Man målar med kroppen, handens rörelse, du vet. Jag läste en bok om abstrakt måleri och blev inspirerad av hur konstnären och författaren ser på akrylmåleri som en kroppslig handling. Hon skippar helst penslar och spatlar för att i stället måla med händerna – eller med fötterna. Och jag tänkte att jag ju kan börja light genom att fingermåla med akrylfärgerna.
I dag var det alltså dags att för första gången duka upp färgerna hemma på köksbordet, och det var med fingrarna jag skulle måla utifrån de filminstruktioner du kan se via länken. Man klickar ut ett par rader med akrylfärger, bara små duttar, och sedan drar man ut dem med hjälp av ett finger. Man målar varannan på horisonten och varannan på vertikalen, och så får man ett fint rutmönster i vilket färgerna effektfullt blandas samman.
Idén om att måla akryl med kroppen har jag ursprungligen fått av Flora Bowley och hennes konstbok Creative Revolution. På bilden här ovanför ser du omslaget till boken i fråga. Jag har läst Creative Revolution – liksom de flesta andra konst- och pysselböckerna – via Storytel.
Lätt som en plätt! Men här gjorde jag ett par misstag. Det första misstaget jag gjorde var att plocka fram en STOR canvasduk, när jag egentligen borde följt exemplet och hållit mig till en mindre. Man bör kunna nå hela vägen bort med fingret! Det andra misstaget var att jag hällde på för generöst med färg. Till slut blandade sig färgerna väldigt osnyggt, när det blir för många olika färger blir resultatet mest brunt.
Ett möjligt tredje misstag jag gjorde när jag skulle fingermåla med akrylfärger var, om jag ska lyssna på Christoffers råd, att jag inte planerade projektet. Som vanligt gick jag på känsla och struntade i att plocka bort bråten från bordet. Det gav mig en begränsad yta. Jag hade inte heller förkläde eller målarrock, så nu är min pyjamas alldeles nerkladdad med akrylfärg. Men en färgskvätt här och där har definitivt sin tjusning, tycker jag!
Vad kan du ta med dig härifrån? Planera mera, begränsa målarytan och begränsa målarfärgerna.
Det finns så mycket jag vill säga och visa, små och stora saker jag varit med om under våren. Och nu har det redan hunnit bli sommar! Men jag kan bara inte låta ögonblicket när de japanska körsbärsträden blommade glida obemärkt förbi.
För mig är körsbärsblomningen en av årets höjdpunkter, och detta tillsammans med vitsippeblomningen. Så här gör jag en liten visuell tillbakablick genom att lägga upp bilder på såväl knoppar som blommor från ett japanskt körsbärsträd i hemmasnåren.
Jag var på det äldsta syskonbarnets skolavslutning i går. Rättelse: Jag smygtittade lite på skolavslutningen vid kyrkoingången, och detta medan jag väntade på att hon skulle komma ut i sommarlovet så att jag kunde fota henne. Jag gick också ett varv genom byn. Platsen för skolavslutningen är delvis mina gamla hemtrakter.
Kan inte säga att jag hör hemma där, eftersom jag var åtta år när vi flyttade dit och det redan var kört att komma in i den ganska slutna gemenskapen. Ändå är det hemma. Det viktigaste jag har i livet bor ju där. Syskonbarnen. Och dessutom…
Jag läste Louise Glücks Ett byliv för ett tag sedan. Temat för diktsamlingen är bland annat den oerhörda längtan bort från födelsebygden. Nu jäklar ska jag lämna skiten och aldrig återvända! Och ja, så kände jag när jag bodde där. Men i vuxen ålder har jag insett att man kan lämna bygden utan att någonsin lämna den. För den finns kvar i en, som en prägel. Det här påmindes jag om vid läsningen av Glücks dikter.
Och just nu gör det inget att jag påminns igen och igen, av bekanta ansikten från förr, av tidigare vandrade stigar. Av forna skolavslutningar. Jag försöker nämligen frossa i det förflutna för att hitta stoff till en diktsvit jag förväntas skriva stommen för under sommarens skrivkurser.
