Går inte dagarna i ett så här års? Jag tycker de försvinner i mörkret och aldrig går de så fort som när jag betar av en massa skrivjobb på hemmakontoret. Kortare dagar på grund av vintertid tenderar att göra mig en aning stressad. Det känns som att ingenting hinns med. Då försöker jag påminna mig om att jag har precis lika mycket tid som vanligt, att det är tidsperspektivet som är skevt. Och så tar jag till det knep jag kan: Jag beger mig ut i solnedgången.
Tidigare i veckan såg molnen lovande åt. Sent på eftermiddagen låg de så fint på himlen att det bara måste bli en vacker solnedgång. Jag beordrade mig själv att bryta jobbet för att kunna ta med mig kameran till stranden, annars kan jag ha svårt för det här med pauser så upp i skrivandet som jag ofta går. Men till stranden gick jag, alltså. Tack och lov, får jag allt säga, för det blev mycket riktigt en solnedgång utöver det vanliga. Jag greps av förundran redan när solen påbörjade sin vandring neråt på himlavalvet.
Där och då var det som att stressen rann av mig. Ont om tid? Nej, jag har all tid i världen. Ish. Jag gick i sakta mak hemåt igen och riktigt frossade i förtjusningen över färgprakten jag bevittnat. Förundran eller hänförelse kan göra så mycket med oss. Inte minst kan det påverka vår känsla av tid och rum. Berkeley-universitetets forskningscenter Greater Good har publicerat en artikel om hur känslan av förundran kan expandera tiden och rummet i sinnet. Det här hände mig på stranden. Det händer mig ofta när jag tittar på solnedgångar.
När jag känner mig stressad över de allt kortare dagarna och tanken på att tiden inte räcker till maler och maler är en solnedgångsvistelse den bästa motkuren. Jag tar mig helt enkelt tid för att få mer tid, paradoxalt nog. Något annat fint med dessa ögonblick av skönhet är att jag känner mig rik inombords. Egentligen är det otroligt att något så storslaget finns precis utanför fönstret. Det gäller bara att stanna upp och njuta av det.
Det märks att du skrivit dig till ledsnad, Sandra, säger Christoffer när vi pratar på telefon i blåsten. Så är det nog. Jag kan inte ha det för monotont vid datorn för då börjar blicken allt oftare söka sig mot fönstren samtidigt som rastlösheten kryper i benen. Jag måste ut! Och ut gick jag, alltså. Jag tänkte att jag skulle hämta beslutsamhet i de vilda och vackra vågorna nere vid Apelvikens strand. Som min granne ofta utbrister: Havet, vilken power!
Ljusets reflektion i vattnet skapar alltid lika fascinerande effekter. Det ser ut som att hela stranden badar i ett silversken.
Dagens blåsväder hade lockat surfare till stranden. Varje gång jag ser hur obesvärat surfarna fångar vågorna tänker jag att jag skulle vilja vara lika fri. Men som grannen också brukar reflektera: Vi är fria att skapa det liv vi själva vill. Och jag håller med, för jag tror att hon menar utifrån de förutsättningar vi har. Då blir frihet något annat. Det händer att vi pratar om fantasins kraft som vaknar när man anammar sin längtan och faktiskt känner jag mig frisinnad efteråt.
På grund av kreativa bojor har jag inte kunnat vandra lika obekymrat som förra hösten, eller ännu hellre som förrförra hösten! Timmarna vid tangentbordet har helt klart varit för många och jag har dessutom försökt kontrollera flödet lite för mycket efter vad som borde göras. I jobbmässiga kristider är det svårt att göra något rätt, det har jag lärt mig av de bistra coronaåren, så det är lika bra att släppa taget och gå på känsla. På andra sidan stormen väntar något fint.
Vädret häromdagen var som den finaste gåvan. Först skyfall, sedan solsken. Naturen är alltid lika vacker efter regnet. Oändligt många gnistrande regndroppar på blommor och blad.
