När jag skrev mina boktips inför Förintelsens minnesdag och mitt inlägg om judiskt motstånd under Förintelsen kom jag på att jag glömt berätta om Kelly Rimmers gripande roman Vad hjärtat aldrig glömmer. Jag läste boken någon gång i höstas och jag var så tagen att jag hade en och annan gråtattack under tiden. Läs flera gråtattacker! Jag som inte har så lätt till tårarna, liksom. Men där och då fanns det ingen hejd på dem.
Vad hjärtat aldrig glömmer är två parallella berättelser som vävs samman i en släkthistoria över tid och rum. Handlingen utspelar sig dels i nutidens USA, dels i andra världskrigets Polen. Den sönderstressade mamman Alice bestämmer sig för att hörsamma mormoderns innerliga önskan om att hon ska resa till den polska staden Trzebinia för att nysta i familjens förflutna.
På bilden ser du omslaget till Kelly Rimmers Vad hjärtat aldrig glömmer. Boken gavs ut av Louise Bäckelin förlag 2019.
Det har nämligen visat sig att mormodern undanhållit en del av sin livshistoria för resten av familjemedlemmarna. Mormodern Alina flydde undan Förintelsen och hamnande i USA, och detta med en man som Alice alltid trott varit hennes morfar. Men hennes biologiska morfar är i själva verket Tomasz, Alinas livs största kärlek och en läkare som plötsligt försvann under andra världskriget.
Vad hände med Tomasz? Alina måste få veta så att hon till slut kan få sin sista vila. Eftersom Alice och mormodern har ett alldeles särskilt band faller det alltså på henne att göra resan. Samtidigt brottas hon med egna problem. Det knakar i hennes och makens äktenskap, då maken stöter bort deras autistiske son och enbart fokuserar på den särbegåvade dottern. Han flyr in i sitt forskarjobb och lämnar Alice själv med familjens utmaningar.
När Alice beger sig till Polen måste hon våga lita på att maken kan skärpa till sig och vara den far han behöver vara för allas skull. Det är inte lätt för henne, men snart uppslukas hon av mormoderns och morfaderns historia. Alina och Tomasz var barndomsvänner, och blev älskande. För att kunna vara tillsammans måste de varje dag göra tyst motstånd mot nazisterna och hitta vägar att överleva i en mördande värld.
Alices resa uppenbarar en berättelse om stort mod och stora förluster, som läsaren följer genom både Alices och Alinas ögon. Vad hjärtat aldrig glömmer av Kelly Rimmer griper tag och är omöjlig att lägga ifrån sig. Den här boken är i samma fantastiska klass som Kristin Hannahs Näktergalen och Kristin Harmels De bortglömda namnens bok.
I går var den första soliga dagen på lääänge. Jag passade på att göra en kvartersfotografering, mer än så hann jag inte eftersom jag skulle i väg på middag och teater senare. Men ljus, så tacksamt! Det långvarigt gråa har försvårat fotostunderna och jag har väl tillfälligt gett upp dem, vilket jag kanske inte borde gjort i första taget.
Jag har lyssnat på mycket radio under veckan. Public service, vilken tillgång! Alltså, jag har lyssnat på Sveriges radios P1-program. Under gårdagens fotorunda hade jag exempelvis ett avsnitt av Vetenskapsradion Historia i öronen: ”Judiskt motstånd under Förintelsen”. I går var det ju Förintelsens minnesdag, så detta nya avsnitt kändes passande.
Motståndet under Förintelsen och andra världskriget är något som jag fascinerats av i flera år. På senare år har det nämligen kommit hur många skönlitterära böcker som helst om kvinnors vardag och kamp under 1930- och 1940-talen.
Tack vare läsningen av dessa böcker – exempelvis Kelly Rimmers Vad hjärtat aldrig glömmer, Kristin Hannahs Näktergalen och Kristin Harmels De bortglömda namnens bok – har jag insett hur mångsidigt motståndet varit. Skönlitteraturen kan ge fantastiska inblickar i människors liv. Men även historiska studier kan ge en djupare bild av just historien. Det är därför som jag blev så tagen av radioavsnittet ”Judiskt motstånd under Förintelsen”.