Redan i morgon ska jag göra en första inlämning och att komma i rätt stämning genom erinran är inte så dumt för inspirationen. Det är en specifik känsla jag söker, en känsla jag ännu inte förmått sätta ord på. Men gårdagen innebar ett första, och omedvetet, trevande försök att hitta tillbaka till känslan.
Jag skulle ju liksom egentligen bara fota och fira skolavslutningen med familjen.
Ser den inte ut att vara i glas, denna skål? Men otroligt nog är den gjord i silkespapper, och med en ansenlig mängd akrylmedium från IB Wahlström i stället för decoupagelim eller mod podge. Låt oss kalla det lacklim. För tillfället utforskar jag silkespapper på olika sätt – den här gången tillsammans med Christoffer – och jag tycker det är jätteroligt att ha en medpysslare i sambon, min.
Det är faktiskt han som gjort modellen du ser på bilderna här i blogginlägget. Vi samarbetade dock sida vid sida kring pysselprojektet, och eftersom jag gillar färgerna på denna skål mer än på min väljer jag att visa den version jag själv känner mest wow inför. Alltid bra att kunna välja mellan flera pysselmodeller. Så tack för hjälpen, Christoffer!
Något så fint som en skål måste väl ändå vara ganska svårt att pyssla ihop? Tvärtom. Jag skulle själv beskriva detta pyssel som enkelt.
Instruktioner för att göra en skål i silkespapper
Du börjar med att blåsa upp och knyta en rund ballong – så får du själva stommen till skålen. Därefter kan du forma ballongen genom att sätta gummiband runt den. Det gjorde Christoffer och det är därför som skålformen är så utomordentligt skålaktig.
Efter detta klipper eller river du bitar i silkespapper, välj en eller flera färger. Och sedan stryker du på lacklimmet på ballongen, sätter dit silkespappersbitar och lackar över igen. Knepet är att använda mycket lacklim. Du kan nästan inte vara nog generös med det. Typ så.
När lacklimmet torkat gör du hål i ballongen och låter luften pysa ut. Därefter kan du pilla bort ballongen och eventuellt klippa till skålens kant. Så här enkelt var det när vi gjorde våra skålar i silkespapper, och så blev resultatet urtjusigt.
Det bästa sättet att tipsa om en pysselbok som Pärlplattor: Över 300 roliga idéer och mönster är att pärla utifrån något av pärlplattemönstren i den. Jag är numera en stolt innehavare av Hamas fina pärlbyrå och invigde både denna och boken tillsammans med Christoffer. Vi pärlade fjärilar, trollsländor och andra flygfän utifrån mönstren i Kaisa Holstings Pärlplattor. Här visar jag flera av våra skapelser från helgen som nyss varit.
På bilden ser du omslaget till Kaisa Holstings pysselbok Pärlplattor: Över 300 roliga idéer och mönster. Boken gavs ut av Tukan förlag 2016.
Jag tycker insekter är vackra och därför blev jag omedelbart förälskad i bokuppslaget med just bland annat fjärilar och trollsländor. På samma uppslag finns pärlplattemönster för bin, skalbaggar och spindlar. Jag gjorde till och med en nyckelpiga utifrån ett av mönstren. Den blev hur fin som helst, men gick sönder vid strykningen. Christoffer och jag har inte strukit pärlplattor sedan ever och det framgick med oönskad tydlighet.
Jag har en tanke om att jag ska pärla en väldans massa insekter och sedan placera dem i grönskan utomhus, så att de liksom hamnar i sin rätta miljö. Därefter ska jag fota dem med makrot. Så all inspiration jag får av Pärlplattor: Över 300 roliga idéer och mönster är verkligen uppskattad. Man hade kunnat göra en liknande konst- och fotogrej utifrån något av uppslagen med havsdjur, grönsaker och blommor, för att exemplifiera ytterligare.
Tips: Tänk på att fjärilar kan pärlas symmetriska. När du vet hur den ena sidan ska se ut vet du också hur den andra sidan kan göras.
Men de här pärlplattefigurerna var alltså en allra första början.
