Jag har gått tillbaka och bestrött mina tidigare blogginlägg där jag uttryckt oro inför Ukrainakonflikten med länkar till MSB.se. När jag skrev och la upp inläggen – ett om att plötsligt blivit MÖP och ett om var skyddsrummen finns – visste jag ju inte att det skulle bli en rysk invasion av Ukraina.
Även om jag nojade hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli så här, typ den värsta händelsen i Europa sedan andra världskriget och att det blivit just så är för jävligt. Jag hatar vad dessa maktfullkomliga gubbafanstyg får göra – OCH GÖR – med vår värld.
Och eftersom jag har pms har jag gråtit flera gånger i dag, kan ju inte göra annat än att böla inför situationens betungande allvar. Nu har jag, VI, alltså varit med om två kriser. En pandemi och ett krig. På sätt och vis.
Hämta information från officiella källor i Sverige
Jag är många saker, men mest av allt är jag humanist. Och som humanist tror jag verkligen på att fakta och information kan göra all världens skillnad i krislägen. Av den anledningen ska inte en massa galningar och fascister ges tolkningsföreträde, och inte heller vi bloggare (som mest delar med oss av personlig oro).
Finns det många sanningar? Ja, självklart. Dock inte Putins. Och vissa sanningar är faktiskt inte förhandlingsbara, oavsett vad Putin och hans gelikar menar.
Fantastiskt vilket jobb myndigheter och medier gör
Men en sak är jag stolt över: Jag är stolt över att bo i ett land där jag kan känna tillit till demokratin, de officiella nyhetskanalerna – SVT och SR – samt till myndigheterna.
Och nej, jag är varken obildad eller naiv. Efter nio års akademiska studier är det just källkritisk jag hela tiden försöker vara och som jag dessutom kan landa i att jag tycker myndigheter och medier i Sverige de allra flesta gånger gör ett fantastiskt jobb. Särskilt SVT och SR, vad gäller medier.
Nu hoppas jag bara att ALLA tvivlare kan vakna och förstå hur viktig demokratin är och att den extrema högervåg som dragit genom Europa inte för något gott med sig. Återigen har den blivit en fråga om liv och död.
Man kan alltid lära av det förflutna. Även av börskrascherna genom tiderna. När kommer nästa börskrasch, kanske man frågar sig med en viss oro? Mina erfarenheter säger mig att datumen inte är lika viktiga – om man nu inte tror på något slags talmagi – som det egna agerandet. Och när det blir börskris på riktigt kan man väl inte göra så mycket annat än att vänta ut den och, vid möjlighet, köpa i dipparna.
Börskraschen mellan 2007 och 2008 innebar förluster
Personligen led jag, med mina egna mått mätt, stora förluster under börskraschen från 2007 till 2008. Jag var ung, helt enkelt inte situationen mogen och hade inte heller tillräckligt bra börskunskaper, men jag satsade som en kaxig j*vel. Därför gick det som det gick.
Sedan dess har jag tagit det lugnt med investerandet, har mest pensionssparat i fonder. Men jag när en liten längtan att återuppta ett seriöst sparande, och då främst i aktieobligationer och indexfonder. Investerar dock både tid och pengar i företaget, så jag har inte så mycket utrymme för ekonomiska sidospår för tillfället.
Även utan ett aktivt sparande drabbar en börskrasch
Trots ett begränsat sparande drabbas jag av börskrascherna. Direkt alltså. Dagar som denna – Ukrainakrisens 24:e februari – dippar annonserna. Året har ju dessutom börjat oroligt, med coronakrisen och allt. När börsen rasar blir folk mindre glada i att köpa bloggreklam. Företagarna håller hårdare i pengarna och därmed får jag mindre i lön.
Vare sig det gäller ett drastiskt minskat aktiedepåvärde eller färre sålda samarbeten har börskrascherna jag varit med om lärt mig en viktig sak: Man ska aldrig lägga alla äggen i samma korg. Av den anledningen jobbar jag aktivt med att få flera pengaben, ja, eller inkomstben, som de också benämns.
Vill i framtiden spara i aktieobligationer och indexfonder
Någon gång i framtiden skulle jag vilja investera så seriöst i just aktieobligationer och indexfonder – kanske även i omsorgsfullt utvalda aktier, vid närmare eftertanke – att även investeringarna utgör solida inkomstpelare. Men än så länge får jag nöja mig med att utveckla mina bloggar för att successivt nå ett större oberoende. Det är inte en så dum väg, den heller.
Med eller utan en fet depå är jag faktiskt ganska hängiven börsen. Spanar in den och läser ekonominyheterna nästan dagligen, bollar aktier och fonder med familjen och blir inte så lite förfärad när jag ser de tunga nedgångarna.
Det finns ett antal kända börskrascher genom tiderna
Pengar är inte allt, verkligen inte. Men det gör skillnad för människor i den här kapitalistiska världen. Det måste vara helt förödande med börskrascher som den Moskvabörsen upplevt i dag: ner över 30 procent. Herremingud! De ryska oligarkernas förluster bryr jag mig inte om, det är de vanliga människorna jag tänker på.
