Jag jobbar, skapar, vandrar. Umgås med människorna i mitt hjärta. Men oftast klarar jag bara av att göra en eller två av sakerna åt gången.
För mycket umgänge – för mycket aktiviteter över huvud taget – får mig att ligga platt fall. Minst 12 timmars sömn i natt, jag skojar inte. För ett par helger sedan sov jag nog 16 timmar i sträck, bara för att jag var så trött i kroppen och hjärnan efter att ha träffat mina närmaste vänner i veckan. Utöver jobbet, då.
Medan jag försöker hålla vardagen i schack fallerar hemmet. Just nu råder här total oreda, vilket känns tråkigt första advent. Samtidigt har jag ju bortprioriteterat hemmet länge. Har inte kunnat hålla alla bollarna i luften och därför råder stiltje på en del håll. Det är ganska mycket att röja i och jag ska börja i kväll.
Jag försöker skriva i gång viljan först. Har till och med laddat för att lyssna klart på en ljudbok jag tycker om under städningen, nämligen på De sju systrarna som är första boken i Lucinda Rileys serie med samma namn.
Jag har alla förutsättningar att ta det där välbehövliga krafttaget om oredan. Ändå är det något i mig som tar stopp. Jag som inte ens gillar smuts och stök. Nej, verkligen inte!
I perioder är det ganska tufft att sköta alla aspekter av livet så oklanderligt som jag vill, med värken och hjärntröttheten som alltid drar ner energin. Och så kämpar min sambo Christoffer just nu med sin traumatiska skada från i somras när han sågade av sig alla fingrarna på högerhanden.
Nu är vi två i hushållet med typ funktionsnedsättningar, och på grund av det går allt saaakta. Det är inte det att jag inte kan få hjälp, snarare så att jag inte vill ta emot den av närstående som brottas med sitt.
Jag trodde att värklivet just bara skulle innebära värk. Visserligen en stundom infernalisk, förlamande smärta i hela kroppen, men ändå ”bara” det.
Under mina 25 år med kronisk smärta har jag åkt på än det ena och än det andra följdsymtomet.
De medföljande mag- och sömnproblemen har vållat mig många problem, dock lider jag inte på samma sätt av dem som jag gör av den ständiga hjärntröttheten.
Jag tror jag har levt med värk för länge, nästan hela livet. Därför är det inte konstigt att hjärnan inte mäktar med längre, bombarderad av smärtsignaler som den är.
Sedan fem sex år tillbaka i tiden är jag konstant hjärntrött, vaknar aldrig en dag utan att känna den där obehagliga, tröga dimman i hjärnan.
Smärtan har jag lyckats övervinna – och vad stolt jag varit över det! Hjärntröttheten är inte lika enkel att ta mig runt, jag jobbar trots allt med hjärnan. Kan inte ha min drömkarriär utan den.
Förr hade jag episoder av hjärntrötthet och hjärndimma. Jag kunde glömma en nära väns namn eller kunskap som jag egentligen borde kunna ta för given. Men bara tillfälligt. Och så alla de ord som liksom försvann, de enklaste orden.
Jag trodde jag skulle dö av genans.
Då visste jag inte att glömskan skulle bli vardag.
När hjärntröttheten leder till glömska av självklara saker
Jag glömmer det självklaraste, kollar om jag stängt av spisen och låst dörren igen och igen. Ibland kan jag behöva springa flera vändor i trapporna, hjärnan kopplar inte att jag redan stängt av eller låst.
Jag och min sambo Christoffer har börjat med en gemensam ritual. När vi lämnar lägenheten tillsammans säger jag högt: Jag stängde av spisen eller Jag låste dörren. Det är en enkel minnesteknik, vissa gånger hjälper den, andra inte.
I tonåren hände det alltså att jag glömde mina vänners namn, det gjorde mig livrädd. Jag menar vänner jag umgicks med varje dag, hur sjukt? Hjärnan ville bara inte registrera personen jag hade framför mig och än mindre koppla vad hen hette.
Numera har jag dagar när jag knappt kan formulera en sammanhängande mening. Om jag pressar kroppen ett par dagar i rad – kan vara att jag fikar med vänner utan flera dagars vila mellan träffarna – gör hjärntröttheten sig verkligen påmind.
Dagarna efter glömmer och snubblar jag över orden, jag som jobbar med ord och som ansågs vara en naturbegåvning av retorikläraren på gymnasiet.
Det gör ont i mig att glömma, att staka mig. Över tid har det brutit ner självförtroendet och börjat gnaga på självkänslan.
Värken har jag accepterat, den är en del av mig. Med hjärntröttheten är det annat, jag har inte nått acceptans. Jag känner inte att den är jag, om du förstår hur jag menar? Men den är ju en del av mig, den också.