I avsnittet berättar Kenneth Hermele om det mod som krävdes för de mest vardagliga motståndshandlingar och hur utbredda dessa var, trots att dödliga bestraffningar hängde över som ett ständigt hot. En liten motståndshandling, som att sjunga en sång eller hjälpa en vän, kunde bestraffas tiofalt av nazisterna.
Ändå valde två unga kvinnor att ta av sig sina davidsstjärnor, klä upp sig och gå på dans en kväll, bara för att få leva som vanligt. Ändå upprättades ett hemligt judiskt arkiv i Warszawa, spelades satiriska teaterföreställningar och smugglades mat. Ja, och ändå sköt en mystisk danserska ihjäl en nazist i ett av koncentrationslägren.
Kenneth Hermele har skrivit en faktabok om det judiska motståndet. Den ska jag läsa. Har satt upp mig i kö på biblioteket. Det var en lång bibliotekskö, så vi får se när läsningen blir av. Till dess kommer jag nog ha hunnit läsa ut Victor Klemperers dagboksanteckningar från Förintelsen, ett mastodontiskt verk på tusen sidor som också vittnar om motståndets många uttryck.
27 januari i dag. Det är Förintelsens minnesdag. Den 27 januari 1945 befriades förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Trots att det gått så många år sedan andra världskrigets grymheter känns de ändå nära och svårbegripliga. Ja, Förintelsen, som började i Nazityskland 1933, känns ofattbar. Vad driver människor att åsamka andra människor så mycket skada?
Det ofattliga i händelsen är en existentiell fråga för mig. Eftersom jag gärna djupdyker i det existentiella påbörjade jag för ganska länge sedan ett eget litet studieprojekt, som bland annat innebär att jag läser filosofiska och sociologiska böcker av människor som själva upplevt Förintelsen på nära håll.
Jag syftar på Hannah Arendts, Zygmunt Baumans samt Victor Klemperers verk, samtliga författarna var stora tänkare med judisk anknytning. Någon gång kommer jag skriva mer djupgående guider till tänkarnas verk. Här nöjer jag mig dock med att lyfta fram tre korta boktips i hopp om att fler ska få upp ögonen för hur vanliga människor drogs med i Förintelsen och utan att blinka deltog i en hathysteri utan dess like.
3 böcker för viktiga perspektiv på Förintelsen
Nedanför följer alltså de tre boktipsen för viktiga perspektiv på Förintelsen – läs dem alla:
1. Den banala ondskan av Hannah Arendt
Med utgångspunkt i en israelisk rättegång 1960 skriver filosofen Hannah Arendt fram sitt perspektiv på ”den banala ondskan”. Förintelsen var en fruktansvärd händelse som möjliggjordes av att helt vanliga, likgiltiga människor egentligen bara gjorde det de blev tillsagda att göra. De hade varken ett ont uppsåt eller förstod vilka konsekvenser agerandet skulle få för miljontals offer.
På bilden ser du omslaget till Hannah Arendts Den banala ondskan. Boken gavs ut av Daidalos 2013.
Boken Den banala ondskan har undertiteln Eichmann i Jerusalem och handlar om när just SS-officeren Adolf Eichmann skulle ställas till svars för sina handlingar. Arendt tolkar Eichmann som en av de vanliga, likgiltiga människorna som inte hade något direkt att vinna på Förintelsen, vilket inte stämmer. Men resonemanget kring hur meningslösa människors ondskefulla handlingar är är ändå relevant för att förstå den historiska händelsen.
2. Auschwitz och det moderna samhället av Zygmunt Bauman
Utan att ha läst böckerna från början till slut – ännu – skulle jag mena att sociologen Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället utvecklar Arendts resonemang om banaliteten i den ondska som människorna i Nazityskland visade prov på. Han menar att Förintelsen möjliggjordes av en rationell social ingenjörskonst, där människoliv inte var mer än siffror i ett byråkratiskt system.
På bilden ser du omslaget till Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället. Boken gavs ut av Daidalos 1994.
Som jag redan nämnt i det första boktipset var det helt vanliga människor som skrev under helt vanliga människors dödsdomar. Att människor representerades av siffror och att systemet dessutom utgjordes av ett virrvarr av myndigheter, kontor och tjänstemän ledde till att judarnas lidande kändes avlägset. Till och med för de som verkställde deporteringarna till Auschwitz. Det byråkratiska systemet var för att sammanfatta det hela en effektiv mördarmaskin.