Jag hade med mig kameran och kunde därför ta närbilder på krokusarna. På något sätt har dessa vårblommor överlevt värsta rusket med både snö och regn.
Det måste varit ett mirakel i går. Plötsligt skingrades molnen och strålade solen på en klarblå himmel. Den första soliga eftermiddagen på flera veckor. Jag och pappa gick staden runt, från skog till strand. Och jag släpade på kameran i säkert en mil, för dagar när det är bra ljus gäller det att passa på.
Nere i Apelviken spatserade en ensam kråka i vattenbrynet. Den var så upptagen med att leta mat bland den ymniga tången att den inte brydde sig om att jag riktade kameran mot den. Annars kan kråkor vara ganska lättkränkta fotosubjekt.
Under flera veckor har jag stressjobbat och stressvelat över just mitt jobb, hur ska man klara sig ur sådana här kristider? Men en sak velar jag inte kring: Min kärlek till vardagsvandringarna och fotostunderna vid både skogen och havet.
Kråkor är för övrigt mina favoritfåglar, tror jag, så jag kände mig privilegierad som fick föreviga ögonblicket i vattenbrynet. Har önskat knäppa några kråkbilder länge nu, och så hände det bara sådär. Det gäller att hela tiden befinna sig mitt i det, förr eller senare dyker tillfället upp.
Förutom kråkor tittar jag extra mycket efter blommor och vågor just nu. Jag fotade såväl krokusar som bränningar under samma ljuvliga solskensrunda. Och vet du, nu tittar visst solen fram igen. Ska det bli en solig eller mulen eftermiddag?
Tisdagen den 28 februari, dagen före min födelsedag. Jag ställde siktet mot stranden i solnedgången. Att gå dit, blicka mot horisonten och reflektera över livet dagen-före-dagen har blivit något av en tradition.
Det är som en avstämning med mig själv, om jag är nöjd med mina val och min situation. Jag har ofta gjort upp storslagna planer, men sedan folk i min närhet blev sjuka, jag blev sjukare i och med det och corona dessutom slog till har jag försökt se mer till nuet. Det är trots allt det enda som ligger någorlunda inom räckhåll.
Att inte känna sig helt nöjd och att inte riktigt kunna blicka framåt mot något bombastiskt har många gånger känts som ett personligt nederlag. Det här är dock något jag börjat omförhandla.
I den dimhöljda solnedgången den 28 februari 2023 kunde jag ändå landa i att det är okej att ta en dag i taget och att låta framtiden vara oklar. Det är tillräckligt att göra det bästa jag kan av dagarna, utifrån vad jag förmår där och då.
Passande nog låg Apelviken och Kåsa i dimma. Ja, det var så dimmigt att världen framför var som försvunnen. Det fanns ingen horisont att blicka mot, så du förstår ju symboliken i detta.
Däremot infann sig en glimt av förnöjsamhet: Sedan jag började gå steg för steg har världen vidgats på ett oväntat vis.
Norrsken över Varberg. Men än så länge har jag inte sett det spektakulära ljusspelet. Inte för att jag inte gjort försök. Jag och Christoffer har hoppat in i bilen och kört på nattliga utflykter vid flera tillfällen det senaste året.
Sent i går kväll var det dags igen. Vi kom nog för sent, för en hinna av dis la sig sakta, sakta över himlen. Efter nästan en timmes väntan gav vi upp, då hade det redan hunnit bli midnatt och vi måste komma i säng inför nästa dag.
Men vi var med om något annat fint i går: En färgstark solnedgång. Jag försöker röra mig runt Strandpromenaden för att få variation i mina solnedgångsbilder, och i går fick jag oväntat (?) sällskap till Kallbadhuset.
På tillbakavägen gick vi även förbi Fästningen. (Kallbadhuset och Fästningen ligger bredvid varandra.)
Vid byggnaden sprakade himlen i orange, längre bort lyste havet i neonblått. Vackra kontraster, som jag omöjligt kunde fånga med mitt objektiv. Däremot tycker jag att färgen på himlen skapar ett milt intryck över Varbergs ljusgula kallbadhus, så som det ser ut på fotona här i blogginlägget.
