När jag gjorde mina fältarbeten och skrev mina uppsatser inom medicinsk antropologi fick jag under ett tag följa kvinnor med fibromyalgi på deras symöten. På onsdagar träffades kvinnorna över sina hantverk. Visst blev det en hel del skapande, men stygn för stygn sydde de också en gemenskap av acceptans inför varandras livssituation. Sedan dess har jag haft en stor respekt för vilka världar man kan åstadkomma tillsammans och för hur viktigt ett sammanhang kan vara för välbefinnandet.
På denna kladd har jag först ritat linjer med hjälp av blompinne och flytande tusch, så kallad Indian ink. Därefter har jag byggt på linjerna med hjälp av vaxkritor i olika färger och sedan fyllt i linjerna med hjälp av akvarellfärger. Blandteknik på ett enkelt sätt!Jag lärde mig tekniken av min favorit(bild)lärare.
Efter många års sökande har jag själv fått sådana sammanhang. Åtminstone ett par gånger i veckan går jag på målarkurser och -träffar. Förutom att kladda lustfyllt får jag uppleva styrkan i ett stöttande kvinnonätverk. Att mötas över ett gemensamt intresse är verkligen speciellt, det är som att trösklarna sänks tack vare den delade passionen för vackra färger.
Jag kladdar ganska planlöst, försöker hitta min roll i skapandet och har funnit mig i att jag kanske är vilse och att jag inte behöver vara på rätt väg hela tiden. Som en av mina målarvänner sa på dagens träff: Att träffas så här har blivit början på en ny livsväg. Jag tror att vi alla känner så, jag gör det i alla fall. Och faktiskt är det superfint att utforska okända vägar tillsammans med andra som lyssnar och hejar utifrån var man befinner sig. I ett sådant sammanhang gör det inte så mycket att man inte har bilden klar.
Gårdagskvällen ägnade jag åt att titta på filmen Under Toscanas sol och att försöka måla solrosor, inspirerad som jag blev av de oändliga solrosfälten i Toscana. Denna plats har funnits i mina tankar ända sedan jag första gången såg filmen i fråga.
En väldans massa år har gått, trots det har jag inte besökt just denna region i Italien. Men jag tror faktiskt det kommer bli av.
Målning av flytande tusch och akvarell. Linjerna har gjorts med blompinne, bara för att det är så kul!
Nu är det dock inte coronakrisen som håller eventuella resor till Toscana tillbaka, utan inflationskrisen. Jag förväntar mig typ ekonomiskt karga företagsår och en italienresa är kanske, och tyvärr, inte prio ett när fokus ställs mot överlevnad. Vi får se!
I vilket fall skulle jag väldigt, väldigt gärna vilja besöka Toscana inom en relativt snar framtid. Och jag skulle vilja uppleva flera olika städer och sevärdheter i regionen. Det här är ju ändå platsen för renässansens hjärta Florens och Pisas lutande torn!
Skumpa runt på lantvägar i Toscana
Det är lite lustigt hur just en lantväg återkommer i bilder av och filmer om Toscana. Jag tänker på den ikoniska vägen som slingrar sig bland kullar och cypresser, oftast under gyllene timmen så att de vidsträckta fälten skimrar extra mycket i grönt och guld.
Den här scenen markerar även början på resan i Under Toscanas sol och utmynnar i en rad pittoreska scenerier, må det vara på landet eller i en medeltidsstad. Se denna film för reseinspiration!
Spontant bosätter sig huvudkaraktären på Toscanas landsbygd, och ja, jag vill också skumpa runt i en buss på bygden. Jag tycker den verkar vara så himla vacker. Kullarna, fälten och de gamla byarna skulle garanterat trollbinda mig.
Var finns då den ikoniska vägen? I Val d’Orcia utanför Siena. Tänk dig en dagsvandring här! Eller en konstkurs. Ja, eller en skrivkurs! Wow.
Förundras i renässansstaden Florens
Under Toscanas sol skildrar inte så mycket av de toscanska städerna, det skulle väl i så fall vara glimtar av Cortona och Siena, möjligen. Eller definitivt av Cortona, för när jag tänker närmare på det skrivs faktiskt Cortona ut i början av filmen. Antagligen är det här huvudkaraktären köper sitt hus.
Städerna i Toscana skulle jag alltså vilja besöka, och kanske allra helst Florens. Varför då? Jo, för Florens är nämligen renässansens födelsestad. Under 1300-, 1400- och 1500-talen bodde rika släkter, exempelvis Medici, i staden. De hade så mycket pengar att de kunde investera i vackra konstverk.
Lite historisk bokinspiration i form av Familjen Medici: Det vackra folket, Medici: Magnifika miljardärer och mördande mecenater i renässansens Florens samt av Fursten.
Släkterna kunde bland annat ägna sig åt ekonomi, politik och kultur. I och med detta började det intellektuella och kulturella livet blomstra i Florens. Det byggdes pampiga hus, målades vackra konstverk och skrevs numera världskänd litteratur. Kanske känner du till Niccolò Machiavellis klassiska bok Fursten? Machiavelli var florentinare.
Sevärdheter i Florens
Renässansens prakt lever kvar i dagens Florens, och jag antar det är därför jag så gärna vill besöka staden. Världens tredje största kyrka (?) finns här, Santa Maria del Fiore som byggdes på 1400-talet. Den har vackra kupoler. På nästan varje stadsbild av Florens skjuter den största av kyrkokupolerna upp i landskapet.
Känner du igen tavlan? Det här är Sandro Botticellis La nascita di Venere, eller Venus födelse, från cirka 1486. Uffizigalleriet i Florens är tavlans hemvist.