Då och då får jag ett ryck och tänker att jag borde öppna den där förbenade nätbutiken så att jag kan sälja mina målarbilder och posters. Men så är det alltid något som sätter stopp, och jag misstänker att det är min egen kreativa process. För egentligen gillar jag att kunna experimentera mig fram och att sedan kunna blogga om det jag gjort i stunden. Det är detta som håller mig i gång varje dag.
I våras studerade jag komplementfärger och vattenfärger rent teoretiskt och det här satte sin prägel på vad jag skapade då. Jag gjorde bland annat min allra första riktiga poster. Motivet föreställer en orange koi i en blå damm. Blått och orange är komplementfärger och det ser du på hur det blåa lyfter det orangea i min posterdesign. Faktiskt var jag även inspirerad av färgerna i ett av mina egna foton, så ja, många processer samtidigt.
Och just för att jag var så insnöad på akvarellfärger fick det bli en fisk och damm med vattenfärgsöverdrag. Jag har maskerat olika svarta silhuetter med akvarellfärgsgrafik i Adobe Illustrator. Maskeringsfunktionen – den görs i ett x antal steg – har visat sig vara väldigt användbar och det var det första jag lärde mig göra i Illustrator. Specifik, haha! För att ge min orangea koi ett extra lyft har jag guldkantat den. Tycker själv att det blev fina detaljer, och dessutom är blått och guld vackert ihop.
Den här postern lägger jag alltså nu upp i min idébank slash projektkatalog, vilket innebär att du kan ladda ner den gratis. Men med den gratis nedladdningen följer ett ansvar från din sida. Du måste respektera upphovsrätten. Med andra ord får du använda postern för privat bruk men inte för kommersiellt bruk. Du kan därmed inte ladda ner och ladda upp bilden någon annanstans och hävda att den är din. Inte heller kan du printa ut postern på tjockt papper och sälja den vidare.
Under senvårens kurs i Skapande verkstad har jag experimenterat med många olika material. Silkespapper blev snart en av mina favoriter och detta för att dess mångsidighet gav mig en och annan aha-upplevelse. Vilka är mina bästa tips för att skapa med silkespapper?
1. Du kan ”måla” med silkespapper
”Måla” med silkespapper, hur går det till? När du lägger bitar av det skira pappret över en lackad yta, förslagsvis med akrylmedium, decoupagelim eller mod podge, och sedan stryker ett lager lack över bitarna är det som att dem tränger ner i och blandar sig på pappret eller det andra underlaget. Jag tycker i alla fall att det är coolt. Jättecoolt, faktiskt! Tekniken har jag provat på både en gipsfigur och ett collage. Ska även använda den på lufttorkande lera, har jag tänkt. Slutkläm: Du kan alltså använda silkespapper i stället för målarfärg, ja, eller måla med det, då. Kreativt tänkt, va?!
Okej, så silkespapper är kanske inte ett traditionellt presentpapper men det gör det inte mindre användbart. Lyxa till presentinslagningen genom att vira ett lager av silkespappret runt själva gåvan. Nu har du minst två val: Slå in paketet i ett lager presentpappereller nöj dig med silkespapperslagret. Det går alldeles utmärkt att linda presentsnöre runt silkespapperspaketet. Slutkläm: Du kan dekorera saker, såsom presenter, med pappret. Just för att pappret är så lätt och fint ger det en vacker känsla.
3. Du kan göra skålar av silkespapper
Blås upp enballong, placera ballongen i något som får den att stå av sig själv, gärna med flärpen neråt. Stryk ett lager akrylmedium, decoupagelim eller mod podge – över halva ballongen – men undvik att lacka över den rundade bottnen – och täck lacken med silkespappersbitar i regnbågens färger. Stryk rikligt med lack över pappret och låt torka. Se, vilken tunn, fin skål du gjort! Fantastiskt.
Det här går att göra stor- och småskaligt. För att i stället kreera små ljuslyktor kan du använda dig av vattenballonger, de är nämligen mindre än vanliga ballonger och ger därför ett nättare utseende. Tänk också på att du kan snygga till kanterna genom att klippa eller skära i det stelnade pappret. Slutkläm: Du kan skulptera med pappret och måste inte nödvändigtvis göra skålar av det. Oavsett vilken form du vill åstadkomma är det dock enklast att utgå från en stomme, som en ballong.
