Året runt passerar jag dem nästan dagligen, dessa tappra och kanske något tossiga människor som ägnar sig åt kallbad vid Kåsas strand i Varberg. På många av mina solnedgångsbilder från Kåsa och Kusthotellet ser du den badbrygga som kallbadarna utgår från i regn och rusk. Det var till och med en som vinterbadade under värsta snöstormen i december förra året. Jag vågade knappt släppa personen ur sikte, rädd som jag var för att hen skulle försvinna i ovädret och aldrig mer komma tillbaka.
Du ser ”kallbadhuset” och badbryggan till vänster om Subbe fyr på bilden.
Lite skämt åsido, tycker jag nog ändå att kallbadandet är ganska coolt. Jag är definitivt nyfiken på det men kommer troligen aldrig prova på det, eftersom kyla triggar min värk något enormt. Christoffers mormor är 80+ och kurerar däremot sin reumatiska värk med kyla, och detta genom dagliga kallbad. Med andra ord kan kyla vara behjälpligt mot viss smärta, medan den kan stjälpa i andra fall. Som med allt annat varierar det väl från person till person.
Kallbadet vid Kåsa och Kusthotellet utgår från en badstuga med bastu i. Under promenaderna brukar jag alltså stöta på fnissiga badare som skyndar fram och tillbaka i hotellets vita badrockar. Då kan jag inte låta bli att fnissa med och heja på dem lite. För ja, jag förundras och imponeras! Även en dag som denna, när det är minst 10 plusgrader utomhus, är det svinkallt i vågorna. Vattnet är liksom inte jättegrunt vid badbryggan. Hurtigt ska det va’ i en kurortsstad som Varberg!
När man tänker på årets aprilväder har den här månaden verkligen varit April, april, din dumma sill… Ena stunden har jag varit ute och fotograferat vårblommor i strålande sol. I nästa stund har jag stått på en strand över vilken värsta vintermolnen rullat in.
Men i dag skiner solen och lockar temperaturen uppåt. Nu kan man nog förvänta sig flera dagar med en värme på runt 15 grader och en grönska som därmed exploderar i ett fyrverkeri av blommor och blad.
Mäktiga snömoln över Kåsas strand. För någon vecka sedan såg det ut så här i solnedgången.
Jag sitter på hemmakontoret och försöker skriva i gång mig inför veckan. Var ifrån skärmarna i går, då jag och Christoffer vårstädade hela dagen och sedan fick besök av ett par av våra närmaste på kvällen, och jag måste därför hitta tillbaka till flödet.
Senare på eftermiddagen kommer jag alldeles säkert ta med mig kameran ut för att fotografera de spruckna trädknopparna och utspridda vitsipporna. När aprilvädret visar sig från sin vårligaste sida är detta min bästa tid på året. (Minus allergin.)
Är det dags för vår på riktigt nu, utan att vädret visar Haha, lång näsa?
#nofilterneeded. Det måste ändå vara helt sant för förra veckans kvällshimlar, som jag gärna blickar tillbaka på en gråmulen afton som denna. Jag känner inte till de naturliga orsakerna bakom det, men på sistone har kvällarna lysts upp som av neonfärger ungefär en kvart efter solnedgången.
Det kan ju bero på gammal hederlig luftfuktighet… men vem vet? Inte jag, i alla fall. En sak vet jag däremot med säkerhet: Jag njuter till fullo av skönheten.
När man ger sig ut i solnedgången vet man aldrig riktigt vilken himmel man har att vänta. Den här lila kvällshimlen över Varbergs Kusthotell överraskade mig med sin kaxighet. Har du sett en så lila himmel förut? Jag har inte gjort det under mitt första år som ivrig fotograf.
Då har jag ändå bevittnat min beskärda del av solnedgångar och kvällshimlar. Spelar det någon roll? Inte egentligen. Det är mest jag som rantar runt medan jag sitter här och förundras i min enslighet.