När att vara hjärntrött innebär att vara konstant trött
Att aldrig känna sig riktigt utvilad, jag kan inte beskriva känslan. Jag går runt som i en dimma mest hela dagarna och det är som att det slår lock för huvudet, ett tungt, tungt lock.
Med dimma menar jag dimma, som att allt finns där men utom räckhåll eftersom jag inte kan formulera en tanke. Sakta, sakta lyckas jag greppa något litet.
Redan när jag vaknar är första tanken att jag hade kunnat sova några timmar till. Hur mycket jag än längtar efter dagens skapande – jag älskar mina dagar och sysslor – längtar jag aldrig upp numera.
Den första tanken är Gud, vad trött jag är (!) och det är fruktansvärt sorgligt. Det vet jag att Christoffer också tycker. Han blir nog ledsen över det.
Jag börjar dagarna med det här trycket i huvudet, yrsel och illamående. Jag är så fysiskt trött – för det är en fysisk trötthet, kanske en obotlig sådan – att leendet inte orkar nå upp till ögonen även om jag känner mig glad.
Många i min närhet förväxlar tröttheten med ledsenhet.
Nej, nej, jag är bara trött, säger jag och försöker förmedla känslan med stapplande ord.
Men upp, det går jag alltid oavsett. Och lever, det gör jag trots allt. Skulle inte vilja göra på något annat sätt.
Jag tillbringar dagarna i ett bubbligt skaparrus, pendlar mellan att fota, skriva och designa. Började utforska Adobe Illustrator för ett tag sedan och har nu äntligen gjort mina första målarbilder i programmet. Än så länge utgörs färgläggningsbilderna av mandalor i form av snöflingor, vintermålarbilder.
Att göra målarbilder är inget nytt för mig, verkligen inte. Det är en av de saker jag gör mest näst efter att skriva och fotografera. För mig har det blivit ett fantastiskt sätt att klara mig igenom arbetsdagen även när jag känner mig som mest hjärntrött på grund av värken.
Skrivande ger inte jättemycket hjärnvila, tyvärr. Och jag märker allt oftare av hur att mata texter dränerar mig totalt. Men för den sakens skull vill jag inte ta ett steg åt sidan. Det behöver jag inte heller göra nu när jag varvar olika kreativa projekt under arbetsdagarna.
Jag har haft jättekul när jag kreerat snöflingemålarbilderna och kommer därför fortsätta designa liknande motiv. Under ”normala” omständigheter hade jag lyssnat på ljudböcker under skapandet, nu har jag i stället spelat det officiella soundtracket från Netflix The king’s affection på repeat. Är helt inne i k-drama för tillfället.
Som barn fasade jag för att växa upp av en orsak: jag var livrädd för att jag skulle bli så vuxen att jag tappade förmågan att dagdrömma. Kunde knappt tänka mig något värre då och ryser fortfarande i hela kroppen när jag tänker på vad livet vore utan dagdrömmarna. För min del vore det i alla fall tomt.
Kan jag ens leva utan dagdrömmarna? Vet liksom inte hur man gör.
Jag dagdrömmer sällan om min egen tillvaro, eller inte sällan. Typ aldrig. Snarare kretsar mina inre bilder kring dramatiska historier i en salig blandning av nutid och dåtid, av saga och sanning. Och i de olika historierna placerar jag återkommande karaktärer som jag fantiserat fram genom åren. En del har följt mig i över tjugo år… Gissa om de utvecklats!
Man skulle nog kunna säga att mitt dagdrömmande är som att jag skriver böcker i huvudet, berättelser som bara är till för mig själv. Kommer aldrig pränta ner historierna, det skulle vara som att ge bort den bästa biten av mig själv.
Jag har uppenbarligen ett produktivt liv, en arbetsam tillvaro. Det är inte så att jag har tid att försvinna in i dagdrömmarna hela dagarna. Jag har också ett socialt liv, jag dagdrömmer inte för att jag är ensam. Som jag har levt och lever mina dagar finns det ingen risk att jag fastnar i det blå.
När jag inte tar mig tid att dagdrömma känner jag dock av konsekvenserna. Dagdrömmandet är en av de sundaste sakerna jag kan göra för mig själv. För mig är dagdrömmarna nämligen ett föremål för meditation, för vila. Det är en stunds intensivt fokus som riktas inåt och som stoppar om själen inför exempelvis natten.
Om jag känner smärta eller oro innan sömnens ankomst hjälper dagdrömmandet mig att varva ner, lite som att ta några djupa andetag och bli uppfylld av glädje. Det är fantastiskt att kunna somna med ett leende på läpparna, oavsett vad dagen fört med sig.
Nu blir det romantik som i romantikens ideal och jag tar ett språng ur den brittiska poeten William Wordsworths poesi. I tanken återkommer jag ofta till rader ur hans 1700- och 1800-talsdikter, rader som sjunger inom mig.
”While in a grove I sate reclined, In that sweet mood when pleasant thoughts Bring sad thoughts to the mind.”