En liten, liten nackdel när du skapar med silkespapper
Som du säkert förstått vid det här laget har jag fått dille på silkespapper, jag rentav älskar att skapa med det. Men det finns förstås en nackdel med att använda detta pysselmaterial. Silkespappret är väldigt ljuskänsligt och du måste därför vara mycket noggrann med att lacka över det för att det ska hålla något så när. I sin obehandlade form bleks det över en dag. Typ så, och det är ju inte alls roligt. Så fram med lacken!
Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för pen store
Jag är på jakt efter lite nytt konstnärsmaterial och snubblar i stället över det franska märket Omys stora målarbilder som man kan färglägga tillsammans.
Målarbilderna är verkligen dekorativa, faktiskt så snygga att man kan använda dem som posters. Eftersom de tar sin lilla tid att fylla i är det helt klart en fördel att man kan hänga upp och beundra dem under tiden.
Förutom det stora formatet och den läckra designen utmärker det pedagogiska upplägget dessa stora målarbilder. Vad sägs om att färglägga Sverigekartan eller människokroppen tillsammans?
3. Läs mer om den stora postermålarbilden med rymden som motiv
Jag kreerar ju egna målarbilder och har länge sneglat på de större varianterna man kan fylla i. De verkar inte vara jätteenkla att skapa, men när jag ser Omys färgläggningsbilder blir jag sugen på att försöka. Vi får se!
4. Läs mer om den stora målarbilden med världskartan som motiv
Men som läget är nu nöjer jag mig med att tipsa om just Omys jättemålarbilder och egentligen är de ganska så kompletta med ett tjockt, fint papper och så.
5. Läs mer om målarbilden med en dinosaurievärld som motiv
Somliga av dem, som den gigantiska världskartan, är på pappersrulle. Därför kan du rulla ut den stora målarbilden bit för bit. I takt med att du färglägger, vill säga.
Jag smygstartade med kurslitteraturen inför sommarens skrivkurser det sista jag gjorde i går och i dag har jag försökt bekanta mig med de olika kursuppläggen. Helt ärligt: Jag börjar känna mig nervös. Det kreativa skrivandet har jag ut i fingerspetsarna. Ändå känns det nytt och stort att återigen sätta mig i skolbänken och genomgå den ena skrivutmaningen efter den andra. Det var länge sedan jag lät det skönlitterära skrivandet ta plats i vardagen. Nu ska det bli en av sommarens huvudsysslor.
Jag ska läsa en skrivkurs med fokus på att skriva barnbok, en med fokus på diktskrivande och en där jag förväntas genomföra ett eget skrivprojekt i en valfri skönlitterär genre. Tankarna går åt alla håll, vad ska jag liksom skriva? Än så länge har jag mest vaga idéer, idéer som bör vara ganska utkristalliserade vid den här veckans slut. Den här gången känns det viktigt för mig att skrivprojekten representerar mig, med andra ord min skriv- och idévärld. Om jag kan vaska fram det sandratiska i det hela kommer jag vara nöjd.
Det är egentligen mest det jag hoppas på, alltså att skriva utifrån min röst, och givetvis att få växa utifrån det. Och visst hade det varit skönt att efter sommaren hittat tillbaka till en skönlitterär skrivrutin. Men det återstår ju att se hur det blir med den saken.
Jag läser och inspireras av konst- och pysselböcker. Häromsistens var If you can doodle, you can paint av Diane Culhane föremål för mitt nyfikna utforskande. Det här är en bok om kladd och den innehåller mängder av kreativa ritövningar. Jag ska beskriva en av de ritövningar jag provat längre fram i blogginlägget – men först:
Egentligen är det ganska otroligt, för utifrån något man kladdat i sin anteckningsbok kan man skapa något större. Eller så kan man ge ett befintligt konstverk nytt liv genom att rita krumelurer på det, gärna på känsla. Kladd, eller doodling, är en viktig aspekt av konstnärligt skapande. Så är det inte minst inom abstrakt konst där det kan vara så ”enkelt” att man börjar med en linje.
