Alltför eller allt för, hur skriver man det egentligen?
Så är vi här igen, ännu en skrivkväll när jag själv måste tänka till kring om man ska skriva isär eller ihop. Även den vana skribenten ställs inför situationer när hen måste göra en extrakoll, inget konstigt med det.
Trots att magen säger alltför tvekar jag och när jag tvekar vänder jag mig till TT:s guide för att skriva isär eller ihop, för övrigt en bra skrivguide som jag redan jämfört med de officiella skrivreglerna och som jag därför okejat för mig själv.
Jodå, alltför och inte allt för är det mest rätta, trots att båda varianterna funkar. Det är ju det som är kruxet, många gånger kan man skriva orden på båda sätten. Då är det skönt att kunna stämma av med en skrivguide, alternativt med Språkrådet och Svenska Akademien (SAOB).
Vad gäller att skriva ihop respektive isär ord kan jag också varmt rekommendera Språktidningens artikel om ämnet.
Här vill jag ge en liten heads-up för vikten av att vara konsekvent när två sätt att skriva ett ord kan vara rätt. I många skönlitterära verk skrivs ord ihop även när särskrivning har så kallad hävd. Vanligen görs detta så konsekvent att det liksom inte stör.
Kan att läsa böcker läka kroppen och själen, så som man menar inom fältet biblioterapi? Jag som har brottats med hälsan ända sedan barnsben – har ju bland annat kronisk smärta – har funnit stor glädje och lindring i böckernas värld. Den har rentav varit en av de bästa medicinerna för mig.
När inget annat riktigt hjälpte mot värken och klasskompisarna dessutom var kassa på att visa förståelse, hade jag alltid mina böcker och det är så det har fortsatt in i vuxen ålder. Även om jag inte har samma behov av verklighetsflykt nu för tiden är att fly in i drömmarna inget som skadar. Tvärtom!
Läs böcker för ökad avslappning och minskade spänningar
Som det mesta av min egenvård är läsningen gärna något jag gör på egen hand. Ska jag ta hand om mig måste jag gå in i mig själv, det är så jag hämtar kraft. Men för många är en viktig aspekt av biblioterapi vad som kallas shared reading.
Shared reading innebär att man träffas i en liten läsecirkel och läser böcker tillsammans, ibland högt för varandra. Givetvis kortare texter i sådana fall. Jag har provat att göra detta på mitt lokala bibliotek och det var inte så dumt, även om jag föredrar det ensliga läsandet.
Menar jag att läsningen kan ge mig mindre smärta i kroppen? På sätt och vis, ja. Jag tror det hänger samman med att läsandet gör att jag kopplar av, många gånger blir jag ju också glad av berättelserna. Och ett gott skratt minskar spänningarna ytterligare!
Läs mer om vad som menas med biblioterapi på 1177.se
Sådana här aspekter av läsande skriver 1177.se om. Jag tycker det är jättehäftigt att Sveriges officiella vårdguide lyfter biblioterapi i olika artiklar. I artikeln ”Biblioterapi utnyttjar litteraturens läkande kraft” belyses bland annat hur att läsa böcker kan ge smärtlindring just på grund av den avslappning det kan ge. Fantastiskt!
För många som brottas med psykisk ohälsa – kanske i form av stress eller trauma – har biblioterapi varit en stor tröst. Det är ju inte så att en bok trollar bort lidandet på något sätt, men att rikta fokus mot något annat eller att få nya perspektiv genom en annans berättelse kan vara nog för en stunds ökat välmående.
Jag har läst mycket i år, alltså hittills. Och jag skulle påstå att jag tack vare all läsning lyckats återhämta mig efter en tung höst och vinter. Jag lider ganska mycket av hjärntrötthet, till och med detta har läsningen lindrat något. Plötsligt är det som att jag hittar tankarna och orden i dimman, som annars håller dem utom räckhåll för mig.
Ja, jag är verkligen tacksam att jag har böckerna.
Det kommer säkert bli så att jag går ett och annat varv i den lokala bokhandeln, det är liksom en tradition att besöka den årliga bokrean. Men under bokrean 2022 kommer jag inte köpa nya böcker. Det blir ändå mest så att jag bara köper på mig saker som samlar damm – och jag som försöker rensa i bokhyllorna här hemma.