På något sätt verkar ekonomins mäktigaste likt katter ha nio liv, medan vi helt vanliga arbetare och småsparare betalar priset i form av överlevnad. För vid börskrascher genom historien har människor blivit av med sina jobb och priser på livsmedel, bland annat, har skenat.
Ta lågkonjunkturen som följde efter den stora Wall Street-kraschen 1929 som exempel, det är inte för inte som tiden efter kallas för den stora depressionen. Då var världen inte lika integrerad som den är nu, ändå steg arbetslösheten i Sverige till 20 procent på grund av den minskade exporten.
Om man inte tillhör en privilegierad samhällsgrupp kan det vara svårt att ha hängslen och livrem inför en omfattande börskrasch. Och för de som har ett ekonomiskt skyddsnät gäller det väl mest att inte panika, hur svårt det än är. Hur mycket skyddsnät har man dock om det är just nu man exempelvis ska gå i pension?
Den 24:e februari 2022 står Moskvabörsen för ett av de största börsrasen i historien – vilka börsras har varit störst?
Det största raset någonsin skedde i Argentina januari 1990 (53,1 procent), läser jag i en översikt på Omni.se, Kazakstan juli 2002 (38,5 procent) och Argentina augusti 2019 (37,9 procent). Börsraset på Moskvabörsen februari 2022 (33,3 procent) räknas som den femte största nedgången historiskt.
Historiska börsras – kan man hämta sig från dem?
När det blir sådana här historiska börsras och börskrascher går det liksom inte att värja sig fullt ut. De är svar på historiska händelser, jag menar alltså på omvälvande händelser vilkas utgång man omöjligt kan förutse. Man kan bara hoppas att landet – att världen – reser sig igen. Och människor, givetvis. Det snarast!
Än i dag kan jag känna att börskraschen från 2007 till 2008 vållade mig ett slags personligt lidande, men den knäckte mig inte. Och den berövade mig varken hem eller försörjning. Jag var ung och pensionsbesparingarna skulle troligen hämta sig igen, om jag nu oroade mig för dem.
Börskrasch till följd av kris
Men jag undrar vad börskrascher till följd av krig och politisk instabilitet innebär för människor… Kanske finns det inte så mycket att återvända till efter det, kanske försvinner ett livs slit och besparingar?
Här finns det ju inte heller några lärdomar att göra som individ, snarare för de maktfullkomliga ledarna och staterna som kan rasera mycket genom bara ett enda beslut.
Det här var ett utlägg som triggats av Ukrainakonflikten och inför de börssvängningar den medför.
Var finns närmaste skyddsrummet? Jag ställde frågan högt, mest för min egen skull eftersom jag inte kunde erinra mig platsen för det. Genast började pappsen söka efter svar. Det är ju liksom sådant där man vill veta även när man sitter och lördagsfikar nybakad sockerkaka tillsammans med familjen och har det allmänt mysigt.
På sistone har jag varit överdrivet intresserad av Ukrainakonflikten, om man nu kan vara nyfiken nog, och därför ploppar frågor i stil med skyddsrumsfrågan upp lite varstans. Bara för att jag är jag och har en femårings filter i min vetgirighet.
Den här gången var svaret ganska oroväckande. Visst, skyddsrum finns i närheten. Till och med på min egen gata MEN mammas och pappas närmaste ligger jämförelsevis långt från bostaden. Rättelse: Kanske ändå inte så långt bort.
Det här blogginlägget är mest ett uttryck för min egen oro, för ibland skenar fantasin och med den oron.
Se var skyddsrummen finns på MSB.se:s Skyddsrumskarta
Jag får allt större respekt för mina preppervänner, de är alltid redo. Likt scouter. De har säkert även byggt egna skyddsrum, bara för att. Dessvärre kan man ju inte göra det när man bor i stan. Då måste man i stället förlita sig på att rummen finns i hemmakvarteret. Men var finns skyddsrummen, egentligen?
Jag och pappa hittade Skyddsrumskartan på MSB.se, och hit kan ju du också vända dig om du känner dig nyfiken på var ditt närmaste skyddsrum finns. Alltid bäst att utgå från myndighetsinformation vid eventuella krislägen.
Annars är min vision för familjens stora, GEMENSAMMA flykt att vi ska samlas på ett och samma ställe och sedan ge oss ut i vildmarken på det vackraste av ställen. Haha! Nu börjar jag bli bra på ätbara växter i naturen, så den stora flykten kommer bli episk. Inte. Man kan ju skämta om det, förvisso, men lite läskigt är det faktiskt.
Som jag skrivit i ett annat blogginlägg är jag inte jätteförtjust i tankeexperiment kring vad som händer om skyddsrumsplatserna tar slut… Dessvärre skenar min fantasi åt fanders. Se därför inte det här blogginlägget som en källa, välj alltid myndighetsinformation först.
MÖP, Militärt Överintresserad Person. Christoffer har satt en stämpel på mig och mitt senaste nörderi kring Ukrainakonflikten. Är jag intresserad av det militära? Nej, jag är pacifist för tusan! Men det är just det, jag är så emot krig att blotta tanken på att det skulle kunna uppstå ett gör att jag måste fördjupa mig i allt kring den nuvarande konflikten.
