Tisdagen den 28 februari, dagen före min födelsedag. Jag ställde siktet mot stranden i solnedgången. Att gå dit, blicka mot horisonten och reflektera över livet dagen-före-dagen har blivit något av en tradition.
Det är som en avstämning med mig själv, om jag är nöjd med mina val och min situation. Jag har ofta gjort upp storslagna planer, men sedan folk i min närhet blev sjuka, jag blev sjukare i och med det och corona dessutom slog till har jag försökt se mer till nuet. Det är trots allt det enda som ligger någorlunda inom räckhåll.
Att inte känna sig helt nöjd och att inte riktigt kunna blicka framåt mot något bombastiskt har många gånger känts som ett personligt nederlag. Det här är dock något jag börjat omförhandla.
I den dimhöljda solnedgången den 28 februari 2023 kunde jag ändå landa i att det är okej att ta en dag i taget och att låta framtiden vara oklar. Det är tillräckligt att göra det bästa jag kan av dagarna, utifrån vad jag förmår där och då.
Passande nog låg Apelviken och Kåsa i dimma. Ja, det var så dimmigt att världen framför var som försvunnen. Det fanns ingen horisont att blicka mot, så du förstår ju symboliken i detta.
Däremot infann sig en glimt av förnöjsamhet: Sedan jag började gå steg för steg har världen vidgats på ett oväntat vis.
Bilder från olika platser och olika årstider, tillsammans fångar de mångsidigheten i Varbergs kustlandskap. Det är klippor och sand om vartannat.
Jag älskar landskapet året runt och oavsett tid på dygnet. Men stranden i solnedgången, det är magiskt hur de vackra färgerna sänker sig över mig.
Ja, det är obegripligt hur vackert det är, och jag känner mig väldigt, väldigt liten inför skönheten.
Det är en positiv känsla av litenhet, för att kunna landa i att det finns något större än mig själv känns trots allt skönt. Kanske är eventuella problem inte så stora, åtminstone inte i stunden.
Det är med vresros som med trift, jag kan inte tänka mig Strandpromenaden eller Apelviken utan blommorna. Jag har gått förbi dem så ofta att när jag hör ordet sommar är det just de rosa och lila blomstren jag ser för min inre syn.
Som barn hanterade jag vresrosorna på olika sätt. Fråga min bror om saken, för han kan berätta om en inte alltid så varsam hantering. Det är med skam jag minns hur jag en gång delade ett vresrosnypon itu och hällde klipulvret – alltså kärnorna – innanför hans tröja. Det sved så att han blev alldeles röd på ryggen. Aj, aj! Det här hade jag lärt mig av de äldre barnen, och givetvis hade jag själv fallit offer för klipulvret ett antal gånger.
Vid Kåsa i Varberg finns hela vresrosbuskage. Just det här fotot tog jag i augusti 2021, det är nog fortfarande ett av mina bästa trots att jag hade en sämre kamera då.
Men frånsett detta har jag haft mycket glädje av vresrosorna. Jag menar, se på dem! Och dofta på dem. Man behöver inte ens gå nära för att känna hur rosorna parfymerar hela luften. För mig är det här sommardoften med stort s.
På tal om sommardoft brukade jag göra min egen parfym av vresrosorna. Egentligen gjorde jag väl ett rosenvatten genom att plocka och lägga rosenblad i vatten och låta vattnet ta doft över natten. Rosenvattnet blev en fin present till mamma (tyckte jag då).
Sommaren anno 2022 har inte känts komplett utan bilder på vresrosor. Under en solnedgångsvandring förra veckan lyckades jag äntligen få mina vresrosfoton. Så här har du ett par bilder på regnstänkta rosa rosor i solnedgången.
I dag, denna dagen efter, känner jag mig segerviss. Kunde inte riktigt se slutet på alla måsten framför mig och nu är måstena över. Jag har till och med gjort en av veckans roligaste saker: Börjat på konstkurs. Det är en allmän bildkurs via ett studieförbund i Varberg – men sakta i backarna! Jag tar det från början.
Hälsat på släktingar och gjort påskorigami
I ärlighetens namn var jag helt slutkörd efter påskhelgens storstädning och umgänge, så att hälsa på släktingar och pyssla påskkycklingar på annandagen kändes lite kämpigt. Men jag gjorde det och hade så klart mysigt under tiden. Det är bara det att jag vet med mig hur hemskt mycket jag behöver vilodagar både före och efter jag ska göra något, och måndagens aktiviteter innebar slarv på den fronten.