Trots att jag inte kommer bokfynda på rean känner jag ett överflöd av litteratur, ett överflöd som gör att jag lever i ett lyckorus. Jag har ett av mitt livs bästa läsflow – jamen, ett sådant flow man kunde ha i den unga bokslukaråldern – där jag varvar läsande av e-böcker via Storytel med att låna pappersböcker på biblioteket. Hittills har jag läst över 20 böcker i år, och då är februari ännu inte över.
Det slår mig att jag inte ens bläddrat i bokreakatalogen, och det är ju egentligen jättemärkligt. Kanske börjar känna mina begränsningar och veta med mig att om jag skapar minsta lilla öppning för nya bokinköp kommer jag slå till av gammal vana. Finns nästan inget roligare än att köpa böcker!
I den tappraste anda gjorde jag ett ordentligt röj i bokhyllorna före jul. Jag rensade då bort vad som motsvarade tio tolv påsar och säckar med böcker. Likväl dignar hyllorna av volymer, som om inget hänt. Nej, nej! Jag vet vad du undrar: Självklart skänkte jag böckerna till den lokala välgörenhetsloppisen. Skulle aldrig, aldrig kunna slänga böcker. Böcker är besjälade, så det så.
Mycket rensning återstår, dock, och av den anledningen har jag gett mig själv köpstopp för böcker. Samtidigt försöker jag upptäcka bibliotekets enorma skattkammare, något jag varit alltför lat med. Kan inte kalla detta för annat än ett nytt skede i livet.
Var finns närmaste skyddsrummet? Jag ställde frågan högt, mest för min egen skull eftersom jag inte kunde erinra mig platsen för det. Genast började pappsen söka efter svar. Det är ju liksom sådant där man vill veta även när man sitter och lördagsfikar nybakad sockerkaka tillsammans med familjen och har det allmänt mysigt.
På sistone har jag varit överdrivet intresserad av Ukrainakonflikten, om man nu kan vara nyfiken nog, och därför ploppar frågor i stil med skyddsrumsfrågan upp lite varstans. Bara för att jag är jag och har en femårings filter i min vetgirighet.
Den här gången var svaret ganska oroväckande. Visst, skyddsrum finns i närheten. Till och med på min egen gata MEN mammas och pappas närmaste ligger jämförelsevis långt från bostaden. Rättelse: Kanske ändå inte så långt bort.
Det här blogginlägget är mest ett uttryck för min egen oro, för ibland skenar fantasin och med den oron.
Se var skyddsrummen finns på MSB.se:s Skyddsrumskarta
Jag får allt större respekt för mina preppervänner, de är alltid redo. Likt scouter. De har säkert även byggt egna skyddsrum, bara för att. Dessvärre kan man ju inte göra det när man bor i stan. Då måste man i stället förlita sig på att rummen finns i hemmakvarteret. Men var finns skyddsrummen, egentligen?
Jag och pappa hittade Skyddsrumskartan på MSB.se, och hit kan ju du också vända dig om du känner dig nyfiken på var ditt närmaste skyddsrum finns. Alltid bäst att utgå från myndighetsinformation vid eventuella krislägen.
Annars är min vision för familjens stora, GEMENSAMMA flykt att vi ska samlas på ett och samma ställe och sedan ge oss ut i vildmarken på det vackraste av ställen. Haha! Nu börjar jag bli bra på ätbara växter i naturen, så den stora flykten kommer bli episk. Inte. Man kan ju skämta om det, förvisso, men lite läskigt är det faktiskt.
Som jag skrivit i ett annat blogginlägg är jag inte jätteförtjust i tankeexperiment kring vad som händer om skyddsrumsplatserna tar slut… Dessvärre skenar min fantasi åt fanders. Se därför inte det här blogginlägget som en källa, välj alltid myndighetsinformation först.
Bästa böckerna? Det måste väl ändå vara de berättelser som lyckas berätta en hel livshistoria, så som Sofia Lundberg gör i Den röda adressboken.
Jag öppnade pärmarna och tänkte Ja, jag ger väl boken ett försök. Det krävdes inte många sidor för att den något nonchalanta inställningen skulle kastas åt sidan och för att jag skulle uppslukas helt av den 98-åriga Doris öde.