William Wordsworth
Något händer när jag befinner mig i en enslig skogsdunge, plötsligt skärps sinnena och jag känner in omvärlden. Ljudet av trädens knakande och lövens prasslande träffar mig i djupet, doften av jord, oftast av våt sådan, stiger upp i huvudet tillsammans med det friska syret.
Skärpa.
Jag tänker att det måste vara det Wordsworth menar, han är så närvarande i stunden att han blir alldeles klar. Så fylls det lyckligaste ögonblicket av tankar på vad som sker med honom själv och mänskligheten, av funderingar på
”What man has made of man…”
William Wordsworth
När jag vistas i skogsdungarna runt knuten vänder även jag blicken inåt, jag blir nästan lite grubblande medan jag lär känna mig själv bättre. Där och då är jag så ostörd och ovillig att fippla med mobilen att omgivningen och tankarna är det enda som kvarstår för mig att försjunka i.
Jag bär alltid med mig ett aha från mina skogsdungefunderingar, om än en bitterljuv insikt om den egna tillvaron och som tåls att tänka ytterligare på.
Mitt sorgligaste och vackraste ögonblick på en och samma gång, vårt sista avsked. Du tog min hand och förde den till ditt hjärta i ett farväl bortom ord. Så här minns jag ögonblicket i dikt:
Jag jobbade till midnatt, somnade några timmar efteråt och vaknade tidigt till en skrivblockering. Kunde inte förmå mig till att kreera eller leverera där och då, känner mig fortfarande trög och dimmig i hjärnan. Det är inte bra för mig att pressa på så sent, jag vet ju det innerst inne och ändå gör jag det av gammal vana.
I dag är alltså ingen dag för prestation. Men en dag för kreativa experiment bara för att jag mår bra av sådana? Absolut! Under hösten har jag sakta men säkert börjat utforska Adobes designerprogram.
Jämför denna bild med fotot ovanför. Det är ett och samma foto på Subbe fyr vid Kåsa i Varberg, men här har jag filtrerat bilden.
Tidigare den här dagen öppnade jag Photoshop, som jag inte alls arbetat mycket i. Köpte och laddade ner olika filterverktyg på Designbundles.net, en av sajterna jag vanligen hämtar grafik från.
Eftersom jag har så liten erfarenhet av Photoshop-skapande insåg jag inte till en början hur enkelt verktyget är att använda i programmet. Tog mig säkert ett par timmar att komma på den smidiga lösningen, trots att instruktioner medföljde köpet. Ja, vad säger man? Men till slut lyckades jag och nu har jag provat konstnärsfilter på mina foton.
Bilderna i inlägget är gjorda med verktyget ”Painting template” från Designbundles.net. Kanske att mall är ett bättre ord för denna så kallade Photoshop-add-on? Jag har nämligen laddat upp respektive foto i en färdig målningsmall, som filtrerar och konverterar bilderna till den stil du ser här.
En sak jag inte gillar med filterverktyget är att det tenderar ge vita kanter runt silhuetterna. Petitesser!
Svårt att säga om jag någonsin kommer ha nytta av filtret, tycker dock bilderna blev ganska snygga.
Över lag är jag förtjust i konstnärsfilter, söker mig gärna till dem designmässigt. Har ett visst intresse för exempelvis akvarellmålningar.
När du brandar en blogg kan du ha stor nytta av filter över bilderna. Tack vare filter ser innehållet enhetligt och genomtänkt ut.
Samtliga bilder i det här inlägget har sina fotomotsvarigheter i ett tidigare inlägg – klicka dig vidare dit för att se och jämföra. Filterverktyget jag använt heter ”Painting template” och finns på Designbundles.net. Det används i Photoshop.
Det här är vad en stunds lek i Photoshop resulterade i. Om du vill göra något liknande är det ”Painting template” från Designbundles.net du ska köpa och ladda ner.
Jag har köpt filterverktyget via mitt guldmånadsabonnemang och därför kostade det mig inte många kronor. Att bli guldmedlem på Designbundles.net kostar drygt 150 kronor i månaden. Lägg därtill kostnaden för Photoshop, bland annat.
… om du inte har världens pyssligaste sambo som kan ge dig massor av hjälp längs vägen. Så borde den fullständiga rubriken för det här inlägget lyda. Jag har tur, jag som har Christoffer.
Vi gjorde origamitranor tillsammans i våras och just Christoffer fick ta kommandot. Men i ärlighetens namn är det inte så svårt att vika en trana i papper.
Syftet med allt jag gör är att kunna leva oftare i drömmarna, att både ha tid och fokus att drömma. Dagdrömma, alltså. Fantisera. Skapa berättelser, i huvudet och på pappret. För mig finns det inget underbarare än en bra berättelse och nu tycker jag att jag åter funnit en sådan i form av ett historiskt k-drama på Netflix. Det är The king’s affection jag menar – och wow!