Sammanställt pappren inför kvartalsredovisningen
På tisdagen var det bara att gilla läget. Samtidigt som jag jobbade med textbeställningar hade jag sammanställningen av pappren inför kvartalsredovisningen i bakhuvudet. Pappren måste bli klara under dagen, så att jag kunde lämna dem till revisorn dagen därpå.
Trots fullspäckade dagar har jag varit ute med kameran. Återigen nere vid Kåsas strand i solnedgången. Måste ju få min dos av förundran.
Det var lite väl många bollar, särskilt som jag redan var trött. Vetskapen om att pappren ska vara på g tar alltid ner mig lite grann. Jag gillar det kreativa entreprenörslivet, men är inte alls så mycket för företagande. Hur nu det hänger ihop?
Varit på ett digitalt företagsevent om NFT och krypto
Onsdagen blev flängig, för så fort jag lämnat pappren till revisorn var det dags att gå på ett digitalt företagsevent om NFT och krypto. Eventet var genom Region Hallands näringslivsverksamhet och jag hade anmält mig eftersom det känns som att jag som digital kreatör bör ha bättre koll på NFT-marknaden. Jag tror aldrig att man kan ta del av för många perspektiv och den här gången fick jag lyssna på hur konstnärer jobbar med NFT:er. Alltid lika spännande att höra om andras skapande! Och sedan…
Börjat på en allmän konstkurs och gjort gipsfigur
Ja, och sedan… Sedan jobbade jag på med ytterligare någon beställningstext och efter det pallrade jag mig vidare till starten på den där konstkursen jag redan nämnt i inlägget. Jag har taggat starten i veckor nu och jag blev inte besviken. Visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av denna kurs som heter Skapande verkstad, men nu vet jag mer. Under sex onsdagar kommer jag få prova skapa med en mängd material.
Vi började bums, och då med att göra gipsfigurer. Valet var fritt och jag kom att tänka på att man kan göra ett fat i gips. Stommen byggde jag av papper, maskeringstejp och ståltråd. Därefter lindade jag gipsbindor, doppade i vatten, runt själva stommen. Ganska pyssligt! Väl torkat målade jag fatet med akrylfärger från Schmincke, som var så Ååå (!) att jag beställt hem ett gäng i dag.
Jag satsade på att göra ett palettblad och formen blev väl okej för att vara en första gång… Efter att ha sett fotot på fatet tyckte dock Christoffer att det mer liknar en vagina. Haha! Palettblad eller vagina, vad spelar det för roll? Jag hade roligare än på länge när jag under de tre timmarna som lektionstillfället varade var djupt försjunken i att jobba med händerna. Wow, vilken känsla!
Så kommer veckan fortsätta – om jag orkar
Torsdag i dag och än är veckan inte över. Mellan turerna har jag hunnit med ett par längre fotosessioner, solnedgångsbilderna är från en av dem, och jag har ganska mycket framför mig i dagarna.
Året runt passerar jag dem nästan dagligen, dessa tappra och kanske något tossiga människor som ägnar sig åt kallbad vid Kåsas strand i Varberg. På många av mina solnedgångsbilder från Kåsa och Kusthotellet ser du den badbrygga som kallbadarna utgår från i regn och rusk. Det var till och med en som vinterbadade under värsta snöstormen i december förra året. Jag vågade knappt släppa personen ur sikte, rädd som jag var för att hen skulle försvinna i ovädret och aldrig mer komma tillbaka.
Du ser ”kallbadhuset” och badbryggan till vänster om Subbe fyr på bilden.
Lite skämt åsido, tycker jag nog ändå att kallbadandet är ganska coolt. Jag är definitivt nyfiken på det men kommer troligen aldrig prova på det, eftersom kyla triggar min värk något enormt. Christoffers mormor är 80+ och kurerar däremot sin reumatiska värk med kyla, och detta genom dagliga kallbad. Med andra ord kan kyla vara behjälpligt mot viss smärta, medan den kan stjälpa i andra fall. Som med allt annat varierar det väl från person till person.
Kallbadet vid Kåsa och Kusthotellet utgår från en badstuga med bastu i. Under promenaderna brukar jag alltså stöta på fnissiga badare som skyndar fram och tillbaka i hotellets vita badrockar. Då kan jag inte låta bli att fnissa med och heja på dem lite. För ja, jag förundras och imponeras! Även en dag som denna, när det är minst 10 plusgrader utomhus, är det svinkallt i vågorna. Vattnet är liksom inte jättegrunt vid badbryggan. Hurtigt ska det va’ i en kurortsstad som Varberg!
När man tänker på årets aprilväder har den här månaden verkligen varit April, april, din dumma sill… Ena stunden har jag varit ute och fotograferat vårblommor i strålande sol. I nästa stund har jag stått på en strand över vilken värsta vintermolnen rullat in.
