På skolavslutning i de gamla hemtrakterna – och diktstoff

Jag var på det äldsta syskonbarnets skolavslutning i går. Rättelse: Jag smygtittade lite på skolavslutningen vid kyrkoingången, och detta medan jag väntade på att hon skulle komma ut i sommarlovet så att jag kunde fota henne. Jag gick också ett varv genom byn. Platsen för skolavslutningen är delvis mina gamla hemtrakter.

Kan inte säga att jag hör hemma där, eftersom jag var åtta år när vi flyttade dit och det redan var kört att komma in i den ganska slutna gemenskapen. Ändå är det hemma. Det viktigaste jag har i livet bor ju där. Syskonbarnen. Och dessutom…

på skolavslutning i de gamla hemtrakterna

Jag läste Louise Glücks Ett byliv för ett tag sedan. Temat för diktsamlingen är bland annat den oerhörda längtan bort från födelsebygden. Nu jäklar ska jag lämna skiten och aldrig återvända! Och ja, så kände jag när jag bodde där. Men i vuxen ålder har jag insett att man kan lämna bygden utan att någonsin lämna den. För den finns kvar i en, som en prägel. Det här påmindes jag om vid läsningen av Glücks dikter.

Och just nu gör det inget att jag påminns igen och igen, av bekanta ansikten från förr, av tidigare vandrade stigar. Av forna skolavslutningar. Jag försöker nämligen frossa i det förflutna för att hitta stoff till en diktsvit jag förväntas skriva stommen för under sommarens skrivkurser.

Redan i morgon ska jag göra en första inlämning och att komma i rätt stämning genom erinran är inte så dumt för inspirationen. Det är en specifik känsla jag söker, en känsla jag ännu inte förmått sätta ord på. Men gårdagen innebar ett första trevande – liksom då omedvetet – försök att hitta tillbaka till känslan.

Jag skulle ju liksom egentligen bara fota och fira skolavslutningen med familjen.

Känner mig nervös inför det stora i sommarens skrivkurser

Jag smygstartade med kurslitteraturen inför sommarens skrivkurser det sista jag gjorde i går och i dag har jag försökt bekanta mig med de olika kursuppläggen. Helt ärligt: Jag börjar känna mig nervös. Det kreativa skrivandet har jag ut i fingerspetsarna. Ändå känns det nytt och stort att återigen sätta mig i skolbänken och genomgå den ena skrivutmaningen efter den andra. Det var länge sedan jag lät det skönlitterära skrivandet ta plats i vardagen. Nu ska det bli en av sommarens huvudsysslor.

nervös inför det stora i sommarens skrivkurser

Jag ska läsa en skrivkurs med fokus på att skriva barnbok, en med fokus på diktskrivande och en där jag förväntas genomföra ett eget skrivprojekt i en valfri skönlitterär genre. Tankarna går åt alla håll, vad ska jag liksom skriva? Än så länge har jag mest vaga idéer, idéer som bör vara ganska utkristalliserade vid den här veckans slut. Den här gången känns det viktigt för mig att skrivprojekten representerar mig, med andra ord min skriv- och idévärld. Om jag kan vaska fram det sandratiska i det hela kommer jag vara nöjd.

Det är egentligen mest det jag hoppas på, alltså att skriva utifrån min röst, och givetvis att få växa utifrån det. Och visst hade det varit skönt att efter sommaren hittat tillbaka till en skönlitterär skrivrutin. Men det återstår ju att se hur det blir med den saken.