Det här är en berättelse som hoppar i tiden, hur ser Doris liv ut i dag och hur har hon levt genom åren?
Vad handlar Den röda adressboken om?
Människorna runt omkring Doris får henne att känna sig betydelselös, särskilt hemhjälpen som stressar in och ut ur hennes hem. Sällan tar sig någon tid att lyssna och det är som att möjligheten till ett värdigt avslut är som bortblåst.
Men en person har Doris. Det är systerdotterdottern Jenny. Dessvärre bor Jenny på andra sidan i Atlanten, i USA, och det är inte helt lätt att korsa hav när man är så gammal.
Så fort Doris får ork skriver hon ner sin livsberättelse så att Jenny någon gång kan läsa den och kanske få svar själv. Bland annat svar på varför hennes mamma aldrig verkade älska henne.
På bilden ser du bokomslaget till Sofia Lundbergs Den röda adressboken. Boken gavs ut av Forum 2017.
Och vilka berättelser Doris kan förtälja! Tillbakablickarna är en av de saker som gör Den röda adressboken så underbar. Det visar sig att Doris har levt ett storslaget liv, som tog sin verkliga början när fadern dog och hon som barn var tvungen att lämna hemmet.
Hon började jobba som piga i ett välbärgat hem och där mötte hon många spännande konstnärspersoner. En dag ryktes hon upp ur hushållet för att tillsammans med husmodern flytta till Paris och väl där blev hon modell.
Modellåren innebar mycket vånda, men så träffade hon sitt livs stora kärlek. Geografiska avstånd och andra världskriget skapade förhinder – men är det någonsin för sent för den sanna kärleken?
Vad tycker jag om Sofia Lundbergs bok?
Jag är golvad av Doris livsöde som Sofia Lundberg skriver fram det i Den röda adressboken. Och jag fullkomligen älskar hur sympatiskt Lundberg berättar om den äldre damen. Hade önskat att det fanns många fler berättelser av det här slaget!
Handlingen vävs skickligt samman med hjälp av just Doris röda adressbok. Den innehåller namnen på alla de personer som lämnat avtryck på henne sedan 1928, och givetvis har det blivit många, många fina möten.
Den här boken hade blivit en ypperlig film, faktiskt förtjänar den en filmatisering i den svulstigaste hollywoodtappningen. För Den röda adressboken är episk, minst sagt. Den är också omtumlande vacker, sorglig och värmande. Precis som riktigt bra feelgood ska vara.
Och något boken så stämningsfullt visar är att kärlek förekommer i alla former, från den första innerliga vänskapen till det omsorgsfulla släktskapet. Den största kärleken måste inte nödvändigtvis vara romantisk, och det tycker jag Lundberg lyckas förmedla igen och igen.
MÖP, Militärt Överintresserad Person. Christoffer har satt en stämpel på mig och mitt senaste nörderi kring Ukrainakonflikten. Är jag intresserad av det militära? Nej, jag är pacifist för tusan! Men det är just det, jag är så emot krig att blotta tanken på att det skulle kunna uppstå ett gör att jag måste fördjupa mig i allt kring den nuvarande konflikten.
Men i alla fall, då skenade tankarna ytterligare, du vet till sådana där sjuka sociala tankeexperiment en del vill tvinga på en under teambyggardagar, för att liksom lära känna varandra bättre? Sådana tankeexperiment som jag tydligt markerar mot: Enkelt, jag offrar mig själv, skulle aldrig kunna räkna på en människas värde så cyniskt. Vad fan spelar sjukdom eller ålder för roll?
Men det är lugnt, menade Christoffer, vi kommer nog packa oss som sillar i skyddsrummen, om situationen nu skulle uppstå. Han la mycket betoning på om och så log han: Din MÖP.
Vad är MÖP för något?
Nu är jag ju ingen MÖP, för egentligen är det väl inte så konstigt att jag följer Putins eller Natos nästa drag när så mycket står på spel. Och det är väl heller inte så märkligt att det suger till i magen när jag ser löpsedlarna om att ryska fartyg kretsar i Kattegatt. Det är jävligt nära hemma.
