sevärdheter-arkiv - Sandras dagar

När jag och Christoffer besökte Luxemburg i somras missbedömde vi läget. Vi missade helt att nästan alla museer har stängt på måndagar. Den enda museiupplevelsen jag tar med mig från staden och landet är därför ett besök på det moderna konstmuseet Mudam, som vi besökte på lördagen. Det är inte heller så lite, för just detta konstmuseum bjöd på både kända och okända upplevelser. Somliga av upplevelserna var definitivt otippade.

Konceptuellt och provokativt till överdrift (?)

På Luxemburgs moderna konstmuseum Mudam står den konceptuella konsten i fokus. Redan när man kliver in i den första stora salen blir det tydligt att utställningarna syftar till att väcka tankar. På ett museum som Mudam ges konsten en provokativ roll. Den lyfts fram som ett redskap för att ifrågasätta sådant vi tar för givet, må det vara vad ett konstmuseum bör vara eller vad som egentligen menas med konst.

mudam museum luxemburg — *Wow för ljuset i museibyggnaden!*

Ibland går ifrågasättandet kanske för långt, jag menar att det nästan blir löjligt. En av utställningarna utgjordes av fraktlådor för konstverk utan att man löpte linan fullt ut och gjorde en högst interaktiv utställning. Det var inget som sa att man inte fick klättra på lådorna, samtidigt var det inte så mycket som uppmuntrade till att utforska utställningen heller. Poängen med lådutställningen sas vara att ett museum utgörs av många saker.

Mudam i Luxemburg levererar även berörande konst

Men (!) det finns mycket att titta på och beröras av på Mudam. Jag fastnade för flera utställningar. Fotoutställningen ”Dancing with my camera” med Dayanita Singh (1961-) var fantastisk. Vilka fotografier! Varje foto var som en mångbottnad historia och tillsammans berättade bilderna om hur lika och olika kvinnoliv kan vara. Om jag inte missminner mig har Singh omtalats på svenska kulturnyheter och då har jag tänkt att jag gärna vill se hennes konst, så detta var verkligen en glad överraskning.

Entréutställningen gjorde ett starkt intryck på mig, den också. I ett stort ljust rum reste sig en popkonstmur i kaxiga färger och former. Popkonst som en kritik av popkonst, skulle jag beskriva utställningen som. Jag tyckte mycket om den och blev inspirerad i mitt eget skapande. En del av sakerna ska jag prova – men inte lika kritiskt till den avlidne konstnären Michel Majerus (1967-2002) troliga förfäran där han vilar. Han målade bland annat abstrakt som en kritik av abstrakt måleri.

Vackert, vettigt och knepigt på samma gång

Peter Halleys (1953-) moderna konst var spännande. Kan man klassa även hans tavlor som popkonst eller är de minimalistiska? Oavsett vilket talade de skrikiga neonfärgerna direkt till mitt hjärta, jag som blir själaglad av pockande färger. Motiven var faktiskt ganska speciella, elektriska ledningar i stilfulla geometriska konstellationer. Jag gillar inte bara kaxiga färger, jag dras till komplementfärger som blå och orange, grön och rosa. Komplementfärger fanns det gott om i Halleys tavlor på Mudam museum.

peter halley utställning konst mudam museum

Det var så mycket på Mudam som var vackert och vettigt. Och så fanns det många saker som jag ställde mig frågande till, som kortfilmer där man exempelvis bara fick följa en båt till havs. Samtidigt ska ju konst vara en dialog mellan betraktaren och verket, så i det avseendet har Mudam verkligen lyckats skapa ett forum för eftertänksamma samtal. Innerst inne uppskattar jag det oväntade, varför jag kanske egentligen inte har så mycket emot lådutställningar eller knaskortfilmer hur orimliga jag än tycker att de är.

På ett museum som Mudam Luxemburg får man helt enkelt försöka ha flera tankar på samma gång… Läs, se och inspireras på museets officiella webbplats!

Jag tänker på alla de platser jag vill besöka men sannolikt aldrig kommer resa till, hur gott om sådana resmål det finns i mitt liv. Även om jag blir heltidsresenär kommer jag inte hinna, orka eller ha råd att besöka dem alla. Och det är okej. Verkligheten överträffar sällan dagdrömmarna, och jag kan tycka om att fantisera om vackra platser i världen bara för sakens skull.

Det tyska slottet Neuschwanstein är en av platserna jag gärna vill uppleva. Kommer upplevelsen bli av? Kanske, kanske inte. För närvarande kan jag dock njuta av sagoslottet medan jag och Christoffer lägger det till rätta bit för bit. Jag köpte nämligen ett Clementoni 1 000-bitarspussel med ett höstligt Neuschwanstein som motiv till oss när jag var på Gekås i Ullared i går.

Jag är övertygad om att platser kan upplevas på olika sätt. De kan pusslas, färgläggas och läsas om. Eller så kan de ses på tv. Ja, man kan vara en resenär hemma i soffan och det är ett fullt legitimt sätt att uppleva en sevärdhet, som jag menar inte ska förminskas med tanke på de ekonomiska och miljömässiga utmaningar vi människor står inför.*

det tyska slottet neuschwanstein på hösten pussel

Att pussla en känd sevärdhet på det här viset är ett helt nytt projekt för mig. Soffbordet är täckt av en pusselmatta och pusselbitar. En stol och ett fönster turas om att vara stöd för pussellådan, så att jag och Christoffer har en bild att utgå från medan vi får bitarna att falla på plats och Neuschwanstein sakta men säkert tar form framför oss.

*Det här skriver jag egentligen med tanke på en diskussion jag hade med en reseinfluenser för några år sedan. Personen menade i princip att man inte får skriva och berätta om platser om man inte själv besökt dem. Det här retar mig fortfarande, för jag menar att resande är ett privilegium och inte en rättighet. Alla har inte ens möjlighet att genomföra jorden-runt-resor hur de än prioriterar i livet. Dessutom, varför skulle man inte kunna läsa sig till en plats historia, som exempel? Där och då svarade jag luddigare än så här, men detta var och är min ståndpunkt.