Den koreanska Netflix-serien utspelar sig i det gamla kejsardömet Joseon. Utan att på något sätt vara expert på Korea uppfattar jag Joseon-tiden som en stor inspirationskälla inom k-drama. Joseon var ett gammalt kejsardöme som upphörde i slutet på 1800-talet och som i de koreanska tv-serierna romantiseras till en fantastisk sagoplats.
Vad handlar Netflix k-drama The king’s affection om?
I det gamla Joseon-riket föder drottningen tvillingar, en pojke och en flicka. Eftersom tvillingfödslar är dåliga omen för riket bestämmer man sig för att i största hemlighet – och till drottningens förtvivlan – döda tvillingdottern. Tack vare intrigerande lyckas flickan räddas och åratal senare dyker hon upp som tvätterska vid hovet, givetvis ovetande om vem hon är.
En dag råkar hon på den unge kronprinsen och det visar sig att de är lika som bär, så lika att kronprinsen föreslår att de ska byta roller. Tvätterskan blir kronprins och kronprinsen blir tvätterska. Som en kul grej! Hovets innersta krets anar oråd och bestämmer sig för att återigen döda flickan. Men den här gången är det i stället kronprinsen som råkar illa ut.
Drottningen blir varse allt detta och för att rädda familjens kejsarmakt övertalar hon tvillingflickan att fortsätta spela kronprins. För alltid. Flickan måste bryta banden till sitt förflutna – bland annat genom att ta farväl av sin första kärlek – för att axla den kungliga rollen.
The king’s affection handlar om hur flickan växer upp till kvinna och till blivande kejsare, samtidigt som Joseons hemligheter uppenbarar sig en efter en och hinner i kapp henne. Mitt i våndan dyker den första kärleken upp, nu som kunglig mentor, och han är ovetande såväl om vem hon verkligen är som om hennes öde.
Enda sättet för kronprinsen att klara sig i hovet är att hålla andra på minst fem stegs avstånd. När den kungliga mentorn plötsligt ska undervisa henne blir hemlighetsmakeriet genast mycket svårare, särskilt eftersom hon aldrig, aldrig glömt honom.
Varför tycker jag så mycket om den koreanska serien?
Det är något med k-drama som gör mig till en engagerad tittare. Jag som kan ha svårt att fastna i tv-serier sitter som fastnaglad framför rutan. The king’s affection har definitivt den här effekten på mig och trots att jag inte tittat på ett par dagar kretsar mina tankar kring vad som ska hända härnäst under körsbärsblommen.
Jag tänker till och med ut mina egna hovintriger, i en annan fantasivärld men likväl influerad av den kärlek och värme som jag tycker hela The king’s affection präglas av, den mörka ramberättelsen till trots. Mitt upp i allt det hemska finns alltid det snälla, mjuka. Det mysiga.
Jag häpnar över hur vänskapligt och vardagligt kärleken mellan kronprinsen och hennes mentor porträtteras. Mitt intryck av romantisk k-drama är att det är mycket gulligull snarare än våldsam passion, att passionen tar sig sockersöta uttryck. Och jag gillar det, rättelse: Jag älskar det! Så mycket att jag för tillfället tycks fånsmåle större delen av tiden.
Vilka Netflix-k-draman påminner om The king’s affection?
Min fascination för The king’s affection går egentligen tillbaka till Netflix Rookie historian Goo Hae-Ryung, en historisk och romantisk koreansk serie som var mitt första möte med Joseon-romanserna.
Hemlighetsmakerier kring kungliga familjemedlemmar och oväntade relationer i hovet är genomgående även för den Netflix-serien. Och så är den precis lika härlig. Feelgoodig, kanske?
Jag borde se om Rookie historian Goo Hae-Ryung, borde och ska.
Men när jag sett klart på helgens The king’s affection-avsnitt började jag genast titta på k-dramat My country: The new age, som också den utspelar sig i ett historiskt Korea och som visserligen är mörkare än både The king’s affection och Rookie historian Goo Hae-Ryung, men som ändå levererar den drömmigaste av berättelser.
Även My country: The new age är en Netflix-serie.
Jag föredrar att ha det koreanska originalspråket på och med antingen engelsk eller svensk text. Eftersom Netflix är Netflix går det såklart att se k-drama dubbat till engelska. Men för mig förstör dubbningen en del av känslan, så jag läser hellre textat.
Jag känner mig ledsen och sliten i dag, värk och pms i kombo. Och kanske just därför finns det inget bättre för mig att skriva om än Familjen Bridgerton. När jag har en jobbig sjukdoms- eller sorgeperiod är Jane Austen och Regency romance den bästa medicinen. Så har det varit ända sedan tidiga tonåren och jag klamrar mig fast vid detta.