För ett par veckor sedan stod jag på den snötäckta Kåsas strand. Klockan var runt halv fem och solnedgången hade ännu inte sänkt sig över havet. När blev dagarna så långa igen? Men så kom den till slut, solnedgången.
Ett blekrosa sken fyllde hela stranden medan Subbe fyr reflekterades i vattenytan. I den stunden strömmade ren och skär glädje genom mig. Varför gör jag inte detta varje kväll? undrade jag och slogs av hur rik jag kände mig.
Om jag var stressad när jag traskade ner mot stranden var jag ovanligt lugn på tillbakavägen, alltså ovanligt lugn för att vara jag. Jag har fasen inte tid, intalar jag mig oftast. Men just när hänförelsen genomfor kroppen kände jag det motsatta. Så skönt att ha all tid i världen.
Förundran – orsaken till att jag söker mig utomhus?
Jag vet att jag skriver om det igen och igen, om den förundran jag känner inför mina kanske vardagligaste och ändå storslagnaste upplevelser. Under coronatiden har upplevelserna blivit så viktiga inslag i mina dagar, eller åtminstone veckor, att jag blivit beroende av att få frossa i hänförelsen. Hänförelse inför vad? Inför solnedgångar, fågelkvitter och blommor. Bland mycket annat.
Men det är just det som är det fina med att känna förundran, hänförelse eller rentav vördnad, känslan måste inte begränsas till enstaka tillfällen. Häpnaden över praktfullheten i vår närhet är tillgänglig för oss alla. Ibland gäller det bara att snöra på sig skorna, gå ut och njuta. Eller mest av allt att ”bara” ta sig tid för hänförelsen.
Jag är oftast sådan, som skrivet, att Jag har fasen inte tid för det här och att jag fastnar framför skärmen. Kan ju ärligt medge att mentaliteten inte gör mig gott. Att trycka på och fastna i jobb, som exempel, är det sista jag behöver i livet. Däremot behöver jag andas havs- och skogsluft, så de dagar jag rör mig mellan havet och skogen mår jag som allra bäst.
Varför mår jag så bra när jag låter mig hänföras?
Förundran, hänförelse eller vördnad, engelskan awe är svåröversatt till endast ett ord. Ändå är det egentligen awe det skrivs så mycket om nu, kanske har du läst böcker och artiklar som lyfter [hälso]fördelarna med exempelvis förundran?
Att förundran kan ha bästa [hälso]fördelarna låter ju som värsta flummet, men det finns faktiskt forskning om det. Jag föredrar att läsa om ämnet i Greater Good Science Centers nätmagasin Greater Good Magazine. Både forskningscentret och magasinet är knutna till Berkeley-universitetet, officiellt kallat University of California, Berkeley.
Jag kan inte annat än att känna en enorm tacksamhet inför alla vackra stunder jag haft vid Kåsa och Subbe fyr i Varberg.
För att jag är som jag är försöker jag i nyfikenhetens anda bättre förstå vad det är som får mig att må så bra när jag bevittnar hur himlen fylls av färger eller hur vitsipporna täcker skogsmarken. Nyfikenheten har fört mig till bland annat den här och den här artikeln, gratis och hyfsat enkel läsning på engelska.
Jag vill veta av praktiska skäl. Avslappning är inget jag har lätt för. Detta till trots kan jag känna mig totalt avslappnad när jag följer solens vandring ner i havet, eller när jag tittar upp mot ljusglittret i trädets lövverk. Kanske är just naturupplevelser av det här slaget enda gången jag närmar mig en form av medveten närvaro. Närvaro i här och nu, vill säga.
Många gånger hinner jag knappt titta bort innan molnen drar fram över havet och förvandlar landskapet till ett mörkt, mörkt oväder. Väderskiftningarna – och så även ljusskiftningarna – vid kusten går snabbt. Snabbare än vad jag finner ord för. Och det är alltid lika mäktigt att befinna sig mitt i förvandlingen.