Och sedan är de där gubbarna helt fucking crazy – du har sett Putins lååånga bord va (?!) – och vem vet hur långt de är beredda att gå för att smeka sina egon…? Somliga har inga gränser, och resten av oss får lida. Men den här oron har nog ganska lite med vad MÖP:ar i själva verket gör.
Nej, för enligt Christoffer* är en ”riktig” MÖP en person som har ett nästan osunt intresse för det militära, även om hen inte är en militär själv. MÖP:en klär sig inte så sällan i en militärinspirerad stil och kan ha en fascination för strategier, vapen och annan militär utrustning. MÖP:en är helt enkelt värsta MUPPEN på det som militärer gör.
Och vad MÖP:arna gör brukar i sin tur vara föremål för mycken fascination i militären, som kan ha en tendens att driva med dem. (Har jag hört ryktesvägen.)
*Jag har även kollat upp vad MÖP betyder. Givetvis, givetvis.
För ett par veckor sedan stod jag på den snötäckta Kåsas strand. Klockan var runt halv fem och solnedgången hade ännu inte sänkt sig över havet. När blev dagarna så långa igen? Men så kom den till slut, solnedgången.
Ett blekrosa sken fyllde hela stranden medan Subbe fyr reflekterades i vattenytan. I den stunden strömmade ren och skär glädje genom mig. Varför gör jag inte detta varje kväll? undrade jag och slogs av hur rik jag kände mig.
Om jag var stressad när jag traskade ner mot stranden var jag ovanligt lugn på tillbakavägen, alltså ovanligt lugn för att vara jag. Jag har fasen inte tid, intalar jag mig oftast. Men just när hänförelsen genomfor kroppen kände jag det motsatta. Så skönt att ha all tid i världen.
Förundran – orsaken till att jag söker mig utomhus?
Jag vet att jag skriver om det igen och igen, om den förundran jag känner inför mina kanske vardagligaste och ändå storslagnaste upplevelser. Under coronatiden har upplevelserna blivit så viktiga inslag i mina dagar, eller åtminstone veckor, att jag blivit beroende av att få frossa i hänförelsen. Hänförelse inför vad? Inför solnedgångar, fågelkvitter och blommor. Bland mycket annat.
Men det är just det som är det fina med att känna förundran, hänförelse eller rentav vördnad, känslan måste inte begränsas till enstaka tillfällen. Häpnaden över praktfullheten i vår närhet är tillgänglig för oss alla. Ibland gäller det bara att snöra på sig skorna, gå ut och njuta. Eller mest av allt att ”bara” ta sig tid för hänförelsen.
Jag är oftast sådan, som skrivet, att Jag har fasen inte tid för det här och att jag fastnar framför skärmen. Kan ju ärligt medge att mentaliteten inte gör mig gott. Att trycka på och fastna i jobb, som exempel, är det sista jag behöver i livet. Däremot behöver jag andas havs- och skogsluft, så de dagar jag rör mig mellan havet och skogen mår jag som allra bäst.
Varför mår jag så bra när jag låter mig hänföras?
Förundran, hänförelse eller vördnad, engelskan awe är svåröversatt till endast ett ord. Ändå är det egentligen awe det skrivs så mycket om nu, kanske har du läst böcker och artiklar som lyfter [hälso]fördelarna med exempelvis förundran?
Att förundran kan ha bästa [hälso]fördelarna låter ju som värsta flummet, men det finns faktiskt forskning om det. Jag föredrar att läsa om ämnet i Greater Good Science Centers nätmagasin Greater Good Magazine. Både forskningscentret och magasinet är knutna till Berkeley-universitetet, officiellt kallat University of California, Berkeley.
Jag kan inte annat än att känna en enorm tacksamhet inför alla vackra stunder jag haft vid Kåsa och Subbe fyr i Varberg.
För att jag är som jag är försöker jag i nyfikenhetens anda bättre förstå vad det är som får mig att må så bra när jag bevittnar hur himlen fylls av färger eller hur vitsipporna täcker skogsmarken. Nyfikenheten har fört mig till bland annat den här och den här artikeln, gratis och hyfsat enkel läsning på engelska.