Familjen Bridgerton är en bokserie av Julia Quinn och numera även en Netflix-serie. Båda varianterna utspelar sig i en VÄLDIGT fiktiv 1700- och 1800-talsvärld, där man plockat russinen ur de kakor som är Jane Austen- och Regency-världen. Snarare än att vara faktiska historiska avspeglingar är Quinns böcker fantasifulla tolkningar av en era.
Jag älskar att drömma mig bort till hennes tidshopplock.
Vilka åtta böcker ingår i Familjen Bridgerton-serien?
Familjen Bridgerton-böckerna är åtta till antalet och samtliga av dem finns i svensk översättning. Var och en handlar om ett av Bridgerton-syskonen. Vilka är böckerna i turordning?
Familjen Bridgerton på svenska
Böckerna i svensk översättning:
En annorlunda allians
En oväntad förälskelse
En förtrollande hemlighet
En oundviklig längtan
Ett minnesvärt frieri
En oemotståndlig frestelse
En oförglömlig kyss
Ett livsavgörande ögonblick
Familjen Bridgerton på engelska
Böckerna på originalspråket engelska:
The Duke and I
The Viscount who loved me
An offer from a gentleman
Romancing Mr Bridgerton
To Sir Philip, with love
When he was wicked
It’s in his kiss
On the way to the wedding
Vad handlar de åtta Familjen Bridgerton-böckerna om?
Nedanför sammanfattar jag handlingen i de åtta Familjen Bridgerton-böckerna:
1. En annorlunda allians (Daphnes bok)
Daphne Bridgerton är omåttligt populär i societeten, omtyckt av nästan alla. Ändå mottar hon få frierier. Hon som verkligen vill gifta sig och bilda familj. För att framstå som ännu attraktivare går hon med på Simon Bassets – hertigen av Hastings – vansinniga plan.
De båda ska låtsas att de är ihop för att skrämma bort äktenskapsmäklande mödrar från Simon och för att få Londons ungkarlar att förstå vad de går miste om i Daphne.
Medan de valsar runt i stadens balsalar fattar Daphne och Simon tycke för varandra. Simon är dock säker på sin sak, han ska inte gifta sig. Han ska inte heller skaffa barn. Aldrig någonsin. Hur det kommer gå för paret läser du om i En annorlunda allians.
2. En oväntad förälskelse (Anthonys bok)
Som den äldste av syskonen Bridgerton har Anthony tagit ett stort ansvar för familjen. Särskilt sedan faderns död. Så det är väl inte för mycket begärt att få en stöttande men samtidigt okomplicerad hustru?
Anthony tror sig funnit ett bra hustruämne, men när han börjar uppvakta henne får han ett stort motstånd i hennes storasyster Kate Sheffield.
Kate tycker att Anthony är en riktig skitstövel och kommer aldrig i livet låta honom gifta sig med systern, som är för bra för honom. Hon ställer till ordentligt med bråk – och det visar sig att det är kul att gräla med Anthony. Lite för roligt, faktiskt.
En oväntad förälskelse är min favoritbok i Julia Quinns Familjen Bridgerton, har läst den flera gånger om eftersom jag inte kan få nog av de kvicka meningsutbytena mellan Anthony och Kate.
Kärlek börjar alltid med bråk, säger man ju…
3. En förtrollande hemlighet (Benedicts bok)
Sedan faderns död har Sophie Becketts liv blivit mycket svårare. Hennes styvmor behandlar henne som vore hon Askungen och det verkar inte som att det finns mycket hopp om att slå sig fri.
Men en dag ler lyckan plötsligt mot henne. Hon får chans att klä ut sig och smita in på Lady Bridgertons maskeradbal.
Där möter hon Benedict Bridgerton och redan från första stund slår det gnistor om dem – fram tills midnatt. Därefter måste hon fly för att inte bli påkommen.
Kvinnan på balen har gjort ett så starkt intryck på Benedict att han bara måste hitta henne igen. När han äntligen finner henne förstår han det inte först och sårar Sophie djupt.
Det är mycket askungesaga över den tredje Bridgerton-boken En förtrollande hemlighet.
4. En oundviklig längtan (Colins bok)
Colin Bridgerton kan vara Londons charmigaste ungkarl, åtminstone har han rykte om sig att vara stilig och rolig. Somliga skulle kalla honom spelevink. Men vad de alla missat är att han är en man med djup och drömmar. Alla förutom Penelope Featherington.
Penelope är den första som ser bakom fasaden och inser att Colin besitter en stor skrivtalang. Faktum är att de båda har författardrömmar och hon gör allt för att stötta Colin.
Vad Colin inte vet är att Penelope älskat honom sedan alltid och att hon lever för att få vara nära honom. För det och för något annat som hon inte kan berätta om.
Plötsligt verkar hela Londonsocieteten vara besatt av att röja varandras hemligheter, och i centrum för uppståndelsen står den oförlikneliga Lady Whistledown och hennes skvallertidning. Vem är denna vassa skvallerskribent?