På bilden ser du omslaget till Diane Culhanes konst- och pysselbok If you can doodle, you can paint. Boken gavs ut av Quarry Books 2017.
När man kladdar en bild gör man det oftast intuitivt, och det kan i sig vara väldigt avkopplande. Du fattar ju hur lockande det här låter, så doodling är något jag börjat ge mig i kast med bara för att må bra. Det fungerar också som ett motgift mot min extrema perfektionism, som inte alls hjälper mitt nybörjarjag. Ja, eller det hjälper nästan i alla fall.
Det finns så himla mycket man kan göra kring kladd, det insåg jag när jag läste If you can doodle, you can paint. Man kan rita cirklar och binda dem samman med streck, kladda på ett litet eller stort papper för att engagera olika kroppsdelar och man kan rita utan att lyfta handen från pappret.
Kladda på post-it-lappar – en enkel ritövning
Den ritövning – eller snarare kladdövning – jag främst tog med mig från boken går ut på att kladda på post-it-lappar. Tack vare den lilla, lilla ytan på papperslapparna kan man kladda hyfsat snabbt, utan att fokusera för mycket på detaljerna, och formatet öppnar dessutom för att man kan rita framför tv:n. Det var precis det jag gjorde när jag satt med ett post-it-block, svarta tuschpennor av olika tjocklekar och kladdade på utan att övertänka varje streck. Det är rentav en fördel att vara lite distraherad och att låta handen gå som av sig själv i det här fallet.
När jag hade fyllt en post-it-lapp med krumelurer drog jag bort den från blocket och började fylla nästa. På så sätt fick jag snabbt ihop en kladdsamling, vilket är själva syftet, och dessa lappar har jag sedan arrangerat i mindre samlingar. Får se vad jag ska göra med dem! Kanske inget. I If you can doodle, you can paint tipsar dock författaren om att man kan klistra kladdlapparna på exempelvis ett akvarellpapper för att ge dem ett konstnärligt sammanhang.
För mig innebar denna ritövning en form av brainstorming eller flödesskapande. Jag kladdade fram olika blommor och mönster som jag tror att jag i sommar kommer rita upp i Adobe Illustrator. Det var helt enkelt bra att få en känsla för de olika linjerna och formerna, och här hade jag uppenbarligen saker i mig som jag inte visste om och som kom fram i flödet.
Jag skriver också på flöde, det är så jag fiskar upp mina texter. Man kan liksom alltid hitta något i strömmarna, så även brottstycken av något mer. Visste bara inte att samma sak gäller för att rita och måla.
Under några dagar i maj lyste månen på en klarblå himmel. Den hängde lågt, nästan över trädtopparna i skogen, och jag tyckte att den spred mystik kring sig. Ja, den var magisk och för skojs skull tänkte jag att jag knäpper några bilder. Inte för att jag någonsin lyckats fotografera månen, liksom. Men den här gången gick det vägen! Och det är klart att jag började fundera: Vad var det som gjorde det?
Utnyttja förutsättningarna som finns
Är det här med att fotografera månen lite som att fotografera solnedgången, det vill säga att förutsättningarna utomhus måste vara de rätta för att man ska lyckas skapligt? Efter att ha läst fotoguider verkar det faktiskt så. Guiderna betonar nämligen vikten av att fota månen när himlen är molnfri. Föroreningsdis och ljusrester kan också störa, så därför bör man egentligen bege sig till en plats där månen lyser klarare än i städerna. Typ på landet.
Komma närmare månen rent fysiskt
Var någonstans man rent fysiskt befinner sig kan alltså påverka månbilderna. Många gånger är det en fördel att komma närmare månen, med andra ord att stå på en höjd. Finns en kulle eller ett tak i närheten? Om ja, kan man kliva upp på detta och på så sätt överbrygga det fysiska avståndet mellan kameran och månen. Allra finast blir det också om det finns något som ramar in månen, exempelvis ett träd eller ett hus. Helt enkelt något litet.
