Dagdrömmarna, jag tror inte jag kan leva utan dem…

hur dagdrömmer man

Som barn fasade jag för att växa upp av en orsak: jag var livrädd för att jag skulle bli vuxen att jag tappade förmågan att dagdrömma. Kunde knappt tänka mig något värre då och ryser fortfarande i hela kroppen när jag tänker på vad livet vore utan dagdrömmarna. För min del vore det i alla fall tomt.

Kan jag ens leva utan dagdrömmarna? Vet liksom inte hur man gör.

Jag dagdrömmer sällan om min egen tillvaro, eller inte sällan. Typ aldrig. Snarare kretsar mina inre bilder kring dramatiska historier i en salig blandning av nutid och dåtid, av saga och sanning. Och i de olika historierna placerar jag återkommande karaktärer som jag fantiserat fram genom åren. En del har följt mig i över tjugo år… Gissa om de utvecklats!

Man skulle nog kunna säga att mitt dagdrömmande är som att jag skriver böcker i huvudet, berättelser som bara är till för mig själv. Kommer aldrig pränta ner historierna, det skulle vara som att ge bort den bästa biten av mig själv.

Jag har uppenbarligen ett produktivt liv, en arbetsam tillvaro. Det är inte så att jag har tid att försvinna in i dagdrömmarna hela dagarna. Jag har också ett socialt liv, jag dagdrömmer inte för att jag är ensam. Som jag har levt och lever mina dagar finns det ingen risk att jag fastnar i det blå.

När jag inte tar mig tid att dagdrömma känner jag dock av konsekvenserna. Dagdrömmandet är en av de sundaste sakerna jag kan göra för mig själv. För mig är dagdrömmarna nämligen ett föremål för meditation, för vila. Det är en stunds intensivt fokus som riktas inåt och som stoppar om själen inför exempelvis natten.

Om jag känner smärta eller oro innan sömnens ankomst hjälper dagdrömmandet mig att varva ner, lite som att ta några djupa andetag och bli uppfylld av glädje. Det är fantastiskt att kunna somna med ett leende på läpparna, oavsett vad dagen fört med sig.

Hur dagdrömmer du?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.