Obesvarade kärlekar och välbevarade hemligheter, allting ställs på sin spets i En oundviklig längtan av Julia Quinn.
5. Ett minnesvärt frieri (Eloises bok)
Det finns ingen hängivnare brevskrivare än Eloise Bridgerton och hon har fått en lika hängiven brevvän i sir Philip. Vänskapen inleds när hennes släkting går bort och hon skriver ett kondoleansbrev till den nyblivne änklingen, Philip.
Under brevväxlingen växer en vänskap fram mellan dem båda och när Philip oväntat friar till Eloise lämnar hon London i hast för att bege sig till hans avsides gods. Hon har inte direkt tänkt gifta sig i livet, men tycker ändå att hon bör lära känna Philip bättre.
Rätt som det är står hon oanmäld på hans trappa och inför ett hushåll drabbat av sorg. Hon lär känna en man som längtar efter att bli älskad och hans två kärlekstörstande barn, som ställer till det ordentligt för henne i en rad busstreck.
När Eloise börjar finna sig till rätta knackar hennes rasande bröder på… Det blir mycket av familjen Bridgerton i boken Ett minnesvärt frieri och Eloise vet inte riktigt hur hon ska krångla sig ur det.
6. En oemotståndlig frestelse (Francescas bok)
Michael Stirling älskar Francesca Bridgerton av hela sitt hjärta och även om han skulle vilja träffa någon annan kan han inte förmå sig. Så i stället förblir han ensam medan hon är gift med hans kusin och vän.
När Francesca mister sina älskade finns Michael vid hennes sida. Han är den som stöttar henne och som får henne att finna en ny mening med livet. Hon är glad att hon har en så fin vän i honom.
Kruxet är att Michael är trött på att vara hennes vän och i En oemotståndlig frestelse är den stora frågan om han äntligen kommer våga blotta sitt hjärta.
7. En oförglömlig kyss (Hyacinths bok)
Hur tragiskt det än låter är det sant: Gareth St. Clair är hatad av sin egen far. Så hatad är han att fadern nu vill göra honom arvlös – och det finns inga vettiga skäl till hatet.
Den sista chansen för Gareth att klara sig undan ruinens brant är att finna nyckeln till alla de hemligheter som finns i släktens förflutna och som förefaller leda till en dagbok.
Att dagboken är skriven på italienska och att han inte kan ett endaste ord på språket är ett stort hinder på vägen mot räddningen.
Italienska behärskar däremot den unga Hyacinth Bridgerton, som dessutom råkar vara bästa vän med hans mormor Lady Danbury. Precis som mormodern är Hyacinth skrämmande kvicktänkt och frispråkig, men han kan inte låta bli att charmas av hennes starka karaktär.
I boken En oförglömlig kyss tar Julia Quinn med läsaren på en skattjakt som leder från just St. Clairs familjedagbok till undangömda släktklenoder. Hyacinth älskar att leta efter skatterna och hon älskar att bli kysst av Gareth under jakten.
Utmaningen i ett översätta ett spännande livsöde och umgänget med en ökänd rucklare, plötsligt har Hyacinths tillvaro i London blivit tämligen händelserik (!).
8. Ett livsavgörande ögonblick (Gregorys bok)
Alla syskonen Bridgerton gifter sig av kärlek och nu är det den yngre brodern Gregorys tur att göra detsamma. Han har siktet ställt mot den ljuvliga Hermione Watson, men hon verkar inte vara lika förtrollad av honom som han är av henne.
För att nå hela vägen fram till Hermiones hjärta söker Gregory hjälp hos hennes bästa vän Lucy Abernathy. Vad kan han göra för att få Hermione att älska honom?
Lucy ger Gregory massor av värdefulla råd och när han äntligen får Hermiones fulla uppmärksamhet inser han att egentligen älskar Lucy.
Men då är det nästan för sent, för Lucy är i färd att gifta sig med någon annan. Någon hon själv inte valt. I Ett livsavgörande ögonblick måste Gregory röra upp himmel och jord för att få vara med sitt livs stora kärlek och han är säker på att Lucy älskar honom tillbaka.
Julia Quinns fristående epiloger om syskonen Bridgerton
Julia Quinn skriver och skriver på Bridgerton-världen och glädjande nog slutar romanserna inte med de åtta böckerna i serien. Hon har även skrivit en novellsamling med nya epiloger för vart och ett av syskonen – och även en epilog för deras mamma Violet.
Somliga av epilogerna finns i svensk översättning, men för att läsa samtliga av dem bör du vända dig till den engelska samlingsvolymen The Bridgertons: Happily ever after.
Jag vill inte berätta för mycket om epilogerna, för då röjer jag saker jag tänker att du som läsare hellre vill upptäcka själv. Nöjer mig därför med att konstatera att jag tycker mycket om epilogerna och att författaren har fångat sina karaktärer på de träffsäkraste sätt.