Ankdammen i Påskbergsskogen, en plats att stanna till vid på promenaderna. Ibland går jag även dit för sakens skull, för vad om inte en damm med gräsänder kan ge ett lugn?
När jag och min bror var små brukade vi gå till ankdammen med mamma. Att mata ankorna var en stående aktivitet.
Nu går jag i stället förbi dammen på mina vardagliga rundor, och det är alltid liv och rörelse hos gräsänderna. Ändå finns det nästan inget stillsammare än att titta på fåglarna.
Jag hittar inte riktigt orden så jag kanske bara ska nöja mig med Å, älskade sol, så fint att se dig igen!
De mörka dagarna har sugit musten ur mig. Kväll i lägenheten nästan dygnet runt. Knappt så att promenaderna kan rädda situationen. För ja, det är ju mörkt även utomhus.
Men i dag visade sig solen och vilken dag!
Jag tog med mig kameran ner till stranden och det glittrade av skatter i vattenbrynet.
Det var precis det här jag behövde. Solljus, alltså. Och solglitter.
Jag vet inte vad jag gjort av hösten, eller jo, massor av saker. Men så många fotostunder i solnedgången har det inte blivit. I dag var den första solnedgångsstunden på lääänge. För länge, faktiskt.
Det var molnen som kallade på mig. De utlovade en fantastisk solnedgång. Ett av kriterierna för att fota solnedgången snyggt är just att molnen ska ligga på ett sätt så att ljuset kan reflekteras i dem.
Den här aftonen fick jag hjälp av ett lågt, spegelblankt hav. Du ser ju själv, vilket ögonblick när himlens och havets färger smälte samman! Vad är vatten och vad är moln?
De uppvärmda poolerna är en del Varbergs hjärta. Jag har turen att bo i denna spastad och att dagligen kunna bada varmt, om jag vill. Och det är fina bad! Somliga av dem har historiska anor och det ger dem karaktär.
Här ser du Varbergs kusthotell i ett magiskt vackert kvällsljus. Otroligt vilken plats! Det händer att jag badar i hotellets varmvattenbassäng.
Över lag är det ju ganska fantastiskt att kunna gå på spa vid havet. Jag förstår varför så många vallfärdas till exempelvis Kusthotellet, som har en stor inomhuspool med bassängträning i och som dessutom ligger alldeles intill stranden.
Du ser ju själv på bilderna, det är en otrolig plats.
Världens första pool kan ha varit en naturlig källa
Rekreation vid pooler är uråldrigt. Inspirerad av den här veckans bloggsamarbeten med POOLGIGANTEN läser jag en bok om badandets historia och i den lyfts en 8 000-årig ”swimmingpool” fram som just den första möjliga poolen. Det var egentligen naturliga källor på i dag, och ironiskt nog, världens torraste plats.
Wadi sura i Egypten, detta är platsen. Anledningen till att man spårar poolernas historia dit är för att där finns grottmålningar som man har tolkat som att de föreställer simmare. Så härliga badplatser var nog inte källorna, för det kryllade av vildliv vid dem. Tänk dig elefanter, flodhästar och krokodiler…
Det gällde att passa sig!
Även de gamla romarna ville ha swimmingpool
Något längre fram i historien – men fortfarande flera tusen år tillbaka i tiden – gjordes rent arkitektoniska poolbyggen. De gamla civilisationerna behärskade poolkonsten, och det hände att naturliga källor utnyttjades vid poolbyggena. Romarna fulländade konsten att bygga pool, och hade till och med uppfinningar för att värma upp vattnet i badhusen. Att bada – och definitivt att kunna simma – var en dygd i antikens värld.