Under dessa förutsättningar vara alla tjänstemän lika skyldiga som oskyldiga och vice versa, vilket i sig är problematiskt.
3. Tredje rikets språk av Victor Klemperer
Litteraturvetaren Victor Klemperer skrev dagbok om Förintelsen och andra världskriget. Hans ögonvittnesskildring från 1933 till 1945 är unik i sitt slag och ger en inblick i de avgörande åren som ingen annanstans. Nej, inte ens Anne Franks dagbok är lika omfattande (och den är för övrigt redigerad av Franks äldre manliga släkting som tyckte att vissa av de saker hon skrev var opassande).
På bilden ser du omslaget till Victor Klemperers Tredje rikets språk. Boken gavs ut av Glänta Produktion 2020.
I verket Tredje rikets språk utvecklar Klemperer iakttagelserna till ett djupare perspektiv på hur nazisternas retorik till slut kom att påverka samhället och vardagen i stort. Det handlar om små, små lögner, gränser som flyttas fram lite i taget och hur människor till slut börjar ta lögnerna för sanningar och inte längre reagerar över det som tidigare ansetts vara moraliskt fel, som en hatisk retorik och hatiska handlingar.
Den banala ondskan, Auschwitz och det moderna samhället samt Tredje rikets språk är även viktig läsning för att förstå dagens samhälle(n). Historien förefaller upprepa sig igen och igen. Med tanke på allt det lidande Förintelsen och andra världskriget medförde kan jag tycka det är märkligt att vi inte vet, eller snarare agerar, bättre i dag. Förhoppningsvis kan boktipsen i detta blogginlägg ge lite nya perspektiv och verktyg för att skapa en mjukare värld!
Yttrandefriheten är en av demokratins grundstenar, runt om i världen dör människor för sin rätt att yttra sig om bland annat samhället. Jag reflekterar att yttrandefrihet är på liv och död, livsviktigt. Och kanske blir jag mörkrädd för hur somliga väljer att använda den. Man använder en av de mest grundläggande rättigheterna i svensk lag till att sprida hat, till att göra nazistmarscher, koranbränningar och så vidare.
I vilka samhällen anordnar man bokbål, förresten? Jo, i totalitära samhällen där yttrandefriheten är förbjuden. Typ i verklighetens Nazityskland, eller i en av litteraturvärldens mest dystopiska visioner: Ray Bradburys Fahrenheit 451.
Men i yttrandefrihetens namn väljer man alltså att bränna en symboliskt viktig bok för massor av (oskyldiga) människor för att demonstrera sin rätt. Samtidigt vill man radera andra människors rätt att tycka, tänka och tro, för det är ändå detta ett bokbål innebär. Var finns logiken? Sverige anno 2023, jajamensan! Trodde för ett tag att jag befann mig på 1930-talet. Det händer lite då och då, att jag liksom förväxlar decennierna med tanke på den politiska tillbakagången i landet.
Jag ställer mig inte frågande till rätten att få uttrycka sin åsikt oavsett hur j*vla dum den är och hur j*vla dumt man gör det, bara till varför man väljer att använda något så värdefullt som yttrandefriheten till hat och hets. Med den fantastiska yttranderätten följer också ett stort ansvar, som med alla rättigheter.
Nej, jag har inte riktigt fått händelserna i Sverige att gå ihop de senaste dagarna. Därför tänkte jag att jag kunde vända mig till ett av min favoritradioprogram, nämligen Filosofiska rummet i P1. Där tänks och sägs det många kloka saker, så även om yttrandefrihet och hur den brukas. Det spelar ingen roll om man är röd, blå, brun eller grön, följande Filosofiska rummet-avsnitt kan ge perspektiv på sådant som jag tror att många av oss brottas med för tillfället:
Jag har haft några kreativa kvällar. Eller egentligen kreativa nätter, om man väger in natten till i dag när jag satt uppe till sent för att färdigställa tre olika känslomemoryn. Det här med känslomemory är ett koncept jag gjort förut, men nu har det fått en makeover och nya teman.