Nya epilogerna på svenska
Följande Bridgerton-epiloger finns i svensk översättning:
Daphnes epilog
Anthonys epilog
Benedicts epilog
Colins epilog
Eloises epilog
Francescas epilog
Hyacinths epilog
Gregorys epilog
Återkommande karaktärer i Familjen Bridgerton-världen
Det finns många skäl till varför jag älskar Julia Quinns Familjen Bridgerton-böcker. Ett av de främsta skälen är att författaren skriver fram en hel värld av återkommande karaktärer, en värld där berättelserna flyter in och ut i varandra.
Förutom de åtta syskonen Bridgerton och deras respektive är mamma Violet ett kärt inslag i böckerna. Det är hon som är Lady Bridgerton och som håller familjen samman i det starkaste av kärleksband.
Lady Whistledown är med i de första böckerna och ger upphov till kaos i den fjärde delen, En oundviklig längtan. Hon är en kvick skvallerskribent som skriver under pseudonym och som får inleda varje kapitel i form av en skvallernotis.
Lady Danbury är en annan framträdande karaktär i Bridgerton-världen. Hon är en riktig matriark som uppnått en så hög ålder och ett så stort inflytande att hon kan vara hur excentrisk hon vill. Excentrisk är hon också. Och knivskarp i sinnet. Man aktar sig gärna för hennes vassa tunga.
Familjerna Featherington och Smythe-Smith återkommer de med, Smythe-Smith har för övrigt fått en helt egen bokserie som är i färd att översättas till svenska. Både Featheringtons och Smythe-Smiths står för färgstarka och roliga öden.
Smythe-Smith-kvartetten är en lika underbar släktsaga
Smythe-Smith är alltså en annan känd familj i Bridgertons värld, de rör sig i samma kretsar och varje år möts de under Smythe-Smith-kvartettens omusikaliska soaréer. Helst av allt vill man inte gå på framträdandena, kvartettens musicerande är värsta örontortyren. Men av solidaritet går man i alla fall.
Bokserien heter just Smythe-Smith-kvartetten i svensk översättning och i de fyra delarna följer läsaren medlemmarnas väg in i vuxenlivet och den sanna kärleken. Familjen Bridgerton är svårslagen, men den här spin-off-serien ligger inte långt efter i charmighet. Jag föll pladask för första boken och har sedan fortsatt läsa den underbara släktsagan.
Julia Quinns övriga spin-off-böcker på Familjen Bridgerton
Det finns nästan ingen ände på Familjen Bridgerton-böckerna, och det är jag oändligt tacksam för. Jag får väl dock tillstå att företaget att skriva en komplett guide är smått utmanande just på grund av mängden.
Julia Quinn har även skrivit så kallade prequels till böckerna om Bridgerton-syskonen och i dessa läser man bland annat om generationerna före dem. Serien som heter Rokesbys finns ännu inte i svensk översättning.
Rokesbys på engelska
Böckerna på originalspråket engelska:
Because of miss Bridgerton
The girl with the make-believe husband
The other miss Bridgerton
First comes scandal
Netflix Familjen Bridgerton är en riktig dundersuccé…
… och det visste jag väl att serien skulle bli. För mig är det lite som att mina våtaste drömmar – ursäkta uttrycket – besannas i och med att jag nu kan titta på Regency romance. Men jag överraskas av den kreativa tolkningen av böckerna och kan faktiskt tycka det är skönt att Netflix Familjen Bridgerton skiljer sig så pass mycket från Julia Quinns ursprungsverk.
Något jag tycker Netflix fångar alldeles utmärkt är humorn och värmen, för Familjen Bridgerton är verkligen rolig att läsa och så är den precis så härligt feelgoodig som man kan behöva efter en lååång vecka. Netflix skildring tillför Bridgerton-världen en mångfald som bokserien aldrig visat prov på och det tycker jag är en styrka.
Netflix Familjen Bridgerton säsong 1
I skrivande stund finns enbart säsong 1 av Netflix-serien. Säsongen handlar om Daphne Bridgertons romans med Simon Basset men är fullspäckad av familjedrama, givetvis i tidig 1800-talsmiljö. Se trailern för Familjen Bridgerton säsong 1.
Netflix Familjen Bridgerton säsong 2
Säsong 2 är på gång och efter att ha sett den längtar jag ihjäl mig efter ankomsten. Herremingud (!) så himla snyggt denna första tjuvtitt fångar den arga gnistan mellan Anthony Bridgerton och Kate Sheffield. Se sneakpeaken på Familjen Bridgerton säsong 2.
Måste slå ett slag för den vackra musiken i Netflix-serien
En liten, liten parentes i denna redan megafeta guide är hur ljuvlig jag tycker musiken i Netflix-serien är. Jag spelar den på repeat och sveps bort av de vackra tonerna. Lyssna på Familjen Bridgerton på Spotify.