Jag vill veta av praktiska skäl. Avslappning är inget jag har lätt för. Detta till trots kan jag känna mig totalt avslappnad när jag följer solens vandring ner i havet, eller när jag tittar upp mot ljusglittret i trädets lövverk. Kanske är just naturupplevelser av det här slaget enda gången jag närmar mig en form av medveten närvaro. Närvaro i här och nu, vill säga.
De senaste veckorna har rusat i väg, återigen går och går de. Veckorna, alltså. Egentligen händer väl inte så jättemycket i denna lugna vardagslunk från vilken jag ännu inte gjort mig riktigt fri, ändå är det som att hela livstider går.
Jag vet inte om det är ljuset eller vilan som gör det, men plötsligt har jag en känsla av att jag rör mig med all tid i världen och att mycket hinns med även i ruset. Aldrig nog, så klart. Så långt har jag inte kommit i min personliga utveckling. Men mycket.
I ruset har alla hjärtans dag passerat, jag fick gjort några pyssel- och målarbilder till temadagens ära. Det var viktigt för mig att hinna med det, mitt uppe i allt annat. Jag har skrivit en del beställningstexter och det börjar jag känna av nu. På hur seg jag är i huvudet, menar jag.
Det känns också som att jag fått privilegiet att uppleva det bästa av två årstider, den vintriga vintern och vårliga våren. Snö och snödroppar om vartannat.
Och mest av allt har jag tagit min smärta på allvar och faktiskt tillåtit mig att vila. Tillvaron blir märklig under de värsta smärttopparna, och då gäller det att bara låta den vara så. Det är okej.
Kåsas strand och Subbe fyr i vinterskrud.
Jag har tränat qigong och tai chi, övat på att andas. Gått mina promenader med pappa. Vissa dagar har jag gått ut själv, då med kameran.
Och jag har läst och läst. Läst böcker i mängder. Och jag kan inte få nog av berättelserna. Är inne i mitt livs läsflow och det gör mig gott i djupet av själen.
Med läsningen har också skrivflowet kommit. Jag skriver i ett enda flöde nu, så har det varit i snart ett par veckors tid. Jag älskar att skriva när det är så. I och med det kastar jag perfektionen lite åt sidan, men i stället levererar jag texter som sprakar till.
Årets första snödroppar i parken.
Så ja, jag har hunnit med mycket. Veckorna har varit mycket. Och de senaste dagarna har jag inte haft riktigt lika ont i revbenen som tidigare.
Jag kommer inte kunna fokusera på annat innan jag skrivit ut det: Jag har smärta i revbenen. Det är liksom ingen lindrig, smått molande värk, utan en skärande smärta som gör mig tokig. Alltid lika enerverande och förvirrande när värken blossar upp på sådana utsatta ställen. Ändå är det ju vardag när man lever med smärtor i hela kroppen.
Vad beror denna smärta i revbenen på?
Att jag har ont i revbenen är inget nytt. Då och då skär det till på vänstersidan, långt ut på revbenen och ganska nära mellangärdet. Precis som jag kan få inflammation i ryggen eller benen, för att nämna ett par exempel, kan jag även få inflammation i revbenen. Det har att göra med min symtombild. Har ju bland annat fibromyalgi.
Värken kan stressa något enormt
Den här gången har revbenssmärtan varit så ihållande, och dessutom kombinerats med en massa arm- och skulderbladsvärk, att jag liksom inte vetat vart jag ska ta vägen. Har behövt känna in kroppen totalt, är det här verkligen ”bara” den vanliga värken eller något annat? Och så har jag varit lite stressad, det är faktiskt svårt att inte stressas av värken när man samtidigt försöker jobba på, fått det tyngre att andas och därmed har karusellen varit i gång.
Inflammation, spänningar och domningar
Jag blev riktigt rädd häromkvällen, då började det pirra och domna ut i armarna. Sedan smällde det till i bröstkorgen och skulderbladen och jag insåg då att inflammationen och säkerligen spänningarna trycker på som fasen just nu. Varför berättar jag om dessa symtom på att ha smärta i revbenen? För att visa på hur det ibland kan vara att ha fibromyalgi och kronisk smärta. Vissa dagar knockas man av värkens kraft. Så är det bara.
