Jag jobbar, skapar, vandrar. Umgås med människorna i mitt hjärta. Men oftast klarar jag bara av att göra en eller två av sakerna åt gången.

För mycket umgänge – för mycket aktiviteter över huvud taget – får mig att ligga platt fall. Minst 12 timmars sömn i natt, jag skojar inte. För ett par helger sedan sov jag nog 16 timmar i sträck, bara för att jag var så trött i kroppen och hjärnan efter att ha träffat mina närmaste vänner i veckan. Utöver jobbet, då.

Medan jag försöker hålla vardagen i schack fallerar hemmet. Just nu råder här total oreda, vilket känns tråkigt första advent. Samtidigt har jag ju bortprioriteterat hemmet länge. Har inte kunnat hålla alla bollarna i luften och därför råder stiltje på en del håll. Det är ganska mycket att röja i och jag ska börja i kväll.

Jag försöker skriva i gång viljan först. Har till och med laddat för att lyssna klart på en ljudbok jag tycker om under städningen, nämligen på De sju systrarna som är första boken i Lucinda Rileys serie med samma namn.

Jag har alla förutsättningar att ta det där välbehövliga krafttaget om oredan. Ändå är det något i mig som tar stopp. Jag som inte ens gillar smuts och stök. Nej, verkligen inte!

I perioder är det ganska tufft att sköta alla aspekter av livet så oklanderligt som jag vill, med värken och hjärntröttheten som alltid drar ner energin. Och så kämpar min sambo Christoffer just nu med sin traumatiska skada från i somras när han sågade av sig alla fingrarna på högerhanden.

Nu är vi två i hushållet med typ funktionsnedsättningar, och på grund av det går allt saaakta. Det är inte det att jag inte kan få hjälp, snarare så att jag inte vill ta emot den av närstående som brottas med sitt.

Min vän Pernilla skrev en bra artikel om den här problematiken på sin blogg Lungan i stormen. Kan varmt rekommendera dig att läsa artikeln för ökad förståelse.