Det finns mycket att gilla med Dolly Parton och hennes musik. Jag har aldrig sett henne live och drömmer om att få göra det tillsammans med mamma. Däremot har hon varit en del av mitt liv genom sina musikalbum och tv-framträdanden. Ju äldre jag blir desto mer uppenbart blir dessutom hennes otroliga mod för mig. Det här är nämligen en sångerska och låtskrivare som inte håller tillbaka det minsta, och genom sin musik ger hon människor, och då i synnerhet arbetarklasskvinnor, en röst.
Boken Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar är en stark och ömsint hyllning till världsartisten och till hur hon synliggör utsatta kvinnor i USA. Både Parton och författaren Sarah Smarsh växte upp under fattiga omständigheter och i ett samhälle där kvinnor stämplas från alla kanter och håll. Man får varken vara fattig eller [framgångs]rik, snygg eller ful, och som kvinna får man definitivt inte ta för sig. Men genom hela sitt sätt att vara – och skapa – visar Parton gång på gång att man kan vara precis hur man vill. Och detta trots allt hat hon får kastat mot sig.
Genom att väva samman sitt eget liv med Dollys målar Smarsh ett nyanserat porträtt av artisten. Men boken, som jag skulle definiera som en personlig essä, målar även en bild av det amerikanska samhället. Däribland av hur det kan vara att försöka slå sig fri från den bygd man kommer. Många av Dolly Partons låtar handlar om just kvinnor som försöker frigöra sig från den tillvaro som prackas på dem. Alternativt om kvinnor som förhåller sig till tillvaron med den största påhittighet.
Med detta skrivet har Smarsh i och med Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar för alltid gett mig en ännu djupare förståelse för favoriterna ”Joline” och ”Coat of many colors”. Jag kommer alldeles säkert läsa om boken, då jag tycker att den på ett berörande sätt visar hur man kan lära känna sig själv och samhället man lever i genom en annan människas öde.
