Pinsam anställningsintervju… Det har man haft en och annan

Jag sitter här och segar när jag plötsligt minns en särskilt pinsam anställningsintervju. Den hände för många år sedan nu men ibland tränger minnet av den sig på. Jag har faktiskt inte varit på så många anställningsintervjuer. Sköter mig mest själv som frilans och brukar vanligen pitcha idéer skriftligen. Bara en handfull intervjuer har det blivit. Då innan jag blev frilansare inom skrivande och sociala medier, och på riktigt kom i gång med mina egna sajter.

En pinsam anställningsintervju innan den pinsammaste

Var jag någonstans mellan 25 och 30, kanske, och hade precis bestämt mig för att börja jobba med kultur? Trots digra utbildningar visste jag inte riktigt hur det skulle gå till och allra helst ville jag bli frilansare, precis som jag är nu. Jag hade dessutom tröttnat på lärarvikarierande och kände att det var dags för mig att slå rot i en ”riktig” karriär, i något som låg i linje med mina färdigheter, vill säga.

pinsam anställningsintervju

Det enda 9 till 5-jobbet jag sökte lyckades jag komma på anställningsintervju till, och av 200 sökande lyckades jag till slut hamna i topp tre. På den tiden hade jag en begynnande kulturkarriär, jag hade publiceringar på g och hade utvecklat mina egna distanskurser. Men en stadig karriär inom det hade jag alltså inte, och skolan skulle jag bort från så jag sökte första bästa jobb och gjorde ett bra första intryck.

Väl i topp tre tog det stopp. Då blev jag intervjuad av mina framtida kollegor och deras frågor visade tydligt bristen i det faktum att jag egentligen inte ville jobba där, att jag hade något annat jag hellre ville göra. Jag grillades ordentligt och pressades på att jag skulle behöva välja karriären där framför mitt eget utvecklande av saker. Det sa jag blankt nej till, om jag har arbetat hårt för mina skapelser kommer jag inte överge dem, resonerade jag då som nu.

Det var inte alls populärt. De andra menade på att de själva försakat sina kulturkarriärer för att prioritera detta yrke. Jag är glad för att det gick som det gick på intervjun; dåligt. Frilansare blev jag efter det och sedan dess har jag jobbat efter eget huvud. Jag kan nog fortfarande bara inte släppa våndan jag kände under anställningsintervjun och särskilt inte hur anklagad jag kände mig och hur irriterad jag blev.

Den pinsammaste anställningsintervjun jag varit med om

Men inte var detta den pinsammaste jobbintervjun, inte. Nej då, det har jag ett annat exempel på. Jag kontaktade en mycket känd nyhetssajt då jag ville börja frilansa för den. Efter ett tag hörde den av sig och ville göra en anställningsintervju via Skype, eftersom jag bodde långt ifrån redaktionskontoret.

Jag ville frilansa som skribent, få in lite beställningar då och då, men i stället hamnade jag på en intervju för jobbet som redaktör med ett visst ansvar. Och det var i Stockholm jag skulle placeras. Helt ärligt kom jag av mig så totalt att jag liksom först inte visste vad jag skulle säga.

Sedan började jag röra ihop saker och erkände att jag trodde att jag på min höjd skulle behöva åka till Göteborg. Ni har väl kontor i Göteborg, eller? Det hade de så klart inte. Vet du ens vad du sökt till, vilka vi är? Deras fråga var förstås befogad. Jag hade faktiskt inte jättekoll, då det var en liten pitch jag gjort på måfå, för att sondera terrängen.

Eftersom jag var tydlig med att jag inte ville ha något större ansvar än att skriva riktigt jävla bra texter och leverera dem i tid, hörde vi sedan aldrig av varandra igen.

Vad har jag lärt mig av mina pinsammaste jobbintervjuer?

Det är inte så farligt att göra bort sig, eller att göra fel, eller vad man nu gör, så länge man lär sig något av det. Mina pinsammaste anställningsintervjuer har lärt mig att jag aldrig ska söka jobb bara för att. Ska jag söka ett jobb, ska jag söka det för att jag verkligen vill jobba där. Jag har också lärt mig vikten av att förstå vilket företag jag söker jobb eller uppdrag hos. Saker och ting brukar gå bra om man visar intresse för jobbet eller uppdraget man söker, har jag insett.