Vad går känslomemory ut på? Spelen fungerar som ett vanligt memory med ett undantag. När du får de matchande känslobrickorna ska du fundera över vilken känsla som visas och sedan härma känslan alternativt beskriva känslan i ord. Därefter får du lägga paret i din poänghög.
Spelet går inte ut på att ha rätt eller fel, utan det är snarare tänkt att uppmuntra till samtal om känslor tillsammans med barn. Att prata känslor med barn är kanske inte alltid det lättaste, eller så är det det, men här har du alltså en liten, liten utgångspunkt.
Kvälls- och nattpyssel av printables är ganska mysigt, btw. Medan jag skapade dessa memoryspellyssnade jag igenom en förinspelad lektion och ett P3Dystopia-avsnitt om stress, det senare ironiskt nog. Det har blivit för många skärmtimmar på sistone, helt klart. Jag håller på med ett vintertema som jag är väldigt glad i och jag har därför svårt att bryta i rimlig tid.
Emily Henrys romantiska feelgood Strandläsning fick bli förra veckans motvikt till tung kurslitteratur i idéhistoria. Den här romanen har prisats som en av de bästa böckerna inom romance 2020, och den är minst sagt hajpad. Kan jag förstå hajpen? Delvis, ja. Men så är jag också väldigt svag för upplägg som har drag av från-fiender-till-älskare alternativt från-hat-till-kärlek. Är jag skadad av Stolthet och fördom? Absolut! Så egentligen har jag nog svårt att tänka mig en romantisk bok som är mer lämpad för mig än just Strandläsning. Åtminstone i teorin.
Men även i praktiken är denna Emily Henry-bok bra. Du förstår, den innehåller lagom mängder av hjärta och smärta. Kärleken får liksom aldrig vara för enkel och karaktärerna får aldrig vara för obekymrade. Till och med när det verkar som att de är rena rama sagoprinsessorna måste det finnas ett mörkare öde bakom den rosaskimrande fasaden. January Andrews må vara en sagoprinsessa i Augustus Everetts ögon, vilket han gärna låter henne veta, men om han bara visste vad hon gått igenom i livet…
På bilden ser du omslaget till Emily Henrys romantiska feelgood Strandläsning. Boken gavs ut av Lavender Lit 2020.
När January var barn blev mamman cancersjuk och cancern har aldrig riktigt släppt taget om hennes lilla familj, bestående av henne själv, mamman och pappan. Trots svår sjukdom har föräldrarna alltid lyckats hitta glädjen, och att det går att vara glad i livets motgångar är något January därför är övertygad om. Men så dör pappan. På begravningen får hon reda på att han varit otrogen mot mamman – medan hon var sjuk. Och inte nog med det, January får ärva strandhuset där pappan tillbringat tid med den andra kvinnan. Sviken bortom alla ord, och dessutom nyss lämnad av pojkvännen, måste hon rensa ut strandhuset. Under vistelsen där ska hon även försöka skriva sin nya feelgoodroman. Det är bara väldigt svårt att skriva om kärlek när man tappat tron på den.
För att göra saken ännu värre är ingen mindre än Augustus, Gus, hennes nya granne. Gus var hennes stora konkurrent när hon studerade kreativt skrivande på universitet. Han hade alltid spydiga kommentarer till övers för henne, ändå var det som att de inte kunde hålla sig borta från varandra. Gus är precis lika dryg nu som då, feelgood dissar han som få och så är han en superhyllad författare av ”smarta”, dystra romaner. Under ett av deras retliga meningsutbyten antar de en utmaning: January ska skriva en dyster roman och Gus en glättig sådan.
De börjar utforska de olika genrerna tillsammans och medan de gör det slår passionen ut i en mycket, mycket bräcklig blomma. Vad annars, liksom? January har fortfarande inte bearbetat sin sorg och Gus bär på ett tungt bagage, vilket gör dem livrädda för att ha en seriös relation. Det blir helt enkelt av-och-på-och-av i en oroande cirkel. Ska de personliga hindren övervinnas och den gemensamma kärleken segra till slut? Läs Emily HenrysStrandläsning så får du se vad som händer själv!