Men i dag skiner solen och lockar temperaturen uppåt. Nu kan man nog förvänta sig flera dagar med en värme på runt 15 grader och en grönska som därmed exploderar i ett fyrverkeri av blommor och blad.
Mäktiga snömoln över Kåsas strand. För någon vecka sedan såg det ut så här i solnedgången.
Jag sitter på hemmakontoret och försöker skriva i gång mig inför veckan. Var ifrån skärmarna i går, då jag och Christoffer vårstädade hela dagen och sedan fick besök av ett par av våra närmaste på kvällen, och jag måste därför hitta tillbaka till flödet.
Senare på eftermiddagen kommer jag alldeles säkert ta med mig kameran ut för att fotografera de spruckna trädknopparna och utspridda vitsipporna. När aprilvädret visar sig från sin vårligaste sida är detta min bästa tid på året. (Minus allergin.)
Är det dags för vår på riktigt nu, utan att vädret visar Haha, lång näsa?
För ett par veckor sedan stod jag på den snötäckta Kåsas strand. Klockan var runt halv fem och solnedgången hade ännu inte sänkt sig över havet. När blev dagarna så långa igen? Men så kom den till slut, solnedgången.
Ett blekrosa sken fyllde hela stranden medan Subbe fyr reflekterades i vattenytan. I den stunden strömmade ren och skär glädje genom mig. Varför gör jag inte detta varje kväll? undrade jag och slogs av hur rik jag kände mig.
Om jag var stressad när jag traskade ner mot stranden var jag ovanligt lugn på tillbakavägen, alltså ovanligt lugn för att vara jag. Jag har fasen inte tid, intalar jag mig oftast. Men just när hänförelsen genomfor kroppen kände jag det motsatta. Så skönt att ha all tid i världen.
Förundran – orsaken till att jag söker mig utomhus?
Jag vet att jag skriver om det igen och igen, om den förundran jag känner inför mina kanske vardagligaste och ändå storslagnaste upplevelser. Under coronatiden har upplevelserna blivit så viktiga inslag i mina dagar, eller åtminstone veckor, att jag blivit beroende av att få frossa i hänförelsen. Hänförelse inför vad? Inför solnedgångar, fågelkvitter och blommor. Bland mycket annat.
Men det är just det som är det fina med att känna förundran, hänförelse eller rentav vördnad, känslan måste inte begränsas till enstaka tillfällen. Häpnaden över praktfullheten i vår närhet är tillgänglig för oss alla. Ibland gäller det bara att snöra på sig skorna, gå ut och njuta. Eller mest av allt att ”bara” ta sig tid för hänförelsen.
Jag är oftast sådan, som skrivet, att Jag har fasen inte tid för det här och att jag fastnar framför skärmen. Kan ju ärligt medge att mentaliteten inte gör mig gott. Att trycka på och fastna i jobb, som exempel, är det sista jag behöver i livet. Däremot behöver jag andas havs- och skogsluft, så de dagar jag rör mig mellan havet och skogen mår jag som allra bäst.
Varför mår jag så bra när jag låter mig hänföras?
Förundran, hänförelse eller vördnad, engelskan awe är svåröversatt till endast ett ord. Ändå är det egentligen awe det skrivs så mycket om nu, kanske har du läst böcker och artiklar som lyfter [hälso]fördelarna med exempelvis förundran?
Att förundran kan ha bästa [hälso]fördelarna låter ju som värsta flummet, men det finns faktiskt forskning om det. Jag föredrar att läsa om ämnet i Greater Good Science Centers nätmagasin Greater Good Magazine. Både forskningscentret och magasinet är knutna till Berkeley-universitetet, officiellt kallat University of California, Berkeley.
Jag kan inte annat än att känna en enorm tacksamhet inför alla vackra stunder jag haft vid Kåsa och Subbe fyr i Varberg.
För att jag är som jag är försöker jag i nyfikenhetens anda bättre förstå vad det är som får mig att må så bra när jag bevittnar hur himlen fylls av färger eller hur vitsipporna täcker skogsmarken. Nyfikenheten har fört mig till bland annat den här och den här artikeln, gratis och hyfsat enkel läsning på engelska.
Jag vill veta av praktiska skäl. Avslappning är inget jag har lätt för. Detta till trots kan jag känna mig totalt avslappnad när jag följer solens vandring ner i havet, eller när jag tittar upp mot ljusglittret i trädets lövverk. Kanske är just naturupplevelser av det här slaget enda gången jag närmar mig en form av medveten närvaro. Närvaro i här och nu, vill säga.