Det var dags att bege mig till Kåsas strand i dag, har inte besökt platsen på ett tag. Dagarna rusar i väg och jag märker hur jag fastnar i det digitala. Men den här veckan har jag känt att jag inte riktigt orkar mer skärmtid och därför kändes det enkelt att ge mig hän åt en solnedgångspromenad. Måste ofta nå ett stopp, nu kan jag inte mer.
Som vanligt underskattade jag vädret och kylan. Skippade halsduken och vantarna eftersom solen strålat hela dagen. Det var isande kallt vid havet – har du erfarit de bitande västkustsvindarna? Då förstår du nog misstaget i att inte pälsa på sig.
När vågorna skummar så här är det ett tecken på blåsväder.
Det vore lögn att påstå att jag glömde bort kylan som gnagde sig in i fingrarna medan jag fotade och häpnade. Förtränga lyckades jag bara nästan göra. När jag ändå står inför en så vacker kvällning är det ju liksom bara att bita ihop och hoppas att värken inte triggas.
Av dagens foton gillar jag nog visningsbilden för det här blogginlägget mest. Bilden avspeglar det snudd på monokroma ögonblicket precis före solnedgångens färger fyller himlen.
Glasshuvudvärk, det är ingen vidare bra översättning av engelskans brain freeze. I dag erfor jag känslan av att hjärnan fryser till. Det ilade av smärta. Igen och igen.
Slog rekord i antal brain freezes på rad. Skälet?
Jag var ute i snöstormen.
Det är den första december i dag och passande nog är Varberg ett enda vinterland. Kan inte minnas när denna stad var så vit, var det kanske under snöstormen i november 1995?
I vilket fall kändes det speciellt med den yrande snön, så jag fick impulsen att gå till Kåsa.
Att traska ner till stranden var inte allt för illa.
Väl framme slogs jag av ensligheten, Kåsa låg verkligen öde. Inte ett endaste spår syntes i snön.
Jag jobbade till midnatt, somnade några timmar efteråt och vaknade tidigt till en skrivblockering. Kunde inte förmå mig till att kreera eller leverera där och då, känner mig fortfarande trög och dimmig i hjärnan. Det är inte bra för mig att pressa på så sent, jag vet ju det innerst inne och ändå gör jag det av gammal vana.
I dag är alltså ingen dag för prestation. Men en dag för kreativa experiment bara för att jag mår bra av sådana? Absolut! Under hösten har jag sakta men säkert börjat utforska Adobes designerprogram.
Jämför denna bild med fotot ovanför. Det är ett och samma foto på Subbe fyr vid Kåsa i Varberg, men här har jag filtrerat bilden.
Tidigare den här dagen öppnade jag Photoshop, som jag inte alls arbetat mycket i. Köpte och laddade ner olika filterverktyg på Designbundles.net, en av sajterna jag vanligen hämtar grafik från.
Eftersom jag har så liten erfarenhet av Photoshop-skapande insåg jag inte till en början hur enkelt verktyget är att använda i programmet. Tog mig säkert ett par timmar att komma på den smidiga lösningen, trots att instruktioner medföljde köpet. Ja, vad säger man? Men till slut lyckades jag och nu har jag provat konstnärsfilter på mina foton.
Bilderna i inlägget är gjorda med verktyget ”Painting template” från Designbundles.net. Kanske att mall är ett bättre ord för denna så kallade Photoshop-add-on? Jag har nämligen laddat upp respektive foto i en färdig målningsmall, som filtrerar och konverterar bilderna till den stil du ser här.
En sak jag inte gillar med filterverktyget är att det tenderar ge vita kanter runt silhuetterna. Petitesser!
Svårt att säga om jag någonsin kommer ha nytta av filtret, tycker dock bilderna blev ganska snygga.
Över lag är jag förtjust i konstnärsfilter, söker mig gärna till dem designmässigt. Har ett visst intresse för exempelvis akvarellmålningar.