Vad gör jag för att lindra smärtan i revbenen?
Ska jag söka akut för det? Jag har landat i ett nej. Med detta skrivet tycker jag att jag själv gör fel. Man ska aldrig försöka självdiagnosticera sig. Däremot har jag levt med smärta sedan jag var tio år, det är 25 år med värk och under åren har jag lärt mig känna in kroppen hyfsat. Jag har också lärt mig en del knep för att lindra både kort- och långsiktigt.
Lindrar smärtan med hjälp av lågintensiv träning
Kan ju säga så här, det har blivit en j*vla fart på mig vad gäller att träna qigong, ligga på spikmattan och bara försöka andas. Jag har även ätit ibuprofen och paracetamol, rört på mig och sträckt ut. Sittande gör smärtan i revbenen värre, har jag märkt. Så mångtaliga rörelsepauser är A och O för att klara dagarna. Det faktum att värktabletterna och den lågintensiva träningen hjälpt ser jag som ett gott tecken.
Taktil massage och tryck på triggerpunkter
Sedan har jag en snäll sambo som ger mig taktil massage över bröstkorgen och ryggen, och när han hittar mina triggerpunkter – samlar på mig nya sådana hela tiden – ber jag honom trycka. Har för tillfället en triggerpunkt som sitter vid skulderbladen och som får det att stråla av smärta ut i hela torson, fy fan! Den är säkert en av bovarna i detta tillfälliga smärtdrama.
Värme och spikmatta ger naturlig lindring
Måste ju också slå ett slag för vila med värmekudde och varma bad. När jag har så här ont i kroppen är värme en bra och naturlig smärtlindring, som en stund på spikmattan. Det är inte säkert att värktabletter är det bästa alla gånger. Och så försöker jag bara härda ut, mycket så. Förr eller senare släpper det. Förhoppningsvis snart så att jag kan fungera skapligt igen.
Den här typen av smärta i revbenen är dessvärre begränsande, svårt att leva på som vanligt när den hela tiden pockar på uppmärksamheten och kräver total omsorg.
Första gången jag la mig på en spikmatta kände jag Nej, nej, nej, det här kommer göra ont! Och i ärlighetens namn var det väl inte en jätteskön känsla när spikarna borrades in i ryggen, nacken och axlarna, tryckte på triggerpunkterna. Över lag är jag öm i kroppen, i min fibromyalgi- och värkkropp. Vissa dagar kan man knappt peta på mig… tänk dig då att ligga på spikmatta…
Så ja, jag la mig ner med försiktighet och aj, vad det stack till! Men jag tvingade mig kvar. Kan inte ge upp efter typ tio sekunder. Och efter en stund hände något märkligt. Det onda och stickiga ersattes av en djupmasserande känsla, av en kropp som successivt slappnade av och ett tilltagande blodflöde i även de mest värkande kroppsdelarna. I dessa delar blir det lätt lite dött, så att säga. Sedan den gången har det varit jag och spikmattan.
Spikmatta – ingen mirakelkur men bra smärtlindring för mig
Min högst personliga erfarenhet av livet med kronisk smärta är att det inte finns några mirakelkurer. Däremot finns det bra smärtlindring, om än tillfällig sådan. I detta fack placerar jag spikmattor, för de senaste fem åren-ish har de faktiskt varit behjälpliga när jag har särdeles ont i just ryggen, nacken och axlarna.
Det räcker oftast att ligga fem minuter på spikmattan, men den bästa lindringen får jag först efter att ha legat på den en något längre stund. Som jag upplever det kan en kort stund pigga upp kroppen rejält, däremot kommer den verkliga avslappningen till mig när jag legat åtminstone en kvart. Gärna en halvtimme, eller ännu längre tid än så.
Efter en längre stund på spikmattan tar blodcirkulation fart och kanske aningen konstigt blir jag alldeles varm och fuktig på ryggen. Som lekman ska jag inte spekulera för mycket, vet bara att jag har en del inflammationer och misstänker att dessa lättar lite, lite. Eller så beror värmen och fukten på något annat! Någon som har en kvalificerad idé?