När man rör sig i samma spår nästan varje dag inser man att de aldrig är riktigt samma. I går var detta sannare än någonsin. Stormen Malik hade dragit fram över Apelviken i Varberg och landskapet var som förändrat. Inte minst var stranden översvämmad.
Översvämmat Apelviken.
Så här har jag aldrig sett Apelviken förut och det var en häftig syn.
Det fanns liksom ingen strandremsa kvar, denna sandstrand som är känd för att vara vidsträckt. Och även i Kåsa hade vindarna tvingat vattnet upp, upp. Och på Strandpromenaden, som du kan se på bilden längst upp i detta inlägg.
Jag hade tagit med mig makrot ut för att fota tång i vattenbrynsglittret, gårdagen var en fantastiskt vacker glitterdag. Men det fanns inget vattenbryn att ligga med näsan i, så i stället traskade jag hem för att byta till landskapsobjektivet.
Soliga dagar, du vet sådana dagar när himlen är klarblå, är inte mina favoritfotodagar. Åtminstone inte när jag ska ta landskapsbilder. I går dokumenterade jag Maliks stormeffekt snarare än att försöka fånga skönheten i den, ibland blir det lite själlöst och det är okej.
Översvämmat Kåsa.
Att dokumentera med hjälp av kameran kan vara givande det också, men mest av allt är det en ynnest att få följa hur ljus och väder omdanar samma plats igen och igen. Att bara få vara mitt i det.
Många gånger hinner jag knappt titta bort innan molnen drar fram över havet och förvandlar landskapet till ett mörkt, mörkt oväder. Väderskiftningarna – och så även ljusskiftningarna – vid kusten går snabbt. Snabbare än vad jag finner ord för. Och det är alltid lika mäktigt att befinna sig mitt i förvandlingen.
Det var dags att bege mig till Kåsas strand i dag, har inte besökt platsen på ett tag. Dagarna rusar i väg och jag märker hur jag fastnar i det digitala. Men den här veckan har jag känt att jag inte riktigt orkar mer skärmtid och därför kändes det enkelt att ge mig hän åt en solnedgångspromenad. Måste ofta nå ett stopp, nu kan jag inte mer.
Som vanligt underskattade jag vädret och kylan. Skippade halsduken och vantarna eftersom solen strålat hela dagen. Det var isande kallt vid havet – har du erfarit de bitande västkustsvindarna? Då förstår du nog misstaget i att inte pälsa på sig.
När vågorna skummar så här är det ett tecken på blåsväder.
Det vore lögn att påstå att jag glömde bort kylan som gnagde sig in i fingrarna medan jag fotade och häpnade. Förtränga lyckades jag bara nästan göra. När jag ändå står inför en så vacker kvällning är det ju liksom bara att bita ihop och hoppas att värken inte triggas.
Av dagens foton gillar jag nog visningsbilden för det här blogginlägget mest. Bilden avspeglar det snudd på monokroma ögonblicket precis före solnedgångens färger fyller himlen.
Glasshuvudvärk, det är ingen vidare bra översättning av engelskans brain freeze. I dag erfor jag känslan av att hjärnan fryser till. Det ilade av smärta. Igen och igen.
Slog rekord i antal brain freezes på rad. Skälet?
Jag var ute i snöstormen.
Det är den första december i dag och passande nog är Varberg ett enda vinterland. Kan inte minnas när denna stad var så vit, var det kanske under snöstormen i november 1995?
I vilket fall kändes det speciellt med den yrande snön, så jag fick impulsen att gå till Kåsa.
Att traska ner till stranden var inte allt för illa.
Väl framme slogs jag av ensligheten, Kåsa låg verkligen öde. Inte ett endaste spår syntes i snön.
Jag jobbade till midnatt, somnade några timmar efteråt och vaknade tidigt till en skrivblockering. Kunde inte förmå mig till att kreera eller leverera där och då, känner mig fortfarande trög och dimmig i hjärnan. Det är inte bra för mig att pressa på så sent, jag vet ju det innerst inne och ändå gör jag det av gammal vana.
I dag är alltså ingen dag för prestation. Men en dag för kreativa experiment bara för att jag mår bra av sådana? Absolut! Under hösten har jag sakta men säkert börjat utforska Adobes designerprogram.
Jämför denna bild med fotot ovanför. Det är ett och samma foto på Subbe fyr vid Kåsa i Varberg, men här har jag filtrerat bilden.
Tidigare den här dagen öppnade jag Photoshop, som jag inte alls arbetat mycket i. Köpte och laddade ner olika filterverktyg på Designbundles.net, en av sajterna jag vanligen hämtar grafik från.