När du brandar en blogg kan du ha stor nytta av filter över bilderna. Tack vare filter ser innehållet enhetligt och genomtänkt ut.
Samtliga bilder i det här inlägget har sina fotomotsvarigheter i ett tidigare inlägg – klicka dig vidare dit för att se och jämföra. Filterverktyget jag använt heter ”Painting template” och finns på Designbundles.net. Det används i Photoshop.
Det här är vad en stunds lek i Photoshop resulterade i. Om du vill göra något liknande är det ”Painting template” från Designbundles.net du ska köpa och ladda ner.
Jag har köpt filterverktyget via mitt guldmånadsabonnemang och därför kostade det mig inte många kronor. Att bli guldmedlem på Designbundles.net kostar drygt 150 kronor i månaden. Lägg därtill kostnaden för Photoshop, bland annat.
När jag tänker på mina superkreativa vänner Pernilla, Sara och Sibel slår det mig att de får skapandet att se så himla enkelt ut. Bitarna faller så snyggt på plats att jag stundom glömmer bort hur mycket övning och omsorg som ligger bakom mästerverken de kreerar.
Men jag som ofta får höra om deras kreatörsdagar och som ibland får sitta med när de skapar vet att de kämpar hårdare än många andra. Inga mästerverk blir till utan ansträngning. Inte heller deras, även om jag vågar påstå att de är födda till konstnärer.
Samma sak kan jag skriva om min sambo Christoffer. Han skapar så mycket fint att jag nästan blir sur på hans talangfullhet. Samtidigt vet jag ju att han lagt ner hela sitt liv på skapandet, han som hantverkat professionellt sedan tonåren. Han har också börjat någonstans, gett sig ut på okänd mark.
Kan inte de här bilderna från Kåsas strand i Varberg få symbolisera hur det alltid finns ljus i lärandet, till och med när övandet inte tycks leda någon vart? Häromkvällen var oktoberhimlen mörk, men den innehöll även glimtar av guld. Här kan du se ännu fler solnedgångsbilder från fotosessionen, om du är nyfiken.
Förutom talang och kämpaglöd har personerna jag skriver om här andra saker gemensamma. Dels drivs de av att excellera på det de gör, oavsett vad de skapar. Dels är de modiga nog att prova sig fram för att nå dit, även om det kanske inte alltid blir som de tänkt sig.
Då börjar de om för att komma visionen närmare. Givetvis utifrån en annan infallsvinkel.
När prestationen känns viktig är det jävligt läskigt att ge sig ut på okänt vatten, det kan jag intyga. Man måste stålsätta sig inför mindre bra resultat, stundom jobbig konstruktiv kritik och fortsätta trots allt.
Jag tror att många vuxna är rädda för att prova nya saker eftersom de är rädda för att känna att de misslyckas. Enligt min mening är denna rädsla direkt kreativitetshämmande. Den kan leda till att man aldrig ens försöker eller ger upp innan man knappt börjat.
Synd vad mycket fint och unikt världen går miste om, tänker jag.
När jag nu beträder ny skaparmark måste jag därför påminna mig själv om hur mycket tid jag gett skrivandet. Jag är skribent för att jag tokövat på att skriva. Inget konstigt med det. Jag kan toköva på annat också, typ på bildkomposition eller så.
Och så tänker jag på Pernilla, Sara och Sibel. Och på min Christoffer. Jag har den djupaste respekt för hur de alltid banar väg för nya uttryck och för hur de tar till sig olika perspektiv för att skapa vackra saker.
De har haft modet att bli riktigt, riktigt bra på något. Fortsätta utvecklas kommer de också göra. De har redan vågat flera gånger om och rett sig bra även i motgångarna.
Dagarna flyter åter in i varandra och det känns okej. Jag har landat så pass mycket i vardagslunken att jag kunnat plocka fram kameran och bege mig ut igen. Det har varit lite si och så med fotograferandet sedan i somras, jag har velat mellan olika saker.