Ibland blir jag så avslappnad att jag somnar på spikmattan
En annan märklig sak är att spikmattan hjälper mig att somna. Ibland blir jag nämligen så avslappnad när jag ligger på den att jag inte orkar hålla ögonen öppna. Och rätt som det är sover jag! Annars är jag en sådan person som kan behöva ligga och vänta på sömnen i timmar. Det har med värken att göra, svårt att sova när man har ont i kroppen.
Att jag somnar på spikmattan sker när jag använder den i sängen och dessutom pallrar upp med kuddar. Då kommer spikarna åt bra vid nacken och skuldrorna, där jag är stel, öm och har triggerpunkter. En kort, kort stund stegras smärtan – alla dessa spikar som borrar sig in kroppen (!) – för att sedan mattas av.
Fördelen med spikmatta är så klart smärtminskningen, nackdelen är att lindringen dessvärre inte varar så länge. Som med all naturlig smärtlindring måste jag oftast göra den många gånger om dagen, konstant underhålla omsorgerna. Hur är det för dig?
Jane Austen är en av mina stora litterära förebilder. Det finns inga ord för att beskriva hur mycket glädje och tröst hennes böcker gett mig från den allra första gången jag läste Stolthet och fördom. Många år och böcker sedan nu…
Som tvättäkta nörd vill jag ha så mycket av det tidiga 1800-talets England som möjligt, gärna i form av spännande personporträtt och svulstiga romanser. Av den anledningen läser jag exempelvis så kallad Regency romance från Harlequin historisk och Avon romance.
Böckerna behöver inte vara exakta Jane Austen-kopior, det räcker att de säljer in miljön och dramat hyfsat bra för att jag ska fastna. Och på tal om detta har jag hittat några bokpärlor jag vill dela med mig av, tre moderna alternativ till Jane Austens klassiska verk.
Och förutom dessa boktips vill jag lyfta härliga Austenland av Shannon Hale och The Jane Austen Book Club av Karen Joy Fowler, två böcker som filmatiserats. Nu när jag ändå är på gång, liksom!
3 moderna alternativ för dig som också älskar Jane Austen
Vilka är mina tre tips på moderna alternativ till Jane Austens klassiska verk?
1. En oväntad förälskelse av Julia Quinn
En oväntad förälskelse är den andra boken i Julia Quinns serie om Familjen Bridgerton. Det finns ett skäl till att jag väljer att inleda listan med den här boken. Den är nämligen en tolkning av Stolthet och fördom, dessutom en mycket rolig sådan.
Året är 1814 och greve Bridgerton tror sig funnit den perfekta hustrukandidaten. Det är bara det att hennes storasyster är så förbenat irriterande. Hon verkar tycka detsamma om honom. Varje gång de ses bråkar de så att det slår gnistor om dem.
Hur var det nu, kärlek börjar väl alltid med bråk…?
2. Edenbrooke av Julianne Donaldson
Det mesta av Familjen Bridgerton finns i svensk översättning – men först kom Edenbrooke av Julianne Donaldson. Denna roman refererar en del till Jane Austens verk, såsom till Northanger Abbey, och utspelar sig bland annat i Bath. 1816 är året för händelserna.
Sorg och leda sammanfattar Marianne Daventrys tillvaro i Bath, så när hon får chansen att besöka godset Edenbrooke tackar hon genast ja. Vistelsen på godset blir allt annat än tråkig, redan på vägen dit inleds äventyret med en stråtrövarattack.
Och så möter hon för första gången den stilige men oförskämde Philip, som i ett överraskande ögonblick visar sig vara en av ädlingarna på Edenbrooke.
3. Emmas affär av Tessa Dare
Nu när ändå Julia Quinns böcker börjat översättas till svenska är det inte på tiden att även Tessa Dares böcker översätts? Så har mina tankegångar gått ett tag nu. Till min glada förvåning är serien Kvinnorna påBloom Square på gång och den första boken heter Emmas affär.
Hertigen av Ashbury vill bestämt ha en hustru. Romantik, då? Det är ett stort nej. Nattliga möten i sängkammaren? Absolut! Han vill ännu mer ha en arvinge.