Vilken vecka jag lämnat bakom mig! Jag menar det inte på ett dåligt sätt. Tvärtom har jag successivt börjat känna mig bättre efter corona, även om astman och värken fortfarande är banans, och jag har haft något kul att ta tag i. Jag har börjat skolan igen. Ska ge det ett nytt försök och se om jag inte kan läsa idéhistoria och filosofi, som har stått på min att-göra-lista sedan jag avslutade min utbildning för snart ett decennium sedan. Det innebär att jag nästan är en medelålders student. Ha! Men man blir aldrig för gammal för att bilda sig. Och så hoppas jag att jag kommer känna att det är mer givande än sommarens skrivkurser.
Det är mycket jobb med att hålla ihop företagande i kristider och universitetsstudier när man har ett vuxenliv, så jag måste ändra mitt upplägg i vardagen. Förra veckan började jag och Christoffer att ställa väckarklockan astidigt i ett försök att skapa en bättre balans måndag till fredag (för bådas skull). För mig har det inneburit att jag under flera av nätterna bara fått ett par timmars sömn, då jag har sömnsvårigheter på grund av värken. Så det får bli till att börja med melatonin under den här veckan. Jag tycker jag fått hjälp av melatonin förut och har stora förhoppningar om att det ska hjälpa även nu.
Under föregående vecka betade jag av sex digitala universitetslektioner och jag påbörjade läsning av kurslitteraturen, och detta medan jag i samma veva skrev texteroch designade printables. Jag tror jag snittade över 10 datortimmar om dagen förra veckan. Ändå var jag ute på promenader, läste romance och spelade spel. Jag vilade, helt enkelt. Mitt långsiktiga mål är att tillbringa mindre tid vid skärmarna och att fördjupa mig i spännande ämnen, liksom att skapa och ströva på i analog anda. Ett (eller två) steg i taget!
Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för CDON
Du kan inte gissa hur överraskad jag blev när Christoffer kom hem med en present: Lego-blommor i form av en orkidé. Någon dag tidigare hade jag på mitt flummiga vis, och helt utan någon tanke med det, sagt att jag gillar blombyggsatserna och gärna skulle vilja ha dem alla. Och så fick jag mitt första set från Lego Botanical Collection.
Orkidén har vi ännu inte byggt ihop, men det kommer, det kommer. När det är gjort ska jag göra ett blogginlägg där jag visar hur vacker Lego-orkidén är. Just nu har vi bara så fullt upp med att sätta nya kvälls- och morgonrutiner att inget annat än detta och jobb orkas med, och jag har dessutom börjat skolan i veckan.
En eller två saker i taget, liksom.
5 vackra byggsatser från Lego Botanical Collection
Nedanför tipsar jag om fem vackra byggsatser från Botanical Collection – bygg och inred med en Lego-blomma:
1. Lego orkidé
Legos orkidé består av 603 bitar och står i en kruka. En sådan här krukväxt kan man ha framme jämt! Läs mer om blomman.
2. Lego blombukett
Hur vacker är inte blombuketten, då? 756 legobitar i komplementfärgerna orange och lila, och så toppat med genomtänkta accentfärger. Jag älskar färgerna! Läs mer om blombuketten.
3. Lego papegojblomma
En 1 173 bitar stor papegojblomma i kruka. Exotisk och stilren på samma gång. Krukväxten hade gjort sig bra i vårt vardagsrum. Läs mer om växten.
4. Lego bonsaiträd
Bonsaiträd är fascinerande, vilket hantverk och vilken kultur kring hantverket. De små träden har som ett alldeles eget poetiskt skimmer. Detta skimmer tycker jag Lego lyckats fånga i sin byggsats, som består av 878 bitar och som låter dig variera trädets utseende. Bygg med eller utan blommor. Läs mer om blomträdet.
5. Lego vildblommor
Lego har tagit fram ytterligare en bukett. Blommorna i den föreställer vildblommor, och här är de skapade i fylligt rosa, blått, gult och så vidare. Läs mer om blombuketten.
Dekorativa Lego-blommor som inredning
Jag tycker att Lego-blommorna är så dekorativa att man kan ha dem framme jämt, som inredning. Nu samlar jag inte på så värst många prylar längre men byggsatserna från Botanical Collection vill jag gärna samla på mig.