Började till och med plugga på universitetet igen – i två och en halv veckor.
Efter det hoppade jag av.
Det är mycket oktober över himlen vid Kåsas strand i Varberg. I förgrunden visas de höga sanddynorna och i bakgrunden skymtar Subbe fyr, som lyses upp av solnedgången.
Varför då? För att studierna gjorde att jag inte hann med skapandet. Ett tag var jag beredd att kasta delar av kreerandet åt sidan för att se om jag skulle bli stimulerad av smarta saker. Det visade sig att inget går upp mot min kreativa bubbla. Inte ens gamla greker och klassisk litteratur, som jag annars älskar.
Men nu har jag så sakteliga landat i att jag ska skapa på. Fina höstdagar har drivit ut mig från lägenheten och jag har givetvis haft kameran med mig. Jag har strövat i de vanliga skogsspåren på eftermiddagarna och inför solnedgångarna har jag gått ner till Kåsas strand.
Det händer egentligen inte så mycket på dagarna, men jag känner ändå att de fylls med saker som är viktiga för mig. Även en dag som denna eller som gårdagen när jag faktiskt har stannat inomhus på grund av det ihärdiga regnet.
Då har det passat bra att ta på mig lite extra skrivjobb och att under vilan läsa om läskigheter. Hemsökta sjukhus och otäcka barn är ett par av veckornas bokteman. Jag har också läst oanständiga mängder Regency romance och plockat fram fågelböckerna.
Och så har det hänt något ovanligt: Rastlösa jag har lyckats sträcktitta på fyra säsonger Good Girls, en säsong Squid Gameoch en säsong Midnight Mass på kort tid. Det måste ha gått år sedan jag tittade så mycket på tv.
Solnedgångarna över Kåsa avlöser varandra och i den återfunna lunken finns det mycket att glädjas åt. Kanske mer än vad jag trott, så understimulerad som jag känt mig under coronatiden att jag till slut inte uppskattat det jag har.
Det har inte med att vara extrovert eller introvert, social eller asocial att göra, min kreativitet frodas i ensamhet. Den kan också dö av för mycket ensamhet, så det gäller att finna en balans mellan input och output.
På sistone har jag umgåtts så ”mycket” med familj och vänner – massor att ta igen nu när alla är vaccinerade – att det har inkräktat på mitt skapande. När upplevelse följer på upplevelse blir det svårt för mig att sortera och jag behöver ett slags mental ordning för att kunna skapa på.
För mycket umgänge ger mig skrivblockering och jag hittar liksom inte heller greppet om kameran. Därför har jag bestämt mig för att dra mig undan i ett par veckor. Jag har gett mig själv tillåtelse att säga Nej tack, inte den här gången, jag har fullt upp.
Under dessa veckor ska jag rensa bland idéerna, skriva och fota det jag behöver bara för att återigen urskilja något ur bruset. Och jag längtar efter att kunna lunka runt och klura på vinklar i mitt eget tempo.
Fotografierna i det här inlägget tog jagunder en enslig vårvinterkväll nere vid Kåsas strand i Varberg. Det var jag, vinden och vågorna i solnedgången. Jag kände mig levande och närvarande i mig själv och miljön som fan. Så vill jag ha det jämt. Bilden längst upp föreställer Varbergs kusthotell och bilden precis här ovanför är tagen på en utsiktsplats över Varbergs fästning.
Jag räknar med många ensamma promenader, kanske kommer jag vara utomhus timmar i sträck och sluta dagen med att bevittna solnedgången. Givetvis i tystnad för att bättre kunna lyssna in flödet.
Det här är ingen dålig ensamhet, den är självvald. Som så många andra kreatörer vänder jag blicken inåt och försöker connecta med mig själv. Enslighet kan vara ett bättre ord för känslan jag söker, och det är en känsla poeter och konstnärer framlyft som viktig i århundraden.