När den forna adelsdamen och numera sömmerskan Emma dyker upp i bröllopsklänning utanför hans dörr ställer han till med ett spontant frieri. Att hon inte var den tilltänkta bruden är lite strunt samma! Mycket må gå i hertigens väg men i Emma har han mött sin överkvinna i envishet. Hon kräver romantik och hon kräver att bli älskad.
I samma veva som jag skriver det här blogginlägget får jag även nys om den nya Jane Austen-inspirerade romanen Frestelser av Lex Croucher. Som en blandning mellan Jane Austen och Mean girls, lyder bokbeskrivningen. Måste läsas!
Efter sågskadan har Christoffer skaffat en laserskärare och ett av hans första projekt är att göra en naturinspirerad taklampa åt oss. Till min stora glädje dyker det upp alltmer inspiration för naturinredning, så även inom lampor.
Medan jag väntar på den förtjusande lampan är det ju inget som hindrar mig från att webbfönstershoppa snygga vita taklampor. Även de inspirerade av naturen, som jag för tillfället föredrar lamporna.
1. Kotteinspirerade vita taklampor
Syns inte kotteinspirerade vita taklampor med det här stuket nästan överallt? Jag förstår tjusningen med dem, tycker själv de är fina och ser fram emot den kottelampa Christoffer ska göra i valnöt. Just det här exemplet på taklampa kommer från märket Umage och heter Aluvia Pearl White. Läs mer om lampan.
2. Hängande vit lampa i form av blomma
Markslöjds taklampa Flora har fått designen av en vit blomma. Jag kan tycka att den här ganska yviga lampan är ett fint alternativ till fjäderlamporna med äkta fjädrar, när man liksom vill ha lite rysch och pysch och skippa djurgrejer. Läs mer om taklampan.
3. Vit taklampa i form av regndroppe
Umage ligger även bakom den här vita taklampan som har formen av en regndroppe. Lampan finns i olika storlekar, vilket skapar en fin effekt när den hängs i ett arrangemang med flera lampor. Vad heter lampan? Alva. Läs mer om den här.
4. Naturformade vita taklampor
Blomma eller kotte? Svårt att säga exakt. Men när jag ser denna fina vita taklampa från Aneta Lighting slås jag av den behagliga formen som för tankarna till naturskatter. Lampan heter Carpatica och här kan du läsa vidare om den.
5. Vit taklampa med blommor
Taklampan Lora kommer även den från Umage och är skapad för att efterlikna en blomsteräng i vitt. Den runda formen minner i sig om en dunig blomma, för att inte tala om strukturen med blomster som böljar in och ut i varandra i en tjusig helhet. Läs mer om lampan.
6. Hängande vit lampa i form av moln
Sky är ett passande namn på denna vita taklampa från Watt & Veke. När den hänger i taket svävar den likt ett moln och den är utformad för att man ska kunna inreda med flera lampor bredvid varandra, så att lamporna skapar en känsla av att man har en himmel ovanför sig. Japp, i vardagsrummet! Läs mer om molnlampan som finns i en stor och i en liten modell.
7. Vita taklampor i form av blommor
Jag blir tjusad av Normann Copenhagens vita blomlampor, här ser du den stora varianten av de vita taklamporna. Den stora breder ut sig som en fullt utslagen blomma medan den lilla hänger likt en ljuvlig blomklocka. Återigen kan du mixa de olika storlekarna för att skapa ett slags stilleben i rummet. Lampan heter Norm 06, och detta vara sig du ska köpa den stora eller den lilla av dem. Läs mer om taklamporna.
Var någonstans kan man köpa vita taklampor?
När jag ska köpa ny inredning brukar jag kolla runt en del i fysiska butiker. Ibland slår jag till i dessa direkt, ibland letar jag vidare på nätet. Det finns hur många nätbutiker online som helst.
Tips på på var man kan köpa lampor
Som exempel finns ju de mer klassiska inrednings- och belysningsbutikerna – se exemplen här nedanför:
Över lag gillar jag naturinspirerad inredning, det märks säkert i mina andra blogginlägg såsom i inläggen om djurinredning och gröna gardiner.
När man betraktar blommor och blad – se bara den här vita syrenen (!) – inser man hur mycket vackert som finns att inspireras av. Eller det i är i alla fall vad jag tycker.