Sedan är det konstmuseerna, exempelvis Uffizi som ställer ut konst av renässansguruerna Botticelli och Michelangelo. Hur gärna hade jag inte velat se Botticellis Venus födelse irl!? Medici-palatset Palazzo Pitti är också ett sandra-måste. Men kanske mest av allt hade jag nog velat strosa runt i, vad jag föreställer mig, de gamla, fina gränderna.
Uppleva Lutande tornet i Pisa
Lutande tornet i Pisa är en annan ikonisk sevärdhet i just Toscana. Jag vet inte hur stor behållning jag hade haft av att besöka sevärdheten, ändå är det en sådan grej jag har velat uppleva sedan barnsben. Kan det kombineras med andra Toscana-upplevelser, så varför inte?
Pisa är en stad i Toscana och i denna finns alltså ett lutande torn. Det är ett klocktorn som började byggas på 1100-talet och som färdigställdes på 1300-talet. Att tornet har kommit att luta har att göra med att man missbedömde underlaget, som är mjukt och lerigt. Då och då görs projekt för att stabilisera tornet, så att det klarar stå ännu fler år.
Hoppas jag kommer få uppleva Lutande tornet i Pisa innan det rasar samman!
Titta på film för reseinspiration
Film, liksom böcker, är bra sätt att få reseinspiration. Det är ju exempelvis Under Toscanas sol som fått mig att drömma om en resa till Toscana. Ibland räcker det att drömma sig bort, ibland blir drömmarna verklighet. För att återkoppla till inledningen tror jag faktiskt att Toscana är ett av de resmål jag kommer göra slag i, frågan är bara när.
En dröm är att kunna resa till inspirerande platser som Toscana för att skriva om, fota och måla av det jag upplever.
I går började jag packa upp konstnärsmaterialen jag beställt hem och jag invigde bland annat akvarellasken genom att måla en färgkarta för den. Men jag var också sugen på att prova tuschen, kritorna och papperna för blandteknik. Därför fick allt bli ett första kladdexperiment.
Materialen jag experimenterat med är mixed media-papper (Paint ON), blompinne, penslar, flytande tusch (L&B Nan King), vattenresistenta vaxkritor (Caran d’Ache Neocolor I) samt akvareller (Schmincke).
Med Christoffer hängande bakom axeln målade jag först med tusch och sedan med kritor. Det svarta är tuschen och den färgade strukturen kritor. Jag har beställt hem varianter som är vattenresistenta, vilket innebär att färgen och känslan består efter att man bemålat dem med exempelvis akvareller.
Att måla i blandteknik är jätteroligt och sedan har jag verkligen fastnat för det här med kladd. Det är som tio minuters terapi där man kan släppa taget och försvinna. Jag vet dock inte vad jag försvinner in i, för det här är något annat än att fota eller skriva.
Jag var inte så lite lyrisk efter förra veckans konstlektion. Då fick vi prova en ny teknik, nämligen att måla med tusch på en halv eller hel meters avstånd. Redskapet? En lång blompinne eller rundstav!
Det gick inte att vara precis. Men i stället växte en ledig stil fram, ett experiment som jag tycker förde mig närmare min vision av hur jag vill måla abstrakta blommor.
När tuschen torkat – allt det svarta du ser är flytande tusch – fick vi i uppgift att fylla i med färg. Vi kunde bland annat välja mellan olika markers och akvareller. Mitt val föll på akvarellfärgerna.
Jag älskar kombinationen av det markerade svarta och de starka kulörerna. När jag blev klar med min megastora bild (säkert en A1) fortsatte jag med en mindre variant (en A4).
Ja, alltså det här var så inspirerande att jag beställt hem tusch och akvarell för att kunna fortsätta experimentera.
I går var det åter dags att gå på konstkurs. Att kursen från i våras skulle börja igen kom som den gladaste överraskningen. Den första träffen var alltså i går kväll och jag hade så kul. Jag fick till och med prova nya saker, som en avslappnad teknik för att rita av saker. Avslappnad och avslappnad, hela kroppen engagerades i ritandet och efter att precis ha lyft hantlarna för första gången på säkert ett halvår var jag ganska trött i lemmarna. Prestationsfri ritövning är kanske en bättre beskrivning av vad vi gjorde.
Så här ”avslappnat” kan man rita av saker
Jag måste berömma min bildlärare, hon har så många bra idéer! Och hon vet hur hon ska få oss elever att släppa garden inför skapandet. Ritövningen vi började kursen med var en perfekt inledning, för den gav inget utrymme till att våndas över varje detalj. Så hur gick övningen till? Jo, vi hade var sitt stort vitt papper framför oss på golvet. Vi hade också var sitt glas med flytande tusch och var sin lång blompinne. Vi stod i en halvcirkel runt en clownfigur och blomvaser, och dessa saker skulle vi rita av på bokstavligen en armlängds avstånd.
Det var omöjligt att kontrollera rörelserna fullt ut, och det är det som är tjusningen med ritövningen. Om jag hade fått i uppgift att rita av sakerna på ett mer vanligt sätt hade jag definitivt låst mig. Avbildningar ger mig prestationsångest. Aldrig tidigare har jag ritat abstrakta blommor så ledigt som i går, konstigt nog. Och aldrig att jag varit så nöjd med en teckning som jag var i går. Efteråt fick vi chans att fylla i våra tuschbilder med färg. Akvareller och pennor ställdes fram, och jag säger då det, tusch och akvarell blir jättesnyggt tillsammans!