5 inspirerande exempel på historiska poolbyggen
De historiska baden kunde vara rena rama skrytbyggena. Inte bara det att det att en poolanläggning krävde sin bygg- och ingenjörskonst, i de exempel på historiska bad som jag ska lyfta fram var poolerna konstverk. Ja, och här har du de fem exemplen att inspireras av inför ditt eget poolbygge:
1. Hadrianus villa i Tivoli
Hadrianus var en romersk kejsare som bland annat byggde en praktfull villa mellan åren 118 och 138. Lämningarna från den här romerska villan finns i den italienska staden Tivoli och är numera klassade som ett världsarv. Hadrianus villa är ett praktexempel på en storstilad pool- och trädgårdsanläggning. Kolla upp Canopus-dammen så ska du få se på ett poolbygge utan dess like! Poolen omgärdas av statyer, de så kallade karyatiderna.
2. Romerska baden i Bath
Bath kan vara en av de vackraste platserna jag någonsin besökt och jag ska tillbaka dit. Punkt. Den engelska spastaden har verkligen långa rötter vad gäller badkultur, för här byggdes romerska bad upp kring varma källor redan runt år 0. Man kan besöka badanläggningen i dag, och givetvis finns det en del nyare pooler att bada i. Om du gillar Jane Austen vet du kanske att just Bath var en känd spaort på 1800-talet och att de rika åkte hit för att bada kurbad och dricka brunn.
3. Cagaloglu Hamam i Istanbul
Hamam är en form av turkisk badkultur som inkluderar såväl bastu- som bassängbad. Det finns en hel del spaställen i Sverige som försöker efterlikna turkisk hamam, men om du någon gång besöker Istanbul kan du i stället ta en titt på de historiska anläggningarna som än i dag är i bruk. Cagaloglu Hamam är ett exempel på en sådan anläggning som går tillbaka till det ottomanska rikets tid. Den är luxuöst inredd från golv till tak.
4. Széchenyi termalbad i Budapest
Nu är det länge sedan jag besökte Széchenyi termalbad i Ungerns huvudstad Budapest, men som jag minns det är det en vacker badanläggning med pooler som omsluts av ståtlig arkitektur. Badet invigdes 1913 och är uppbyggt kring de varma källorna i staden.
5. Kleopatras bad i Pamukkale
Tillbaka till Turkiet – men nu till staden Pamukkale! Där finns varma källor som man har badat i sedan antiken. På platsen finns till och med en pool som heter Kleopatras bad. Det här var från början en varm källa. Med tiden byggde man upp en badplats kring källan och tack vare det kan man simma runt bland antika pelare och stenar. Denna naturliga swimmingpool är alltså öppen för badgäster. Förutom det häftiga i att den ingår i ett arkeologiskt världsarv har den grönskande naturomgivningar, vilket jag tycker är inspirerande. Att legenden säger att Marcus Antonius ska ha låtit bygga poolen till Kleopatra gör inte anläggningen mindre fascinerande.
Hur kan man inspireras av historiens pooler?
Jag tycker att de historiska baden, må det vara pooler inomhus eller utomhus, oftast är designade med omsorg. Det är liksom inte bara själva källan och dess vatten som varit viktigt, utan även omgivningen.
Själv föredrar jag utomhuspoolerna som har införlivats i trädgårdsanläggningar, och om jag själv skulle bygga en pool skulle jag gärna anlägga den i en grönskande lund. Kanske med en och annan trädgårdsskulptur intill.
Vid den här stranden ligger Varbergs kusthotell. Ser du det lilla huset med tända ljus? Det är ett kallbadhus med intilliggande badbrygga.Ja, alltså, miljön spelar verkligen roll!
Nu har jag dock ingen trädgård, så ett poolbygge känns för närvarande inte så troligt. Men jag har ju de tjusiga badanläggningarna i Varberg, och i dessa finns det också historia och omsorg.
Jag har jobbat på som tusan med sponsrade artiklar för min battrehalsa.nu. Därför vill jag unna mig lyxen att glädjeskriva om en av gårdagens fina utflykter, nämligen om besöket till Iglasjön i Veddige utanför Varberg.