När jag och Christoffer byggt ihop orkidé-setet ska jag placera blomman i köks- eller kontorsfönstret, alternativt på skrivbordet så att jag kan beundra den när jag jobbar.
Med detta stycke vill jag lyfta att många av Legos prylar fungerar ypperligt som inredning, och då menar jag allt från blommorna till tavlorna som de designar. Man måste ju inte heller köpa färdiga byggsatser utan kan skapa Lego-inredning utifrån eget huvud.
Bonustips – 3 andra sorters Lego-blommor
Men om man vill ha färdiga set med Lego-blommor har jag ytterligare tre inspirerande tips – se här:
Jag vet, det är ofta som jag gnäller över Varberg. Vad finns det att göra i en sådan här håla? Staden är ju knappast som Göteborg. Men faktum är att det händer hur mycket som helst på hemmaplan. Det gäller bara att ha lite koll påKomediantens ochVisit Varbergsevenemangskalendrar, och att sedan faktiskt gå på evenemangen som erbjuds.
Under den sena hösten gick jag på bio- och författarbesök. Ett par guidade mörkervandringar på Fästningen blev det också, både en för barnoch en för vuxna. Det var ett par veckor där allt hände på samma gång, och jag är jättetacksam för att jag fick uppleva bland andra John Ajvide Lindqvist, Mia Ajvide och Moa Herngren live. Och så var det den gripande föreläsningen med Simon Häggström.
En del av eventen kostade, men om du tittar i evenemangskalendrarna kommer du överraskas av hur många föreläsningar och händelser som är gratis. Dessutom kostar många av betaleventen bara en symbolisk summa. I Varberg har vi exempelvis Barnens bio och Filmklubben. Att gå på en barnfilm kostar 25 kronor per person i inträde. En vuxenfilm kostar 65 kronor i inträde. Biofilmerna spelas på Varbergs teater, som jag tycker är en fantastiskt fin plats.
På Komedianten erbjuds en rad kreativa event gratis, och då menar jag särskilt event för barnfamiljer. Allt från pyssel till teater brukar finnas under våren och hösten.
Jag skulle egentligen berätta om ett par av författarbesöken jag varit på, men så skenade det här blogginlägget i väg och vad jag vill säga är att man kan ha ett mycket rikt kulturliv nästan gratis. Jag tänker på nu när det är inflationstider och många kämpar ekonomiskt.
Oavsett var du bor skulle jag rekommendera dig att kolla i din kommuns och ditt biblioteks evenemangskalendrar för tips på gratis lokala evenemang. Tänk på att många lokala föreningar också har spännande saker på gång. I Varberg har vi de anrika Varbergs föreläsningsförening och Varbergs humanistiska förening.
Jag försöker kompensera allt mitt hemmajobbande med att gå på kulturevenemang när det är möjligt. Det är ett kul sätt att lära mig nya saker, och så är det alltid så trevligt folk på tillställningarna.
När jag köpte ett presentkort på Cervera fick jag upp ögonen för något riktigt snyggt och praktiskt: Hinza-väskor. Medan butiksbiträdet slog in presentkortet hade jag tid att titta runt i butiken och där stod plastväskorna, ett bord fyllt med regnbågens färger. Plötsligt ville jag köpa en present till mig själv (vilket jag inte gjorde där och då).
Nu har jag alltså ytterligare en sak på villhöverlistan. Och kanske att jag inte bara vill ha en Hinza-väska, utan flera olika. För att kunna matcha färger och annat livsnödvändigt, du vet. Jag har inga rejäla tygkassar hemma, så detta är dessutom en bra grej inför matshoppingen och biblioteksbesöken.
Vad är en Hinza-väska för något?
Hinzas väskor är shoppingväskor i olika färger och storlekar, och de är alla gjorda i en miljövänlig plast som är baserad på sockerrör. Om man tycker stilen har mycket 1950-tal över sig är man inte helt ute och cyklar. Den första Hinza-väskan kom 1957. Väskorna slutade tillverkas på 1960-talet. 2006 återupptogs produktionen och sedan dess har shoppingväskorna utvecklats vidare i en nostalgisk anda.
