenterat mig fram, ett tag utforskade jag till och med tjocka linjer. Men till slut landade jag i en lite gulligare stil med tunna linjer, inspirerad av både kawaii och doodle. Stilen är också ganska snäll, har jag hört andra säga om den. Så inför halloween är halloweenmålarbilderna med andra ord inte särskilt läskiga, utan söta och snälla. Söt och snäll stämmer även in på den här spökmålarbilden:
Målarbilden här ovanför är en av mina mest nerladdade printables just nu. Om du har missat att den finns kommer du kunna klicka dig vidare till den via länken längst ner i detta blogginlägg. Jag tycker själv mycket om den, faktiskt. Otroligt nog! På målarbilden finns såväl ett spökhus som två spöken, och det finns även stjärnor, moln samt linjer du kan spåra. Jag tycker kompositionen är mysig och hoppas du ska tycka detsamma, eller ja, snarare att barnet i ditt liv ska göra det.
Jag råkade klicka ut för mycket svart akrylfärg och därför var det lika bra att fortsätta halloweenpysslet med toarullar. Det blev ett spökslott av toarullar, som jag och Christoffer målade svarta och byggde upp slottet av. Eller ja, egentligen använde vi oss av hushållsrullar. Dessa klippte vi så att de fick olika höjder och därefter målade vi dem i täckande svart.
Några av spökslottets torn har fått papperstak. Taken utgörs av tjockt svart kartongpapper, som klippts i en cirkel och som efteråt fått ett trekantigt jack. Så kan man göra när man vill vika papper till en liten strut, för det blir fint med spetsiga tak på spökslott.
Allra smidigast är att göra varje del för sig. Klipp till och måla på varje torn! Sätt sedan samman de olika delarna till ett spökslott. Slottet kan du egentligen bygga ut hur stort som helst, och om det ska göras i en skolklass kan varje elev bidra med sitt torn.
Jag är så himla glad och tacksam för mina posca och gelly rolls. Det här är olika sorters pennor som man kan måla på svart med. Detaljerna på toarullepysslet har målats med just den här penntypen. Det går ju att fixa detaljer av alla tänkbara material, så hitta något som du har hemma och som passar dig.
En bit gult papper inuti rullen skapar ett upplyst torn.
Låt varje del vara fristående, på så sätt kan du stuva om i spökslottet när du känner för det. Alternativt kan du limma samman de olika delarna, då blir slottet inte lika flexibelt.
Jag har gjort mängder av halloweenpyssel, se här och här för inspiration så att det räcker och blir över.
Jag somnade sent i natt. Ändå var jag uppe tidigt av den enkla anledningen att jag inte kunde somna om när jag väl vaknat. Och så hade jag en del idéer på lut, och vad är väl mer uppiggande än det? Jag gjorde bland annat målarbilder inför halloween och de dödas dag, alldeles säkert inspirerad av gårdagens halloweenpyssel. På bilden här nedanför ser du en av målarbilderna:
Målarbilden är ett collage med ett kattansikte, eller egentligen med ett kattskelettansikte. Jag tycker den passar fint ihop med mina och Christoffers toarullekatter. Så ja, mer katter inför halloween! Jag visar upp den i ett eget blogginlägg för att lyfta fram mina målarbilder och printables, som jag pysslar en hel del med. Den kattmålarbilden finns för gratis nedladdning i min portfolio – ladda ner den gratis härifrån!
Genom åren har jag skrivit så mycket om toarullekatter att det varit dags att göra en egen svart katt av en toarulle. Det är ett pyssel som dessutom passar bra inför halloween, även om jag kan tänka mig oändligt många utseenden på katterna som gör att de passar för alla tillfällen. Och kanske är svarta katter inte så mycket halloween, trots allt.
Kanske inte instagramperfekt, men va’ katten!
Det här är ett förvånansvärt enkelt pyssel. Nu var vi två vuxna som gjorde katterna men det här är definitivt ett halloweenpyssel för barn, eller med andra ord ett barnpyssel som har få moment. Börja med att måla en toarulle svart. Vi målade med akryl, vilken täckande svart färg som helst borde dock fungera. Låt färgen torka.
Vik in toppen på toarullen så att katten får ett par öron. Du trycker alltså ner änden mot hålet och formar till spetsarna. Pappersmaterial är oväntat skulpterbara, det kommer du märka här. Just detta moment kan göras innan du målar rullen, vilket som blir bra.
När färgen är torr och öronen är på plats ska du så göra plats för svansen. Klipp ett jack i den nedre änden och på baksidan av toarullen. Då blir det mycket enklare att fästa svansen. Gör som jag och ta en bit svart piprensare eller som Christoffer och ta en bit svart kartongpapper.
Rita och måla ansiktet på katten, eller skapa det utifrån olika material. Du kan använda rörliga pysselögon, pennor, piprensare och så vidare. Exempelvis ritade jag dit morrhåren med en vit gelly roll medan Christoffer fixade morrhår av piprensare.
Jag har gjort många olika halloweenpyssel, se här och här för ännu mer inspiration.