Klart att dialog kan berika ett verk, i slutänden sätter man sig dock ner, kavlar upp ärmarna och ägnar det man gör sin fullaste uppmärksamhet. Allt annat upphör att existera, förutom just det man är i färd att skapa.
Jagar vackra solnedgångar, det är en av sakerna jag gör. Inte bara det, jag försöker även fånga dem på bild och det är inte alltid så enkelt som man kan tro. Det krävs mer än teknik för att få till fina solnedgångsbilder. I den här personligt skrivna guiden delar jag med mig av de lärdomar jag fått av mitt halvår som hängivet flitig amatörfotograf.
Ingen vacker solnedgång utan moln på himlen
När jag började fotografera solnedgången trodde jag det var så okomplicerat att jag typ kunde ställa mig nere på stranden och invänta färgfyrverkeriet. Solnedgången kommer i kvällningen, det är väl givet? Men det var inte givet, inte alls.
Jag uttryckte besvikelsen över de uteblivna färgshowerna inför Christoffer, min sambo. Var det moln på himlen, då? En enda fråga och jag insåg att jag missat den viktigaste detaljen. Utan moln på himlen kan ljuset inte reflektera mot något och då blir det heller inga vackra färger.
Titta på molnen – bestäm dig sedan
Då förstod jag att molnen är helt avgörande för solnedgången. När jag numera ska fotografera solnedgången tittar jag därför alltid på molnen först. I går var molnformationerna magnifika med ljusgenomsläpp lite här och var. Regnet hängde dessutom i luften – ännu mer för ljuset att reflektera i.
Molnig himmel i kombination med fuktig luft är de ideala förutsättningarna för att ta vackra solnedgångsbilder. Jag brukar titta ut genom fönstret och bestämma mig i sista minuten. Om himlen ser gynnsam ut skyndar jag ner till stranden, annars får det vara. Väderleksrapporter under dagen fungerar det med, men de säger ganska lite om hur molnen ser ut just nu.
Kamerainställningar för att ta bra solnedgångsbilder
Jag fotar jättebasic, använder fortfarande min gamla Nikon D60 och har Nikons 18 till 300 millimeter-objektiv. Utrustningen är bra men kanske inte avsedd för proffs. Det är positivt, för det visar att man klarar sig hyfsat utan att pröjsa överväldigande mycket pengar.
Tidigare har jag använt automatlägena på den där snurrknappen. Min vän Sara är proffsfotograf och tipsade mig om att justera till A-läget på kameran i stället. Det gjorde jag också – och wow! Önskar jag vetat detta förut.
A-läget möjliggör snygga solnedgångsfoton och genom att justera ISO-känsligheten i kamerainställningarna kan jag äntligen fånga solnedgångens färger mer träffsäkert. Saras råd är att använda A-läget och att sedan experimentera utifrån det. Sagt och gjort!
När jag fotografer solnedgångar pendlar jag från 100 till 400 i ISO-känslighet, trixar mellan de olika alternativen. Eftersom solnedgången innehåller så mycket ljus bör ISO-känsligheten vara låg för att undvika överexponering.
Plats och perspektiv ger vackra bilder på solnedgången
Det finns en nackdel med att jag oftast är ute i sista i minuten. Vackra bilder på solnedgången kräver i regel att man tar sig tid att hitta den perfekta platsen. I Varbergs fylls de ideala platserna snabbt på. Men en sak har jag märkt: många ställer sig och fotar solens vandring rakt ut mot horisonten. Det kan gå, absolut.
Mitt eget tycke säger mig dock att bilder rakt ut mot horisonten kan bli lite platta. Inte alltid, men många gånger. Jag försöker därför tänka på perspektiv och fokus. Kan jag ha något i förgrunden eller finns det något mer än bara himlen? På ”min strand” finns ett berg med en fyr och vresrosor så här i sensommaren. Dessa inslag försöker jag använda mig av.
Eller bara en hederlig strandremsa med snäckor och tång, det kan bli en tjusig förgrund.
