Det har inte med att vara extrovert eller introvert, social eller asocial att göra, min kreativitet frodas i ensamhet. Den kan också dö av för mycket ensamhet, så det gäller att finna en balans mellan input och output.
På sistone har jag umgåtts så ”mycket” med familj och vänner – massor att ta igen nu när alla är vaccinerade – att det har inkräktat på mitt skapande. När upplevelse följer på upplevelse blir det svårt för mig att sortera och jag behöver ett slags mental ordning för att kunna skapa på.
För mycket umgänge ger mig skrivblockering och jag hittar liksom inte heller greppet om kameran. Därför har jag bestämt mig för att dra mig undan i ett par veckor. Jag har gett mig själv tillåtelse att säga Nej tack, inte den här gången, jag har fullt upp.
Under dessa veckor ska jag rensa bland idéerna, skriva och fota det jag behöver bara för att återigen urskilja något ur bruset. Och jag längtar efter att kunna lunka runt och klura på vinklar i mitt eget tempo.
Jag räknar med många ensamma promenader, kanske kommer jag vara utomhus timmar i sträck och sluta dagen med att bevittna solnedgången. Givetvis i tystnad för att bättre kunna lyssna in flödet.
Det här är ingen dålig ensamhet, den är självvald. Som så många andra kreatörer vänder jag blicken inåt och försöker connecta med mig själv. Enslighet kan vara ett bättre ord för känslan jag söker, och det är en känsla poeter och konstnärer framlyft som viktig i århundraden.
Klart att dialog kan berika ett verk, i slutänden sätter man sig dock ner, kavlar upp ärmarna och ägnar det man gör sin fullaste uppmärksamhet. Allt annat upphör att existera, förutom just det man är i färd att skapa.
Det är inte lätt det där med balans. Man ska hitta balans i allt 😒😅.
Så trevligt att umgås med familj & vänner. Det tar ju på energin på en. Så ibland finns det inte mycket kvar av energin. Då får man prioritera saker. Tänka. Vad är viktigast nu?
Din tid av egentid att fota det du älskar att göra. Det hoppas jag kommer 🤗. Jättefin bild du har i det här inlägget 😃👍.
Bor du i närheten av Appelviken eller???
Det låter så härligt att du kan ta dig till havet & se solnedgången 😃🥰
Ta hand om dig! 🍁🌹
Så sant, Jessi.
Jag bor i ett stort lägenhetsområde typ tio minuters promenad från både Apelviken och Kusthotellet. Är oerhört tacksam för läget, även om bostadsområdet kanske inte är det mest inspirerande.
Bilderna togs någon gång i mars-april 2021. Kände mig missnöjd med dem när jag först såg dem i kameran, men blev väldigt mycket gladare i dem efter att jag laddat upp dem på datorn.
Tack för de fina orden.
Lagom är alltid bäst. Men vad är egentligen lagom, det är ju frågan. Känns som att du har en bra plan för att inte tappa lusten till ditt skapande. Härligt att kunna hänga en del med familj och vänner. Det blir ju inte särskilt mycket av den varan. Inte ens när det inte är pandemitider eftersom alla är så upptagna jämt. Jag och mannen var i Varberg 2016, väldans fint ställe faktiskt
Hoppas du får chans att besöka Varberg igen. Här finns många fina ställen för er som löptränar. Säg till så ska jag visa dem!
Det är konstigt det här med balans, för under corona har jag känt mig jätteisolerad och jag har även varit det i praktiken. Samtidigt har jag känt mig lättad att slippa alla sociala förpliktelser. Som så många gånger vet jag nog inte vilket ben jag ska stå på.
Sedan har jag ju värken som gör mig jävligt trött och seg. Gäller att jag inte pressar på för mycket.
Hur känner du själv inför umgänge? Tycker du att det är skönt att kunna leva i din egen familjebubbla eller skulle du vilja ha mer kompisträffar? (Tänker att du verkar ha så fullt upp med ditt träningsintresse.)
Jag har med sådan perioder då jag kan umgås med vänner och bekanta men sedan så finns det fällen som nu då jag vill dra mej tillbaka ❤️ fin bild du delar med dej av
Tack, Amanda. Ja, sådan kan jag också vara att saker går i vågor. Jag kan ha svårt att vara förstående och snäll mot mig själv i det. Jobbar på saken! 😅
Kan tänka mig att umgänge kan göra att man inte får tid för skapande och skrivande. Som du skriver behöver jag vara ensam om jag ska skriva ett blogginlägg eller ta foton antingen på mig eller naturen. Så otrlogt fin bilden är.
Tack, vad snällt.
Ja, men så är det verkligen för mig också. Minsta lilla sak kan störa mitt fokus och ska jag komma in i ett kreativt flöde måste jag gå in i mig själv. Intressant hur likt det är för många kreatörer.
Jag håller med och jag längtar så ofta efter just den formen av ensamhet. Inte bara någon stulen timma här och var som många anser vara tillräckligt med egentid. Så jag tycker att du gör rätt i att tacka nej till socialt umgänge så länge det är av just den anledningen. (Det kan ju annars finnas många anledningar till att önska ensamhet när man också slåss med andra svårigheter)
Det är helt underbara bilder du tagit och jag ser fram emot att se fler och att läsa dina texter på bloggen.
Tack, Diana, och en stor ursäkt för att jag svarar så sent på din fina kommentar. Ja, de där stulna timmarna leder sällan någon vart för mig. De är inte nog för att samla mig, tyvärr. Men det är bra att jag lärt känna mig själv bättre i det, även om jag fortfarande inte har kommit tillräckligt långt i mitt nej-sägande. Det är jag som är hård mot mig, inte någon annan.