Nucka är ett nedsättande ord för en kvinna som lever ensam utan man och barn, eller i alla fall ensam utanför tvåsamhetsnormen. Åtminstone är det så definitionen enkelt kan sammanfattas. Men givetvis finns det väldigt mycket mer bakom ordet, och det är detta som författaren Malin Lindroth gör upp med i essän Nuckan.
Att leva ensam är inget Lindroth valt själv. Det har påtvingats henne i form av avvisanden. Hon vill gärna finna kärleken, att någon ska säga ja till henne för en gångs skull. Omgivningen tänker Å, kvinnlig frigörelse och härligt massa egentid, och så fortsätter hyllningarna. Men att det inte alls är så det är vill ingen riktigt höra på. Att erkänna att man känner sig oälskad eller oåtrådd verkar vara för genant för omgivningen att ta in. Varför är det så?
I och med Nuckan gör Malin Lindroth det hon kanske kan allra bäst, hon skriver om sina erfarenheter. Och inte bara det, hon skriver fram ett slags nuckans idéhistoria med såväl personliga som kulturella referenser.
Genom att bättre förstå varför nuckan har den status hon har i samhället kan Lindroth successivt omdefiniera rollen och så även få ett slags upprättelse.
Jag tycker Nuckan är som en positiv kampskrift, upp till kamp mot normerna, liksom. Boken skildrar dessutom en bortglömd del av kvinnohistorien. Hur mycket fokus ges exempelvis inte incels i dagens samhällsdebatt? Männens påtvingade ensamhet verkar vara viktigare än kvinnornas. Som vanligt, då. Ja, suck.
Jag vill placera Malin Lindroths tänkvärda essä i samma kategori som Fatima Bremers underbara verk De sista tanterna, och det är alltså en stor komplimang gentemot båda författarna. För mig är det så att det mest bortglömda är det mest intressanta, och vad om inte litteratur kan utforska, synliggöra och omförhandla normer?