Men i alla fall, då skenade tankarna ytterligare, du vet till sådana där sjuka sociala tankeexperiment en del vill tvinga på en under teambyggardagar, för att liksom lära känna varandra bättre? Sådana tankeexperiment som jag tydligt markerar mot: Enkelt, jag offrar mig själv, skulle aldrig kunna räkna på en människas värde så cyniskt. Vad fan spelar sjukdom eller ålder för roll?
Men det är lugnt, menade Christoffer, vi kommer nog packa oss som sillar i skyddsrummen, om situationen nu skulle uppstå. Han la mycket betoning på om och så log han: Din MÖP.
Vad är MÖP för något?
Nu är jag ju ingen MÖP, för egentligen är det väl inte så konstigt att jag följer Putins eller Natos nästa drag när så mycket står på spel. Och det är väl heller inte så märkligt att det suger till i magen när jag ser löpsedlarna om att ryska fartyg kretsar i Kattegatt. Det är jävligt nära hemma.
Och sedan är de där gubbarna helt fucking crazy – du har sett Putins lååånga bord va (?!) – och vem vet hur långt de är beredda att gå för att smeka sina egon…? Somliga har inga gränser, och resten av oss får lida. Men den här oron har nog ganska lite med vad MÖP:ar i själva verket gör.
Nej, för enligt Christoffer* är en ”riktig” MÖP en person som har ett nästan osunt intresse för det militära, även om hen inte är en militär själv. MÖP:en klär sig inte så sällan i en militärinspirerad stil och kan ha en fascination för strategier, vapen och annan militär utrustning. MÖP:en är helt enkelt värsta MUPPEN på det som militärer gör.
Och vad MÖP:arna gör brukar i sin tur vara föremål för mycken fascination i militären, som kan ha en tendens att driva med dem. (Har jag hört ryktesvägen.)
*Jag har även kollat upp vad MÖP betyder. Givetvis, givetvis.
Okej, så jag känner mig aningen rädd inför utvecklingen i Europa, läser om och förfäras av Rysslands framfart. Vad fasen, Putin!? Men jag inser samtidigt hur lite jag förstår om Rysslands och Krimhalvöns historia. Vad göra? Läsa en bok om det, så klart. Valet föll på Mina ryska vänner: En berättelse om Putins Ryssland av Johanna Melén.
Vad handlar Mina ryska vänner om?
Som undertiteln En berättelse om Putins Ryssland antyder handlar Meléns personligt skrivna essä eller reportage om hur landet i fråga formats under president Vladimir Putins år vid makten. Även om tiden före hans maktövertagande, när Boris Jeltsin var Rysslands president och valde att lyfta fram sin efterträdare.
Det var en omskakande tid. Landet försökte göra sig kvitt Sovjets tunga ok och var, om man ska tro ryska makthavare, föremål för terrorattacker från Tjetjenien.
På bilden ser du bokomslaget till Johanna Meléns Mina ryska vänner: En berättelse om Putins Ryssland. Boken gavs ut av Natur & Kultur 2021.
Folket försökte resa sig ur fattigdom och decennier av instabilitet, och det var just då som Johanna Melén anlände till Sankt Petersburg för att studera ryska. Närmare bestämt 1999. Hon hade fått ett saftigt stipendium och kunde vraka och välja bland studentboenden i staden.
Valet föll på ett boende där Rysslands egna studenter bodde, liksom för att komma språket och kulturen ännu närmare. Genom mötena med bland annat de ryska studenterna målar Melén upp ett porträtt av Ryssland runt millennieskiftet, och det är ett mångfacetterat porträtt som hon följer upp cirka 20 år senare.
Vad tycker jag om Johanna Meléns bok?
Jag frågar mig själv Varför gör inte den ryska befolkningen mer motstånd mot Vladimir Putin och Kreml? Kan inte förstå det. Men det är ju för att jag inte levt i Sovjet och i ett fullt så skakigt politiskt klimat som i 1990-talets Ryssland.
En av Mina ryska vänner: En berättelse om Putins Rysslands stora förtjänster är hur den lyckas problematisera såväl Ryssland som landets medborgare. Efter läsningen känner jag mig lite klokare, eller åtminstone mer ödmjuk inför hur olika liv vi människor lever.
Melén raddar upp mängder av fakta, sida upp och sida ner. Där blir läsningen lite väl mäktig, kanske. Personligen föredrar jag delarna när hon lyfter fram sina egna och de ryska vännernas reflektioner. Sådana finns det också gott om!
I dessa delar fördjupas nämligen rysslandsporträttet till att handla om allt från drömmen om att ha råd att studera till besattheten av att leva upp till de ryska skönhetsidealen. För att inte tala om könsideal!
Medan Melén försöker prata politik blir det uppenbart att hennes ryska vänner inte är lika villiga att snacka om samhället. Många av dem röstar inte ens i valen. Somliga tycker inte att det är lönt, andra tycker att Ryssland är bra som det är. Många människor, många skäl.