Eftersom jag har så liten erfarenhet av Photoshop-skapande insåg jag inte till en början hur enkelt verktyget är att använda i programmet. Tog mig säkert ett par timmar att komma på den smidiga lösningen, trots att instruktioner medföljde köpet. Ja, vad säger man? Men till slut lyckades jag och nu har jag provat konstnärsfilter på mina foton.
Bilderna i inlägget är gjorda med verktyget ”Painting template” från Designbundles.net. Kanske att mall är ett bättre ord för denna så kallade Photoshop-add-on? Jag har nämligen laddat upp respektive foto i en färdig målningsmall, som filtrerar och konverterar bilderna till den stil du ser här.
En sak jag inte gillar med filterverktyget är att det tenderar ge vita kanter runt silhuetterna. Petitesser!
Svårt att säga om jag någonsin kommer ha nytta av filtret, tycker dock bilderna blev ganska snygga.
Över lag är jag förtjust i konstnärsfilter, söker mig gärna till dem designmässigt. Har ett visst intresse för exempelvis akvarellmålningar.
När du brandar en blogg kan du ha stor nytta av filter över bilderna. Tack vare filter ser innehållet enhetligt och genomtänkt ut.
Samtliga bilder i det här inlägget har sina fotomotsvarigheter i ett tidigare inlägg – klicka dig vidare dit för att se och jämföra. Filterverktyget jag använt heter ”Painting template” och finns på Designbundles.net. Det används i Photoshop.
Det här är vad en stunds lek i Photoshop resulterade i. Om du vill göra något liknande är det ”Painting template” från Designbundles.net du ska köpa och ladda ner.
Jag har köpt filterverktyget via mitt guldmånadsabonnemang och därför kostade det mig inte många kronor. Att bli guldmedlem på Designbundles.net kostar drygt 150 kronor i månaden. Lägg därtill kostnaden för Photoshop, bland annat.
När jag tänker tillbaka blir jag ledsen av hur jag underskattat mig själv som kreatör. Detta trots ganska så lysande resultat. Jag kan ärligt talat säga att jag aldrig är riktigt nöjd med var jag befinner mig. Man kan bli ännu bättre, tänker jag lite väl kritiskt. Men det leder till att jag sällan stannar upp och hyllar mitt hårda arbete. Att jag tänker BAH! och kastar det åt sidan.
Jag har däremot landat i att jag inte är en nybörjarskribent eller -reklamare längre och det är jag glad för. Det gör att jag inte låter mig utnyttjas av en marknad som älskar osäkra kreatörer. Fantastiskt kunniga skapare som förtjänar så mycket bättre än vad de får, ska tilläggas.
En annan sak jag också måste börja uppskatta mer är mitt fotohantverk, har utvecklats mycket inom det på sistone. Fotona tog jag häromdagen, i den ystra solnedgången vid Kåsa och Subbe fyr.
Kan en kund inte betala för sig ger jag ett blankt nej och blir jag dåligt bemött av en kund går jag. Numera tänker jag som så att kunden ska vara lika tacksam för min insats som jag ska vara för uppdraget. Tacksamheten bör gå åt båda hållen för ett lyckat samarbete, om nu tacksamhet är rätt ord för det hela.
Förut blev jag så glad och tacksam för varje liten bekräftelse av mitt hantverk att jag kastade mig in i orättvisa uppdrag där jag hamnade i en jobbig beroendeställning. Jag tror att man som nybörjare – oavsett hur bra hantverkare man är – kan ha svårt att validera sitt eget arbete sakligt. Det är problematiskt.
Efter att ha skrivit tusentals texter de senaste åren har jag samlat på mig så pass mycket erfarenhet att jag kan bedöma vad som funkar respektive fejlar, även om perfektionisten i mig alltid vill lite, lite till. Det känns skönt att ha kommit till detta stadium i karriären eftersom jag känner en större trygghet i mig själv.
Känslan har successivt vuxit fram, kan inte säga när den infann sig. Jag vet bara att den gör skillnad för mig. I dag tackade jag exempelvis nej till ett långsiktigt textuppdrag på grund av att jag tycker den potentiella kunden betalar för dåligt. Hen blev lite paff och har inte riktigt gett sig ännu, försöker närma sig mitt anbud.
Jag älskar att kunna klämma till med att jag inte kommer förhandla ner mig eftersom jag vet att jag är värd varenda krona – och att kunna visa upp vad jag åstadkommit. Jag älskar det för att jag inte alltid haft självtilliten att kunna göra så. Om inte jag själv inser mitt eget värde som kreatör, vem ska då göra det?