Väskorna från Hinza finns i både neutrala och kulörta färger. Jag dras alltid till det kulörta och älskar knalligt gult och rosa. De långa svarta handtagen bryter av fint mot färgprakten. Eftersom jag har en nougatfärgad vinterjacka skulle jag nog välja en väska i nougat allra först. Men nu skenar tankarna! Som du förstår är detta en väska i en rad utföranden, så det finns en hel del alternativ att välja på. Oavsett färg är grunddesignen densamma, stilren.
Hur kan man använda dessa väskor?
En Hinza-väska är en ganska typisk shoppingväska i ett hårdare plastmaterial. Den har en vid botten, vilket underlättar vid packning av exempelvis livsmedel. Man kan också använda väskan som strandväska eller pluggväska, då det är smidigt att packa ner allt från vattenflaskor till kursböcker i den.
Väskorna är inte särskilt tunga. Däremot är designen rymlig. Detta innebär att man inte måste knö ner sakerna i väskan. Tillbehör såsom ett regnskydd gör att man kan ta med sig shoppingväskan på en tur i regnet, alternativt att sand inte blåser ner bland prylarna på stranden. Det finns även kompletterande kylväskor.
Jag ser nyttan i den stora och lilla modellen, som för övrigt går i varandra. Om jag inte hade tyckt att Hinza-väskorna hade verkat så praktiska hade jag nog inte intresserat mig för dem just nu. Men jag tänker så här: Hur mycket pengar lägger jag och Christoffer inte på papperspåsar under året? Vi hade lätt sparat ihop till ett par Hinza-väskor…
Var någonstans kan man köpa Hinza?
Som jag nämnde inledningsvis såg jag att Cervera säljer Hinzas väskor. Efter lite googling har jag även hittat olika återförsäljare online, förutom Hinza-väskans egen butik Hinza.se. Priserna varierar mellan de olika butikerna, så om du vill komma undan så billigt som möjligt råder jag dig att göra en prisjämförelse på nätet. Jämför bland annat priser med Cervera, Confident Living och Kitchen Time.
Nu har denna abstrakta akvarellvallmo legat länge. När jag målade den hade jag en tanke om att jag skulle fortsätta fylla på med mer akvarell, flytande tusch och krita. Annars har jag ju målat linjerna i tusch först och fyllt i med akvarell efter det. Här tänkte jag att jag kanske kan göra tvärtom och se vad det blir av experimentet. Jag målar alltså fortfarande på experimentnivå, som kladd.
Vallmorna blev fantastiskt levande när jag målade på en bit gammalt lakan. Känslan blev inte alls samma på akvarellpappret, så jag funderar på hur jag kan få in mer liv i kladdmålningen. Definitivt en fylligare svart, i alla fall.
Jag har försökt men inte riktigt kunnat måla sedan jag blev oinspirerad i början på december och strax därefter fick corona. Därför är det bra att jag har den här ofärdiga målningen, för den ger mig något att utgå från när jag nu ska försöka komma i gång med min vardag igen. Det verkar också som att den kommande veckan ska bjuda på lite mer ljus, och då blir det faktiskt lättare att plocka fram penslarna.
Det kommer en blogguppdatering om hur experimentet med vallmon blev.
Det känns som att merparten av mina arbetsdagar går ut på att jag stirrar på skärmen utan att få något vettigt gjort. Okej, så jag tar väl i lite i överkant, för saker blir gjorda. Men det går inte snabbt nu. Jag är fortfarande inte i form efter coronan, astman och värken fortsätter att rasa i kroppen. Och tröttheten ger inte vika. Då har jag ändå inte haft feber på flera veckor. Segdraget, det här. Minst sagt.
Jag är oersättlig för mitt företag. Om inte jag kan göra, vem ska då göra det? Därför känner jag mig utlämnad, och jag känner hur självförtroendet sviktar. Det var säkert över en månad sedan jag hade en riktigt bra och effektiv arbetsdag, alltså tiden före jag smittades av covid-19. Samtidigt ska man inte vara för hård mot sig själv i sådana här stunder. Bara det faktum att jag går upp och försöker varje dag är starkt nog.
Förr eller senare kommer orken och skärpan tillbaka. Jag kommer resa mig. Det är jag övertygad om. Till dess är det här vad det är.