Nu sätter jag punkt för den här texten och så får jag hellre återvända till den längre fram. Bridgerton-nörderiet kommer jag däremot aldrig upphöra med. Så det så.
Jag vet inte vilket annat ord jag ska använda för det än överväldigad. Har varit på mina vänners och tillika kollegors virtuella skivrelease för att bevittna hur deras musikdröm äntligen gått i uppfyllelse. De har egenhändigt gjort skivan från grunden och som inför allt annat de skapar är jag mållös.
Pernilla och Johan – eller Tailsway – som de heter är en stor inspirationskälla för mig. Vi har följt varandra i bloggandet under många, många år nu. Driver till och med projekt tillsammans.
Det handlar inte bara om deras nästan utomvärldsligt mångsidiga talang, utan om hur de alltid är sanna mot sig själva i det de gör. Om jag någon gång hamnar på villovägar är det bara att tänka på deras autenticitet för att hitta tillbaka till vad jag står för igen. Trots alla tänkbara frestelser för kreatörer på www säljer de sig aldrig. Alltså aldrig.
På sistone har de känt sig ganska dränerade av allt reklamande som bloggande medför och har då i stället gått tillbaka till sina rötter, nämligen den keltiska folkmusiken med nordiska vibes. Och precis som på deras bloggar – ta en titt på Pernilla Bergman och Lungan i stormen – berättar de öppenhjärtigt om livet även i det här fallet.
Den sortens öppenhjärtighet träffar rakt i hjärtat, den är liksom bortom all prestige. Naken. Angelägen. Och det är därför jag berörs och imponeras. Jag berörs av berättelserna och jag imponeras av modet i dem. Inte bara jag, utan alla deras tusentals läsare och nu lyssnare.
Men det är ju inte bara starkt, det är fantastiskt bra och estetiskt tilltalande. Pernilla och Johan är extrema perfektionister och de har ett enormt driv att växa i allt de åtar sig.
Nu gissar jag bara, men jag tror det beror på att de eftersträvar perfektionen i en ärlig berättelse och då kan man behöva slipa sina tekniker. När man skapar har man inte så sällan en bild av något och jag antar att de båda vill nå exaktheten i bilden. Jag måste fråga dem om detta!
När jag tänker tillbaka blir jag ledsen av hur jag underskattat mig själv som kreatör. Detta trots ganska så lysande resultat. Jag kan ärligt talat säga att jag aldrig är riktigt nöjd med var jag befinner mig. Man kan bli ännu bättre, tänker jag lite väl kritiskt. Men det leder till att jag sällan stannar upp och hyllar mitt hårda arbete. Att jag tänker BAH! och kastar det åt sidan.
Jag har däremot landat i att jag inte är en nybörjarskribent eller -reklamare längre och det är jag glad för. Det gör att jag inte låter mig utnyttjas av en marknad som älskar osäkra kreatörer. Fantastiskt kunniga skapare som förtjänar så mycket bättre än vad de får, ska tilläggas.
En annan sak jag också måste börja uppskatta mer är mitt fotohantverk, har utvecklats mycket inom det på sistone. Fotona tog jag häromdagen, i den ystra solnedgången vid Kåsa och Subbe fyr.
Kan en kund inte betala för sig ger jag ett blankt nej och blir jag dåligt bemött av en kund går jag. Numera tänker jag som så att kunden ska vara lika tacksam för min insats som jag ska vara för uppdraget. Tacksamheten bör gå åt båda hållen för ett lyckat samarbete, om nu tacksamhet är rätt ord för det hela.
Förut blev jag så glad och tacksam för varje liten bekräftelse av mitt hantverk att jag kastade mig in i orättvisa uppdrag där jag hamnade i en jobbig beroendeställning. Jag tror att man som nybörjare – oavsett hur bra hantverkare man är – kan ha svårt att validera sitt eget arbete sakligt. Det är problematiskt.
Efter att ha skrivit tusentals texter de senaste åren har jag samlat på mig så pass mycket erfarenhet att jag kan bedöma vad som funkar respektive fejlar, även om perfektionisten i mig alltid vill lite, lite till. Det känns skönt att ha kommit till detta stadium i karriären eftersom jag känner en större trygghet i mig själv.
Känslan har successivt vuxit fram, kan inte säga när den infann sig. Jag vet bara att den gör skillnad för mig. I dag tackade jag exempelvis nej till ett långsiktigt textuppdrag på grund av att jag tycker den potentiella kunden betalar för dåligt. Hen blev lite paff och har inte riktigt gett sig ännu, försöker närma sig mitt anbud.
Jag älskar att kunna klämma till med att jag inte kommer förhandla ner mig eftersom jag vet att jag är värd varenda krona – och att kunna visa upp vad jag åstadkommit. Jag älskar det för att jag inte alltid haft självtilliten att kunna göra så. Om inte jag själv inser mitt eget värde som kreatör, vem ska då göra det?