För någon vecka sedan skrev Hallands nyheter om Iglasjön, en dold skogspärla med turkost vatten. Jag tyckte det lät vackert och tänkte – precis som tusentals andra – att dit ska jag. Ett måste-besök upp till Landvetter för Christoffers del bjöd in till avstickare på hemvägen, så jag slog följe med honom.
Vi körde vägen genom Borås, Horred och Veddige hem, och kunde på så vis stanna till vid först Seatons kulle och sedan vid just Iglasjön. Som vanligt hade jag inte planerat något, och det är ju faktiskt väldigt typiskt mig. På ett mindre bra sätt, alltså.
Väl vid Iglasjön gick jag och Christoffer vilse. Vi missade helt enkelt den lilla, lilla stigen som skulle leda oss direkt till sjön och hamnade i stället i en ond cirkel av backe upp och backe ner. Skulle kollat kartan innan vi marscherade ut i skogen!
Jag som annars är promenadpigg trodde jag skulle dö i uppförsbackarna, det var ingen bra värkdag i går, men Christoffer knallade på som värsta hurtbullen. Annars brukar det vara ombytta roller. Räkbaguetten, chokladrullen, energidrycken och vattenflaskan han hade smällt i sig på mindre än fem minuter innan promenaden måste ha gjort susen för honom.
Iglasjöns turkosa färg skiftar med ljuset.
Efter mycket stånk och stön, för min del då, och säkert fem kilometer i eländig terräng nådde vi så fram till sjön. Och det var helt klart värt mödan! Det klara vattnet glittrade definitivt i turkost, nästan som vattnet i Medelhavet.
Jag har aldrig sett något liknande i sjöväg. Egentligen är det väl tur, för Iglasjön är nämligen en död sjö med försurat vatten. Skulle jag likna vattnet vid något är det vid en av de varma källorna jag badat i strax utanför Santorini. Du vet sådant där vatten som innehåller en massa svavel? Nu vet jag inte vad Iglasjöns vatten innehåller…
I vilket fall berättade jag om sjön för min bror Daniel. Han suckade lite och uppmärksammade mig på att Iglasjön minsann inte är en nyhet för oss gamla veddigebor. Han brukade bada i den i tonåren. Men jag som inte gillade sjöbad följde aldrig med på sådana äventyr då.
Kan åter konstatera att närmiljön levererar många unika äventyr, bara man är öppen för dem. Men äventyren kan kosta på, i dag är jag halvt död i kroppen.
Året runt passerar jag dem nästan dagligen, dessa tappra och kanske något tossiga människor som ägnar sig åt kallbad vid Kåsas strand i Varberg. På många av mina solnedgångsbilder från Kåsa och Kusthotellet ser du den badbrygga som kallbadarna utgår från i regn och rusk. Det var till och med en som vinterbadade under värsta snöstormen i december förra året. Jag vågade knappt släppa personen ur sikte, rädd som jag var för att hen skulle försvinna i ovädret och aldrig mer komma tillbaka.
Du ser ”kallbadhuset” och badbryggan till vänster om Subbe fyr på bilden.
Lite skämt åsido, tycker jag nog ändå att kallbadandet är ganska coolt. Jag är definitivt nyfiken på det men kommer troligen aldrig prova på det, eftersom kyla triggar min värk något enormt. Christoffers mormor är 80+ och kurerar däremot sin reumatiska värk med kyla, och detta genom dagliga kallbad. Med andra ord kan kyla vara behjälpligt mot viss smärta, medan den kan stjälpa i andra fall. Som med allt annat varierar det väl från person till person.
Kallbadet vid Kåsa och Kusthotellet utgår från en badstuga med bastu i. Under promenaderna brukar jag alltså stöta på fnissiga badare som skyndar fram och tillbaka i hotellets vita badrockar. Då kan jag inte låta bli att fnissa med och heja på dem lite. För ja, jag förundras och imponeras! Även en dag som denna, när det är minst 10 plusgrader utomhus, är det svinkallt i vågorna. Vattnet är liksom inte jättegrunt vid badbryggan. Hurtigt ska det va’ i en kurortsstad som Varberg!