Fotografera månen med stativ
Personligen fotar jag utan stativ. Jag ser mig lite som en kringströvande hobbyfotograf, och därför är ett fotostativ inget jag har för vana att bära med mig. Det hade förstört min upplevelse för mycket, säger jag mig. Men att fotografera månen med hjälp av ett stativ kan faktiskt vara till stor hjälp både vad gäller att få till en snygg skärpa och en bra bildkomposition. Många proffsfotografer använder stativ när de tar den här typen av foton.
Planera fotostunden utifrån månfaserna
Det ska vara allra lättast att fota månen när den befinner sig i fullmånefasen. Jag spekulerar att det har med mängden och ljuset att göra, och tack vare den stora, runda formen går det dessutom att trixa fram coola kompositioner. Med detta skrivet går det att få till riktigt läckra månbilder även under de andra månfaserna. När man vill att månkratrarna ska framträda tydligt är det på grund av skuggningen rent av en fördel att fota vid halvmåne.
Ladda ner en app för att hålla koll på de olika månfaserna.
Beakta att månens utseende förändras
Det är inte bara de olika faserna som påverkar utseendet på månen. När den går upp har den nämligen en rödare färg och om natten blir den i stället gul. På mina månfoton är månen nästan vit och det beror säkerligen på ljusförhållandena runt omkring den. Den lyste trots allt på en klarblå himmel, vilket jag fortfarande kan tycka är lite märkligt. Allra klarast ska månen te sig när man befinner sig rakt under den. Detta avspeglas så klart i fotona.
Se över tekniken och inställningarna
Kamerainställningarna spelar roll för hur snygga månfotona blir. ISO-inställningarna är exempel på vad du kan behöva trixa med för att få till det ljus och den skärpa du vill i bilderna. När det redan finns så mycket ljus, som det ju gör i månen, är låga ISO-värden oftast bäst. Man kan till och med gå ner till så lågt värde som 100.
Likaså det automatiska eller manuella fokuset kan påverka bildkvaliteten. Jag använder mest autofokus för tillfället, men det är egentligen inte optimalt.
Då jag själv håller på att lära mig mer om kamerainställningar och hur jag kan dra nytta av dem i mitt fotograferande rekommenderar jag att du läser vidare i fotoguiden på Digitalfotoforalla.se. Här kan jag liksom inte tipsa som ett proffs och jag låter därför någon annan göra det. Jag vill också slå ett slag för ett blogginlägg på Antligenvilse.se, där finns bra fototips rörande månen.
Jag tänkte att jag skulle skriva ett blogginlägg om mors dag och fastnade direkt i funderingar kring hur temadagen egentligen bör skrivas. Är det morsdag eller mors dag som gäller? När man skriver varje dag händer att man drabbas av hjärnsläpp. För mig kan ord som ska skrivas isär eller ihop kortsluta hjärnan.
Missförstå mig inte, jag särskriver inte ord. Det är bara det att vissa ord kan skrivas på båda sätten, även om det ena av dem i regel har hävd. Skrivregler vill jag gärna följa, och här ska det, om jag förstår det hela rätt, inte ens vara något snack om saken. Mors dag är den rätta stavningen.
Men saken blir ju inte lättare av att exempelvis morsdagspresent kan skrivas som morsdagspresent alternativt som mors dag-present, och där det första alternativet kanske aningen förvirrande är mer rätt än det andra. Just denna komplexitet belyser en språkkrönika till dagens ära.
Efter det här utlägget kring skrivregler, hur har jag firat mors dag i år? Jo, tack, jag har varit på en mysig morsdagsmiddag med hela familjen.
Vi åt på restaurang, vilket var något av en prövning för de yngsta i familjen Jönsson. Jobbigt att sitta still i mer än fem minuter, förstår du! Det slutade med att jag och syskonbarnen gick till en lekplats i stället, så att de andra kunde äta i ett lugnare tempo.
I ett svagt ögonblick hade jag lovat det äldsta, och oerhört rastlösa, syskonbarnet att hon skulle få leka under middagen. Man får hålla vad man lovar! Så är det bara.
Jag har svårt att säga nej till barn. Särskilt till mina fina syskonbarn. Och visst blir jag alldeles varm i fasterhjärtat när jag vet att familjens minstingar har roligt.
